Sitter kärleken i kilona?

339 kommentarer

Jag är inte orolig, har pendlat lite och min man ger mig komplimanger i alla storlekar jag haft, med och utan makeup. Samma med honom, jag älskar honom och inte en (enligt samhället) perfekt kropp. Och han älskar mig ?

Jag har alltid varit överviktig,och medelful så det här jag inte precis funderat på.
Däremot om jag eller sambon råkar ut för en olycka och förändras, håller det då?

Det handlar ju om att livet förändras och att man i så fall måste börja ett helt nytt, annorlunda, liv tillsammans (om den ena t ex hamnar i rullstol). De flesta påstår att någon sådant inte skulle få dem av lämna sin partner och det är ju alltid lätt att säga innan man tvingas hantera en sådan situation. Människor kan också förändras väldigt mycket av en olycka eller sjukdom.

Det är ju det jag menar. Om man får en hjärnskada till exempel. Jag är inte säker på att jag skulle orka. Men hur står man ut med sig själv om man lämnar?

Förstår hur du menar men man får nog tänka att vanliga förhållanden inte alltid håller och då är det ingen som förväntas bära skuldbördan. Trots att man kanske lämnar någon som är helt förkrossad. Och själv skulle jag inte vilja leva med vetskapen att någon stannat hos mig av barmhärtighetsskäl trots att denne egentligen velat annat.

Jag träffade min man för 10 år sedan, visst var jag inte helt frisk då heller men han har fått vara med om ganska stora förändringar hos mig. Både viktmässigt (väger drygt 20 kilo mer nu än när vi träffades, då var jag redan lite överviktig) och vad kropp och psyke klarar av.
Vi har haft det kämpigt många gånger och vi har varit isär både en och två gånger, men vi har varje gång insett att vi behöver varandra.
Eftersom vi båda gått igenom stora förändringar på ett personligt plan är det ju faktiskt inte så konstigt att den andra inte ”hängt med” och har svårt att anpassa sig, livet som blev är inte livet som var tänkt.

När han friade (var vi inte ens tillsammans då ?) var jag i mitt livs värsta skick, både fysiskt och psykiskt. Han friade ungefär en timme efter jag haft en kraftig panikångestattack. Han såg mig i mitt värsta och beslutade att han ville leva resten av sitt liv med mig. DÅ förstod jag, att vad vi än går igenom så är det alltid vi, även om någon behöver pausa för att omprogrammera förväntningarna på livet och förhållandet.

De himlastormande kärlekarna man ser på film, eller Instagram…är inte ett måste i en kärlek. Jag har nog tänkt så förut men nu är jag kanske nog vuxen för att förstå att kärlek är något djupare än så (såklart kan himlastormarna som inte kan hålla tassarna borta från varandra också ha en djupare kärlek) Jag kan inte beskriva det bättre än Joey; ”It fits.”

Slut på meddelande.

Men det handlar väl om hälsan i övrigt i första hand?? Om ens partner är stillasittande, äter skräpmat, mår psykiskt sämre mm så är ju övervikten en klar hälsofara… då är det sunt reagera av omtanke

Enligt LD så kan man ju inte gå ner i vikt om man en gång blivit fet. Jag förstår att det är svårt och också svårt att behålla vikten. Tror på att röra på sig, äta nyttigt och unna sig ibland, så stabiliseras vikten till den kroppen vill ha. Dåliga värden, hjärtproblem osv. kan allt kopplas till stillasittande och onyttig mat. Man kan ju vara hälsosam även om man är tjock! Rör man på sig och äter bra MÅR man bra.

Det är svårare eftersom fettcelkerna försvinner inte i antal, de bara minskar sin storlek och de vill ha lika mycket energi som de hade från början. Så självaste kroppen motverkar det .

Det är svårare för självaste kroppen motverkar en. Fettcellerna försvinner inte, de bara minskar i storlekoch de vill ha lika mycket energi som de hade från början.

Var nog otydlig men jag pratade inte om viktnedgång utan att stå vid en bra vikt. Efter ”… behålla vikten” pratade jag bara generellt. Sorry 🙂

Vad har stillasittande, psykisk ohälsa och skräpmat med vikt att göra?

Stillasittande = lägre förbränning. Skräpmat = högt kaloriintag
Psykisk ohälsa = ofta svårt att finna motivation.
Vad har det inte med vikt att göra?

Menar du att det inte finns smala människor som sitter stilla eller äter skräp eller lider av psykisk ohälsa? Och att alla tjocka gör det? Eller du kanske bara menar att få smala gör det. Och de flesta tjocka?

Oavsett så 1. Har du fel 2. Är detta bara en ursäkt för att kunna hata på tjocka. Folk som kommenterar tjockas kroppar eller vikt gör inte detta för att de bryr sig om vår hälsa.

Jag är smal, ofta stillasittande, älskar skräpmat och har vissa problem med psykisk ohälsa. Fetma är en majoritet av gångerna symptom på ett beteende som går att förändra, allt detta rättfärdigande för fetma är bara ett försök att skaka av sig ansvaret för sig själv.

Varför skulle man behöva rättfärdiga sin vikt? Man får väl se ut och äta precis vad man vill utan att andra överhuvudtaget ska ha åsikter om det. VARFÖR är det ditt eller någon annans problem vad en person du inte känner väger eller väljer att äta? Varför anser du att en tjock person inte tar ansvar? Varför finns det ett beteende som ska förändras?
Och så säger folk att feta inte diskrimineras ?‍♀️

Om alla ska våga kommentera och diskutera ämnet för att lyfta fram det i ljuset så hjälper det inte direkt att du har alla taggarna utåt i dina kommentarer. Då kommer ingen vilja/våga kommentera och hur ska man då komma närmare en lösning?
Det har handlar inte om dig utan om problemet i stort och om du inte klarar av att läsarna delar med sig av sina tankar och åsikter utan att du ska skriva DU HAR FEL!!! som att ALLT är personliga kränkningar till dig så ska du kanske lämna det här inlägget. Jag har bjudit in ALLA åsikter i det här inlägget för diskussion och då får även du hålla god ton om du vill kommentera det.
varmkorvboogie gör det på ett mycket bra sätt på ditt Instagraminlägg.

Nu förstår jag ingenting? Har jag inte haft god ton? Får jag inte säga till folk att de har fel när de har det? Har jag betett mig illa här?

Inlägget handlar om så mycket mer än enbart vikt. Och särskilt psykisk ohälsa och vikt. Fastna inte där. Och ja, jag tycker dina kommentarer är ganska aggressiva och det kan få diskussionen att fastna helt. Låsa sig och det är inte syftet.

Jag är inte ett dugg aggressiv. Jag är saklig. Och jag diskuterar sakfrågan, inte min person.

Men ska genast häva in x antal smileys för att lätta upp mina inlägg så jag ej uppfattas som hotfull. (Nu var jag passivt aggressiv)

??❤️

Inlägget handlar inte om huruvida man blir tjock av skräpmat utan om känslor – framför allt kvinnors – och rädslor kring att bli lämnad om ens utseende förändras. Det kan ske på fler sätt än att ändra vikt.

Det var faktiskt inte LD som började. Om du vill att inlägget inte ska handla om vikt och inte om henne får du börja med att säga till dem som har ett inre tvång att misstolka och misskreditera henne.

Precis!
Jättekonstigt att basera ett helt inlägg på LD, inklusive bild, uppmana folk att diskutera, se dem spåra ur totalt och sedan polisa LDs svar…

Jo men jag svarade på en specifik kommentar. Inte på inlägget.

Det är jobbigt när alla inte håller med dig hela tiden eller hur?

Inte håller med LD om vad LD menade i sitt inlägg?

Om du tyckte att din ton var saklig så kanske det förklarar varför du ofta hamnar i konflikt i diskussioner?

Tack för att du skriver det här!!! Så tröttsamt när diskussioner som är viktiga och intressanta domineras aggressivt av personer med ett väldigt specifikt, smalt intresse och agenda. Det kväver allting annat.

Tack Camilla för att du sätter ner foten lite! Varje gång LD hoppar in här är det med en så fruktansvärt tråkig attityd.

Behöver man verkligen påminna alla om vad inlägget egentligen handlar om och vad vi egentligen skulle diskutera? Om alla hade hållit sig till det och inte börjat anmärka på LD hade hon inte behövt svara på idiotiska kommentarer.

Väldigt konstigt att använda ld:s inlägg men undanbe hennes kommentarer. Särskilt då hon svarade på en annan som inte höll sig till ämnet eller spred osanning om överviktiga. Ld var inte ens aggressiv men uppenbarligen måste tjejer linda in allt i gulligull och emojis.

Ja, så trött på denna besserwisserattityd från LD, saklig, jo tjena. Hon har sina fans på blogg och Insta som håller med om allt hon skriver. I det här forumet är diskussionen fri och den handlar noll om henne, ämnet som diskuteras har utgångspunkt i hennes inlägg. Måste vara jobbigt att inse…

Men låt det då för helsike INTE handla om henne!!!

Du är ju så fruktansvärt jävla otrevligt att skriva ett inlägg om LD och sen skälla på henne när hon går in och besvarar ett svar. Skärp dig!

LD hade ju inte ens otrevlig ton.

Verkligen inte. Hon var ju saklig? Jag är själv skitsmal, är skräp och är helt stillasittande pga problem med höfterna. Får ju ingen skit för det för jag har bli på 19. Får snarare höra kommentarer om att ta en kaka till ??‍♀️

Får man inte längre säga att någon har fel så ligger trh pyrt till….

Amen on that one!

Är det verkligen bara LD som har taggarna utåt i det här inlägget om du går igenom kommentarerna? Tråkigt att du låter folk kommentera LD hejvilt här inne med påhopp på henne som inte alls är relevanta till inlägget men hon får tillsägelse när hon försvarar sig.

”Då kanske du ska lämna det här inlägget” ja, så kan vi andra få ranta om henne ifred utan att hon ska komma här och lägga sig i vad vi säger om henne. Blir så tråkigt när man sitter och kastar skit på någon om den är där och säger sitt.

Ja alltså det är inte okej! Håller totalt med dig!

Och där kom LDs armé efter att hon lagt upp ”vad som händer på instagram” på sin sida. Så förutsägbart. Både LDs syfte och armén.

Håll dig till din egen blogg!! Vi klarar oss utan din översittarattityd! ?

”Vi”? Jag tycker att ld bara är saklig och gillat hennes kommentarer.

Medan ”vi” här sitter och diskuterar LD?

Haha ellerhur. Ironin i att det är ett inlägg om LD och hennes tankar kring ämnet, men herregud om hon kommer in och svarar en person som för det första kommer med felaktiga och hoppar på med felaktiga och personliga påståenden om LD?! Så vad med alla andra som är inne och skriver till varann att den ena har fel? Var är deras kommentarer om att dra om folk är så känsliga och inte tycker det är okej att man hoppar en? Tycker jag är riktigt fel. Du skulle ha gjort ett inlägg om ämnet utan att dra in LD istället, så skulle ingen behöva bli utsatt för folks förutfattade meningar!

Jag är smal, äter extremt mycket skräpmat på ett väldigt ohälsosamt sätt. Alltså typ 200g choklad till frukost och en påse chips istället för middag. Har brottats med psykisk ohälsa i form av tvångstankar, torgskräck, depression osv.
Ändå är min kropp smal och får ofta komplimanger för mina tonade armar och framträdande magmuskler för att jag ser så ”hälsosam” ut.
LD har helt rätt här. Att göra tjockhet synonymt med lathet och dålig karaktär är bara en ursäkt för att kunna maskera sitt tjockhets-förakt. Att säga att någon är ohälsosam enkom baserat på dennes tjockhet är så jäkla twisted.

Och jag tränar på hög nivå fem dagar i veckan och äter efter ett strikt kostschema. Alla mina värden är på topp men jag väger ändå 15 kg för mycket och klassas som tjock enligt normen. Hur ofta får jag höra att jag borde börja träna, röra mig mer, sluta äta skräpmat, tänka på min hälsa osv. Berättar jag då om min träning och kost så blir jag misstrodd.

Stillasittande bidrar till viktökning, psykisk ohälsa har ofta symptom i form av viktökning/minskning, skräpmat bidrar till viktökning. De har allt att göra med vikt.

Ja det kan göra det hos vissa människor. Hos andra bidrar det inte alls till viktökning utan tvärtom till viktminskning och till en tredje grupp påverkas vikten inte alls.

Så nej det har inget med vikt eller rättare sagt övervikt att göra. Och du kan aldrig avgöra huruvida nån är stillasittande eller äter skräpmat genom att titta på dem.

Jag har inte påstått att man kan utläsa något om någons livsstil genom att titta på dem. Dock är faktum så att övervikt är hälsofarligt, bekostar samhället i form av sjukdomar, och går att åtgärda. Den otroligt lilla andelen för vilka det inte går att åtgärda är irrelevant för diskussionen.

Varje människa har ansvar för sitt eget liv och att försöka skylla ifrån sig på strukturellt förtryck är inget annat än naivt och oansvarigt.

Vem skyller på strukturellt förtryck? Faktum är att tjocka är en förtryckt grupp. Vi får sämre sjukvård och lägre lön. Vi behandlas sämre generellt och utsätts för omfattande samhällshat.

Att det skulle gå att åtgärda är en sanning med modifikation. Den enda metoden som funkar är operation och sen metoden har allvarliga biverkningar. Oavsett så ursäktar inte detta kommentarer, diskriminering eller förtryck.

För övrigt är det mycket som kostar skattebetalarna. Tex extremsportares och idrottare skador, bilåkning, fylla. Män. Män stress och mäns våld.

Men eftersom att jag inte är en fascist så skulle jag aldrig prat om människor som kostnader för samhället.

Jag är inte heller fascist, så du kan vara lugn. Jag föredrar att kalla mig själv realist. Mysig härskarteknik, för övrigt.
Sen undrar jag varifrån du får att övervikt endast går att åtgärda genom operation. Man kan träna bort det. Oavsett om man vill gå, styrketräna, köra spinning eller annan aktivitet så går det att åtgärda. Man blir starkare på köpet så det är ganska coolt. Självklart med rätt kost också.
Sen så ja, tjocka är säkert en folkgrupp (om man nu ska kalla det det) som utsätts för fördomar i vardagen. Det görs dock sannerligen inte bättre av folk som vilt ska anklaga alla andra än de överviktiga för att göra fel. Jag landar igen i att man är ansvarig för sin egen situation.

Mindre än fem procent kan gå ner tio procent av sin kroppsvikt eller mer och hålla det varaktigt, det vill säga mer än ett par år. Det är med andra ord inte så enkelt. Om det vore det skulle vi inte vara feta och jag skulle inte ha behövt göra en gastric bypass. Procentsatserna kommer från en läkare på en bariatrisk mottagning.

Övervikt kan aldrig tränas bort. Eller jo om man tränar tre timmar om dagen kanske. Hårt. Och inte äter mer (man äter ofta mer av träning). Det enda som funkar (kortsiktigt) är bantning dvs ändrad kost. Men det är inte långvarigt. Operation är det enda som kam ge bestående resultat. Obs kan ge. Inte alltid.

Sen håller jag inte med om att man är ansvarig för att man blir förtryckt. Eller diskriminerad. Eller mobbad. Eller illa behandlad generellt. Det ansvaret ligger hos den som beter sig illa.

Nu säger jag ju inte heller att man är ansvarig för att man blir utsatt för mobbning eller liknande.

@Mia, stod det något om vad det fanns för anledningar till detta? Mer än bara rena siffror alltså.

Amelie Det var en del av den genomgång som han höll på ett gruppmöte. Han har visat siffror på en information när de hade öppet hus också. Poängen är att kroppen alltid kämpar mot svält och vill återställa vikt, därför motarbetas viktnedgång av kroppen. Man kan också rubba systemet. På informationen vid öppet hus nämnde han också tonårstjejer som trots att de var normalviktiga i någon tro att de var tjocka hade bantat och att deras kroppar då försvarat sig mot denna svält med att lagra ännu mer. De hade alltså bantat sig tjocka. Det går alltså att sabba det systemet. Det är också så att en människa som varit tjock men sedan gått ner till säg 70 kg förbränner sämre än en människa som väger 70 kg och aldrig varit överviktig. Det betyder att som någon som varit tjock kan man aldrig äta lika mycket som en människa på samma vikt som inte varit tjock. Och eftersom det är sjukt svårt att svälta sig resten av livet så går ju folk upp igen. Det är en av anledningarna till att överviktsoperationerna funkar bäst som viktnedgångsverktyg, man begränsar mängden man kan äta utan att man upplever svält.

med andra ord skulle alla som haft anorexia bli överviktiga om dom började äta normalt?

LD… Är du helt seriös med det du skriver verkligen? Det är inte alls bara operationer som är lösningen. Varför påstår du det? Vad är det du får ut av att sprida sådant? Vem försöker du övertyga? Oss eller dig själv? Det finns så mycket frågor…

Enligt flera läkare och dietister jag varit hos gör jag allting rätt. Jag äter på rätt sätt. Jag har ett rörligt jobb och går i runda slängar 15000 steg per arbetsdag med en tung verktygsväska. Jag har tamigtusan bantat hela mitt liv.

Att säga att det går att bli smal genom att träna eller äta rätt är en förolämpning. Det handlar inte om okunskap eller slapphet. Jag har exakt samma form på kroppen som min mamma och min dotter. Hade jag inte gått på all jäkla propaganda om att bara du gör si eller så, så blir du smal. Då hade jag inte behövt misshandla min kropp i alla dessa år för att gång på gång hamna på ruta ett.

Jag vet vilket förakt feta människor drabbas av för jag får så mycket komplimanger och positiv uppmärksamhet när jag lyckas bli av med 20-30 kg. Ingen säger något när vikten smyger sig på igen.

Ett stort tack till Lady Dahmer för att du säger som det är.

Ser gärna källor på att tjocka får sämre sjukvård eller lägre lön (hur det ens är relevant).
Vikt hör ihop med kalorier in och kalorier ut – mindre kalorier in än ut = viktnedgång, mer kalorier in än ut = viktuppgång, kaloribalans = stabil vikt.

Men Josse, nej. Så är det helt enkelt inte. Du har fel.

Jag har rätt. Du får gärna motbevisa mig dock.

Men M. Jo, så är det. Om denna extremt basala kunskap präntades in hos alla barn under skoltiden skulle nog fetman i samhället minska ganska drastiskt…

Och inga ätstörningar skulle finnas

15:11 ätstörningar kryper längre och längre ner i åldrarna just på grund av att bantning präntas in hos oss redan som små barn.

Alltså, det är ju inte hela sanningen! Det finns ju trots allt anlag och sjukdomar och annat mående som kan orsaka. Kan man bara inte ha förståelse för varandra och försöka ge hjälp om det är någon som vet om det!

Apropå att prata om vad som kostar samhället pengar. Självklart tittar man på saker som belastar samhället och som kan förebyggas såsom ungas psykiska ohälsa trafikolyckor alkoholkonsumtion osv osv vad har det med fascism att höra basic planering ju.

Och på samma tema.

Många anser att Sub-Saharas chans till utveckling är leapfrogging, det vill säga man hoppar över vissa utvecklingssteg industrialiserade länder har gått igenom. Till exempel, man har hoppat över fast telefoni och gått direkt till mobiltelefoni, man har hoppat över ett utvecklat bankkontorssystem till mobile money transfers och gått direkt till off-grid solar systems istället för att först bygga upp ett elnätverk.

Men det intressanta är, och som även sker i Asien, är att man även leapfroggar till välfärdssjukdomar och övervikt och att nästan två tredjedelar av världens feta numera befinner sig i fattiga länder.

I södra Afrika är detta uppenbart, särskilt i Sydafrika, men även i hela SADC-regionen. Vilket i mångt och mycket beror på urbaniseringen, folk flyttar in till städer, äter mer junk food, åker bil överallt eftersom det är förknippat med fattigdom att promenera. Och en pot belly och fett är tecken på välfärd. Samtidigt har man dålig kunskap om vad som är hälsosam mat. Diabetes Typ 2 och högt blodtryck ökar lavinartat (obs att en kompis tillika läkare förklarade för mig att det kan finnas en evolutionär anledning till att så många svarta har högt blodtryck, ungefär på samma sätt som att svarta ofta har sickle cell disease. Har du sickle cell är du mer resistent mot malaria och man tror att högt blodtryck kan innebära en liknande fördel).

Inse hur denna dubbla börda sätter krokben för fattiga länder att utvecklas. Att behöva tampas med dels fattigdomselaterade folkhälsoproblem och samtidigt västerländska välfärdssjukdomar, när sjukdvårdssystemet främst är uppbyggt för att hantera det förra.

Bara apropå att titta på folkhälsa och kostnader och fascism…

Det där är ju rent felaktigt. Övervikt är inte, då den väl uppstått, något som ”går att åtgärda”, och proportionerna är de omvända, det är de som lyckas långsiktigt gå ned i vikt som är undantagen, inte tvärtom. Den enda åtgärd som långsiktigt har visat sig effektiv mot fetma är operation. Och operation fungerar inte för alla eftersom det har andra nackdelar. Det är en myt att det handlar om kalorier in, kalorier ut. Jag tycker det är rätt häpnadsväckande att det finns så många som fortfarande tror det. Att förbättra hälsa däremot är möjligt för de flesta. Men ska man lyckas få med överviktiga och feta på det tåget, då behöver det finnas kunskap inom vården och i samhället i övrigt. Vi verkar tyvärr vara långt bort från sådan bred kunskap.

Vill du då förklara för mig vad som är den verkliga anledningen till övervikt?

Alltså, håll isär äpplen och päron. Vad som orsakar vikt_uppgång_ är inte så konstigt, man äter mer än vad man gör av med och det blir lättare att gå upp om man till exempel är stressad av någon anledning. Dessutom finns en mycket stark genetisk faktor i benägenheten att utveckla fetma. Men – och nu kommer det viktiga – däremot går man inte _ned_ i vikt av att äta mindre än man gör av med, då man väl gått upp, vilket man tidigare trott. Om en person haft en högre vikt under en längre tid (i viss mån individuellt hur långt) har forskning sett att kroppen verkar få en förskjuten set point där den strävar tillbaka dit. Detta märks genom förändrad ämnesomsättning (sänkt metabolism), effektivare rörelsemönster och mekanismer som vanligtvis triggas vid svält. Detta innebär att utmaningen för en person som haft fetma att gå ner i tid är av en mycket hög svårighetsgrad, där kroppen strävar åt motsatt håll – i flera år.

M. Det har du ju rätt i, att metabolismen går ner, därför får man äta mindre än man gör av med – fortfarande. Kalorier in och kalorier ut gäller alltid. Men sänks metabolismen så får man bara äta mindre.

Josse, ”bara”?!

Ja, det är ”bara” att äta färre kalorier än du gör av med. Såklart är det individuellt hur många kalorier man kan äta, med tanke på att allas basalmetabolism är olika, men det är så det fungerar. Men jag är bekant med studierna du refererar till, för metabolismen sänks, men då får man helt enkelt lägga sig på ett lägre kaloriintag proportionellt mot den nya basalmetabolismen.

Josse. Att äta mindre än vanligt innebär att du konstant kommer att vara hungrig. Vilken människa klarar den psykiska påfrestningen? Man kan inte fungera normalt om man aldrig känner sig mätt.

Okej ni pratar människor här men djur då? När man ser en fet hund eller fet katt, menar du att man då inte tänker ”den där har ätit för mycket och rört sig för lite” utan direkt antar att den ”är född så” eller att det enda som går att göra är att operera djurets magsäck mindre?

Förlåt men människan har under de senaste hundra åren effektivt utvecklat fetma hos en stor del av befolkningen, och en STOR del handlar om vårt nya bekväma liv, bilar, datorer och billig skräpmat, halvfabrikat, läsk och godis. Varför är det så svårt att inse? Kanske för att allt detta ju är beroendeframkallande och man vill hitta ursäkter för att få fortsätta lite till. Men självklart kan alla gå ner ett par kilo vid en stabil kost och aktiv livsstil. Reserverar mig för vissa undantag kopplade till sjukdom och ålder.

ursäkta

En hund har (förhoppningsvis) en ägare som kontrollerar hundens matintag. Likaså hundens aktivitet. Om hunden är orolig, sjuk eller mår dåligt kan den alltså inte äta mer eller röra sig mindre.

En människa påverkas av hormoner, psykiskt ohälsa, stress, menstruation, oro, glädje, sorg, trauman osv osv. Ganska sjukt att jämföra en människa med en hund med tanke på hur olika de är byggda och vilka olika världar de lever i.

Självklart spelar de faktorer du tar upp in i att människor blir fetare. Men det är inte på samma villkor som två människor sedan ska gå ned i vikt. Särskilt inte om man jämför med en hund….

Har du några som helst stöd för dessa påståenden, annat än dina egna misstolkningar enskilda icke-reproducerbara studier?

Jag kan säga dig att min övervikt just nu beror på psykisk ohälsa. Och det gjorde den gör 10 år sen också. Det är olika för alla och psykisk ohälsa påverkar vikten antingen upp eller ner. Sen vet jag att stillasittande orsakar det också., sett det på min sambo onyttig mat framför tv-spel många timmar varje dag. Men man gör ju vad man själv mår bra utav. Jag mår inte bra att vara tjock men jag mår inte heller bra. Ond cirkel

LD, nej men det man kan konstatera genom att titta på dem är att majoriteten av alla överviktiga får i sig fler kalorier än vad de gör av med. Sedan om det orsakas av att de rör sig lite eller mycket, äter skräpmat eller annan kaloririk mat spelar ju ingen roll. Faktum kvarstår, det är en enkel matematik.

Det finns en liten del som har vetenskapligt bevisade medicinska anledningar som kan öka benägenheten att öka i vikt, och i vissa fall svårare att minska i vikt, tex hormonsjukdomar, stress med ökad frisättning av kortisol, dåligt psykiskt mående, sömnbrist, vissa läkemedel osv.

Enligt vetenskapen får många med övervikt och fetma psykiska problem som depressioner och ångest. De psykiska problemen brukar minska vid viktnedgång. Risken ökar även för högt blodtryck, diabetes typ 2 samt
hjärt-kärlsjukdom.

Jag har under ett år gått ned 30 kg och jag känner av en enormt stor skillnad i särskilt rörelseförmåga, kondition och minskad trötthet. Det har ju varit som att bära runt på 30 mjölkpaket när jag tidigare rörde mig. Att även veta att jag förminskat risken för ovanstående sjukdomar är väldigt skönt. Självklart får alla se ut som de vill, men det kan vara en stor vinst för hälsan att gå ned i vikt, särskilt om man är i 30- årsåldern och uppåt.

Jag har varit stillasittande i snart 2år och har gått ned i vikt. Min psykiska ohälsa tar sig i att jag ej äter men när jag gör det är det ändå alltid ”nyttigt”. Hmm.

LD kl 12:25

Men det har det ju. Finns massor med bevis på att om man inte rör på sig och vilken kost man äter kan leda till psykisk ohälsa. Och snabbmat är absolut en sådan kost (bägge ovan oavsett vilken vikt man har)

https://www.svd.se/ny-forskning-snabbmat-gor-dig-deprimerad

Sure. Men är detta nåt som bara tjocka drabbas av menad du?

Nej.

Just därför som jag skrev ut klockslag som jag adresserade och lade till min parantes.

Men din kommentar kl 12:25 är helt och hållet fel.

”Vad har stillasittande, psykisk ohälsa och skräpmat med vikt att göra?”

Vad är det jag har fel i menar du?

Men va? Är det inte du själv som sagt att just psykis ohälsa kan leda till ökad vikt?

Missförstår jag helt vad du vill säga nu?

Kan leda till det. Kan även leda till viktnedgång. Många slutar äta när de mår dåligt. Jag gör til exempel det. Att påstå att psykisk ohälsa och övervikt är sammanlänkande är fel.

Många mediciner som har med psykisk ohälsa att göra gör en fet! Läs på.

Norrländskan, den kan jag skriva under på! Gick upp 14 kilo när jag gick på antidepressiva, fick ökad hunger och sug. Gått ner allt nu efter att jag började träna vid nyår, mår 100 ggr bättre nu. Var inte ens en extrem förändring för mig, började bara gå till gymmet ett par gånger i veckan och körde styrka plus tog promenader, inte sprungit ett steg och inte bantat. Tror jag höll upp med bröd en månad Thats it. Nu är jag smal, mår bättre men unnar mig skräpmat några gånger i månaden och en godisbit varje dag för jag älskar det.

Men träningen och kaloriräkning minskade mig alltså med 14 kg på ett halvår, och då har jag inte ens slutat med antideppen utan bara minskat dosen. Allt går om man vill och orkar, se det som en pepp LD, inte ett hot.

Min man gick upp 30 kg av sertralin. Jag gick ner 15 kg. Både viktminskning och viktökning står listad som biverkning.

Så du menar att rökning inte har något med lungcancer att göra, eftersom det finns icke-rökare som drabbas av lungcancer?

Vad har det med vikt att göra? Jag har liksom inte motsatt mig att kost är viktigt för välmåendet. Det jag motsätter mig är att det skulle ha med vikten att göra.

Självklart påverkar skräpmat vikten.

Men en faktor är så klart inte allt som kan vara orsaken. Men att säga att det inte gör det alls vore inte heller rätt.

Fast det är inte alls självklart. En viss typ av människa går upp i vikt av dålg kost. Men långt ifrån majoriteten.

Jo. Alla går upp i fettprocent om de äter enbart skräpmat. Gör de inte de så äter de så lite att det blir ointressant att mäta eller så lider de av en annan sjukdom.

Skräpmat är den perfekta sammansättningen av dåligt fett, socker och salt för att i stort sett alla lägger på sig i vikt om de äter det.

Men jag slutar ang kost nu. Frågan i inlägget gäller huruvida man fortfarande älskar varandra oavsett hur vi förändras.

Tips: kolla upp dokumentären ”fat Head”. Nej man blir inte automatiskt tjock om man bara äter skräpmat.

Har läst om den nu. Du har missat vad han säger. Det finns fett och fett. Han argumenterar som en demago dvs tar lite fakta som är sann för att sedan bevisa en halmgubbe eller en hypotes som inte är relevant för den faktan han lade fram.

(Han å sin sida verkar ha vikt sig en foliehatt och letat efter konspirationer till filmen som han ville motbevisa.)Det räcker dock inte med att snabbt läst text om filmen för att gå djupare i i frågan. Som sagt. Inlägget handlar om något annat.

Din kommentar sammanfattar och sätter punkt för detta evinnerliga tjat från LD om att långt ifrån alla går upp i vikt av skräpmat, pust och stön. Samma kommentarer om och om igen, du har fel, vilken nivå! Vet inte varifrån hennes behov att trasha en diskussion där människor som försöker diskutera om ett förändrat utseende kan påverka attraktionen för sin partner.

Nej det stämmer inte. Jag är levande exempel. När jag äter endast skräpmat och slutar röra på mig går jag NED i vikt, så pass att jag hamnar under BMI-gränsen för ”normalt” (även om det är ett värdelöst mått).
När jag rör på mig och äter mer varierat går jag upp (i muskelmassa) och håller mig inom ”normalspannet”). Jag är fullt frisk, inga sköldkörtelproblem eller liknande, det är väl utrett. Det handlar om mina gener.

M 19:13

Just därför som jag noga säger fettprocent, inte vikt i absoluta kilon. Vågen är ointressant.

@M

Svar i modd

Svar i modd

De allra allra flesta går väl upp av en en kalori- och kolhydratrik kost? Eller? Om man dessutom adderar stillasittande borde det väl ha den effekten på nästan alla? För övrigt är jag lite intresserad av det här med att man inte ”kan” gå ner i vikt om man är tjock. (Alltså att man t.ex går upp igen). Hur kan det vara så??

Hur kan det vara så? Ja jag är ingen biolog men som jag förstått det så handlar det om fettcellernas funktion (när man går upp så ökar antal fettceller, mem de blir aldrig färre om man går ner i vikt vilket påverkar mkt) om hormoner, genetik, om att kroppens syfte är att skydda sig mig bland annat svält osv osv. Detta är alltså inget jag hittat på utan nåt man forskat fram. Finns massvis med bra information om detta om du vill veta mer om hur kroppen funkar.

Ld, ja, jag ska kolla upp det där. Har hört många säga det men aldrig förstått varför. Jag är tjock och (tyvärr) vill jag inte vara det. Alls. Men man får väl acceptera sin lott i livet.

LD skriver att antalet fettceller ökar i antal vid viktuppgång. FEL!
Människan har ett ganska statiskt antal fettceller i kroppen, oavsett vikt. Däremot växlar de i storlek i förhållande till vikt.

Kolla på dokumentären supersize me

Eller på dokumentären som bemöter det som visas och sägs i supersize me: ”fat head”.

Va? Min vän dricker läsk varje dag, äter pizza och pommesfrites-berg flera gånger i veckan och unnar sig rejält med fika minst en gång per dag och ofta godis å chips framför TV’n på kvällen. Och tränar aldrig. Klart som tusan att hon har 40 kilos övervikt, hur skulle det INTE hänga ihop menar du?

Om detta är vad kommentarsfältet kommer handla om så kommer jag stänga det. Just saying..

Gör det, kanske blir bäst så. Jag blir ju anklagad för att vara fascist för att jag inte först och främst ser till folks känslor. Om det är känslor debatt/kommentarsfältet ska handla om så kan vi lika gärna fatta varandras händer redan nu och sjunga We Shall Overcome.

?????

Låter exakt som mig men jag går inte upp i vikt. Än. ?

Kanon. Om du nu innerst inne känner ett psykiskt och fysiskt välmående, är det bra. Är alla värden i kroppen normala, är det toppen. Har du en bra kondition, jättebra.
Sen hur utsidan ser ut är bara du att bedöma.

Absolut. Jag hade svin-onyttiga matvanor fram till jag var 15 år. Då insåg jag att ett BMI på 31 och vikt på över 90kg inte var särskilt hälsosamt för mig. Började motionssimma 40 minuter 4 gånger i veckan och sluta äta en massa skit (som jag gjorde pga trauman i livet, att äta var – och är än idag – en tröst för mig). Inom två år hade 30kg (en tredjedel av min kroppsvikt) ”runnit” av mig. Är inte svårt att behålla vikten såhär 15 år senare om jag äter bra och rör på mig. Runt 1500 kcal/dag. Det var min historia. Hej hej

Är det ens en fråga? ?

Mycket ! Jag rasade upp 20 kg

Aaaand theeeere we go!
Första kommentaren om hur livsviktigt det är att vara smaaal för då är man hälsosam! Alla överviktiga är ohälsosamma och sitter still dagarna i ändå.
Fuck vad jag är trött på dessa trångsynta kommentarer!

<script class='adten' src='https://delivery.adten.eu/srv/player.js?z=6692' type='text/javascript' charset='utf-8' async></script>

Jag tror att jag skulle vara fortsatt attraherad av min partner även om han t ex gick upp i vikt. Jag förstår att man kan känna sig mindre attraherad av ett visst utseende/att man har sina preferenser, och förr tänkte jag att jag skulle kunna tappa sugen om den jag var tillsammans med avsevärt skulle förändras. Men efter flera år tillsammans utvecklar man så starka band och en sådan djup kärlek som verkligen inte sitter i ytan så jag skulle nog faktiskt inte bry mig alls.
Tror det samma gäller när man verkligen lärt känna någon som kanske inte utseendemässigt är ens ”ideal” – stämmer det inre så blir man nog kär även om man till en början inte attraherades av ytan. Sen tycker jag ändå att det är viktigt att göra sig fin för den andra, att man inte plötsligt lever i skitiga mysbyxor 24/7 och aldrig kammar sig, och det gäller självklart både kvinnor och män.

det där har jag aldrig förstått

Beklagar

Kärlek är en sak.

Attraktion en annan.

Låt säga att man blev attraherad av en framåt person som gillar allt. Äventyr. Fysiskt aktiv.

Låt säga att denne person drabbas tex en stroke. Kärleken är kvar men är verkligen attraktionen det?

Sen kan man ju tända på ett intellekt mer än en kropp och då blir det ju oförändrat allterftersom kroppen förändras.

Jag tror helt enklet att det beror på vad man attraherades av från början. Personligheten älskar man ju oavsett. Men även den kan förändras med åren om personen du lever med blir bitter tex.

Så att säga att man skulle älska eller attraheras oavsett hur den andre förändras är enligt mig en önskedröm som inte är realistisk.
Därför tror jag på att man aldrig får bli alltför bekväm och sluta med att hitta nya sätt hur man är intressant för varandra. Att hitta vägar hur man åldras tillsammans så att man fortfarande är spännande och skoj att vara tillsammans med.

Någon annan som tänker annorlunda eller samma?

Du är singel va?

?

Jag är lycklig singel. Jag behöver aldrig tänka på någonting angående mitt utseende, från ett manligt perspektiv. 🙂 Såååå sköööönt!!

Jag är också lycklig singel. Känner igen mig. Jag tyckte aldrig om den kvinna som jag blev i heterosexuella relationer. Bekräftelsekåt, uppmärksamhetstörstande, sexualiserat uppträdande, jätteosäker, dåligt självförtroende, misstänksam mot andra kvinnor och otroligt utseendefixerad. Vanlig ”störning” bland heterosexuella kvinnor. Nu lever jag ensam resten av mitt liv och fokuserar på det viktiga i livet istället. Otrolig befrielse… Fattar inte idag hur jag har kunnat ödsla så mycket tid av mitt liv åt att försöka behaga män, som ändå aldrig blir nöjda och som alltid ändå ser på kvinnor som något utbytbart.

14:25: Hear hear!! Fan va sant och fan va tragiskt. Känner likadant men hade inte kunnat formulera det lika bra som du. All us single ladies. <3

Måste tillägga att ”störningen” är tydlig här. Heterokvinnor som på allvar tycker synd om LD:s man för att hon har blivit tjock!!! LOL!!! 🙂 Som om det är heterokvinnor som ska vara tacksamma över att män vill ha dem, istället för tvärtom? Glad att jag, efter alla år som singel, har släppt den här typen av sjuka tankar om mig själv och andra kvinnor. Och män…

Jag känner igen mig, dock i form av större sårbarhet, stress och tankar kring om jag duger (i relation). Upplever en enorm frihet och styrka att anstränga mig precis så mycket jag önskar och vill, inte efter vad jag tror att partnern önskar. Det är en oerhörd skillnad som jag häpnar över. Trist egentligen. Fel på mig eller dålig relation, vet ej. Känner mig mycket starkare och mer självsäker ensam.

Ja, även TRH:s ”kunskaper” om relationer, attraktion mm. kommer genom flitigt googlande.

Ganska säker på att det var egna reflektioner och värderingar men bra försök till att trycka ner litegrann ?

Det vet du ingenting om, om du inte är TRH själv.

Nej visste gjorde inte anonym men hen hade helt rätt. ?

Nej det är sant, men jag tycker inte det är schysst att lägga en sån kommentar oavsett.

Håller helt med dig, TRH. Tycker att ett förhållande är att ge och ta. Klok kommentar!?

Håller helt med. Attraktionen minskar om den andre tar en för given och inte tycker att jag är värd att snygga till sig inför. Det är djupt rotat i oss, se på djurvärlden, och har inget med strukturellt förtryck (eller valfri floskel) att göra.

Jäklar bra skrivet.

???

Håller helt med TRH!!

jag är inte satt på jorden för att vara spännande och skoj för någon annan

Abolut. Du väljer så klart själv hur du vill ha det.

Men nu skrev jag iof att man skulle vara skoj för varandra, inte en mer för den andre och den andre ingenting.

Själv ger dig mig också något att bjuda på mig själv och att inte bara få. Jag gillar utbyte och ett flöde som strömmar fram och tillbak inte bara att flödet går i en riktning.

Men mitt sätt är som jag skrev ovan inte mer rätt än ditt. Bara hur jag ser det och vad jag tror på.

anser inte heller att det är någon annans uppgift att vara spännande och skoj för mig

Herregud. Det är är väl ändå nått man inte ens behöver diskutera? Vad människor känner för varandra i kärlekens namn har ingen annan med att göra?
Min man och jag har varit ihop i 20 år. 30 kilo + (+- 0 på honom), många gråa hår, otaliga sjukskrivningar, olyckor, jobbyten, begravningar, fester osv osv. Vi står vid varandras sida oavsett. Jag kallar det livet. Livskunskap.

Det där är fint, men vi snackar attraktion och om den finns kvar trots viktuppgång, gråa hår osv. Toppen om det funkar kanon för er två dock!

Jag skulle bli väldigt avtänd om min kille gick upp såpass mycket i vikt att han skulle falla inom kategorin för fet/obese. Tanken på att ha sex med någon med jättemage äcklar mig, det blir snustorrt därnere. Det är inget jag kan göra något åt. Vad gör jag då om min kille skulle bli fet? Jag älskar honom men attraktionen skulle dö och för mig är sex viktigt. Som sagt, vad sjutton gör man då, om inte han vill gå ner i vikt?

Som du själv påpekar, men med andra ord, så ligger problemet hos dig. Alltså är det i så fall du som behöver ändra dig om detta scenario skulle uppstå. Varför skulle du inte kunna göra något åt ditt tankesätt? Underlivet lever inte ett helt eget liv, det samarbetar med hjärnan det också. Alternativt lämna honom om du inte vill jobba på det.

? Så bra svar Lisa!!

Har du något svar på hur det skulle se ut i praktiken då? ”Bra svar” eller inte.

Jag attraheras inte, det går inte att jobba på och tvinga hjärnan att tänka annorlunda. Har du någon bra guide eller skrev du det bara för att det lät bra? Det är ju som att tvinga sig själv att tända på motsatt kön om man är hetero. Jag blir inte våt helt enkelt, vet du att det gör ont och skaver att ligga då?

Jag köper ditt argument om du kan visa mig något som tyder på att man kan omvända sig själv att tända på något man blev äcklad av innan. Inte dina egna erfarenheter, för du kan hitta på vad som helst bakom skärmen 🙂

Inget svar? Nähä 🙂 Svårt att backa upp sitt eget påstående, I guess.

Du fattar att du inte attraheras av det pga nuvarande ideal vi är upplärda att föredra va? Tror du att alla dina åsikter är fristående och något du föddes med och inte skapade utifrån världen du lever i med? Jag kan ärligt säga att jag heller inte attraheras av en överviktig man, men fattar själv vad det beror på och att det inte ”bara är min åsikt jag har oberoende av allt annat”. Lol alltså, trodde detta var rätt basic kunskap de flesta fattade.

Det handlar inte bara om att jag inte attraheras, jag rentav äcklas. Förvövrigt så är det är ett ganska dumt försök till att trycka till mig för oavsett var min preferens (eller ickepreferens) är, så finns den där oavsett var den härstammar från. Jag har inte sagt något annat. Det är helt irrelevant varför jag känner som jag gör, du borde bara acceptera det och respektera det. Tack för mig!

”Underlivet lever inte ett helt eget liv, det samarbetar med hjärnan det också” Det här ska jag börja använda när feminister står och skriker om att de minsann ”tänder på vad de tänder på” även om det råkar vara machomän som är själva anti-tesen till vad feministerna föreskriver som ideal för manlighet.

Haha sant! Var det inte LD och co som bloggade om sin chattgrupp där de diskuterade män de tycker är sexiga trots att de var sliskiga?

Man ba check mate.

Jag tror att vi missar det underförstådda ”om det gynnar de feministiska kampen”, det är det som avgör när ett argument kan tillämpas eller ej.

Väldigt intressant faktiskt. Kvinnor som inte ligger med sina män längre, de kan höra att de borde ligga med sina män för ”husfridens skull” och det i sig reagerar vissa på och tycker är sjukt. Nära vänner till mig har fått vestibulit för att de haft sex trots att de ej var kåta. Du menar alltså att om de bara tänkt om lite och samarbetat med hjärnan skulle det fixa sig? Eftersom underlivet inte har ett eget liv?

Är inte det exakt samma sak som här?

Oj, revolutionerande ! Synd att pedofiler som genomgår psykiatrisk behandling inte vet om detta. Om de bara visste att de kan styra över sin attraktion med blotta tanken !

Låt mig klargöra en sak här:

DE FLESTA TJOCKISAR SKULLE HELLRE VARA SMALA!

Det handlar inte bara om vilja. Tro mig, jag har bantat mer eller mindre intensivt i hela mitt liv. Eller sedan jag var 18. Det var då jag upptäckte att jag blivit lika tjock som min mor. Det är inte roligt när trädgårdsmöbler går sönder. När man måste leta i specialbutiker efter kläder. När man får jätteont i fötterna efter en arbetsdag. När läkare talar om för en att enda orsaken till att man har astma eller andra sjukdomar beror på övervikten (tokfel, jag hade astma när jag var smal också!).

Nja, det vet jag inte…? Alla vill nog vara smala idag, på grund av att det är det rådande idealet. Precis som alla ville vara tjocka förr i tiden, då tjock var det fina. Jag tror snarare att det skiljer när det gäller hur man väljer att leva sitt liv, hur mycket tid man vill offra av sitt liv på att försöka se ut som ett ”ideal”. Vissa tycker helt enkelt inte att utseendet är värt att lägga så mycket tid och pengar på som krävs, bara för att passa in i nåt ideal. Vissa vill passa på och njuta av livets alla godsaker, mat och dryck t.ex och skiter helt enkelt i, om det gör att de inte passar in i rådande kroppsideal.

Tjock förr var inte så tjockt!

Jag vet att min man hade älskat mig hur jag än såg ut eftersom han älskar mig för mina egenskaper. Sen att han tycker att jag är snygg också hänger ihop med hur jag är som person. Jag känner detsamma om honom. Mitt ex ville ta en paus när jag hade klippt mig korthårig (han sa inte det rakt ut men jag fattade ju) och det slutade med att vi gjorde slut. Vi möttes ett par år senare när håret hade vuxit ut och var blont (som är det finaste han vet) och jag såg hur det lyste i hans ögon när han såg mig. Då hade hans fula insida förändrat min bild av honom och det fanns inga känslor kvar.

Kiki: Hur VET du det?

Hur många heterokvinnor har man inte träffat i sina dar som påstår att de VET allt, när det gäller deras män? 🙂 Sanningen är att de inte VET ett jävla skit. Sanningen är att heteromän har en jävla massa hemligheter för sina fruar och flickvänner.

Kan du sluta sprida skit här, tack?

Vilken kille har sårat dig gumman? :/

Du menar väl vilka killar som har sårat alla min heterosexuella väninnor? 😉 Många.

Den enda gången min pojkvän kommenterat min vikt var faktiskt när jag gått upp typ 10 % av min vikt efter att ha mått dåligt och stressat länge (och därför gått ner). ”Jag gillar din kropp bättre nu, jag känner igen den och ser att du mår bra.” Jag är dock övertygad att om jag alltid hade legat på den låga vikten, eller ännu högre än jag gör nu, hade han tyckt att det var det vackraste i världen. Och går jag upp eller ner nu, hälsosamt, så skulle han skifta och tycka det är det vackraste som finns. Och jag tycker såklart detsamma om honom och hans kropp.

Kan lägga till att min drömkille i fantasin alltid varit 190 cm +, mager, full med tatueringar och ett tjockt skägg. Min pojkvän är två cm kortare än jag, tjock, har inte en tatuering och skägget är kortare och glest på sina ställen. Min drömkille! ❤

Fint♥️

Exakt så är min kille också. Han märker mer hur annorlunda/osäker jag blir vilket gör att han inte känner igen mig (pendlade mycket upp och ner ett tag pga olika skador och sedan utmattning). Trodde först det handlade om vikten i sig och tog upp det, men det visade sig ju vara HUR jag blir när jag går upp respektive ner. Väldigt inåtvänd, avvisande och negativ kontra glad, spontan, tar för mig, sprallig, gosig och lite knäpp (aja, inte varje dag så klart…men ni fattar).

Så jag har nog ”lite” att jobba på med mig själv.

Jag är ju kär min man.
Och han i mig.
Framför allt Det ligger till grund för våra attraktioner.

Att hänga upp attraktionen (lyckan generellt) på yttre/materiella attributer gör den ju oerhört sårbar.
Dvs lätt att mista.

Jag tycker att personligheter attraherar mig mer. Sen att min man är ’fin’ att även titta på är ju en bonus.
Men ni kanske förstår vad jag menar, en ”snygg människa” i andras ögon kan bli oerhört osnygg och avtändande genom ett visst beteende/en personlighet.

Sen är det väl fullt naturligt att något i personens yttre kan väcka det där första intresset hos många. Men lika väl ett personlighetsdrag tror jag. Vi är olika.

Kan tillägga: Är inte ett dugg orolig för att min man skulle bli mindre attraherad av mig pga att jag förändras kroppsligt.

Däremot kan jag bekymra mig över att mitt sura, otrevliga och mindre behagliga humör som jag har mellanåt gör det!
Känns mer rimligt för mig/oss.

Om man älskar någon så är man attraherad oavsett några kilo hit eller dit men om den ena ramlar ner i soffan och hinkar öl och skräpmat utan urskiljning så skulle nog min attraktion minska men kärleken få mig att att hjälpa honom till ett hälsosammare liv.

Jag har en sambo här hemma som inte längre är sexuellt attraherad av mig pga min viktuppgång.

Men han älskar mig inte mindre för det!

Men fyy det låter hemskt. Varför gör du inte slut?!

Varför skulle jag göra det? Det är han som måste jobba med sig själv!

Som jag skrev så älskar han mig inte mindre. Han tar inte avstånd från mig och vi har fortfarande sex. Bara inte lika som innan. Jag frågade vad det berodde på och då fick jag svaret att att han inte är sexuellt attraherad av mig pga av min viktuppgång.

Jag vet själv inte hur den sexuella attraktionen till honom hade förändrats om han hade gått upp i vikt. Jag hade känt likadant.

Dock är jag säker på att jag kommer fortsätta älska honom lika mycket som han älskar mig, även med min viktuppgång.

Allt är inte svart eller vit!

Det finns många heterosexuella par som lever ihop, trots att sexuell attraktion, helt saknas. Särskilt från kvinnornas sida.

Oj. Det var väldigt generöst av dig. Jag hade aldrig aldrig aldrig klarat av att ha en relation med min man om han hade sagt något sådant. I begreppet ”älska” när det gäller en partner ingår attraktion för mig. I övrigt är det vänskap i mina ögon. Enda gången det hade känts ok från min sida är om jag också hade känt lika. Två vänner som delar livet är väl fine.

Att tillägga är att han har aldrig sagt att han tycker att jag ska gå ner i vikt. Han har aldrig faktiskt lagt en enda kommentar. Det var jag som hade mina aningar och fick ett uppriktigt svar. Vilket jag värdesätter i en relation.

Han känner helt enkelt inte den sexuella attraktionen och har inga behov av det heller.

Han är attraherad av mig på så många andra nivåer.

Du behöver inte svara om du inte vill, men är du lycklig? Jag tycker att attraktion är en så stor del i ett förhållande och hade blivit ledsen om min man inte tände på mig längre.

När han berättade det så var det som en käftsmäll, åh jag tyckte att han var ytlig!

Det är dock bara den sexuella attraktionen. Till en början tyckte jag att det var märkligt då han alltid ska skeda när vi sover och sitta nära i soffan. Vill alltid ha närkontakt.

Jag har kastat ur mig saker som varför vill du röra den här tjockisen mm. Men det är inte det, det handlar om.

Väldigt svårt att förklara och vet inte riktigt om jag ens förklara ?

Låter som att han absolut attraheras av dig fortfarande men inte vill erkänna det för dig själv eftersom det är mot normen. Eller något. Han verkar ju älska dig ändå och också fortsätta mysa och ligga, det är ju det vikigaste ?

För sig själv*

Jag är faktiskt på riktigt rädd för detta.

Jag är inte en så fantastiskt människa, jag är en ganska vanlig och lite tråkig tjej. Men jag ser bra ut enligt samhällets norm.
Det är sorligt men jag är rädd för att om jag förändras eller någon finare kommer så kommer jag bli lämnad.
Det är jätte hemskt men jag är på riktigt rädd för detta och det förstör stora delar av min vardag.

Jag är en sånadär tjej som blandar ihop värdet på mina kläder och värdet på mig själv, jag värderar mig i den uppmärksamhet jag får och det är riktigt osunt

Jag har en riktigt fin kille men jag tänker offta på om han tycker bättre om andra osv. Pga utseende.
Pratar mycket med mina vänner om detta, vissa upplever å känner samma medans andra är lite mer starka.

Någon som vet hur man kommer ifrån detta!

Har inte egentligen dålig självkänsla eller så är inte svartsjuk men det här med män och utseende tär på mig.

Det handlar dock om dålig självkänsla. Jobba med den. Det kan bli bättre. Jag lovar.

Usch, jag kände igen mig! Speciellt efter jag fick barn och kroppen förändrades kändes viss yta viktigare, även om mycket ytligt blev mer oviktigt pga ens värld handlar mycket om barnet.
Att klä mig fint, sminka mig, ha ett fint hem och fina grejer till mitt barn blev viktigare men fest, ”coola middagar”, bo på rätta stället, ha ett najs jobb har blivit mindre viktigt.

Det där är dålig självkänsla! Det låter hårt men det är som att du sätter huvudet på spiken, du förväxlar ditt värde som människa med ditt värde som *knullbar kvinna*. Du är värdefull för att DU är DU, inte av någon annan anledning, och du förtjänar inget mindre än nån som ser det, vilket din partner förhoppningsvis gör.

Tyvärr tror jag att många heterosexuella par skulle svika varandra om förutsättningarna för deras förhållande drastiskt förändrades. T.ex om kvinnan inte kan/vill ha sex, om hon blir svårt sjuk eller handikappad, om hon går upp för mycket i vikt osv. Jättevanligt. Inte lika vanligt att kvinnan sviker om det är tvärtom.

Vad sjutton baserar du det på?

Och varför just hetero? Är vi ”de onda och ytliga” eller vad är grejen? Homosexuella par är som vilka människor som helst. Positiv diskriminering nej tack ?

Alla vet vilka problem heterosexuella har i sina relationer. Ni är hjärntvättade, inte onda. Heterokvinnor är generellt mycket ytliga och översexuella, osäkra, sämre föräldrar, mer deprimerade, ojämställda, har sämre sexliv. Ja. Generellt så är det så.

Moder jord kanske tyckte det var bäst så för att arten skulle kunna fortplanta sig. Titta på andra djur, dom är exakt lika ytliga och ”översexualiserade” som oss, inte minst andra apor.

Många heteromän lämnar sina kvinnor om de inte får sex så ofta som männen tycker är nödvändigt för dem själva. Många heteromän lämnar sina tjocka/sjuka/deprimerade kvinnor om någon som de tycker verkar bättre/snyggare/gladare, dyker upp. Många heteromän ser på kvinnor som en blandning av extramamma/hushållsslav/sexslav. Inte som riktiga, självständiga, jämlika människor. Bevis finns i mängder.

Och det finns sååå många heteromän på sidor som bodycontact som letar en kvinna att träffa på sidan om sin fru för att hon blivit trött sen de skaffade barn/sjuk/deprimerad/tjock/går igenom en kris etc. De bryr sig inte om sin fru. Får de inte sex så skiter de i att hon inte mår bra utan hittar sex på sidan om och går sen hem och låtsas som att de är ok med att hon inte har någon lust.

Exakt! Det verkar bara vara heterokvinnor som inte ser detta, vet om detta…? Så otroligt naiva att man ta mig fan baxnar… Jag som singelkvinna, har fler gifta/upptagna män efter mig i hasorna, än singelmän. Dagens fakta.

”Min man skulle aaaaldriig…..”

Eh…jo det skulle han. Det är BARA hans behov som spelar roll. Men det säger han ju så klart inte till frun.

Gifta män får mig att helt tappa tron på förhållanden.

https://www.instagram.com/mansbebisar/?hl=sv

Jag tror allt mer att jag inte känner så som med fysisk attraktion. När jag tänker tillbaka på alla crushes jag haft (från 13 års ålder till 26) var alls ihopkopplat med nåt personlighetsdrag. Tänker jag på killen jag i hela högstadiet åkte samma buss som och suktade efter minns jag hur han pratade vänligt och var lugnt. När jag mött min man och blev sugen var det hans öppenhet och drivkraft jag la märke till. Tom Hiddelston (som då är min kändisceush nu) la jag märke till i the night manager där jag blev helt besatt av hans rolls vänlighet. När jag tänker efter så är det först när en persons karaktär blivit tydlig som jag kan lägga märke till deras snygga drag, och väl då kan jag dregla lite över deras snygga utseende… Nån mer? Tror även att jag ansiktsblind (känner aldrig igen nån i fel sammanhang och kan inte se när några är tvillingar) vilken kan vara en del av svaret kanske?

Om min make skulle finna mig mindre attraktiv om jag förändrar mitt utseende, rör mig inte i ryggen. Då är han inget att ha överhuvudtaget. Jag älskar min make villkorslöst och förväntar mig detsamma tillbaka. Att hela tiden försöka se perfekt ut enligt de normer som finns i samhället, hörde den osäkra tonårstiden till. Jag har aldrig mått så dåligt som då. Det är inte roligt att inte känna att man duger om man inte är smal, tight, sminkad, plattångad, välklädd och lagom på alla sätt och vis. Jag är definitivt mindre perfekt nu som 31-åring, men ack så mycket lyckligare och tryggare i mig själv. Det enda jag kan sörja med min make är att han börjar få en kal fläck på huvudet. Jag har alltid älskat hans hår. Det är liksom en del av honom som försvinner. Det påverkar dock inte min attraktion till honom. Han har dessutom gått upp 13 kilo sedan vi träffades, men det tycket jag bara gör honom finare. Människor förändras, livet förändras. Så är det bara.

Lägg ner. Där där var onödigt.

Va?

Det var till en kommentar som CamCam raderade.

Min man (nu exman) sa alltid att han skulle göra slut om jag klippte håret kort. Tyckte det var en så jävla märklig sak att säga! Han själv har haft både snaggad skalle och hår till midjan och för mig har liksom hans frisyr kvittat.

Skillnaden mellan kvinnor och män I guess.. Ps: Klippte aldrig av mig håret (han gjorde slut av andra anledningar).

Du borde klippt kort.

Alltså just det där med kort hår upplevde jsg ett tag när jag var i 20 årsåldern. Klippte det superkort ala 60 tal och tyckte själv jag varit jättemodig, kände mig megasnygg. Har aldrig mött så många provocerade män som då, alla var tvungna att kommentera mitt hår, fråga varför jag ville ha det kort osv. Var så chockad att så många män var så uppenbart inskränkta

Ju kortare frisyr, rent av snaggat, och jag har aldrig i mitt liv, upplevt ett veritabelt hav av komplimanger om hur vackert det r med en riktigt kort frisyr!

Jag var tillsammans med min numera ex-man i 19 år. Han tyckte jag var snyggast när jag hade långt, blont hår. Varpå jag inte klippte det och fortsatte färga/ bleka blont. Sen lämnade han mig för en annan kvinna. Då slutade jag färga håret och klippte det kort. Tycker själv att jag aldrig förut varit så fin som jag är idag. Fattar inte varför det var så viktigt för mig att behaga honom? När jag klippte håret i hans tycke för mycket fick jag alltid kommentarer, jag tror inte ens han reflekterade över det själv. Jag älskar att ha kort hår, passar mig kanonbra och är dessutom praktiskt. Aldrig mer ska jag anpassa mig efter en man igen. Aldrig.

Jag är ytterst medveten om min fulhet. Jag är gammal och ofertil nuförtiden. Fet, 130 pannor. Ganska ovårdad, med det menar jag att jag klipper håret en gång per år, fixar inte med håret utan det är tvätta och torka, borsta ut. Inget smink. Ögonbrynen är buskiga och nästan uppväxta. Ingen hudvård. Tänderna är en katastrof, gula sneda och många i käken har ruttnat bort.
Finns inget vackert leende ens. Syns inte att jag ler. Fick en kommentar av min chef för ett par veckor sedan, där jag förklarade på hennes fråga, att pga gravitation bl.a så ser jag inte gladare ut än så här.
Lågt pannfäste. Små ögon,tättslutande.

Ja insidan är inget bättre, Lågt iq, bitter, elak osv. Jag är som en av trollen i en John Bauer tavla. Ni kan tänka er läppstift och puschup bh på en sån. Haha!
En bästa vän beskrev mig som ”en grå råtta” ett antal karlar har förklarat för mig att jag är alldaglig och inte unik samt fet. Och att de vackraste flickorna blir gifta tidigt.
Ja, jag har aldrig varit gift. Nä, det är bara att acceptera Läget.
Jag är ful, oattraktiv med flit ska det sägas kanske. Kilorna har skyddat mig i många år från idioter. Värst är när man söker jobb. Man ser vad de tänker. Så loppet är lite under andra förutsättningar. Jaja…Ha en fin höst med många kantareller.

❤️ massa kramar till dig. Jag önskar du kunde tänka lite på vad som är fint också. ❤️

Jag måste tillägga att jag tycker du verkar undermedvetet charmig. ”Vacker” är ett ord med många innebörder, och jag garanterar att du är vacker på ditt sätt. Heja din ärlighet (som jag tror många känner igen sig i)!

Jag har aldrig varit gift eller förlovad. Jag har långt blont hår ner till midjan, är smal och hyfsat vältränad. Mängder av män har sprungit snopparna av sig efter mig genom livet, men näe… relationer med män har aldrig gett mig nåt annat än en jävla massa problem och sämre hälsa, fysiskt och psykiskt. Jag blir inte lyckligare av män i mitt liv – tvärtom. (obs – inte gay)

Skulle inte finnas många äldre par om man skulle lämna sin partner för att hen förändras fysiskt på ett eller annat sätt.
Som tur är kommer med stigande ålder andra insikter (för de allra flesta i iallafall). I takt med att nära och kära drabbas av vanliga och ovanliga sjukdomar eller dör i förtid blir kroppens utseende allt mindre viktigt. Att den klarar att göra det den är till för blir det viktiga.

Det är ju en viss skillnad på naturligt åldrande och att braka iväg t ex +50 kilo i vikt så att inte ens närmaste anhöriga skulle känna igen en…

Träffade min kärlek som 20-åring, han modell. Jag osäker och svartsjuk på alla tjejer som kom fram på krogen.
Vi fick med tiden barn och jag började gå upp i vikt och hjärnspökena hälsade på. Jag bantade, gick upp igen osv. Han sa alltid att jag var fin.
Nu när vi är 50 så har jag några trivselkilon, han börjar få tjocka spretiga hår i ögonbrynen, hårvikar har plötsligt uppkommit liksom gråa hår både på huvud, bröst och skäggstubb men han är – i mina ögon – lika fin fortfarande.
Han älskar mig och mina kilon. Vi har härligt sex och trivs med varandra.
När jag var mellan 20 och 40 trodde jag att det inte gick att älska rynkor och kilon men guess what? Det gör jag/vi för människan man blev kär i när man bortsåg från ytan finns kvar under det tjocka/gamla/grå skalet.
Det viktiga är trots allt innehållet.

Hej! Kan vi bli kompisar?
/Jessica som skrev längre upp

Män får ju höra att de köpt en tjej om de sunkat ner sig om frun är ”snygg” enligt pöbeln.
Sen kan andra män även ifrågasätta kvinnan varför hon är med han.
Det är ingen skillnad.
Skillnaden är att det är främst kvinnor som diskuterar mellan varann på den här typen av plattformar så ni får sällan höra mäns erfarenheter.
Männen är på andra forum och diskuterar hur kvinnor är istället haha.

Det är skillnad på kärlek och attraktion. Nej, jag skulle inte vara sugen på att ha sex med min man om han blev jättetjock. Jag tänder inte på det. Men jag skulle inte sluta älska honom, fast mer som en vän då. Man kan inte hjälpa vad man attraheras av och vad man har för turnoffs. Några av mina turnoffs är fetma, tatueringar och rött hår. Kan vara världens mest underbara person men finns det ingen fysisk attraktion så finns det inte.

Oj. Tråkig syn på någon man älskar. Om någon som påstår sig älska mig som en partner bara gör det med villkoret att jag är smal och otatuerad, då är jag hellre utan den kärleken.

Ja jag har känt mig orolig för att ha lagt på mig stressrelaterade ångestkilon. Min man tränar o är fin i kroppen. Men vi älskar varandra på ett djupare plan..där utseendet inte är inblandat längre.

LD uttalar sig fel. Nej man behöver inte träna hela dagar för att gå ner i vikt. 70% är vad man gör med kosten. Problemet är att man svälter sig vid viktnedgång och äter för lite. Då får man på köpet en förstörd metabolism. Gjorde min viktresa 2008. 30 kg ner. Viktstabil idag för jag gjorde det på rätt sätt. Det går om man vill.

Jag har tyvärr blivit lämnad av min man efter vårt andra gemensamma barn då jag fick (och fortfarande lider av 1.5 år efter förlossningen) av en förlossningsskada, bristning grad 4. Detta har medfört att vi inte kunnat ha vaginalt sex utan att jag får ont och det svider.

Men hans argument var när han först var otrogen och sedan lämnade mig att han måste få utlopp för sin sexualitet, för det ingår i den manliga hälsan, att få ha sex.

Nu, några månader tillbaka har jag tagit mig upp på fötter, för barnens skull såklart. Men bristningen i mitt hjärta är så mycket djupare än den i mellan benen.

Jag älskar mina barn, de är värda all smärta i världen.

Vet inte ens vad jag ska skriva, det där låter fruktansvärt. Att han lämnar dig pga en skada som gör att han inte får utlopp för sin sexualitet till 100%. Kan det bli mer själviskt än så?
Jag hoppas att du i framtiden kan glädja dig åt att du blev av med honom, för han visade att han inte var något att hänga i granen. Förstår att det är tufft nu. Gläds åt dina barn och fokusera på att vara en underbar mamma, något bra kom ur din relation med skitstöveln. Kram ♥️

Det här var ändå bland det jävligaste jag läst!
1. Sök vård, du ska INTE känna så! (Fick också grad 4 vid första barnet, mår i princip som före. Se till att få hjälp (även om det ganska ofta är oklart var och vem man söker till, resan kan vara lång men kämpa! Även om vägen är längre för vissa är det ingen omöjlighet och framförallt inget du ska acceptera! För din egen skull, för jag gissar att du också gärna skulle vilja njuta av sex igen)
2. Mäns sexualitet funkar INTE så att de bara måste få utlopp för vaginalt sex.
3. Vilken jävla röv att skylla sina egna tillkortakommanden på dig och den skada du fått!

Ta hand om dig, det är inget fel på dig!

Och med ”inget fel på dig” menade jag dig som person.

Fina du, som du förtjänar bättre♥️ Vilken hemsk människa han är, hur kan man göra så?

Men fy helvete! Hoppas du kan få hjälp med den nedre skadan och att du kommer hitta kärleken på nytt, i nån vettig människa ❤️

Mk: Det är väldigt vanligt. Du är inte ensam som heterokvinna om att bli lämnad pga för lite sex eller för dåligt sex, enligt mannen.

MK
All kärlek till dig ❤️
Jag kan inte ens ana hur du mår fysiskt.
Fyyy vilket ynk till karl.

Jag är inte särskilt utseendefixerad och har aldrig valt partner utifrån utseende. Och jag bryr mig inte ett dugg om tecken på ett naturligt åldrande eller några kilon extra trivselvikt. Kan inte heller föreställa mig att en olycka eller sjukdom skulle göra att jag lämnar min man. Men jag klarar INTE av fetma och skulle tycka det kändes vämjeligt att ha nära kroppskontakt eller sex med en riktigt fet person. Mina känslor för personen skulle ju inte förändras utan det handlar bara om attraktionen och förmågan att fortfarande kunna tända på den personen. Att ha ett aktivt sexliv och finna sin partner attraktiv. Kanske skulle jag vänja mig om det gällde en person som jag älskar innerligt, jag vet inte. Har inte ställt inför något sådant val ännu.

Jag inser att man kan bli arg över det jag skriver, men CamCam efterlyste handen-på-hjärtat-svar och nu ger jag mitt. Dessutom skiljer jag på om min man skulle bli rejält överviktig som en biverkan av sjukdom/medicin och på om han faktiskt bara äter sig till den och slutar vara aktiv och röra på sig.

Varför skiljer du på anledningen till att han blir fet om det är fettet och kroppskontakt med en fet person du inte klarar av?

Det var en luddig och otydlig formulering från min sida, sorry. Jag borde varit tydligare. Menade att mina känslor för honom troligtvis skulle förändras mer om han helt ändrade personlighet från hälsosam och aktiv till att äta sig till en massiv övervikt. Det vore inte samma person som jag valde att leva mitt liv med. Att ha ett samliv med en fet person skulle jag inte klara av, oavsett anledning. Eftersom jag tycker för mycket övervikt är motbjudande.

I ärlighetens namn så ja, skulle min partner gå upp 50 kg så skulle jag inte vara attraherad längre. Vi är båda nu mulliga/små tjocka och skulle någon av oss gå upp mer så skulle det enbart bero på dåligt mat och stillasittande liv, vilket vi försöker aktivt motverka.

Jag känner ingen skam för det, bilden av att ”kärlek övervinner allt” tycker jag är så sjukt skadlig för då ska man gå och känna sig som en vidrig människa som INTE känner så. Jag tror inte min man skulle lämna mig om jag blev fet men jag hade nog varit så djupt olycklig och inte tyckt om mig själv så jag hade förmodligen lämnat honom ändå. Makes sense?

Jag har tappat attraktionen för min man. Delvis pga vikt men också att han inte lever sunt påverkar hur han mår, orkar inte leka med barnen sitter i soffan med sin telefon. Bryr sig inte om mig. Han visar inget intresse för mig så delvis verkar det ömsesidigt.

Ska vi bilda klubb?…/i princip samma sits

Varför är du fortfarande gift med honom om han varken bryr sig om dig eller visar något intresse för dig?

Jag har lagt på mig en hel del sedan jag dels träffade min man- sambofetma you know (han har också tjockat på sig) Och det andra barnet gjorde inte saken bättre. Han går fortfarande och nyper mig i rumpan, låter Grrr (ni vet, mjau typ) och annat som visar att han tycker jag är snygg/sexig. Det uppskattar jag ?

Tror mest att jag hade tyckt mindre om mig själv om jag plötsligt började skena i vikt, och tycker jag inte ens om mig själv förstår jag inte varför någon annan skulle göra det heller…

Men när jag tittade runt mig på stranden i somras var nästan alla storleken större. Så jag som smal var i minoritet och jag såg ingen som varken blängde eller skrattade åt dem. Så har det inte förändrats? Ju fler feta ju mer accepterat?

Känner igen det där på reakläder. För säg 10 år sedan var det alltid stora storlekar som fanns att hitta på rea men idag är det uteslutande små storlekar. Så någon förändring har helt klart skett.

Jag vill inte låta nervärderande men varför låter man det gå så långt att det enda som fungerar för att gå ner i vikt är operation? Man trivs tydligen inte med sin kropp om man vill gå ner i vikt så varför lät man det i så fall hända från första början? Psykisk ohälsa förstår jag, då är det sjukt svårt att kontrollera sin kropp. Men om man bara älskar att äta skit förstår jag det inte, hur man kan utsätta sin kropp för det. Jag är kroniskt sjuk och jag skulle göra vad som helst för att inte vara det. Därför förstår jag inte hur folk med flit kan vilja skada sig själva. Alla dokumentärer om fetma visar hur mycket de överviktiga hatar sitt liv, att inte kunna leka med sina barn, att få sjukdom efter sjukdom, att knappt kunna ställa sig upp utan hjälp om ens

Tror att det blir typ en ond cirkel. De ser inte resultat med träning och kost (det tar lång tid om det ska gå rätt till) och tänker att de lika gärna kan fortsätta tröstäta. Många ofrivilligt överviktiga är ”emotional eaters” och blandar ihop mat med känslor. Det är ett ätstört beteende helt enkelt.

Dessutom tror jag att om man mår dåligt psykiskt är det ännu svårare att bryta cirkeln utan professionell hjälp. Man vet att man skadar sin kropp men fortsätter ändå. Det är tragiskt.

Jo det är sant. Hoppas alla de skulle förstå att det inte har någon betydelse hur de ser ut på utsidan men hur de mår på insidan.

I fallen med riktigt svår fetma handlar det nog många gånger om matberoende. Jag har en farbror som har ätit sig sjuk och inte lyckas sluta, med många mediciner som följd. Precis som en alkoholist inte lyckas sluta dricka.

Men alla som är tjocka är inte sjuka heller, man kan vara fullt frisk OCH tjock (och äta bra mat) och då finns det ingen anledning att riskera att sabba det med bantning. Bra värden och en stabil vikt spelar större roll än siffrorna på vågen.

Håller med men det finns en gräns när det är omöjligt att vara frisk och väga så mycket som man gör. Har man problem att gå är den gränsen passerad för längesen.

Är 25 gammal och har precis fått barn. Har alltid varit ”norm” attraktiv. Smal, stora bröst, tränade ganska mycket men har alltid avskytt min kropp och utseende trots medveten om att andra tycker jag ser bra ut har jag aldrig känt mig tillräcklig. Under graviditeten gick jag in i en depression, som mest grundade sig i att jag hatade förändringarna som kom
I samband med graviditeten. Jag gick upp 5 kg och grät dagligen (jag vet att 5 kg inte är ett skit under grav men har ju mina demoner) gick inte ut hemifrån alls sista 2 månaderna för att jag ansåg mig själv ”för tjock” för att vistas ute och jag var övertygad om att min sambo skulle lämna mig. Vi åkte och bada med Några vänner till oss som också var gravida och efteråt kommenterade min sambo hur tjock hon var i jämförelse med mig och att jag minsann inte hade fått några bristningar… blev ännu mer deprimmerad. Vem fan kommenterar en gravid kvinna på det sättet? Jag var bara 7 mån tänk om jag fick bristningar eller blev ännu tjockare skulle han äcklas utav mig? Efter förlossningen tittade jag mig i spegeln och bara grät… sa till honom att det var en tidsfråga innan han dumpade mig för jag inte var hans typ längre eller jag honom för att jag vägrade känna mig otillräcklig för någon..
Varpå han också började gråta, och undrade hur i helvete jag kunde tro att han älskade mig för hur jag såg ut, och att HAN skulle lämna MIG efter att jag och min fantastiska kropp gett honom/oss ett barn. Det var fint. Men 6 v efter förlossningen och jag vet fortfarande Inte hur jag någonsin ska våga visa mig naken för honom igen.

Menar inte och förolämpa någon, jag vet själv hur fel jag tänker… ?

Förstår verkligen hur du känner Lina. Är i nästan exakt samma sits själv! ? Även om det var helt fel sätt att klanka ner på en annan kvinna för att lyfta dig, så är min gissning att han försökte få dig att må lite bättre. Om han känner dig väl och vet hur du alltid känt för din kropp, ville han få dig att känna dig snygg. Om igen, helt fel sätt. Kan vara en bra grej att ta upp med honom, inte klanka ner på andra kvinnor.

Jag tränade under hela graviditeten och kommer fortsätta även efteråt. Min kropp kanske inte kommer bli som den en gång var, men jag kan bli stark och må bra. Dessutom blir jag glad av att träna och får bra självförtroende. Det får mig att känna mig sexig. Kommer definitivt våga visa mig naken inför min man oavsett och det ska du också kunna. Stor kram till dig

Skulle säga att ingen av er passar för att leva i en heterosexuell relation.

Vad sägs om att du inte lägger dig i huruvida folk passar att leva i en heterosexuell relation eller ej? Har sett dig sprida konstiga och nedtryckande kommentarer här, vänligen sluta.

Är man trygg i sin relation så tar man inte åt sig av vad någon anonym tycker online. Just saying…

Många osäkra heterokvinnor som är otrygga i sina relationer här..

du är irriterande för att du är förödmjukande och fundamentalistiskt i ditt sätt att kommentera på, inte för att jag som heterosexuell kvinna är osäker i mitt förhållande.

Haha och ändå gick du in ett dygn senare för att svara att du minsann inte är osäker…

Släpp det om du nu är så trygg i din relation.

Och nej, jag är inte samma anonym som du diskuterar med men kan ändå hålla med om att man sällan tar åt sig om man är trygg i sig själv.

Konstig kommentar? Uppenbart att detta inte är normalt..

Haha wtf? Och det grundar du på vadå?

Så intressant ämne och många kloka kommentarer! Jag och min man är båda väldigt fysiskt aktiva och älskar att träna. Att han är muskulös är väldigt attraktivt i mina ögon, och jag vet att han uppskattar att min kropp också är vältränad. För oss båda är det väldigt viktigt att äta god och ”bra” mat lagad från grunden, och ingen av oss gillar snabbmat eller halvfabrikat, utan vi vill äta mat som är bra och bygger upp kroppen (självklart kan vi äta saker med socker i också för att vi tycker det är gott, men oftast bara på helger) . Om han plötsligt hade slutat träna eller börjat äta skräpmat och gå upp i vikt hade jag nog blivit orolig för att han inte mådde särskilt bra, då jag vet att vi delar samma ”livsfilosofi” av att det är viktigt att ta hand om sin kropp (vilket för oss innebär att äta bra mat och träna) för att må bra. Så ja, jag hade blivit orolig för hans mående om han blev ”tjock”.

Jag tror att jag kanske hade blivit lite mindre attraherad av honom om han blivit tjock, om jag är helt ärlig. Jag älskar hans muskulösa kropp, och det är en del av det jag föll för hos honom. Samtidigt är jag övertygad om att jag fortfarande skulle älska honom oavsett, och jag skulle aldrig lämna honom pga en förändring i utseendet. Kärleken är ju så mycket, mycket mer än bara utseendet. Men kanske den sexuella attraktionen hade påverkats till en början?

Jag är medveten om att båda våra kroppar kommer förändras och åldras, och jag vet att kärleken kommer bestå oavsett. Men eftersom träning och kost är viktigt för oss båda i vår livsfilosofi, så tror jag att vi alltid kommer att ha med det i åtanke. Jag förväntar mig inte att han ska ha kvar sitt sexpack hela livet, men att han (precis som jag) kommer ta hand om sin kropp och är mån om att den ska orka bära honom hela livet. Jag vill ju få ett så långt aktivt liv tillsammans med honom som möjligt! ?

Usch vad många sorgliga kommentarer här inne. Menar ni på allvar att ni inte skulle kunna älska er partner på samma sätt om hen blev överviktig? Vad hände med deras inre egenskaper? Jag hoppas att era partners hittar riktig kärlek hos någon annan!

Jag lever hellre med en fet partner än en fettfobisk partner med åsikter som era!

Tror inte nån här har skrivit att de skulle sluta älska sin partner, dock sluta attraheras. För övrigt är man inte fettfobisk för att man inte tänder på feta personer.

Okej men good for you att du känner så!! Det är väl jättefint att kunna lägga det helt åt sidan men jag skulle inte känna mig attraherad av nån som var gravt överviktig! Okej lite extra kilon osv osv ingen är perfekt men jag tycker inte det känns toppen att ligga med någon vars mage man måste hålla undan eller att personen är så trött av sina extrakilon att den inte orkar med fysiskt aktivt sex. Attraktion är inte alltid synonymt med kärlek- du kan fortfarande älska personen men kanske inte känner attraktion. Frågan är ju vad är viktigt för en själv i en relation? Går det att leva i en parrelation utan den där fysiska attraktionen? Fattar inte varför det är så skamligt att erkänna det?

min son har fettförakt. han vill inte träffa mig mer om jag inte går ner i vikt.gråter varje dag…

Är det bara jag som minns hur Lady Dahmer gjorde klart att hennes idealman ska vara lång, ha stor kuk och skägg och försvarade sig med att det var patriarkatet som tvingade henne att tänka så?

Enligt nån däruppe kan man ju styra över vad man attraheras av 🙂 helt revolutionerande, varför har ingen talat om detta för pedofiler?!

Lol du kan inte jämföra pedofili vilket är en legit mental störning med vanliga preferenser

Hur har detta med saken att göra? Dvs det som inlägget handlar om och det som var meningen att man skulle diskutera? Kan du inte läsa?

Att lady dahmer inte har något problem med att vägra ändra på sig själv om det passar henne? Det är märkligt det där med hur ”hör inte hit” används så snart det kommer fram saker LD har gjort som går emot det hon säger.

Jag hade en kvinnlig chef en gång (uttalad feminist) som betede sig på liknande sätt. Kände hon eller hennes vänner sig kränkta så var det en fråga som angick ledningen. Ägnade hon eller hennes arbetskamrater sig åt mobbning eller trakasserier på arbetsplatsen då var det inte ledningens problem.

Hur har detta med saken att göra? Dvs det som inlägget handlar om och det som var meningen att vi skulle diskutera? Kan du inte läsa?

Hon skyller allt på patriarkatet – hur hon är förtryckt och vad hon tycker, inget eget val. Minns en livesändning då hon dreglade efter Skarsgård som Tarzan… ingen dubbelmoral alls??

För det är patriarkaaatet som får henne att sukta efter dem fattar du väl ??

Nej, patriarkatet får henne att TRO, att hon suktar efter dem. Det finns inga kvinnor som på riktigt ”suktar” efter män. Inte ens heterosexuella kvinnor. 😉 Det är bara en patriarkal, manlig fantasi.

Is this the real life?
Is this just fantasy?

Ja, jag har länge funderat på varför LD inte gör som sin kompis Fanny Åström, och börjar praktisera lesbisk separatism. Det är ju uppenbart att LD hatar män. Jag antar att det har att göra med att då skulle LD vara tvungen att faktiskt försörja sig själv, det skulle inte hålla att bara sitta hemma och blogga till förbannelse.

Kanske för att hon inte tänder på kvinnor?

Det är väl bara patriarkatet som har lurat henne, precis som Fanny Åström skriver om

Vi är alla lurade av patriarkatet. Mest män faktiskt.

Hur är detta relevant? Nånsin? Ba jaha lady Dahmer gillar långa män med skägg och stora kukar. Verkligen jättekonstigt! Som om det ens har betydelse alls. Jag gillar även blonda män med blå ögon. De får gärna vara kraftiga också. Breda och stora. Mums!

Det är relevant för att du bitchar, klagar, gnäller och härjar om ”könsnormer” som drabbar kvinnor. Att du själv upprätthåller varenda könsnorm som finns för män vill du däremot inte prata om. Vill du att vi ska ta din jämställdhetskamp på allvar, ta och gör en enda handling som innebär att du är tvungen att offra någonting.

Mitt i prick AnnanAnonym!!

Och ändå är det LD som blir tillsagd att hålla diskussionerna relevant här inne…

Jag minns när hon skapade en följetong på sin blogg över män hon tyckte var attraktiva, ett av inläggen handlade om mördaren/nazisten Varg Viskernes. Charmigt!

Jag har pendlat i vikt och jag och min man har aldrig haft problem med sex eller attraktion. Han gick dessutom ned mycket i vikt pga sjukdom och jag har aldrig tvivlat på min attraktion till honom. Det är så mycket mer än ytan, det är hans personlighet och hans driv och hans personlighet som gör honom till den han är. Dejtade en ”modellsnygg” person en gång för länge sedan men när det kom fram efter att jag lätt känna honom att han var en elitistisk narcissist försvann attraktionen till honom. Både jag och min nuvarande man är aktiva människor, gillar att röra på oss och vet att vi mår bra av det. Har jag inte rört på mig på länge mår jag oftast dåligt och det vet han. Jag har inga perfekta abs eller modellsnygg kropp men jag mår ofta sämre när jag varit stillasittande. Träning för mig handlar ändå om att må bra, inte att få nån slags perfekt kropp, det är liksom ett ouppnåeligt ideal för mig. Därför känns det viktigt att inte tappa den delen men det har egentligen inte med utseende eller attraktion till en normsnygg kropp att göra.

En sak som känns orättvis är att smala personer i högre grad ses som vältränade och hälsosamma i samhället. Fatta hur många naturligt smala (min man är en sådan) som äter sjukt onyttigt och aldrig tränar. Jag däremot har hull men äter nyttigt och tränar mycket men jag kommer aldrig upplevas som smal, och har fått höra både en och två ggr ”det skadar ju inte med lite vardagsmotion” osv. Lovar att mina värden är bättre än hans.

Om du är överviktig alt. fet trots bra mat och motion är det nog nåt som inte står rätt till. Har du kollat din sköldkörtel?

Jag är inte överviktig eller fet men har alltid sen jag var barn varit ”stor”, tjock benstomme om det finns. Jag är lönn-smal. Folk blir ofta förvånade när de ser mig i bikini att jag är så smal som jag faktiskt är. (Dom reaktionerna är roliga ibland, nämen oj!)

Det där med tjock benstomme är något som sades förr men ingen har tyvärr större benstomme än någon annan. Tror att det kan vara värt att kolla upp din sköldkörtel för om du äter som du skriver borde du vara normalviktig.

Det mesta är kollat. Husläkaren är milt sagt less. Ingen vet varför jag är tjock. Jag har inte velat ha operation. Det bästa för mig har varit piller som påverkar signalsubstanserna i hjärnan. Mådde makalöst bra förra gången, men det förbjöds. Nu tror jag det har kommit något nytt. Min doktor kommer att läsa på så får vi se om ett par veckor.

Skriver du under två olika alias?

Vem. Jag? Tror inte det. Någon gång har det blivit Anonym av misstag men inte på sistone.

Ok, bara undrade eftersom jag ställde en fråga till Lisa och att du svarade på den

Jag är i precis samma sits som Lisa. Det kunde ha varit jag som skrivit det hon skrev. Därför svarade jag som jag gjorde. My bad.

/114 kg-och-den-friskaste-diabetikern-min-diabetessköterska-stött-på

Ingen fara 🙂

Men jaaa!!! Jag har nyligen fått två barn på kort tid och alltså haft mycket kontakt med vården. Jag är smal, men absolut inte mager, och det är som att vårdpersonal vägrar tro att jag inte tränar och äter nyttigt. Och trots att jag inte tränar och äter godis flera dagar i veckan så har jag perfekta värden.

Efter två täta graviditeter så är jag nu tjock. Min sambo har aldrig någonsin sagt ett endaste ord om det. Han älskar mig nog mer än innan då min kropp burit våra barn. Han har aldrig under vårat 6 års långa förhållande sagt ett endaste negativt ord om mig eller min kropp. Jag har aldrig sagt något negativt om hans heller. Spelar ingen roll att han gått upp 10 kg under åren, älskar han lika mycket för det. Är fortfarande lika attraktiv av han också.

När jag träffade min man för 13 år sedan jobbade jag som underklädesmodell, hade piercingar över hela kroppen och var normativt sexig. Fick hypotyreos och två barn senare väger jag cirka 20 kilo mer än när vi träffades, tagit ur alla piercingar han tyckte var sexiga och sminkar mig aldrig.
Vårt sexliv är ändå fantastiskt!
Han såg ut som en pojkbandsmedlem när vi blev ihop och idag har han lite gubbmage. Jag finner honom ändå mer attraktiv idag än då.

Tror mycket beror på personlighet och vilken slags kärlek man hyser till varandra. Jag vill åldras med min man, och utseende är faktiskt bara yta. Jag attraheras av den han är.

Många mediciner som har med psykisk ohälsa att göra gör en fet! Läs på.

Jag slutade hade sex med min sambo då han blivit fet jag kunde bara inte. Borde ha gjort slut flera år tidigare men bättre sent än aldrig.

Du låter som en riktigt omogen tjej du Sandra! Det går liksom inte att bli arg på en sån som dig, som fortfarande inte blivit riktigt rumsren. Hur går det med potträningen? Puss

Det var bara ett unket troll, förhoppningsvis

För ganska exakt ett år sedan, då jag och min pojkvän hade varit ihop i ett år, frågade jag honom varför det kändes som att han inte tände lika mycket på mig längre. Han svarade att det var på grund av min mage. Jag hade gått upp kanske lite men såg i princip likadan ut tyckte jag som när vi träffades.

Jag bröt ihop – var rasande – han bad om ursäkt tusen gånger om, men hans kommentaren sitter ändå inpräntad i mig. Det gör fortfarande ont för mig att tänka på även fast vi sedan dess hunnit förlova oss och planerat bröllop.

Förstår hur det känns, exakt samma va det för mig. Och bättre blev det inte. Sen efter några år förstod jag att det inte handlade om mig. Det handlade om honom, och han försökte skuldbelägga mig.

Fästmannen opererades för testikelcancer i somras och håller just nu på med cellgiftsbehandling. Han har tappat håret, hans kropp är ordentligt svullen och hans humör är inte det samma men gud vad jag älskar den där karln iallafall. Kärlek är mer än yta. Vi har varit tillsammans i snart 7 år och sett dom flesta sidor av varandra. Klart det är skitjobbigt att se honom gå igenom det här men trots att han förändras älskar jag honom inte mindre för det

Therese Wickman skrev ett väldigt bra instagraminlägg gällande kroppshets.

Det handlar inte bara om utseende. Jag har i min närhet två personer (kvinnor faktiskt) som dumpat sina äkta män då de drabbats av svår sjukdom. MS respektive stroke. För att de inte pallar ett ”extra barn”.

Ingen vacker handling direkt.

Männen hade DEFINITIVT (och mycket snabbare) gjort likadant mot sina fruar, om det hade varit fruarna som blivit svårt sjuka.

Hur vet du det?

Heterosexuella män är mycket snabbare på att skicka sina fruar in på t.ex ålderdomshem, än vad heterosexuella kvinnor är, som istället ofta vårdar sina sjuka eller åldrande män i hemmen. År ut och år in. Vi vet också att heteromän oftare än heterokvinnor, erbjuds samhällets assistans om deras fruar blir gamla/sjuka. Heteromän förväntas inte behöva blir vårdare av sina fruar på samma sätt som det ofta ses som självklart, att heterokvinnor ska vårda sina åldrande/sjuka män.

Till skillnad från homosexuella eller varför detta upprepande av ”heterosexuella”?

Fick en neurosjukdom och hamnade i rullstol (och gick upp massa i vikt). Plötsligt hade vi hemtjänst och andra vårdkontakter på daglig basis. Min man roddade allt i vårt liv. Och gör fortfarande. Så att dra alla över en kam är jäkligt orättvist. Det handlar om personlighet.

Jag har läst att det inte är ovanligt att par skiljer sig när den ena drabbas av svår sjukdom. Det handlar inte om att kärleken dör utan för att det kan vara så mycket problematik involverat. Den sjuke ältar sin sjukdom, får dåligt självförtroende, tappar livsgnistan. Listan blir lång. Den andre kanske får ta hand om den sjuka och får mycket på axlarna så att säga. Ekonomin blir lidande.

Alltså det är svårt, för samtidigt som jag förstår det någonstans ändå, så skulle jag få ett hemskt dåligt samvete om jag skulle lämna min min p.g.a. att han blev svårt sjuk. Hade jag å andra hållet blivit dumpad just p.g.a. det hade jag blivit deprimerad, det vet jag. Min pappa lämnade mamma när hon fick cancer och jag hatar honom fortfarande för det. När hon sedan dog kom han till mig, grät och bannade sig själv men jag tyckte bara att det klingade falskt.

Tillägg: Angående min pappa så hatar jag honom och samtidigt förstår jag innerst inne, tror jag. Kanske beror på att jag helst av inte allt hade hatat min pappa, jag vet inte. Kanske lät luddigt.

Varför hatar du honom för det? Han gjorde ju precis som feminister har skrikit att man ska göra i 20 år, när man inte längre får ut något av förhållandet så ska man sticka, och ingen har rätt att kritisera dig för att du gör det.

För att jag uppfattade det som att han svek henne. Kanske är jag lite biased för att hon inte överlevde, jag ser det som att hon slutade kämpa med behandlingen när han lämnade henne. Vet faktiskt inte.

På vilket sätt är det hans problem? Som feminister återigen har skrikit om i decennier, det är det offentliga som tar hand om de sjuka, partners har ingen skyldighet att vara psykolog och vårdare.

Så förbaskat sant

Jag blir tokig och mycket irriterad på när min killkompis får komplimanger för att ”han har en så vacker fru” (som är en av mina bästa väninnor). Och jag tror inte ens folk tänker på det! HAN ska ha en komplimang för att hans FRU är vacker! Tror inte hon reflekterar över det heller, tycker säkert det är trevligt att folk ger komplimanger. Att de inte är direkt riktade till henne utan till hennes man, och att hon i det fallet reduceras till ett objekt eller en trofé som hennes man har lyckats fånga finns nog inte på kartan. Men hon är snäll och en underbar vän, så jag tar inte den diskussionen med henne. Men varför tycker män sinsemellan att det är komplimenterande att kompisens fru är vacker eller snygg? Min exman tyckte inte om sådana komplimanger han fick när han var gift med mig, men det var för att han var patologiskt svartsjuk. Han fick en sån komplimang för att hans fru (jag) var snygg, och sen gick han hem och krävde att få veta vilka andra jag låg med. Suck. Vem gör man sig till för, sig själv, andra kvinnor eller för att behaga sin partner?

Jag har alltid haft en osund relation till mat, har i vuxen ålder vägt allt mellan 70-122(!) kilo.
Min sambo har trots denna enorma viktuppgång (två graviditeter/ätstörning/psykisk ohälsa) alltid attraherats av mig.
Det är så skönt att han inte bryr sig, för det har jag gjort & gör fortfarande.
I slutändan är det ju vad JAG tycker som är det viktiga i denna fråga..
Inte vad han eller någon annan tycker.
Jag har under detta år gått ner cirka 40kg med balanserad kost & träning.
Jag känner mig piggare, fräschare & finare.
Han har varken sagt att jag ser bättre/sämre ut. Bara att han älskar mig för att jag är jag. Han är fantastisk ❤️

Jag förstår inte det här med att LD inte vet vad hennes man tycker om hennes fetma. Om jag var skallig, och min livsgärning gick ut på att få alla skalliga accepterade, så skulle jag garanterat ha diskuterat min skallighet med min make och veta vad hans inställning, någon gång under 10 års tid. Det handlar inte om att han inte ska kommentera min skallighet för då är han en mansgris, det handlar väl om att det är normalt att bara veta sådant om varandra?

Jag är ätstörd och skulle ha stora problem med att gå upp för mycket i vikt. Jag skulle också ha problem med att finna min partner attraktiv om han gick upp för mycket i vikt. Tyvärr.

Livet är orättvist & vissa av oss är födda med gener som gör att man väldigt lätt går upp i vikt även om man är sett ur ett generellt perspektiv sunda både med matvanor och träning.

Själv blir jag ”tjock av att titta på mat” och lägger på mig k perioder trots att jag äter nyttigare än genomsnittet och tränar betydligt mer än de flesta.

Nu lever jag som särbo med oceaner av tid som tur är och går med jämna mellanrum ner det jag lägger på mig av tre anledningar, dels är jag ngt ätstörd, dels har jag fritidsintressen som försvåras av övervikt och dels gillar jag utmaningar.
Men trots att jag aldrig vart riktigt ”fet” är det omöjligt att hålla min vikt enkom genom bra matvanor och träning. Jag är tvungen att gå på riktiga lågkcal dieter ell strikt Lchf för att tappa dom ca 10kg det brukar handla om och samtidigt springa ett antal mil per v.
Med tanke på hur mycket tid, ork och engagemang det tar har jag mycket svårt att förstå hur jag skulle orkat med detta med ett ”vanligt liv” som anställd med barn och familj osv.

Förstår fullständigt varför attraktionen ”dog”
här hemma. Jag tappade orken att göra mig fin, rasade upp i vikt, blev deprimerad pga viktuppgång, gick upp ännu mer av antidepressiva. Motionerade längt till bilen.. Såg ut som f*n under den tiden.. fanns inget attraktivt med mig då. Ville förtusan inte ens se mig själv i spegeln. Små käkade onyttigt hela tiden. Fanns inget stopp.

Nu har jag äntligen tagit tag i mig själv & börjat förstå att jag kastar bort dagarna på ingenting. Gått ner 12 kg med strikt kost och promenader. Blivit gladare och hyn är inte lika grå längre. Orkar mycket mer nu.

Glad för din skull!

Men säg det inte till LD bara, enligt henne kan man inte gå ner i vikt på ett bra sätt 🙂

Brukar inte lyssna på vad andra säger 🙂
Jag vet att bra och strikt kost med motion funkar jätte bra. Att bara dega hemma som jag gjorde innan gav mig bara övervikt och bitterhet ❤️❤️

Ställde denna fråga till min sambo när jag fick se detta inlägg. Har gått upp ca 20 kg sen vi träffades. Hans svar var ”jag bryr mig inte, du får se ut precis hur du vill så länge du mår bra och älskar dig själv” åh vad jag älskar honom.

Nej kärleken sitter inte i kilona och det är en sak. En annan sak är att LD säger att man måste leva på svält och träna dagarna i ändan för att gå ner i vikt. Fel, fel. Kroppen behöver en hel del mat för att kunna gå ner i vikt. Med mat, lagom motion och ett pannben så går det. Utan svält.

True! Dessutom borde det informeras mer om att styrketräning höjer förbränningen, till skillnad från konditionsträning. Har folk min närhet som springer på löpbandet hur länge som helst och klagar på att de inte går ner i vikt. När jag säger åt dem att lyfta upp hantlarna så säger de att de inte vill bli ”biffiga”.

*slår-mig-för-pannan-emoji*

Inte för alla. Är det svårt att fatta!

Bara för att vara riktigt säker på att Linda fattar. Du har fel. Det kanske funkar för dig just nu. Men det funkar inte för alla. Det handlar inte enbart om vilja, sluta tro det. Du förolämpar folk.

Titta bara på Anna Book. Hon hade ett team av specialister under tävlingen för att gå ner i vikt. Hon hade tidigare också opererat sig. Nu kommer kilona krypande igen. Varför då? Bristande vilja? Hon kanske tröttnat på att vara smal eller?

Hon älskade att visa upp sin nya smala kropp. Nu visar hon inte upp sig längre. Varför då?

Att Anna Book går upp beror just på att hon levde på lite kalorier och för mycket träning under tävlingen. Som jag skrev kroppen behöver en hel del mat för att förbränna. Tips är att följa Olga Rönnberg. Funkar för alla om man vill.

@Linda

Det lönar sig inte att förklara för de som inte begriper. Jag ger upp.

Äta på exakta tider är a & o 🙂

Än en gång. Nej! Funkar inte för alla! På riktigt. Temporär fasta eller slarva med maten får mig att må bra och se yngre ut. Provade att äta regelbundet i tio år så jag vet att det inte funkar för mig.

Kan inte fatta att det är LD av alla som blir tillsagd av camcam i det här kommentarsfältet. Jag blir imponerad av att hon kan behålla lugn ton och diskutera sakligt trots alla elaka och ytterst osakliga påhopp här inne.

Kommentarsfältet under det här inlägget var ett lågvattenmärke. Vi brukar väl kunna hålla lite högre nivå här inne i alla fall.

Sov gott och hoppas att några av er vaknar på en bättre sida imorgon.

(Obs. Pratar så klart inte om alla här inne och det är fritt fram för den som vill att ta åt sig)

Kunde inte sagt det bättre själv!

Jag har superfriska tänder. Inte ett hål. Inte går jag och talar om för andra om du bara äter rätt och borstar tänderna så slipper du problem. Det handlar bara om rätt vilja. Eller?

Och jag som inte är fattig kan lätt tala om för fattiga att det bara handlar om inkomster minus utgifter. Jättelätt matematik!! Vad är det de inte fattar?

Precis så. Folk älskar att ignorera DNA och genetik samt skillnad på hormonnivå, ämnesomsättning m.m. vad gäller övervikt. Men tänder, hårsvall, etc ja där är det helt okej att ha 20 hål i tänderna och ingen tror att man är ett äckel som inte äger en tandborste utan alla fattar det är kassa fysiska förutsättningar/gener… Dubbelmoralen. Bara för de älskar känna sig bättre än oss överviktiga. Jaja fortsätt ljuga för er själva .

Jag gillar inte när min pojkvän håller mig runt magen när vi ligger i sängen, för jag tycker den är för stor och ”fläskig”. Men han säger alltid att han tycker om min mage (och resten av mig såklart). Han verkar nästan tycka jag är som snyggast när jag är lite rundare.

Jag upplevde samma sak. Jag sade till killen att ”jag tycker att det är jobbigt när du tar tag i mina fettvalkar, jag vill inte bli påmind om att de finns”.

Han svarade att ”men det är ju så kvinnligt och vackert”.

Vad lär vi oss här?
Jag berättade hur jag kände och fick veta att jag var vacker i hans ögon. Inte trots mitt hull, utan tack vare. Det är klart att han får känna så mycket han vill!

Jag älskar min partner på djupet och han älskar mig likadant. Skiter i vikt och håravfall och allt sånt. Till slut är vi ALLA rynkiga och ”fula” ändå ju…

Om ni födde barn och fick ett ”fult” barn hade ni inte älskat det då? Inte stolt visat foton till kollegor och släkt?

Tror många här inne inte känt äkta kärlek.

Innan min nuvarande man levde jag med en elitspelande fotbollskille. Han tränade 6 dagar i veckan, spelade matcher på helgerna och var ett enda kraftpaket med rutor på magen och en stenhård kropp. Då trodde jag att det var den enda typ av man jag skulle attraheras av, den vältränade typen.

Idag lever jag med en överviktig man (vi har levt ihop i 19 år) och har aldrig varit så lycklig och förälskad som jag är nu. Han var inte det när vi träffades men har blivit med åren. Jag älskar varje millimeter av hans kropp och jag har aldrig varit så attraherad av en man som jag är av honom. Hans övervikt har absolut ingenting med mängden kärlek att göra. Jag älskar hans personlighet så mycket och hans utseende och kropp ingår ju i den.

Fotbollskillen var inte ens i närheten av att få den kärlek jag nu har att ge bara för att hans personlighet inte var den personlighet som min man har. Har aldrig känt mig så sammansvetsad och stark tillsammans med en partner tidigare. It’s easy as that!

En sista kommentar.

Det fanns en kille som tyckte att jag var jättevacker när jag vägde 130 kg. Efter att ha bantat under hundra var han inte längre intresserad. Jag var för tanig.

Själv såg jag en dokumentär om anorexiapatienter. Jag fattade ingenting, de var ju skitsnygga!

Summan av detta är att jag accepterar mig själv för den jag är. Försöker följa de senaste forskningsrönen om vad som är hälsosamt. Inser mina begränsningar och ber min husläkare om hjälp med bantningen. Inte för utseendets skull, utan för hälsan.

Men innerst inne skulle jag nog vilja vara så där galet mager som jag var innan puberteten.