Blondinbella:
Det ser idylliskt ut med syskon som åker pulka genom snön. Men det var det inte. Snarare var det katastrof. Båda gnällde i hallen i en halvtimma när jag skulle få på dom kläder. Ingen ville gå ut och nu i efter hand skulle jag ha lyssnat på det. Sedan tog det 15 minuter innan det blev konstant skrik och gråt över att det var snö. Bara att vända hem vilket tog ett tag på grund av isig uppförsbacke. Vi var nästan tre gråtande personer som klev innan för tröskeln. Kaos.//Bella
Haha.. första gången vi satte min systerson ”Lilla Palt” i en pulka så gallskrek han och idyllen uteblev även där.
Vid vilken ålder början man uppskatta pulkaåkning som barn? Jag vet att vi har ett foto hemma när gräsmattan är tveksamt pudrad med snö och det gröna skiner igenom och pappa är ute och släpar runt mig och min syrra på tomten.
Det var pulkaromantik!
Jag är som en ligist i pulkabacken på snowracer men jag HATAR att behöva gå upp för backen igen.
Mjölksyra, svett som rinner mellan tuttarna och kall luft i astmalungorna. Men när jag väl är uppe så tänds tävlingsdjävulen i mig igen!
Som ett barn igen!
Föregående inlägg 