Blod är inte tjockare än vatten

62 kommentarer

Håller med en av tjejerna som kommenterade inlägget. Äldre är fostrade på ett helt annat sätt med andra normer och värderingar. Man kan faktiskt vara tolerant mot det, tolerans är ju faktiskt inget annat än att stå ut med sådant man inte gillar. Om personen är schysst i övrigt, omhändertagande, ställer upp osv, så tycker jag inte det är hela världen att det hoppar ut grodor ibland. Man kan ignorera det eller säga något neutralt som typ att tiderna förändras. Hisnande tanke men det kanske inte är hela världen att få en och annan plump kommentar?

Nej, det är ungefär som ett myggbett, någon då och då är väl mest irriterande. Men tänk att få nya hela tiden och jämt gå runt med en irriterande klåda, dagligen, år ut och år in. Har du inte upplevt det så var glad att du tillhör en av dem som myggen inte biter.

Jag har upplevt det. Onödigt att anta att jag inte vet vad jag pratar om för att jag tycker annorlunda.
Sen så varken behöver eller måste man stå ut om man inte vill. Jag bara la fram idén att man kan.

Eftersom du skrev ”en och annan plump kommentar” så antog jag att det inte är något du upplever dagligen. Idén om att man kan stå är bara en idé. Jag kan ge någon som blir mobbad idén att stå ut också, men den är inte användbar över huvud taget.

Väldigt stor skillnad på att få ”en och annan plump kommentar” från en släkting och att höra från en förälder under hela ens uppväxt att ens utseende är det enda som spelar roll.

Har inte påstått något annat. Så då är vi eniga.

Min pappa har inte varit världens bästa pappa. Verkligen inte. Man kan nog uttrycka det som att han ofta betett sig som en skitstövel – både mot min mamma, mig och mina syskon.

Men – nu är han gammal och sjuk och jag gör det som de flesta döttrar (barn?) gör: ställer upp för honom i livets slutskede.

Jag sväljer allt gammalt och ger en gammal ångestfylld man all min kärlek. Vare sig han förtjänar det eller inte.

Varför jag gör det? För att JAG ska känna frid när han dragit sitt sista andetag.

Tyvärr kan du nog efter ett tag bli jäckligt arg och det tar tid att bearbeta vad man varit med om. Psykisk misshandel är hemskt.

Har varit arg i så många år. Orkar inte vara arg längre.

Har man haft en tillräckligt jävlig förälder finns ingen kärlek kvar att ge.

Jag förstår hur du menar. Do the right thing. Jag önskar så att min mans barn gjort nåt liknande då han behandlades för cancer. Han har varit en visserligen inte felfri eller perfekt pappa, men har har alltid funnits där för sina döttrar. Stöttat, lyssnat, flyttat möbler, etc. Även jag, väldigt mycket. Ändå blev vi totalt övergivna under den svåraste perioden i våra liv. Människor som har psykologiska problem och dessutom är narcissister KAN inte se till andras behov. Var glad att du har en stor dos medkänsla och integritet.

Det kan väl omöjligen finnas en rätt sak att göra när det handlar om föräldrar som inte behandlat sina barn bra. Om man, för sin egen skull, vill ta hand om dem fine men hur kan du önska så om dina egna barn som uppenbarligen tagit så stor skada att de inte ens kan finnas där vid en allvarlig sjukdom? Vad har han/du/ni då gjort? Förstår att de inte finns där, när din utgångspunkt är att du önskar att de hade varit det oavsett hur de känner istället för att visa dem förståelse och önska att ni hade kunnat ge dem mer än det ni kunde. Istället för att önska att de finns där kanske du kan börja finnas där för dem, åtminstone i ditt inre.

Men ville tillägga att jag tycker LD har rätt i den hon gör – man har ingen skyldighet att älska eller ha kontakt med sina föräldrar och känner man sig kränkt är det rätt att ta avstånd eller bryta. Så det respekterar jag, även ifråga om min mans barn.

<script class='adten' src='https://delivery.adten.eu/srv/player.js?z=6692' type='text/javascript' charset='utf-8' async></script>

Blod är verkligen inte tjockare än vatten.. Min bror sade upp kontakten med mig när han fick reda på att jag hade fått en autismdiagnos för att han skämdes för mig då vi bor i en väldigt liten kommun och han tyckte det var pinsamt att ha en syster som var ”knäpp”.

Sedan har jag många vänner som har noll kontakt med familjemedlemmar som betett sig illa mot dem.

Varför ska man hänga upp sig på människor som behandlar en som skit bara för att man är släkt?

Det är bättre att ha människor omkring sig som bryr sig och som gör en lycklig!

Min bror (och familj) sade upp kontakten med mig och vår mamma när jag flyttade ifrån min sons pappa.
De tog exets sida i en vårdnadstvist och har inte gjort annat än tryckt ner mig i skoskaften i över 5år nu.
Så nä blod är fan inte tjockare än vatten.. ?

På äldre dar har jag insett att det finns ingen anledning att ha människor i mitt liv som tar energi.

Jag tycker hon kan säga hur hon känner o upplever o så får hon fatta beslut därifrån. Jag hade en sorglig relation till min mamma o den gick inte att bota. Jag lämnade Jehovas Vittnen som jag är uppväxt i men lämnade…de åren efter har skadat mig mer än gett mig något. Hon ville bara EN SAK o det var att jag skulle gå tillbaka till sekten. Men jag lät mig såras om och om igen..Det var inte värt det. Med facit borde jag tackat nej till den lilla relation vi fick..och nu är hon död. Älskar henne men hon gjorde mig illa.

En del pappor är som de är, inte mycket att tala om gammal generation eller kultur, jösses, vi talar Grekland här, inte något obskyrt land alls.
Själv tror jag att det handlar om när döttrarna kommer in i puberteten. En del pappor kan inte hantera känslan (ni vet vad jag pratar om) och bär sig därför korkat åt. I LD:s fall och så många andra jag sett är det rena textbokscasen från Freud. Mycket vanligt.

Vilken känsla?

Känslan av att andra män behandlar deras dotter så dom de själva behandlar andra kvinnor.

Grekland, och många ändra länder i södra Europa, har en kultur som liknar Mellanöstern mer än norra Europa. Jag skulle nog inte kalla någon kultur för obskyr egentligen, men i din andemening så är den grekiska definitivt det.

Jag bröt med mina vidriga föräldrar för 20 år sedan, var då 14.. bästa jag gjort!

Läste nåt så bra nånstans: Blod är tjockare än vatten, men det är bajs också.

Men ja! Behandlar ens föräldrar en som skit då är inte relationen något att ha, blodsband eller ej.

Måste man älska sina barn? Vet att detta är ett känsligt ämne, men ska vi skambelägga föräldrar som inte klarar av det av en eller annan anledning, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Det finns nog föräldrar som kämpar med att ge sina barn en god uppfostran och goda förutsättningarna, men kan man tvinga fram att man måste älska sina barn?

Om du har barnet i din vård så JA, då är du faktiskt enligt lag skyldig att tillgodose ett barns grundläggande behov och dit hör faktiskt kärlek och tillhörighet likväl som stöd och skydd.

Det räknas som psykisk misshandel att neka ett barn kärlek och att förmedla till barnet att det skulle vara oälskat eller oönskat.

Så man är enligt jag skyldig att älska sitt barn? Jag förstår att man ska ge omsorg, skydda och vårda, men älska?

Det förstår vi väl alla att det är svårt att avkräva någon kärlek. Så nej, oavsett vad lagen säger kan ingen komma och KRÄVA att du ska älska ditt barn.

Men läs gärna Rädda Barnens folder om barnmisshandel så ser du att man anser att det krävs mer än omsorg, vård och skydd för att barn senare i livet ska utvecklas till trygga och självständiga individer som fungerar bra i samhället.

Och det är något som borde ligga i allas intresse…

Kärlek är stöd, ömsesidighet, att tillgodose behov, förståelse, närhet och RESPEKT. Att inte respektera någon är psykisk misshandel då det handlar om att kliva över någon annans gräns, och hur lär man sig att inte göra detta? Genom FÖRSTÅLSE. Förståelse får man genom att ömsesidigt låta den andra tala, och sen lyssna på vad den har för behov och vart dens gränser går för att inte inskränka på dennes integritet, gör man det ändå såmisshandlar man. Även om man kanske inte är medveten om det, så är det ändå misshandel.

Oavsett vad det är för relation, så är kärlek alltid respekt.

Ang. skyldigheten att älska sina bort kom jag att tänka på Arbogakvinnan och när jag lyssnade på hennes mammas vittnesmål i rättegångspodden.

Lyssna om ni inte gjort!

Jag prenumererar på den poden men hur kan jag ha missat det avsnittet!?!? Ska genast uppdatera i appen!!

Det finns väl inget avsnitt om Arbogamorden på Rättegångspodden? Prenumererar på den men ännu inget avsnitt om det fallet. Tänker du på En mörk historia? Håller dock med om vittnesmålet ? Hela fallet är så otroligt tragiskt.

Ja, herregud, ja, det måste man. Snacka om att ge någon känslomässiga ärr annars. Grymt. Adoptera bort eller terminera om det inte går.

Ja det måste man. Det är ens förvånande skyldighet.

Jag är delad i frågan och förstår vad du menar. I grund och botten så tycker jag att, ja man måste älska sina barn från start. Men om de växer upp och gör dåliga val i livet så kan det vara svårt att fortsätta älska de. En kille jag växte upp med hamnade i fel umgänge och började sen med deoger och har åkt in och ut ut fängelsen och varje gång han kom ut så var historien likadan, han skötte sig ett tag tills han började ljuga och stjäla från sina föräldrar. På en tillställning slog han sin lillasyster så tillslut sa föräldrarna upp kontakten med honom. Säger inte att de fortfarande inte älskar honom, men jag kan i vissa fall och extrema situationer tycka att man inte är tvungen att älska sina barn tillslut.

Fast, jag tror man här måste skillnad på barn som är i ens vård (upp till 18 år eller 21 år om man går i gymnasiet) och barn som är ens barn men är vuxna. Den första kategorin måste man älska, annars bör man försöka hitta någon annan som kan ta hand om dem. Den andra kategorin, ens barn som blivit vuxna, de kan man sluta älska om man vill. De är vuxna, och även om det inte alltid innebär att de kan klara sig själva så är det inte längre föräldrarnas ansvar att ta hand om dem. Fast, jag personligen tror det är svårt att göra det helt även om man skapar ett stort avstånd mellan sig.

Precis!
Situationen i typ the basketball diaries visar hur svårt det kan vara ibland, trots att en förälder verkligen vill!

Håll i er eller höll för öronen för nu kommer en klyscha: ibland kan en närvarande dålig förälder göra mer skada en än frånvarande.

Personligen är jag djupt tacksam över faktumet att min ena förälder (diagnosticerad med grav personlighetsstörning med antisociala drag) inte var delaktig i mitt liv mer än X antal år för då hade hen kunnat förstöra mig ännu mer än vad hen redan gjort.

Jag har svårt för människor som låter andra fortsätta finnas i deras liv, bara för att hänga ut deras brister och kritisera dem. LD har nog aldrig skrivit något positivt om sin pappa på sin blogg. Hon är vuxen och bör kunna ta såpass mycket ansvar att hon antingen säger upp kontakten helt eller accepterar hans brister utan att hänga ut dem framför hela världen. Det är så dysfunktionellt att bara fortsätta vara missnöjd i en relation på det här viset, det kan inte kännas bra för henne heller. Det är svårt att säga upp kontakten med en förälder, jag har gjort det, men det blir ju lättare över tid.

Klokt skrivet, jag håller med dig. Att jag utsätts för min ena dysfunktionella/psykiskt sjuke förälder är en sak. Det är min börda och det får stå för mig. Däremot har jag ett ansvar gällande mina framtida barn och kommer aldrig någonsin, hellre dör jag, utsätta dem för denna människa. Det är mitt ansvar. Hit men inte längre.

Det är inte alltid så lätt att bara säga upp kontakten med en förälder heller. Även om hen har svikit, dömt och kritiserat. Jag tycker inte att ld ska få skuld för det. Det är så jävla lätt att stå utanför och säga hur någon borde göra.

Nej jag håller med dig också. Det är inte alls lätt. För egen del har det krävts snart 20 år i terapi för att komma fram till någon form av insikt.

Jag förstår Lady D. Det är för övrigt ord jag aldrig trodde jag skulle säga (skriva) 😉

Det är STOR skillnad på plumpa och tanklösa yttranden, att tolerera något för att man har överseende med föråldrade tankesätt, och det Lady D skrev. Nämligen: jag har aldrig känt mig älskad eller värdefull i hans sällskap.

DET är något helt annat. Vilket oftast innebär ett livslångt lidande, för att inte tala om alla skuld- och skamkänslor barnet får brottas med. Det är lättare att klara frånvaron av en förälder än att leva med sorgen över att inte känna sig älskad av en närvarande förälder.

Avslutningsvis, för att vända på det: vad är det för FEL på en förälder som misslyckas med sin mest fundamentala uppgift, dvs att ge sitt barn villkorslös kärlek?!

Kan känna igen mig i det ld skriver då min pappa alltid har gjort de tydligt för mig på olika sätt att jag inte är viktig för honom. Jag har först som äldre insett att det är honom det är fel på men som barn och ungdom förstod jag det inte. Och när jag kände ilska över detta så fick jag dåligt samvete över att jag var arg på min egen pappa (han gjorde väl så gott han kunde, han slog mig ju aldrig, kanske var det mitt fel att han inte brydde sig osv). Jag har inte brutit med honom helt nu heller då det fortfarande sitter i så hårt att en närvarande pappa räcker för att det ska vara en bra pappa och att jag är otacksam som ställer mer krav på honom.

Exakt så, det är ett bra exempel på hur barn anklagar sig själva och tar på sig skulden för förälderns oförmåga. Inte konstigt att det lätt ger en negativ självbild som följer med senare i livet.

Det är SÅ ofattbart för mig, barnen är mitt allt och det finns inga känslor som kan mäta sig med de känslor som finns för barnen.

Jag hoppas att du får uppleva egna barn och på så sätt bilda en egen familj som bygger på de grundstenar du vill ha <3

LD ❤️ Tycker synd om.. det förklarar ju ett och annat om varför hon mår så dåligt. Hon är ju såväldigt aggresiv och lättstött, men har man inte fått kärlek från sin pappa kan det nog bli så. Tur honverkat hitta enbra man nu, för tyvärr kan taskig pappa ofta resultera i taskig make.

Fyfan vad föräldrar kan förstöra. ? vi har polishämtningar när det gäller barn som vägrar åka till en av sina föräldrar, men inte fan har vi polishämtningar när det kommer till frånvarande pappor?! Det gör mig ont. Lästips: https://www.svd.se/barnets-basta-har-blivit-det-motsatta

Jag vill inte förringa LDs smärta men var finns hennes eget ansvar? Hon är vuxen nu men väljer att fortsätta relationen?
Tyvärr tror jag hon gillar att vara offer. Hon tar aldrig ansvar och gör ingenting för att förbättra sin egen situation. Det finns alltid en massa ursäkter som pappa /mamma /ex/skolan /patriarkatet /antifeminister /osv osv. Orsakerna varierar men det är ALDRIG hennes ansvar.

Gissar att du själv har vuxit upp i en fungerande familj. Då är det svårt att förstå hur det är att ha en trasig relation till en förälder.

Nej, tyvärr, så kommer jag från vad som nog skulle anses vara en tämligen dyfunktionell familj. Jag lärde mig tidigt att om jag vill något så får jag fixa det själv.

Konstigt att du inte har mer empati för andra som vuxit upp med skitföräldrar då.

Vad hjälper det med empati? På vilket sätt kommer jag loss ur en rutten situation när jag inte behöver ta eget ansvar?
Jag kom inte vidare för att jag fick empati. Jag lyckades komma över min barnen eftersom det fanns människor som ständigt uppmanade mig att utvecklas. Bli självständig. Ta ansvar för mitt eget mående.

Min barndom, ska det stå.

Sa jag det? Klart empati inte tar dig ur en dysfunktionell familj men det kan komma väl till pass andra gånger i livet när man har med människor att göra. Jag tänker inte gå in i en diskussion om när man behöver empati i livet, jag tror att du vet det lika bra som jag. God kväll.

Ha en bra kväll! ?

Precis. Som du själv skriver hade du andra människor omkring dig (dvs goda förebilder) som kunde hjälpa till att forma och påverka dig i en positiv riktning trots ev dålig uppväxtmiljö. Det du skulle behöva ha bättre insikt kring är hur det är för en person som växer upp i en dålig miljö UTAN positivt förstärkande förebilder. När du inte vet hur det kan te sig kan empati i alla fall öppna upp ditt hjärta för att andra kanske inte är eller har haft möjligheten att bli lika starka som du.

När vi ändå är inne på ämnet… Jag har tänkt i flera år att jag skulle vilja prata med någon om det här. Jag har bl.a alltid känt mig oälskad av mina föräldrar och jag gör oftast allt jag kan för att undvika att behöva prata med dom eller träffa dom.
Ni som varit i kontakt med psykologer osv, brukar det fungera bra med landstinget? Är det bara att ringa vårdcentralen och säga att man vill prata med någon? Eller ska jag leta efter någon privat?

Hon som ljög för sina föräldrar, för att slippa träffa dom på julafton.

För mig har landstinget inte fungerat bra. Om jag hade råd skulle jag gå privat. Men det kanske är olika i olika fall?

Så sorgligt att höra. Egen erfarenhet så skiljer sig VC/vården otroligt mycket inom ett och samma län. En fick kämpa i över ett halcvår för att få en samtalskontakt via VC trots dokumenterad psykisk ohälsa sedan tidigare, medan en annan inom samma län fast vid en annan VC fick 10 tillfällen hos psykolog på en gång för ”att ha känt sig lite nedstämd”. Så förargligt. Egen erfarenhet är att resurser i stan är bättre än ute i förorterna (gäller Stockholm). Önskar dig all lycka till och kom ihåg att du kan byta VC hur ofta som helst om du inte är nöjd.

Jag valde att gå privat. Fick tid samma vecka och hade turen att klicka med terapeuten. Vet att vissa erbjuder första samtalet gratis för att se om det är rätt terapeut för personen som går.
Har ingen erfarenhet av VC personligen, bara vänner som gått här i Stockholm och då har det tagit tid att få en tid.

Jag fick jättefin hjälp när jag ramlade in på vårdcentralen med ångest, depression och utmattning. Träffade en så härlig och klok psykolog och lyssnande och förstående läkare.

Min syster, som bor i annat landsting, sa att hon kände sig ”ledsen för allt, hela tiden” och fick samtal med en kurator, genom vårdcentralen.

The blood of the convenant is thicker than the water of the womb