Linda Hallberg inleder sitt senaste inlägg på sedvanligt vis med en bild på sig själv där hon är så snygg att jag nästan blir förbannad.
Dock blidkar hon mig ganska snabbt när hon skriver att hon inte missat ett enda Mello sen hon var liten och kommer sitta bänkad ikväll.
That’s ma kind of girl!!
Jag är själv bjuden på middag och spelkväll i kväll och min närvaro i denna familjs hem avgörs HELT av om de tänker kolla på Melodifestivalen eller inte.
Hur kan man INTE kolla på MEllo?
Jag inser att jag är lite av en fanatiker och den uppfattningen befästes av min sambo när jag chockade honom med att kunna både text och melodi till Anna Books bidrag – ”Ge inte upp det finns en morgondag” från 1987.
Alltså året efter hon uppträdde med ABC. Visste ni att hon var med då?
Det är smärtsamt att se – hon och orkestern (ja, ni ser barn – på den tiden jobbade man inte med backingtracks) är helt osynkade och hon slänger arga blickar åt deras håll. Jag slänger in klippet här nere..
Jag tror han växlande mellan av att vara imponerad och förskräckt men än så länge har han inte lämnat mig men jag får kanske ligga lågt med min absurt stora kännedom om tävlingen.
Man vill ju inte framstå som ett freak! =)
Föregående inlägg 
Jag måste bara säga; skönt att jag inte är ensam!