En baskisk bar - Europas mattempel

San Sebastián ligger i norra Spanien, bara trettio minuter från franska gränsen och fyrtio minuter från den retrochica franska badorten Biarritz. 

San Sebastián, eller Donostia som staden heter på baskiska, är den stad som har flest Michelinstjärnor. Staden har fyra restauranger på Guide de Michelins lista över de femtio bästa i världen. Men trots att måltiderna tas på blodigaste allvar, finns inget att frukta för resenärer med normal plånböcker. För hundra spänn kan man slänga i sig ett par smårätter, pintxos (ej att förväxla med tapas), och ett glas rött.

Från Atlanten hämtas högklassig fisk och skaldjur, inlandets bergsområden levererar kött av absoluta världsklass som endast toppas av Argentina och det traditionella baskiska bondkökets grönsaksodlingar sluter cirkeln för vad som krävs av en stark matregion.

Orkar man inte gå på restaurang kan man med fördel köra en barrunda då man kan sleva i sig smårätter på varje ställe. Men en stad som bokstavligen dryper av barer på varje gata kan dock skapa viss förvirring. Nyheter24:s utsände tog hjälp av ett lokalt barlejon som guide i pintxosdjungeln.

José Carlos bestämmer träff med oss på La Cueva i gamla stan - la parte vieja. Baren är liten och luftfuktigheten och ljudnivån är på högsta nivå. Baren är som en bakficka till restaurangen med samma namn vägg i vägg. Mittemot ligger Casa Gandarias, en klassisk bar där bardisken är fylld till bredden av pintxosfat.

Men i kväll blir det La Cueva, som serverar pinxtosmat i lite större portioner.

– Hit kommer konstigt nog inte så mycket folk, men köket är de puta madre (jävligt bra, reds. anm.) och man har alltid trevligt försäkrar José Carlos.

Cidern visar vägen

Medan vi sätter oss ned på ett av barens två bord bestämmer José Carlos att vi ska dricka Sidra (äppelcider), eftersom det är "gott, billigt och roligt". Okej rå, sa vi.

Plötsligt häller José Carlos upp Cider till alla. Glaset i höfthöjd och flaskan så högt upp som möjligt. Allt för att skapa lite fräscht skum. Men det handlar också om tradition och macho-vardagstävlande. Samtidigt står en rykande portion guindillas framför oss. Små, tunna grillade gröna paprikor med en skvätt olivolja och havssalt.

Vi slukar fatet på två röda och konstaterar att ingen råkade ut för en picante, de enstaka paprikor som bränner till som chilifrukter.

Vi suger upp den saltade oljan från fatet med brödskivor och avslutar ciderfaskan och märker plötsligt att vår värd står och öppnar ännu en ciderflaska samtidigt som han beställer in pulpo a la gallega, kokta skivor av bläckfiskarmar i olivolja, havssalt och paprikapulver. Sällskapet frustar omkring mig och jag håller med. Fatet lämnas lättdiskat efter att vi gått loss med brödskivorna.

– Alltså jag tog in två nya grejer nu, säger vår värd. Okej rå, säger vi.

Det tar aldrig slut

Tre fat kommer in. Två fat med spett med rykande frästa räkor och sofrito, mjukstekta paprikor och lök, plundras  girigt medan vi stirrar på det tredje fatet med röda inlagda paprikor som fyllts med finaste och möraste torsk och sedan dränkts i tomatsås.

Nu är vi helt slutkörda. Småmätta, salongs och totalt överens om La Cuevas överlägsenhet i fråga om kvalitet, pris och prestigelöshet.

Men José Carlos ger sig inte. In kommer en till flarra Cider som han tvingar undertecknad att hälla upp på traditionsenligt vis. Stärkt av de tidigare två flaskorna går det helt okej, det mesta hamnar i glasen lyckligtvis.

In kommer plötsligt ett fat med mörfrästa champinjonskivor. Anspråkslöst men himmelskt gott och vi avslutar Cidern långsamt och salongsberusningen smyger sakta in i nästa fas.

Med egen erfarenhet av baskisk barkultur vet jag att det är omöjligt att snacka till sig ansvaret för notan. Här krävs handling och jag kämpar mig motvilligt upp från träsoffan mot bardisken. Baskiske barlejonet José Carlos kan den här leken och förstår vad jag håller på med och reser sig blixtsnabbt och möter mig vid bardisken.

Ovan vid den här situationen insisterar jag lite för mycket utan vare sig naturlig charm eller hjärtlighet och hamnar farligt nära att hota José Carlos med stryk, bara för att kunna betala notan. Osmidigt värre, men jag lyckades.

50 € för hela mat- och dryckbombardemanget är mer än frikostigt för fyra mätta magar och lätta sinnen.

Nu insisterar José Carlos därför på att bjuda på öl på torgserveringen och vi kröner därpå  La Cueva till både kung och drottning i San Sebastians mellanklass. Och vill man stå upp och trängas bland barpintxos på andra fantastiska ställen så behöver man bara krypa fem meter i valfri riktning. Det enda svåra är att välja.

Men vill du ha en bekväm, billig, mättande och fingerslickande start på kvällen - lyd min lag och gå till La Cueva.

Klippet nedan är inte från La Cueva, men ger en fingervisning om vad som väntar dig i varje gathörn.