Lady Dahmer:
Flickor tränas stenhårt i att lyssna, ta in, känna av, bygga relationer, läsa signaler och tyda kroppsspråk samt vara allmänt omhändertagande. Vi leker med nallar och dockor och mammapappabarn och tränas i omvårdnad och mjukhet.Pojkar tränas stenhårt i att sätta sig själv i första rummet, köra på, kväva sina känslor och får bristfällig empatiträning. De får heller aldrig lära sig läsa av signaler och kroppsspråk. (”vadå jag kan väl inte läsa tankar heller?”) De leker våldslekar.Flickor uppfostras till mammor.Pojkar uppfostras inte till pappor.//Lady Dahmer
Men visst är det så? Flickor leker med dockor och pojkar leker krig i skogen.
Givetvis inte 100% av fallen men i en så överhängande majoritet att det är på sin plats med lite generalisering, eller vad tycker ni?
Här håller jag med LD och inte bara när det gäller föräldraskap utan även hemmet, att ”boa”, att fixa och ordna saker. I ALLA mina relationer har jag upplevat att män helt enkelt inte ”ser” de här sakerna, säkerligen för att de inte uppfostrats till den.
Jag upplever många gånger att deras mammor har fixat allt detta och att när de sedan träffar en kvinna så ska hon ta över mammans roll och fortsätta ta hans om den hjälplösa mannen.
Som förälder kan jag inte uttala mig men som en kvinna som haft otaliga relationer med män så har jag både en och två saker att säga om det.
Givetvis inte 100% av fallen men i en så överhängande majoritet att det är på sin plats med lite generalisering, eller vad tycker ni?
Här håller jag med LD och inte bara när det gäller föräldraskap utan även hemmet, att ”boa”, att fixa och ordna saker. I ALLA mina relationer har jag upplevat att män helt enkelt inte ”ser” de här sakerna, säkerligen för att de inte uppfostrats till den.
Jag upplever många gånger att deras mammor har fixat allt detta och att när de sedan träffar en kvinna så ska hon ta över mammans roll och fortsätta ta hans om den hjälplösa mannen.
Som förälder kan jag inte uttala mig men som en kvinna som haft otaliga relationer med män så har jag både en och två saker att säga om det.
Jag inser att detta kan komma att bli en het diskussion men håll god ton även om ni inte håller med mig, LD eller någon annan.
Föregående inlägg 
Jag personligen känner inte igen det om att män inte ser sådant som behövs göras hemma i mitt förhållande, sambon är mer nogrann om hemmet och med städning och disk än vad jag är och hjälper till med det lika mycket ? Och har inte heller den uppfattningen av att män är ”hjälplösa” i min vänskaps och bekantskapskrets heller
Det finns alltid undantag från generella strukturer. Kvinnor har högre betyg än män men har ändå sämre karriärmöjligheter och lägre lön. Det är också en generell struktur. Att man sedan har en kvinnlig vän som tjänar mer än sin lika högutbildade make innebär inte att det faktum att kvinnor tjänar mindre generellt sett är falskt. Förstår du? Man kan inte tänka att ”bara för att jag inte varit utsatt för rasism/sexuella trakasserier/sämre karriärmöjligheter pga mitt kön/mansgrisar etc, så betyder det inte att dessa företeelser inte existerar”.
Detvjag ville säga med min kommentar var, som jag skrev, är att jag personligen inte upplevt detta. Med det menar jag inte att det inte finns! Jag skrev ingenstans att det inte finns, är mycket väl medveten om att det finns generella strukturer, men jag själv har i mitt förhållande inte upplevt just det här. Jag tycker inte det är fel att man pratar om undantagen heller, man måste väl få berätta om bra upplevelser också utan att det innebär att man förminskar andra problem
Allas erfarenheter har ett värde och jag uppskattar att du delar med dig av dina tankar. Jag upplever Anonyms kommentar som saklig och inte att förminska din berättelse.
Anonym du är klok du. Bra skrivet och med min livserfarenhet håller jag med lady d.
Jag kan tala utifrån egen erfarenhet att min man har svårt att åsidosätta sina egna intressen eller känslor. Han kan tex försöka styra barnet att göra det han vill eller avbryta barnets spel för att se vad det handlar om. Barnet behöver påkalla hans uppmärksamhet 3-4 ggr innan han reagerar och hälften av gångerna fattar han inte vad barnet menar (barnet har en talstörning). Min man vet om detta och förstår inte hur jag gör, jag bråkar sällan med barnet (har tappat tålamodet 1 gång och han kallar det omänskligt) jag förstår vad barnet menar 9 ggr av 10, jag följer med i barnets lek och snappar upp när hen får ett nytt intresse och läser mycket om föräldraskap. Jag vet inte om det är naturligt eller om jag har blivit fostrad till det men jag var omhändertagande redan som väldigt liten, tog hem skadade djur och gick ut med pensionärers hundar osv. Min man och alla andra män jag har träffat har alltid, alltid satt sig själva först. Jag har aldrig i mitt liv träffat en självuppoffrande man. Jag har dock hopp för nästa generations män.
Jag känner igen mig i allt du beskriver, Anonym. För egen del så upplever jag det dock inte att handla om uppfostran då jag snarare kommer ur ett ganska dysfunktionellt hem – däremot har jag gett mig den på att göra det annorlunda – och att försöka ge våra barn en uppfostran, ett synsätt på livet som för det vidare. Min sambo har fortsatt att leva som han gjorde innan vi bildade familj och där hans egna livsbild, prioriteringar och fokus praktiskt taget alltid är centralt. Det är inte utan man undrar vad sjutton man har gett sig in på….
/A
Jag förstår, jag trodde att eftersom jag träffade en man som skötte sitt hem perfekt, arbetade, var medveten och hade mycket tjejkompisar skulle skona mig från att bli en projektledare men tji fick jag. Han fattar bara inte, han förstår inte hur barn tänker, han säger att han måste få fortsätta leva,
att barn bara ska lyssna, drar ironiska skämt m.m. Han ser inte det jag ser, ett barn som sänker blicken och skäms och det är frustrerande och hjärtskärande. Jag sitter i en rävsax, lära honom om barn och barnuppfostran eller låta mina barn lida av hans totala ignorans för deras behov? Jag väljer att utbilda honom och det dränerar mig trots att han oftast är mottaglig men det är också en fröjd för mig att se mitt barn växa som människa när pappa förstår vad hen berättar. Jag är trött som människa.
Du verkar vara en fantastisk förälder, så insiktsfull och lyhörd! Grattis till din unge som har en toppenmamma 🙂
Håller med ovanstående, du låter som en fantastisk förälder ??
Nu fick en tår i ögat, tack så hemskt mycket och det värmer att två människor tar sig tid för att skriva en stöttande en kommentar ❤️ Jag tar med mig era ord.
Det är nog lite mer spridda skurar (kanske beror på generation också?) än vad LD vill att det ska låta som, men fattar ju att man måste generalisera ganska rejält när man pratar om sådant här. Med det sagt så fick mina bröder inte leka krig osv. och är som vuxna väldigt husliga medan min pappa inte alls förstod sig på att vara pappa. Han tyckte helt enkelt inte om oss som barn. Han älskade oss säkert men han tyckte inte om oss. Han kan inte det här med att ta hand om någon annan.
Tror absolut det är så. Men vad jag också inser är att jag som är kvinna får passa mig för att inte fortsätta upprätthålla det. Är 25 år och har levt med min sambo i drygt 3.5 år nu, vi har ännu inga barn men likväl har vi fallit in i dessa typiska roller trots att vi båda anser oss vara medvetna och jämställda. Jag kommer på mig själv med att köra ut honom ur köket ibland, ta rollen som projektledare i förhållandet, hålla reda på allas födelsedagar och dyl. Inte saker som handlar om föräldrarskap, men som speglar dessa sidor gällande omhändertagande. Är nog viktigt att få rätsida på innan man skaffar barn, för blir knappast lättare då. Utöver det tror jag detta gör det ännu viktigare att pappor tar ut mycket föräldraledighet också.
Oj, ja det är ju sant! Håller med dig, det är svårt även om man är medveten. Hur ska man göra egentligen? Jag ÄR bättre på att städa än min pojkvän, och jag är bättre på att ordna det mysigt i hemmet, bättre på att bädda osv. Och jag vill ju ha det fint och mysigt, jag mår bra av det 🙁 hur fördelar man sysslorna bättre och se till att det blir lika bra?
Det första man behöver komma fram till är att ”lika bra” inte betyder På mitt sätt.
Utan att ett annat sätt att göra saker på kan bli lika bra men annorlunda än jag är van vid.
Är något man successivt får släppa/lära sig
Stämmer inte i mina relationer heller. Min pojkvän är väldigt omhändertagande, uppmärksam och hjälper till lika mycket med allt som jag gör. Man behöver aldrig heller be honom, han kan se själv om något behöver göras. Han lekte inte med dockor och sånt när han var liten.
Mina tidigare relationer har varit likadana.
Så har jag också upplevt mina relationer, fram tills barn kom med i bilden. Det är ju där det verkligen kommer fram att kvinnor fostras från födseln att ta hand om barn och män fostras att bli vuxna barn.
Lite generalisering?
Nej, jag känner inte att det är så.
Jag var också med och lekte krig i skogen med massa killar och tjejer. Lekte en massa ”pojk-lekar” som man skulle säga.
Jag håller aldrig med LD.
Jag lekte också krig i skogen och fattade inte vitsen med dockor när jag var liten, men håller ändå med LD. Bara för att jag har haft en ”pojkig” uppväxt så betyder det inte att jag inte har upplevt strukturer nu som vuxen?
Jag tjänar mer än min man, har alltid gjort, har högre utbildning och vi pratar otroligt mycket jämställdhet hemma. TROTS DET hörde jag från honom så sent som idag att jag borde bry mig mer om att ordna julklappar och presenter tills HANS sida av familjen för han vet ju inte vad han ska köpa…. Detta tycker jag är typiskt män. De förväntar sig att kvinnor ska ta hand om både våra egna OCH deras familjer och vara projektledare.
(Ja. Jag blev skitarg och förklarade att jag absolut totalvägrar att ta ansvar för bådas relationer.
Upp till bevis med hennes egna söner ??????
Läser lite om detta i min utbildning just nu och i vissa fall har det samband med vilken klasstillhörighet man har. Det är mer utmärkande i arbetarklass än andra klasser t.ex. Sedan tror jag absolut det har med generationer att göra också, med tanke på den kunskap vi har idag jämfört med då. Det är inte direkt konstigt att det har blivit som det blivit med tanke på den historia som finns, men vi har alla medel till att göra något åt det framöver tack vare ökad kunskap, medvetenhet och förståelse.
Detta är förstås väldigt individuellt men det är superbra att vi nu har så mycket pappadagar i Sverige (flest i världen väl) och det kan ju bara bli bättre och mindre skillnader med mer umgänge för papporna.
Sen är det faktiskt en viss skillnad när du har haft barnet i din kropp, förlöst, ammat mm, det går inte att komma ifrån… Tycker det är ganska ”naturligt” att man då också förväntar sig mer av en mamma och hennes band tills sina barn. Därför chockas nog många av Bellas konstanta resor hemifrån och knappare umgänge, inte alls konstigt tycker jag…
Min son uppfostras till att bli en bra pappa. Av mig. Och sin pappa. Varje dag.
Antingen skriver man ”Jag uppfostrar inte mina söner till att bli pappor” eller så skriver man inget alls. Så trött på dessa kvinnor som ska dra ner oss andra som försöker uppfostra våra barn till vettiga individer oavsett snopp eller snippa.
Men, att påstå detta tar ju inte på något sätt ifrån vad du och din man gör med era barn. Jag och min sambo har alla planer på att uppfostra våra barn med detta i åtanke, men det i sig förändrar ju inte att majoriteten (min uppskattning) inte gör det. Tycker det är rätt tydligt att de allra flesta uppfostrar sina barn rätt annorlunda beroende på deras kön.
Desperat klickbete från LD.
De flesta här, inklusive mig själv, svarade utifrån sitt eget förhållande. Men hur ens eget förhållande ser ut är ju rätt ointressant, för det handlar ju inte om en viss individ. Räcker ju egentligen med att kolla på t.ex. hur fördelning av föräldraledighet ser ut i genomsnitt (mamor tar ut bra mycket mer än pappor), undersökningar om vem barn vänder sig först till för hjälp (mamma högst upp, pappa mycket längre ner i listan) m.m. Det ger ju en slags indikation på att detta problem är verkligt. Sedan spelar ju biologin kring reproduktion såklart in, men inte såpass att det inte går att väga upp för egentligen på många sätt. Men tror absolut det finns en poäng här, om man kan se bortom sitt eget förhållande enbart.
Om man vill amma är det svårt att dela föräldraledighet lika. Man har 18 månader och det är inte säkert att kvinnan och barnet är nöjda med 9 månaders amning. Alla har inte möjlighet att späda ut föräldraledigheten, vilket i sig ofta leder till att kvinnan är hemma längre med lägre betalning. Det är inte lätt att avsäga den biologiska delen av att få barn som kvinna
Vilken myt. Vi har splittat tre föräldraledigheter 50/50 och alla tre barn är ammade längre än ett år. När jag jobbade så morgonammades de, åt mat under dagen och så amning när jag kom hem. Inga konstigheter.
Då antar jag att ni delade dagarna lika och inte nödvändigtvis var hemma lika länge?
För oss som sitter och planerar nu är det inte en myt att det inte går ihop ekonomiskt att vara hemma lika länge, inte pga att han tjänar mer än jag. Jag har högre lön. Men pga att vi inte har råd att späda ut ledigheten under första året för att klara våra utgifter. Vi måste ta ut minst fem dagar i veckan under första året också. Då försvinner ledigheten snabbare.
Om du har lösningen på problemet får du gärna dela med dig av din kunskap istället för att bara dryga dig.
Lösningen är att kvotera.
Det går alltid att banta utgifter. Jag började jobba deltid när barnen var runt 6 månader, sedan hade vi båda 6 veckors semester att ta ut. Barnen har börjat på förskolan runt 1 års ålder men inte heltid utan 2 dagar i veckan. Allt går bara man vill.
Att det ekonomiskt inte går ihop är en sak men att det inte går pga amning stämmer inte. Pumpa, lagra, tilläggsmata, introducera mat kring 6 månader. Väldigt få barn helammas efter 6 månader.
Vi har suttit barnens rätt till båda sina föräldrar före allt annat. Livssituationerna har varit följande:
02: båda studerar på universitet
07: jag skriver master, han är marknadschef på större bolag
15: jag är lärare, han kvar på sitt tidigare jobb
Lever både du och Lady D kvar på 90 talet? Är inte en unge idag som leker krig i skogen efter ipadsen. Och i förskolan är det fler pojkar än flickor som är ”mamma” i leken.
Men jag upplever det som att det fortfarande är mamman som är projektledare, även om det oftast är pappan som lämnar och hämtar är det mamman som kommer ihåg föräldramöten, att ta hem nappar och teckningar, att lämna in viktiga papper, att hänga dit ny overall när den gamla är för liten etc.
Arbetar i förskolan
Men dom mammorna är ju från 80-talet. Hoppas de nya generationerna -00, -10 osv är mer jämställda på det viset. Jag tror inte 90-talisterna är det dock, dom tror dom är det men icke.
Nja, de föräldrar jag möter är födda typ 1995, så de är ju inte jättegamla direkt.
Eeh har du hört talas om Nerfs? Kan lova dig att det visst finns ungar som leker med vapen i skogen. Färgglada grejer med skumgummiskott.
Jag tror att generaliseringen är rimlig. Dvs män som grupp är sämre föräldrar än kvinnor som grupp. Vilket givetvis inte säger något om individen vilket gör att alla försök till anekdotisk bevisföring och ” inte alla män” är irrelevant. Jag tror att hon har rätt i att det beror på skillnader i uppfostran, normer etc. Det jag inte riktigt begriper är vad hon vill ha sagt med det hela. Kanske att det är tokigt och vi behöver fundera över hur vi uppfostrar våra barn? Kanske att hon tycker att fler öronmärkta föräldradagar är fel? Jag vet faktiskt inte vad hon vill ha sagt. Och det är väldigt ovanligt när det gäller LD s texter så jag väntar på någon slags fortsättning eller förtydligande innan jag ger mig in i debatten.
Problemet är att generaliseringen att män som grupp är sämre föräldrar än kvinnor som grupp redan bygger på anekdotisk bevisföring.
Min pappa en sån man som satte sig i främsta rummet och många av mina vänners män gör lika dant. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad som gifte mig med en man som sätter barnen framför sina egna intressen!
Oklart om du har gift dig med din pappa eller inte, men jag hoppas inte det! Kul iallafall att han är snäll och bra!
Men, det finns alltid undantag från regler, så att din pappa/man/omg vet inte är snäll innebär inte att det LD säger är osant. Som någon ovan nämnde talar statistik sin sak.
Omg förlåt, läste din kommentar för tredje gången och har ju läst helt fel!
Ignorera det jag sa! Skönt iallafall att du inte gifte dig med din pappa.
Min pappa är exakt likadan, och många av mina bekanta har det likadant.
Jag undrar om det har med generationer att göra. Flera här inne säger att deras män inte är så, men det kanske är så att de har uppfostrats annorlunda än de män som är deras pappor?
Jag känner väldigt många män runt min ålder som är exakta motsatser till deras egna pappor och har en tendens att vara närmare till sina mammor. Det kan ju vara så att de då vill uppfostra sina egna barn som hur de såg sina mammor göra det.
Som vanligt ursäkta min urdåliga svenska, hoppas ni förstår vad jag säger ändå!
“Som vanligt ursäkta min urdåliga svenska, hoppas ni förstår vad jag säger ändå!”
Be inte om ursäkt. Klart vi gör. ?
Håller med till 100% och ser det i min egen familj, mina egna förhållanden, mina vänners familjer och mina vänners förhållanden. Ett undantag här och där bevisar inget annat. Att ta hand om barn är traditionellt kvinnogöra och den synen lever kvar i vårt samhälle, om än mer subtilt. Tycker att det här är en icke-fråga egentligen. Både i Sverige och globalt ligger huvudansvaret för barnen på mamman och mamman står barnen närmare än pappan. Pappor ÄR sämre föräldrar.
Jag är uppfostrad rätt ”flickigt” tror jag, alltså: ta hand om, fixa med hemmet osv.
Nu har jag tre vuxna söner (eller två är vuxna, lillebror 15) och de är så omhändertagande, känsliga, duktiga…
Alltså, vart skulle jag komma med det här?? Förutom att skryta om mina faantastiska ungar, hahaaaa… sorry
Jag tror faktiskt det både handlar om arv och miljö. Kvinnor tror jag till ”naturen” (arv) är mer omhändertagande och empatiska än män ÖVERLAG. Män tror jag överlag känner dragning till ”farliga” saker och konkurrens med andra män vilket leder till ett själviskt beteende, män är ju också mer risktagande.
Det är inget fel med någotdera, problemet är väl snarare att ”mäns egenskaper” värderas högre än typsikt kvinnliga egenskaper som just omhändertagande.
Sen har såklart uppfostran en oerhört stor roll. Hur man bemöter barn, vad man uppmuntrar dem att göra och vad man skammar dem för när de gör något ”oönskat” – och där tror jag det skiljer sig rejält åt mellan könen p.g.a. förlegade normer, strukturer och traditioner. De flesta tänker inte ens på det.
Som en samhällsstruktur absolut – för män i min närhet absolut inte (som tur är)!
Jobbar stenhårt på att uppfostra min son till motsatsen av det LD beskriver och har hittills lyckats riktigt bra (dock blir han ofta retad i skolan för sin ”mjukare stil”?)!
Usch för barn som retar andra barn., föräldrar i dagens samhälle borde lägga lite mer fostran på att behandla andra människor väl än att fokusera på att om flickor leker med dockor eller pojkar leker med bilar eller krig., det är oviktigt och något som automatiskt löser sig, men all mobbning som sker, där har i ett STORT problem för dagens barn och ungdomar..,
För det första så är det nog svårt att definiera vad bra föräldraskap är. Mer än det mest basala. Barn och föräldrar är olika och olika barn behöver olika föräldraskap. Socilsering i bardom, kön, klass osv påverkar men vi människor kan göra egna val och vårt beteende är något som vi kan förändra. Sen förändras också behovet hos barnen. Min man slogs i rätten och har sina barn boende hos sig. Det jag kan konstatera genom den erfarenheten är att mammor må vara bättre än pappor men mammor måste vara riktigt dåliga mammor för att anses vara sämre än pappor. LD skriver bara en åsikt som är väldigt mainstream i det svenska samhället.
@Anna, jag upplever att det är tvärtom, pappor kan vara riktigt usla, det ska mycket till för att pappor inte ska ha rätt till sina barn. Men kliver du ur normen som kvinna, då är det illa. Oavsett om det handlar om att man som kvinna inte är typiskt omhändertagande (som Isabella verkar skildras i denna blogg) till samsovning och långtidsamning, allt detta kan användas mot en kvinna. En man behöver inte bevisa sina kunskaper som vårdgivare för att få ha tillgång till sina barn, det räcker med att han vill vara pappa så får han, i en vårdnadstvist.
Du menar att det är vanligare att män får boendet och kvinnor umgängeshelger? Att det är vanligare att män blir ensam vårdnadshavare? Det här jag svårt att tro. Min man är den enda jag vet som har boendet och som är pappa.
och vaddå räcker med att han vill. Detsamma gäller väll modern. Hon får vårdnaden om barnet direkt. Pappan måste ansöka. Mamman behöver inte ens det. Under tiden kan hon väljs bostadsort, namn på barnet, ta ut pass osv innan pappan ens får gemensam vårdnad. I vårt fall har tex det yngsta barnet inte de namn de bestämt utan hon passade på att registrera de namn hon ville.
Jag är av den åsikten att män och kvinnor är olika, biologiskt olika. Endast kvinnor kan bli med barn, bära barn och föda barn. Det ligger i vår natur att vara mer omhändertagande och allt vad som tillkommer ang barn. Det är vårt biologiska kall. Och det är fantastiskt! Att vi kan göra något så makabert som att skapa en människa i våra kroppar är något som särskiljer oss från männen. Vi ska vara stolta över det och inte se ner på det enorma vi är. Med det sagt så vill jag även förtydliga att jag inte anser att vi på något sätt är mindre värda än männen eller att de är bättre än oss på något sätt. En pappa ska fortfarande ta sitt ansvar och uppfostra sina barn, att se sina barn, att bekräfta sina barn som de individer de är. Men det spelar ingen roll om en pojke leker krig eller med dockor. En pojke kan aldrig bli en man som bär och föder ett barn. En man besitter inte de biologiska känslorna en mor har för sitt barn. En far besitter andra känslor, en fars biologiska känslor.
Självklart är det skillnad, men jag tycker inte att man kan ställa de mot varandra. En mor och en far kompletterar varandra i sin uppfostran, sitt omhändertagande och sin ovillkorslösa kärlek för sitt/sina barn.
”Att vi kan göra något så makabert som att skapa en människa i våra kroppar är något som särskiljer oss från männen. Vi ska vara stolta över det och inte se ner på det enorma vi är.”
Menar du verkligen att det är makabert och hur ska man i så fall vara stolt över något som du anser vara så hemskt? Fattar inte.
zzzzzz fattar inte hur folk palla va så dryga
Gå och lägg dig då Zzzzz
Hm, makalöst var självklart det jag menade. Jag ber om ursäkt för missen.
Jag tänkte väl att det kanske inte riktigt var rätt ord ? ??
Det där är mer individuellt än du beskriver det. Jag har snarare känt att det är mer makabert än makalöst att bära och föda två barn. Omhändertagandet och anknytningen är inte heller något som kommit naturligt för mig enbart för att jag är kvinna och kan bära och föda barn. Och jag tror att den känslan är vanligare än vad vi tror. Däremot är det inte en känsla jag kan ta upp överallt för det finns en förväntan att det biologiska ska spela stor roll och jag upplever att min prestation som förälder bedöms utifrån det.
Fast nej. Det tankesättet blir ju problematiskt på två sätt. 1. Kvinnor som inte är så som du beskriver då, är de biologiska avvikelser eller har någon form av störning? 2, Om det är så som du säger, att vi födds med beteenden som mänoch kvinnor, borde väl barns uppfostran grundas i att utveckla den andra sidan som saknas för att komplettera? Oavsett hur det ligger till kring biologi vs sociala strukturer påverkan på vårat beteende ligger ju problemet i det du säger att du värderar vad som är rätt och fel i kategorierna kvinnligt och manligt. Om vi utgår från det det biologiska med tanken att hormoner avgör beteende och personlighet så är inte kvinnor en bestämd enhetlig grupp, inte män heller. Vi har ett spektrum där nivåerna av hormoner varierar från person till person, men du har redan i din värdering avgjort att det är kvinnorna med en viss hormonsammansättning som är rätt typ av kvinna. Sluta tänk så, för du missar att se alla individuella skillnader och tvingar in folk i socialt skapade ramar som går emot deras biologi. I ditt resonemang antar jag att du tycker det är fel att ”tvinga kvinnor att va män och män att va kvinnor i jämställdhetens namn” för det är biologiskt?” Är det inte värre att du tvingar in folk i din sociala ram för kvinnligt och manligt även om deras hormonnivåerna avviker?
Varför är det okej att generalisera att män är sämre föräldrar än kvinnor, men inte att kvinnor och män generellt är olika i sitt föräldraskap beroende på biologiska faktorer?
Min sambo gullar storögt med bebisar, han vill ha en liten knodd, men jag är totalt ointresserad ?
Man man inte tycka att ngt är biologiskt. Antingen finns det vegenskapliga belägg för det eller inte. Jag kan inte tycka att rökning ökar risken för lungcancer, jag vet det pga det finns vetenskapliga belägg för det. Samma gäller dessa biologiska skillnader mellan män och kvinnor – vi har olika anatomi men det är ej belagt att detta ger upphov till en massa olika kataktärsdrag.
Handlar inte om uppfostran, biologiskt är män och kvinnor olika (jaaaa finns undantag). Och det är meningen att det ska vara så. Förr hade mannen och kvinnan olika uppgifter, det är nu pga modernt samhälle som det blivit jämnare. Men tex mammor klagar oftast på att papporna slarvat med smörja in barnen eller ta på matchande kläder. Men det är inget pappor gör för att provocera – de tänker/ser inte det som mammorna gör helt enkelt!
Det har jag faktiskt tagit med mig från min man, att saker inte behöver matcha och han har helt rätt i när han säger ”hon ska ju bara leka i det”. Så nu stoppar jag bara ner handen och tar ut något eller frågar lillan vilken färg hon vill bära idag.
Det lustiga är att män i allmänhet inte har några problem att matcha sina egna kläder, bara barnens. De brukar inte heller ha problem att se skillnad på sina egna respektive sina fruars kläder Min uppfattning är att det handlar om intresse, inte förmåga.
En anledning till det kan vara att dom tar det provdockan i skyltfönstret har på sig ?
Men hjälp, jag är en kvinna uppfostrad som en pojke, gör det mig till en man?
Ja
Ja. Självklart. Har inte penisen vuxit ut när du är 30 bör du söka vård. Kram
Du får nog fundera lite till på min kommentar… Kram tillbaks!
och detta är något dåligt för att…?
Min pappa satte sig själv först i alla lägen. Han kränkte och misshandlade min mamma dagligen, både psykiskt och fysiskt. För att hon var en kvinna. Han grät även den dagen jag föddes. För att jag var en flicka och inte en pojke. Alla kvinnor är tröga, mindrevärda och jobbiga.
Hans beteende har förstört mitt liv på många plan, men jag är samtidigt otroligt stark i mig själv. Jag ser inga begränsningar i att vara kvinna. Jag tar ingen, noll, nada skit från min – eller någon annan – man. Jag kommer aldrig att acceptera en arbetsplats där en kollega av manligt kön får en bättre intäkt för samma arbete.
Vet inte varför jag skrev det här, men nu har jag slösat några minutter på att skriva kommentaren så postar den istället för att radera. 🙂
Är han likadan idag? Har ni någon kontakt?
Känner verkligen igen mig! Men är ”hård” mot min man och vår relation då jag absolut inte täcker upp för honom. Ex så har vi dykt upp på födelsedagsmiddag hos svärmor utan ngn present, för det hade han glömt. Då har jag bara ”ok” och såklart sagt till svärmor att dealen är att jag köper till min familj, och han till sin vilket vi båda accepterat. Håller inte heller koll på min mans relationer såsom jag upplever många andra kvinnor gör, typ ”har du ringt din syster” osv, tänker att det får han helt enkelt sköta själv hehe. Det är min strategi, kanske inte alltid helt korrekt men jag får oftast sinnesfrid 🙂
Jag gör precis likadant. Vi är två vuxna människor, jag vägrar ta hand om honom som om han vore ett barn.
Av nyfikenhet – har ni barn? Har själv upplevt att din taktik fungerade bra, helt till vi fick barn. Det är ju en sak att svärmor inte får en present, en helt annan att det stackars barnet inte har tillräckligt varma kläder för att mamma ska sätta sina principer om exakt jämställdhet framför allt.
Egentligen är det för sorgligt, men har accepterat att min man är helt inkompetent/oengagerad vad gäller mycket av det praktiska runt dottern. Numera kör jag bara på och handlar det jag tycker att hon ska ha. Han får å sin sida acceptera det och öppna plånboken.
Vi har också den tydliga dealen. Även om jag ställer frågan har du rint xx nån gång ibland, ser det som trevlig hjälp på samma sätt som att han hjälper mig att minnas/fixa saker.
Problemet tycker jag uppstår när omgivningen, som svärmor, anser att det är mitt ansvar att ordna presenter/hålla kontakten och skuldbelägger mig för att jag inte gör det.
Varför måste alla vara likadana? Min pojke är ”vild” och busig, självklart uppfostrar jag honom till att vara en empatisk och respektfull individ, men det vore väl helt sjukt om jag försökte tvätta bort det som är han? Så jädra trött på att alla typiska manliga egenskaper ska vara inkorrekta, känns som att leva i ett samhälle där alla ska formas i samma mall. OBS! Självklart ska alla behandlas väl och lika, men om någon vill sminka sig och en annan spela paintball, låt de göra det, oavsett kön.
Alla måste inte vara likadana. Just därför vi inte bör uppfostra alla flickor likadant och inte heller alla pojkar likadant. Men det är ett faktum att vi uppfostrar, tilltalar, berömmer, bestraffar flickor annars än pojkar. Och självklart pratar jag nu om grupperna och det innebär inte att det inte finns enskilda individer som det inte gäller. Men generellt så gör vi det och det anser jag är ett problem. Exempelvis berömmer och skammar vi flickor för vad de är (”åh vad duktig du är som städar ditt rum”, ”vad dum du är som slåss”) medan vi berömmer och skammar pojkar för vad de gör (”vad fint du har städat rummet ”, ”nej det är dumt att slåss”). Det första leder till att flickor senare i livet inte tror att de kan ändra på sina egenskaper medan pojkar ser sina egenskaper som något dynamiskt som de kan styra över.
Fast det talas väldigt negativt om typiska pojkegenskaper. Jag kämpar för att min pojke inte ska tro att han är en dålig människa för att han inte kan sitta still och koncentrera sig.
Flickorna på hans förskola för mycket mer beröm än honom, ”vad fint du ritar” etc. Min pojke får mest höra ”sitt still”, ”lugna ner dig” osv. Jag fattar att han är skitjobbig som aldrig kan sitta still och lugna ner sig. Men han får ju hela tiden höra hur jobbigt det är att han är sån. Jag är övertygad om att framtidens stora förlorare är män med svårt för teoretiskt tänkande från socialt utsatta områden. Vi måste ha plats för alla sorters människor i samhället, även de ”jobbiga pojkarna”. Däremot måste alla lära sig att visa respekt för sina medmänniskor, såklart.
Finner ämnet ganska anmärkningsvärt. Sverige hamnar i topp på listan när man rankar jämställdheten i världen. Sverige var första landet i världen som införde lagstadgad pappaledighet (i de flesta länder finns inte ens någon motsvarande ledighet). Lönegapet mellan könen har minskat och i Sverige har män och kvinnor samma fri- och rättigheter.
ÄNDÅ GNÄLLS DET SÅ JÄKLA MYCKET.
Och absolut, det kan bli ännu bättre osv osv osv. Men vi kanske ska börja med att vända blicken mot alla nya svenskar. Där ligger den stora utmaningen. Kvinnor som flyttat till ett av världens mest jämställda länder och hålls kvar i förtryckta positioner av sina män och manliga släktingar. Hedersförtryck, barngifte, tvångsäktenskap, månggifte, omskärelse, oskuldskontroll, könssegregation, hedersmord m.m
Detta accepteras medan vi jamsar om dockor och bilar. Och om pojkar inte uppfostrades till pappor, hur kommer det sig då att så många är helt fantastiska på att ta hand om barnen under sin pappaledighet (och även annars)?
Alla de som hanterar sin pappaledighet galant nu fick knappast någon genusanpassad specialpappauppfostran för 20-50 år sedan.
Om du tycker att svenska män fick en bra uppfostran för 50 år sen (av hemmafruar och frånvarande pappor) så vad är det för fel på män som kommer hit med samma kvinnosyn som våra mäns pappor? Deras barn kommer ju att bli som våra svenska män ?? Problemet löst.
”Samma kvinnosyn som våra mäns pappor?” Njaaa, knappast va?
Vad är skillnaden? Deras barn växer upp i Sverige, du tror inte att det påverkar? Tror du att barnen får en större eller mindre chans att komma in i svenska samhället och vi tar emot de som har kommit med öppna armar istället för att beskylla deras föräldrar för alla Sveriges problem? Vi kan inte låta Sverige stagnera och sluta diskutera genus för att det kommer människor från där det finns hedersförtryck till exempel, genus har en stor roll i det och vi behöver även förändra den svenska synen på könsroller. Tex att det behövs lagstiftas för att män ska ta ut föräldraledigt.
”Deras barn växer upp i Sverige, du tror inte att det påverkar? ”
Svar: nej, inte i önskvärd utsträckning. Och det är ganska logiskt- hade jag som svensk flyttat till Irak hade jag väl knappast anammat deras hederskultur? Inse att de kanske inte alls strävar efter jämlikhet överhuvudtaget…
Nej, men förmodligen dina söner och speciellt om de hade fått komma in i samhället. Varför skulle de inte sträva efter jämnlikhet? De som blir födda i Sverige kommer att bli svenska, om vi låter dem. Jag är andra generationens invandrare och tack vare att jag ser rätt så svensk ut så har jag haft det lätt och jag vet inte mycket om mitt hemlands kultur. Jag bodde hemma i 17 år sen dess har jag ägnat lika många år på egna ben i svenska samhället. Jag hade förmodligen inte varit lika positivt inställt om jag blivit bemött med rasism.
Min tanke var aldrig att starta en diskussion om invandring och jag beklagar om det uppfattades så.
Däremot tråkigt att hela min poäng flög lååååångt över era huvuden. Att jag inte vet om ni råkade missförstå eller valde att göra det.
Själv har jag en nära anhörig som jobbat på Tensta gymnasium i närmare 20 år så jag har haft god insyn i svårigheterna kring integration. Man har lagt ner enorma resurser och mycket energi på att försöka nå fram till alla de familjer som vägrar låta sig integreras. Tyvärr misslyckades man och dessutom fick skolan läggas ner eftersom skolmiljön blev för hotfull och riskfylld.
’Nuff said!
?: fint se att någon orkar svara. Jag valde mellan att ställa mig och dunka huvudet blodigt mot en vägg eller att gå in i diskussionen. Jag valde huvuddunket då det är minst hundra gånger mer konstruktivt och ger mig mer energi än att diskutera invandring på internet. Kämpa på, jag är på din sida, men ikväll orkar jag inte.
❤️ nu knoppar jag in också
Om alla skulle välja huvuddunk eller att ducka för viktiga frågor är det klart att vi aldrig kommer framåt och kan göra tillvaron till en bättre plats för alla. Ledsen att du kände dig så frustrerad över mitt inlägg, det var verkligen inte min mening att uppröra någon. Jag ville bara belysa hela bilden om man nu ändå ska prata jämställdhet.
Sorry!
Men HUR kan man utesluta det genetiska?!?!?!!!! Kan någon seriöst förklara detta för mig? Jag har läst socialpsykologi och försökt fråga och diskutera men ingen kan ge ett vettigt svar.
Det är väl inte konstigt att kvinnor är mer omsorgsfulla än män eftersom det är vi som blir gravida och primärt måste ta hand om bebisar? Med hjälp av amning? Kan män amma? Vad skulle de göra med en hungrig bebis? Mata den med löv eller spy upp en köttbit? OBS jag utgår från det biologiska minus allt vi tack och lov har tillgång till idag.
Och om det nu bara är socialt konstruerat innebär ju det att de män som är omsorgsfulla har blivit uppfostrade på helt andra sätt?! Vilket jag har svårt att tänka mig alltid är fallet.
Jag önskar verkligen att den så kallade genusvetenskapen faktiskt kunde besvara kritik och frågor och inte vara så tvärsäkra på något de själva hittat på!
Vet inte vad du läst för utbildning. Jag läser till psykolog och ingenstans i utbildningen får man lära sig att mammor är viktigare pga amning. Barn behöver mat och närhet, vem som ger det spelar ingen roll. Det är inte som att barnet vet i vems kropp den legat…… Läs Harlows experiment på apor.
Förlåt helt irrelevant men: Gud vad hemskt ? stackars apbebisar
???? ”mata den med löv”
Det jag tycker är mer spännande är hur det blir utifrån barns hemförhållanden i det man inte ätit och petar. Min vän M växte upp medlen mamma och pappa för som skilde sig när hon kom upp i skolåldern. När hon lekte med exempelvis nallar så var den största nallen en pappa, den näst största en mamma, se små var barnen. Min vän blev ensamstående redan under graviditeten och hennes dotters uppfattning om familj är då såklart annorlunda. Min vän upptäckte att när hennes dotter leker med exempelvis nallar så är den största nallen mamman, den näst största är dottern och de små är barn eller husdjur. Vi har ju långt fler konstellationer av familjer idag, leken borde naturligt vara annorlunda då våra och våra barns förebilder är olika. Och vad skapar vi då för framtida individer?
Håller med LD!
Off topic: Min sambo och jag har varit tillsammans i 3 år och för 6 månader sen föddes vårat barn.
Jag har nyligen fått reda på att han i början av vårat förhållande träffat en annan kvinna i 4-5 månader parallelt med vårat. Denna kvinna träffade han alltså två veckor efter mig.
Jag känner att hade detta pågått i 1-2 månader hade jag nog låtit det vara men efter 4-5 månader?
Ska jag konfrontera efter alla dessa år? Kanske hon nobbade honom och då valde han mig istället som ett andrahandsval?
Det känns förjävligt just nu. Kan tillägga att hela grunden till vårat förhållande har skakats om rejält.
Vet han om att du vet det? Nyfiken annars hur du fick reda på det.
Jag kan tyvärr inte ge något konkret tips. Har själv inte varit i din situation och vet ju inte mycket om er relation. Kan däremot förstå att du vill veta. Hade gärna kommit med något bättre svar❤
Jag tänker, utifrån hur jsg själv är dom person, att det alltid är bättre att ta upp det. Berätta att du vet och hur du känner, så att ni kan prata ut om det och förhoppningsvis gå vidare ihop och lägga det bakom er. Men det är för att jag är en ältande människa som behöver prata om saker för att komma vidare, annars äter det upp mig inifrån.
Så utifrån mig själv så hade jag tagit upp det. Det hade varit jätte jobbigt följt av en tid med jobbiga samtal men det kan ju inte vara så lätt för dig nu att gå runt och veta och låtsas om som att allt är bra?
Jätte svårt att ge råd då jag inte varit i situationen själv, men lyssna till din magkänsla och gör vad som känns rätt för dig ❤️
Konfrontera fast gör det snyggt. Berätta att du vet och att du vill ha svar på de frågor du har och så pratar ni om det. Om du inte frågar kommer du grubbla ihjäl dig.
Mvh tjejen vars pojkvän hade en relation parallellt i ett och ett halvt år.
Personligen hade jag velat veta. Så berätta vad du vet och ställ dina frågor. Försök om möjligt att hålla dig någorlunda lugn. Man brukar få bäst respons då. Ni kanske ska ta det i omgångar också så du får smälta och bearbeta. Dvs om du vill ha honom kvar. Det vet bara du.
Sen kan det ju vara att han valde dig för du var bäst…. Det hade jag iaf valt att tro.
Sluta vara så keffa och gå med på att serva era män allting så… hur svårt ska det vara? Ta inte över mamma-rollen efter deras mammor. Hur kan man ens gå med på det?
Obs gift kvinna själv så den gubben går inte (uppenbarligen) ?
Eller hur. Det är så jävla synd om oss kvinnor hela tiden. Är vi bara viljelösa offer?!
Hett tips: Bli inte tillsammans med dessa hemska män då.
Ja men visst är det ju upp till kvinnor att se till att män förbättras. Bra tankegångar där ??
Nej det är inte upp till oss att se till att redan vuxna män förbättras. Men det är upp till oss vuxna (män som kvinnor) att uppfostra våra barn till bättre män och kvinnor.
Och jag tycker det blir väldigt svårt när folk å ena sidan gnäller över hur mannen i förhållandet inte gör lika mycket som kvinnan, medan de å andra sidan daltar med sina män. Exempel: säger åt mannen hur han ska klä barnen, vad de tycker om att äta, vad de behöver packa med sig, ev tom packar väskan, köper presenter/julklappar till hans sida av familjen…helt plötsligt har de blivit en ”daltande morsa” till sin man.
Det är inte upp till kvinnor att se till att män förbättras, men vi kan ju sluta dalta och låta de ta sitt ansvar. Om vi vill att det ska vara jämlikt så tycker jag det är ett bra ställe att börja. Och en enkel åtgärd som alla kan göra.
Fast det är jättesvårt att stå och se på när ens barn inte får det de behöver, ska jag välja mellan att låta mitt barn åka till förskolan utan underställ eller säga åt min man att ta med sig det? Ska jag strunta i att tolka mitt barn åt min man när hen vill förklara någonting så han barnet inte känner sig förstått eller berätta för mannen vad barnet menar?
Innan vi fick barn hade jag aldrig varit sån här men jag skulle kasta mig framför bussen för mina barn alla dagar i veckan. Och ja, jag klagar ibland, på att han inte ser barnen på samma sätt som jag och att han alltid utgår ifrån sig själv men han klagar på mig med, på att jag är perfektionist, har för höga krav på föräldraskap och daltar med barnen. Allt det här är något som blossar upp ett par ggr per år men annars är vi lyckliga. Detta är dock mitt livs sista relation med en man.
Jag förstår vad du menar och att det inte är lätt. Och det är klart att du inte ska låta fina barn komma i kläm. Samtidigt så tror jag att din kille skulle klara det om han verkligen behövde. Säg att du åkte iväg en vecka och han skulle behöva fixa det själv, då behöver han ta det ansvaret och lära dig förstå vad barnet behöver. Jag säger inte att det är lätt eller den vägen alla vill gå. Men det finns många separerade pappor som kan klä sina barn och förstå vad de behöver, de har varit tvingade att lära sig när de har barnen själva.
Men så klart är det svårt med barn inblandat och du gör det som fungerar bäst för erst förhållande 🙂
Ja han skulle fixa det galant och det är det som är problemet, han och alla andra män jag träffat, går i stand-by i en relation. Han kan sköta sitt jobb, vänskapsrelationer och hobbyn. Det är lite som att män inte kan göra en fläta, det är självklart att män kan lära sig det men det finns inget intresse eller engagemang och då är det såklart omöjligt. De är bekväma och det är en invand roll som är dels svår att bryta och varför skulle sen de aktivt söka mer ansvarsområden?
Min man är inte inkompetent men han stänger av hjärnan omedvetet.
Gillar inte riktigt uttrycket att uppfostras till mammor eller pappor. Om jag uppfostrats till att bli mamma skulle jag antagligen ha en identitetskris då jag aldrig känt behovet/drivet att skaffa barn och alltså inte kommer att bli en mamma. Ska våra framtida roller bestämmas redan som små?
Sedan tänker jag att många kommentarer här utgår från att föräldrakonstellationen är heteronormen.
Innan jul hörde jag ett par diskutera julklappar när jag gick förbi. Mannen sa något om att ”men det känns ju inte könsneutralt om vi köper den till henne”. Tydligen hade en flicka önskat sig något, men de vuxna var tveksamma att köpa just det eftersom det inte var könsneutralt. Det reagerade jag på.
Ja. Våra framtida roller bestäms redan som små.
Jag lekte jättemycket typiskt flickiga lekar när jag var liten. Lekte med dockor som jag ammade och matade, jag lekte mamma, pappa, barn och jag hade ett dockhus där jag satt i timmar och pillade och lät mamman vara husfruig medan pappan drog iväg med sin bil ur Lundbygaraget. Men jag har ingen önskan om att bli vare sig mamma eller hemmafru. Klart att man som liten fostras och formas enligt regler och normer men man fortsätter ju formas även efter att man flyttat hemifrån.
Vet inte om det här med generationerna, alltså vilken generation som uppfostrat en, typ, att göra men jag upplever aldrig att killen är någon man behöver ta hand om.
De tar hand om sig själva och jag tar hand om mig. Sen tar man hand om varandra.
Min pappa har alltid satt mig och mina syskon först, likaså gör min man det. Men däremot upplever jag att hur bra mannen än är har kvinnan alltid ett mer övergripande ansvar, mer koll på allting.
Hela den här diskussionen får mig att känna mig så kass. Förstår att det här är ett strukturellt problem, och inte har något med mig eller min relation att göra, men har en förlossningsdeprission som suttit i hela mitt barns första år, har inte koll på något, är den som glömmer att köpa julklappar, glömmer när mina föräldrar ska komma och hälsa på, glömmer när mitt barn ska ha mat, tappar tålamodet, och allt det medan min man får göra allt där hemma. Känner mig som världens kassaste mamma och kvinna, ändå tyr sig min son till mig, och vill bara sova med mig… vilket gör det hela än värre för min stackars man som är den som håller ihop familjen men inte får bekräftelsen som det ger att vara ”förälder nr.1”.
Du är bra som du är, glöm aldrig det ❤
Til: jag vill bara ge dig en stor kram & säga till dig att du är fruktansvärt stark & grym, även om varje dag är en kamp.
Jag fick själv diagnosen post-partum depression efter att jag fick min första son.
Med hjälp av KBT & mediciner så kom jag sakta men säkert upp på fötter igen.
Jag har fortfarande dippar men tack & lov väldigt sällan panikångest attacker, som jag får av stress & mycket ljud (typ barnskrik)
Jag fick vår andra son för två veckor sedan & jobbar fortfarande med mig själv varje dag.
Summan av allt är att det finns ett ljus i slutet av tunneln.
Det kan kännas så jävla hopplöst & känslorna av att vara värdelös & otillräcklig äter upp en inifrån, men dom känslorna definierar INTE dig som mamma.
Du gör så gott du kan & du har skapat en helt ny liten människa som kommer älska dig gränslöst, även om du ibland behöver gå in i sovrummet & skrika i en kudde.
Du räcker till & duger precis så som du är! Glöm aldrig det ?
Måste svara dig även om jag egentligen inte gillar att kommentera om mitt eget liv..
Du är inte ensam! Min man fick gå hem 6 månader efter att sonen föddes då jag var ett vrak pga förlossningsdepression. Fick panik och ville springa så långt jag kunde så fort sonen var ledsen och gick hela dagarna och önskade att han skulle sova längre så jag slapp att han vaknade och var ledsen.
Mitt tips är helt enkelt att prata om det, be din sambo ta massa kort på dig och barnet osv. Finns knappt en enda bild på mig och sonen innan han var 1,5år och det gör mig så ledsen, kan inte komma ihåg mycket från den tiden och önskar att det åtminstånde fanns något bevis på att jag faktiskt var där..
Kram!
Åh vad ont det gör att höra. Men vet du vad, du duger precis som du är med depression och allt!
Av egen erfarenhet så kan jag informera dig om att skiten tar slut. Dock tar det väldans lång tid utan behandling så be om det.
Låt din man vet att du trots allt uppskattar det han gör även om du kanske inte visar det alla gånger. Så orkar han lite till…
*Om jag bara kunde hjälpa dig på något vis! Det var så hemskt att vara där du är nu.*
Men du, när ert barn blivit lite större så kommer han säkerligen ha så mycket relation skapad i sitt undermedvetna till sin pappa tack vare detta. Så även om han tyr sig massor till dig nu så kommer värdet av det visa sig senare i livet <3
Du gör ju ditt bästa efter din förmåga. Mentala problem kan man inte hjälpa, det enda du kan göra är att söka rätt hjälp och låta det ta tid då psyket är det som är svårast att läka.
Barnet tyr sig till dig då du säkert är mer närvarande än du tror.. Tur att du har en man som ställer upp och låter ditt läkande ur depressionen ta den tid som den behöver 🙂 Du kommer komma ur det, se bara till att du får rätt hjälp. Om du känner att du inte orkar så säg till din man att ordna allt administrativt runt hjälpen så att du bara behöver befinna dig där. Kram från en som hade en svägerska som inte fick hjälp i rätt tid och nu är hon bland stjärnorna.
Vad fina ni är, tack <3
Generellt ÄR ju kvinnor bättre än män som föräldrar när man ser till vilka som främst tar hand om och tar föräldraansvaret över sina barn världen över.
I den relationen jag haft i många år hade vi definitivt en ojämn fördelning. Min sambo var den riktiga karlakarlstypen som tyckte att det faktum att han bytte däck på bilen två gånger per år skulle skona honom från städning resten av året.
Dom gångerna han tagit dottern till skolan kan jag räkna på ena handen.
Dom gångerna han åkt och handlat är ännu färre.
Jag har aldrig känt mig så utvilad som sen vi separerade. Det är så jävla skönt att slippa gå och plocka efter någon annan som helt ärligt inte bryr sig ett piss om hur det ser ut hemma. Det roliga är att han var så övertygad om att ifall vi bara gjorde slut skulle jag inse allt han gjort för mig och visa honom lite tacksamhet. Istället blev det precis tvärt om. Jag insåg hur lite han verkligen gjort. Nu bor jag och dottern ensamma och det är sååå skönt.
Jag har dock helt tappat min tilltro till män och jag hoppas att möta en man som kan få mig att inse att det finns snälla, ansvarstagande och omhändertagande män. Jag vägrar bära en hel familj igen och själv ansvara för relationen.
Upplever att det är något vi fostras in i och att undantagen är de som ser utanför samhällets normer. Jag har varit sängliggandes pga sjukdom i fem månader medan min man varit föräldraledig och tagit allt med vår energiska ettåring. Han har även skött hela hemmet, handlat mat, lagat och sett till att allt gått runt. Han har även sett till att jag haft det bra och han har helt släppt sina egna behov. Här kommer samhället in, bl.a. i form av våra föräldrar och berömmer honom hur duktig och fantastisk han är. Varje gång skäms han lika mycket eftersom han anser att det är hans jobb som föräldraledig, samt att det är en självklarhet att vilja umgås med sitt barn. Jag som kvinna fick inte minsta beröm av våra föräldrar när jag gjorde samma sak. Det var endast min man som berättade hur duktig jag var. Även om min man är ett undantag från normen så vill samhället gärna trycka in honom i mallen. Helt sjukt tycker jag.
Tji fick alla som swishat pengar till Dahmer då hennes blogg föregås av en helsida reklam som man måste klicka sig förbi för att komma till bloggen.
Hon kan ju tyvärr inte köpa sig fri från reklamen som ligger på blogg.se. Förutsatt att hon inte fixar egen domän. Dahmers innehåll är dock fortfarande fritt från reklam och samarbeten, precis som hon alltid påstått.
Varför inte bara flytta till ett webhotell och köra WordPress då?
Tur att inte alla män är stöpt i samma form. Tycker det gnälls onödigt mycket på killar överlag nu.
Varför är man ihop med någon som är så ”oduglig”? Det jag avskyr att göra gör han och tvärtom..
Mina tio cent: jag tycker kvinnor alltför ofta tar över och blir projektledarehelt av egen kraft och vilja. När barnen kommer tar de helt över och sedan jobbar de deltid, helt galet.Och varför amma så länge? Det finns ersättning, går att göra både ock, släpp in papporna från början och dela sedan på föräldraförsäkringen rätt av. Och som vanligt, välj med omsorg när ni väljer man för ev familjebildning. Finns en massa justa karlar. Framför allt:skaffa en egen ekonomi,ett eget liv. LD:s resonemang är helt rätt för hennes situation, de roller hon skapat i sin relation är ett resultat av att hon själv inte tagit ansvar för sitt liv utan bara för hela familjens. Hennes val men inte allas.
Jaha, ännu en gång är allting kvinnornas ansvar, VI ska SLÄPPA in männen. ”Här, kom in och bli förälder, snälla! Jag låter dig”. Bs, det borde vara lika självklart för männen att ta sin roll som för kvinnorna. Inte en enda gång nämner du mäns ansvar som förälder i din kommentar, varför?
Jag nämner inte mäns ansvar just för att jag sett så många gånger hur kvinnorna tar över. Spec amningen, som upphöjts till moderskapets helighet, helst i flera år. Kvinnor måste offra fp och ta ansvar för sitt liv, så är det bara. Det går bara att ändra på sig själv nämligen.
Sedan finns det en enorm massa män som tar sitt ansvar och är pappor. På det sätt som passar dem men tyvärr ofta inte mammorna som rättar och gnäller. Har varit med skitlänge och det går för långsamt med jämlikheten. Både kvinnor och mäns fel imo.
Andra monogama djur är faktiskt bättre än människor på att dela jämställt. Monogama arter visar generellt inte signifikant skillnad på omhändertagande av avkommor till exempel. En intressant studie är denna som kollade på genetiken bakom parental care hos möss 🙂 https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/28424518
Inte på min förskola där jag jobbar. Där kör pojkar med vagnar leker me dockor o har klänningar/kjolar på sig! Helt underbart o se 🙂 men såklart olika. Men de finns ?
Var næstan lite rædd att klicka mig in på kommentarerna, men alltså: Bra jobbat, Cam! God ton och bra diskussioner!
I mitt hem är det mannen som gör typ allt. Lyssnar, tar in och allt det där (med barnet). Samtidigt som han lagar mat och tvättar m.m. Vad gör jag då? Sitter hos LSS (: