Det här är alltså ett inlägg där det är fritt fram att kommentera om vad du vill, när du vill, hur du vill, på vilket sätt du vill.
OT är mer än välkommet och det finns inga rätt eller fel.
Är du ensam hemma? Sjuk? Uttråkad? Vad som helst, du är VÄLKOMMEN hit för att snicksnacka om vad som helst!
Givetvis gäller samma regler som vanligt och om man inte sköter sig kan man bli satt på moderering – men det är sen gammalt och ni sköter ju er så go nuts… ?
Föregående inlägg 
Med tanke på en kommentar jag skrev igår på inlägget om Elisabeth Massi Fritz (för att ni ska slippa leta upp det: om att schizofreni och dissociativ identitetsstörning inte är samma sak och frustrationen över när det blandas ihop, eftersom jag har en anhörig med diagnosen DID).
Frågan lyder alltså: Tänk er att ni skulle få veta att någon i er närhet har den diagnosen, två personligheter. Vad är er första tanke? Spontana frågor som dyker upp? Vad händer med er inställning till personen, om något? Jag undrar eftersom det inte är många som känner till den här personens diagnos och det verkligen inte är något som märks i vardagen.
(Och för att det inte ska bli en novell så får jag avsluta mina tankar här och ta eventuella sidospår senare.)
Svårt att svara på, för känner man en person som visat sina båda personligheter så känner man ju personen redan som en person med olika sidor tänker jag, som ju alla har… Men kommer det fram en helt ny personlighet hos någon man redan känner väl skulle man ju vilja lära känna även den nya personligheten tänker jag.
Tack för ditt svar. I just det här fallet dock kommer den andra personligheten inte fram till vardags, så att säga. Inte heller är det en speciellt trevlig personlighet, utan snarare en ganska aggressiv och ibland även våldsam. Personen är dock väl medveten om detta och har ganska bra koll på vad som kan trigga den, samt behandlas med mediciner och går hos psykolog.
Jag själv har inte haft det tvivelaktiga nöjet att träffa den andra personligheten, men det är inte heller något jag oroar mig över i större utsträckning (inte meningen att låta naiv här och känner att jag kanske uttrycker mig lite förvirrat, men hoppas att poängen går fram). Jag HAR sett att den varit på väg att ta över, men det har som sagt inte skett med mig närvarande än.
Jag skulle nog inte reagera på något speciellt sätt förutom med nyfikenhet.
Själv har jag PTSD, och dissocierar ibland, så jag vet lite grann vad det innebär. Utöver det har jag återkommande depressioner, och svår ångest, och blir därmed inlagd på sjukhus i perioder. Och på psykiatriska avdelningar träffar man folk med en mängd olika svårigheter och diagnoser. (Dock har jag aldrig träffat någon med DID.)
På mig märks inte heller mina diagnoser, vilket nog beror på att jag är en mästare på att ”bita ihop” och ”spela normal”. Är man van vid att leva med ångest så lär man sig också att dölja den. Det ligger mycket skam i psykisk ohälsa, tyvärr. I alla fall för mig.
Tack för ditt svar och för att du delar med dig av hur det funkar i ditt fall. Det är ju ”skönt” att höra (missförstå mig rätt) att nyfikenhet är din reaktion, hellre det och ärliga frågor än att folk blir besvärade. Det är absolut mycket skam i att må dåligt psykiskt, och tabu att prata om. Jättesynd tycker jag som inte haft värre problem själv än en lättare depression för ett par år sedan, men varför ska det vara skillnad på att ha fysiska eller psykiska besvär egentligen?
Personen jag syftar på här är också bra på att dölja sitt mående för omgivningen och de som inte vet om det, men det resulterar ju mest i att det slår bakut hemma istället, dock främst i form av depression och PTSD som hen också har.
Ja, det är oftast de närmaste som får ”ta smällen” – som märker hur förjävligt man mår egentligen, och ser ens liv bakom fasaden. Hoppas att det är någon tröst för dig och din släkting att psykiska problem är mycket vanligare än vad man ofta tror!
Och ångest är skrämmande att se utifrån, om man inte själv har lidit av det på riktigt. Så tyvärr tror jag att många ”dömer” oss som har psykiska problem. Men det beror nog på rädsla för det man inte förstår. Och på fördomar, tyvärr.
Men jag hoppas verkligen att det i framtiden blir som du skrev, att man inte ser skillnad på ett brutet ben och en stukad själ. Typ.
Och hoppas att din släkting snart mår bättre! ❤️
Gokväll! Nån som smakat Marabous ”nya” Coco? Har ett rikt, rikt liv på lördagskvällen..
Har inte smakat den men Fazers choklad orange fizz är top noch! Det är såna där sparkle fizz i som poppar i munnen, blir typ 10 år igen! ?
Har nån slags tvångstanke om att jag måste testa alla ”nya”, gillar den vanliga Coco, men den här var sådär., Den med mandel crisp, typ kolssmak var god. O polka. Haha, vet inte ens varför jag skriver om det här?
Nä, men jag köpte den igår faktiskt. Får vänta till om två veckor dock…
Ja! Supergod! ?
Jag har!! Igår! Och den tog slut diirekt ? Förlåt för skrik, blev exalterad ?
Tack ska ni ha för visat intresse??
Har ätit 4 st på 3 dagar, haha. Så jävla god!
Jag tyckte den var trist. Som vanlig choklad med kokosflingor i. Trodde det skulle vara kolakokos-fyllning, så blev rejält besviken.
Nej, för hela min familj är veganer.
Ingen som vill diskutera challiz? Vem är hon egentligen??
Haha ja hon e högst märklig… Kan inte låta bli att läsa bloggen och förfasa mig ??
Jag tror det är du som är Challiz som försöker locka besökare till din blogg…
Nej Gud nej!? hon är dock fascinerande
Jag är också sjukt fascinerad.. på samma sätt man var när man läste tyras blogg. Shit vilken hemsk människa man är!!
Skiter totalt i hennes blogg. Såååååå liten och ointressant. Challiz sluta spamma här.
Har letar efter henne både blogg och på IG – hittar inte! Adress?
Challizz.blogg.se
Charlene_stardust
Helt matt efter melodifestivalen. Stackars Mariette ville verkligen inte vara där med Rolandz.
Haha ja alltså vilket awkward moment det var!
Varför är inte blondinbella och Fanny vänner längre?
I Bellas värld och med hennes tideräkning hade de ju varit vänner i eoner… Dags att byta ut liksom.
Men hon var ju höjd till skyarna och med på alla ”privata resor” så någon av dom måste ju gjort något mot den andre
Håller med om att det är konstigt, Bella var väl i Mexico för att hälsa på Fanny, men hon skrev väl aldrig om Fanny när hon väl var där?
Fanny började ju umgås med nån annan stor bloggerska, jag tror BB kände sig åsidosatt. Får hon inte 100% hängiven beundran från sina vänner så får det vara, då tar de bara energi
Tårtbiten va redan fylld och Fanny fick inte plats..
Jag är så less på alla bilköer och allt folk här i Göteborg..var kan man bo och få en hyresrätt hyfsat lätt och billigt?
Testa Simrishamn, haha!
Nybro! Bilköerna här… är när det är två bilar efter varandra.
Hehe, sjukt.. Bor där. ?
I simrishamn alltså.
Pajala! Här har vi bilköer om det står 3-4 väntande bilar i korsningen – vilket händer vid ”rusningstrafiken” på eftermiddagen! Jag kan gå 3 km till jobbet kl 05:30 (från ena kanten av centrum till andra kanten) oxh enbart möta 1-2 gående/cyklande personer, och kanske 2-3 bilar (om man har tur).
Haha.. vad ska jag jobba med då? Har ett väldigt smalt yrke så måste nog omskola mig.. är 37 år. ?
Vad är du utbildad inom? Här finns det mesta om än i mindre skala! Skola, sjukvård, gruvindustri (kör igång till sommaren), klädbutiker, hotell, restauranger, verkstad, industri… Bor ca 2000 pers i centralorten och ca 6500 i hela kommunen. Ja, alla känner alla! ? På riktigt!
Glömde tillägga att vi även har en flygplats med dagliga flyg till Luleå! Två avgångar per dag till och med! Tar bara 30-40 min beroende på vädret, istället för 2,5 h med bil!
Som att det vore nåt slags pendlingsalternativ att ta flyget!! Ni äter säkert till och med kött. Herre min…
Skrivtolk (gjorde bl a praktik i Norrbotten 2004) men vill byta bransch pga alla bilresor.
gud vad jag vill veta vem du är!?
?
Vill veta vem personen från Pajala är, men kommentar hamnade under alla andra kommentarer ?
Svenljunga!
Vill du bo relativt nära Göteborg så kan jag rekommendera Ulricehamn.
Mellerud. En timme med tåg från Göteborg. Finns inga bilköer men det finns billiga hyresrätter 😉
Finns de någon mer mammaledig/dagledig här? Har en sjukt löjlig fråga här.. när tänder ni era lampor? Alltså var går gränsen för ”för mörkt” på eftermiddagen? Men detta är något som jag går och tänker på varje eftermiddag när det börjar skymma. Hur gör ni? Tänt hela dagen? Så tacksam för svar ??
Ändrade timern på en lampa häromdagen till 17:30. De andra tänder jag när det börjar mörkna eller när vi kommer hem.
Tänt hela dagen hos oss?
Är jag hemma tänder jag runt tre, så de är tända innan det skymmer. Det passar för min del av landet. Kommer jag hem efter så tänder jag då. Vill inte ha lampor på i onödan.
Har timer på två fönsterlampor som går igång kl 3 när vintern är som mörkast sen när det ljusnar så drar jag ner tiden till ex 4, men nu märker jag att det är ljust vid 5 fortfarande så behöver nog ställa om timern igen. En trevlig påminnelse att det börjar bli vår trots kylan där ute!
Fixa philips hue. Då styr du lampan via app och kan då ställa in när lamporna ska tändas. Du kan också ställa in styrka och vilken värme osvosv… Vi har bara philips hue lampor hemma. Det är helt perfekt!
Någon som har erfarenhet av att anmäla sitt företag till arbetsmiljöverket?
Funderar på att anmäla mitt företag pga att vår arbetsmiljö blivit otrygg pga hot, det är kallt och vi får inte arbetskläder som håller oss varma eller får ha på oss egna som håller oss varma bl.a.
Börja med chef som har arbetsmiljöansvar, därefter högre chef, därefter fack
En fråga till er alla, om man har ett gäng vänner över på mat och häng, är det allmänt så att man delar på kostnaden för maten? Jag är uppvuxen med att värdparet betalar allting. Sen blev det vanligare att alla tog med egen dricka och nu verkar det ha blivit kutym att man swishar en slant för maten till värdparet! Detta är alltså i flera umgängeskretsar, typ medelklass i yngre medelåldern som umgås tight så det blir kanske en middag i månaden som alla är med på. Jag tycker det är jättemärkligt att räkna kvitton och swisha fram och tillbaka och hade hellre sett att den som bjuder verkligen bjuder och så bjuder nästa sällskap nästa gång och så jämnar det ut sig i slutändan… men jag kanske tänker för gammalmodigt? Är detta beteende så utbrett som jag upplever? Och hur vill ni göra i sådana situationer? Bjuda eller ta swish?
What?! Aldrig varit med om liknande att man swishar värdparet? Låter jättemärkligt!
TACK jag känner mig som värsta ufot, skönt att jag inte är helt ensam!!
Jag har varit med om att antingen har man knytis och alla tar med sig mat eller så bjuder värdparet ? Att blanda in pengar har jag aldrig varit med om.
Jag är alltid hos samma vän för häng eftersom han byggt ett väldigt fördelaktigt hus, men för mig är det självklart att dela, eller i alla fall som den som blir ditbjuden fråga om man ska betala någonting.
Jag skulle aldrig ta betalt av vänner som är över på middag.
Låter konstigt! Aldrig varit med om detta fenomen. Jag är van vid att värdparet bjuder, och gäster har med t.ex. dryck, dessertbricka (ex ost, kex, oliver etc) som man äter/dricker av tillsammans. Man bjuder ju tillbaka så det brukar ju jämna ut sig.
Så där gjorde vi när vi var studenter. Nu turas vi om att bjuda. Det går jämt ut när vi dör!
Är student och umgås nästan uteslutande med studerande eller folk som jobbar deltid (dvs nästan ingen av mina jämnåriga vänner har en fast inkomst eller lön som motsvarar ett heltidsarbete).
När vi äter middag eller liknande händer det faktiskt att vi delar på kostnaden (eller kör knytkalas) då vissa bor i lägenhet och andra i korridor/inneboende, det medför att ett fåtal personer alltid är värdar medans vissa aldrig har gäster. Tycker det känns okej nu eftersom det inte hade jämnat ut sig i dagsläget men känner inte att jag kommer behöva ha den inställningen när en och ens vänner har inkomst och bostad etc.
Beror på situation. Om man bestämmer träff till nästa fredag och det blir ”ska vi käka något?” som man sedan bestämmer blir det att dela på maten och eventuell dryck. Om man däremot bjuder hem någon eller några specifikt för middag, i stil med: ”välkommen hem till mig nästa fredag” eller rent av ”men vi bokat nästa fredag då? Jag fixar något att äta” – då är det värden som betalar.
Vi umgås med ett gäng kompisar där vi ses ibland och äter parmiddagar ihop. Vi brukar dela på kostnaden eller ta med mat i form av knytis om middagen är planerad, till exempel vid midsommar, nyår eller thanksgiving, där alla får vara med och bestämma menyn. Men är det födelsedagar, bara inbjudan apropå ingenting eller helt spontant betalar värdparet. Det är inget som vi har bestämt utan har bara blivit så!
Vi är ett antal vänner som ofta umgås och äter middag ihop (nästan en gång i veckan). Vi är oftast hemma hos de som bor störst och ganska sällan hos mig tex. Utav den anledningen så swishar vi för middagen när vi är hos de vi ofta brukar vara hos, men inte varje gång. Alt att vi kör knytis. De gånger vi swishar så har vi oftast pratat ihop oss innan om vad vi ska laga för mat tillsammans och en åker och handlar det som behövs.
Skulle bli så otroligt ojämnt fördelat annars och vi vill ju ses och umgås så ofta som möjligt.
Men de jag inte umgås med lika ofta bjuder såklart på middag och jag bjuder tillbaka vid annat tillfälle.
Öhhhh – det var väl sånt man gjorde när alla var fattiga studenter??
Tycker att det beror lite på. Om man bjuder över på middag så bjuder man ju, tycker jag men om man bestämmer att man ska hänga ett gäng och ska laga tillsammans kanske man handlar ihop och då kan man ju dela. Sen tycker jag att det beror lite på om de andra i gänget bjuder tillbaka. Jag har en kompis som jag hänger en del med och honom kräver jag ALLTID på att dela på notan/få swish på biobiljetten eller vad det nu kan vara för han är sämst på att bjuda tillbaka. Sen har jag en annan kompis som jag aldrig skulle kräva på pengar för jag vet att nästa helg käkar vi ändå middag hos honom liksom.
Va haha nä gud skulle aldrig begära pengar om jag bjudit in till middag. Förra veckan köpte kompisar med sig pizza och då fick de pengar för min och sambons eftersom det blev spontant o så.. har nog ingen vän som skulle begära pengar ??
Nej men vad konstigt.. man bjuder ju igen! Hade aldrig kunnat ta emot en swish med pengar för en middag vi ordnat..
Hahaha tänker bara på Ove Sundberg med alla kommentarer ?
Samma som Amis svar, antingen har vi knytis eller så bjuder värdparet.
Varje år har vi släktmiddagar i släkten, där personerna i fråga betalar för maten. Inget swishande eller betalande, däremot ger vi givetvis en blomma eller något fint, eftersom vi bara typ ses 1 gång om året ?
Fast det är ju jätteolika. Vi är dem i vår umgängeskrets som bor störst och därmed har bäst förutsättningar att ha middagar hemma. Vi skulle bli ruinerade om vi alltid skulle bjuda. Vi bjuder om vi är de som bjuder in. Men kommer vi gemensamt på att ses en kväll med några vänner och vi håller hus hos oss så delar vi på kostnaden i sällskapet ?
I mitt kompisgäng brukar vi laga maten ihop och då handlar en person och så swishar de andra sin del. Men om man blir inbjuden på middag skulle det kännas konsitigt att betala, så länge inte en och samma person är den som styr middagarna hels tiden, utan att man turas om att vara värd. Då blir det ju relativt jämt.
Ni är ju sveriges i särklass bästa tipsare efter vad jag läst i tidigare trådar.
Vart handlar man barnkläder billigast? Har 1 par tvillingar på 1 år som växer som ogräs. Min sambo jobbar heltid, men jag är sjuk i Fibromyalgi, Ehlersdanlos syndrom, PTSD och GAD och försäkringskassan har nu beslutat att jag ska jobba 100% så nu står vi med endast sambons inkomst vilket blir knapert och barnen behöver ju kläder!
Tradera! Brukar köpa klädpaket där till sjukt bra priser!
Det hade jag inte ens tänkt på, ska kolla upp det! Tack för tipset!
LokalaSälj grupper på Facebook.
Tycker generellt folk säljer en hel del kläder i sämre skick än vad som uppges på tradera. Men sen är ju bedömningen av skick subjektiv. Men jag har blivit besviken många gånger…
Second hand? Grupper på fb? Tradera, Blocket? Gekås?
Bor i Stockholm, blir för dyrt att åka till gekås! Men tradera ska jag definitivt kolla upp!
Sätras stadsmission. 59kr kg för kläder 🙂 En av högarna är barnkläder. (det kan va lite överväldigande med deras presentation av varor)
Bor också i Sthlm, har precis rensat sonens garderob i storlek 86. Bara att hämta om det skulle vara så ?
Tradera o loppisar! Hoppas allt ordnar sig!
Om du vill köpa nya kläder så tycker jag att Lindex har bra kläder. Mycket är tillverkat av ekologisk bomull, och en del är även GOTS-märkt (googla på GOTS-märkta kläder, jättebra info!).
I övrigt säljs barnkläder ofta billigt på loppis, köp o sälj på Facebook, Tradera, Blocket. Brukar gå att hitta billiga klädpaket med kläder i fint skick. Barn använder ju inte en storlek så länge.
Kämpa på! Försäkringskassan kan vara riktigt urkigt att ha att göra med, jag har varit i den sisten jag också..
Tusen tack för tipsen! Ja, det suger musten ur en. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk!
Köp och sälj på Facebook! Fråga vänner om de vet någon sluten grupp. Bor i en småstad i Småland och vet dock inte hur utbrett det är Att handla begagnat där. Men har knte Erikshjälpen eller röda korset eller liknande där? Googla annars 🙂
Tradera och Blocket! Jag har köpt nästan alla mina döttrars kläder där. Så bra dådet ofta finns just ”tvillingaukrioner” och dylikt. Dessutom är det mesta så lite använt då de växer ur allt så snabbt. Lycka till!
Tex;https://www.tradera.com/item/303658624
Lidl
Köp och säljgrupper på Facebook. Ibland ges tom kassar med klädet/leksaker bort av folk med bättre ekonomi till sådana som har det knapert.
Jag har en hel del kläder i fint skick som jag gärna säljer billigt till dig. Det är ganska typiska pojkkläder om det är av instresse? Jag bor i Jönköping.
Lager157. Svinbilligt!
hmm. hur länge har du varit sjukskrivning?
Lidl brukar ha både billiga och ibland väldigt fina barnkläder. GOTS-certifierade också!
Vad har dem för storlek på kläderna? Jag säljer visserligen alla min sons urväxta kläder och skänker en viss procent till barncancerfonden. Men ibland blir inte allt sålt (absolut inget fel på dem) och det skänker jag istället – får därför ibland lite plagg över som du gärna kan få om storlek stämmer. Bor i Stockholm ?
Angående försäkringskassan. Har jag hört att dem ofta avslår för att folk inte orkar överklaga och ta det vidare. Hade själv problem för två år sen och läkaren fick komplettera sitt inlägg 100 gånger om. Har du endast läkarutlåtande eller även andra saker som styrker din funktionsförmåga etc? Tänker t.ex arbetsterapeut. Hoppas det löser sig!
Läkaren fick komplettera intyget självfallet. Satt och tänkte allt för mycket att jag gjorde ett inlägg här ?
Vad fantastiskt gjort av dig! Dem har storlek 68, de är för tidigt födda så dem är minisar för sin ålder haha. Ja, jag ska skicka in min överklagan imorgon, och bara hoppas på det bästa!
Vet inte om du går tillbaka och läser, men om du tar kontakt med mig antingen via instagram eller mail så kan jag titta i kartongerna om det finns något över.
Instagram: xmelvinsbloppisx
Mail: melvinsbloppis@gmail.com
Stå på dig!
Känner inte att jag kan prata med mina kompisar om det här, testar därför här. Är 30+, sambo i flera år och båda med fasta jobb MEN vi bor i andrahand. Pga är invandrare har ingen av oss tillräckligt lång kötid i bostadskön och vi har inte några hundratusen i handpenning. Vi har ingen familj i det här landet heller och därför ingen sån support eller snälla föräldrar. Nu kommer vi till dilemmat: Vi är båda sååå sugna att skaffa barn men det känns så DUMT utan ett stabilt, fast boende. Vi har iofs haft tur med lägenheter men man kan väl inte skaffa barn i andrahands lägenhet? Ibland tror jag att jag kommer implodera av bebislängtan.
Do it! Det löser sig med boende. ❤️ Hatar dock det svenska bopolitiken/bostäder/kö när jag läser din kommentar.
Var bor du, ibland finns det ju privata fastighetsägare med andra köer eller där en rekommendation från någon som känner någon gör susen.
Har ni långtidskontrakter? I Norge der jag bor så bor alla i andrahands lgh. Det finns inte hyreslgh. Har du inte råd att kjøpa så hyr du. Så lenge det er långtidskontrakt eller att ni er trygga i lgh så er det inga problem. Kjør på skaffa barn?
Spara till kontantinsattsen. Jobba extra, spara så mycket ni kan, hoppa över semester och kanske kompromissa lite om läge och/eller storlek på lgh:n. Det kommer gå!
Jag är också invandrare, flyttat ensam till sverige för 6,5 år sedan. Bott i hyres 3 år, 1,5 i andrahand i Sthlm och efter detta köpte egen i Stjlm. Sparat till kontantinsatts i 1,5 år. Det var en utmanning men det går. Sätt mål!
Ingen familj i Sverige och kom hit men en resväska, min utbildning och önskan att hitta min plats i världen.
Aldrig varit så lycklig som nu : bor i min egen 2:a centralt i Sthlm, har ett bra stabilt jobb och en fantastisk sambo. Stabilitet är viktigt innan man skaffar barn.
Good for you. Alla har inte så välbetalda jobb att man kan spara en kontantinsats på 1.5 år till en 2:a i centrala Stockholm. Eller ens på 10 år.
Tack för din kommentar ❤ känner mig som världens failure när jag läste att det är *bara* att spara ihop i nåt år eller två ?
Men varför måste man bo i CENTRALA stockholm? Det gäller ju bara att spara pengar ett tag så kan man köpa en lägenhet utanför tullarna. Det tar inte lång tid med vare sig tunnelbana eller pendel. Promise, det tar inte tio år.
Åh Kentaur <3 Du är inget failure! Det är bostadsmarknaden och hela bogrejen det är fel på. Jag bor ensam (i en tidsbegränsad hyresbostad) och kommer aldrig kunna köpa mig nåt eget. Så det är hyreslägenheter som gäller för mig. Visst vore det trevligt att ha nåt eget men så blir det inte för min del. Vägrar se mig som sämre människa för det.
”Men varför måste man bo i CENTRALA stockholm? Det gäller ju bara att spara pengar ett tag så kan man köpa en lägenhet utanför tullarna.”
Det behöver man inte och ingen har påstått det heller. Men att påstå att det är ”bara att spara pengar ett tag så kan man köpa en lägenhet utanför tullarna” är väldigt magstarkt det också. Alla har inte den möjligheten heller. T ex jag, ensamstående och fattig, kommer aldrig kunna köpa nåt, vare sig i Stockholm eller nån annanstans.
Inte jag heller… För det priset vi gav för vår sjua på Värmdö skulle jag knappt ens få en skrubb för i Vasastan och nu när jag vant mig vid det – eller rättare sagt vant mig vid att kunna äga 562 par skor utan att ens behöva ha dem i sängen – så kommer jag aldrig kunna bo litet längre.
Loves it här ute!
@23:14:
Magstarkt? Nu talar vi om ursprungliga posten med två personer som faktiskt kan spara ihop pengar till en lägenhet utanför tullarna. Tråkigt att du är ensamstående och fattig men det har faktiskt ingenting att göra med ursprungsposten.
Det som var välbetald var de 80–100 timmarna jag jobbade varje vecka, helg, nätter, vikariat i olicka delar av sverige och ffa arbeta nästa varje dag, hoppa över semester.
Är det ngn som påstår att det är lätt att flytta till ett annat land och börja om tro inte det.
Men snälla. Man behöver inte bli stött bara för att någon påstår att det är möjligt att spara ihop till en bostad. En majoritet i Sverige äger faktiskt sin bostad så det är ganska normalt. Man kränker ingen genom att tipsa om möjligheten, faller man inte i målgruppen för tipset är det bara att scrolla vidare! Ingen skada har skett i ditt liv och ingen dömer dig för att du inte kan/vill köpa.
Kan man inte spara ihop pengar till en kontantinsats (även utanför tullarna) med två fasta inkomster kanske man inte heller har råd med barn. De är också jävligt dyra…..
HässelbyHem tillämpar ingen kötid, utan slumpar fram de 30 som bjuds in till visning för varje objekt. Hänsyn tas särskilt till just barnfamiljer och ungdomar/studenter som vill flytta hemifrån. Ställ dig i deras kö! Jag fick bostad där efter 9 månader, förstahand,
En bebis bryr sig inte om man bor i en andrahandslägenhet och flyttar lite, det enda problemet är om ni får ångest av det. Men ni kommer ju inte hamna på gatan!
Skaffa ungen, vill man väldigt gärna ha barn och har en bra partner ska man aldrig vänta för att de praktiska inte är perfekt. I a f inte om man är över 25. Resten löser sig 🙂
Tycker du ska köra på och skaffa barn. Har ni stabilt jobb och förhållande löser det sig. Annars kan ni ju flytta till en mindre stad.
Det är ingen slump att Massi Fritz blir granskad just nu, jag tror det är en sammansvärjning, ledd av män, som också ligger bakom uppviglingen mot LD. När vissa kvinnor blir för starka måste de störtas, se vad som hände Mona Sahlin, se vad som hände Hillary Clinton, och kvinnor spelar dem i händerna med internt tjafs, vilken inriktning på feminism som har störst rätt av hävd.
Mona Sahlin har ju haft hur många korruptionsaffärer som helst, och bevisat många gånger att hon är olämplig i offentliga befattningar.
Att ta med henne i argumentationen för orättvis behandling av mäktiga kvinnor tror jag sänker trovärdigheten för saken i mångas ögon.
men herregud vilken sörja du skriver.. newsflash, det finns lika många idioter till kvinno r som män
Det gör det, men manliga idioter döms inte lika hårt som kvinnliga.
Källa på det? (Anekdotisk bevisföring ej intressant)
Helt klart granskas kvinnor och döms hårdare än män.
Skulle hävda motsatsen faktiskt, titta bara på domar och Sveriges rättsystem.
Läs gärna Cissi Wallins instapost fr idag. Hon förklarar det bra.
Jämföra LD med Hillary Clinton. Hahaha!!!
Det gjorde jag inte, jag nämnde dem i ett sammanhang, men det måste gått dig förbi i din skrattattack….
Vilka är era absoluta sminkfavoriter och varför? Hit me up!
Lypsyl
Isadora mascara big and bould. Isadora puder. Givetvis blandar jag men har ej råd att köpta typ chanel hela tiden. Loreal och maybelline har mycket bra. Köpte nu strobingssticket nr ett tror det var från maybelline.
bebispuder är mitt bästa 🙂 Billigt och superbra att pudra på mot glansigt /svettigt ansikte!
Herregud, lypsyl. Räknas väl knappast som smink. En bra mascara, min favorit är max factors clump defy. Och en bra ögonbrynspenna. Jag är blond och går på en gråare. Gillar inte när ögonbryn är knallsvarta eller knallbruna. Just nu har jag en som jag köpt i Bukarest som det står precisely my brow pencil. Har dock inte sett den hemma, har heller inte letat.
Ögonbrynspennan! Har ganska ljusa ögonbryn men mörkbrunt hår (ej färgat). Att markera ögonbrynen gör stor skillnad för mig!
Jag använder Anastasia Brow Wiz, jättenöjd med den: https://www.kicks.se/anastasia/makeup/ogonbryn/ogonbrynspenna/brow-wiz-chocolate
Buxom mascara och läppglans! Bäst jag testat och betydligt billiga än vad jag brukar köpa. Provat av misstag när jag fick prov från Kicks.
Mascaran ger volym, definierar men även är snäll mot ögönfransarna. Fantastikt!
Håller med, buxoms maskara är den bästa jag haft.
Estee lauder double wear concealer. Enda väl täckande jag testat som inte är sådär rinnig och så ändå lyser det blå igenom. Annars en eyeliner jag nyss hittat som var väldigt bra att måla med Clinique pretty easy.
Clarins Supra Volume Mascara. Bästa någonsin för korta, mesiga fransar och jag har provat ALLT.
Isadoras Compact Powder.
NYX, photo primer och NYX mascara dolleyes!
Baremineralas blemish remedy: en puderfoundation som hjälper till att motverka finnar medan du har den på dig (man kan alltså sova med den utan problem!)
Annats ögonbrynsgele med färg! Som en liten mascara borta som sätter och formar brynen naturligt. Man får lite fylligare & naturliga ögonbryn! Love it!
Älskar Clarins (tant i själen) bl.a. deras Instant Light Radiance Boost Complexion Base och deras Beauty Flash Balm. Bodyshops Shimmer Dry Oil är också grym, som Nuxe’ fast typ fyra gånger så billig. Och täckstiftet från Yves Roche gör verkligen under med de blemmor som ibland blossat upp hos mig. Tillsammans med en trevlig bb-cream från LdB brukar detta skapa en flawless bas på mig som håller hela dagen. ”Buffar” in den bara med en puderborste utan puder på så sitter den där den ska, och saknar man lite lyster går jag på med ett highlighter-stick från Isadora och et voíla – snyggast i stan! 🙂
Foundation: ELF acne foundation
Concealer: maybelline age rewind
Puder:RCMA
Finishspray: glamglow (rosa flaska)
Kan man säga upp sig från en arbetsplats efter endast två veckor? Är sjuksköterska som precis bytt från sjukhus till kommunal vård och har insett att det verkligen inte är för mig (dessutom är det fruktansvärt dålig stämning och allmänt kaos på arbetsplatsen). Har redan börjat titta på andra jobb men det känns så…ja jag vet inte, kanske att jag inte har givit det en chans. Men som det ser ut nu har jag ingen lust till det heller. Någon som varit i liknande sits?
Är inte det vad provanställning är till för. Så att man har chansen att känna efter.
Har ingen provanställning men en månads uppsägningstid.
Klart du kan! Du måste trivas – det är det viktigaste. Jag sade upp mig efter tre dagar.
Gå på magkænslan. Kænns det inte bra alls så søk annat lycka till
Många gnälliga 50-60 plussare..? Jag jobbar på kommunalt boende, behovet av duktig syrra är stort. Men det är klart, stor skillnad på sjukhus o boende.. Lycka till!
Åldern är väl egentligen inget problem, även om jag själv drar ner snittåldern rejält med mina 26 år haha. Men det är så sjukt dålig stämning kollegor emellan, inga fasta rutiner kring någonting. Jag vantrivs verkligen och skäms nästan för det.
Ok, tänkte på mina egna kolleger, som tappat sugen på nåt vis. Hoppas det ordnar sig till det bästa! Sök dig vidare om magkänslan säger så!
Hej Pajen ! Klart man kan byta jobb ! Jag har jobbat inom hemtjänsten men vill nu helt sadla om och jobba med något helt annat trots att jag har lovat att jobba kvar på mitt jobb nått år framåt ! Med dåligt ledarskap vill jag inte jobba där längre jag söker nya jobb och kommer på intervjuver och är jättenöjd ?! Så kör på det som hjärtat säger ?
Jag började på ett nytt jobb den femtonde januari. Hade redan innan jag tackade ja lite dålig magkänsla gällande jobbet men tänkte att jag inte ville säga nej enbart baserat på mina fördomar om jobbet. Visade sig att allt stämde så jag sa upp mig efter 11 arbetsdagar. Jag har haft jobb där jag vantrivts och jobb där jag tänkt att jag bara ska bita ihop någon månad eller så och det har resulterat i att jag gått in i väggen två gånger. Så nu kände jag att jag skulle tänka bara på mig själv och inte känna pliktkänsla eller fastna i duktig flicka-tänket.
Det var ett svårt beslut men det kändes så himla rätt när det väl var taget och nytt jobb har det också läst sig med!
Tänk på dig själv och lyssna på den där magkänslan!
Been there, done that! Sa upp mig efter två veckor, jobbade uppsägningstiden och hann få nytt jobb innan den var slut! DO IT!
Tycker du ska ge det en chans, typ sätt en tidsgräns, känns det inte bättre efter typ sommaren söker jag mig vidare, jag som arbetsgivare hade uppskattat någon mer som gett arbetet en chans. Har du lyft dina tankar och funderingar till din chef, ibland behövs det nya infallsvinklar från externa som inte blivit ”hemmablinda”
Säg upp dig nu! Man ska lita på sin magkänsla.
Lypsyl
Tips på weekendresor i Europa? Eller vart i Frankrike man ska åka för att besöka en riktigt schysst vingård med rödvin?
Amsterdam
Prag!
Några weekendrestips: Rom, Gdansk, Wien, Amsterdam, Lissabon, London och Edinburgh.
Amsterdam är underbart. Åk i vår och ta en tur ut till Keukenhof på samma gång för att se tulpanträdgården
//bor i Amsterdam
Amsterdam, Istanbul, Budapest och Ljubljana.
Wien, Krakow.
Sambon vill inte till Amsterdam för han har varit där så många gånger, Prag, Lissabon (love!!!) och London har vi redan varit i men Gdansk kanske? Men alltså jag VILL till Amsterdam! Ska försöka övertala honom, tack för tipsen ?
Om du ska till Polen, Krakow slår Gdansk alla dagar i veckan.
Porto!
Jag ska antagligen åka till Krakow med min syster, annars hade det varit högst upp på min lista! Har hört så gott och intressant om den staden!
Wien! Elsass, Franken!
BUDAPEST!!!! För faaaan!
Idag har jag för första gången färgat ögonbrynen hemma (bara gjort det två gånger på salong) och sedan gick jag loss på att blondera mitt blonda hår (har aldrig färgat över huvud taget).
En dag närmre 40.
Heja dig! Det är viktigt att vara självständig!
Blev säkert skitsnyggt! Skarpa kontraster brukar vara en hit! 🙂
Absolut inga skarpa kontraster. Mina naturliga ögonbryn är i stort sett osynliga och jag är naturligt blond, så för andra syns det ju typ inte alls att jag gjort något. Men jag blev ändå nöjd över hur lätt det var.
Hur vet man när en kille bara är ute efter att ligga? Vi har träffats några gånger och haft supertrevligt och samtalen flyter på, vi sover tillsammans och har sex men hörs bara via sms och frågar när vi ska träffas nästa gång. Vet att han har sagt att han gillar mig och tycker om att det är kravlöst vilket inte kan vara ett bra tecken om man hoppas på att det ska vara mer än bara kk-förhållande… Det som gör mig förvirrad är att han pratat om att bjuda mig på middag, vi hade planer på att laga middag hos mig för nån vecka sen vilken han dock ställde in pga sjuk. Så vad tror ni, överanalyserar jag eller är han bara ute efter att få mysa lite?
Säger han det är kravlöst ursäkta men då skulle jag dra. ?
Han har alltså inte sagt det till mig utan till några gemensamma kompisar vilket inte gör saken bättre men ändå ? känner mig så löjlig som inte vågar fråga honom vad hans avsikt är men vill inte heller sätta press på honom då vi inte har träffats så länge
Känner du dig uppvaktad av honom? Om inte så uppvaktar han dig antagligen inte, och om han inte uppvaktar dig så har du inte satt hans hjärta i brand tillräckligt. Jag har hittills aldrig träffat en man som har förälskad i mig som inte uppvaktat mig, även ifall de ibland varit lite blyga och försiktiga så har de ändå visat intresse att umgås med mig ofta. Det har jag som måttstock numera och fungerar alldeles utmärkt för att känna av läget.
Du kanske själv ska berätta för honom vad du är ute efter, så märker du vilken respons du får. Tänker att om du är ärlig så är chansen stor att han också är det.
Prova att göra aktiviteter där ni inte kan ligga? Ex gå ut och gå en runda på kvällskvisten (kanske runt någon sjö om ni har det i närheten, iaf minst en timme), gå på bio och käka sen ute, stå på dig med att du måste hem och upp tidigt dagen efter så därför kan ni inte sova ihop osv 🙂
Rant: jag är 26 år, förra fredagen halkade jag och bröt lårbenshalsen. TJUGOSEX år. Ska man skratta eller gråta? Pendlar själv. Det är ju så sämst att man garvar..
Men när man legat helt jävla hjälplöst beroende av andra i en vecka och inser att: det är FEM veckor kvar tills jag får stödja på benet, MÅNADER tills jag är återställd. Jag letar panikslaget efter någon som kan rida min häst åt mig (får hjälp med allt annat thank god) och dessutom bokade jag min drömresa dagen innan jag föll. 29/7 – island, 4 dagar ridning. DÖR om jag inte klarar det, det är ju långt kvar men man vet ju aldrig.. Alltså att en halkning kan ställa ALLT på sin kant? Förhållandet, tungt att bli beroende av sambon på en helt ny nivå och självklart är det ömsesidigt svintungt, huset – man kan inte göra nåt vettigt från sängen.. Hästen hästen hästen.. Resor. Skolan (tack gud för distans och underbara lärare!!!) Kroppen, hade ÄNTLIGEN kommit i bra form efter 15 jävla år med ätstörningar och det har tagit typ en vecka att backa 100 steg rent fysiskt. AE FY FAN vad jag hatar att ligga här. Men, MEN: Så jääääävla tacksam över att det är en helt vanlig skada, jag kommer bli helt bra förr eller senare. Hur jävligt allt än känns just nu så kommer detta inte döda mig, det är inte cancer eller något sånt. Det är inte krig, jag har pengar och familj, är i övrigt frisk.. Dubbelt, att förbanna sin situation så jävla mycket när folk dör samtidigt.. Får man ens gnälla? Vet inte men jag behövde det så tack för öppet spår och möjligheten att rensa ut lite.
Man får absolut verkligen gnälla när man brutit lårbenshalsen!!!
Måste gjort svinont. Aj. Stackars dig och krya på!! (Eller det kanske är fel ordval, är ”läk väl” bättre?)
Tack ? Krya eller läk väl kvittar nog, i alla fall för mig – bara omtanken värmer ju så mycket! Kram!
I feel you! Jag bröt foten för två år sedan och det var ett helvete. Det ledde direkt till psykisk ohälsa som jag aldrig haft tidigare i mitt liv, problem med vikten, livsstilen och som du säger relationen pga allt detta. Hade aldrig trott att det kunde bli så jävligt. Ok att de missade på akuten att foten var bruten så jag fick rådet att börja gå på det 2 dagar efter olyckan ? men ändå en banal skitskada liksom!
Oj shit!! Missade de frakturen? Vilken skräck ? Där måste jag ändå hylla sjukvården i mitt fall, jävla hjältar alltså!! Opererades 6h efter olyckan, togs in på röntgen av ambulanspersonalen – noll sekunders väntetid, sen tog de så sjukt bra hand om mig hela vägen till hemresan (och så här långt har även vårdcentral varit proffs med såret osv) GULD till dem!
Så sjukt att en kroppsdel kan förstöra så många lager i livet, att så mycket står och väger med en liten fot eller ben liksom.. Och hur maktlös man är.. Man lever på och allt går sin lilla gång och så halkar man lite och allt rasar (more or less..) på en sekund.. Man kanske borde mindfulnessa lite.. Kram!!
Kan säga att målarböcker blivit min mirakelmedicin. Och min man som bär hem böcker och pennor åt mig när han ser att jag är nere ❤ kram!
@Sofi, usch ja, gnäll. Vilken jävla otur! Hoppas du läker snabbt och att du får hjälp med hästen.
Nu vill jag inte vara sån, men 26 är lite ungt för lårbenshalsen… har de kollat om du lider av benskörhet? Behöver absolut inte vara något, vill inte skrämma dig, men själv skulle jag i alla fall fråga läkarna om det. Krya på dig!
Ätstörningar i 15 år sa hon ju. Tänk själv, tack.
What?
Vanlig efterföljd av ätstörning är benkörhet. Capisci?
Ja därav min fråga… behöver inte vara något som personen som skrev kommentaren vet om, och beroende på hur mycket bakgrundsinformation läkarna har så behöver det inte vara en slutsats de dragit…
Inte alls något som alla vet om, jag hade ingen aning själv.
Tråkig attityd.
Tror hen menar att man kan bli benskör av långvariga ätstörningar; vilket är helt korrekt! Dock gjorde jag en sån bentäthetskontroll (eller vad det kallas..) i somras och mitt skelett var prima! Att jag bröt lårbenshalsen handlade således enbart om maximal jäkla otur.. Landade precis så dåligt det bara var möjligt. Men benskörhet är ju det första man tänker när lårbenshalsen kommer på tal 🙂
Jo jag förstod, tyckte det var en onödig kommentar bara. Bra att det bara var otur, då är ju förutsättningarna för rehab och återhämtning optimala! Lycka till och krya på dig.
15 år av ätstörningar har du krigat dig igenom, så nog fan ska du klara det här med 🙂 Släng upp sambon på hästen! Alla som man väl övertalat upp i sadeln har ju fan älskat det till slut, eller hur? Hur kan man inte älska en mjuk mule och ett 600-kiloskraftdjur i ett? Uteritt, boxmys och hoppning över hinder som känns som berg, han kommer nog älska det 🙂 Han, eller alla tusentals unga ryttare som inte vill annat än att få rå om en häst. Det där löser sig, och den här futtiga perioden av rehabilitering är ingenting mot vad du har kämpat dig igenom förut så blicka framåt och uppåt bara; där är ljuset 🙂
Åååå din stackare! Gnäll på!! ? Hoppas du läker bra och kan åka till Island! ✊?✊? Hade mer än gärna ridit hästen ett tag framåt! ”Krya”! ?
Bara jag som biter av alla smågodisar? Jag tar alltid minst två bett och det spela ingen roll hur litet godiset är, är jag ensam? Min man påtalade det och tyckte att jag är knäpp, han tar en hel näve och blandar friskt ?
O, jag har en grej med popcorn. Biter av all ”skaldelar” så att bara det vita puffiga är kvar, sedan äter jag alla puffar. Men bara om jag är ensam eller med sambon…
Jag gör likadant med popcorn, har gjort så sen jag var liten. Åh blev sugen på popcorn nu!
Men det låter ju helt bisarrt att ta en hel näve och blanda bara sådär ?
Haha jag fick mest panik av din mans beteende, Man blandar ju inte godisar?! Biter inte av, men äter åtminstone en i taget
Eller hur! Han bryr sig inte, det kan vara geléhallon, polly och någon lakritsbit ? godis som godis säger han.
Så kan han ju inte göra! Varje bit har ju en egen god smak! ☝?
Är det någon som vet vad som händer mellan Egoina och F egentligen? Förstår ingenting.
Vem vet. Lite drygt att hon inte berättar men men
Vad har hänt med Tyra? Har hon slutat blogga/vara aktiv i sociala medier?
Ligger här i sängen bredvid killen som sover och kan inte sluta kolla på honom. Han ser fridfull ut och ibland ger han ifrån sig ett mmm-ljud där han låter så nöjd på något sätt. Jag får äntligen känna på hur det känns att vara genuint lycklig. Tack Adam för att du är du, och för att du är just min. ☺️
Bästa känslan! Grattis!
Varsågod, Anna. Förlåt för alla gånger jag pillar mig själv i rumpan och ber dig lukta på fingret. ?
?
Var tvungen att vända mig om till min sambo. Han sover med öppen mun, morgon andedräkten pustas på mitt ansikte och han tar fan hela platsen i sängen.
Vänta du bara Anna! Ge det något år till och du hamnar i min sits.
Men njut av tillfället 😉
Hehe vi har varit gifta i 7 år och det känns fortfarande som om vi är på vår första dejt. Somnar tätt ihopslingrade varje kväll och gosar järnet när vi vaknar ?
Ska gå från en i gruppen till att bli chef, är det någon som har erfarenhet av det? Förändrades er vänskap till kollegorna? Gillar mina kollegor och vi hörs på fritiden, kommer kännas konstigt att vara den som sätter löner mm åt dem framöver.
Någon som har erfarenhet och kan berätta hur det blev?
Känns som att jag är inne på varenda tråd och kommenterar ikväll men ja, jag har erfarenhet av det här. Gick från medarbetare till chef på mitt jobb på JC. Hade jobbat lite mer än ett år när jag blev chef.
Hade lite blandad inställning bland mina kollegor. En kille blev lite besviken eftersom han hade jobbat lika länge som jag och inte blev erbjuden chefstjänsten så han kände sig lite förbisedd. Fick ju dock förklara att det var ju inte JAG som hade utsett mig själv till chef så det fanns ju ingen anledning att vara sur på mig för det. I övrigt hade jag inga problem alls, de andra på min arbetsplats blev glada för min skull. Vi var ett ganska litet och tight gäng som alltid hade hängt mycket, festat en del och sådär och det förändrades lite när jag blev chef. Mest för att jag i egenskap av chef kände att jag behövde vara kanske lite av en förebild för mina anställda och såg till att inte bli dyngrak och gå hem i tid och sådär.
Jag tror att det blir olika, beroende på hur många man är på en arbetsplats, om man springer om någon som kanske varit på platsen längre.
Mitt bästa tips är nog ändå att tänka att du har fått tjänsten för att någon på högre instans tycker att du passar för den och förtjänar den. Och det tror jag att dina kollegor komma tycka också. Sen får du försöka hitta en bra balans mellan chef/kompis men det kommer nog naturligt när du börjar som chef. Lycka till!
Tack för svar. Både äldre kollegor som jobbat mycket längre än mig hamnar under mig. Jag har inte sökt tjänsten utan min chef frågade mig, så de måste ju se någon potential hos mig.
Ingen erfarenhet av att bli chef men däremot har jag alltid umgåtts mycket med en av mina chefer på fritiden! Vi är ett gäng anställda som brukar umgås och chefen har alltid varit en självklar del av gänget. Bara var tydlig med att när ni umgås så är ni inte chef och anställda utan privatpersoner! 🙂
Nu är jag väldigt sent ute för att svara, men kanske du läser detta ändå. Jag ställde samma fråga förra veckan i öppet spår, då jag är i exakt samma situation just nu. På vår arbetsplats har vi alltid varit ett litet gäng på 10-12 personer som kommer bra överens.
Jag har mer eller mindre fortsatt som alltid, förutom att jag såklart sållar bort för privata samtal om mitt privatliv och att prata om andra kollegor. Har alltid varit neutral till alla, men försöker nu vara ännu mer neutral. Samt att jag fördelar arbetsuppgifter på ett ”relaxed” sätt och inte är bossig. Igår kom en kollega till mig och sa att hon och alla andra kollegor har pratat om mig och att de alla tycker att jag gör ett jättebra jobb och att de tycker att atmosfären på jobbet har blivit ännu bättre (det trots att vår förra chef var helt fantastiskt. Så den feedbacken gjorde mig enormt glad).
Så fortsätt träffa dina kollegor privat, men ser till att inte låta de komma alltför nära inpå dig. Det blir lätt att de utnyttjar det i framtiden när de har olika önskemål.
Jag tror jag lider av FOMO, det bara känns som jag missar hela livet liksom (detta kommer låta rätt dumt men som sagt är jag väl ganska ”ung” o därav kan de låta dumt) men alla mina vänner har typ förlorat sin ”oskuld” o provat weed när de var typ 17 o jag bara känner att jag missar saker o får en ”åhh de vill jag också prova” och en avundsjuka samt känner mig töntig. Handlar det om att man vill tävla med sina vänner om olika upplevelser? Eller hur botar man den här känslan?
Jättetråkigt tips kanske, men tänk att livet är långt och allt annat än en tävling och att allt har sin tid. Det kommer hända för dig också, när tiden är inne och när du vill/om du vill!
Gör det du själv vill och inte det som alla andra vill. Det är inte coolt att röka på och det är heller inte coolt att bli stupfull och ha minnesluckor dagen efter. Det är heller inget fel att stå emot grupptrycket.
Jag är 31 år och jag har inte haft sex till exempel. Alla andra hade det i de tidiga tonåren och killar försökte få omkull mig men jag sade nej. Jag dricker inte och röker inte heller även om jag provade när jag var yngre.
Valen är dina egna och låt ingen styra in dig på fel spår bara för att.
Skippa drogerna!
Annars tror jag nog att du hinner uppleva allt du vill inom tid 🙂
Varför missar du det om du vill? Du kanske bara tror att du vill…? 😉
Jag missade också ganska mycket och var ”stressad” över det, men nu några år senare har jag precis insett att det faktiskt inte varit något för mig och det är inget jag saknar idag. Generellt så gör man väl det man vill göra? Om inget ”fysiskt” hindrar en… 🙂
Jobba på självkänslan, självförtroendet och självdistansen istället – det ger mer i längden oavsett vad man gör eller inte gör!
Men fina du! ? Jag är relativt ung vuxen (24) och kan säga som så att stå emot grupptryck och bara göra saker som man faktiskt VILL (inte för att ”alla andra har”) är så mycket coolare. Min sambo är några år äldre än mig och således är typ hela min umgängeskrets 30+. Bara stå på dig! Det är häftigare att våga stå upp för sig själv än att göra något bara för att andra gör det. Handen på hjärtat, om dina vänner inte hade gjort ditt och datt, vad hade du personligen velat?
Gräs är inte så kul med testa för guds skull Ecataxy. Ett par gånger i alla fall (med månaders mellanrum) livet blir bättre efter det.
Hahaha.
Ja men jag håller med. Dra nån lina nån gång också. Kan vara skoj.
Hej på er ❤
Jag håller på att ta mig tillbaka från en depression där jag varit sjukskriven från jobbet i ca tre månader. Tanken är att jag ska börja jobba 25 % och sedan trappa upp långsamt. Är det någon här som själva har erfarenhet av detta? Jag har bara varit sjukskriven som student tidigare och det känns lite konstigt att komma tillbaka på 25 % när jag alltid jobbat 100 % annars ?
Nu blev det långrandigt men tänkte mest höra om någon ville dela med sig av tips/erfarenheter.
Kram!
Är i exakt samma sits! Men jobbat 25% i en månad. Så bestämde sig chefen för att ändra upplägget för mig och då kom stressen och tårarna direkt. Klarar inte en förändring i detta läge,
Åh, vad segt att det blivit så ? Har din chef någon kontakt med din läkare eller hur ser din rehab-plan ut? Kramar!
Någon som har tips på träninsinspo? Typ träningspass eller tips på var jag kan hitta pass där man tränar igenom kroppen utan jätteavancerade övningar.
Jag har börjat jobba heltid efter ett års mammaledighet. Min plan är att styrketräna två pass i veckan, jag går på en liten obemannad gymdfilial på min ort. Här finns träningsmaskiner ”Milon” (enformigt) och så en liten träningsyta för funktionell träning, vikter mm. Men jag saknar noll inspiration till att hitta på ett eget gympass. Det blir bara gammal skåpsmat för min del, vilket jag är trött på!
Tacksam för tips!
Jag brukar kolla på jessie hilgenbergs träningsvideos på nätet som inspo till träningsupplägg. Jag anpassar dom efter min styrka men gillar verkligen hennes sätt att förklara övningarna 🙂
Leta träningskonton på instagram. Paolo Roberto har en bok med endast funktionella övingar utan maskiner, leta efter den. Eller köp någon enstaka pt-timme för att få tips på övningar och någon som kollar att du gör dem rätt.
På youtube finns massor av olika!
Men för FAN!! POSTAR FÖR FORT?! NEEEEJ!! hur orkar ni andra? Tack o hej!
Börjar faktiskt få nog. Postar inte för fort. Klickar inte för fort. Det här är ju faktiskt löjligt. Lös uppgiften. Typ.
HUR bläddrar man bakåt på blondinbellas nya blogg?
Tack! Det är alltså inte bara jag som inte fattar det?!
Jag har ett problem som jag inte gärna pratar med mina vänner om. Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och han tänder på tanken att se mig ligga med en annan kille. Han har tagit upp det massvis med gånger och jag har sagt att jag inte vill. Nu är han borta på jobb och hade lämnat en lapp med ”krav” på saker att göra när han är borta, bland annat var det att hitta en till kille tills han kommer hem.
Jag blir så arg, ledsen och besviken på han när han fortsätter tjata fast jag sagt att jag inte vill. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till för uppenbarligen funkar de ju inte att säga åt han. Jag älskar han över allt annat och allt annat i vårt förhållande är bra….
Du kan ju alltid hälsa honom att du har hittat en ny kille tills han kommer hem. En ny kille som du kommer ersätta honom med om han inte slutar bete sig som ett jävla rövhål!
Ja de känns som jag borde gå vidare, men de är jävligt svårt med tanke på att de är det ända problemet..
Ett enda problem som räcker för att det ska va nog.. inget litet problem precis.. L Ä M N A!
Men han måste väl respektera att du inte vill?! Stå på dig för det är han som måste acceptera att du inte vill och komma över det. Annars vore nog det bästa för din skull att acceptera att han inte är någon att ha/att lita på?
Jag vet inte, men jag som är väldigt känslig hade lämnat och sprungit all världens väg för det låter väldigt obehagligt…
Kram <3
Tidigare när han har tagit upp de och jag har sagt att jag absolut inte vill så har han släppt det ett tag, men de kommer alltid tillbaka. Innan den här lappen nu var de kanske 4 månader sen han drog upp de sist. Det var kanske fel ord av mig att använda krav för de kommer ju inte hända något om jag inte gör det. Men jag borde kanske komma till insikt att det inte kommer sluta och gå vidare, bara det inte hade varit så jävla svårt.
Kram
Vill han ha en kille till med i sängen tycker jag att han får ligga med honom i så fall, du har ju sagt att du inte är intresserad.
Tycker att det är fult gjort att försöka pressa dej till nåt du inte vill. Stå på dej och säg åt honom att om han inte respektar ditt nej så tar du honom på orden och hittar en ny kille och dumpar honom.
Med tanke på att han är bi så tror jag inte första förslaget funkar så bra eftersom jag inte tänder på att se han med nån annan…
Känns som ett ”fint”sätt från honom att få en chans att ha en kille i sängen, han tar in den killen och säger att du ska ligga med han, men egentligen är han nog sugen själv.. två saker han tänder på:en kvinna och även man..
Aaah… well, ska man förverkliga en sexfantasi så ska det vara nåt båda är med på/vill. Det här låter ju verkligen som nåt som är win-win, men istället för vinst åt er båda så är det vinst åt honom dubbelt upp…
Säg åt honom att ämnet är färdigdiskuterat, han får lägga ner tjatet. Du säger till ifall du mot förmodan skulle ändra dej så han behöver inte fråga fler gånger.
Det han gör är inte ok. Vill du inte ska han inte försöka pressa dig. Skulle vara frestad att ge honom en rak höger (våld löser inget, jag vet). Säg ifrån på skarpen!
Var kan man kolla upp om man misstänker att någon har köpta följare på Instagram?
socialblade
Någon som har tips på vart man kan åka för lite sol och värme i mitten av mars?? Känner verkligen att jag behöver komma bort.
Inte för dyrt och max en vecka, man är ju ändå student haha 🙁
Egypten?
Kanarieöarna
Jag gjorde mina läppar idag och nu är jag så otroligt svullen! Känner mig som en anka och ångrar mig ? Har opererat brösten tidigare och det ångrar jag inte så hade inte räknat med detta.. Känner mig som en jävla plastdocka och det känns inte bra. Mådde inte ens dåligt över mina läppar som jag gjorde med brösten så otroligt korkat och onödigt. Så om du funderar på ett ingrepp bara för att se ut på ett visst sätt och inte pga riktiga komplex – gör det inte!
Men ursäkta, det där gick ju knappt att läsa. Herregud, måste fått fillers i skallen också
Hahahaha!
Precis min reaktin när jag satt hårförlängning för några veckor sedan för att ’jag fick feeling’. Älskar nu!
Ge den lite tid, du kommer må bättre sedan
Gick väl bra att läsa?! Läs igen vettja! Eller ärdet bara vi plastikopererade som verkligen kan läsa och förstå?!
Svullnaden lägger sig ju efter ett tag. Åtminstone det värsta. Men även ”fyllningen” går väl ur tillslut.
Men ett bra budskap ändå att inte göra något förhastat.
Svullnaden lägger sig efter max 2-3 dagar, sen kommer det säkert bli superfint 🙂
Skönt att du tycker det, då behöver du inte slösa mer pengar på fillers ?
Tack för era svar! Ja, jag har läst att svullnaden lägger sig och det sa även han som gjorde ingreppet, men det känns ändå skönt att höra er säga det ? Får se hur det ser ut sen, vill bara att det ska gå att leva med tills det är borta. Då kan jag lägga pengarna på annat, kanske en hårförlängning? ??
Hej alla! Jobbar i butik och en av dom sista kunderna var en riktig otrevlig typ som inte gick att diskutera med. Han var arg över en vara som inte fanns i lager. Innan honom hade jag massa trevliga, gulliga kunder och jag kände att jag älskade mitt jobb just för att jag kunde hjälpa dom och dom var nöjda när dom gick från butiken. Men det enda jag ältar och tänker på nu är just den enda otrevliga kunden. Varför är det så? Att man fokuserar mer på den lilla som är negativt och inte på det positiva som är så mycket mer. Hundra änglar på en dag men jag hakar upp mig på det enda rötägget. Känns det igen?
Typisk människa som projicerar sina egna misslyckanden på närmsta tillgängliga person. Ta det inte personligt! För det är det verkligen inte.
Jag känner samma sak, men jobbar inom en annan bransch. Man fokuserar alltid på den lilla del som inte blev helt 100%, istället för allt annat som gick bra och den övervägande majoritet som är nöjda med det man göra. Jag önska jag kunde ge dej ett svar, för jag undrar själv varför det är så. Kanske för att man är perfektionist? Eller kontrollfreak? Att man ältar för att man inte kan släppa tanken av att man kanske kunde gjort något lite annorlunda så hade det kanske kanske blivit bättre för kunden och situationen. Tror dock att det där ältandet, att om 10 kunder är nöjda och 1 missnöjd så klamrar man fast vid tanken och missnöjet hos den missnöjda, är väldigt mänskligt. Kanske även ett ”kvinnligt” drag?
Jag har jobbat i butik förr och känner absolut igen det du beskriver. Minns en kund som handlade av mig när jag bara hade jobbat några veckor. Han och hans fru hade tagit en frukt av varje exotisk frukt som fanns på fruktavdelningen, antagligen för att smaka alla sorter. Hur som helst så hade jag kanske lärt mig, på sin höjd, plu-numren för banan och gul lök så jag kämpade verkligen för att bläddra fram alla koder i pärmen. När nån frukt inte fanns med frågade jag mannen om han minns vad den specifika frukten hette. Han tyckte väl att jag var seg och okunnig och blev så fruktansvärt arg till sist att han började skrika och kasta frukterna framför mig. Jag blev helt i chock, hur kan man bete sig så? Hade även förklarat att jag var ny och därför osäker. Usch, jobbade där i fem år men glömde honom aldrig och undvek kassan när han handlade. Han kände garanterat inte igen mig men jag minns honom mycket väl än idag. Så du är inte ensam, helt normalt att känna så. Kan trösta dig med att det blir bättre, jag hade säkert glömt min idiot-kund mycket tidigare om det inte varit för att jag var ny just då.
Människans hjärna är evolutionärt programmerad så att den lägger tonvikt vid negativa upplevelser. En ren överlevnadsmekanism för att skapa aversion mot sådant som skadar oss eller är ett hot mot vår överlevnad, alltså, så det är inga konstigheter. Acceptera att känslan finns där, observera den utan att värdera den, och låt den sedan vara, precis som den är och som den vill. Det är en känsla bara, en helt naturlig sådan, som har både rätt och nästan mandat på att vara där, så låt den, och låt den bara vara. Den är inte farlig, den är bara där, och ju snabbare du accepterar den och slutar bry dig om den, desto snabbare kommer den sluta spela någon roll.
Mvh Har just börjat med mindfulness 😉
Känner igen de något extremt. Dock brukar jag släppa de ganska fort. Men deras dåliga energi brukar fastna på mig.
Hade en kund som sa till mig en gång ”har du inte denna vara på lager så får du stryk” jag stod med ryggen till och letade bakom kassan för denna vara, vände mig tillslut om och bara tittade på henne och sa ”är du seriös? Sådär säger man faktiskt inte, skärp till dig.” Hon blev nervös och började skratta och pratade bort de. Men efter de var jag väldigt chockad. Att man säger så ? Att man kan skoja om nått sånt? Som om de skulle vara kul liksom.
Alltså. Haha.. är det bara jag som verkligen har värsta tomhetskänslan inför att OS slutar imorgon? Jag ser bara på tv när det är sport och nu är det liksom slut 🙁
Jag!! Jag ska högtidligt kliva upp i morgon för att se damernas 3mil. It’s the end of an era…
Men äntligen en till! Jag tänker inte gå och lägga mig, ska se typ allt. Kommer nog somna innan hockeyn tyvärr men ska försöka??
OT! Paulina kallar en som kommenterat för kärringfitta i sitt senaste inlägg. //Mia
Hjälp! Jag har ett ”märkligt” problem… för jag kan inte längre hälsa på människor som jag inte är tillräckligt nära för att krama? Jag får panik av det och istället väljer jag att ignorera dessa människor vilket är fruktansvärt pinsamt, men jag vet inte hur jag ska bete mig. Ju mer jag tänker på det, desto värre blir det så klart.
Hur hälsar man på folk, t.ex. släktingar man inte träffar ofta, och inte vill krama? Hahaha. Det blir så svårt för sedan kan man ju inte plötsligt börja prata med dem, utan att ha hälsat, eller ens säga hejdå?!
/En som ligger och trycker i en soffa på övervåningen och kommer låtsas sova nu när alla ska hem…. hahah….
Prova med att säga ”Hej”..? ?
Nädå, jag tycker också detta är knepigt. Jag gillar inte att kramhälsas med andra än de närmsta. Ibland låtsas jag vara upptagen med mina händer för att de inte ska gå in för att ge mig en kram och så säger jag Hej och ler istället ?
Du kan typ ställa dig i trappan och vinka till alla och säga ”tack för ikväll, trevligt att ses, nu drar jag mig tillbaka”. Eller i dörren till vardagsrummet/där alla är. Då styr du över det och bara går upp när du har sagt hej då till alla.
Funkar alltid när det är många i samma rum och är inte konstigt. 🙂
För övrigt låter det som att du är introvert, då upplever man ofta möten så. Kolla upp det. 🙂
Eeeh NEJ. Social awkwardness har absolut ingenting att göra med att vara introvert! En introvert får energi av att vara ensam/tyst medan en extrovert får energi av att vara bland folk. De flesta introverta tycker lika mycket om att umgås som extroverta, bara i mindre konstellationer, begränsade perioder och andra sammanhang. Snälla sluta sprid myten om att introverta skulle vara socially awkward för den är allt annat än sann!
Kenzas klädstil blivit så mycket sämre senaste månader. Ngn som håller med? Även nu i Du ai hade hon på sig jeas, full blus och det hemska keps. Wtf liksom?!?! Tyckte on henne innan …
Jag störde mig oroväckande mycket på att jeansshortsen var uppknäppta. Försöker hon visa fiffi eller? Antingen så är de på eller av. Sjukt bekräftelsebehov.
JAG POSTAR INTE ALLS FÖR SNABBT
Hej,
Jag måste bara höra vad ni säger om att ”göra karriär” – är det viktigt? Med karriär menar jag att jaga chefspositioner osv. Jag arbetar administrativt med ekonomi och är nöjd, men alla andra i min omgivning kämpar verkligen för att komma någonstans på karriärstegen. Min fråga är om det inte finns någon som bara är nöjd som det är och som inte tycker att det är jätteviktigt med karrären? Själv blir jag bara stressad över allt detta.
Jag!! Jag är inte alls intresserad av att jobba mig uppåt. Trivs alldeles utmärkt på min position och hoppas jag ska trivas i minst 30 år till ?
Jag gör absolut helst livskarriär och i den ingår att jag trivs bra med mitt jobb. Oavsett vad det är eller position.
Har varit tokstressad över att göra karriär, men när jag äntligen nådde en chefsposition så hatade jag det och gick in i väggen efter några månader. Snart är sjukskrivningen slut och jag letar för fullt efter ett nytt jobb utan chefsansvar….
Kan jag betala mina fasta utgifter är jag nöjd. Hellre fritid att förkovra mig i än ”karriär” att dränera mig i.
Nej, absolut inte viktigt så länge man någorlunda trivs på sitt jobb och har en lön man är nöjd med (den kan man ju förhandla upp med tiden också även om man inte hoppar upp till chefsposition).
Många som strävar efter en superkarriär är överstressade och går in i väggen, det vill inte jag riskera! Jag tycker om att kunna gå hem från jobbet kl 17, lämna jobbet på jobbet och mysa hemma med familjen i lugn och ro.
Största skönhetsmisstaget måste ju varit när jag var 14 år och förstörde mina ögonbryn. Jag hade såå fina och ville testa mig fram för jag trodde man skulle göra det. Aldrig fått dem fina igen och önskar jag kunde sagt till mitt unga jag att låta dem vara. Att få snygga ögonbryn är ju typ en omöjlighet om man inte har nåt att jobba med.
Microblading ✌️
Någon här inne som tror sig älska en person de inte delar livet med? Som lever och finns men på grund av omständigheter inte är ens älskade?
Min första kärlek. Jag får tårar när jag tänker på honom. Nu är jag gift med en fantastisk man som verkligen tar hand om mig och jag skulle aldrig byta bort honom, inte ens om jag får den jag sannerligen älskar. Vissa människor älskar man bara även om vi inte är menade att vara tillsammans.
Nu 6 år senare så har jag inga sexuella känslor gentemot den jag älskar (inte min man heller) men han finns där i hjärtat. Jag mår bra av att se hur lycklig han är med sin dotter (som är döpt efter mig). Vi visste att alla odds var emot oss så vi förblev vänner. Nu har vi i princip ingen kontakt men jag vet att jag kan kontakta honom när jag vill och alltid få ett glatt svar. Jag undviker kontakt med honom för att det blir sån vemodig stämning så fort vi talas vid.
Ibland kan jag sakna honom så mycket så det gör ont men det gör ont på ett fint sätt. Jag älskar känslan.
Berätta mer!!!! Hur blev det såhär?????
Någon som vill veta lol.
Han kommer från en väldigt konservativ familj som endast gifter sig inom klanen (han är arab). Hans familj kunde inte acceptera mig som halvtysk även om jag är muslim och kan mycket om hans saudiska kultur, religion, klantänk och språk. Jag ser ut som en halvarab (pappa är från ett arabiskt land) med mitt guldbruna hår och gråblå ögon vilket är för främmande för dem.
Pappa fick jobb på ett oljeraffenadderi i Khubr i Saudi så vi bodde på AramCO-området (bara anställda hos AramCO som får bo där- ett varmt Europa typ). Han var 8 år äldre och råkade köra förbi i sin flashiga bil. Jag, som just flyttat dit, vände mig om för att kolla in bilen och vips så parkerade han vid matbutiken vi skulle till. Han komfram och hälsade och ville utbyta nummer (detta var 2006). Jag smsade honom några dagar senare och han blev min första pojkvän och min stora kärlek. Jag visste från början att det skulle sluta med att jag flyttar hem till Tyskland men jag vågade inte offra en sekund av min tid med honom. Vi bodde i Saudi i 5 år. I 5 år smög vi omkring (som alla andra där lol), träffades i Bahrain för att gå på bio, äta, bada, bo på hotell m.m.
Sen flyttade vi hem till Tyskland. Vi fortsatte vår märkliga relation. Jag försökte träffa andra men det gick inte. Det var inte förrens han en varm sommardag som han ringer och med gråten i halsen berättar att hans familj funnit en brud åt honom. Jag gick sönder. Jag föll ihop och mitt liv vändes upp och ned.
Efter ett år av gråt, skratt, avund och lycka så gifte han sig och fick en dotter som heter Helena efter mig. Jag träfdade min nuvarande. Han pusslade ihop mig och jag är skyldig honom mitt liv. Min man är den jagrespekterar, ser ett liv med och verkligen uppskattar. Saudien är dock min kärlek som aldrig blev. De har lika stor plats i mitt hjärta men min man är den jag är lojal mot. Alltid och för alltid.
Tycker synd om din make.
Jag med! ?
Varför då? Jag älskar ju honom också, men på ett annat sätt. Jag tänker inte lämna en fin kille som tar hand om vårt barn och om mig för att jaga kärleken. Det var inte menat och jag tvingades gå vidare. Bara för att jag älskar någon annan så utesluter det inte min kärlek till min man. Jag älskar tbå men jag väljer en.
Det är tråkigt att se hur alla par gör slut för att ”de inte längre är kära”. Förälskelsen domnar bort i de fleata relationer och omvandlas till gemenskap, rutin, respekt och lojalitet. Varför mista något bra för något som inte finns?
Jag är rätt gammalmodig av mig och anser att par inte gör slut för minsta lilla. Otrohet, lögner och annat hemskt är det enda som kan få mig att lämna en kille, inte känslor. De får man lov att kontrollera.
Jag har också kvar känslor för min första kärlek och kommer nog alltid ha.. Tänker att det blir så när man verkligen älskar någon och det slutar på ett dramatiskt sätt så inte känslorna ”dött ut”. Han var dock en väldigt svår och inte heller alltid så snäll person, som det skulle varit väldigt jobbigt att fortsätta ha en relation med.. Detta är längesen och jag är nu lycklig gift sedan flera år tillbaks. Tänker det som ett fint minne och det känns bra att veta att man kan ha så starka känslor för någon så de aldrig riktigt går över, även om det finns något sorgligt i det också. Men långt ifrån alla kärlekshistorier får ett lyckligt slut, det får man lära sig leva med tänker jag.
Ja, jag var trasig när jag träffade min stora kärlek och vi älskade varann så djupt. Den kärleken där man kan ligga hos varandra och verkligen skicka en bön om att få stanna tiden. Vara där förevigt. Vi bodde långt ifrån varann och jag gick mest runt med ett hål i hjärtat av saknad, jag kunde inte äta eller fungera. När vi träffades och jag såg honom så bleknade världen kring oss. Jag saknar honom, varje dag, och jag vet att vi var gjorda för varann själsligt men världens omständigheter gjorde det omöjligt.
Berätta mer. Jag delar din känsla. Den är unik och vacker på sitt eget lilla mörka sätt.
Åh, det är en sån lång historia, vi hade många fina år tillsammans men det slutade i total hjärtesorg. Inget svek utan bara en insikt i att vi aldrig kommer att bli gamla ihop. Jag minns fortfarande sista telefonsamtalet så tydligt och tiden efter det. Jag har aldrig upplevt att hjärtat verkligen slitits itu på det sättet och ja, en del av mig dog. Vi pratade ett år senare och vi båda grät, jag grät i flera veckor efter det. Han skulle aldrig älska någon på samma sätt som mig, varje höst tänkte han på mig, våra minnen och på vår kärlek. Jag försökte gå vidare i 2 år, destruktivt och träffade killar som behandlade mig illa. Jag försöker varje dag, släppa honom, men jag återvänder till tankarna konstant.
Vad hände med er?
Anonym:
Det är så olyckligt. Man känner sig inte riktigt hel, någonsin. En bit av hjärtat fattas men du vet innerst inne att den biten är borta sedan länge. Kärlek från en svunnen tid. En känsla som aldrig kan ersättas eller glömmas.
Min histora finns lite längre upp. Den är vldigt lång den också. Kramar.
EXAKT så jag menar……
Till anonym alltså. Att älska någon på riktigt och även fast året gått så vet man att den personen älskar en själv lika mycket tillbaka. Tanken på att aldrig få känna det jag egentligen vill är så tragisk….
Ja, en kille jag datade när jag bodde utomlands. Vi hade en fin påbörjan på en romans och en djup vänskap men var båda för osäkra för att gå vidare. Nu har livet lett oss på olika vägar och hab är djupt inne i akademin vilket gör att han ändå inte skulle kunna vara dedikerad till familjeliv osv på många år till, och jag som närmar mig 30 känner att jag behöver Sverige med svensk barnomsorg som bad för ett liv som jag vill ha det. Jag har även en underbar sambo här bredvid mig som ligger och sover. Vi är dock fortfarande goda vänner om än med sporadisk kontakt.
Men jag undrar ibland hur saker blivit om jag vågat uttrycka mina känslor och tankar där när jag var 21voch vi hade några magiska veckor.
Kan tycka kramhälsningar blir tillgjorda ibland. Eller jag tänker alltid ”men vad onödigt att kramas”. Okej om man inte setts på superlänge, men med folk man ändå träffar då och då. Liksom, why? Eller om man möter många på en gång, ganska jobbigt att gå runt att krama flera stycken..
Nån här som fått beviljat kejsarsnitt pga förlossningsfobi? Ska till Danderyd nu på måndag för mitt första samtal med en barnmorska. Är stensäker på mitt val men är rädd för att bli överkörd av bm!
Försök att vara öppen till vad bm har att säga, är du helt stensäker så spelar det ingen roll vad hon säger men då har du ändå lyssnat. Jag var livrädd för att föda barn, gick på auroramöten och träffade en helt underbar bm. Jag vet inte vad du har för rädslor gällande förlossning men mina handlade om tidigare övergrepp. Jag var livrädd och ville ha snitt. Men hon gjorde mig lugn och jag födde vaginalt, två gånger och jag är tacksam för det. Är du helt övertygad att du inte vill så var förberedd på att vara helt öppen med det och lyssna på råden ändå. Även om du ändå inte vill föda vaginalt så kanske du ändå kan få lite lugn i att fått prata igenom det ordentligt och genom det bli ännu mer säker. Lycka till.
Tack Anonym för svar! Min fobi grundar sig främst på ett tidigare övergrepp men också på flera års smärtor i underlivet som jag nu då förknippar med vaginal förlossning. Har konkreta händelser i mitt liv som orsakat dessa smärtor men det är en väldigt lång historia som jag aldrig tidigare berättat för någon. Har haft stark ångest under hela graviditeten, jag känner mig tvingad till att dela med mig av något så privat till en främling! Är rädd för att bm ska avbryta mig eller ifrågasätta det jag berättar. Känner mig inte tillräckligt psykiskt stark att klara av en sån situation… Pga det har jag skrivit en liten lapp med stödord så att jag inte glömmer bort något. Har även skrivit ut all information jag har hittat om riskerna med KS. Kan det uppfattas som något negativt? Tex att jag ”pluggat” till mig vad jag ska säga? Eller ska jag bara gå dit och rabbla upp allt jag känner och varit med om?
Se mitt svar nedan!
Min auroraBM tyckte inte alls det var konstigt att jag hade med mig ett långt brev med mina argument. Hon tyckte det var jättebra att jag fått med mycket information. Det är nog ingen som tycker det är dåligt om man är påläst inför besöket.
Jag tyckte det var jättejobbigt att prata om övergreppen och mitt mående relaterat till detta. Jag grät när jag läste upp det, men då underlättade det verkligen att jag hade en text jag bara kunde läsa rakt upp och ner ifrån. Jag behövde inte sitta och tänka så mycket, vilket jag kanske hade behövt göra ifall BM hade ställt mig flera frågor.
Hon kommer inte att avbryta dig, hon är van och vi är många som bär på traumatiska händelser som kan utlösa panik vid förlossning. Det var min rädsla, att behöva uppleva det igen mitt i den finaste stunden i mitt liv, när jag ska bli mamma. Hon förstod, lyssnade och bekräftade. Hon berättade vad som händer när man går igenom en förlossning med övergrepp i bagaget, vad man kan göra, hur jag kan tänka, vad personalen kan göra osv. Jag behövde inte berätta om mina övergrepp alls utan det räckte att berätta om mina rädslor och tankar. Hon berättade att det kan vara terapeutiskt att föda när man har varit med om övergrepp, att man får tillbaka kontrollen över sin kropp men då måste man vara redo för det själv och absolut inte göra det mot sin vilja. Vi skrev ett förlossningsbrev där jag fick bestämma hur personalen skulle bete sig. (Tex att jag skulle få ha täcke om någon kom in, alla skulle presentera sig, ingen fick prata över huvudet på mig mm). Jag kände mig trygg och hade den finaste förlossningen där jag fick tillbaka min kropp och fick ta emot mitt barn. Jag hoppas att du får uppleva din förlossning precis så som du vill och behöver!
Jag har fått beviljat snitt, sker om 6 veckor. Har fött ett barn vaginalt men förlossningen väckte traumatiska minnen från tidigare övergrepp. Förlossningen gick väl egentligen bra rent medicinskt och jag upplever inte att personalen under förlossningen gjorde något fel. Jag var bara inte inställd att en förlossning kunde väcka gamla panikkänslor till liv – något som jag varit med om för tio år sedan.
Inför mitt första besök hos aurora hade jag skrivit ett långt brev gällande alla tankar och känslor, jag var påläst om för- och nackdelar med båda sätten, jag hade gjort en riskanalys över mitt psykiska mående osv.
Jag sa till barnmorskan direkt att jag hade med mig ett brev och fick läsa upp allt (5 datorskrivna sidor). Hon hade inget att tillägga till min text. Blev skickad på läkarbesök (snittbedömning) 1 v senare och han hade läst samma brev (barnmorskan scannade in det i datorn). Han hade inte heller så mycket att tillägga. Fick besked två dagar efter läkarbesöket att jag blir beviljad snitt (läkaren skulle konferera med andra kollegor, här jag bor måste läkarna ha ”snittrond” och besluta tillsammans).
Var på ett till aurorabesök, vi pratade bara kring rutinen vid snitt och lite övrig praktisk info, tex vad som händer om förlossningen startar, hur jag känner inför katetersättning, att bli fastspänd på operationsbritsen etc.
Mitt tips är alltså, förbered dig med ett brev! Det är en sak att fundera nu över vad du vill få sagt, men när du väl är på besöket så glömmer man lätt hälften.
Sedan kan jag även tillägga att Danderyd är väldigt generösa med att bevilja snitt, jag bor i ett av de svåraste landstingen med låg snittfrekvens.
Lycka till! ?
Tack snälla för svar! Det här med KS känns som rena rama lotteriet. Vissa har tur och får väldigt förstående barnmorskor/läkare medan andra har otur och får raka motsatsen… Men då gör jag som jag hade tänkt och släpar med mig alla papper och hoppas på det bästa! Tusen tack!
Jag har! När jag blev bokad till aurora gick jag dit och bm försökte övertala mig till vaginalt. Jag personligen kände mig så kränkt, säkert pga gravid med mycket hormoner. Jag hade heller ingen specifik anledning mer än att jag var skräckslagen. Jag grät under hela samtalet då det inte kändes rätt att bli ifrågasatt på det där viset. Fick dock mitt snitt, hon förstod mig till sist mao. Var helt tömd på energi när jag gick därifrån, lättad och ledsen och glad på samma gång. Stå på dig, ingen kan tvinga dig till vaginalt!
Igår för tredje gången på kort tid frågade någon om jag ska ha barn. Jag förstår verkligen inte varför man frågar en sådan sak? Jag har inte gått upp i vikt eller så men har en del problem med magen så ibland svullnar den lite. Inte massor men ändå lite. Och jag blir så ledsen av att få den frågan ? någon som känner igen sig?
Har IBS och laktosintolerans. Får jag i mig något som är jättefel för magen så svullnar den så jag ser ut att vara mellan 3-6 månaders gravid ? Min sambo brukar skämta om detta och säga att om jag inte vill klä ut mig på Halloween kan jag bara äta en massa som är dåligt för magen så är ”kostymen” klar ? blir stött och ledsen när någon frågar. Om det är så att jag hade varit gravid så hade personen antagligen fått veta det, förutsatt att man känner varann…
✨✨✨Fler som har erfarenhet av att ens pappas nya kvinna är ”svartsjuk” på pappans döttrar ( vi döttrar är ca 30 år)? Min pappas sambo, typ 65 år, klarar inte ens av att vi pratar ensamma i telefon ( han måste ha högtalare på) eller att vi träffas ensamma. Jag har inte tagit upp detta som ett problem med pappa ( bland annat eftersom hon ”den nya” sambon alltid är med) men det är helt uppenbart hur osäker och svartsjuk hon är. Tyvärr verkar inte min pappa klara av att sätta ner foten utan viker sig helt för henne. Kan tilläggas att hon verkar ha smått psykiska besvär också med extrema kontrollbehov bl.a. Men det konstiga är att det var nästan exakt samma med pappas ex-flickvän, alltså att hon också var svartsjuk på min pappas relation med mig och min syster.
Tycker det är helt sjukt att man kan vara svartsjuk på att ens partner har en god relation med sitt barn ( alltså vi har ingen ovanligt nära relation utan en vanlig, god relation liksom). Åren går nu och när jag tänker på det börjar jag bli helt förtvivlad över hur jag kan få tillbaka min pappa.
Hur som helt, fler som har denna erfarenhet? Minns att Elaine skrev ett blogginlägg om en liknande situation som fick sjukt mnga kommentarer men man hör aldrig om detta annars. ✨✨✨✨
Det känns som jag har skrivit den här kommentaren. EXAKT så har jag det också. Hon har ett extremt uppmärksamhetsbehov och talar gärna om hur bra hon själv + sina barn är men ger väldigt mycket pikar till pappa, har även hänt att hon gett dem till mig och till mina syskon och även nu gett sig på mina syskons barn. Det blev tillslut så att vi inte pratade på flera månaders tid, jag och pappa alltså, för jag pallar inte med någon som konstant skriker efter uppmärksamhet och som aldrig någonsin kan tänka att jag vill träffa pappa själv någon gång. Vid ett tillfälle när jag och pappa satt och pratade om något, kom hon direkt och satte sig och började prata om sitt. Eftersom jag och pappa hade ett samtal innan, så pratade vi liksom vidare och då blev hon skitsur, satte på sig hörlurar men sitter kvar. Sen när jag vänder mig till henne för att prata med henne, svarar hon såklart inte och då frågade vi om hon inte hör. ”Men ingen lyssnar ju på mig” säger hon då som ett surt litet barn och sådär håller hon på hela tiden, om allt. Ska vara med i alla situationer och ”se mig, se mig” hela tiden.
Jag har tyvärr inget bra råd, dock skönt att höra att man inte är ensam om det.
Precis samma för mig!!
Min pappa ringer mig i princip enbart när han jobbar, för då är inte hon i närheten. Han har tom sagt till mig att hon inte tycker om mig, och att han är medveten om det. Men jag älskar min pappa så mycket så jag kan inte klippa kontakten för det. Vi försöker umgås utan henne. Typ under jakten så kan vi jaga tillsammans. Vi har så roligt ihop då!
Men vilken kärring..
Har också erfarenhet av det här!!! Fast för oss har det gått så långt att vi nästan inte har någon kontakt alls med pappa sedan 10 år tillbaks.
Han har sedan han lämnade oss haft några riktiga bottennapp till kvinnor. Men den han gift sig med är ändå värst. Ett riktigt skåp som har ungar kors och tvärs med diverse stackars gubbar, och naturligtvis har hon sett till att skaffa sig en med pappa också. Känns som att det är en del av hennes beräknande plan, att trassla in sina nya ”offer” så mycket som möjligt genom bl.a. giftemål och barn.
Pappa ringer någon gång om året för att prata om jobb till största del, och alltid under arbetstid för annars får nya frun reda på det. Hon har blockat mitt och mitt syskons nummer flera gånger (även farfars m.fl) på pappas mobil, och trots att pappa vet om att det är hon som gjort det, så vågar han inte säga till henne och försöker istället skämta bort det till oss.
Hon har skickat hotbrev till mamma efter att mamma skickade ett ”lycka till”-sms då pappa skulle opereras. Detta är bara några få saker av allt hon gjort.
Deras förhållande är väldigt stormigt, och ibland har pappa berättat att hon bl.a. har kastat tallrikar på honom, och sagt ”jag hoppas att du dör din dumme sate” när han skulle bli opererad en andra gång. Hur kan man vilja leva i en sådan relation? Eller rättare sagt, hur kan man känna sig nöjd med att ha valt bort ett liv med oss och väljer att stanna i ett liv med kaos och manipulation??
Det känns som att hon på riktigt försöker avskärma honom från allt och alla från hans tidigare liv, och han tillåter henne att göra det. Men däremot är det tydligen helt okej för henne att ha alla sina 10 ungar och bihang med i bilden, och likaså att umgås med hennes vänner.
Vi tycker såklart inte att det är okej att han sätter henne framför oss, speciellt inte med tanke på att hon är uppenbart psykiskt störd och behandlar oss illa, därför har vi valt att hålla kontakten på avstånd. Han har blivit helt förändrad och i princip hjärntvättad, så det är inte vår gamla pappa som finns där längre…
Om han hade magiskt nog lämnat den här kärringen, och velat ta upp kontakten med oss igen, så tror jag faktiskt inte ens då att vi hade släppt in honom… Han har låtit oss stå ut med för mycket utan att finnas där.
Han vet mycket väl vad vi tycker men gör inget åt det. Han är som vilken bekant som helst som ringer då och då. Sorgligt men sant.
En annan Amanda här med samma problem! Min pappa har varit tillsammans med hans tjej i 15 år nu och under alla dessa år har det varit stormigt mellan mig och henne pga detta. Mitt sista år som jag bodde hemma, sa jag till min pappa att förvarna mig innan hon kom, så att jag kunde gå till en kompis och sova över. Hon är även enormt svartsjuk på min mamma och alla hans ex, vilket har lett till att nästan ingen klarar av henne (även ett ex som bor i vår hemstad som min pappa dejtade under en sommar för 30 år sedan).
När jag flyttade utomlands blev det bättre, för då träffade jag henne bara några få gånger per år, men hon fortsatte att ge elaka pikar mot mig om hur dålig jag är och hur mycket bättre hon är (om helt löjliga saker som att jag sov in på semestern och hon gick upp sex på morgonen och tränade. Jag är ju såååå lat). Jag fick nog när hon varit i ett bråk med min farmor och kallade min farmor för ”jävla kärring”. Efter att jag kom hem från den semestern ringde jag upp pappa och sa att jag aldrig mer vill träffa hans flickvän eller över huvud taget höra någonting om henne eller hennes familj. Min pappa är tyvärr för svag för att göra något åt situationen, men han respekterade mig och nu tre år senare så pratar han inte om henne med mig. Nu för tiden flyger han ner till mig för att hälsa på ensam.
Jag kommer med stor sannolikhet köpa en lamino fåtölj inorgon. Bok och färgen graphite. Bu eller bä?
Förutom att jag inte gillar bok är det en sjukt snygg och skön fåtölj!
De är ju fina. Men för mig är de förknippade med en väldigt tråkig händelse så jag skulle aldrig kunna ha en sådan hemma.
Blir nog skitsnyggt, jag hade gärna haft en! Ha så kul med nya fåtöljen 🙂
Läkare/hobbyläkare???
Det kliar helt sjukt mycket under min ena fot ( har gjort det i typ ett år). Det känns som det är fyra myggbett ungefär, och det verkar aldrig gå över! Har försökt fråga på apotek men ingen fattar och de tror inte det är fotsvamp utan typ bara att huden är torr, men jag smörjer vaaaarje dag! Lite för banalt för att orka belasta sjukvården med så kan ingen här som kan ge mig husmorsknep???
Ingen kan ge tips utan att titta på det.
Är du samma som skrev förut för några veckor sen så kan du ju ringa 1177 i alla fall.
Varför denna oro för att ringa din vårdcentral?
Kanske en fotvårdare kan hjälpa dig.
Hur ofta onanerar ni tjejer? Igår var jag sjukt uttråkad. Blev 8 gånger ? men annars snittar jag 2 ggr per dag.. ?
Oj. Jag har inte tagit på mig själv på säkert 10 år. Första gången var ren nyfikenhet. Sedan blev det en andra men ingen tredje. Skammen var för tung. Kunde inte se mig själv i spegeln på flera timmar. Vi människor är så olika, vilket är kul.
1 gång i veckan kanske. Ibland har jag perioder då det kan gå flera månader mellan gångerna. Har aldrig varit speciellt sexuell av mig. Är i en fast relation sedan snart tio år, vi har sex ca 1-2 ggr/v vilket jag tycker är ganska lagom. Vi har småbarn, hade kanske blivit 3 ggr/v om vi inte hade haft barn.
Väldigt olika. Allt från varje dag till flera veckors mellanrum?
Hallå Don.. blev det ingen utgång?
Sorry, såg svaret i melloinlägget nu?
Asså jag och min kille har sex typ 2 gr om dagen men när han är bortrest eller jag så brukar det bli typ 2gr om dagen ändå 🙂
Hej vänner!
Jag är ganska ung och har jobbat i vården i några men vill jättegärna jobba i en butik då jag tycker om kläder och mode. Har ni tips på hur jag kan få ett jobb inom klädbutik utan erfarenhet och kontakter? :)!!
Sök alla lediga jobb du hittar inom butik, allt ifrån helgextra och deltid till större tjänster. Lätt att man får större tjänst om man får in en fot på ett helgextra eller ett sommarvik. Ut i butiker och be att få tala med butikschef och lämna ditt cv. I övrigt – var go och glad och trevlig, vältalig och framåt. Många av de jag anställde under min tid som butikschef i klädbutik hade aldrig jobbat i butik förut, de var bara sjukt sköna och charmiga personer. Men kan lära sig att vika skjortor och hur ett kassasystem funkar men den där säljande personligheten har man ju liksom. 🙂
Använd din erfarenhet i vården i ditt cv riktar mot klädbutiksjobb. Att du jobbat med kunder/patienter och lärt dig vara service minded och lyssnar och hjälper till med ett leende på läpparna. Sen tror jag det räcker att du skriver att du brinner för mode och trender som intresse. Lycka till!!
Mode- och klädintresse är inte alltid relevant. Man jobbar med försäljning, inte som stylist. Jag anställer hellre någon som är noll intresserad av kläder men som är väldigt serviceminded än tvärtom.
Det där med sexlusten. Jag har levt med min partner i snart 6 år. Jag älskar honom, vi har en stabil relation och vi har mål och drömmar ihop. Men. Jag har i princip aldrig sexlust längre, den har liksom minskat och minskat med åren. När vi väl har sex är det underbart, men ni vet den där gnistan som göra att det hettar till innan. Den finns i princip inte. Jag vill inte ha sex med någon annan så det handlar inte om det heller. Känner mej så gammal och tråkig på något vis, som i princip gått och blivit ointresserad av sex. Upplever det som ett problem för jag vill inte vara kåt i min partner men jag känner att det håller på att hända. Någon mer som har erfarenhet av detta eller råd? Tips om att ”hetta till med sexleksaker” osv undanbedes vänligt men bestämt
*jag VILL vara kåt i min partner (”inte” skall bort)
Samma här. Jag vill också veta. Fejkar 90% av gångerna.
Blir väldigt ledsen när jag läser att du fejkar vid sex med din man och att du känner att du behöver göra på det sättet ? Det här måste verkligen vara helt fel sätt att hotta vägen till närhet och att känna lust till sex. Jag befarar att genom att ”ställa upp” så dör lusten mer och mer för varje gång…
Jag hoppas verkligen att du kan hitta ett annat sätt och inte fortsätter att göra våld mot dig själv! Börja med att prata om dina känslor tillsammans med din man.
+1. Man får ärligt talat men när man har sex trots att man verkligen inte vill, för ”husfridens skull” (hade det så med mitt x). . Det tog lång tid för mig att kunna släppa helt – i början handlade det mest om att jag var tvungen att känna att JAG hade kontroll hela tiden. Vilket också är himla tråkigt.. alltså rent praktiskt kunde inte min nuvarande kille börja kyssas när vi låg och myste för då var det inte JAG som hade tagit initiativ. Låter helt sjukt nu. Men efter fem års trygghet och stabilitet tillsammans har vi det så himla bra.
Var noga med att förklara för din partner att sexlusten inte beror på honom utan att du rent generellt har en lägre sexlust. Sånt går i vågor och alla människor är olika! ?
Exakt så har jag! Jag har varit öppen med detta inför min man. Sagt att jag älskar sexet när vi väl är igång men om det hängde på mig skulle vi aldrig ha sex för jag känner aldrig för att spontant ta initiativ. Så jag har bett honom styra upp initiativet och har lärt mig att inte säga nej bara för att jag inte känner för det för det blir alltid underbart hehe. (Säger såklart nej när jag inte mår bra osv).
Vet din man om hur du känner? Jag tror att det är viktigt att vara öppen med varandra och kommunicera kring det som är svårt! Så mitt råd är att prata om detta tillsammans. En annan sak som kan hjälpa är att ni gemensamt pratar med en sexolog (finns inom vården) för att få tips och råd kring hur lusten ska ska väckas på nytt.
Jag har minskad lust pga sjukdom och jag och min man har träffat en sexolog för att få hjälp med vårt sexliv. Otroligt givande! Vår första läxa innebar sexförbud under två veckor men där vi varje kväll sa ”godnatt” till varandras intima delar. Vi fick välja hur mycket och länge godnatt vi sa genom pussar, kyssar, sug, slick etc. Det fick dock inte leda till sex. En enkel grej som verkligen kickar igång närheten och lusten ??
Lycka till!
Om du inte vill testa någonting annorlunda i ditt sexliv, ”hetta till” eller så, så lämnas du med två alternativ. Ha sex utan att känna lust, eller inte ha sex. Känner du dig osexig, kan det bero på nåt sånt? Jag känner själv att jag har bättre sex när jag känner mig snygg.
Någon som kan rekommendera bra tandblekning att göra hemma?
Tacos. Hej då
Hej. Pizza
Godnatt. Bratwurst.
Om nån vettig människa fortfarande är vaken: det är så att jag har ett litet barn och är nu gravid igen (oplanerat, åt ppiller och vet inte hur det gick till). Är så orolig över att berätta för familjen, känner att de inte alls kommer stötta mig/oss i detta. Sambon har varit arbetslös och sjukskriven länge och jobbar nu som timvikarie, har alltså ingen säker inkomst och är vissa månader på noll men har en massa föräldrapenning att ta ut. Jag läser till ssk men har tagit ett uppehåll nu under föräldraledigheten.
Min familj klagar ALLTID på min sambo, får honom att framstå som lat och ointresserad av vårat barn när så absolut inte är fallet. De påstår att jag gör allt hemma och alltid tar sonen och jag blir så jävla irriterad på att de tjatar och tjatar fast att jag hela tiden förklarar hur det är. Sambon är inte så social av sig och pratar/umgås inte så mycket med min familj vilket de tolkar helt fel. Jag är självklart också orolig över ekonomin och ligger ofta sömnlös, men familjen verkar inte fatta att han inte magiskt kommer få ett heltidsjobb bara för att dom lägger sig i. Det ökar bara stressen. De får mig dessutom att tänka elaka tankar om sambon, typ att han kanske inte bryr sig om oss ändå även fast jag ju VET att han gör det. Detta förstör vårat förhållande sjukt mycket. Är så jävla less på att dom tar sig rätten att lägga sig i exakt allt, vi är vuxna människor.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med detta, skriva av mig bara antar jag. Är snart i vecka 30 och har inte berättat för någon om graviditeten, är ganska stor sen innan så man tänker inte så mycket på magen men snart är det såklart oundvikligt. Känner mig så jävla ensam i detta och kan inte ens vara glad även fast lillasyster är så efterlängtad. Vi har alltid kämpat med ekonomin men ändå klarat oss själva utan soc eller liknande, varför kan dom inte se det? Varför blev min stackars asociala sambo roten till all världens ondska typ?
Tankar någon?
Vilken jobbig situation, tror att det enda du kan göra är att prata med din familj och be dem sluta lägga sig i ditt förhållande. Lycka till med allt och grattis till lillasyster!
För att människan i grunden är en social varelse, och därför, av sin natur, alltid vänder sig emot de som avviker.
de som varken söker eller är en del av gruppen. Klassisk gruppsykologi, helt enkelt.
Förstår förövrigt inte varför din familjs näsa är så djupt ner i er business? Be dem skötta sitt, det är inte deras familj det handlar om nu, utan din och din sambos. Förhoppningsvis kan kanske din sambos extended family vara till mer stöd än din, som verkar vilja stjälpa mer än hjälpa? Ursäkta hastigt dragna slutsatser, men de beter sig faktiskt rent fittigt mot er och borde få sig en rejält åthutning! Dags för dem att klippa navelsträngen och inse att du är en kompetent, vuxen person som lever i en god, stöttande relation där ni rår om varandra, och därför också kommer klara er utmärkt också genom denna utmaning, Att din familj förminskar inte bara din sambo, utan också dig och ditt omdöme tyder på att de är mer intresserade av att du reflekterar en representativ bild de kan vara nöjda med, än att du faktiskt är lycklig och mår bra, och så ska faktiskt inte en familj vara. Kan de inte bete sig och glädjas över det liv du på egen hand skapat och funnit lycka i, ja, vad fan är de då för familj? De som är den felande länken här, och det är dem, inte du, som har enormt mycket att jobba på innan de ens bör få komma till tals i frågan igen. Stå på dig för faan, du är väl för fan lycklig? Eller åtminstone trygg i att ditt val kommer leda dig fram mot lyckan som är din. Det är intrycket jag får i alla fall, och om så; vad annat spelar då, egentligen, någon roll?
Du kan inte lösa relationen mellan familjen och sambon det måste de göra.
Berätta att du är gravid så har du en börda mindre att bära och ni kan jobba tillsammans därifrån.
Tycker du ska säga till din familj att du inte kan umgås med dem när de pratar illa om din sambo. Säg att de inte har rätt att göra det så länge inte du själv tar upp din sambo som samtalsämne och vill prata om något problematiskt med er relation eller om det skulle vara ett uppenbart fall av misshandel av något slag, men så är ju inte fallet i ditt fall. Säg till dem att du är vuxen och har valt din egen partner och att de inte gillar honom är inte ditt problem utan deras. De är inte dem som är tillsammans med din sambo utan du och de borde lita på att du väljer vad som känns bäst för dig. Annars beter de sig väldigt respektlöst.
Jockes konsert i globen verkade vara en flopp enligt DNs kultursida.
http://svenskayoutubers.se/2018/february/jockes-konsert-blev-en-flopp.html
OS-GULD I CURLING! Fasen vad underbart det är med OS, så man får bli lite känslomässigt investerad i sporter man sedan inte ägnar en tanke på fyra år. Det är fantastiskt!
Du är vettig du. Råkade tyvärr somna innan curlingen som jag hemskt gärna hade velat se men det var omöjligt att vara vaken. Fick en glad nyhet när jag vaknade i alla fall?
är det bara jag som tycker att det är lite konstigt hur ofta Läckberg och Simon lämnar polly hos andra och reser bort? Jag är mamma till en tjej i pollys ålder och har vid ett par tillfällen lämnat bort henne över en natt, men inte längre än så. Jag saknar ju mitt barn och känner att hon är alldeles för liten för att bli bortlämnad en hel vecka medan polly har varit bortlämnad hur mänga gånger som helst. När någon på hennes insta påpekar detta så blir det direkt taggarna utåt.
Det klart det blir taggarna utåt? Om alla de hade försökt tala om för dig vad som är bra eller inte för ditt barn, och ja liksom, pekpinnat, hade inte du också haft taggarna utåt då?
Beror väl på vad det gäller tänker jag. Finns ju rätt många vetenskapsteorier som just handlar om anknytning som stödjer att inte lämna bort sitt barn. Sen tänker jag (och tydligen många andra) att ett litet barn behöver stabilitet och trygghet i livet med sina föräldrar och att då väldigt ofta lämna bort sitt barn, tror jag inte gynnar detta. Sen har L’ckberg själv skrivit om att Pollys beteende ändrats den senaste tiden vad det gäller nätterna och många skrev då att det antagligen var för att de precis flyttat vilket kan göra ett litet barn otryggt, sen att de aldrig verkar vara ensamma utan att de hela tiden är med massa människor tror jag också skapar en trötthet av intryck hos små barn, och sen uppe på detta så väljer de att lämna bort barnet, igen för att åka på semester. Jag tycker att det är ett själviskt beteende där de inte sätter sitt barn mående först.
Har du fler barn är det som är i Pollys ålder? Jag kan tänka mig att det blir lite skillnad då. Jag har också bara en dotter och skulle ha svårt att lämna henne så ofta. Även om min man och jag är rätt duktiga på att få egentid tillsammans för mormor och morfar gärna vill umgås med dottern så saknar jag henne rätt snabbt. Men har man fler barn så kan det nog vara svårt att känna att man räcker till åt dem också om man har en liten som får mycket uppmärksamhet och då tycker jag Camillas lösning är superbra. Nu får de ju verkligen kvalitetstid med de äldre barnen ett tag och Polly verkar trivas utmärkt med farmor och farfar. Om man har ett barn som är oroligt och ledset när man lämnar bort det så skulle man nog tänkt om men funkar det så bra som det verkar göra för Camilla (och för oss också, vår dotter är i princip lika trygg med mormor och morfar som med oss) så ser jag inga problem med det. Däremot skulle jag inte lämna iväg henne till någon annan än mormor och morfar över natten för jag känner inte att hon är så pass trygg med någon annan.
Hej,
Jag hoppas det möjligtvis skulle finnas någon som eventuellt har lite koll på, eller tips och förslag på hur man som helt ny, oetablerad artist bäst promotar sig själv. Har precis spelat in en cover som finns på olika plattformar såsom Spotify, Youtube och Soundcloud, och har skickat till flertalet repostkonton på soundcloud. Har skickat till flera radiostationer, typ ”osignat”, fixat Facebook-annons samt till submithub som är en tjänst som delar låten till musikbloggar. Jag har eget material som är planerat att komma ut om några månader men jag vet verkligen inte hur jag ska promota mig. Jag är verkligen inte bra på det, håller inte direkt på med sociala medier i någon större utsträckning och är en newbie i musikbranschen. Jag älskar bara att sjunga och skriva musik men vill verkligen göra mitt bästa för att ”nå ut” 🙂
Hej
Jag är 33 går gammal och har velat pierca mig länge men känner att nu kanske jag börjar bli för gammal, att man skulle gjort detta när man var typ 20 men jag tycker att det är så snyggt. Jag vill göra i tungan och en överläppen, jaha vad gör man?
Själv är jag inget fan av piercings i ansiktet, men tycker att alla ska köra på vad man själv gillar, oavsett ålder!
Du går till en salong och piercar dig, såklart. ? Jag har själv haft ett flertal och började när jag var 13 år (mamma var inte så glad) Idag är jag 25 och har inga piercings. Inte för att jag tycker att jag är för gammal utan för att jag tycker att jag passar bättre utan. Bara gör!
Vet inte om det redan uppmärksammats i kommentarerna men Bella har ändrat ”Give back” kategorin som kritiserades mycket till ”For you” istället
Haha det var väl bra iaf, give back var ju störtlöjligt. Finns det nåt aktuellt i den kategorin nu?
Nope. Det står att man får hålla ut några dagar så kommer det ett härligt erbjudande.
Can’t wait som det heter på Instagram 🙂
”Kul att du kika in här”…
Vad är det för tempus? Antingen skriver man väl ”att du kikar” eller också att ”att du kikade”.
Som det står är det en treårings språk. Men det är nog inte så konstigt…
Snälla hjälp mig att svara på denna enkät till mitt skolarbete, ni är alltid så gulliga här inne, tar max 2 min 🙂
https://goo.gl/forms/kcPhAnuqiSmjp0yh2
Eftersom det är öppet spår och ,man tydligen får skriva vad man vill så tänker jag skriva av mig om en rosaskimrande blogg där nästan aldrig en enda negativ kommentar finns med.
Ilmrud. En större narcissist finns väl inte på denna jord.
Att kommentera där eller ställa en fråga är rent ut sagt KÖRT, för du måste tycka som hon, trots att hon ideligen predikar allas lika värde och att man minsann får ha åsikter. Tjo, så länge man tycker som hon ja.
Nu senast vill hon att läsarna ska gissa vad hon väger. Herreminje, VARFÖR?
För det första ser man nästan aldrig en bild på människan i ”helformat”, alltid framåtlutat eller snett från sidan. Hur ska man kunna gissa, VARFÖR ska man gissa.
Ett hem som är så renstädat och ungar som är så rena och välkammade,, nästan aldrig en leksak framme och hon skriver ytterst sällan om ifall barnen har kompisar med hem.
Jag tror minsann att det är ganska rörigt där också ibland, kan väl inte bli annat med så många ungar.
Jag blir bara så trött på att folk ska framställa sig som nån sort mammahelgon som hela tillvaron är perfekt för.
Hon ska hjälpa andra att titta på hus, hon ska hjälpa andra att inreda.
Om nån frågar om hennes arbete så är bloggen hennes arbete. Jo, det ÄR det. Men skulle hon klara med alla dessa barn att ha ett jobb utanför hemmet. Upp på morgon och få iväg alla ungar, sen till ett jobb som väl för de flesta varar 8 timmar. Näe, då skulle det nog bli kaos.
Nu är jag lite ångerfull att jag ens skriver om människan för det kan ju vara nån som lockas gå in på hennes blogg. Usch!
Jag har i alla fall läst färdigt den bloggen och nu tänker jag hålla mig till de som lever i verkligheten.
Där ungar stökar ner och blir skitiga, där ungar har med sig kompisar hem eller är ute med kompisar
Jag fick skriva av mig lite frustration och nu är skallen rensad från Ilmrud. Tack gode….
Anledningen till Ilmrud står som hon gör på alla bilder är ju för hon vill dölja röven och låren. Hon gör sig smalare på bilder än vad hon är verkligen