Jag vet att det inte är synd om mig men nu lever jag på sista optimistandetagen.
Jag vet att lägenheten kommer bli bra. Och jag vet att jag är lyckligt lottad här i livet…
Men just nu saknar jag ett hem. Ett riktigt hem med alla ens saker där man bara känner sig som hemma och kan slappna av och bara va.
Vi har ändå bott i en resväska sen sista veckan i oktober när vi flyttade ut från vår lägenheten på Regeringsgatan. Efter det bar det av till mamma i åtta veckor. Sen bodde vi tio dagar i vår lägenhet, sen en vecka hos mamma. Sen två veckor i Thailand sen en vecka hos mamma och nu två veckor här på hotellet. Det kanske låter som lyx att bo på hotell och det är det när man är på semester men när man har fem tröjor, två par jeans och tio trosor är det inte bara happy holiday…
Jag saknar mina mjukiskläder. Jag saknar mina raggsockor. Jag saknar mina krämer och ansiktsmasker. Jag saknar mina sängkläder och MIN SÄNG. Jag saknar mina kryddor i mitt kök.
Jag saknar att krypa upp under vingen på Douglas i vår enorma soffa.
Jag saknar ett badkar. Jag saknar att ha ett påfyllt skafferi och kylskåp. Jag saknar att komma hem och lägga mig i soffan och känna tillfreds och lugn.
Jag saknar att ha ett hem. // Dasha
Influencers verkar flytta betydligt oftare än ”vanlisar” men det är inte helt sällan man läser att ”de är mellan boenden” mm och jag är inte det minsta avundsjuk eftersom jag både hatar att flytta och har jättesvårt att bibehålla några som helst rutiner när världen gungar lite.
Ta Molly Rustas som ett exempel, eller Angelica Blick.
De har båda varit väldigt mycket på resande fot de senaste åren men verkar ändå kunna behålla rutiner gällande träning mm.
För mig faller allt om jag inte har en stabil hemmamiljö att luta mina rutiner mot.
Att vara egenföretagare är alltså inte riktigt optimalt för mig alla gånger men jag jobbar på att inte vara en ”allt eller inget-person” beroende av situationen runt omkring mig.
Tack vare Selma så har jag fått vissa rutiner som måste göras varje dag, oavsett var jag är . om hon är med så klart, men det är hon nästan alltid.
Så jag förstår verkligen vad Dasha menar, samtidigt som jag håller med om att hon både är lyckligt lottad och att det nog inte är så där jättesynd om henne.
Jämfört med hur Victoria Törnegren skrev om sin situation på ett sätt som mest fick henne att framstå en smula överpriviligierad utan verklighetsförankring så uppfattar jag Dashas inlägg som en direkt motsats till det.
Kanske missförstod jag Victorias intentioner med sitt inlägg?
Hur funkar ni?
Kan ni behålla era rutiner oavsett var ni är eller vad som pågår runt er?
Kan man lära sig sådant tror ni? Kan inte Komvux börja erbjuda kurser i det?
Föregående inlägg 