Bellas syn på barnuppfostran och tidsoptimeriang

Blondinebella:

Jag förstår att barnen får en annorlunda vardag hos mig men jag tror att det viktigaste kring uppfostran inte är vem som serverar maten på bordet. Det är inte det som formar deras personer. Jag vill ge barnen en stark självkänsla och vara snälla medmänniskor. Varje dag ser jag hur Sally och Gillis kämpar med något, det kan vara alltifrån att ta på sig skorna själv, skrapa rent tallriken i soptunnan eller som idag med Gillis – Drömmen om att klättra upp på taket av lekhuset. Jag finns alltid där och stöttar så att vi tillsammans kan lösa utmaningen. Jag vill att de alltid ska känna att jag finns bredvid om något blir svårt men att de känner i magen att jag tror på deras förmåga att klara av det själva. Jag nöter det varje dag och det är roligt när jag ser resultat. Det växer ett litet mod i Gillis och Sallys små kroppar och det modet kommer dom ha nytta av livet ut.
Det taket Gillis lyckades att klättra upp på idag kommer att bytas ut till modet av att stå och prata inför folk, fråga chans på en tjej/kille när han blir kär, modet kommer att hjälpa honom säga nej till grupptryck. Listan kan göras lång. Allt handlar om att han ska lita på sig själv och veta om hans eget värde. Det vill jag ge honom och hans syster.//Bella

”Men herregud, vad ska barnen få för bild av sin mamma om hon aldrig lagar mat eller tvättar???”
Tja, förmodligen samma bild som ett barn hade fått av den förälder som oftast inte lagar mat, tvättar eller städar skulle jag tro.
Jag tror att Bellas barn mår lika bra – eller kanske lite bättre till och med – av att vara i parken och leka med henne än att sitta med varsin padda i soffan medan hon svettas i köket och lagar snabbmackisar. Eller sitter och stirrar på mamsen när hon tvättar för att visa dem att det är så ”riktiga kvinnor” gör?

Jag hade förstått kritiken om det var barnen som Bella outsourcade – alltså hade barnvakt till dem medan hon själv jobbade på kvällarna men att vilja spendera maximalt med tid tillsammans med sina barn – hur kan det ens vara någonting att kritisera?