Bildkälla.

Har du något konstigt du alltid behöver göra?

– Hade kunnat skriva en hel bok om konstiga vanor. Men i vardagen har jag tre som utmärker sig starkast. 1) Jag måste alltid borsta tänderna två gånger. Jag känner mig inte ren om jag gör det. Först borstar jag, sedan använder jag tandsticka och sen borstar jag igen. Kan inte göra det på något annat sätt. 2) Jag äter min mat i ett speciellt system och får lite panik när de serverar all mat i en hög på restaurang eller om någon plötsligt smakar något från min tallrik. Om ni vill smaka: FRÅGA! Annars fuckar ni upp mitt system. 3) När jag hör en ambulans eller annat utryckningsfordon måste jag ta i något som är i metall eller stål. Jag vet, det låter helt fucked up, men den är en tvångstanke jag haft sedan jag var liten. Om jag inte tar i något som är i metall (eller ser ut som metall, allt silvrigt eller metalliskt funkar) gäller utryckningen någon jag känner : ((

Andra måsten?

– Alltid ha papper i närheten när jag äter något, trampa på lika många sträck med varje fot när jag är ute och går, duscha minst en gång om dagen (helst två), tvätta händerna så ofta jag kan, ha något ätbart i väskan ifall jag blir akut hungrig.//Egoina

Att ha konstiga saker för sig har nog de flesta av oss, men när slutar de vara en konstig vana och istället blir till en tvångsmässig handling? 
Några av sakerna Egoina nämner här ovan skulle jag kanske kategorisera in under mer en tvångsmässig handling – hennes system för hur hon ska äta sin mat kanske..? Just för att hon reagerar som hon gör om hon inte får ha kontroll över tallriken.
Det är nog ofta så man märker om någonting är en konstig vana eller mer av en besatthet – vad händer när vanan bryts?
Blir det panik så är det nog mer en tvångsmässig handling än en vana tänker jag.

Jag hade massor av sådana saker för mig när jag var yngre.
Bland annat den när man gick på en K-brunn så var man tvungen att dunka sig själv i ryggen tre gånger för annars skulle…..
Jag har ingen aning om vad som skulle hända om man inte gjorde det, men chansa? Nej, det tänkte jag inte göra..

Här är några av våra influencerkompisar och deras konstiga vanor och ovanor:

Kissie:
Jag går väldigt, väldigt mycket i sömnen. Jag har ju berättat tidigare att jag har vaknat upp naken på konstiga och offentliga ställen för jag har gått upp ur sängen, öppnat dörren och gått ut. Helt sjukt! Förutom det gör jag något konstigt hostljud, typ som en snabb host för att öppna upp halsen. Svårt att förklara hehe..

Paow:
Hmm.. Jag dushar/badar(om det finns) alltid JÄTTE LÄNGE. Vet att jag sagt det förut, och det kanske är en konstig vana? Menar alltså att jag kan sitta ner och dusha i typ 5 timmar om jag inte har något annat för mig.

Michaela Forni:
Allt runt omkring mig måste ligga i symmetrisk ordning till exempel, det är därför det alltid är så ordnat runt omkring mig haha. Sedan har jag system för hur allt omkring mig på kontoret och i hemmet ska organiseras. Allt ifrån mellanrum mellan vaser och ljusstakar i fönsterna till hur skor ska stå uppradade eller hur kuddar ska puffas. I mitt huvud har allt ett naturligt sätt att placeras på. Till exempel brukar D lägga av post, plånbok och annat krimskrams längst bort på matbordet. Han får gärna lägga allt där men då måste allt ligga på samma bordstablett, inte några saker på ett underlägg, några i mitten på bordet och några på ett annat underlägg. Även om det inte blir mindre stökigt av att organisera stöket så blir det det i mitt huvud.

Dessie:
Jag kliar mig själv alltid på ryggen/nacken när jag sitter stilla, det är lugnande på något vis. Men det kanske ser en aning knäppt ut med halva armen på ryggen i en konstig ställning under ett möte..?
Jag korsar alltid mina tår när jag är koncentrerad. Jag blir ALLTID retad för det om någon ser det haha. Så numera försöker jag göra det i smyg om jag lägger märke till det..
Jag petar alltid i näsan med tops och tar med mig tops in till bilen och ja överallt för att alltid kunna vara tillgänglig för lite näs-rensande. Haha fyfan..

Margaux Dietz:
Vet inte om det är konstigt men jag älskar ju att äta rester och gammal mat, det är nog lite konstigt.

Hugo Rosas:
Jag måste blöta pappret innan jag torkar mig.

 

Nu är den här, min nästa bok att recensera och jag inser att jag blivit fruktansvärt bekväm av mig.
En bok? I papper? Sidor att titta på med ord att ta in och förstå? Gud så jobbigt! Jag vill ha den i ljudboksformat för bövelen! Helst med Isabelle Strömberg som inläsare. Eller Lady Dahmer. De har bloggvärldens behagligaste röster!

THK tyckte i alla fall att ena hörnet var gott att tugga på så jag får väl ge den en chans då – trots att den inte finns som ljudbok –  ni är ju trots allt ganska många som bett mig recensera den…
Men om jag blir åksjuk av att läsa den och kräks på bussen in till stan så är det ert fel! 🙂

Ps. Vad tror ni det skulle kosta att anlita LD eller Isabelle att komma hem till mig och ha högläsning för mig när jag lagar mat eller viker tvätt?

Jag la mig i Alice säng strax efter 06 och somnade om lite halvt.
[…] Jag vaknade till ur min dvala av att Alice blev jagad av Philip, med ett Eiffeltorn i guld i hösta hugg i ena handen. De Eiffeltornen vi för övrigt hade som dekorationer på bröllopet. Jag sa åt Philip att det inte är en leksak, inget man jagar sin syster med. Då kastade han det. På mig. Rätt i ögat. Alltså rätt i höger öga med en sån smäll att jag liksom inte kunde vara tyst.
[…] Detta gjorde så ont. Jag såg stjärnor. Jag grät och grät och grät. Och låg där med ett krossat öga. Krossat av ett Eiffeltorn från ett bröllop där äktenskapet också var krossat. Dubbla tårar. Jag grät också för att jag kände mig som en dålig mamma som grät av smärta.//Angelica

Det är inte första gången Angelica Lagergren hamnar i onåd på sin blogg.
Förra gången handlade det om att hon somnat i soffan tillsammans med sina barn och den här gången slumrade hon i dotterns säng allt medan barnen busade, ett bus som fick en ände med förskräckelse när hennes son sulade ett gyllene Eiffeltorn i ansiktet på henne.

Jag förstår att man tycker olika här – det som är okej för en person är kanske inte okej för en annan, och med tanke på att barnen jagade varandra med franska fackverkskonstruerade byggnader i högsta hugg så var det kanske inte den allra bästa av ideér så här med facit i hand men så är jag varken mamma eller en ensamstående sådan heller så jag tänker att min åsikt inte är så efterfrågad här.
En av kommentarerna på Angelicas inlägg känns så typiskt ”mammatillrättavisande”..
”Alla är ju olika”…
Man kan riktigt höra fnysningen och förebråelsen i hennes röst…

Ja, det stämmer att alla ÄR olika, men jag har en känsla av att kvinnan som skrev kommentaren absolut inte tycker att det är okej att göra som Angelica gjorde utan att man borde göra som HON tycker!
Och där med basta!!

Hur gör ni, kära föräldravänner?
Får man slumra när man har sina barn?
Om man inte får göra det – finns det åtgärder man kan vidta för att göra det okej?
Silvertejp? En rastgård? Löpkoppel? Fotboja? Valium?

Tack för tips, Sofie!