Jessica Lagergren:
Jag är så jäkla glad! ÄNTLIGEN! För några kvällar sen när Ibbe och jag låg i soffan tillsammans tittade han på mig och frågade om vi inte kan försöka bli gravida igen efter sommaren. Vi har ju som ni vet haft det ganska kämpigt i vår relation och det har verkligen gått upp och ner. Något som alltid har funnits kvar trots stormigt är grundkärleken. Det och familjerådgivningen har räddat vår relation.
Jag är så förväntansfull och pirrig! Vi har bestämt att vi ska börja försöka i augusti. Sen vet vi ju inte hur lång tid det tar innan jag blir gravid, men att bara höra de orden ur Ibbes mun var helt fantastiskt. Jag har som ni också vet velat ha ett syskon till Elsa ganska länge nu, men jag har slutat prata om det här hemma. Jag vill inte tjata till mig ett andra barn. För mig är det viktigt att man går in i en ny graviditet tillsammans.//Jessica
Tvillingsyrran Angelica halvt om halvt avslöjade Jessicas bebisplaner men nu berättar hon själv på bloggen att hon och Ibbe ska försöka skapa en till liten människa efter sommaren.
Hon skriver att hon slutat prata om ett syskon till Elsa och hur glad hon blev att det var Ibbe som tog upp det eftersom hon inte velat tjata sig till ett andra barn.
Kanske är det annorlunda efter första barnet för rent spontant skulle ingen kunna tjata sig till ett barn från min livmoder om jag inte själv ville, men om jag redan haft ett barn så kanske man ser annorlunda på tjatandet?
Lady Dahmer erkände ju på bloggen att hon tjatat sig till ett tredje barn då hennes man inte alls var lika pigg på tanken och kanske är det annorlunda efter det första barnet att det inte är en lika stor grej som det första barnet är?
Kanske är det alltid en part som lite mer vill ha barn än den andra?
Jag har ingen aning ju men hur tänker och känner ni?
Skulle ni kunna tjata er till ett barn eller blir nedtjatade att skaffa ett till?
Föregående inlägg 
Håll privata saker privat!
Så himla svårt det där. Är ju svårt att kompromissa liksom. Vill man inte så vill man inte. Jag har valt att skaffa barn ensam genom insemination i Danmark så jag behövde inte komma överens med någon, skönt på ett vis.
Tack camcam för en bra blogg!
Jag har en dotter med min sambo, och han är inte sugen på en till. Vi har haft världens enklaste barn så det beror inte på det. Vi har på riktigt haft det superchill med barn, inte alls så hemskt som många får det till.
Men han vill inte ha fler pga det är drygt med alla förskolesjukdomar (vi är typ ständigt förkylda) och för min karriär. Om han inte ändrar sig kommer jag skaffa ett till barn ensam genom insemination. Jag vill ha iaf två och kommer inte ge mig på den punkten. Vi kommer ha några år (4-5) mellan barn så förskoletiden blir ju ganska lång, när äldsta slutar föris så börjar nästa liksom.
Säg adjö till din relation till din man och till er som en familj om du själv skaffar ett barn till, på egen hand.. sådär gör man bara inte om man lever ihop med någon! Du kommer bli ensamstående till två kids!
Varför väljer man att skaffa barn när förhållandet är kämpigt/ stormigt?
”ett barn kan säkert rädda vårt förhållande” eller nåt.
Det undrar jag med! Så uppenbart att dom inte är förmögna att få sin relation att funka i grunden och att dom kommer vara skillda om 2-3 år. Spelar ju faktiskt ingen roll om ”grundkärleken” finns eller ej. Och vadfan är det för hittepå förresten? Grundkärlek? Hahaha. Nej tycker synd om nuv och ev kommande barn till dom är två. Synd att så pass vuxna människor är så extremt omdömeslösa när det kommer till barn.
Att skaffa barn är alltid är ett mer eller mindre själviskt beslut. Att skaffa barn under dåliga omständigheter är ett väldigt själviskt beslut, man försöker uppfylla egna behov som inte blir tillgodosedda och som man medvetet eller omedvetet ålägger barnet att tillgodose.
Men hon skriver ju att förhållandet HAR VARIT kämpigt men att de tagit sig vidare tack vare familjeterapi. Och nu bestämt sig för att skaffa barn igen. Jag tycker att Jessica och Ibbe verkar väldigt vettiga i detta.
Potentiellt skulle det ju kunna baracken bättre idé att skaffa barn i ett förhållande där man genom familjeterapi tagit sig igenom något kämpigt, än när man haft det superlätt i typ 1 år. Någon gång kommer troligtvis prövningar, och de verkar ha bestämt att de ser familjeterapi snarare än skilsmässa som lösningen.
Men sen har de ju valt varandra, och valt att fortsätta vara ihop. Då känns det ju orimligt att leva i någon sorts undantagstillstånd där man inte litar på att det ska hålla.
Håller helt med! Här i Frankrike kallar man det en ”bébé pansement” (plåster-bebis), altså ett barn som man skaffar för att lappa ihop relationen.
Min sambo och hans ex-flickvän gjorde just det. Min sambo hade velat lämna henne och skulle prata med henne om det samma dag som hon ringde (!) och sa att hon var gravid. Läkaren varnade t.o.m för att inte skaffa en bebis när förhållandet inte var bra, men de pratade och hon var väldigt övertygande och han gick med på det. Det höll tills barnet var 1 år gammalt och då separerade dom.
Jag hade bestämt mig för att jag inte ville ha fler barn. (Har ett stort barn vars andra förälder jag separerade från när barnet var ett år.)
Sedan träffade jag min nuvarande partner som i stort sett sa att antingen försöker vi få barn eller så kan vi inte leva ihop.
Jag ville verkligen VERKLIGEN leva med den här människan så jag ”offrade mig”. Det var tungt och jobbigt känslomässigt under början graviditeten men efter ultraljudet blev det mer verkligt och jag började älska och längta efter barnet. Det var kärlek vid första ögonkastet när vår lilla sladdis kom och nu är ungen såklart en självklar del av mitt hjärta. Jag tog rätt beslut helt klart för nu fem år senare har jag både världens bästa äktenskap och två fina barn.
OT men man kan ju inte kommentera på Englas blogg utan att bli påhoppad av henne:
Hon skriver bara listor med olika tips där allt är samma samma *snark*
Hon gör bara enkla och väldigt trista kollage med kläder från boozt – såklart med betal-länkar som hon inte markerar ut, hon vägrar följa lagarna.
Hon ”plåtar” outfits i skogen med någon fotograf från byn, så hon kan lägga upp en eller två bilder i månaden…
Mycket snack om hur tröööötttt och utmattad hon är och kryptiska meningar om folk som sårar henne, så tröttsamt.
Är det fler som håller med?
Vad ska du göra om folk håller med dig? Starta en Facebookgrupp? *Alla vi som tycker Englas blogg e trist??*
Sluta gå in där bara ?
Men guuuuu vad det är mycket klagomål på att man klagar. Här är ju kommentarsfält där man ska diskutera vad man gillar/inte gillar med bloggar, kan man inte få göra det då???
Har hon inte alltid varit typ så?
Och utmattad kan man bli av annat än rent jobb, sp att hon inte skulle få känna sig trött löper jag inte.
Håller med, vem läser ens hennes blogg längre..
Håller med, Englas showroom måste vara den mest meningslösa blogg som finns.
Bloggen är ENDAST till för hennes själv. Hon vill få ut en bra lön på att göra det så enkelt som möjligt för sig.
Många bloggare tänker säkert så men i Englas blogg märks det verkligen. Mängder av adlinks och enkla kollage. Simpelt skrivna reklamsamarbeten och dåliga mobilfoton.
Det är onekligen en svår fråga det där. Vet förhållanden där kvinnan i relationen ”lurat till sig” barn nr 3 eller nr 4, dvs inte tjatat sig till utan helt enkelt tagit makten över situationen.
Men att försöka rädda en skakig relation med ett (till) barn. Nej. Nej.
Jag resonerade så här , jag vill ha ett barn till det ville inte min man men varför ska den som vill ha fler barn ge sig , varför är det viktigast att respektera den som inte vill mer än den som vill.
Jag vet i alla fall nu att jag och min inte har några planer på att skiljas så då har jag tjatat lite på honom och nu har han gett med sig så då vill jag i alla fall tro att nånstans där inne vill han också ha en till men det tog bara lite längre tid för honom att komma dit. Hade han verkligen inte velat så hade han inte gett med sig.
Vår situation är dock lite annorlunda då vi inte gör barn på egen hand utan via IVF, vi har embryon i frysen som kändes sjukt galet att bara kasta.
”varför är det viktigast att respektera den som inte vill mer än den som vill.” Eh för att det är hela grunden i samtycke?
Exakt ! Och för att det är barn det handlar om å inte en leksak.
För att man skaffar inte levande, kännande varelser som man inte vill/orkar ta ansvar över. Bättre att ångra barn man inte skaffade än att ångra dom man skaffade. För att man inte är dum i huvudet. Hur många anledningar behöver du, Anonym?
Typiskt kvinnlig logik. ”varför är det viktigast att respektera den som inte vill mer än den som vill” när det gäller ett beslut som påverkar resten av ens liv, men när det gäller analsex eller krogragg så är det plötsligt tvärsom, då är det jätteviktigt att respektera den som vill minst så att det alltid är kvinnan som ska få som hon vill. Har noll respekt för såna kvinnor!
Tack för din sunkiga åsikt men den var verkligen sämst. 🙂 Hoppas ingen mer än jag svarar på den här trollkommentaren så att den tigs ihjäl.
Sanningen svider ser jag 🙂
Det kan den absolut göra men att du skulle sitta på någon svidande sanning med den kommentaren….. i dont think so. ?
Det är min sanning som jag har lika stor rätt till som du till din 🙂 tycker det är sunkigare att tjata till sig barn men det är tur vi är olika!
Jag håller med dig i att man ska respektera en som säger nej, men att jämföra ofrivilliga barn med analsex är skevt. Båda två handlar om vad kvinnan vill/inte vill göra med sin kropp, jämför istället med något som mannen gör med sin kropp mot kvinnans vilja.
Här sitter du och jmf med våldtäkt. Snyggt! Kryp tillbaka under din sten av ohyggligheter.
Knappast våldtäkt om man tjatar till sig det. Och nej det är inte jämförbart. Ett knull är på en kvart medan man har barn hela livet.
Det ÄR våldtäkt även om man tjatar sig till det. Uppenbarligen är det inte ens vilja om man måste bli tjatad på?!
1. För att ett barn inte är någon leksak, ett barn kräver otroligt mycket och är då ena parten osäker, väger det såklart tyngre än den som är säker. Ett barn är inget man kompromissar sig fram till. Det fattar väl alla som är mogna för att överhuvudtaget skaffa barn.
2. Om en tjej inte vill ha kuk i rumpan ska hennes åsikt respekteras framför snubbens eftersom det är HENNES rumpa och HENNES kropp.
Det går inte ens att dra paralleller mellan dessa ”argument” som du har. Blir fan mörkrädd.
Så resonerade en ny väninna. Hon ville ha ett tredje barn, han ville inte.
Hon berättade att hon inte tänker skydda sig om de har sex, om han inte vill h barn är det hans ansvar. Han hade sex med henne utan skydd, gissa hur många barn de har idag.
Med sådana situationer håller jag med. Ha inte oskyddat sex om du absolut inte vill ha barn.
Är ju inte jättesvårt att sätta på en kondom om man inte vill ha barn.
Alltså Bellas instastory från igår kväll… skämskudde. ”William” från Skam var på den där middagen. Och man skulle kunna tro att han är någon slags huvudperson för han filmas hela tiden. Trots att han bara ser obekväm ut och kanske inte heller är den typiske lcc-konsumenten…
Han filmas ju ”hela tiden” för att han sitter så att han syns när de filmar Bella och Pingis samt någon mer som står där och pratar….
Alltså vi har två barn för tillfället, 3 år och 1 år , och mannen frågar varje dag ifall vi inte skulle försöka med ännu ett? jag vill inte ha fler, känner mig done och skulle till och med kunna fundera på att laga rosett på mig så jag inte skulle få fler barn, men han har alltid drömt om en stor familj, jag en mindre. Jag är så trött på att vara hemma, byta blöjor, mata, laga mat mm. Vill ha nåt för mig nu. Låter självisk och elak, jag vet, men så är det.
Det låter inte själviskt att vilja göra annat en tid än att vara hemma och byta blöjor etc. Stor skillnad på 2 och 3 barn. Kanske ni ska vänta lite så kommer det kanske ett sug efter en bebis när de två första blivit äldre..
Är väl inge själviskt vara nöjd med två barn, som dessutom är små?? Är ju inte han som måste vara gravid mm heller
Låter inte alls själviskt tycker jag… du är nöjd ju. Men jag var en sån som typ grinade till mig barn nr 3, muahhaha jag kan inte tänka mig ett liv ymutan fler barn liksom… jag fick nr 3 och sen lämnade han mig. Men skulle jag ångra nr 3?!?! Aldrig i livet!!!
Jag blir mest fascinerad över hur LD resonerade inför tredje barnet. Hon medger att hon tjatade sig till det. Låt oss vända på det. Om han hade tjatat till sig sex från henne?
Det är väl ändåmatt jämföra äpplen och päron…
Håller med. Att tjata till sig ett barn är långt värre.
Du får det att låta som att kvinnans kropp är både mannens och kvinnans. Hon tjatar till sig barn och då är det ok att han tjatar till sig sex? Båda två handlar om tjejens kropp. I båda fallen behöver mannen inte göra mer än ha frivilligt sex, som han ändå anser sig att ha rätt till och i ena fallet ska kvinnan behöva göra våld på sin kropp. Har du inget exempel på hur mannen ska behöva använda sin kropp för kvinnans behov?
Men vadå tjejens kropp? Ett barn påverkar mannen också resten av hans liv. Sett i det sammanhanget är de 9 månaderna i hennes kropp en piss i mississippi.
Har jag sagt att det är ok att tvinga en man att bli pappa? Men för den sakens skull är det inte samma sak som att tvinga en tjej till sex eller analsex.
Det är ingen som har sagt att det är samma sak. Däremot bör man vara konsekvent. Om den som vill minst ska få bestämma bör det gälla även barnskaffande. Om det är ok att tjata så bör det gälla även sex. Det funkar inte att ändra måttstock så att den alltid är till ens fördel.
Va? Du skriver ju själv att det är samma sak eftersom du anser att det är ok att tjata sig till sex om det är ok att tjata sig till barn. Så om någon tjatar till sig ett hus så får mannen tjata till sig sex? Om en tjatar till sig semester på en viss ort så får mannen tjata till sig sex?
Varför måste du blanda in sex? Det är inte jämförbart.
Har nån sagt att pappan inte påverkas av att få barn? MEN, kvinnan bär barnet, kvinnan känner det sparka, kvinnan föder barnet. Det bandet man har till sitt barn som man burit inuti sin kropp i 9 mån, är inte samma band som mellan pappan och barnet.
För feministerna är SEX heligt. SEX är det finaste, det mest okränkbara.
Barn, aborter, rätten till liv, män, kärlek och människans okränkbara värde är inte så viktigt.
Snarare tvärtom va? Mäns rätt till sex likställs med kvinnans rätt till sin kropp. ”Får hon bestämma när hon vill vara gravid vill jag bestämma när och hur jag har sex, med henne”
Sminkar Ibbe sig? 🙂
Ser ut som att bilden är tagen vid ett festligt tillfälle, kanske maskerad?
Tror det mest var en rolig grej, han brukar inte vara sminkad annars
Förstår inte alls att någon ens vill tjata sig till ett barn. Jag vägrar skaffa barn och hade min man tjatat om det, då hade jag troligtvis lämnat honom direkt. Klart man ska respektera den som INTE vill ha barn. Varför? Well, främst för barnets skull. Snacka om att inte vara önskad, men tvingat till världen.
Min man tjatade inte men han sa EN GÅNG att antingen barn eller så fortsätter vi inte tillsammans. :-/ Dock blev det JÄTTEBRA, och jag älskar ju inte detta ”ultimatumbarnet” mindre än det barn jag redan hade sen innan.
Dilemmat är väl att både den som vill och den som inte vill ska respekteras. Inte bara den som inte vill…
Man kan inte kompromissa i sådana här fall. Man kan inte skaffa ett halvt barn, eller vara en halvförälder. Man kan inte avsäga sig föräldraskapet om man inte vill vara en förälder fast den andra vill. Det enda sättet att respektera båda sidor är att separeras och fortsätta sina liv på varsitt håll. Annars om det ska vara en dragkamp på vad som är viktigaste att respekteras så är det ju ”inte vill” sidan, såklart. Annars skulle i alla fall jag gå och sterilisera mig, inte så att maken kan säga så mycket där. Enkelt för övrigt för en kvinna att bestämma över detta, då hon kan göra abort utan mannens samtycke. Värre är det för männen. Skulle faktiskt rekommendera alla män, som vet att dom inte vill ha barn, att ta och sterilisera sig, så slipper dom både tjat och oönskade ungar.
Jag är inne på ditt spår där Henrietta. Den där naturliga driften som de första människor verkar ha, att vilja reproducera och bilda familj lär ju ligga så djupt hos de som känner så att det inte går att vara utan barn. Jag hade faktiskt gått i sär om vi inte var överens där för jag har svårt att se att förhållandet hade hållit i vilket fall om den ena ”gått med på” att skaffa barn för partnerns skull eller den andra hade ”gått med på” att vara utan barn.
Det finns alldeles för många som inte reder ut sina äktenskap eller förhållande oavsett barn, så i denna fråga bör man nog vara 100% överens.
Det behöver ju inte vara svartvitt. Jag har inte tjatat, men vi har pratat om min sambos rädslor och bemött dem (de var alla rätt fantasifulla) vilket övertygade honom, och sen började han längta efter bebisar.
Klar man måste få diskutera det och lyssna på varandra. Även försöka få någon att ändra sig genom att lägga fram argument.
Ibland vill män vänta, medan kvinnor har bättre koll på fertilitet och inser att man inte kan vara säker på att få tre barn om man börjar vid 35. Såna fakta kan man framföra.
Är barn ett krav för ena parten så kan ju dessutom situationen bli pressad även utan tjat, eftersom man kanske lämnar relationen om man inte får barn.
Pressa eller ljuga är inte samma som att övertala. Men hade såklart aldrig skaffat barn med någon som inte verkligen ville, när det väl beger sig.
Camcam, nu är det mitt av februari, när flyttar du bloggen???
hon skrev den 15-onde feb
Femtononde? ?
När jag och min man blev ett par så började vi prata om framtiden. Hur många barn vi ville ha, om vi ville bo i hus eller lägenhet och det var ju sådana saker som påverkade att vi är gifta idag. Hade han velat bo i hus och ha fyra barn och jag 0 barn i lägenhet hade ju vårt förhållande varit dömt på förhand. Är vi ensamma om dessa resonemang?
Nej, vi hade också den diskussionen när det började bli allvar mellan oss!
Vi med, speciellt som min man har barn sen innan så det kom upp väldigt tidigt i vår relation. Eftersom jag ville ha barn kände jag att det behövde klargöras innan vi gick vidare och blev mer seriösa.
Det är ju jätteviktigt att man vill ungefär samma saker med förhållandet, så vi pratade nog om det ganska tidigt vi också (även om vi träffades som mycket unga och i det läget absolut inte var intresserade av barn och hus så kändes det skönt att veta att vi ville samma saker). Så efter ganska många års festande, resande och ”ungdomsliv” var vi helt överens när vi bestämde oss för att försöka få barn och köpa hus. Vore ju hemskt att upptäcka efter flera års förhållande att man är helt oense i stora frågor som barn och var man ska bo. Väldigt lätt att någon blir sårad, bitter och att det blir nåt som skaver och förstör förhållandet om man måste kompromissa om så stora saker som att någon vill ha barn och någon inte vill ha barn.
Sen finns det ju vissa som ändrar sig efter några år också. Då står man där.
Dessa systrar måste väl ha köpt följare? Så otroligt lite likes kontra följare.
Fast tex Engla har inga eller bara några kommentarer på sina blogginlägg (hälften av antalet kommentarer är hennes egna svar) men hon har väl många läsare?
Hon påstod ju häromdagen att hon fått tusentals nya läsare.
Avspeglar alltid antal likes och kommentarer läsarantalet?
Jag och min man har varit överens sedan dag ett. Vi har varit ett par i många, många år nu och har alltid satt oss, våra djur, våra vänner, vårt hem och vår frihet främst.
Jag säger inte att detta är rätt för alla, man ska följa sin dröm men för oss är barn och familj så långt från drömmen man kan komma.
Summan av det hela är väl ändå att man måste vara överens. Båda ska vilja på riktigt och vara beredda på den stora förändring det är. Jag har vänner som resonerat som så att ”ja vi skaffar väl barn då, men du får ta det stor ansvaret, jag vill leva som förut” och det känns lite som att få barn på fel premisser.
Kanske är det för att barn för mig är ett livslångt åtagande där jag i alla fall hade satt mig själv åt sidan för att barnet/barnen skulle få alla möjligheter.
Var och en gör givetvis det som känns bäst för dem men jag förstår faktiskt inte varför människor tar så lättvindigt på det där med att sätta barn till världen.
Känns det inte sorgligt att era släkter dör ut med er? Att era förfäder sedan tidernas begynnelse satt egot och sin egen frihet åt sidan för att just NI skulle få ett liv, och nu väljer ni egot framför att föra era gener vidare?
Det är så tragiskt att folk idag resonerar som ni, att frihet, lek och karriär går före driften att föröka sig, att offra sig och ge allt till sina barn. Jag undrar vad det gör med oss?
Hahaha är du på riktigt? Karriär, lek, frihet? Jag skulle snarare säga att det är underbart att kunna välja just det liv man själv mår bra av att leva.
Svaret är alltså nej, det känns inte sorgligt alls, och om mina förfäder har OFFRAT sig för att föra sina gener vidare och sätta barn till världen är jag jätteglad att jag har det stora privilegiet att välja bort barn.
Dessutom är det ju inte så att bara för att en person i en hel släkt inte vill ha barn så dör hela släkten ut. Mycket märkligt resonemang.
För i tiden behövdes barn för att någon skulle ta hand om dem och gården, så de skaffade många barn för säkerhets skull. Knappast av en osjälvisk anledning. Man vågade inte fästa sig vid barnen heller för risken var stor att de skulle dö, låter som en trevlig tillvaro för barn va? Det mest osjälviska man kan göra är inte skaffa barn om man inte vill, inte ens motsatsen är osjälvisk för som du tex, vill föra vidare dina gener.
Det som är tragiskt är att folk skaffar massa barn utan eftertanke. Barn som växer upp och belastar jordens resurser. Så sjukt egoistiskt att sätta barn till världen bara för att ”det är mysigt med en till”
Du får helt enkelt inse att det inte är en naturlig drift för alla. Folk pratar alltid om att man valt att inte skaffa barn. För mig har det aldrig handlat om ett val, utan att det är en naturlighet. Jag har aldrig känt en längtan, så då har det inte funnits något behov av att ta ett beslut om det, eftersom det föll sig så naturligt. Jag och min sambo har ett ganska alldagligt liv, inte massa resande eller ”lek” bara för att vi skulle kunna.
Jag och min sambo har varit ihop i snart 10 år och vi har varit säkra båda två sen början av vårt förhållande att vi inte vill ha några barn. Vi vill resa när vi kan och leva våra egna liv istället. Ingen av oss är barnkär heller så känns bara naturligt. Vi har våra djur istället:) omgivningen har dock svårt att acceptera vårt beslut.
Min man och jag har två barn och vi har alltid haft ett stormigt förhållande. Inte blev det lättare efter att barnen kom…
De senaste två åren har allt lugnat sig betydligt. Jag har alltid velat ha tre barn men har tvingats inse att vårt förhållande inte står pall för fler. Detta är precis vad vi klarar.
Jobbar med nyfödda dock och ibland när jag har hand om en liten som liknar nån av våra som nyfödd kan jag bli alldeles vemodig.
Då måste jag påminna mig om att det inte är för oss. Men jag kan bli avundsjuk på par som har så stabilt i relationen att de klarar att få så många barn de önskar! Detta hade ju inget med ovanstående att göra inser jag, var tydligen nåt jag behövde få ur mig bara ?
Men alltså, hon är ju inte gravid än? Det är ett halvår tills de ska börja försöka. Hela bloggen är fylld med massa grattis. Till vad? Hela grejen är konstig tycker jag!
Grattis till att killen gått med på att försöka bli gravida igen I guess?
Reagerade också på det. Trodde först att hon redan var gravid.
Jag har velat börja försöka i över 1 år men min kille har inte vart redo. Självklart är det en viss sorg när man väldigt gärna vill ha barn. För att inte göra detta till något form av problem i vår relation satte vi oss och pratade om detta och satte ett ”datum” om lite mer än 1 år framåt där vi skulle ta upp det igen och bestämma när vi skulle börja försöka.
Har inte tjatar någonting och helt plötsligt kom han till mig IGÅR och ville börja försöka.
Jag är så lycklig att jag spricker ? det är så härligt när båda vill det till 100% och det hade inte känts rätt för mig att tjata när ja vet att han inte riktigt är redo.
Wiiieeee <3
Va roligt!
Superbra idé, de har haft det tufft och när det börjar kännas uppåt igen så skaffar de ett barn till. När fan ska vi införa föräldrakörkort?
/vuxet skilsmässobarn som är tillsammans med ett annat skilsmässobarn och tillsammans har vi 11 hel/halvsyskon. BARN FIXAR INTE RELATIONEN
Hade skrivit en kommentar om just det men den blev satt på mod….
Exakt, min man och jag har två barn och vill eg ha ett till men vi har insett att vår relation är för skör för det. Vi har det äntligen harmoniskt ihop men saker kan ju hänga igen.
Är dock avundsjuk på de med starka relationer som klarar så många barn de vill ha!
Hända skulle det stå
Jag tror eg inte att den är ”för skör”, men väldigt många är inte beredda på de uppoffringar som måste göras. Samhället tillåter inte heller dessa uppoffringar, så det är inget mot just ”föräldrar idag”. Men det är omöjligt att få allt, och det inser inte särskilt många. Jag skaffade hund istället, det räcker.
Vad menar du med att samhället inte tillåter dessa uppoffringar? Vilka uppoffringar talar du om då? 🙂
Jag är ihop med en man som har tre tonårsbarn.
Vi bor inte ihop men spenderar nästan alla nätter tillsammans hos varandra.
Jag funkar bra ihop med hans barn.
Jag är 35 och vill gärna ha barn.
Visst har jag några år på mig men det brinner ju lite i knutarna..
Min kille vill gärna ha fler barn, det säger han ofta.
Vi har alltså bestämt att skaffa barn framöver.
Men när är rätt tid?
Hur länge väntar man?
Så svårt att veta!
P.s vi har varit ett par i 6 månader.
Vänta iallafall tills ni varit tillsammans till den klassiska ettårskrisen..
När magkänslan hos er båda säger ”ja”.
Det finns inga regler som säger att det är mer ok att skaffa – eller inte – skaffa. Livet är här o nu.
Jag fick barn efter 10 år med barnens pappa.
Barn nr 2 kom oväntat o snabbt. När barn nr 2 inte ens var 3 delade vi på oss. Han blev inte den pappan jag var helt övertygad han skulle bli.
Det blir aldrig som man tänkt sig.
(PS. Min magkänsla sa ”nej” men min barnlängtan vsr för stor. Jag ville tro att han skulle bli en bra pappa när det väl blev på riktigt, men icke).
Så…. lyssna på riktigt på din magkänsla – säger den ”go for it” eller ”vänta”?
Titta på vilken relation din pojkvän har med sina tonårsbarn. Är han den pappan du önskar till ers barn.
Du har svaret inom dig/er.
Lycka till! ❤️
I detta fall skulle jag faktiskt säga att man inte har råd att vänta om man verkligen ska vara säker på att man ska få barn.
Tog snacket med min sambo vid 33-34 pga fertiliteten börjar sjunka rejält inom kort.
min sambo hade 3 barn då vi träffades. Jag var 34 och visste inte hur lätt/svårt det skulle vara att bli gravid . Både ville ha barn och det kändes helt rätt så vi började försöka redan efter 2 mån och jag blev gravid nästan omgående. Kanske lite tidigare än jag trodde men allt har gått så bra och nu blir vår lilla dotter snart ett år. Klart det finns fullt av påfrestningar och utmaningar men jag ångrar inget. Om båda vill så kör på!
Vill man gärna ha barn och 35 är direkt lagom tid. Ibland får man böja dig för förutsättningarna, det tänker jag att ni båda bör kunna acceptera 🙂
Jag tycker det är konstigt att gå ut med att de ska försöka skaffa ett barn till så här. Kan inte bestämma mig för varför dock. Det känns liksom gör privat? Eller så är jag bara pryd och tänker att de just offentliggjort att de ska ligga? Och tänk om det inte går? För egentligen är det väl inte något konstigt med att skriva om planerna, jag tycker ju inte det är konstigt att folk går ut med graviditeter?
Är det någon annan som reagerade?
Håller med, tyckte också det var konstigt. De ska inte ens börja försöka nu, utan om typ 6 månader. Och alla dessa ”gratiiiis!!!” när hon inte ens är gravid än…
Övertalningsbarn eller övertalningssex vad är värst?
Övertalningsbarn, det blir ju ett tredje liv involverat.
Övertalningssex är värre i de flesta fall eftersom det är djupt obehagligt att ställa sin kropp till förfogande när man inte har lust. Och det förstör ens sexliv på ett sätt som man ofta inte inser förrän långt senare.
Att ha barn är skitjobbigt ibland, ja men det är inte ”obehagligt” och inte ett övergrepp på ens integritet. Och de flesta ångrar inte sina födda barn. Tror många män är bekväma av sig och behöver en spark i röva för att komma igång. Jag skulle inte precis påstå att jag ”tjatade” på min man, men han visste att jag ville ha barn, och att det inte skulle funka för mig i längden ifall han inte ville. Jag gjorde omsider slut och efter två veckor kom han krypandes och hade bestämt sig för att han gick med på ett barn. Tjat? Kanske. Ångrar han sig idag (barnet är 5 år). Nej.
en (fd) kollega presenterade sin son med orden ”ett misslyckat försökt att hålla ihop ett äktenskap”
Barnet var 10 år gammalt.
Om kollegan sade detta inför barnet så tycker jag att kollegan har diskvalificerat sig själv som förälder. Så jävla osympatiskt uttalande, stackars barn.
Tror inte på att tjata sig till ett barn eller bli övertalad, det blir inte bra i längden. Det är liksom ingen katt eller hund som man kan omplacera om det strular till sig…
Jag var tydlig när jag inledde vår relation med att jag ville ha barn på sikt, så det blev inget tjatande utan min kille var medveten om mina ”önskemål”. Vi började försöka bli gravida när vi kände oss mogna (efter flera år tillsammans när vi kände varandra så bra som vi kunde), och det var ändå en väldigt stor omställning att bli föräldrar, faktiskt. Man förändras själv och relationen förändras. Vi visste också att vi gärna ville ha ett barn till, så att försöka bli gravida igen var heller ingenting det tjatades om från ena eller andra hållet. Nummer två kom, och kan väl tillägga att två barn under förhållandevis kort tid är både roligt och slitsamt, nu börjar barnen bli lite större och livet blir lite enklare, känner vi.
Jo men är man någorlunda unga när man blir ihop kanske man inte funderat superseriöst på frågan. Jag ville t ex ha 5 barn när jag var yngre, innan jag börjat fundera över att det också involverar vissa begränsningar och uppoffringar.
Om man har en inställning till barn man inte funderat över jättemycket måste man ju kunna diskutera frågan ihop även om det skulle kunna kallas att övertyga någon?
Min kille ville ej ha barn pga orolig att barnet skulle hata honom, t ex. Men uppenbarligen hade han ju inte funderat supermycket på frågan för efter att jag pratade om att det ofta finns ett samband med hur man behandlar sin unge slutade han vara rädd för det.
OK att avstå från barn för att partnern inte vill, men inte om anledningarna är helt orationell rädsla. Kan ju bero lite pp vilka uppväxtförhpllanden man haft också, en del har mer att bearbeta….
Jag vill ha ett till barn men min man vill det inte. Ändrar han sig inte så blir det inget barn till. Jag tänker att alla val har för och nackdelar och nu får jag inte välja själv så då får jag se fördelarna med det som blev. Förmodligen lättare att resonera så nu när jag är 34 och vet att jag har några år till att vänta in honom plus att jag redan har barn.
Är precis i samma situation. Har ett barn och vill gärna ha ett till, men min man säger att han inte orkar. När vår dotter föddes fick jag en förlossningsdeppresion och han fick göra det mesta första halvåret, och jag mådde inte alls bra. Men tänker inte tjata och vill han inte så blir det inga fler barn.
Alltså hej och hå. Att skaffa ett barn är fasiken det tyyyygsta vi gjort för vår relation. Ett barn, nemas problemas, två. KAOS och PANIK. Lycka till!