SVT visade igår invigningen av den nya ”Guldbron” i Slussen och hur människor var på vippen att stå och skaka av upphetsning över att ha fått gå på den, strax efter att den invigts.
Jag vände mig till Magnus och frågade lite försynt ”Alltså, vem fan GÖR något sådant
Vem, vid sina sinnens fulla bruk ser invigningen av den här bro som en ”once in a lifetime opportunity” som är värd att stå ute i regnet för och som armbågar sig fram för att vara först med att klampa över den, trots att ansvariga uppmanat folk att INTE komma till invigningen pga Covid-19?
Förmodligen samma personer har köat hela natten för att få vara bland de första att köra bil på när bron öppnade för motorburen trafik i morse antar jag?
Är detta vad Covid 19 gjort med samhället, eller har folk alltid roats av sådant här?
Alla dessa frågor fick svar när jag gick in på Instagram.
Personen jag efterlyser i stycket här ovan är nämligen Sandra Beijer. Hon hängde nämligen på låset för att bevittna denna historiska händelse och lyckades till och med komma så pass nära händelsernas centrum att hon nästan kunde sträcka ut handen och TA på musikkåren som gick förbi.
Jag letade efter spår av ironi i Sandras inlägg, men tycker mig inte se några sådana, men hoppas fortfarande på att jag bara tittat för dåligt.
Är jag tragiskt svårimponerad?
Borde jag lära mig att glädjas över de små guldkornen (pun intended) i tillvaron, som invigningen av en bro?
Är detta en monumental händelse som bara händer en gång i livet, där alla vi som inte var där gått miste om en fantastisk historia att berätta för eventuella barnbarn om?
Kommer samhället delas in i två läger? De som var där, och de som inte var där?
Team Guldbron eller Team Tragisk?
Föregående inlägg 