Vad anledningen till den här tidseffektiviteten var, framgår inte av Isabellas inlägg men det var säkert någonting superviktigt.
Varför skulle det annars ordnas så att Isabella slapp de minst 90 sekunderna av dötid i butiken, som det tar för stylisten att samla ihop de redan utvalda förslagen på nya lekkläderna till chefen?
Eller är det för att hon ska få känna sig så där viktigt och exklusiv igen som hon gjorde i den där absurda livsstilen hon fejkade innan och som hon förkastade och skämdes över så fort hon insåg att pengarna var slut?
Och nu med företagsförsäljningen så försöker hon fasa in den utan att se allt för dum ut eftersom hon aldrig egentligen ville överge den, men var så illa tvungen där ett tag?
I helgen var hon ute och åt med sin gamla allt i allo, Marisol Was och det är ju inte utan att man undrar om hon tuggade maten åt Isabella och matade henne som en liten fågelunge.
Den här beskrivningen av ”fine dining” låter som tagen ur en konversation med en fyraåring.
Jag verkar dock inte vara den enda som reagerar på Cirkus Löwengrip.
Så här låter det i kommentarsfältet:
Föregående inlägg 