Sånt här gör mig ledsen…

Facebook:

Åh, jag känner mig så kluven av sånt här.
Kluven men mest ledsen.
Om barn är överviktiga som små så läggs ansvaret på föräldrarna och det är deras ”business” men när föräldrar håller på så här mot näst intill vuxna barn blir jag bara ledsen.

Jag undrar om de här föräldrarna – och då framförallt pappan men även mamman – förstår vad de gör mot ditt barn?
Jag kan verkligen känna hennes smärta när hon förmodligen tvingar sig själv att skicka det här svarsmeddelandet till sin mamma med skratt och hjärtan.
Jag undrar om hon gråter på insidan på samma sätt som jag hade gjort om mina föräldrar eller sambo för den delen skrivit något sådant till mig när jag var överviktig av att behöva måla upp en sådan fasad?

Jag förstår att föräldrarna med största sannolikhet menar väl men det får väl finnas måtta på vad man kan utsätta sitt barn för i missriktad välvilja?

Är det ett hot eller ett löfte?

Catrin Hedlund:

Catten af Tälje utlovar bloggpaus och rent spontant kan jag väl tycka att det är det vettigaste som någonsin kommit från henne men dessvärre tror jag att hon kommer hålla denna paus ungefär lika länge som alla andra pauser hon utlovat – en sisådär en dag eller två. (Mer om dessa pauser härhär och här.)

Är det inte en bloggpaus som utannonseras så är det privatisering av det egna Instagramkontot men eftersom våran morrhårsprydda vän är lika beroende av människors uppmärksamhet – positiv som negativ – som hon är av oxfilé, gymselfies, pengar och solariebrännor så kommer hon vara tillbaka snabbare än hon hinner skriva ”Biljetter säljes” på Facebook till intet ont anande människor.

Slå upp ordet centrumkåt i ordboken så kommer du hitta en bild på Catrin Hedlund. (Ja, jämte en överkryssad bild på yours truly eftersom jag lämnat det livet bakom mig. Visst, visst?)

My boobs say ”thank you!!”

Hannalicious:

Alla plagg Hanna visar upp från sin kollektion som hon designat tillsammans med NA-KD är aningens för ”pyjamasaktiga” för min smak men jag måste ändå säga att det är kul att det äntligen kommer en ”bloggkollektion” för oss som inte ser ut som Kenza eller Angelica Blick – två av vinnarna av det genetiska lotteriet.
Till och med den här storbystade tanten ska alltså kunna ha dessa plagg och eftersom man kommer kunna ha bh under så kan det till och med tänkas hända eventuellt.
Jag ska hålla ögonen öppna när den släpps – jag hittar ingen datum för det men det kommer nog.

Mina tuttar och jag är ytterst tacksamma att de inte förväntas sväva fritt eller hållas tillbaka av något som mest kan liknas vid ett plåster.

Att kollektionen är skapad för lite mer kurviga tjejer med stora bröst är också det som hyllas och lyfts fram i kommentarsfältet så hon verkar ha prickat in helt rätt målgrupp med sin kollektion.

Kul!!

Jag kände att det var dags att Hannalicious fick en egen kategori här på bloggen. Någon mer som borde få det som ni tycker saknas?

Äntligen erkänner jag att jag är avundsjuk!!

Michaela Forni:

Att vara avundsjuk, missunnsam och hatisk är epitet jag fått höra ända sedan jag startade den här bloggen men idag – mina damer och herrar – ska ni få vatten på er kvarn och inte så lite heller.
Hela det är inlägget ska nämligen handla om saker jag är avundsjuk på och detta inlägg tillägnas Forniskan som idag står bakom den CamCamiska avundssjukan.

Jag är nämligen GRÖN av avundsjuka på folk som har fina händer.
Titta på de här drömska labbarna som Michaela har – långa, fina pianofingrar med naglar som inte kan beskrivas som något annat än GOAAAALZ i bloggvärlden.
SÅ JÄVLA ON FLEEEEEEEEEK ATT JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖR TYP!!!

Inte nog med att jag begåvats med min mammas prinskorvar till fingrar – det spretar också åt alla håll likt ett Bookiskt plockepinn eftersom jag lyckades fastna med högerhand i en skidlift när jag var 14 år och bröt dem. Alla.
Fråga mig inte hur fan det gick till och nej, jag åker inte skidor efter det. Det var min första och sista gång i skidbacken och eftersom olyckan hände dag 2 av 7.
Ska tilläggas att jag åkte tillsammans med min dåvarande pingstförsamling (Inte Knutby den här gången) så kunde jag ju inte ens smygsmutta på någon gammal och kall Irish Coffee som något lämnat i ett hörn för att liva upp stämningen lite utan fick roa mig med att läsa bibeln när de andra var i backen.

Det spelar liksom ingen roll hur långa och fina naglar jag har eller hur många ringar jag klämt på varje finger för att försöka kamouflera dem – de är och förblir tuggade prinskorvar och detta mina vänner.
Detta är helt och hållet CamiMamis fel för hennes händer ser exakt likadana ut! 
Min syrra? Forniska pianohänder. Kunde man väl ge sig fan på eller?