Angelica Lagergren:
Det bästa jag kan göra nu är bara att acceptera att livet är som det är och gå vidare. Det är bara jag som mår dåligt av att må dåligt. Det är bara jag som förgiftar mig själv och mitt inre genom att hata. Jag gillar inte att hata, vem gör det?! Jag märker själv att jag mår sämre av att tänka elaka tankar om människor. Det mår ingen bra av. Nej, igår var dagen då jag valde att stänga boken. Valde att acceptera och gå vidare. Att acceptera och förlåta är två helt olika saker, det vill jag vara tydlig med. Men nu sträcker jag på mig, accepterar det som händer i livet och går vidare.//Angelica
Hata.
Det ordet tror jag inte att jag sett inne hos Angelica sedan hon och Stefan – som för övrigt slutat blogga – valde att gå skilda vägar. Känns det inte lite som att resten av hennes känslospektra börjar komma ikapp hennes sorg.
Till en början var det bara mörk, djup, outgrundlig sorg i en enda dimension men nu börjar paletten fyllas med fler färger, om än mest mörka.
Hat kan kännas som en stryka, som en flammande eld vars våg man fullkomligt rider fram på men som hon säger – hat förgiftar ens själ.
Det finns en person som jag hatat sedan jag var 12 år gammal. Hatar och ville hämnas. Jag ville göra honom riktigt illa. Förra året valde jag att släppa mitt hat mot honom. 25 år tog det. 25 år av att magen vrider sig och jag kommer på mig själv med att bita ihop tänderna och få någonting mörkt i blicken innan jag släppte det och gick vidare.
Herregud, så mycket jäkla energi jag lagt på att hata honom och han minns mig förmodligen inte ens. Länge ville jag åka hem till honom och ställa honom mot väggen men vad skulle det egentligen tjäna till? Förutom att jag skulle må jättedåligt. Kanske få jag göra som Mona och helt sonika förlita mig på att karma tar hand om honom? 🙂
Nä, jag släppte mitt hat. Jag förlät honom inte för han har aldrig bett om ursäkt men han ska inte få förpesta mitt liv mer än han redan har gjort för i så fall vinner han ju. Varje dag och det tänker jag inte acceptera.
Att Angelica sen avsluta med sinnesrobönen gör mig varm inuti för den ligger även mig väldigt varmt om hjärtat.
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Har ni någon ni hatar eller har ni också försökt släppa det?
Föregående inlägg 
Jag hatar människorna som förstörde mitt liv genom hela skolgången.
Jag växte upp i en liten stad så du gick ju med samma människor genom lågstadiet hela vägen till studenten, ingen chans träffa nya människor.
Jag stack ut, läste böcker väldigt mycket, ritade mest, var bäst i klassen i alla ämnen.
Jag blev mobbad från lågstadiet till studenten av samma människor och det blev värre och värre ju äldre vi blev.
Fick höra i mellanstadiet att de tyckte jag borde dö, för ingen kommer sakna mig ändå. Jag borde dö också för att ingen någonsin kommer älska mig för jag är så ful.
Högstadiet och gymnasiet spottade de på mig, knuffades, kastade mina saker, skrek efter mig i korridorerna. Jag fick aldrig känna mig trygg någonstans.
När alla hade lunarstorm fick jag skapa ny profil flera gånger om året för de letade upp mig och skrev på alla mina bilder och fyllde min gästbok med hur ful och värdelös jag var.
När någon försökte bli min vän blev den också mobbad, så tillslut ville inte ens mina två vänner jag hade hittat sitta med mig i matsalen för de blev också mobbade. En kille som var kär i mig blev mobbad av andra killar och sen pratade han inte mer med mig.
Jag hatar de här människorna innerligt. Jag har avstått från återträffar för skolan, jag kan inte se de personerna utan att känna jag går sönder.
Jag kokar av hat de förstörde min barndom och ungdom och att det lett till ett halvt liv av ätstörningar, djupa depressioner, oförmåga lita på nya personer, social fobi mm.
Inte ens nu, 30 år gammal, vågar jag lita på att min sambo och pappa till våra barn verkligen tycker om mig.
Jag hatar personerna så mycket, många var dom också. Jag kan inte släppa det hatet för det har förstört mitt liv och jag är så trasig.
Mitt hjärta går sönder när jag hör om andra som blir mobbade och fått må så dåligt. Varför gör skolor/föräldrar så jäkla lite åt de som mobbar! Varför är det i första hand offer som föreslås byta skola och mobbarna får gå kvar och hitta nya offer!?!
De förstör andra människors liv!
Ja, de kanske själva mår dåligt men det gör det fan inte okej att bryta ner någon annan.
Usch!
Åh vad jag känner igen mig i din text.. Är uppvuxen i en mindre kommun, med små skolklasser. Vi var knappt 40 stycken i min årskurs (delat på A och B), de flesta personer gick i min/parallellklass hela vägen genom alla mina tolv skolår. Jag hade det kämpigt redan från det som då kallades för lekis (”nollan”, sexårs, förskoleklass). Jag är så besviken på att ingen stod upp för min rätt. Jag kan delvis förstå att barn inte kan göra så mycket, men lärarna ingrep aldrig. Det pratades om mobbing på utvecklingssamtal och föräldramöten – men det var mest bara fina ord.. ingenting som verkligen arbetades emot.
Jag flyttade dagen efter studenten och jag saknar verkligen ingen. Även om det gått ganska många år så får jag fortfarande en klump i magen. Mobbingen har satt sina spår. Har svårt att träffa nya människor, vågar inte riktigt släppa någon nära inpå.
❤ Jag har varit med om samma sak.
<3 Känner så med dig. Har aldrig varit mobbad själv men nu som förälder till tre barn som så småningom kommer börja skolan kan jag ändå fundera mycket kring sånt här. Hur hade du velat att dina föräldrar agerade när du var liten? Känner att jag vill göra allt jag någonsin kan om något liknande skulle hända mina barn. Ska man flytta till en annan/ större stad? Prata med de andra barnens föräldrar? Vad tror du kunde ha hjälpt dig när du var liten? <3
Jag lider med dig! Var själv med om samma sak, men det upphörde när jag slutade nian.
Jag hoppas att du kommer kunna släpp det som hänt. Jag gjorde det för 3 år sedan! ❤️
Fy fan vad arg jag blir när jag läser din text. Jag förstår verkligen inte hur sånt kan fortgå utan att någon hoppar in och gör någonting åt det. Jag förstår verkligen inte hur barn kan vara så otroligt elaka. Det lät nästan som att de försökte driva dig till att ta livet av dig. De tryckte ner dig tills du inte tyckte om dig själv, och sedan alienerade de dig genom att se till att du inte hade någon annan än dig själv. Jag förstår att du hatar dem, och jag har aldrig sagt det här förut men jag hoppas karma tar hand om dem.
Jag hoppas de mår jävligt dåligt för hur de behandlade dig.
Fan vad jag lider med er, jag vart aldrig mobbad men det knyter sig i magen ändå när man läser vad ni fått utstå.
Mitt ena syskon och flera andra i hans klass vart rejält moobbade på en stor skola. Ett av våra andra syskon, en biffig, tatuerad kille, knatade helt sonika till skolan en dag. Han ställde sig och började prata om mobbing, hur fega dom var, vilka små människor dom var och att om det inte slutade så skulle han återkomma och peka ut varje enskild person så att resten av eleverna skulle få se vilka det var som egentligen var usla och förtjänade skit.
Inga mirakel skedde men några skärpte sig faktiskt och stämningen blev lite bättre.
Det som är tråkigt här är att det krävdes en slags skrämselteknik från någon som inte ens arbetar där.
Vi behöver följa finlands exempel där eleverna har så stor respekt för lärarna att dom fan ta mig bugar för dom.
Jag hoppas ni kan komma över hatet och orkar skapa er det liv ni förtjänar. <3 <3
Fy så hemskt det ni alla har varit med om!❤❤
Vill bara flika in att så stor respekt har inte finska elever mot sina lärare. Visst är det mycket bättre än jag förstått att svenska skolor har men har aldrig bugat åt en lärare under hela skoltiden. Fast kanske du menade det typ symboliskt och inte bokstavligt.?
Åh herregud, jag blev så ledsen att jag började gråta när jag läste om ditt liv. Vill bara ge dig en varm stor kram. Vart var de vuxna, vad gjorde skolan? Vilket svek mot dig om och om igen att behöva gå genom alla årskurser så ensam och utsatt. Hoppas du kan ta till dig av kärlek på något sätt ändå idag, det förtjänar du ❤️
Tack<3
Det här var ju en liten kommun med ett högstadium och ett gymnasium, fanns ju inga möjligheter att byta skola heller tyvärr. Närmsta gymnasium fanns ju i annan kommun över 10 mil bort.
Lärarna såg men tyvärr gjorde de inget åt det, en av dem sa till mig "försök inte provocera dom".
Provocera? Jag existerade ju bara :'(
En annan lärare satte sig ner i ett rum med mig och mobbarna och "ja jag har fått veta ni mobbar x, jag vill att ni slutar med det och att ni lovar vara snälla nu". Resultatet blev ju snarare tvärtom att de behandlade en värre än förut.
Jag har två flickor idag och får panikångest när jag tänker på att det inte är många år till innan de båda går i skolan, jag är livrädd de ska bli mobbade.
Min mamma visste tydligen också om mobbningen. Jag brukade skära mig inne på mitt rum när jag kom hem efter skolan och inte kände jag ville leva längre.
Vid ett gräl för några månader sen sa jag till min mamma jag var besviken hon inte märkte hur dåligt jag mådde och stöttade mig när jag behövde det.
Hennes svar var att hon visste om att jag skar mig.. men "de ärren får du bära själv".
Så jag känner mig väldigt sviken av människor som borde hjälpt mig.
Jag hoppas jag en dag ska kunna lita helt på någon, men det är svårt.
Jag vågar knappt släppa vänner nära, som jag träffat i vuxen ålder, för jag är rädd de ska göra mig illa om de kommer för nära.
Suck 🙁
Gråter en skvätt för att det låter precis som jag. Jag hade kunnat skriva precis samma sak. Du förstår nog inte som jag känner igen mig. Jag har varit mobbad nästan hela min barndom och tonår, det har fått mig att tveka på alla människor, inkl. min man. Det har
även fått mig att lägga mig under kniven 5 gångar (flera näsoperation, käkoperation, kindfillers, läppfillers, botox vid ögonlock). Varför? Kanske för att jag aldrig kommer att kunna tro jag duger som jag. På grund av elaka människor.
Till anonym- Bor du i stockholm? <3
Jag bor i Skåne, jag sökte mig så långt bort jag kunde från Norrland där jag växte upp <3
Jag försöker att inte hata mitt ex, som jag har 2 barn med, men det är svårt.
Han vill inte alls ha något att göra med min dotter, sonen har han telefonkontakt med. Men när han frågar om han får komma över helgen har pappan alltid planer. Jag har försökt att få relationen Att funka, men barnen ger upp på pappan och pappan tycker allt är mitt fel..
Det är svårt och jag mår dåligt för barnens skull.
Försöker älska dom för 2 föräldrar.. för det förtjänar alla barn.
Jag hatar min biologiska pappa.
Jag kommer aldrig förlåta honom för hur han behandlade mig och vad han gjorde mot mig.
Trots det så får jag tyvärr påminna mig själv väldigt ofta att det aldrig var mitt fel & aldrig kommer bli.
Man väljer tyvärr inte sin föräldrar.
Som förälder till (snart) två barn så vet jag hur jag INTE vill vara som förälder.
❤️
Jag hatar en person sådär så att när jag kommer att tänka på hen så hugger det till i hjärtat och sen är resten av dagen förstörd. Har gått exakt 6 år nu men jag har fortfarande tankar på hämnd. Eller på att åka hem till hen och få svar. Vilket jag aldrig skulle få ändå.. Igår låg jag vaken halva natten med snurrande tankar, kom fram till att det kanske är dags att söka samtalsstöd med tanke på att jag fortfarande mår såhär dåligt efter 6 år.
Jag hatar mannen som min mamma haft en konstig relation med under 18 års tid.
Han förpestar min och min systers liv.
Han har slagit min mamma. Har alkoholproblem och struntar i sina egna barn och barnbarn.
Hon är besatt av honom och pratar om honom hela tiden (trots att jag TYDLIGT sagt ifrån)
Utan honom hade livet varit helt annorlunda idag och pga honom har min syster stora psykiska problem eftersom att hon bodde hemma då de började träffas.
Själv hade jag hunnit flytta hemifrån men åkte hem ofta för att skydda min syster.
Jag hatar honom!
Men ibland hatar jag också min mamma för att hon förstört så mycket genom att vara med honom.
Trots det älskar jag henne så jävla mycket att hjärtat sprängs!
Fan! ?
Har varit i samma situation, han lämnade henne nyss för en annan kvinna. Men jag kan inte säga att jag är ledsen, självklart för min mamma, men mina egna sår börjar läka nu, och jag vet att jag inte behöver oroa mig för henne varenda sekund på dygnet längre. Jag önskar att det löser sig för er också. Hälsa din syster från mig ❤
Hatar en person så innerligt sedan hon lurade oss på nästan 30 000kr (ej Catten haha) och har verkligen försökt göra allt som lagligt går för att förpesta hennes liv genom advokater och polis men sanningen är den att det enklaste brottet är att lura folk på pengar för alla skiter faktiskt i om du betalar så länge du under ed hävdar att du inte har tillgångar. Nu är jag så trött på att denna människa fått förpesta mitt liv i 5 långa år men jag kan bara inte låta karma få henne. Känns som att jag hade mått bättre om jag fick förpesta hennes liv. Men hur? Förslag? (Helst lagliga men jag är öppen för allt… ?) Jag vet var hon bor men det är också allt jag vet.
Kan du inte ansöka om betalningsföreläggande hos kronofogden? Vet inte exakt hur det går till men skall vara ett effektivt sätt att få in privatskulder
Ja, har du inte redan gjort det så är KF vägen man får gå just när det gäller att driva in skulden. Här hittar du ansökningsblanketten: https://www.kronofogden.se/Ansokaombetalningsforelaggande.html
Ha dock i åtanke att om personen som är skyldig dig pengar bestrider skulden (behövs inga bevis eller så såhär i första instans, utan det räcker med att de säger nej med en motivering) så måste skulden fastställas av domstol (tingsrätten) innan KF kan börja driva in den. Processen kan bli kostsam och segdragen, och kan du inte styrka att skulden finns m.h.a skuldebrev, avtal, någon form av konkret bevisning, så faller domen till din nackdel, och du kan bli skyldig att stå för alla rättegångskostnader. Sälj skulden till HA istället, det tjänar man fan mer på, haha! Skoja, men det är fan en bökig och dryg process.
Mvh
Någon som är mitt uppe i det -.-
Är värdet under ett prisbasbelopp står väl alltid vardera part för sina egna rättegångskostnader? Dvs. det kan bli dyrt, ja.
Med ränta i fem år är det iofs kanske precis över 1 pbb nu.
Åh tack vad snälla ni är men bor inte i Sverige. Vi gick med på ett förlik för några år sedan för att snabbt få lite mindre än hälften av pengarna (trodde vi) men det sket hon i. Motsvarande myndighet här bryr sig inte eftersom hon inte har eget hem eller andra ägodelar på papper och hon dyker inte upp till domstolsmöten. Hon har blivit hämtad av polis en gång lovade att betala och sket i det. Samtidigt ligger vi ute med höga advokatkostnader. Så jag tänker saker i stil med: beställa hem gratisvaror till henne, prenumerationer hon ej kan avsluta, kommentera fult i hennes namn osv 🙂 Tips mottages!
Jag hatade min biologiska förälder av det manliga könet (kommer aldrig kalla honom pappa, det är en titel man förtjänar), under många år. Det tog mig en del terapi och nu hatar jag honom inte. Jag kan till och med sträcka mig till att jag förlåta honom då han hört av sig och sagt förlåt. Däremot vill jag inte släppa in honom i mitt liv igen och om den dagen kommer då jag får barn så kommer han inte vara en del av deras liv. De kommer ha andra jätte fina vuxna kring sig istället, men inte honom.
Jag hatar killen som mobbade mig i skolan, lite sådär i bakhuvudet, en irritation som gör mig på dåligt humör om jag vilar för länge på tanken att han existerar och fortfarande flinar och tar droger och har profilbilder med ACAB och fuck you-gester (vilken jävla loser ändå). Men så tänker jag att karma eller livet eller vad det nu än må varit fick honom till slut, för han lever inte ett bra liv idag och kommer nog inte leva många år till med de vanorna han har. Låt oss säga som så, den dagen han begravs kommer jag köpa en svindyr bukett blommor till mig själv och en ny höstkappa och äta Nutella-plättar fastän det bara är tisdag, och sen inte ägna honom en tanke.
Mormor sade en gång att om hon skulle se pedofilen som kom i brallan efter att ha petat på hennes outvecklade elvaåriga m*s idag hade hon skjutit honom. Hon led av hans händer hela livet trots att han bara rörde henne en gång. Men det var en gång för mycket. Och det räckte.
Jag hatar mina lärare från högstadiet och de som mobbade mig från åk 5-9. Fy fan, sådana idioter.
Mobbad p.g.a. musiksmak, klädstil, idrott, hjärna. Jag trodde att det var jobbigt att bli retad av att vara ett Darin-fan 2005, då var det mest killarna som retades. På högstadiet blev det tillslut outhärdligt. Upptryckt i skåp, slagen, utfrysning, mat kastat på mig, inte ens min fristad toaletten fick jag ha ifred, anonyma meddelanden, klotter, annan verbal mobbning…
Jag vet inte ens vad jag gjorde. Jag var längre än killarna tills jag var 13, sedan dess har jag stannat på 163 och 50kg. Jag var duktig på idrott. Jag ansträngde mig inte i skolan och gick ut med 290 poäng. Jag slutade inte vara ”annorlunda”. Jag kämpade emot. Jag slog tillbaka. Jag klev på de som klev på mig.
Jag gick ut nian 2010, det är sju år sedan. Det enda jag vet är att det är jag som misstror främlingar. Som inte fick en vän förens jag fyllde 20. Som gick fem år på gymnasiet p.g.a. depression. Som gav upp en lovande friidrottskarriär. Jag hatar dem. De förstörde mitt liv. De förstör fortfarande mitt liv. Vad har jag gjort för att förtjäna tårar sju år senare? Och de jävla lärarna som inte gjorde något. Som sa att det var mitt fel.
Min tröst: ingen av dem tog sig till universitet. De är kvar i byhålan, arbetslösa, ofrivilligt gravida, fula och hemska. Ändå känner jag ångest av att se dem.
Hur förlåter man dem? Går det?
@Em
Du behöver inte förlåta dem som gjort dig så fruktansvärt illa.
Att förlåta någon är inte svaret för att börja må bra igen. Tramsig sammankoppling, enligt mig.
Däremot att acceptera vad man varit utsatt för. Bekräfta sig själv, sin känsla och arbeta för att må bra trots det kan vara lindrande för själen.
Hat förpestar bara. Den man ”hatar på” märker ingenting och man själv dräneras på energi och glömmer bort ”nuet”.
Lycka till i framtiden.
Moa
Tack Moa ❤
Jag har gått i terapi, hatar betydligt mindre nu, när livet ändå har gått vidare och jag är med det, men ibland kommer den där vågen…
Hatar mitt ex och ibland även min pappa.
Båda är alkolister o kvinnomisshandlare både pykistt och fysiskt.
Pappa har även misshandlat alla mina syskon med slag och ord.
Jag slapp slagen men inte orden 🙁
Mitt ex var lika som Min pappa men han utnyttjade även mig sexuellt och tvingade sig på mig många gånger.
Vilket förstörde mig totalt.
Än idag fast de är många år sedan så sitter de djupa spår i mig efter dels hur min uppvöxt med pappa var o sen ett ex som var en kopia på pappa.
Sen blev jag även mobbad under alla skolår hatar att jag blev mobbad men hatar inte mina mobbare.
Låter sjukt men lite tackvare dom är jag den jag är idag.
En kvinna med ett otroligt stort hjärta, som aldrig dömmer en människa , med en enormt står empati
Kul att Bella gör ett samarbete med gant som hon märker ut rätt men kan inte låta bli att göra reklam för sitt eget märke också ?
Hatar min mamma inte den snällaste psykisk och fysisk misshandel hela uppväxten ’nuppa’till sig en hel drös med barn som jag fick ta hand om medans hon var ute och hade sitt roliga.Hon har önskat livet ur mig några gånger men så roligt ska hon inta få ha, har idag PTSD och recividerande depressioner tack vare henne.
Jag hatar ingen men jag känner lite synd om de som mobbade mig under min skolgång för jag vet idag och då att de ej var så speciellt lyckliga med sina egna liv eller så hade de mycket stök hemma. Jag är även sympati och empatistörd och känner sällan något för någon annans problem och är väldigt känslokall. Jag kan ogilla människor men då undviker jag dem bara och lägger inte mycket mer energi på det. Jag går dock över gränsen ofta med att t.ex. kittla en vän eller skoja med föräldrarna. Jag förstår typ inte när jag ska sluta och förstår ej ifall de känner att det bli för mycket. Jag har kämpat med detta länge under mitt liv och försökt att känna empati för någons problem men det går typ inte. Jag låtsas därför ofta att jag tycker synd om någon när jag ej gör det för att jag inte vill göra personen i fråga ännu mer ledsen men bara det är svårt. Bakom en skärm känns det dock lättare än i verkligheten för då blir det bara awkward oftast. Jag känner mig ibland som att jag kanske kan vara en psykopat men jag älskar ju mina vänner, familj, pojkvän osv så då kanske jag har lite empati iaf? Vettefan, jag börjar spåra.
@Andy
För mig låter det som du kanske (jag är inte doktor eller har annan behörighet för att ställa någon diagnos) har någon form av autismspektrastörning.
Helt tvärt emot vad många tror så har de med autismspektrastörning massor av känslor men besvärligt med att tolka dem eller ”sortera dem i rätt fack”.
Bara en tanke
Moa
Det låter som att du har känslor, men har tryckt undan dem så länge att de helt enkelt inte känns längre, och en känsla som inte känns…. ja, finns den ens?
Jag har funderat i samma banor, att jag skulle vara en psykopat, men nä, jag har inte psykopati, jag har trauma, och du, du är inte heller psykopat, för det hör till störningen att inte fundera i de banorna, och definitivt inte att se det som något problematiskt.
Tips för empati: Börja med att på riktigt känna empati med barnet du var, som mådde som du gjorde och gick igenom allting. Och nu pratar jag inte om något psykologiskt ”inre barn” eller så, utan det lilla barnet som du var, och som växte upp till att bli dig. Det funkar lite för mig i alla fall, numera känner jag… nånting i alla fall.
Jag hatar chefen på min förra arbetsplats. Hon gillade inte mig för att jag stod upp för mina kollegor, talade om hur hon misskötte sin chefsroll och ifrågasatte hennes härskarmetoder.
Hon började med att flytta runt mig på olika avdelningar (jobbade på förskola) och sedan även mellan olika förskolor. Hon gav mig ingen eller ytterst lite i löneförhöjning varje år, hon hävdade att jag vabbade mer än någon annan (vilket var långt ifrån sant) och hon såg till att vända sin trogna (de med brun tunga) anställda emot mig. Tillslut satte hon mig på en avdelning där ”så har vi alltid gjort, så kom inte med några nya idéer”-mentalitet rådde och det kvävde mig helt. Jag vet att allt chefen ville var att jag slutade självmant, hon hade nämligen gjort samma sak mot andra tidigare.
Jag började få ont i kroppen, kände mig totalt slutkörd för jämnan och började kräkas innan jag gick till jobbet (ibland även på jobbet).
Jag sjukskrevs för utbrändhet och lade mig och sov bort dagarna. Min yngsta var bara tre år och min äldsta sju när jag blev dålig. Jag missade jättemycket av deras liv för att jag gick omkring som en zombie med fruktansvärda smärtor i kroppen.
Efter ett och ett halvt års utredningar så kom läkarna på att jag hade fått Fibromyalgi och depression. Under mina 3 år som sjukskriven ringde min chefs administrative till mig två gånger per år, en gång på hösten för att se om jag skulle komma och arbeta till vårterminen och en gång på våren för att se om jag skulle komma till höstterminen. That’s it. Ingen brydde sig om hur de i samråd hade brutit ner en människa totalt.
Nu har jag tack och lov skaffat mig ett underbart jobb där alla tar hand om varann och är empatiska till 100%.
Men mina kroniska smärtor får jag tyvärr leva med och jag påminns om den haggan varje morgon när jag vaknar och försöker ta mig ur sängen.
Jag hatar han som försökte ha sex med mig när jag var 14 år och jättefull. Jag hatar honom för att han och hans kompisar fotade mig full och halvt naken. Jag hatar att det fick mig att försöka ta livet av mig gång på gång. Jag hatar alla andra klasskompisars äckliga hånfulla kommentarer om fula äckliga mig. Jag hatar att mina såkallade vänner jag bjudit på allt möjligt spred bilderna på en ungdomssajt och kallade mig för stadens hora. Jag hatar att jag 29 år tycker att jag är så ful så jag vill slå mig själv. Hatar de där personerna som förstörde mitt liv, jag dagdrömmer varje dag om att träffa på dom, visa dom asen hur lyckad jag blev (utåt) till skillnad från deras sunkiga ruttna liv.
Kan inte sluta hata. Tänker aldrig säga detta högt till någon.
Förstår dig fullt! Samhället är sjukt ?
Skulle vilja skydda alla unga tjejer mot allt sjukt man måste utstå innan man skaffat sig tillräckligt hård hud.
❤jag vill lätta på din börda, du är värd så mycket mer. Försök hitta saker du tycker om med dig själv och fokusera på dom så lovar jag att hata dom asen så intensivt att det räcker för oss båda så länge vi lever❤
Min pappa är en sådan person jag hatar.
Han har särbehandlat mig i hela mitt liv och tryckt ner mig. Tyvärr är han väldigt duktig på att snacka och få personer har uppfattat hur han har betett vilket innebär att nästan ingen förstår varför jag är så skadad och att det är hans fel.
Det tog många år i terapi för att förstå vem han är och varför han gör som han gör. Jag fick rådet att snabtt bryta all kontakt med honom för att inte låta honom skada mig mer. När jag väl brutit kom nästa steg, att sörja, sörja honom som om han vore död och sörja relationen vi aldrig haft.
Tyvärr är det väl jag som fortfarande mår sämst av oss två, han har väldigt dålig självinsikt och skulle aldrig erkänna att han hatar kvinnor och är livrädd över det faktum att jag läser honom som en öppen bok och ser igenom hans fasad av fina ord.
Jag har ätstörningar (vilket gör mig tjock som han sen mobbar mig för) och extremt låg självkänsla och nästan noll självförtroende. Jag misslyckas med alla relationer, både inom familjen men också pojkvänner och vänner. Jag kommer förmodligen dö väldigt ensam och bitter.
Jag är extremt självmordsbenägen men det är ingen som vet eller märker det eftersom jag, likt min pappa, är grym på fasadleken.
Kärlek till alla er som också äts upp av hat, det är inte rättvist att vi ska må dåligt medans våra plågoandar går fria.
Ush får en stor knut i magen av att läsa detta 🙁 känner igen mig till viss del i det du skriver och känner med dig.
Vet ej men känner om du vill ha någon att prata med så får du gärna lägga till mig på min fb??
Om du behöver någon att prata med?
Heter
Sofia Elisabeth Sandén
På fb har en svartvit profilbild lite halvlockig , bor i Skåne/Kivik
Hör gärna av dig om du behöver någon att prata med?
Stor kram
Men hur kan man hata sin egen familj? Din pappa gav dig livet! Du ska tacka honom! Sen att ens kött och blod inte är perfekta.. det förstår jag är smärtsamt!
Jag drar en tydlig gräns mellan familj och utomstående! Min mamma har gjort mig illa, ja, men hon är automatiskt förlåten, hon har ett frikort eftersom hon är ”kött & blod”! Andra som inte har med en att göra däremot… De ska ju bara dö!! Vad fan har utomstående med mitt liv att göra!? Hur FAN vågar de lägga näsan i blöt?! De är så ÄCKLIGA, främlingar som försöker ”uppfostra” en trots att de inte har ett skit med en att göra!
Om du växt upp med din pappa så borde du ha mer förståelse för hans smärtor och lidanden! Jag lider för mina föräldrar, trots att de var/är långt ifrån perfekta! Däremot andra jävla äckliga människor, som kommit till mig och varit elaka… De förtjänar en plats i helvetet!
Kände hat mot en sk ”kollega” som mobbade mig, stal från mig, saboterade mitt arbete och knäckte mig psykiskt under flera månader. Jag var tonåring och hon medelålders och hon utnyttjade min brist på livserfarenhet och brist på sinnesnärvaro till att göra mitt liv till ett helvete. Hon fick en skarp reprimand när allt uppdagades, men inget mer.
Några år senare fick jag reda på att hon är fattig, sjuk, arbetslös och en närstående har misshandlat henne. Det gav mig frid i själen. Rätt åt henne säger jag. Hoppas hon ruttnar i helvetet när det är dags.
Ja jag hoppas också att hon ruttnar i helvetet! Så skönt att höra att en jävla elak hemsk människa fått sitt straff! Det finns en rättvisa trots allt! ??❤️
Önskar dig all lycka och allt gott! Vi som blir utsatta för elaka människor måste hålla ihop och stötta varann! De dödar en bit av ens själ, som vi aldrig kan få tillbaka, och för det förtjänar de allt ont!
Jag hatat många av mina gamla klasskamrater. Mobbing borde straffas hårdare.
För mig som studerar till lärare men också naturligtvis gått i skolan och tyvärr sett med egna ögon är det helt OFATTBART att lärare inte tar tag i mobbning! Det ingår i deras uppdrag enligt mig! Är de sadister eller vad? För det är så jävla vidrigt att som vuxen se och inte göra nåt! Och det verkar vara mer regel än undantag. Oförståeligt.
Jag tror många lärare i grundskolan är konflikträdda och på gymnasiet är ungdomars straffmyndiga så där anser de väl att lagen borde ta det hela.
Jag känner otroligt mycket hat mot andra som varit elaka! Så till den grad att jag känner avsmak för människor! Har diagnosticerat mig själv med posttraumatiskt bitterhetssyndrom. Har ”förlåtit, släppt och börjat om” hundra gånger.. Men tankarna och känslorna kommer tillbaka. Jag önskar de som gjort mig orätt allt ont! Jag vill se dem tillbe stupstocken, jag vill att de straffas och får lida så som de fått mig att lida..har ingen sympati för dem! Sen vill jag att de brinner i skärselden. Och jag skulle skratta när de brinner! Haha, där får du för du är så jävla elak!
Jag har alltid varit troende, dyrkat Gud, och ”borde” inte ha dessa tankar och känslor..! Men va fan, jag är bara människa, jag är inte Jesus! Är jag ”dålig” för att jag känner hat?! Jag rår ju inte för att jag är skapt med en förmåga att HATA dem som gör mig illa!
Det får mig att fundera på om hat verkligen ÄR så negativt som detta samhälle vill få oss att tro? Att hata dem som förstör för en och gör en illa är väl ett tecken på att man älskar sig själv? Hat måste väl få finnas, precis som alla andra känslor??