Jag har en grej som jag ska gå på imorgon och kommer att vara borta i några timmar. Håller på att ha en genomgång med Baggiz som ska vara barnvakt. Baggiz säger: -Nemas problemas mamma! Haha. Om jag känner Baggiz rätt kommer han att hitta på en massa bus. Det är väl det storebror är till för?
[…] Jag kommer alltid att göra allt för att få vara med mina barn. Om jag måste göra jobbresor i framtiden kommer jag alltid att ha med hela min lilla familj. Klart att vi ska hålla ihop. ♥//Foki
Foki skriver om att hon idag behöver barnvakt till Zelda eftersom hon ska iväg i några timmar, och hade det inte varit så att jag har en liten nyopererad Snöboll här hemma att ta hand om så hade jag anmält mig som frivillig på studs.
Vissa kanske tycker att det är lite märkligt att jag gärna passar mina gudsöner eller nästan skulle vara villig att betala en slant för att få sniffa bebislukt i några timmar med tanke på att jag själv inte vill ha några biologiska barn, men för mig är det två vitt skilda saker.
Jag sitter slaviskt bänkad framför tvn när det vankas Tour De Ski, men skulle aldrig någonsin själv ge mig ut i skidspåret. Inte heller kommer ni hitta mig i någon sandlåda iklädd små korta cykelbyxor, trots att jag nästan mer ser fram emot sommar-OS än melodifestivalen, och då framför allt friidrotten.
Fokis inställning till jobbresor och barn skiljer sig markant från exempelvis Isabella Löwengrips där Foki vill ta med hela sin familj medan Bella verkar föredra att resa själv.
För hundra år sedan så arbetade jag som nanny åt en familj där föräldrarnas arbete innebar att de befann sig på resande fot i princip varje vecka. När barnen var tillräckligt små så följde de oftast med vilket innebar att deras nannys också reste med.
Personligen så var det helt fantastiskt att få se, praktiskt taget hela USA tillsammans med dem, men huruvida detta var enbart positivt för barnen vet jag inte.
Kanske mår barn bra av att ibland vara hemma i sin stabila miljö även om mamma och pappa inte är där, och ibland kanske det är bättre att familjen håller ihop?
Jag är ingen barnpsykolog och har ingen kunskap i ämnet så jag tänkte bolla frågan med er?
Tror ni att det alltid är enbart positivt att ta med sin barnen på jobbresor och kan svaret variera utifrån antalet resor?
Jag kan tänka mig att det är positivt att ta med sig barnen om man inte reser särskilt ofta, men att det kanske ändras om det utvecklas till ett konstant resande land och rike runt.
Tack för tips!
Föregående inlägg 
Varför är det ”taggat” som Blondinbella??
Det beror förmodligen på att ”Blondinbella” är default här dvs om inget annat namn anges 🙂
Bör stå foki högst upp
Har man möjlighet så klart man kan ta med barnen. Tycker att vi segregeras redan så mkt. Men med det sagt så är det ingen pik mot Isabella. Inget är svart eller vitt och jag tror Bella är en jättefin mamma.
Kanske inte är så jätteroligt att åka på jobbresa när en är barn?
Så tycker Isabella gör helt rätt att åka på jobbresor när barnen är hos sin pappa.
(För de mesta!)
Det är 100 gånger lättare att resa utan barn och allt går 100 gånger snabbare utan barn.
Så personligen skulle jag inte ta med min son om jag åker iväg några dagar på jobb.
Trist var ju ändå att hennes polare i Thailand tycker vi är konstiga som är hemma med våra barn, och inte har nannys..
Förstår man kan ha mycket att göra/måste jobba, har själv 2, men skulle aldrig vilja att någon annan skötte dem i mitt eget hem
Du kan ju inte jämföra två olika länder då våra möjligheter till att vara hemma ser helt olika ut. Det är inte konstigt att vara lärd att göra på ett visst sätt, handlar ju om hur man får livet att fungera utefter de möjligheter man har
Tyckte mest det va trist, för både mamma/pappa å barn
Nja, de överlever nog
Spelar ingen roll. En är lika mycket förälder vare sig det är i USA eller Kina.
Handlar väl kanske om status. När få har råd att ha nanny/barnskötare, så var det fint att inte sköta barnen själv. När fler får råd med nanny, så är det fint att ha tid att sköta barnen själv. Väldigt förenklat såklart.
Vilken gullig bild. ?
Haha ja, tokiga storebror katten. Undra om det var lättare att trycka ut katten eller bebisen? Kattungar är ju väldigt små så det måste gått ganska smidigt ändå. Storebroshan <3
ehm
Du har inte djur va? Jag undertecknar katternas julklappar med mamma, julklappar till mammas
hundar med syrran och till brorsans hundar
undertecknar jag med faster ???
Precis djuren blir ju som ens egna barn. Tur att vi har dom. ?
Ja, i min familj är det så iallafall och alltid varit ? Mamma säger dock matte om sig själv men hon kallar sig själv mormor /farmor till mina och brorsans djur ?
Jodå, vi har katter. Dom är våra husdjur som vi älskar. Jag låtsats dock inte att jag har burit våra katter i magen och fött fram dom ? Barn har vi också, och dom älskar katterna också utan att vi kallar katterna för deras äldre syskon.
Fast det gör väl ingen? Låtsas att man fött fram dem???
Fast det tillför ju inget direkt heller??
Jo? Det är mysigt och en starkare känsla av att djuren är en del av familjen. Alla får säga som de vill såklart. Men att dra upp att man skulle tro att man fött djuren är en väldigt märklig tanke. Mina styvföräldrar kallar mig för dotter, tror ju inte att de går runt och tror att de skapat mig för det
Finns jättemånga föräldrar som är mammor och pappor utan att ha varit gravida 🙂
Djur är djur och barn är barn. Jag älskar mina katter men de är djur och bör bli behandlade som så. Mina katter är inte syskon till mina barn?de är familjemedlemmar men är djur. Så var det även innan jag fick barn och levde själv med djuren.
Jag är moster till två små pojkar?? mina föräldrar har också en vovve men honom är jag istället matte till, väldigt snurrigt ibland. Brukar kalla mig för mattmoster. Vi alla refererar till dem som ”barnen”♥️
Men låt folk älska saker på sitt eget vis. Allting är inte bokstavligt menat.
DJUR ÄR INTE SAKER ???
Jag tänker på Yoga Girl som reser ibland med Luna och säger att det är en total mardröm varenda gång (just flygresan). Luna gallskriker från att planet lyfter tills de landar, och de reser ju från Aruba så verkar inte riktigt vara ett drömscenario… Jag hade nog inte velat utsätta varke mig själv, Luna eller övriga passagerare för sådant.
@Tanya
Reste en del med riktigt små barn.
Fy… fan, på ren svenska.
Visst, 90 % av resorna funkade. Men de där 10 % höll på knäcka mig totalt.
Inte minst pga medpassagerarna… Jag var så stressad ibland så jag fick ”blackouter”. Åtskilliga tillfällen som jag funderade på att hysta in ungen i handbagagefacket och låtsas som det var helt normalt. ?
Hade jag haft möjlighet hade de resorna aldrig blivit av. För allas bästa.
Måste ändå säga att både medpassagerare och personal oftast var vänliga och hjälpsamma. Trots 8 – 10 timmars flygtid.
//Moa
”hysta in”, älskar’t ?
Nu har jag noll koll på Yogagirl, men är inte hennes barn relativt litet? Kan tänka att hon ammar och då är det ju svårt att lämna barnet hemma… (en bebis skulle jag personligen ha sjukt svårt att lämna flera dagar, men som sagt vet inte hur gammal Luna är?)
Hon här slutar amma nu, Rachel ville fortsätta men bebisen vägrade hehe.
Jag tänkte på allvar först rätta dig och säga att barnet heter Loona, men sen kom jag på mig själv med stavningen och att jag läser din kommentar på übersvenska medan jag lyssnar och hänger på Yoga Girls ständiga engelska. Ordet Luna såg så dumt ut i jämförelse, men du har ju rätt. Det är ju så hon heter. Lee-a Loona. Fast Lea Luna.
Haha så lustigt 🙂 På tal om namn, heter verkigen hennes ubersvenska mamma typ Shama?!
Gissar att hon är född med ”vanligt” svenskt namn och att hon har bytt till typ ett indiskt yoganamn??
http://www.pingishadenius.com/2018/05/25/svar-pa-fragor/#comments
Ett ”försvarsinlägg” på Pingis blogg angående alla anklagelser angående ekonomin på Löwengrip, kan vara intressant att läsa. Pingis läsare verkar dock vara besvikna ifall man kolla i kommentarsfältet…
Men herregud!! Kanske ska hålla dig till Bella inläggen? Minns en person som skrev en ot kommentar på ett sånt och hon fick så mycket mothugg, ni kanske ska leva som ni lär?
Vet inte vilka ”ni” är som du nämner? Lever som jag lär så gott det går men har inte varit inne i kommentarsfältet och slevat ut lärdomar om hur och var man får kommentera.
Är väl lite skillnad komma med kommentar från en annan blogg än att vilka ha tips bli av med sina hermoröjder?
Jag tar/tog gärna med familjen om det var möjligt att förlänga några dagar utan jobb.
I annat fall reste jag kortast möjliga tid med mesta möjliga effektiv jobbtid. Komprimera allt och alla! Många tidiga mornar och sena kvällar blev det.
Både Foki och I kan ju välja på ett annat sätt, som egna.
Allt blir vad man gör det till och olika lösningar funlar olika i olika åldrar och tider i livet.
//Moa
Själva resandet för barnens del är positivt, så länge barnen mår bra av det såklart. Jag reste konstant världen över pga förtidspensionerade morföräldrar som tog med mig överallt innan jag började skolan. Men allting annat ska ju stämma också, ska man själv jobba kanske det inte fungerar att ha med sig sina barn. Är syftet med resan jobb måste ju det gå före när man planerar
När jag luktar på en relativt nyfödd bebis så krampar det i äggstockarna, på riktigt, jag får ”mensvärk”. Snacka om biologisk drift och längtan. Kvinnosläktet är fantastiskt. Jag tycker både synd om, och känner mig maktlös inför att män aldrig kommer att begripa vidden av det. Det är mer än bara längtan eller placebokänningar. Det är i hösta grad verkligt och det sitter inom oss, djupt inom oss, och har så gjort sedan urminnes tider.
Jag känner ingeting när jag håller i en bebis förutom att jag instinktivs vill skydda det, sen känner jag tacksamhet över att jag/vi överlevde småbarnsåren och att de har vuxit till små individer som jag är så stolt över. Jag kanske är defekt men så är det, bebisar är oftast söta men så bräckliga att man blir galen.
Men prata inte för alla, kommentera efter hur du känner istället
Tycker du synd om oss kvinnor som aldrig känt så också?
Uh? Jag är tämligen ointresserad av bebisar. Så nä, däremot älskar jag typ barn i åldern 3 år och uppåt. Men funderar på hur det skulle gå till att skippa de tre första åren.
Shit vad det märks ord här inne, jag tror Helena är fullständigt insatt i att hon inte för varenda kvinnas talan, hon påstår det inte ens utan jämför kvinnliga och manliga biologiska drifter. Med ”oss” menar hon säkert sig själv och andra som känner likadant, ni som inte känner likadant behöver ju inte ta åt er då?
Så här jävla hetsigt behöver det inte vara.
Alltså, jag är fruktansvärt less på människor runtomkring mig som antar att jag ogillar barn för att jag inte är så förtjust i bebisar och riktigt små småbarn, och yrar om att det är en naturlig drift etc , så nä jag är inte säker på att hon förstår det.
Precis, hon är själv inne i en extrem bebislängtan så verkar som hon inte kan förstå att alla inte känner så
Fast bara för att hon själv har extrem barnlängtan betyder ju inte det att hon inte förstår att andra inte har det. Hon utgår liksom från sig själv och det betyder ju inte att hon tror att alla tänker som hon.
Jag har iaf inte upplevt att hon tror det handlar om varenda kvinna och med oss kan hon ju mena sig själv och kvinnor med samma känsla i jämförelse med hur hon upplever män.
Helena skriver:
” Snacka om biologisk drift och längtan. Kvinnosläktet är fantastiskt. Jag tycker både synd om, och känner mig maktlös inför att män aldrig kommer att begripa vidden av det.”
Låter som att hon menar att alla kvinnor känner som hon, hon pratar om ”kvinnosläktet” och ”män” och distingerar dem på ett sätt som menar att kvinnor älskar bebis hela vägen ner i äggstockarna.
”Kvinnosläktet är fantastiskt.”
”Det är i hösta grad verkligt och det sitter inom oss, djupt inom oss, och har så gjort sedan urminnes tider.”
Ja, jag glömde säga att det inte innefattar Greta, 44 från Sörbäcken eller Karolina Svensson från Drottningholm, och ett antal andra som jag ej vet namnet på.
Jag kan nog heller inte tala för min egen räkning eftersom att det finns andra Helenor där ute som kanske inte ens gillar barn. Förlåt mig för att jag var så himla inkluderande och glömde räkna upp alla stackars kvinnor/män/könslösa/hermafroditer/enhörningar/som definierar sig som katter/föredrar att ej nämna kön/ej har en bestämt könspreferens/könsuppfattning som inte känner likadant! Glömde jag nån nu? Ledsen om du blev sårad….
Ingen som är sårad. Mer än du kanske? Du drar in alla kvinnor efter hur du själv känner och du känner väldigt väldigt mycket vilket många inte gör. Det är inget fel med det, men prata för dig själv istället så slipper du motkommentarer
Du var snarare exkluderande genom att implicera att människor som inte känner bebislängtan ände ner i äggstockarna inte är kvinnor genom att säga att kvinnosläktet känner den smärtan du känner och samma längtan.
Oj då jag har nog tappat de där instinkterna. Är 31 och har aldrig velat ha eller ens tyckt om barn. Runt åldern 6-8 kan de vara ganska okej men innan dess tycker jag mest de luktar bajs och välling och är väldigt trista att ha att göra med. Kanske är jag infertil som inte känner detta?? Vet inte men jäkla slöseri med p-piller isf 😀
Det har inget med infertilitet att göra. Jag och flera av mina vänner känner som du. Mina vänner är i alla fall fertila (somliga SUPERfertila t o m). Och många infertila har en otroligt stark barnlängtan. Det handlar om nåt annat.
Hehe jo det var lite ironi. 🙂
Tala gärna för dig själv, men tala inte för hela kvinno- eller manssläktet är du gullig. Jag är kvinna och har ingen sådan drift överhuvudtaget. Har aldrig haft heller. Barn luktar jäst och ser ut som små gubbar. Jag känner ingenting när jag ser en bäbis. Hatar inte barn och tycker självklart att alla som känner som du ska skaffa barn. Men gillar inte detta generaliserande, det bidrar till en skev norm. Alla kvinnor vill inte ha barn.
Precis! Hon får det att låta som att kvinnor automatiskt vill vara bebismaskiner
Tack för meningen ”Barn luktar jäst och ser ut som små gubbar”- skrattade rakt ut i min ensamhet ???
Barn luktar jäst och ser ut som små gubbar ??? dagens citat! (och då gillar jag ändå barn o har själv barn)
Jag tänkte på allvar först rätta dig och säga att barnet heter Loona, men sen kom jag på mig själv med stavningen och att jag läser din kommentar på übersvenska medan jag lyssnar och hänger på Yoga Girls ständiga engelska. Ordet Luna såg så dumt ut i jämförelse, men du har ju rätt. Det är ju så hon heter. Lee-a Loona. Fast Lea Luna.
Och den kommentaren hamnade på helt fel ställe.
Är det normalt att svettas som en gris pga antidepp-medicin?
Framförallt ansikte!
Det bara rinner som en flod från panna och neråt ?
Beror ju på vilken medicin du tar, finns ju fler än en…. Kolla igenom biverkningarna
Koööa bipacksedeln. Men förmodligen ja. Antidepp har ofta många biverkningar.
Med tanke på att de ändrar hjärnan kan de orsaka nästan vilka biverkningar som helst…
Ja eller hur. Jag fick utskrivet av en idiot till läkare som tvingade på mig en depressionsdiagnos trots att stress och utbrändhet var vad jag drabbats av. Av nyfiken drog jag ut bipacksedeln och blev rätt chockerad av hur lång listan över biverkningar var. Mycket längre än många andra mediciner jag stött på.
Ssri skrivs även ut till personer med utmattningssyndrom då det kan hjälpa tillfrisknandet, minska stressen
Jag vet och kan förstå att det passar vissa. För mig handlade det enbart om att jag behövde byta jobb och jag hade ett nytt men väntade på att uppsägningstiden skulle ta slut. Jag behövde inga tabletter, jag behövde få andas lite och vila efter att ha jobbat mig själv sjuk i ett pr.
Tack och lov har vi en stark autonomiprincip i sverige, så du slipper ta tabletterna 🙂
Finns ju flera olika typer av antidepp och många har helt olika biverkningar. Vissa kan ge svettningar som biverkan, andra inte. Läs bipacksedeln eller sök på läkemedlet på fass.se för att få fram listan på biverkningar.
För mig var svettningar en av insättningssymptomerna, men det gick över efter några veckor ??
Jag svettades sjukt mycket vid fysisk aktivitet när jag åt antidepp, och ja, mycket från ansiktet vad jag minns. Tyckte det va så obehagligt att jag slutade träna 🙁
Finns medicin man kan ta mot svettningarna, men kanske inte är första utvägen att ta ännu mer mediciner…
Det måste väl bero på typ av jobbresa? Nu har jag inga barn (vill aldrig ha), men om jag tänker tillbaka på mina två senaste jobbresor så skulle det ju inte varit någon vitts med att ta med barn? För två veckor sedan konferens/kongress 9-19 + möte med kollegor på kvällarna i 4 dygn. Och förra veckan arbetsmöte 9-21 plus 7-14 och tåg hem 14.20. När skulle jag eller någon kollega träffa barnen? Då fyller det ju ingen funktion varken för barnen eller föräldrarna att de är med?
Får se om blondinbella vinner något pris på guldtuben idag
Står det något i hennes blogg om att hon ska dit ikväll?
Hade hon inte Sally med sig på i alla fall en jobbresa när Sally var pluttliten?
Jo. Även Gillis var med på en resa när han var spädis. Så en jobbresa var har de varit på. En.
För en liten bebis är det alltid bättre att vara med sin mamma, pappa eller annan anknytningsperson. Den första tiden lär dig barnet hur omvärlden och andra människor fungerar och behöver då 1-2 omsorgspersoner som trygghet att utgå ifrån. Sen när barnet blir lite större ”klarar” det också att tänja på gränserna på sin comfortzone, men som sagt första månaderna är det enda den behöver sina trygga anknytningspersonen ☺️
Inte bara de första månaderna, skulle jag säga, även större bebisar behöver sina anknytningspersoner och kan bli väldigt oroliga om de försvinner. Under mitten-slutet av första året blir ju barn också mycket mer selektiva med vem som får ta hand om dem, om allt har gått till som det ska dessförinnan. Men de flesta föräldrar är såpass inkännande med sina barn att de vet vad de klarar av och inte klarar av vad gäller kortare och längre separationer. I en normal förälder känns det ju också känslomässigt svårt att skiljas från sin bebis, man är inne i liten en symbios där under de första ett-två åren.
Absolut! Men första månaderna är de absolut, absolut viktigaste vad gäller anknytning ❤️
Japp. En trygg grundanknytning till de primära vårdgivarna (föräldrarna) ger bättre möjligheter till att tidigare i åldrarna skapa fler betydelsefulla anknytningar till andra. Redan så tidigt som 1-2 år.
Jag jobbar som förskollärare och ser detta tydligt varje dag; barn med föräldrar som ägnar tid åt dem är långt mer välutvecklade än andra. Barn med otrygg grundnknytning har fullt upp med att ängsligt hålla koll på sin omgivning och söka en trygg bas. De fungerar sämre socialt. Det får långtgående konsekvenser. Du kan aldrig lära om ”kärnan” dvs. den erfarenhet som barnet fick allra först i olika situationer. Sedan är såklart alla barn olika tåliga. Men grundprincipen är densamma.
Vid 1-2 år börjar de flesta barn på förskola. Ett ”grundtryggt” barn skolas in mycket snabbare. Får vänner snabbare. Klarar skolan och relationer i tonåren och vuxenlivet bättre.
Pengar, dyra leksaker och resor don’t mean shit när det kommer till sånt här. I åldern 0-5 år läggs alla grundstenar för resten av livet. Dumt att missa det fönstret. En framgångsrik karriär med god ekonomi kan aldrig köpa tillbaka det.
Till och med barn som hattar mycket mellan separerade föräldrar, där inga riktiga rutiner finns, riskerar att fara illa.
Jag tror det viktigaste, oavsett livsstil, är att barnen känner sig älskade. <3 Antar att alla lever sina liv så som de vill, att det inte finns rätt eller fel oavsett ens egna, personliga preferenser.
Men jag tror att oavsett hur man växer upp så minns man kärleken – att känna sig viktig, älskad och sedd.
Och då är anknytningen den absolut viktigaste basen – dvs att anknytningspersonerna finns där ALLTID i alla situationer. Då blir barnet tryggt, känner sig älskad och får en god självkänsla!
Jag reste alltid med mina egenföretagande föräldrar de första åren.
Inga minnen alls, men fått berättat att jag satt som ett ljus i knät och tittade nyfiket på alla nya människor. Eller i ett hörn och lekte med mina dockor. Ibland var mormor med, eller så lekte jag glatt med någon praktikant (Bl.a. han som idag är VD för storföretaget jag jobbar på 🙂 )
Varför? Ett känsligt barn som lätt blev ledsen och orolig i dagismiljön fram tills jag blev 3-4 år. Nya människor och nya platser däremot var bara roligt och spännande, så länge ma&pa fanns där när jag behövde dom.
Tror inte det finns några rätt eller fel, varje förälder känner sitt eget barn bäst. Och det fungerade bra för alla inblandade, mina föräldrar kunde fortsätta med det dom kämpat för länge och ge mig en priviligerad uppväxt. Samtidigt som vi fick tillbringa mycket tid tillsammans <3
Menar hon att hon ska resa med man, bebis och katt på jobbresor?!? Jag uppfattar det så och tror i så fall att det kommer att bli rätt bökigt. Att åka med en katt kan nog gå bra (djurtillåtna hotellrum) och åka med en baby kan också gå bra (flygsäten för bebisar t ex) men att hela familjen ska resa iväg på jobbresa tror jag faktiskt bara blir skitjobbigt, haha…
Barn och jobb hör inte ihop, alls. Det är själviskt att ta med sitt barn i jobbsammanhang; det är störande för kollegorna, och säkert inte särskilt kul för barnet heller. Nej, stanna hemma med barnet, eller till att någon annan passar det under tiden.
Fast nu skriver hon att hon vill ta med hela familjen så det borde innebära att sambon ser efter barnet medan hon jobbar.
Och katten ju.. Zeldas storebror! Han är ju också med på resan 🙂
Skriv om Pingis Hadenius svar pa fragorna! Pa bloggen
Det är fan creepy att Foki ser katten som ett barn. Tror inte ens att hon gör det för att vara ”gullig” utan hon ser honom verkligen som ett barn :/
Oavsett var var man är är föräldrarna tryggheten.
Klart barnen vill vara med sina föräldrar oavsett var man befinner sig.