Isabelle Strömberg har ett sätt att skriva om ångest på ett sätt som på samma gång är rå och ärlig som avväpnande. Avväpnande? Det kanske är fel ord men det är ändå så jag känner när jag läser hennes inlägg.
Det väcker inga andra känslor än just ”Ja…så är det”…
Det finns ingenting att värdera utan mer bara konstatera och det är ganska skönt i bland. Ibland kan jag nästan få intrycket av att det till och med ska tävlas i vem som mår dåligast sämst – jag ber om ursäkt – och vem som är mest utbränd/har mest ångest eller helt enkelt – mår pissigast.
Isabelles inlägg är lite vad det är men ger även en liten gnista av hopp i och med hennes två sista meningar:
Jag har fortfarande inte hittat ett svar på hur man blir av med ångesten, och antagligen kommer den vara med mej livet ut.
Men man hittar sina små sätt att hantera den och dämpa den för stunden.//Isabelle
När man mår dåligt är det svårt att ta till sig av någon har som svävar bland molnen och säger saker som ”Jag trodde aldrig jag kunde må bra igen och nu mår jag bättre än någonsin”.
Jag förstår att det är menat att peppa och att inge lite framtidstro i någon som kanske är fast i ett mörker men jag tror att steget helt enkelt är för långt från där man är, till det som målas upp som den potentiella framtidsplatsen.
Isabelles inlägg är greppbart, rimligt och hanterbart.
Inte så jäkla muntert kanske men det är kanske bra? För muntert är för långt borta för att kunna relatera till ibland. Ibland är ett litet steg framåt allt man förmår.
Men varför mår vi så dåligt?
Vad är det som är fundamentalt fel i vårt samhälle som gör att vi bara mår sämre och sämre trots att vi rent tekniskt får det bättre och bättre? (Inte alla så klart, men ni fattar!)
Hur fan ska vi bromsa detta gigantiska jättetåg av dåligt mående som fullkomligt skenar fram?
Vad tycker Dagny? Jag vill veta vad Dagny tycker.
Och så vill jag veta varför Isabelle slutligen beslutat sig för att börja skriva blogginlägg med stor bokstav i början av sina meningar. 🙂
Föregående inlägg 
Jag tror att en stor del kan motverkas genom bra mat och träning. Att må bra fysiskt har också positiva effekter på hjärnan.
Självklart är det så. Sen tror jag dock inte det är så lätt som att säga att man kommer må bra bara man äter bra och tränar. Då skulle ju i princip ingen ha ångest. Jag äter hemlagad, oprocessad mat så gott som alltid och tränar regelbundet. Försöker att inte stressa och är noga att ha mycket tid för avkoppling varje vecka. Ångesten har dock alltid funnits där ändå. Man måste kunna se att psykisk ohälsa inte är något som går bort så lätt. Det är lite respektlöst att säga ”Jaså, du har depression/ångest etc. Se bara till att äta bra kost då ska du se att problemen försvinner”.
Jag har två vänner med mycket ångest, oftast dagligen. Ingen av dem motionerar eller äter bra och båda är överviktiga. Jag uppfattar att maten blir en del av den onda ångestcirkeln.
Jag har samma erfarenhet.
Och jag är normalviktig och äter helt vanlig mat, cyklar och promenerar mycket. Ändå måste jag ha ångestdämpande, tänk så tokigt va?
Vidare upplever jag att folk slänger sig med ”ångest” så fort de är nedstämda eller ledsna och det är inte samma sak. Många verkar blanda ihop just ångest och nedstämdhet.
Att det är en cirkel håller jag med om, men hur vet du vilken riktning den går i, om någon? Är det pågrund av dålig mat och ingen träning de är deppiga, eller är det pågrund av att de är deppiga som de äter dåligt och inte tränar?
Byt ut deppighet mot ångest, fortfarande samma poäng
Exakt! Jag orkar bara aktivera mig när jag mår bra. Orkar knappt bry mig om nånting när jag mår dåligt. Allt känns ju meningslöst ändå!
Och JA, jag har provat att ”prata med någon” mååånga gånger, om nån undrar det, men INGET hjälper när jag mår dåligt..
Ja visst kan det hjälpa i vissa fall, men gud vad många gånger jag har fått förslaget ”har du testat motionera” när jag varit inne i en sämre period med depression och ångest. Det skulle ju vara väldigt skönt om lösningen skulle vara så enkel, men för mig och många andra är det rätt mycket mer komplicerat än så. Och då känns det ganska förminskande då någon kommer och säger ”ta en promenad så blir det nog bra”. Visst är motion och mat en viktig del av den fysiska hälsan och kan som sagt säkert hjälpa den psykiska hälsan en del också men en stor del av problemen ligger nog djupare än så tyvärr.
Tror dock det är kroppen egna lyckohormoner som bl a endorfin man är ute efter.
Det finns många studier där man efter ha börjat motionera kan släppa sina mediciner. Sedan så kanske man kan behöva dem för att orka ta sig till gymmet och bara för att ta sig ur det värsta djupet i hålet, men underskatta inte motion. Framförallt den sorten som ger endorfinkickar. ?
Tror att det hjälper i lätta depressioner mera än i långvariga ångestrsyndrom som jag har. Min ångest grundar sig i olika tankemönster och starka känslor och har hållit på i stort sätt hela mitt liv. Då är det nog kbt etc som kan hjälpa, motion är inte tillräckligt. Precis som mediciner, de hjälper symptomen kortsiktigt men då jag slutat med mediciner kommer ångesten tillbaka för den ligger djupare.
Jag tror att just när inslag av ångest finns med (alla med depression har inte det) så hjälper motion mindre men är inte helt utan verkan. ?
Det stämmer bra på mig. Har haft mycket ångest sedan jag var liten, men med hjälp av träning blir jag så mycket mer stabil och lugn, kan bland annat avbryta sjuka katastroftankar och panikångestattacker på ett annat sätt än tidigare. Har blivit lite mer ”jaja, det löser sig!”, vilket jag aldrig hade trott att jag skulle klara av. Har dessutom fått bättre självförtroende och självkänsla 🙂
Men framför allt är det viktigt att hålla i träningen regelbundet (helst löpning eller liknande konditionskrävande sport) i ca ett halvår för då höjs dopaminet (eller så var det ett annat liknande hormon) konstant = ens grundstämning blir förhöjd.
Har mam varit deprimerad eller haft ångest under en längre period har man nog nästan garanterat testat att äta bra och röra på sig. Det är ju tips nr 1 man får.
eller inte va för när man är riktigt deprimerad och/eller har svår ångest så blir det liksom inte av att man rör på sig, man har liksom svårt att ta sig upp ur soffan och svårt att ta sig ut… Men motion brukar hjälpa något mot depression och ångest, det ger endorfiner, kan hjälpa lite för stunden iaf.
Jag skrev ju inte att man garanterat motionerar regelbundet, utan jag menar att röra på sig är tipset man får överallt och har man en återkommande problematik har man nog prövat det (kanske i perioder när man mår bättre eller förebyggande) men vore det så enkelt skulle det inte finnas såna problem.
Fast 1 det tror inte jag. Att man orkat testa det. 2 man kan behöva hjälp med att hitta rätt motion.
Om man verkligen inte orkar testa det är det ju också ett rätt kasst tips.
Alltså jag menar inte att alla testat det men jag tror inte att så många människor hade haft långvariga och återkommande problem om lösningen på psykisk ohälsa var enkel. Klart motion hjälper (det vet ju alla) men ofta när folk tipsar om det så låter det så himla lätt och enkelt, och det tror jag helt enkelt inte att det är för alla.
Min ångest är opåverkad av om jag rör mig eller inte. Den blir värre av sömnbrist och hunger dock. Medicin är det som funkar allra bäst, men så har jag också ångest som inte är ”normal” dvs sjuklig sådan som kräver behandling. Hade träning funkat hade det varit fantastiskt, inte som att jag vill ta medicin.
Om medicin i form av tex serotonin hjälper dig så ska du ta det utan att fundera två gånger på om du borde eller inte. Ingen skilnad på det och tex insulin. ??
Ja och jag tvekar sällan, har medicinerats med SNRI sen 2014. Dock har jag lyckats gå från nära maxdos till lägsta möjliga dos, så framåt går det och jag hoppas att jag ska bli frisk nog att klara mig helt utan i framtiden. Men skulle det inte gå så kan jag leva med det också. Behöver jag medicin så är det så.
Håller med. Kropp och huvud sitter ihop. ?
(Och kanske främst i förebyggande syfte)
Jag äter veganskt, hemlagad 100% eko mat och dricker ej alkohol. Motionerar dagligen. Men ändå har jag ångest och vad många som inte lever med ångest själva tycks veta om så grundar sig nästan all ångest i trauman. Trauman som inte är så himlans superenkla att bara äta bort med sund mat. Tack för tipset men när ickedrabbade ska komma med sina tips blir det alltid bara uselt.
Förlåt för intrång. All ångest är ju inte lätt och mycket beror på kemisk obalans.
Och förlåt förlåt förlåt, men din vaganska kost är långtifrån säkert att den hjälper dig utan det KAN vara så att den själper dig. Det är nämligen otroligt vanligt bland vegetarianer att de har mineral och vitaminbristen.
Föll bort. Och kemisk obalans behöver ofta mediciner för att kunna regera det kroppen inte klarar av på egen hand.
Reglera*
Ett tilläg väntar i modd. ?
Får veganer och vegetarianer som äter varierat och bra mat (veganer även tillskott av b-12) näringsbrist i stora antal? Har svårt att tro på det. De flesta jag känner har uteslutit iaf kött och fisk, inkl jag själv, och det har varit enstaka fall av brister på ett eller ett par näringsämnen under de senaste 20 åren som jag känt dem. Närmare bestämt b12 och då har det varit veganer som inte äter tillskott av det. Jag har bara haft järnbrist men det är genetiskt, kvinnor i min familj som äter kött får också det.
Varken jag, eller min lillasyster, som blev vegetarianer i slutet av 90-talet som barn (innan tonåren), hade någon koll alls. Vi har båda två haft lite alla möjliga brister då och då, och ibland äter vi lite vitaminer nu men oftast inte (och då har det ändå gått nästan 20 år med brister haha). Vi slarvar, och vi är inte tillräckligt engagerade. Vi slutade inte äta kött pga hälsan eller något sånt, så kanske är det därför vi är slarvigare än ni andra som kommenterat här. Men jag tror genuint att vi hade haft det mycket lättare med vanlig kost, dock vill ingen av oss äta djur så det kommer inte ske. Det är så mycket lättare att få i sig det man behöver om man äter kött, man behöver inte vara lika noga… Och, om man redan mår lite dåligt, eller mår dåligt pga brister, så blir det ju en nedåtgående spiral. Det gäller inte alla som inte äter kött, men det är nog allt fler som inte äter kött som har brister än de som gör det.
Fast vart får du info ifrån att det är otroligt vanligt med brist på mineral och vitamin? Enligt info jag har fått så är det absolut inte så.
Jag tycker det är sjukt ”provocerande” när folk säger att saker är så lätt. Uppenbarligen så är man inte i den situationen själv om man säger så. Rätt mat och motion är alltid bra för ALLAS välmående, men att påpeka att det skall hjälpa folk att få bort ångest, är så sjukt respektlöst.
Nu riktar jag inte hela denna kommentar till The real hmm, utan det fick liksom sitta ihop.
Snälla hrm sluta ”lära upp” ALLA veganer i näringslära. Samtliga veganer äter b12 och det är nåt som köttätare borde göra också eftersom stora procent av blandätarna har just brist på b12! Eller vet du va? Sluta försök lärs upp alla om allt!
THRsplaining i sin renaste form.
Ditt intrång är inte behagligt eller önskat men kan ändå meddela att jag har så perfekta blodvärden som en person kan ha utan att en får för höga halter av vissa ämnen. Du tror inte psykiatrin kollar upp blodvärden eller?!
Veganen med ångest
Och här är en överviktig vegan med alla värden på topp. Snart kommer hmm in här och talar om att min läkare har fel.
Svar väntar i modd.
Testar en gång till dock…
1 jag skrev att det KAN vara så i ditt fall inte att det säkert är det.
2 En ny brittisk studie visar nu är personer som helt utesluter kött löper dubbelt så hög risk att drabbas av depressioner.
av anledningarna tros vara att vegisar får i sig för lite av vitamin B12, som bland annat finns i rött kött. Vitamin B12 är också känt för att ha påverkan på humöret. Detsamma gäller järn och zink. Tex järn är ju också ett näringsämne där brist kan påverka humöret och som det finns gott om i rött kött. (Ja det finns järn i grönsaker också men inte samma sort som i kött och det som finns i kött är kroppen mer optimerat för att ta upp)
En annan anledning kan vara att vegetarianer och veganer äter en större mängs nötter och frön än andra, vilket gör att deras intag av omega 6-fetter är större. Omega 6 är i sig inte onyttigt, men en obalans mellan kroppens omega 3- och omega 6-fettsyror kan leda till depression, enligt flera studier.
Ytterligare en faktor som kan ligga bakom är att personer som inte äter fisk eller skaldjur löper större risk för depression, då de går miste om en hel del omega 3-fetter som kan motarbeta depression. Det visar bland annat en studie från 2015.
Jag kan fortsätta längre men håller här.
Önskar dig lycka och hälsa.
Fel (som vanligt). Järn i kött är inte optimerat för människokroppen att ta upp (hemjärn). Detsamma gäller kalcium från mejeriprodukter. Så, som alltid fel ute TRH.
Gick inte. Du får svar när CamCam hinner.
Av min erfarenhet (har många veganer och vegetarianer om in närhet och äter mestadels vegetariskt själv) så är vegetarianer och veganer mycket mer pålästa om maten de äter och om näringslära. Chansen att de har näringsbrist är minimalt jämfört med tex min mamma som i princip äter det hon är sugen på jämt utan en endaste tanke på vad det innehåller och helst kött till varje måltid.
Jag älskar gubbar på jobbet som ser ens böngryta på lunchen och oroar sig högt och tydligt för hur en ska få i sig allt man behöver av vego. Två sekunder senare öppnar de sina matlådor med falukorv och makaroner.
Och brutna armar botas bäst med grönsaker och en cykeltur!
För mig är träningen en balansgång, den hjälper men blir tillsammans med maten lätt ett sätt att kanalisera ångest och fokusera den på något konkret som jag kan kontrollera.
Det är så himla frustrerande att få höra detta påstående. Jag har varit insatt i hur man äter för hälsan och hjärnan ända sen 16-17 års ålder och varor fysiskt aktiv hela mitt liv, har bra BMI men mår ändå skit me ångest utmattning och depression. Vet många som mår så. En Amerikan som lever på pulvermos, burkmat och hämtmat mår såklart bättre sv hemlagade laxar och chiafrön men för min del hade det kvittat om jag levde på Wallenbergare och köpttbullsr med gräddiga såser, piroger eller lax & quinoasallader toppade med olivolja och chiafrön. Vad ska jag göra för att må bra? Och alla andra som lever helt ok sunt men ändå mår dåligt? Dåligmående sitter inte i kosten i min värld. Om det vore lösningen känns den insikten väldigt nedslående för en person i min situation.
Mer pengar och personal till psykiatrin. Vet människor som inte orkat vänta i månader på en tid och tagit självmord. Hemskt och ska det vara så i välfärdssverige?! Inga fattigpensionärer och folk som inte orkar med pga långa väntetider är ok. Politiker tar för lång tid på sej att agera. Därför gäller det att dom drabbade står på sej och orkar kämpa.
Håller med Moa. Och jag tror att det är dags att sortera lite i livet. Tror
inte vi mår bra av att proppa livet fullt med sånt som man borde vilja. Vi behöver känna efter – vad ger egentligen energi?
Tror att när vi säger att vi har det bättre och bättre så menar vi ofta materiella ting. Tror många tappat förmågan att känna, på riktigt känna hela spektrakt av känslor. Vi lever i ett snabbt samhälle där materiell framgång är lika med att ha det bra. Man måste nog hitta balansen. Sen är omvärlden stökig och även Sverige påverkas, det skapar ångest med.
Håller helt med där… ”Hur kan jag må dåligt när jag har det så bra?” är en frågeställning jag ofta hamnar i när jag inte mår bra.
Ja, håller helt med! Jag har hela mitt liv haft det bra stält och kunnat köpa mycket av det jag velat. Bortskämd uppväxt och yadayadayada. Min lycka värderades efter status, designprylar och märkeskläder.
Sen slutade jag sälja droger (som va sista bra inkomsten) för 3,5 årsen men fortsatte missbruka vilket ju är dyrt + ena exet blev rånad på typ allt i vårt hus av gängmedlemmar en inte vill bråka med och det lilla jag fått med mig till nya dåvarande pojkvännen slog han sönder genom åren. När jag blev drogfri för tio månader sen och började leva på soc-bidrag + typ inga grejor va jag tvungen att deala med att lycka inte sitter i det materiella.
Jag har alltid tänkt att jag ex. inte ska jobba för samma peng som jag ”får” utan jobb men sen jag började arbetsträna för två månader har jag insett vad annat som är viktigt med arbete. Soc-bidraget kommer liksom va kvar till dess att min uppbrända hjärna klarar 100% och det känns helt okej. Snarare att jag är tacksam över att bo i Sverige och ens få pengar efter allt jag kostat samhället.
Visst, det är ibland skittråkigt att inte kunna handla, använda billiga hudvårdsmärken, behöva välja mellan frukt eller grönt i kosten, köpa eldorado/granit. se ”alla andra” kunna handla ”allt”, inte ha råd med vinterjacka eller sommarskor, välja bort tv-kanaler framför internet, inte äga sitt boende, inte kunna åka på semester etc.
Men jag mår ändå bättre nu. Jag har inget bo- och billån kvar, ytterst lite skulder(10k, har betalat över 100.000 till KF) och inte en lägenhet fylld av massa onödiga grejor. Jag brukar unna mig något för 200-300 varje 25:e för att fira ytterligare en månad drogfri och den grejen betyder ju så sjukt jävla mycket istället.
Att bli av med allt och tvingas leva på existensminimum är på något konstigt sätt det bästa som har hänt mig, för att jag har tvingats värdera egentlig lycka. Sen vet jag ju att detta är temporärt och mitt eget fel att jag hamnar här. Men att gå från att inte se värdet i pengar och vara väldigt slösaktig till att vrida och vända på varje krona gör också bra saker med människor, om en kan lyckas se det positiva öven med det. Jag har ”Svensson-vänner” med skyhöga lån eller som blir deppiga sista veckan innan län trots bra inkomst och kan känna att jag är tacksam över att mitt mående inte längre styrs av det materiella.
Ibland bjuder min bästa vän med mig på någon stand-up-show och det ser jag ju nu fram emot i månader istället, eller när jag får presenter av bloggläsare. Det betyder ju så vansinnigt mycket. Jag uppskattar livet mycket mer, det som egentligen är viktigt, och när jag väl handlar något så är det ingen spontanshopping utan väl genomtänkt.
Så stark du är och jag önskar dig massor med lycka till i framtiden:)
Vi lever i en muppvärld där hög status förväntas generera lycka och när man upptäcker att man inte är lycklig trots nytt utseende, ny garderob, jordenruntresan och allsköns attiraljer så ställs allt på sin spets.
Fråga en sjuk människa vad lycka är och du får svaret att det är att bli frisk. Det är en bra start att känna lycka för oss alla som mer eller mindre tar allt för givet.
Modd-modd-modd
Använder kanske ordet dr*ger mer än gemen man ?
Ingen fara vännen, det är helt ok! ??
Jag tror att det inte är lika naturligt för folk att sköta om sin psykiska hälsa som att sköta om den fysiska hälsan. Vårt samhälle är uppbyggt med förväntningar på prestation hela tiden och det är inte hållbart. Och så är det tyvärr så att vissa människor är mer känsliga än andra och riskerar att falla i ångest/depressionsgropen lättare än andra. Jag är en av dem, har insett att perioder av ångest och depression är något som jag kommer att få leva med livet ut eftersom jag drabbas väldigt lätt. Det bästa jag kan göra för mig själv är att lära mig hantera mina känslor, och det kommer kräva mycket jobb. Efter en massa pappersarbete fick jag äntligen möjlighet att gå i terapi en gång i veckan i ett helt år och det är så jäkla skönt att veta att jag kan tala ut om mina känslor och få råd hur jag ska hantera dem varje vecka.
Man borde söka hjälp mycket tidigare än de flesta gör nu. Typ i förebyggande syfte. Man borde få hjälp redan innan man går i väggen. Problemet är ju då att det dels finns en tabu fortfarande och att det dels är rätt svårt att få den hjälpen man behöver. Det krävs en hel del pappersarbete och väntetider etc och för någon som mår dåligt blir det väldigt jobbigt om man inte har någon som hjälper en med det. Skulle vara så bra om man skulle kolla upp psykiska hälsan regelbundet, typ som man går till tandläkaren för kontroll. Gärna redan från en tidig ålder så det blir naturligt att söka hjälp. Och så behövs det mycket mer resurser från samhällets sida. Krävs stora förändringar!
Jag var deprimerad när jag var 14-15 år. Skar mig i handlederna, hade självmordstankar och mådde riktigt dåligt. Jag vet inte varför jag egentligen mådde som jag mådde. Däremot var jag väldigt osäker på mig själv i den åldern, och hade svårt att hitta mig själv.
Jag bytte i alla fall mitt självskadebeteende mot att börja springa. Nu, 13 år senare, springer jag halvmaraton och tränar massa annat. Men löpningen blev räddning, är fortfarande också det som fångar upp mig när jag mår lite dåligt. Det år liksom min ventil, men den ventilen behöver ju inte fungera för alla. Utöver löpning så fick jag jättebra hjälp på sjukhus och av BUP, vilket jag också tror hjälpte mig. Idag mår jag bra. Kan ha sämre dagar som alla andra, men inte i den bemärkelsen som beskrivs ovan. Tycker att den psykiska ohälsan är viktig att prata om. Oavsett hur den ser ut, vilka former den tar sig eller hur den breder ut sig. Den är viktig att belysa ändå.
Ta hand om er allihopa! Ni är bäst, glöm inte det!
Jag har två tonåringar och dom är sjukt stressade av sociala medier, framför allt min tjej. ”Alla är snygga, Alla har så kul, Alla andra gör så mycket spännande” Vi har försökt förklara att det är ögonblick som läggs ut, kanske har tagits 100 bilder innan den bästa bilden satt. Det skapar ångest och oro, och glöm inte att man ska vara smal också!
Anonym mycket bra skrivet.
Det mina tonåringar mår dåligt av är klimatet i skolan (och då går de ändå i en välmående medelklasskola så jag vågar inte ens gissa hur det ser ut i mer utsatta områden). Men trots att de går i en s.k bra skola finns många stora problem. Ett fåtal elevers dåliga beteende förstör för alla och ingen vågar ta tag i problemen. Det är stökigt i klassrummen och finns en hård ton elever emellan. Miljön är otrygg och skapar stressreaktioner och ångest hos barnen.
Detta är inte ett problem bara på mina barn skolor, utan på många skolor. Så vi kanske borde börja där…
Sociala medier har mina barn lyckligtvis inga problem med alls.
Nej, problemen fanns långt innan sociala medier!
Jag tror tyvärr att det här med telefoner och att vi alltid ska vara tillgängliga har en del i det att göra. Att barn idag får telefoner/surfplattor redan från start och får lära sig att det är vad som är viktigt. För den finns med vid frukost, lunch, fika, middagen, läggdags och allt däremellan.
Jag älskar teknikprylar och Internet, men att ständigt vara uppkopplad tar på en och att det dessutom mest läggs ut hur bra allt i livet är tror jag gör att många stressar över att allt måste vara perfekt.
Är det sant att vi mår sämre och sämre trots att vi får det bättre och bättre? På samhällsnivå alltså.
OK nu googlade jag och läste att dubbelt så många barn och unga får vård för psykisk ohälsa idag än tidigare. Vilket såklart delvis lär bero på att fler väljer att vända sig till vården, även för diagnoser osv, och delvis på en ökning av barn och ungdomar med jobbig bakgrund alltså jag antar flyktingar. Men också antagligen på andra saker.
Var tydligen värst för kvinnor mellan 18-24 dvs inte små barn utan snarare unga vuxna.
Och det var inte samma ökning i de andra nordiska länderna, vilket jag antar betyder att Ipads och internet inte bör vara hela förklaringen?
Tror nog ökningen finns i de andra nordiska länderna också men jag tror ni är bättre på att söka hjälp i Sverige och då synns det bättre i statistiken.
Jag menade ökningen i hur många som söker hjälp, det är ju bara den man mätt i Sverige också och den man syftar på, så hur stor del som förklaras med att fler säker hjälp (i Sverige eller idag jmf med tidigare) går ju inte att veta.
Men varför skulle man vara mer benägen att söka hjälp för sina barn och ungdomar o Sverige än typ Norge?
Bra fråga. Jag bor själv i Finland och jag upplever vi ligger efter här jämfört med Sverige då jag följer med båda ländernas medier. Det verkar pratas om det mer i Sverige. Men det är kanske bara jag som känner så, har inga officiella siffror på det 😀
Jag såg att mycket av att man söker psykisk vård har ett samband med diagnoser. Diagnostiserar man för ADHD, ADD mm lika mycket i våra grannländer?
Men om ökningen i Sverige men inte i grannländerna faktiskt beror på att man söker vårt med så är ju ökningen ingeting dåligt?
Ja diagnoser som ADHA. ätstörningar, sömnproblem mm är inkluderade i den psykiska vården i Norge.
Även i Norge har de psykiska problemen stadigt ökat de sista 10 åren både bland barn och vuxna. Följer också med i medierna och har den uppfattningen att man pratar mycket mera om det i Sverige och att man har en lägre tolerans på när man mår dåligt.
Den norska sjukvården fungerar i stort sett bra och det kan kanske vara en anledning på att det inte skrivs lika mycket om det?
Det pratades om att skolan har en del i den ökade psykiska ohälsan i Sverige. Svensk skola har väl större problem än övriga norden?
I typ PISA i alla fall, men om skolan orsakar psykisk ohälsa lär man väl inte syfta på vad man mäter i PISA utan vadå, mobbing? brist på lärare och andra vuxna? Sysslolöshet? Stress?
Skolan har absolut en stor del i detta. Den svenska skolan har havererat och ingen verkar vilja ta ansvar.
Har ingen aning om resterande nordiska länder – har bara erfarenhet av Sverige och Danmark som jag besökt. Finns givetvis en massa anledningar som du söker. Men rent generellt från mina anekdotiska erfarenheter är till exempel danskar betydligt mer avslappnade människor. Ute mer, njuter mer av det som gör livet gött. Carpe diemar if you will.
Svenskar, speciellt unga, har en helt vrickad bild av lycka och framgång ibland. Allt mäts i materiella ting och man försöker passa in. Försöker vinna framgångssagan. Samtidigt som vissa yngre inte har den blekaste aning om vilka svårigheter livet kan innebära för de har blivit curlade hela livet. Alltså: för verklighetsfrånvända och för dåliga på att prioritera det som gör att vi mår bra. Jag är så förbannat trött på all som ska stressa ihjäl sig. Jag har helt lämnat mina ambitioner att passa in, nå framgång. Sett för många som gått in i väggen. Nu njuter jag av livet, tar det i min takt och kämpar på med utbildningen utan att låta den sänka mig eller ta mig själv på för stort allvar. När jag tagit examen tänker jag inte jobba på ett stort företag där man sitter på ett kontor 8-17. Jag vill ha tid att leva också, även om det innebär mindre pengar i kassan.
Önskar att fler kunde resonera som dig och inse att pengar verkligen inte är allt.
Blev glad av din kommentar och bestämde mig precis för att 1. Inte ha dåligt samvete för att jag ligger inomhus trots sol (ve och fasa om en är svensk även om jag vart ute ett par timmar redan ? varför kände jag mig ens nödgad att understryka ATT jag redan varit ute?) och 2. Skita i att både dammsuga, vika tvätten och vattna blommorna.
❤️
(Tar tebax det sista, blommorna skulle nog inte överleva ännu ett dygn i torka hehe)
Nej det har man ju insett att det inte är. Pengar är en viktig del för att må bra eftersom det ger en trygghet – men att ha pengar i överflöd för att ha råd att leva ett extravagant sociala-medier-liv lockar mig inte alls.
Haha tycker jag du gör helt rätt i! Fan ibland vill man bara vara hemma och chilla. Inte göra massa sysslor. Vara tråkig och nice. Själv ska jag snart motsatsen – ut och bada. Har längtat hela dagen och dyrkar solen som om det vore en Gud. Min solsuktan har blivit värre med åldern ? Och då prioriterar jag solen framför plugget, men så får det vara!
PS. Det är Eurovision ikväll glöm inte det gott folk! DS.
PS2. Även jag fick vattna blommorna idag även om det innebar att jag fick gå hela långa vägen hem från min kille (cirka 5 minuters promenad, vilket ju är väldigt långt). Men de stackarna behövde det, så det var på tiden ? DS2.
Håller med dig och eftersom jag bor i Norge så är norrmän mera lik danskarna med sin avslappnade stil. Man tar inte allt så bokstavligt allvarligt, är ute mycket i naturen, samlas och har det kul och är mera inkluderande än vad man är i Sverige.
Ja vi har fred, mat, sjukvård, tak över huvudet, semester, barnbidrag, kläder, leksaker, ja i allmänhet har vi allt det vi behöver och slipper kämpa för att överleva och då kräver vi mer och mer för att fylla lyckosäcken.
Jag tror att ångesten kommer i många fall från att människor har en skev bild av lycka. Det finns vissa kriterier som ska uppfyllas enligt samhället idag och ett av dem är att man köper sig lycka. Man ger så mycket av sig själv som människa för en lön som man direkt omsätter, många har nog också yrken och karriärer för att de är ”rätt” val, ”trygga”, välbetalda men som kanske inte egentligen passar dem som människor. Det är få som vågar känna efter och ge upp ”tryggheten” för att hitta sin egen väg i livet, man måste jobba 40h i veckan, ha bolån, billån, renovera och konsumera.
håller med fullständigt! tror att allt för få ifrågasätter det som förväntas… människor i allmänhet kär bara på utan att stanna upp och tänka efter. den livsstil som folk eftersträvar kräver dessutom i stort sett att man heltidsarbetar. istället skulle man ju kunna bo mindre, kanske utan bil, köpa begagnat, etc och hinna ”leva”. istället vill ”alla” bo i Stockholms innerstad och ha allt det senaste…,
Ibland känner jag euforisk lycka. För mig varar den känslan i så där 10 sekunder. Min långvariga lycka är att känna mig nöjd med det läget jag är i just nu.
Vi pumpas hela tiden med att inte vara nöjd. Vi ska komma högre, längre… och bättre. Ja, det är det som trycks i oss hela tiden. Se bara på Blondinbella. I sin ensamhet… undrar jag hur bra hon egentligen mår. Om hon plockar bort alla sina prylar, företag och pengar… jag undrar om hon vet vem hon är då.
Det är en himla stor skillnad på vem man är… och vad man har!
”Om hon plockar bort alla sina prylar, företag och pengar… jag undrar om hon vet vem hon är då.”
Jag är rätt säker på att hon inte gör det. Och hur skulle hon kunna det när hela hennes liv sedan tidiga tonår bestått i att låtsas och fejka sitt liv och personlighet.
Jag ser också en otroligt vilsen själ när jag betraktar henne (utan att känna henne såklart). Hon blir som sina partners när hon är i förhållanden och ändrar sig om väldigt mycket väldigt ofta. Jag tror att det beror på att hon inte lyckas finna sig själv och således inte har en identitet att känna sig trygg med och vila i.
”Hon blir som sina partners när hon är i förhållanden..”
Ja men precis. ?
Som Julia Roberts i Run Away Bride som inte visste vilken typ av ägg hon gillade egentligen?
Typ så!
Man måste INTE jobba 40h i veckan osv*
En annan anonym, camimami, jag håller med er båda.
Jag har själv valt att bo mindre och arbeta 50-75% men pressas hela tiden att arbeta mer. Man är ingen människa i chefens ögon utan bara någon som ska dra in så mycket pengar som möjligt till företaget. Jag vet dock att livet är mer värt en så och letar mig vidare om det inte passar längre.
En del tror jag är sociala medier och den tillrättalagda verkligheten ( tänkte skriva ”fejk” men ändrade mig). Influencers och andra, Blondinbella. Som bara visar upp en bit av sin värld, det goda. Unga tjejer/killar ( kanske några äldre vuxna också) som tror att det är sanning. Som inte förstår vad det kostar att komma dit. Det gäller både kroppen, konsumtionen ,allt. Det framkallar säker å gest. Allt detta som serveras via sociala medier, reality tv(som ju alla vet är manusdrivna).inte lätt att vara ung idag.
Word! ?
Rek. att lyssna på Jordan Peterson 🙂
Han känns ju grymt osympatisk, även om vissa av hans idéer har bärkraft, men gillar inte hans mansideal alls.
Visste inte ens att Isabelle fortfarande bloggade??
Vilken otur! Älskar henne 🙂
Jag har haft problem med tvångstankar, fobier och ångest så långe jag kan minnas, som kommer till utryck på så sätt att jag får upp som bilder/tankar i huvudet som ger mig ångest och påverkar mitt mående mycket. Det begränsar mig på många sätt. I perioder är det bättre och annars sämre, men detta är inget jag kan TRÄNA bort genom motion. KBT har hjälp mig litegrann, jag har lärt mig hantera dessa tankar på olika sätt, men de kommer inte sluta. Psykisk ohälsa handlar om mer än tex depression och jag tycker dessa kommentarer om kost och motion är så förminskande och nedlåtande.
Tvångstankar och depression är inte samma sak. Det finns gott om studier ang att motion hjälper vid deppresion men jag tror inte de visar på något ang din problematik. ?
Men tyst bara. Tyst.
Jag har elittränat samtidigt som jag varit nere i avgrundsdjupa depressioner. Visst blev min FYSISKA hälsa toppen, men den psykiska blev inte något bättre alls!
Jag är mest bara trött. Trött hela tiden, spelar ingen roll hur mycket jag sover. Pluggar extremt mycket, 12-14h/dag. Har svårt med lediga dagar för då går jag ju miste om viktig tid att plugga.
Men jag äter ju bra & ordentligt, man får vara glad för det lilla.
Varför pluggar du så mycket? Det är mer än heltid? ❤️
Vad ska jag annars göra med min tid? Det ger ju resultat att jag pluggar mycket, det är mig folk frågar om saker som de vill få förklarade.
Du kan ju ägna tid åt vila och rekreation? Gå ut och ät en lunch i solen med en kompis, promenera, läsa, lyssna på musik? Själavård är viktigt, annars kommer du riskera att rusa rakt in i väggen och efter det blir man aldrig/sällan helt bra igen. Ta hand om dig!
Varför är det viktigt att du har svar på allas frågor? De kan väl plugga själva? Ha hand om dig själv ist och slit inte ut dig för att andra vill ta del av ditt arbete.
Kollat järn, sköldkörtel osv?
Jag lider själv av ångest och för min del kom den i samband med en utmattningsdepression när en släkting hastigt gick bort, jag separerade och hade mycket på jobbet. Det blev för mycket samtidigt på alla fronter.
Jag tror inte att det finns en anledning till att vi mår sämre, jag tror att det finns många olika.
– uppfostran, om man ska generalisera så för tjejer ”duktig-flicka-uppfostran” och för killar att inte prata om sina problem
– klimatet i vårt samhälle att hela tiden sträva efter mer, hur många tar idag tiden att känna sig nöjda och tacksamma för det man har? Som förhoppningsvis är tak över huvudet, mat på bordet, någon att umgås med och ett jobb att gå till som ger en lön.
När jag ser bilder på morfar och mormor på 60-talet när de bodde i en liten lägenhet med två små barn, mycket egensydda kläder, en tjock tv och en risig bil så kan jag tycka att det ser härligt ut. De hade inte råd att åka utomlands på semester, men de var lyckliga över vad de hade.
– sociala medier, ytan av att allt ska vara perfekt.
– när oförutsedda saker händer och det blir för mycket samtidigt, denna är svår att göra så mycket åt
– att vi jobbar för lite med vårt inre, terapi, meditation eller vad som än fungerar för en själv. Kanske bara att stanna upp och se hu grönt gräset är eller sitta på bussen/tunnelbanan och titta ut istället för att ha näsan klistrad i telefonen (haha vilket jag nästan alltid har när jag pendlar).
Forskning visar ju att psykisk ohälsa bland unga (iofs bland skolbarn) har en direkt koppling till sociala medier, kanske inte helt förvånande att så många bloggerskan då skriver hur mycket ångest de har..
Nja, det är nog att dra det lite långt att hävda att det bestämt är så. Rekommenderar att söka upp vad Elza Dunkels, Umeå universitet, skriver och pratar i ämnet 🙂
Nej, forskning visar indikationer inte direkta kopplingar.
Korrelation och kausalitet osv
Orimliga förväntningar och mobiler stressar mest, man känner sig tvungen att synas på sociala medier och visa upp ett perfekt liv.
Långa promenader hjälpte mig ur min utbrändhet med ångest, och att lära mig att sätta gränser.
Jag lade ner sociala medier helt för flera år sen, så varför mår jag då skit trots meditation, vila och promenader!?? Jag vet inte, men brist på sysselsättning och sammanhang tror jag! Att inte ha nåt att gå till på dagarna.. Att jag inte har nåt att gå till är pga ångest, stress, trötthet, ovana + social fobi som jämt slår till så fort jag ska iväg på nåt. Moment 22! Sluta skylla all psykisk ohälsa på sociala medier! Problemen är djupare än så för de flesta!
Jag tror också att en ökning beror på att det blivit mer accepterat att prata om och söka vård för psykisk ohälsa.
En stor anledning till psykisk ohälsa är såklart olika traumatiska upplevelser samt en icke-harmonisk barndom. Samt självklart bruk av droger och alkohol.
Jag tror vi ska titta på vår närmiljö. Vad får vi i oss. För mycket ångest beror på en kemisk obalans i kroppen. Frågan för mig blir då antigen om det är generiskt eller om vi från det yttre blir ”förgiftade”, eller om der är så enkelts att folk inte får en bra nattsömn längre.
Många verkar underskatta att det ska vara helt tyst (typ jag hör inget. Jag sover igenom allt = bullshit) , gärna mörkt, när vi sover annars går vi inte i i djupsömn. Vi tror vi sovit när vi i själva verket har undermålig sömn.
Genetiskt*
Fast mycket ångest är från trauman. Glöm ej me too och behöver långvarig samtalsterapi. Många kvinnor är sexuellt traumatiserade. Vården krymper för dom med samtalsbehov.
Jag kan utan överdrift säga att mitt liv förändrades när jag köpte ett par mörkläggningsgardiner till sovrummet.
För övrigt är jag helt med på både kost och motion spelar så otroligt stor del i hur vi mår, mer än vad de flesta verkar inse (vilja inse?). Skulle kunna skriva mycket om detta, och självklart behövs ibland medicin, samtalsterapi osv vid svåra depressioner (det är ju en allvarlig sjukdom), men jag tror också tyvärr många avfärdar motion och bea kost som en viktig komponent för att må bättre.
*bra (inte bea…)
Och jag blev utbränd i samband med att jag inte hade några gardiner att dra för så jag tror både du och TRH är ngt på spåren. Sov på en bäddsoffa dessutom. Ej att rekommendera. Sen tror jag både på genetikbiten och traumabiten också.
Arv och miljö är vedertaget hrmen inget nytt under solen.
Ja ta bort fb insta m.m och använd telefonen till att endast ringa/ smsa med är nog ett steg på vägen tror jag.
Har mest ångest över hur samhället ser ut, elände varje dag ?
Elände och massor av lycka. Tips: Läs inte Aftonbladet och Expressen för mycket. Stäng ned Facebook. Fokus på allt vackert och härligt i livet.
Håller med! Har tagit bort expressen och Aftonbladet ur telefonen, läser ett par svenska och ett par utländska dagstidningar varje dag, bra att rensa och inte utsätta sig för massa skit.
Vilken bubblare att du plötsligt pratar pm positivt tänkande, det trodde jag aldrig!
Och jag får ångest av att se alla lyckade och lyckliga människor på löpsedlarna varenda dag!
Motion och medicin har ungefär lika god effekt vad gäller att avhjälpa depressioner, bäst är en kombination. Rekommenderar boken Hjärnstark för den som vill läsa mer om motionens inverkan på den psykiska hälsan.
Mm… Gah.
Jag använde motion som ett sätt att försöka döva min ångest. Det slutade med att jag tränade 15 pass i veckan.
En sjuk hjärna behöver hjälp, precis som en sjuk kropp. Det spelar ingen roll hur många skogspromenader jag tar, jag är ändå deprimerad och lever med ångest. Sluta förminska vår sjukdom.
Och jag använder motion för att må bra psykiskt och få lyckokänslor, det ger mig energi och ork i vardagen. Att det finns olika sätt att hantera ångest är inte att förminska psykisk ohälsa, alla människor är olika. Jag har ätit antidepressiva och ångestdämpande tidigare och biverkningarna var inte att leka med.
Anonym 09:11
Det hjälper inte för alla men många. Avfärda inte motion som ett sätt att kunna slippa mediciner i framtiden.
Avfärda inte min ohälsa
Vällagag veganmat är bättre än motion om en vill undvika mediciner i framtiden. Mark me.
*vällagad
Källa på det?
Detta sa jag på mottagningen jag just börjat gå på med mycket erfarna läkare och psykologer. De sa att SÅ bra är inte motion.
Har precis som en annan skrev också använt motion för att kontrollera ångesten. Det blir lätt ett beroendeliknande tillstånd med tvångsmässig träning. Som stt kroppen vänjer sig vid kicken av endorfinerna som kommer av träningen och då måste man fortsätta oavsett om man blir övertränad eller utmattad ellr skadat knät. Tyvärr är kroppen för komplex för att man bara ska kunna fixa det med lite morötter och en skivstång/löpband. Man vill ha ett jämt flöde av signalsubstanser och hormoner, inte ett dåligt ojämnt flöde som dalar och sen behöver kickas igång med en runners high.
Jag vet inte om man kan dra slutsatsen att fler mår dåligt, jag tror bara att det är överlag ett mer öppet landskap och lättillgänglig information som gör att man får ta del av det, informationssamhället har både sina för och nackdelar. Dessutom tror jag klimatet till att våga prata att man också mår dåligt har blivit mildare. Dock är det ju en avvägning också huruvida det är nyttigt. Däremot tror jag att sociala medier ändå har bidragit med ”sin perfekta värld” som är ouppnåelig. Jag var inne på en influencers insta igår och blev genast rätt självmedveten varför jag inte hade perfekta outfits eller såg bra ut hela tiden tills jag påminde mig om att det är bara en 10del av hennes liv. Och då är jag ändå 30, förstå hur det kan vara för en tonåring?
Jag har vaknat med hjärtklappning varje dag sedan en vecka tillbaka. Vaknar med ett ryck, rusande hjärta, svettig och ångest som liksom strålar ut från hjärtat. Det gör nästan ont. Börjar dagen med betablockerare och med att vandra planlöst här hemma tills dess att ångesten och hjärtat lugnat ner sig någorlunda. Och samma här; varför mår jag så dåligt när jag har det SÅ bra? Varför har jag haft bulimi sedan jag var 12? (är 25) Varför gråter jag flera gånger i veckan av ren prestationsångest? Varför drunknar jag så i mins känslor? Varför får jag nästintill regelbundna panikångestattacker?
Och ja, jag tränar även regelbundet flera ggr i veckan. Äter bra gör jag med.
Har bestämt mig för att stänga ner instagram och Facebook i några dagar och hoppas att det ska ge mig lite ro. För jag tror, liksom många andra, att detta är ett stort problem i dagens samhälle. Man är ständigt tillgänglig, man ser alltid hur bra alla andra har det (eller iaf ser ut att ha det). Jag fixar nog inte riktigt det.
Nej nu måste jag resa mig från soffan och ta itu med denna dagen också. Trevlig tisdag på er!
Stäng av sociala medier helt ett tag ❤ Men innan du gör det tycker jag att du ska läsa Johan Rheborgs inlägg på Instagram om depression (tror han publicerade det i januari någon gång) Det inlägget sätter ord på så jäkla mycket av det jag känner och hur verkligheten faktiskt har blivit, om man nu kan dra det så långt.
Ta hand om dig! ❤
Hur gör man som sambo till någonsin lider av panikångest, vad kan jag göra? Jag vet igenom jag har vuxit upp i ett skyddat hem där ord som panikångest eller PTSD aldrig nämnts (förutom på tv). Först gpngen som jag kom i kontakt med det var vid 22års åldern, bör jac blev tillsammans med min sambo. Ni som lider av detta, vad uppskattar ni att er partner/kompisar för under en attack? Hans panikångest har blivit färre, speciellt efter att han blev sjukskriven 2016 (för utmattning) och han han dricker sällan alkohol. Hjälp tack! ❤
Har din sambo sökt vård? Har han diagnosen ptsd? Hur får han panikångestsattacker? (De skiljer sig ofta åt och då skiljer sig även bemötandet till dem).
Personligen vill jag bara att min sambo finns där, kliar mig på ryggen, pratar lugnt och torkar mina tårar när det är över.
Jag tycker att det är respektlöst och förminskande att hävda att deprimerade behöver träna, äta bättre eller tänka positivt. En klinisk depression funkar inte så. Många verkar tro att deprimerade bara är lite nere för en stund. Motion och kost hjälper förmodligen de vardagliga dipparna men depression och ångest är mer komplext än så. Det är att skuldbelägga den deprimerade när man säger att de bara borde ta en promenad om de vill må bra. (Och det finns studier som visar på att kvinnor får dessa råd, även vid andra sjukdomar som tex cancer, medan män inte får det.)
Håller med! Jag har varit deprimerad några gånger under mitt liv samt varit inlagd på psykiatrin pga depressionerna varit så djupa. Träning/motion och rätt kost är absolut en viktig faktor, men det är nog inget som fungerar när depressionen är så djup. Förebyggande kan nog goda rutiner däremot fungera.
”men det är nog inget som fungerar när depressionen är så djup.”
Precis så. ?
Jag håller verkligen med dig! Snacka om att trivialisera vår ångest/depressioner/psykiska sjukdomar något jävla extremt! Så less på tipset ”kost och motion” när lösningen egentligen heter typ ”flera år av kbt och antidepressiva”.
Håller verkligen med!
Sen tror jag att vi måste skilja på trötthet, oro och nedstämdhet, prestationsångest och stress över att ”man måste leva det perfekta livet” .
Det är inte riktigt samma sak som att leva med ångest som kanske inte bottnar i ngt särskilt, utan en ångest som man på ngt sätt helt enkel måste lära sig leva med, lära sig hantera i det vardagliga livet. Jag menar absolut inte att gradera det, allt är säkert lika svårt att hantera, precis som vi inte kan gradera tex sorg.
Visst hjälper det att ta han om sig själv, respektera sin kropp, lyssna när psyket säger stopp.
Att inte självmedicinera med alkohol, droger eller att använda mat som ångestdämpande.
För mig hjälpte det en liten bit på vägen när barnmorskan skrev ut hormoner, tog udden av de värsta nattliga panikattackerna.
Men resten, att ständigt vakna med andan i halsen och ett rusande hjärta. Plötsliga ångestattacker som får mig att bara vilja springa, fort, fort, bort från mig själv, när man inte vet var man ska ta vägen i sin egen kropp, det måste jag lära mig leva med, lära mig att hantera.
Jag har levt med ångest sen yngre tonåren, är 47 år i dag och jobbar fortfarande på att lära mig hantera det.
En livslång uppgift.
Att tro att en pw är lösningen är faktiskt otroligt inskränkt och nästintill skrattretande.
Jag var och lyssnade på två forskare från UU som pratade om sin forskning om ångest. En sak som de tog upp som jag inte visste var att kaffe och ångest hänger ihop. Särskilt om man är känslig för koffein. De flesta som dricker kaffe får den där känslan av välbefinnande efter en kopp. Men det blir lite som bakfylleångest efter och man får en dipp sedan.
På mig som verkligen känner av koffein kan jag definitivt märka att börjar jag dricka mycket kaffe i perioder så får jag ångest utan nån egentlig anledning. Men dricker jag lite lagom får jag lite ”riv i själen” som gör att jag ser till att få saker gjorda.
Såklart är väl inte det här något som plötsligt botar alla som har ångest, men det kan ju ändå vara bra att veta att det kan finnas en faktor som bidrar där.
Jo absolut, jag känner att koffein är en ångesttrigger. Behöver inte dricka mycket för att känna ett tryck över bröstet. Koffeinet sätter igång hjärnan som börjar snurra och så är makbdär med ångest. Förstås är det inte så för alla, det är ju väldigt individuellt, men jag känner av det iaf.. Blir en ond cirkel om jag inte kan sova om nätterna pga ångest så måste jag dricka koffein för att inte somna på jobbet så triggas ångesten..
För mig funkar inte socker.
Jakten efter det perFekta livet skapar sjuka människor.
Själv så känner jag typ att jag mår ovanligt bra.. trots att väldigt jobbiga saker skett så ser jag alltid framåt och positivt och har tänket att allt alltid ordnar sig. Visst kan jag slås ner ibland o ibland bryta ihop en liten stund men sen är det bra igen. Är verkligen en optimist känner jag och jag är väldigt tacksam för optimisten i mig, det är den som tagit mig genom livet so far.
Men grattis, vad kul för dig då! ??
Jag har lidit av ångest/depression i många år och nu efter cancerbeskedet är det hundra resor värre! ? på 6 månader fick jag barn, ”separerade” från pappan, cancer, operation och strålades. Och blev inte erbjuden nån form av hjälp med den mentala biten! ?
❤
Min mamma kände samma då hon fick cancer. Man erbjuds inte hjälp med den mentala biten, även om det skulle vara himla viktigt. Det är något som vårt samhälle måste jobba på mycket ännu.
All styrka till dig!
Smartphones förstör. Hur många slösar inte sitt liv på att slösurfa på kvällarna istället för att göra något vettigt? Hur många slösurfar inte undwr lunchrasten, under toabesök, typ hela tiden? Hur många stressas inte att kolla telefonen varenda halvtimma för att se om något nytt hae hänt? Deppigt
Jag skulle tro att mycket beror på att man saknar någon riktig passion som ger en ett lugn och får en att gå in i sin egen bubbla. Många människor känns som att de bara driver omkring, även människor som kanske har ganska mycket socialt umgänge, hänger på stan ofta och är ute på aktiviteter. De har liksom inget som de riktigt brinner för och då hade jag också funderat på vad vitsen med livet var. (Det kanske inte folk med ångest gör ens? men det är den bilden jag har fått i alla fall. En känsla av uppgivenhet och meningslöshet). Man kan såklart ha väldigt olika passioner i livet, det behöver inte vara några stora grejer, men ändå NÅGOT. Själv håller jag på med hästar och brinner för det. Man kan ju fråga sig där också, vad är vitsen med att jag går omkring och tar hand om mina hästar, tränar och tävlar. Vad ger det egentligen ur ett större perspektiv. Men grejen är att jag älskar det så mycket att jag skiter i vad vitsen är. Vad mening med livet är har ingen betydelse för mig, jag vill bara göra det jag brinner för och mår bra av.
Jag har väldigt lite erfarenhet av psykisk ohälsa och känner att jag är så långt därifrån jag kan komma, så jag kanske är helt ute o cyklar. Tänker att det ändå kan vara bra att jag uttrycker vad jag tror så kan även okunniga, och kanske förutfattade, meningar också komma upp till ytan så att de kan bemötas 🙂
+ 1
Jag tror att mycket beror på alla sociala medier, där vi hela tiden kan jämföra våra liv med alla andras. De vi jämför med är allas tillrättalagda bilder, texter och filmer. ”Alla har så vackra och intressanta liv… utom jag”.
Samt alla ”goda råd” om allt. Hur vi ska äta… hur vi inte ska äta… hur vi ska träna… hur vi ska gå ner i vikt… hur vi ska klä oss… hur vi inte ska klä oss… hur vi ska inreda vårt boende… hur vi inte ska inreda… vad som är rätt skönhetsprodukter… hur man ska göra för att hålla rynkor/åldrande stången… eller rent av ta bort dem… o.s.v… o.s.v.
När jag och Camcams pappa ser bl.a. på TV-reklam… skakar vi på huvudet. Vi tycker att det mesta inom reklam för olika produkter… nu för tiden bara låter blablablabla i våra huvuden och blir inte ett dugg lockade. Tvärt om!
Det är skönt att bli gammal och rynkig… och VETA vad som är viktigt för oss. Prylar, kläder, bilar och status… finns inte ens med på den listan.
Katt, lego, kaffe och kubb! 🙂
Exakt! ?
Och så svampplockning.
Jag tror att många som hänger mycket på insta har glömt bort vad lycka är. Kan komma på mig själv med att tänka att ett Gucci-skärp är svaret på lycka..
Jag har ett gucci skärp och den gör mina outfits snyggare visst, men mer lycka ger den inte
Jag har ångest ofta. Ska till frisören idag vilket jag får ännu mer ångest av. Nervös 🙁
Låter inte bra, har du sökt hjälp? Jag förstår att det i sig kan vara oerhört ångestframkallande, tanken på att behöva be om hjälp, kontakta vården osv, men man ska inte behöva ha ångest över frisörbesök. Det finns hjälp att få! Och när man väl har genomgått den jobbiga processen och kommer ut på andra sidan känns det som att man svävar på rosa moln. Eller ja, så var det för mig i alla fall. En ångestfri vardag har gett mig en livskvalitet jag inte trodde var möjlig.
Jag har sökt hjälp ja. Många gånger. Tyvärr blivit behandlat väldigt dåligt på Unga vuxna i flera år. Jag har tyvärr inte blivit hjälpt med min ångest.
Unga vuxna var vad som räddade mig, sjukt att det ska vara så olika. Alla borde få likvärdig hjälp.. Jag vill ändå råda dig att inte ge upp, och prova fler läkemedel. Det kan ta tid innan man hittar rätt, men när man gör det kan det hjälpa ungefär hur bra som helst. Lycka till?
Tack för att du svarar och försöker hjälpa! ❤
Samma erfarenhet här, tyvärr. Psykiskt misshandlad och negligerad av psykiatrin, spelar ingen roll i vilken stad jag bott, har varit lika illa överallt! Jävla latmaskar som bara sitter och håvar in pengar är vad de är, och inte ett skit vet de! ???
Jag tänker att vi har ett samhälle som kräver så otroligt mycket kompetens och att det leder till ångest. Även de arbeten som tidigare mest handlade om att komma dit, lyfta grejer, gå hem kräver nu att personer ska ta egna initiativ, vara hungriga, vilja prestera. Ser på min bror som har en hel radda med psykiska besvär och diagnoser att han har gett upp. Han har gått på praktiker ett flertal gånger som har funkat bra men där han sen får sluta för att han inte tar egna initiativ eller verkar vilja det tillräckligt mycket. på 70-talet hade han kunnat jobba med samma sak utan de egenskaperna. Samhall har gått från att sysselsätta människor med intellektuell funktionsnedsättning till att vilja toppa laget och anställa duktigare personer. Alla ska va så kompetenta. Barn ska klara av stora grupper andra barn trots att forskning säger att det där med grupper utvecklas med tiden och att små barn inte klarar stora grupper. Barn ska klara av att bete sig i nya situationer och det är viktigt att de uppför sig. Tycker jag ser det här på alla nivåer i samhället.
Jag tänker att vi har skapat ett samhälle för högpresterare och det mår vi dåligt av.
Exakt. Man förväntas vara social hela tiden, klara av att ta egna initiativ, jobba utöver sina egna arbetsuppgifter etc för att duga på dagens arbetsplatser. Många företag har dessutom gått över till öppna kontorlandskap vilket säkert passar vissa men det betyder ju massa intryck överallt och det är stressande för många. Jag känner ju direkt att många potentiella jobb går bort för jag vet att jag inte kommer må bra där.
Någon annan som lider av emetofobi? Eller någon annan fobi? Där ni starkt påverkas av eran fobi? Jag är 22 och haft det så länge jag kan minnas (alltså sen barn) – bättre i perioder men senaste åren riktigt illa igen. Känner mig så fruktansvärt ensam, fast jag VET att jag är långt ifrån ensam.
Jag lider också av samma fobi. Har inget tips men du är inte ensam. Känner mig också mer begränsad nu än tidigare.
Jag fick höra förra veckan att lycklig inte är människans grundval. Vi är inte skapade för att vara lyckliga, vi ska jaga, knulla och äta. Inte posta semesterbilder med #livet på Instagram. Jag tycker det är ganska befriande ändå.
Jag stressas av att vara tillgänglig hela tiden. Så har slutat med att ha telefonen med mig exakt hela tiden, har slutat titta på Facebook, har inte Instagram, äger ingen tv. Och sedan är det bra att jobba med händerna, vad som helst, och man behöver inte ens vara särskilt bra på det. Jag tror att våra händer är menade att jobba med mer än att knappa på tangenterna. Jag gillar att pyssla i trädgården och med djur, plocka bär och svamp och helt enkelt vara närmare naturen. Blev mindre tid för lönejobb och då behövde jag och mannen bo enklare, men då blev det också mer tid över, och behov av, att jobba mer med händerna.
Jag stressas över min ålder och framtiden. Den är så stillastående så jag undrar egentligen vad som kommer hända. Sex kan jag inte bry mig mindre om och om jag så är oskuld tills jag dör so be it – jag vill bara ha ett jobb och en förbannad lägenhet.
Hur gammal är du? Jag känner också oro inför framtiden. Hur ska man orka jobba en massa år när man är så stressad för allt
31 och visst jag kan inte styra över framtiden såsom samhället ser ut men jag önskar fan att jag kunde.
Ibland kan jag ärligt talat bli ganska less på alla som har ångest och/eller har depression. För – ibland (rätt ofta) så känns det som om att man helt plötsligt är sin sjukdom. Man är enbart ett offer för den och blir förolämpad å det grövsta när någon påpekar att kost, sömnrutiner och motion kan göra jävligt mycket åt hur man mår. Oavsett om man är smal, medium, stor. För jo kosten har betydelse! Det i kombination med de rutiner du sätter för din kropp påverkar ditt välmående. Det går ta mig tusan inte att förneka. Sedan att man även kan få vara tvungen att se samband och verkan mot hormonerna är ju icke att förglömma. Men fakta är – man kan fan inte hålla på att gömma sig bakom sjukdomen.
Är mycket väl medveten om att jag är provocerande just nu men, kan tala om att jag har haft depression och ångest sedan jag var 10 år (är 37 idag). Gjorde mitt första självmordsförsök i den åldern. Har gått in och ur det hela år ut och år in. Har flera självmordsförsök bakom mig än det första jag nämnde tidigare, har ett självskadebeteende bakom mig, har gått på tung medicinering, varit inlagd osv – och det var först när jag började att gräva runt i det fundamentala så som kost, motion/rörelse, sömnrutiner och hormonerna som mitt skepp vände. Tig det tid? Absolut! Det tog jävligt lång tid. Men, att komma tillbaka till ett nolläge för ens kropp tar tid. Fördelen är att man ofta löser roten till problemet istället för att pyssla med lösningar för att dämpa effekterna som uppstår av problemet.
Så funkar inte kost och motion som någon skrivit. Well, är kosten optimerad för dig? Och – har du börjat fundera över hur din hormonbalans är?
Men alltså snälla. Lägg ner. Skitbra att det har funkat för dig, men hur kan du ens tro att det ska fungera för ALLA? Och har du ens läst kommentarerna? ALLA är eniga om att mat och motion är VÄLDIGT viktiga komponenter, men ofta inte tillräckligt.
Så KUL att det funka för dig. Happy for you!
Håller med! Har tagit mig två år att hitta rätt medicin att bli fri min depression och ömhet. Var bara tyst!!
Ångest*
Lägga ned? Absolut inte.
Less på att diskussion bara kan drivas från ett håll. Att ifrågasätter man så ska man vara tyst.
Jo jag har funderat på hur min hormonbalsns är men det skiter vården i. Tror du folk klagar bara för klagandens skull? Tror du man bara går in på närmaste VC och ba jag har mått skit inget funkar och dom serverar dig med ett hormontest? Eller något som hjälper dig? Nej de kastar på dig ett gäng ssri/snri som för övrigt fuckat upp kemin i hjärnan ytterligare för min del med ökad ångest och bestående biverkningar som följd.
En diskussion hos läkaren om hormoner + psykisk ohälsa är för dyr för det svenska samhället så det kan du glömma, är min erfarenhet. Tips mottages tacksamt.
(Varje gång jag nämner en möjlig fysiologisk orsak till min ångest hos en erfaren vårdpersonal (på olika specialistmottagningar) blir jag i stort sett överröstad och tillbakaledd på spåret hur mina föräldrar påverkat min uppväxt genom att fokusera mer på mitt npf-syskon.)
I Finland är det praxis att ta blodprov för att kolla sköldskörtelns hormonbalans då man blir diagnostiserad med depression/får ssri utskrivet. De har testat mig flera gånger. Konstigt om dom inte gör det i Sverige!
Sköldkörteln har de nog kollat några år in i min ohälsa (däremot syns ju inte alltid sådan problematik i blodprovssvaren) men det är inte praxis att göra det vid depressionsdiagnos som de gör i Finland. Däremot kortisolnivåerna som kan säga mycket viktigt info om ens hälsa det får man tjata sig till via blodprov, som förresten är värdelösa då de mäter kortisolet på fel sätt. Salivproverna som är mer rättvisande och korrekta kan man glömma att få.
Det är intressant det här med ångest och depression. Såg en dokumentär för länge sedan där man fick följa ett folk i ett u-land, där existerade inte depression, de hade inte ens ett ord för det. I deras liv fanns det ingen plats för dåligt mående utan det handlade om att överleva (få tag på mat och vatten). Vi (som invånare i ett i-land) har kanske för mycket ”tid”.
Klart det existerar. Och klart man mår dåligt i andra länder också. Men de behöver istället tänka oå hur de ska skaffa sig mat för dagen tex vilket gör att fokus inte läggs på de dåliga måendet utan på överlevnad
Suck! Vara för okunskap existerar betyder det inte att folk inte mår dåligt…
När jag var som värst i vintras, var det inte tal om motion. Knappast jag orkade ta en dusch och handla mat så deprimerad och dålig var jag. Ni som aldrig vare med on dyligt var bara tyst!!
Psykvården i Sverige är tyvärr ett skämt. Den dödar otroligt många människor varje år, direkt och indirekt.
Min man har varit deprimerad i 15 år och har fortfarande inte fått någon hjälp. När vi kom till psykakuten med honom då han hade försökt ta livet av sig med en skruvmejsel så blev han hemskickad efter 2 dagar med orden ”du är inte så sjuk att du behöver vara här där allvarligt sjuka behöver vård”. Efter det tappade han allt hopp och jag fick vakta honom dygnet runt då han låste in sig och försökte skada sig så fort man vände ryggen till. Blev några vändor till vc för att plåstra och sy etc. Hur som helst..
Hans mående har gått upp och ner genom åren. Tyvärr så VET jag att det kommer sluta i självmord förr eller senare. Men det finns ingen hjälp att få. Vi har 3 små barn tillsammans så jag önskar att det skulle vara annorlunda.
Fan vad förbannad man blir. Fortsätt kämpa. Han får ju lägga in sig själv och UPPENBARLIGEN behöver han läggas in ett tag. Snälla, lova mig att fortsätta kämpa för honom för att han dka få hjälp trots att det är jävligt tufft. Lider själv emellanåt av självmordstankar och tro mig, egentligen vill man inte dö, bara ta slut på lidandet.
Kämpa på! Båda två!
Han behöver vård och rätt medicinering.
Bara ❤️
Samma i Finland. Gjordes en dokumentär för några år sedan som hette ”Blöd så får du hjälp”, tog upp just såna här problem. Alldeles för svårt att få hjälp och för långa kötider. Myndigheterna borde börja fatta att det behövs sjukt mkt mer resurser till mentalvård!
Motion fungerar bara på milda, möjligen delvis på måttliga depressioner. Det säger egentligen sig självt att motion blir poänglöst att tala om vid klinisk depression eftersom man i det stadiet kanske inte ens orkar sköta basala saker som hygien, mat osv. Troligt att man har energi över för en promenad… Att dessutom lägga press att maten ska va näringsrik och hälsosam, när jag mådde som sämst va min bästa vän tvungen att se till att jag överhuvudtaget åt. I det läget spelar det ingen roll vad maten består av bara man får i sig energi.
Medicin ges ju ofta initialt för att man överhuvudtaget ska kunna arbeta med en svårt deprimerad person. Det går inte att ha meningsfull terapi/samtal med någon som knappt kan svara på tilltal.
Kost och motion skadar oftast inte såklart(även om jag är försiktigt tveksam till det i ångestdämpandesyfte, sett alldeles för många som istället börjar hetsträna), men det är inte på något vis ett absolut botemedel mot depression.
För att man har en jävla asshole till ex-pojkvän som konstant leker med ens känslor och utnyttjar ens sårbarhet (är tvungen att ha kontakt pga diverse anledningar) samt gör allt för att såra en och göra ens liv till ett helvete.
I vanlig ordning lär jag provocera skiten ur en del nu. Men jag tror helt ärligt att en väldigt stor del av skulden för den psykiska ohälsan vi upplever nu är egoismen som florerar i samhället. Vi lever numera i ett extremt individfokuserat samhälle, där folk ägnar orimligt tid att fokusera på vad de känner, vem de är och vad de är i sitt liv just nu.
1. Att må dåligt är en lyx man kan unna sig om man lever i ett bra land.
2. Ångest är en känsla. Precis som lycka, upprymdhet eller stolthet.
3. Folk måste sluta vara snöflingor. Du är inte unik i vad du har upplevt eller i vad du känner.
4. Många, framförallt kvinnor, hittar sitt ”jag” i offerkoftan. De märker att de får mer uppmärksamhet när andra människor tycker synd om dem, så de vältrar sig i ”olycka”. Dessa människor råkar alltid ut för nya saker hela tiden, och när man pratar med dem drar de alltid listan ”jag hade inte en stöttande mor, min kusin dog när jag var 22, träffade en dålig kille när jag var 26, jag fick en infarkt när jag var 32, jag skilde mig när jag var 36” osv, osv.. Lets face it, vi har alla råkat ut för en massa saker i livet, skulle vi alla välja att fokusera på ”listan” skulle vi alla må skit. Man måste lära sig att släppa det som släpar i historien.
5. Folk måste sluta leta fel och diagnoser. Idag är det faktiskt lite av en trend i att vara deprimerad och ha många diagnoser, för då är man speciell. Istället för att sträva efter att vara stark och självständig så vill man vara en trasig själ. Man lyssnar på deppig musik dygnet runt och tänker ”mörka tankar” och undrar varför man mår skit. Att du inte kan få färdigt ett projekt innebär inte att du har adhd, och att vara överaktiv ett tag och sen deppig innebär inte att du är bipolär. Livet är en serie av händelser, ibland mår man bra, ibland har man energi, ibland mår man dåligt.
6. Kost, motion och sömn påverkar ditt mående.
7. När man förr var gay eller hetero, transsexuell, eller kanske på sin höjd poly är ”vem är jag” numera ett helt projekt. Man är binär eller ickebinär, vegan eller köttis, är man bi/pan, är man hin/hen eller kanske henom? Man har fobier för allt och inget, är högsensitiv eller kanske empat. Har man ptsd eller borderline, gillar man inte att prata i telefon så kanske man har social fobi. Man ska vara korrekt så man inte kan kränka någon, och helst lite kränkt åt någon annans vägnar. Om någon drar ett skämt som kanske kan vara lite olämpligt får man panik för någon kanske kan få en felaktig bild av vem man är. Och den korrekta bilden ska marknadsföras högljutt på sociala medier så att man kan vinna statuspoäng i sociala medier spelet. När det folk egentligen skulle behöva är att slappna av, släppa telefonen och gå ut och bara leva.
Chillax och lev i nuet. Det löser det mesta. Och ja, jag har själv levt med grov ångest, så chilla med ”amen om du inte upplevt det”-bullshiten.
Och ja, wall of text, läs eller skit i det.