Hannah Graaf:
Min älskade Stig.
Han blev påkörd framför mina ögon. Den synen, ljudet av dunset, hur han släpades framför däcket flera meter, men det värsta av allt hans skrik kommer alltid spelas upp i mitt huvud. Hans skrek som ett barn. Min lilla oskyldiga älskade Stig.
Han blev så glad när vi två kom till kontoret på morgonen och såg sina hundkompisar så han slet sig. Jag försökte fånga honom, fick tag i selen men han slet sig. Allt hände på 2 sekunder. Jag skrek stanna! Men från ingenstans i full fart kom en skåpbil en halvmeter från mig. Så nära. Hade jag hunnit så skulle jag kastat mig framför för jag hade överlevt. Säkert med brutna ben och armar men Stig hade varit kvar hos mig.
Jag drabbades av total panik och bara skrek. Jag blev helt paralyserads. Skrek till Henrik på kontoret att hjälpa Stig. Jag vågade inte röra mig. Är så oerhört tacksam till Henrik. Hans hjälp och insats.
Stig kördes direkt till veterinärer bara 50 meter från vårt kontor. Tack och lov att det var så nära så han inte behöva lida av sin smärta. Han pumpades full av morfin och sövdes. Hans ben var brutna och höften krossad.//Hannah
Nu har Hannah skrivit ett inlägg som förklarar vad som hände när hennes lilla vovve var med om en olycka och jag blir alldeles tårögd när jag läser orden som beskriver hur hennes Stig togs ifrån henne och familjen.
Att föraren i skåpbilen som körde på honom inte ens stannade för att se vad som hänt hunden han körde på, det gör mig SÅ arg!
Jag vill inte ens försöka sammanfatta hennes inlägg eftersom jag aldrig skulle kunna göra hennes smärta rättvis, utan jag vill uppmana alla som vet hur mycket man kan älska ett djur och hur ont det gör när de tas ifrån en, att gå in och skicka ännu mer kärlek åt Hannahs håll.
Hon behöver det just nu…
Lilla Vovven, som bara var så glad över att få träffa sina kompisar och så slutar det så här?
Föregående inlägg 