Dessie:
Jag tror snarare att anledningen till att Dessie inte gjorde klart utredningen är för att hon kanske anade att hon inte skulle få någon diagnos – och vad ska hon då skylla allting på?
Men det är ju bara vad jag tror..
Diagnoser, diagnoser..
Juli 28, 2016, 18:46
20 Kommentarer
Föregående inlägg 
Agree
Tror inte ens hon påbörjat en utredning… Var det inte hon som skrev att hon hade en diagnos och att hon faktiskt var klar med utredningen? Jag tror det var en kommentar hon svarade på. Någon som minns? Sen undrar jag också om hon glömmer bort vad hon skriver (verkar vara ett vanligt genomen inom bloggvärlden). För några månader sen så skrev hon att hennes favorit kroppsdel var hennes ben och nu har hon tydligen komplex för dem. Cam cam kan du inte gräva i detta, vår egna detektiv 😉
Fenomen*
Tror inte Dessie har någon diagnos, de enda hon har är en avsaknad av uppfostran.
Så är det med alla som har diagnoser. En ”bra” ursäkt helt enkelt.
Nej, så är det inte alls. Psykiatriska diagnoser påverkar faktiskt hur människor fungerar i hjärnan – och det är den som styr hur vi beter oss. Självklart kan personer med diagnoser jobba på att exempelvis motverka impulsivitet, och ofta bli bättre på att hantera saker som är svåra för dem, men en psykiatrisk diagnos är LIKA MYCKET en diagnos som en fysisk sådan.
En blind person kan inte välja att inte vara blind och en person med adhd kan inte ”välja bort” sin adhd.
Jag blir så trött på detta dömande och skuldbeläggande kring psykiatriska diagnoser.
Skitsnack! Hur inskränkt är du? De allra flesta som har en psykiatrisk diagnos vill inget annat än att bevisa att de kan leva sina liv normalt utan att använda diagnosen som en ursäkt.
Helt fel. Helt fel. Punkt. En extra . också.
Ja men eller hur…
Det kan vara den mest korkade kommentar jag läst idag. Jag har själv en diagnos, det kan vara ett jävla helvete ibland. Jag har däremot fått en uppfostran & skyller inte allt på min diagnos.
Dessie vill inte göra någon utredning för att det kan visa att hon inte har någon ADHD Det är ju så mycket bättre att få en diagnos på papper och få hjälp. Hon skriver även att inget kan hjälpa henne……………Har en kollega med ADHD och hon har fått bra med hjälp hur den ska hanteras.
Har du inte fått en diagnos på papper, har du ingen diagnos. Du kan alltså inte gå runt och säga att du har autism, tourettes, adhd, etc. Utan att ha fått en diagnos av en utredare. Sedan kvarstår ju faktumet att du fortfarande har samma problem(/karaktäristiska drag) oavsett om du har det på papper eller inte. Ett av kriterierna som är genomgående för att få en av dessa neurologiska diagnoser är att du ska vara hindrad i ditt vardagsliv.
Jag är ingen expert alls men har jobbat i några år med barn och unga med ovan nämnda diagnoser. Jag förstår om Dessie tycker det är jobbigt eller att hon inte ser poängen med en utredning men utifrån min erfarenhet underlättar detta SÅ mycket, inte bara för de eventuella medicinerna utan för att du får någonting att ”luta dig mot” och förstå varför du är som du är, och att detta gör det MYCKET lättare att förstå dig själv och att fortsätta framåt. Men, som sagt: om du inte har en diagnos, har du ingen diagnos.
*neuropsykiatriska menade jag ju 🙂
Håller absolut med. Klarar för det mesta av att leva ”normalt” men ibland rör allt bara ihop sig och blir pannkaka och då kan jag luta mig tillbaka på min diagnos istället för att känna mig absolut värdelös för att jag inte klara något som de första andra löser lätt.
Utredning var ett nästan ett års helvete där jag ständigt kände mig frågasatt för ”alla har ju adhd nu för tiden”. Kan inte förstå varför man skulle ge upp på sista steget efter att ha genomgått så mycket.
Bara för att man har en diagnos som det finns medicinsk hjälp till så betyder inte det att man måste ta medicinen. Även om man får en diagnos så kan man rulla vidare som vanligt om man känner att man klarar det. Sen kan det vara skönt att underlätta för andra med att dom kan anpassa sig efter diagnosen så personen med själva diagnosen inte blir lätt missförstådd etc.
Men varför ens göra en ”halv” utredning om man ändå inte tänker ta hjälpen efter eller känner att man klarar sig bra ändå. Det tar tid och pengar för andra.
Jag har svårt för när folk klagar, men inte gör något åt situationen när möjlighet finns. Fine om du har accepterat läget som det är, men använd det då inte som en löpande ursäkt när du inte har vidtagit de åtgärder som finns att tillgå.
Om Dessire är så engagerad i sin sk diagnos och verkligen önskar att människor öppnar upp ögonen för den så låter man inte saker ligga ogjorda.
Att hon har gått igenom en utredning som de fått avsluta mitt i kan mycket väl vara sant. Dock låter det väldigt osannolikt att hon erhållit en diagnos.
Denna diagnos hade verkligen presenterats med fyrverkeri, tutor, fanfarer och en hel roman om ADHD in case att någon haft glömt hur speciell Dessire är.
Hanna: Kan inte svara på din kommentar (?) så svarar här 🙂
Usch, vad jobbigt att du kände så, men skönt att du gjorde det i alla fall! En diagnos är ju till för DIG, ingen annan. Det finns ingen utredare som sätter någonting för att omgivningen ska få det lättare att sätta en stämpel (då skulle vi alla ha en bokstavskombination), utan det är DU som ska få stöd av den och DU som ska känna att ditt liv blir lite lättare.
Det viktigaste det här jobbet har lärt mig är att alla har drag av något. Vissa mer än andra, men alla kan med säkerhet känna igen sig i en eller flera svårigheter någon annan har. Och att de som lär sig leva med, och till och med kanske utnyttja sin diagnos kan växa starkare än andra på många plan.
Har genom åren pratat med ett antal föräldrar till barnen jag jobbat med som själva genomgått utredning efter de känt igen sig i barnens diagnos och då själva fått någon slags ”bekräftelse”, typ ”jag är inte konstig, jag har bara [insert diagnos here]”. Dessutom finns det ju otroliga grupper av människor (tänker främst på Aspergercenter) som verkligen kan stötta den som precis har fått sin diagnos och kanske är ensam om det i familjen.
Förlåt om texten blev rörig. Nu ska jag sova!
Har ADHD BIPOLÄR men inte f-n skyller jag på det,,,,går och leva ganska ’normalt’ med det (vad normalt nu är) har KBT och lite andra hjälpmedel i vardagen funkar hur bra som helst,,,, visst är det jobbigt ibland men jag funkar i vardagen bara det är strukturerat så att skylla på en diagnos tycker jag är urbota dumt…men dessie måste ju ha något och skylla på varje gång det blir fel,,,,
Fast jag har lite svårt för det här tänket kring att folk ”skyller” på sin diagnos. Problemen som uppstår beror ju på just diagnosen, på att personen inte KAN hindra sig alla gånger när hen gör något mindre bra. Sådana gånger är det ju faktiskt diagnosen som ställer till det.
Om det däremot menas med att vissa beter sig som svin och as och helt skiter i alla andra människor och typ menar att ”det är inte jag, det är diagnosen” är det en helt annan sak. Det är fel. Folk är ju sammansatta och ingen ÄR sin diagnos. Så klart måste alla anstränga sig också för att försöka vara en bra människs. Men hur ofta beter sig folk med diagnos på det viset?
Så jag får därför för mig att uttrycket ”skylla” på sin diagnos liksom betyder att INGENTING som händer i livet hos dessa människor får förklaras med diagnoser, utan att andemeningen blir ”skärp dig, kan jag så kan du”. Det gillar jag inte. Det förminskar problemen som folk med diagnoser faktiskt har.