Vissa har reagerat på att Isabella svarat så här på frågan om hon tycker det är svårt att växla mellan att vara affärskvinna och mamma.
Att hon anser sig vara en bättre mamma och ledare som skild än innan.
Jag förstår att detta är som att svära i kyrkan för en förälder, att säga så här men är det egentligen så himla hemskt? Egentligen?
Det är inte ofta jag håller med Isabella men här har jag lite svårt att förstå vad folk blir så upprörda över.
Är det att hon trivs med att vara deltidsförälder och har maximerat livet utifrån det? Att hon inte konstant skriver att hon sitter hemma och gråter utan att få någonting alls gjort när barnen är hos Odd?
Hallå, det är Isabella Löwengrip vi talar om – gör hon någonsin någonting annat än till 100% på max?
Kanske är det en överlevnadsstrategi, kanske funkar hon bättre när hon får fokusera på en sak till 100% istället för att försöka göra lite av allt hela tiden?
Givetvis funderar jag över hur hon skulle tackla det, om hon av någon anledning fick 100%-ig vårdnad av barnen med tanke på hennes uttalande här ovan men ”den dagen, den sorgen”.
Då skulle hon förmodligen anpassa livet efter rådande förutsättningar, precis som hon gjort här.
Är det här verkligen så provocerande?
Kanske måste man vara biologisk förälder för att förstå det upprörande i det?
Föregående inlägg 