Öppet Spår


Det här är alltså ett inlägg där det är fritt fram att kommentera om vad du vill, när du vill, hur du vill, på vilket sätt du vill.

Dock undanber jag mig politiska diskussioner, tack!
OT är mer än välkommet och det finns inga rätt eller fel.
Är du ensam hemma? Sjuk? Uttråkad? Vad som helst, du är VÄLKOMMEN hit för att snicksnacka om vad som helst!

Givetvis gäller samma regler som vanligt och om man inte sköter sig kan man bli sattes på moderering – men det är sen gammalt och ni sköter ju er så go nuts… ?

Ps! Tjafsa mindre!

657 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Har nån kollat på dom där ”17/18/19 kids and counting” tv-serierna?Josh Duggar (”17/18/19 kids and counting”) har åkt dit för innehav av barnporr (grövsta av de grövsta bilderna, barnen på bilderna var under 12 år). Han sitter häktad, rättegången blir den 6 juli, och riskerar ett 20-årigt fängelsestraff. (Dock kan han ev. komma ut innan rättegången om de bestäms att han släppas ut mot borgen). Hans fru är gravid, det sjunde barnet ska födas på hösten. De har sedan tidigare sex barn i åldrarna 17 månader – 10 år.

    Inte riktigt första gången Josh är i rubrikerna för diverse saker, undrar vad som måste hända innan hans fru lämnar honom. Det är nog av religiösa och/eller ekonomiska skäl som gör att hon inte stuckit hittills ? Intressant att se vad som händer om/när Josh döms och hamnar på register över sexualbrottslingar med alla de begränsningar som finns för dessa typ av brottslingar i USA.

      Den var väl han som begick övergrepp på sina systrar också. De var med i intervjuer och pratade om det (hkanske dr Phil?) men jag tror att de bad bort det. Funkade tydligen inte…

        Föräldrarna pratade en massa om att han var i Satans grepp..Bra sätt att skylla ifrån sig på.

          Jag kollade på Duggars hemsida där Joshs föräldrar skrivit: “We appreciate your continued prayers for our family at this time. The accusations brought against Joshua today are very serious. It is our prayer that the truth, no matter what it is, will come to light, and that this will all be resolved in a timely manner. We love Josh and Anna and continue to pray for their family”

          Under inlägget finns närmare 150 kommentarer där folk (deras fans?) tycks förminska saken och nån skriver också hur satan lett Josh till fel väg bla bla blaa. Inte så många kommentarer om offren där inte.

            Det är så jäkla sjukt. En av systrarna som han förgrep sig på skrev på Instagram att hon och hennes man är emot alla former av pornografi då de är kristna. Som om det skulle vara problemet här liksom? Det är för i helvete bilder och videor på barn som utnyttjas på värsta tänkbara sätt, inte porr.

        Ja precis, de var han.

      Definitivt religiösa/ekomiska skäl. ”Sekten” de tillhör (IBLP) är fruktansvärt misogyn och hon kommer från en fattigare familj. Sedan verkar hon ju inte vara den vassaste kniven i lådan, men har man blivit hemskolad och indoktrinerad hela livet är det kanske inte så konstigt.

        Dock lyckades familjen Duggar (alltså Joshs föräldrar, Josh med syskon och deras ev. partners) bygga ett imperium runt dom där tv-serierna, de sålde t ex böcker, föreläsningar etc. När man slutade producera ”19 kids and counting” pga. Josh tidigare övergrepp förlorade familjen ett inkomst på ca 20 miljoner dollar/år.

          Ja och programmet kom ju tillbaka i ny tappning kort efter att ”19 kids and counting” slutade sändas och även då var det Jim Bob som fick alla pengarna (trots att han och Michelle knappt filmades).

            Hur kunde JomBob få alla pengarna när det mestadels var de gifta systrarna som var med?!

              För att han är familjens överhuvud. Enligt ena systerns make lurade han också barnen att de inte tjänade något på serien.

                Vilken trevlig farsa ♥️

      Förhoppningsvis får hon nu en chans att ta sig loss ur äktenskapet. Och att hon och hans familj nu tar avstånd till honom ch allt han gjort!

        Hoppas också det, men tror inte det är så troligt tyvärr.

        Jag har för mig att hon försökte lämna honom tidigare, men blivit pressad av sin familj (!) att gå tillbaka.

          En av hennes bröder vädjade till henne att lämna och lovade att ta hand om henne och barnen. Så blev det ju dock inte.

      Det värsta är att han INTE sitter häktad i väntan på rättegång och har fri tillgång till sina barn, förutsatt att hans fru tillåter det (vilket hon säkerligen gör, då kvinnor är underordnade män enligt deras tro).

        Ja, så länge frun är närvarande hette det kanske. Men med sju barn, hur kan hon vara överallt?

      Hela den familjen verkar vara riktigt sjuk! Men ofta är det ju så när det handlar om sekter/starka religoner osv. Och föräldrarna som skyddar sonen mot allt, trots att han har ofredat sina systrar, varit otrogen och nu laddat ned grov barnporr från darkweb… ?

        Herregud. Hur kommer någon ens på tanken att titta på ett barn i sexuellt bemärkelse? Fattar ingenting

      Han sitter inte alls i häkte. Han blev nyligen utsläppt tills rättegång. Han har varit häktad innan för barnporr, han förgrep sig på ena systern och andra barn i familjens närhet men slapp straff då hans far och sheriffen i staden tog ett snack med han. Hans far är tydligen stor inom politiken i Tontitown (där dom bor).

        Han förgrep sig på fyra av sina systrar och en barnvakt. Det var inte riktigt så det gick till med polisen och pappan har inte varit politiskt aktiv sedan början av 2000-talet.

        Nej, han har inte varit tidigare häktad för barnporr och han förgrep sig på sina 4 systrar och en barnvakt när han var tonåring.

          Han blev avslöjad som en av flera gifta kändisar på den där otrohetssajten.

            Ja, det också.

      Vaaaa? Blev så chockad nu, de verkade ju riktigt helylle ?

    [Borttagen kommentar]

      Blev förvånad av att läsa denna kommentar här pga den kändes väldigt kill-typisk för att vara i ett forum där främst kvinnor hänger

      Igen?

    Sorry för lång kommentar…

    Hej!

    Jag har ett dilemma jag behöver råd kring.
    Jag och min sambo var väldigt glada och förväntansfulla över att jag för första gången skulle bli moster och min sambo ”morbror”.
    Vi fanns där för min syster och hennes partner på alla möjliga sätt och ställde upp mer än vad som förväntas med allt ifrån praktiska saker till den känslomässiga biten. Speciellt då våra föräldrar inte finns i bilden så kände jag att vi behövde finnas där mer än vad som normalt förväntas. De är väldigt lugna människor som gillar att vara hemma och de har inte många nära.

    Efter att min systerson föddes så började stämningen mellan oss att förändras. Allt handlade om barnet, vilket är självklart på ett sätt med tanke på att det är deras första men det var nästan lite besatthet över föräldraskapet. Allt kretsar kring barnet som nu är ett år. Efter några månader märkte vi tydliga tecken på att speciellt min syster visade överdriven oro för sin son och hade en del katastroftankar. Detta gick ut över oss då man märkte att de var så överbeskyddande att vi inte längre var avslappnade hemma hos de. Höll vi barnet fel, eller om han började gråta när vi höll honom så fick man spydiga kommentarer och man gick konstant på tår. Efter ett besök så blev det en diskussion med min syster som tyvärr inte förstod vår sida alls. Jag är oftast väldigt obrydd och säger sällan ifrån så jag hoppades att hon skulle ta detta på allvar. Att vi kände en sorg över att inte få knyta an till hennes son och att vi inte fick någon tilltro från dem. Speciellt när vi funnits där dag och natt och ställt upp, då känns det lite som att det passar när vi hjälper till men inte när vi säger något de inte gillar.

    Det slutade iaf med att min syster sa väldigt elaka saker som att sonen är orolig varje gång vi varit på besök och har svårt att sova efteråt. Att vi är för närgångna när vi hälsar på och försöker skoja och gulla. Vi ger inte barnet sitt space. Både min sambo och jag blev så ofantligt sårade att vi valde att backa då det inte finns någon mening att umgås om de tycker att vi gör skada på deras barn. Ingen av oss har hört av sig och tiden bara går. Vad tänker ni? Hur ska vi gå tillväga?

    Jag försöker få olika inputs från nära och kära för att se saker från bådas håll men jag vet att de är isolerade i vanliga fall så med en pandemi så är det bara ännu värre. Alltså kommer de troligtvis inte ändra åsikt då de endast spenderar tid med varandra och de är väldigt eniga i sak. Tacksam för hjälp… För att klargöra så har både jag och sambon alltid varit barnkära och har en del erfarenhet så vi är inte novis även om vi inte har egna barn.

      Det går inte att uttala sig om detta när man bara hör ena sidan. Det finns nog fler sidor av sanningen och därmed värdelöst att spekulera. Detta är något ni måste lösa mellan er.

      Om ni inte kan prata med varandra så skriv ett brev och förklara hur du/ni känner. Och sen är det bara att vänta på en reaktion från hennes/deras sida.

      Jag förstår att det är jobbigt för dig, och din syster må ha överreagerat och varit onödigt elak. Men att bli förstagångsförälder ÄR att bli besatt av sitt barn, på gott och ont. Man äter, sover, skiter, skrattar, gråter med den där lilla parveln som tar över ens liv så att man blir överbeskyddande är naturligt. Hon har också rätt i att man ska ge små barn sitt space, alltså låta barnet komma till dig, inte tvärt om. Tyvärr är det nog bara att svälja stoltheten och låta din syster ha rätt, även om hon kanske inte har det. Hon kommer bli normal igen när barnet är några år, håll ut ?

        Fast njae. Mina vänner/syskon med barn var absolut inte sådär. Snarare ”här ta ungen så jag får andas” och var extremt bekväma med att andra höll barnen och matade och gullade. Känner inte alls igen det beteendet ts beskriver och då har ALLA i min omgivning barn.

          Exakt så. Så har det varit med alla andra i vår omgivning. Vi har fått lära oss att skapa ett band, trösta och skapa anknytning. Lite gråt behövde inte nödvändigtvis vara negativt då det ingår också. Tack! Känner inte mig tokig längre ? / TS

          Och jag har motsatt upplevelse. Jag skulle själv utan problem vridit nacken av den som fick mitt barn att darra på läppen, hehe. Inte en chans i helvetet att någon som inte var jag eller barnets pappa skulle fått fortsätta hålla barnet om det grät. Sorry not sorry.

            OK vi alla tycker säkert olika om att knyta an och skapa förtroende att få trösta. Men han har aldrig ens gråtit i min famn, hon vill ha tillbaka honom vid minsta antydan. Och då har det varit typ att man sitter lugnt och stilla i soffan, men att han är lite trött tex. Förstår inte varför man skulle vilja vrida nacken av en människa som håller ens barn och då råkar barnet bli lite trött o ledset?
            Men vi alla är bekväma med olika saker såklart.

            Men snälla lugna dig, haha. Inte som att folk gör nåt med flit eller ens gör nåt för att barnet ska blrja gråta ? Och då skulle du skada dem? Weirdo.

              Hur var det här med läsförståelsen? I den ingår att inte tolka allt bokstavligt.

                Även om det inte var bokstavligt var det konstigt.. Vad menar du då? Gapa och skrika? Bli arg? Nåt stort betyder ”vrida nacken av” vettu…

                Vad menar du då? Gapa och skrika? Bli arg? ”Vrida nacken av” är ett starkt uttryck, betyder en stark reaktion åtminstone.

                Det har inget med läsförståelse att göra, möjligtvis skulle du kunna hävda att man ska läsa mellan raderna, men inte heller det är rätt här. Anonym 21.03 ÄR ett weirdo.

            Är det för att du vill vara den enda människa som ditt barn kan ty sig till? Att han inte ska få känna trygghet hos någon annan?

            Alltså du 21:03 är fan läskig.

          Exakt sådär har det varit för mig som förälder samt som vän till nyblivna föräldrar!
          Låter nog en gnutta paranoid det att man skulle skada eller såra barnet osv …

        Tack för en insiktsfull kommentar! Detta hände när han var ca 6-8 månader, och då alltid satt i stol eller någons knä/famn när vi var på besök. Det fanns alltså aldrig någon chans för oss att låta han komma till oss på något sätt. Vi fick alltså bara chansen att umgås när vi höll honom eller hälsade/sa hejdå och där med gulla lite, klappa med händerna eller vinka. Är det fel? Trodde det ingick i att skapa en relation med en bebis.. Alternativet hade varit att vänta o först börja förrän han är så pass stor att han ålar eller kryper 🙁

          Jag menar verkligen inte att ni har gjort fel ? Jag menade bara att det från en viss ålder tycker små barn det är jobbigt när andra än mamma och pappa kommer och hälsar på och plockar upp direkt. Att närma sig långsamt eller sitta bredvid och gulla är ju självklart inte samma sak!

            Tack för återkoppling! Saken hör till att han typ aldrig gråtit när jag har hållit i honom heller, det är liksom vid första antydan som det blir en grej och de ska ha honom tillbaka. O då kan det vara att vi bara sitter stilla, lugnt i soffan.

            Ja, min lilla började i den åldern gallskrika när farmor kom. Efter ett tag gick det dock bra efter att farmor höll sig på säkert avstånd. Då vågade hon sig fram?

              Det kan ju vara så att föräldrarna vill undvika gråt i största möjliga mån då det både är hjärtskärande och jobbigt att höra. Vem vet de kanske har ett par sömnlösa nätter bakom sig som skrämt upp dom?
              Min syrra var konstigt överbeskyddande med första men hade lixom vant sig vid alla ljud och missljud vid andra barnet och var helt klart mindre spänd och oroad då

      Oj vad svårt. Skulle bli jätteledsen om min bror gjorde såhär. Samtidigt som jag inte har barn och har svårt att sätta mig in i situationen. Om hon nu tycker att ni är för närgångna och ”oförsiktiga” så kunde väl hon ha kommunicerat det? Känns otroligt konstigt att ni har slutat pratat pga detta. Jag hade ringt!

      Tänker att det kan mkt väl kan vara så att din syster kanske är överbeskyddande och har katastroftankar. Låter så på din beskrivning. MEN det är hennes barn och hon får göra på sitt sätt. Så länge hon inte gör något som skadar barnet iaf.
      Om det är viktigt att ha en relation till din systerson (och din syster) så får du helt enkelt va ”the bigger person” här och bara svälja stoltheten och försöka lösa det.

        Tack! Du har en bra poäng!

        Detta tror jag också på. Jag är väldigt orolig själ så kan nog relatera till systern i detta fall. Troligtvis blir det värre av eventuella hormoner och vanliga orostankar som många föräldrar har. Jag tror du gör er alla en tjänst om du sätter dig med din syster och säger något i stil med ”du, jag känner vi varit lite pushiga och okänsliga när vi varit här hos er. Kan vi inte börja om och så umgås vi och har mysigt men vi backar lite från barnet? Förstår du bär på oro och bara vill barnets bästa.”. Jag tror hon kommer känna sig lugnare och efterhand är jag säker på att hon slappnar av mer runt er. 🙂

      Hon har blivit mamma och det är förståligt att vissa blir extra försiktiga kring deras barn, speciellt första.
      Jag förstår henne då man vill inte ha någon som kommer med massa åsikter. Så jag tycker ni ska backa lite och låta de lära sig om sin nya familj. Bara det tar ju massa kraft.
      Eller så får ni diskutera detta och försöka mötas halva vägen.

        Så pass att när hon frågar om man vill hålla honom, säger spydiga kommentarer så fort han börjar gråta eller om man inte håller honom exakt som hon tycker? Jag kommenterar inte deras föräldraskap utan vill bara vara bekväm att lära känna och skapa en relation med min systers son. Just nu är det tyvärr omöjligt. Jag och min sambo har backat och vi har ingen kontakt i nuläget.

          Vad kan det vara för spydiga kommentarer? Jag blev jättestressad i början när folk skulle hålla mitt barn som inte hade koll på att hålla huvudet.

            Men herregud det verkar verkligen som att ni här inne ALLTID bestämmer er för att vara anti vad som vilken ts än skriver. Det är helt sjukt. Hur kan man fråga om någon vill hålla ens barn sen bli otrevlig om ungen börjar gråta? Vem fan vill få en skitunge att gråta med flit. Ingen. Vill hon inte att folk ska ta på hennes unge och är så jävla ”överbeskyddande” så får hon ju sluta fråga folk om de vill hålla i den.

          Vet ju tyvärr inte hennes sida av saken, hon kanske tycker du säger saker också?
          Ifall du säger att hon är så överbeskyddande tex?

          Tråkigt att det gått så långt att ni inte har någon kontakt alls. Hoppas ni kan lösa det, men du måste förstå henne och hoppas hon kan förstå dig också.

            Tack så mycket för din kommentar! Ska tänka över det 🙂

          Givetvis ska du hålla ungen exakt som de tycker, hur är det ens en fråga? Du verkar otroligt känslig och faktiskt lite småaktig. Är du inte glad för systersonen? Hur kan du ba ”bryter kontakten” om du på riktigt bryr dig om ungen?

            Oj jag håller verkligen inte med dig (och övriga) som ställer er på systerns sida här. Jag kan absolut förstå att man blir överbeskyddande som förstagångsförälder men på det sätt som TS beskriver det hela så verkar det har gått lite överstyr? Nu utgår jag ju bara från TS beskrivning eftersom vi omöjligen kan fråga TS syster.

            Jag har precis fått mitt första barn så jag kan till 100% relatera till känslan att man är på helspänn så fort någon annan håller i ens underverk och man oroar sig konstant och man vill deras allra allra bästa. Samtidigt bor det ju fortfarande något slags sunt förnuft bakom alla amningshormoner som påminner mig om att det inte är bra för ett barn om föräldrarna hela tiden uppträder nervöst och tillrättavisande när andra människor ska ”hantera” barnet. Jag är ingen barnpsykolog men säger bara utifrån hur jag själv känner; jag tror verkligen att det är viktigt att barn lär sig vara trygga med andra och jag tror att om ett litet barn sitter i någons famn (tex mormor, moster, etc) och ser på sin mamma att hon är närvarande och lugn i det, så blir bebisen trygg. Upplever bebisen hela tiden att mamman blir spänd så fort någon annan kommer nära och att mamman tar tillbaka bebisen så fort den piper lite så tror jag inte alls den utvecklar samma trygghet.

            Naturligtvis ska mamman/pappan säga ifrån om de genuint är oroliga för att den som håller inte stöttar nacken eller vad det nu kan vara men bara för att man inte ”håller som mamman”… nä. Det är ju samma sak mellan föräldrarna. Vår BVC-sköterska sa en klok grej och det var att det är vanligt att mamman ska ”coacha” pappan och försöka få honom att göra allt exakt som mamman gör, det kommer naturligt för mamman att göra så. Och sen undrar mamman varför bebisen baaaara är nöjd hos mamma. Istället bör mamman låta pappan och bebisen hitta sitt sätt. Pappan kanske håller bäst på ett helt annat sätt än mamman och då funkar det.

            Tror det är samma med moster, mormor, faster, bror eller vem det nu är. Vill man att ens barn ska ha en fin relation med andra nära och kära så måste man också låta den relationen växa fram. Så tänker jag i alla fall. Är absolut ingen expert men vår bebis är (tacksamt nog) jättetrygg med både mig, pappa, mormor, morfar och de få andra som fått träffa bebisen nu under pandemin. Bara jag, pappa och mormor kan trösta henne om hon är ledsen men hon är ofta glad och nöjd hos de andra också bara jag/pappa finns i närheten. Det tycker jag känns superbra.

              Sa du inte precis att ditt barn var nyfött? Isåfall … eh … you may be in for quite the ride.

                ”Precis” som i att det är fortfarande en bebis och jag kan relatera till känslan. Men hon är några månader nu. Vad nu det hade för relevans i sammanhanget…

              Jag tror att Stephanie är en sån person som inte tål att inte få precis som hon vill. Det märks på vilka kommentarer hon svarar på och hur. Stephanie gjorde sitt bästa för att vinkla det så att vi skulle hålla med henne och vända oss emot syrran.

              Det är därför jag tror 100% på syrran.

                Vilken tönt du är.

                  Fast jag håller med. Texten är väldigt tydligt ansträngt vinkad för att få så mycket sympatier som möjligt. Svårt att ta det för den enda sanningen då.

                    Nä verkligen inte. Snarare systern som låter störd i huvudet. Hon borde istället få uppleva syskon som knappt vill kolla åt ens barns håll istället för att leta fel på sin syster. Så jävla trött att kvinnors bitchiga beteende alltid ska ursäktas, och alltid är det ”mammahormonerna”

                Jag tror att du är syrran.

              Håller med dig annanmamma om att det är viktigt att inte verka nervös eller otrygg om barnet är hos ngn annan. MEN trygga barn göra genom att de primära anknytnkngapersonerna är tryggq och möter barnets behov, inte att lite vem som helst kan trösta barnet.
              En mamma som tar tillbaka barnet när barnet börjar pipa och visa att det inte vill mer är lyhörd för sitt barns behov, inget fel i det.
              Jättebra om din unge är chill att vara hos olika personer, men som sagt ett spädbarn har egentligen inget behov av det.

                Nu tolkade du in lite mycket va? Jag sa typ ”mormor/faster/bror” alltså närmsta familjen, kanske tom familj som man bor tillsammans med, eller de närmsta vännerna. Självklart ska man vara lyhörd och självklart beror det på om vi pratar om ett spädbarn eller en typ 5 månaders bebis. Tycker inte att det inte är att ”möta barnets behov” om man låter en nära familjemedlem trösta en bebis som är några månader gammal. Sen är allt självklart relativt och det är omöjligt att täcka alla scenario i en kommentarstråd såhär. Tex lyssnar man ju på hur bebisen gråter, vad det kan bero på, vem som håller, oooch så vidare. Men att vara nervös och otrevlig och ta tillbaka en bebis sekunden den visar lite missnöje när en nära familjemedlem håller tycker jag bara riskerar att skapa otrygghet hos barnet än tvärt om. Återigen: Jag är ingen barnpsykolog men det vågar jag gissa att ingen i denna tråd är.

                  Nej men det är väl skillnad på att inte vara barnpsykolog och sitta och gissa lite. Är utbildad förskolelärare så tycker än att just små barns utveckling är något jag har rätt bra koll på. Anknytningsteorin behöver man inte heller vara barnpsykolog för att förstå.
                  Har ingen aning om vad du menar med att det är skillnad på en bebis och ett spädbarn då det är synonymer.
                  Du pratade om vänner och olika släktingar, det är så klart skillnad på det och familj som man bor med. En familjemedlem som besöker en lite då och då är inte en primär anknytningsperson.
                  Min poäng är att det viktigaste är att föräldrarna (eller andra primära anknytningspersoner) kan trösta och trygga barnet. Hur du gör med ditt barn eller huruvida det är lugnt hos fler personer är ju rätt oväsentligt i sammanhanget.
                  Du får gärna tro att det är så man skapar trygga barn men det är liksom inte en åsiktsfråga, det finns rätt mycket forskning på området.
                  Därmed inte sagt om ts syster gör rätt eller inte, beror ju på en massa olika faktorer.
                  Men att tro att det skapar otrygghet att ta tillbaka ett barn som visar missnöje – det är bara felaktigt. Och dessutom inte samma sak som att vara nervös eller otrevlig.

                    Men heja dig som är förskollelärare… det är ju verkligen en utbildning där man lär sig mycket om bebisars utveckling. Suck. Finns det nån som tror att de vet så mycket som just förskollärare? XD

                    Tråkig momshaming kommentar. Mitt primära syfte här var ju egentligen att peppa TS och dela med mig av min egen erfarenhet. Att skriva att jag inte är någon pykolog var ju för att ödmjukt visa att jag bara kan uttala mig utifrån egna erfarenheter och att jag inte på nåt sätt försöker hävda att jag är expert eller kan tala om för andra hur de ska göra.

                    Att du mellan raderna försöker insinuera att jag inte skapar någon bra anknytning med mitt barn är bara skitsårande. Håll det för dig själv. Du känner ju inte oss och vet inte exakt hur vi gör. Min enda poäng var att jag TROR att det är bättre för en bebis att mamma och pappa sitter bredvid och är uppmuntrande och lugna när någon annan håller, istället för att vara upprörd och nervös och sådär. Det tror jag verkligen. Ungen kan väl få stark anknytning och trygghet trots att andra håller den ibland?!

                    Sen vet jag inte om du bara var ute efter att verkligen märka ord, eller om du seriöst inte förstod, men jag skrev ”spädbarn eller fem månaders bebis”. Det jag menade med det är alltså att jag tycker det är skillnad på ett barn som är typ 5 månader eller ett barn som är några veckor.

                    Men tack förskolläraren för att du förgyllde min kväll med att ge mig en känga att jag skulle vara en opassande förälder.

                    Dessutom: TS skrev väl rätt skittydligt att systern var otrevlig etc? Hade systern lugnt och trevligt tagit tillbaka bebisen nör den blev ledsen hade väl tråden aldrig skapats?

            Herregud vad vissa tolkar in alltså… småaktig och inte glad för systerns skull? Vissa av er behöver söka hjälp på riktigt.

      Jag som förstagångsförälder mitt i en pandemi själv känner att du utesluter en del viktig info här för att rättvist kunna ta ställning. Du beskriver din syster och hennes man som lugna personer, med liten umgängeskrets som helst är hemma. Alltså exakt så man ska agera i en pandemi? Hur förhåller ni er? Träffar ni fler personer i vardagen? Har du/ni ett jobb där ni utsätts för smittorisk?

      Känner också att man behöver veta om hon faktiskt behövde din hjälpt så mycket som du ville hjälpa henne? För nu känns det som att du känner att hon är skyldig dig mer umgänge med hennes barn pga detta? Vilket är helt orimligt om så är fallet. Det är ett barn, som inte är ditt. Det är din systers och helt ärlig måste hon få skydda sitt barn på det sättet som känns tryggaste och bäst för henne. Att du har erfarenhet av barn och är barnkär sedan tidigare spelar faktiskt ingen roll. Hon är mamman och du är systern.

      Jag tycker att du ska backa i det här. Låta din syster få hantera ett barn i en pandemi på det sättet som hon anser bäst. Ring och var the bigger person och be om ursäkt. Säg att du har insett att du varit respektlös angående hennes känslor (om du känner så) och att du är glad för umgänget som du får med hennes son. Det kommer bli bättre, men den måste få vara på din systers villkor och ta den tid det tar.

        Detta har ingenting med pandemin att göra, jag bara förklarar sammanhanget att de inte har något direkt umgänge (vanligtvis också) och att det lätt blir att man fastnar i sin lilla bubbla med sin partner där man inte får andra perspektiv om man inte umgås/pratar med andra människor. I denna diskussion så är smittorisken oväsentlig, vi håller oss till reglerna. Men man kan ju prata med andra människor via telefon också? Det handlar om att jag får blickar och spydiga kommentarer bara jag håller min systers son. Oavsett vad jag gör är det fel och man känner blicken från min syster konstant. Det blir svårt att slappna av då..

          Du verkar inte vilja höra på någon som säger sånt du inte vill höra. Har du funderat över vad det beror på? Kan det finnas aspekter i det här som du inte vet om eller som du inte ser eller förstår?

          Jag får känslan av att din syster ser något annat i detta, något som i oroar henne. Det spelar ingen roll om det är rätt eller fel, du måste acceptera det och ge dem det utrymme de behöver. Jag förstår om du känner dig sårad men det här handlar ju inte om dina behov. Om du bryr dig om din syster och systerson anpassar du dig till vad de behöver.

            Sjukt att alla mammizar här inne är på systerns sida? Det är ju inte ett friskt beteende av systern.

              Friskt eller ej hon är mamman och har företräde så länge hon inte skadar sitt barn.

          Fast att hon kan upplevas som överbeskyddande kan absolut ha med pandemin att göra? Och att smittorisken är oväsentlig? Att gå på Ikea är inte olagligt, men jag hade inte velat att min syster sprang där innan hon kom och höll mitt barn om du förstår vad jag menar? Och hon kanske lyfter på luren och ringer en vän ibland? Det vet ju inte duj säkert.

          Jag tycker faktiskt att du är vrång här och sätter dig över henne i detta. Om hon tycker att du håller hennes barn fel kanske du ska fråga henne hur hon vill att du ska hålla hennes barn? Hon vet bäst. Så slipper du få blickar. För nu känns det som att du känner att du har massa erfarenhet för att du tycker om barn, men ingen känner din systers barn som hon gör. Svälj din stolthet och visa din syster respekt.

            Bra svar, håller helt med.

            Men herregud, hur FAN lyckas ni vända på det? Har hennes korkade syster ingen mun? Om hon nu är överbeskyddande så behöver hon ju inte fråga om hon vill hålla ungen, hon kan även säga ”gör så, inte så” istället för att ge spydiga kommentarer och blickar. Det är så intressant att ni här inne alltid vänder er mot den som skriver ett inlägg och sen skyller andras beteende på personen själv. Inte konstigt att hela bunten går på ssri, är tjocka och deppiga?

      Usch vad tråkigt, det låter onekligen som att din syster drabbats av någon slags överkänslighet runt sitt barn, vilket inte är helt ovanligt. Min man blev riktigt knepig när vår dotter föddes. Han typ satte upp en sterilisering-station i hallen för besökare. Ingen annan än vi fick hålla henne osv. Du kanske får låta det vara som det är och låta henne sätta spelreglerna lite? Jag är säker på att detta kommer lägga sig med tiden.

        Tack för en fin och förstående kommentar! Det låter som ni också gått igenom en tuff period. Hur kom han hur den och hur lång tid tog det? Om jag får fråga? 🙂

          Det är ju fullt normalt att be besökare sprita/tvätta händerna när de kommer och hälsar på en bebis. Framför allt i RS-tider tex. Det ser jag inte alls som något överbeskyddande utan bara sunt förnuft. Fick barn innan pandemin och vi hade handsprit i alla rum och alla som besökte oss fick snällt gå och tvätta händerna innan de tog i våra bebisar.

            Herregud! ?

            Jag vet inte hur ni är i din umgängeskrets men hos oss besöker man alltid en nyfödd hel, ren och frisk, och med gosiga presenter. Det är liksom praxis.

              Ja exakt. Ren. Kommer en utifrån huset och inte har bott under min säng eller i någon av kattvindarna sen vi sågs till är det marsch till toaletten och tvätta händerna?
              Det är ju 100% inte onormalt att vilja skydda ett nyfött barn från bakterier. De har ju knappast ngt immunförsvar.

              Ren är ju en högst subjektiv sak.
              Det ett barn, en gammelmormor, en person som åker kollektivt etc. Anser är rent är förmodligen inte det en nyfödds föräldrar anser är rent.
              Sluta vara en sån översittare, bakterier och virus SYNS inte.

        Såhär blev en vän til mig med första barnet. Vanligtvis lugn person som säger ”lite skit rensar magen” och äter mat hon tappat på golvet typ. Men blev helt hysterisk och började handsprita allt och alla (detta var 2016), ingen annan fick hålla barnet (inte ens morföräldrar), och knappt gå nära. Hon upptäckte efter ett par veckor att det var ohållbart och fick stödsamtal via sin barnmorska och då släpptr det. 🙂

          Jag är också sån som tänker att lite skit rensar magen och jag har inte varit överbeskyddande med mina barn. Men det är ju en väsentlig skillnad att tänka att lite skit rensar magen och att ”äsch jag skiter i virus som potentiellt skulle kunna få mitt barn att hamna i respirator och än värre”. Det är två helt skilda saker. Jag hade ingen aning om vilka virus, bakterier etc som faktiskt kan göra barn riktigt illa de första månaderna innan jag fick barn! De är små minikroppar, de föds utan att alla organ ens är helt utvecklade och det är vår uppgift att skydda dem mot det som kan skada dem. Just virus som sätter sig på luftvägar osv är ju jätteläskigt, det har vi ju inte minst fått lära oss det senaste året.

          Men med det sagt (det var jag som skrev ovan) så är det ju jättebra, när det går till överdrift och en mår väldigt dåligt av sin oro, att en tar tag i det. Det är nog en fin balans från när det är fullt normalt och när det går till överdrift. Väldigt strongt av din kompis!

      Missförstå mig inte men min dotter var likadan när hon träffade vissa människor i min närhet. Hon sov så himla oroligt när hon träffade människor som var väldigt närgångna, hon ville endast att jag och pappan skulle gulligulla och kramas exempelvis så där förståe jag din syster

        På BVC berättade de för oss att det var ett vanligt problem. Att släktingar blir för ”närgångna” snabbt för att de tycker att de känner barnet, men barnet har ju inte samma syn på saken.

        Snart är barnet 2 år och då kommer det om de är tryggt med släktingarna springa fram osv på eget bevåg, och visa tydligt vad det vill. Till dess gör som föräldrarna vill.

          Spontant tänker jag att det här nog är något som alla vuxna egentligen skulle behöva jobba på. Vi tar oss sådana friheter med bebisar och barn, vi vill uttrycka vår kärlek och affektion oavsett vad barnet tycker om det.
          Jag har ett barn som inte tycker om närhet som inte är på hans villkor, det är jättetufft att inte kunna gosa, snusa i nacken, pussa på honom. Men jag måste ju respektera hans nej, kroppsspråk och undvikande gester. Jag ser hur han blir likadan med sin mormor, farmor, mina vänner osv. Vi måste sluta ta oss de här friheterna. Självklart vill en gulla med en bebis, det känns helt normalt att vilja det. Men tror att alla skulle må bra av att utgå från att inte var för närgången och låta barnet komma själv, eller interagera på avstånd i början så gott det går.
          Jag gillar inte heller när folk är i mitt ansikte, tar på mig när jag inte vill osv. så egentligen – varför tar vi för givet att barnen ska tycka om det? Och vad sänder det för signaler att vi inte respekterar att barnet inte vill.
          Bara en tanke som slagit mig ganska nyligen, att bara – varför gör jag såhär?

      Jag skulle definitivt backat och umgåtts med barnet på de villkor som föräldrarna sätter. Ni behöver inte hålla med (fullt förståeligt att ni inte gör det) ni behöver vara respektera det. Med tiden lär det bli bättre och barnet lär också få visa sina preferenser tydligare själv.

      Ni har ingen rättighet att hålla i ett barn som är lite gnälligt t ex för att ni hjälpt familjen mycket. Hjälp för att ni vill hjälpa, så mycket ni vill hjälpa, och släpp tankarna på att förvänta er något specifikt beteende tillbaka i relationen.

      Hade faktiskt inte försökt reda ut en sån konflikt utan hitta ett sätt att umgås ändå så kanske ni kan prata om det om några år när ni har lite distans och återuppbyggd ett förtroende.

      Att det inte är samma typ av förädrabeteende som de flesta andra har spelar ingen roll. Det är deras, och det måste ni acceptera. skaffar ni barn om några år så förvänta er samma respekt tillbaka 🙂

      Sen rent generellt så tror jag bara det blir värre ju mer du visar att du inte vill t ex lämna tillbaka ett gnälligt barn. Visa att föräldrarna bestämmer och har rätt till kontroll så kommer de slappna av mer.

        Tack! Du ger mig mycket bra att tänka på!

          Jag har inga problem med att låta andra hålla mitt barn. Det gör både vänner och familj. Men ser jag antydan till missnöjsamhet så tar jag tillbaka det. Tyvärr är det så att barnet inte är nöjd långa stunder hos ngn annan, så har det varit från dag 1. Barnet är bara 3 månader. Inte ens pappa (som försöker och försöker) duger. Och det är mycket lättare att få tillbaka ett halvkinkigt barn som blir glad direkt det får komma till mamma än att få tillbaka ett gallskrikande. Än så länge är det bara jag som kan trösta barnet ordentligt och få det att inte eskalera från halvkinkigt.
          Detta i sig är ju inte unikt för mig och nitt barn och kanske är det likadant för din syster. Varför riskera att barnet ska börja gallskrika om mamma ändå finns och kan ta över när barnet inte är på toppenhumör?

          Stephanie,
          Jag anar att en del av din systers beteende är sådant som du känner har en bakomliggande orsak, t.ex. i hennes personlighet. Hur har er relation varit tidigare? Jag har några nära personer som har varit väldigt överbeskyddande. I grunden har det handlat om oro och osäkerhet. Både inför sina barn så klart, men även utifrån deras egen roll som förälder. Att inte vilja göra fel och att göra sitt bästa för barnet. En av dessa var oerhört kritiskt och verbalt ”dum” gentemot sin partner, barnets pappa. Detta har hon insett i efterhand – likaså de andra. Det jag vill komma fram till: om du gärna vill ha kontakt med din systern och din systerson, gör så som många andra har skrivit. Var the bigger person i detta. Din syster kanske kommer ändra sig, kanske kommer hon inte göra det. Men din systerson kommer bli äldre och med tiden kanske ni kommer kunna få en väldigt fin relation. Jag har ett syskonbarn som till en början kan vara lite avvaktande men som efter en stund till och med somnar hos mig (vilket han inte gör hos så många, han är idag två år). Det behöver alltså inte vara du som gör fel. Men det KAN också vara så, eftersom alla barn är individer. Barn är också påverkade av exempelvis sina föräldrar.

          Om jag vore du skulle jag skriva ett meddelande och försöka förklara mina känslor. Jag skulle också skriva att jag väldigt gärna vill ha en fin relation med dem båda, eftersom det är viktigt för mig. Jag skulle också förtydliga ”jag vill inte göra något som kan vara eller verka dumt eller fel mot XX. Om du tycker att något jag gör är fel, eller om du undrar om jag inte har koll på något – förklara gärna. Fråga gärna. Jag vill ju att det ska kännas bra för både dig och XX”.

          Din syster kanske kommer fortsätta ha saker att ifrågasätta – men sättet hon gör det på kanske kan bli mer ödmjukt och/eller med förståelse för dig? Ni kanske behöver lära er att kommunicera bättre kring barnet? Jag förmodar – och hoppas – att ni båda vill det bästa för barnet. Trygga, närvarande och kärleksfulla vuxna är viktigt för barn.

            Tack för mycket bra tankar!

      Jag tycker det låter helt sjukt av henne. Vem vill inte ha en syster som vill knyta an med ens barn såpass?

        Det finns så mycket att läsa idag om hur känsliga barnen och deras anknytning är, hur minsta snedsteg kan skada barnen för livet. Men hur normalt är det egentligen att en bebis endast hålls av två personer under sitt första år? Vi har möjlighet idag att skydda barnen från allt otäckt men är det verkligen det bästa? Att sitta med en annan människa än föräldrarna och se att föräldrarna är lugna, det är ett bra första steg i att utforska världen. Och ja, det är klart att ett barn kan bli lite oroligt/uppspelt när något nytt händer men om man fortsätter vara lugn själv så kommer ju denna erfarenhet med tiden bli vardag och barnet kan lägga till i sin bank ”vara med moster – ok”. Ofta är det ju bra med den äldre generationen som varit med förr, som kan ge input och som vet att det inte är någon fara. Saknas det är det lätt att bli insnöad på saker man läser istället och katastroftankarna göds. Men, din syster kommer ju inte förändras av något du gör så bättre att backa lite. Men synd för barnet.

    Fattar inte hur Gabjoss först reser till Uppsala som just nu har personal lockdown, sen vidare till Stockholm som även där har hög smittorisk. Dessutom har den hon reser med precis varit förkyld, så jävla oansvarigt ?

      Hon gör mycket som för mig är obegripligt faktiskt… vet att många verkar tycka att hon är så härlig men jag tycker att hon tar många underliga beslut.

        Hon är väldigt omogen.

      Hur många lager brun utan sol har hon på sig på bilderna i de senaste blogginlägget/på instagram tro

        Enligt henne är det ingen BUS utan hennes morötter som hon börjat äta och dricka i smoothies… Yep, I am serious! ?

      Förlåt, jag bor i Uppsala, vadå personal lockdown?

        Hur kan man ha missat det i sitt eget län? Ingen elak fråga utan nyfiken.

          Om man bara läser bloggar och storys på Instagram blir det så…

            Personlig lockdown här i Östergötland också och det kommer faktiskt upp som reklam på storys hela tiden.

            Nej era små viktigpettrar. Det har gällt i månader så jag trodde att något nytt adderats.
            Och till dig, syrliga 1:17 som själv hänger på en skvallerblogg: de enda stories jag har sett är de som har publicerats här. BB är min guilty pleasure

    När fick ni tillbaka smak och lukt efter covid? Mvh deppig

      Efter 2 veckor ungefär.

      Ett år senare kan jag fortfarande inte känna all smak.
      Vissa rätter smakar kartong.
      Tyvärr

      Min lukt var borta helt i två dar, min smak var aldrig helt borta men lite förändrad i kanske 4-5 dar.

      Utan lukt o smak i 3 mån, full lukt o smak i 2 veckor. Nu smakar och luktar allt skit!

      Fattar inte, händer inte det här med lukt- och smakbortfall alla som är förkylda? Flera ggr om året när jag blir förkyld så tappar jag smak och lukt i några dagar och har gjort sedan jag var liten. Inte för att det var det du undrade men ändå…

        Det är ju för att man är täppt i näsan. Covid tar bort smak och lukt även utan nästäppa, det är neurologiskt bortfall.

          Jag kan få det även om jag inte är täppt. Alltså täppan kan släppa lite då och då och det känns öppet i luftvägarna men smak och luft förblir borta tills jag blivit frisk.

        Brukar absolut få lukt och smak påverkat vid förkylning och undrade också över skillnaden men med Covid så var det verkligen till 100%, kunde inte känna lukt alls av väldigt stark parfym. Vid förkylning så brukar jag ändå känna lite, även om det känts som att ”mat smakar inget”. Så stor skillnad för mig. Varade 2 dagar sen började det bli bättre, normalt efter en vecka.

      Ungefär 5 dagar

      Ca 3 månader innan jag började känna någon doft överhuvudtaget, men sen tog det säkert 3 till innan alla dofter kom tillbaka. Ett tag kunde jag bara känna citrusdoft. Som tur var så var det de äckliga lukterna som kom tillbaka sist, typ kattlådan?
      Jag tappade inte smaken alls.

      Min man fick tillbaka både smak och doft helt efter ca 2 veckor dock.

      Tog någon månad för mig. Men det verkar vara väldigt individuellt?

      Hade covid i början på december och tappade smak och lukt totalt. Alltså, totalt. Jag har dock nu fått tillbaka smak (trodde aldrig att det skulle ske)! Fick tillbaka det ca 4 månader efter, så håll ut! Tyvärr är luktsinnet fortfarande inte helt på topp. Tandkräm, tvättmedel och tvål luktar kemikalier och jag känner fortfarande ej lukten av egen avföring. ? Men kan definitivt lukta det mesta annars, trots att det inte är lika tydligt som innan, men det är ok.

        Förresten, jag var också otroligt deppig. Läste om alla som inte fått tillbaka lukt/smak, men vet du, det är otroligt ovanligt! Enbart 4% har vetenskapligt sett inte fått tillbaka lukt eller smak i samma grad som innan efter 6 månader. Det innebär alltså att 96% får tillbaka det.

        Jag kände mig länge hopplös och deppig, var väldigt hårt drabbad, så trodde verkligen att smak och lukt aldrig skulle komma tillbaka. Försök verkligen bara att hålla ut men även att luktträna! Jag luktade på curry, kanel, citron och liknande varenda dag. Googla luktträning om du är nyfiken!

    Vad är vardagslyx för er?
    Vad för småsaker sätter guldkant i vardagen?

    Tycker det är så intressant hur olika folk ser på såna saker.
    Sen vill jag gärna hitta lite fler saker som gör vardagen lite roligare men vet inte vad, så bra med tips ?

      Välstädat hem. Att vakna och allt är rent, allt tvättat och allt är diskat.

        stämmer in på den din kommentar och en bukett med blommor behöver inte kosta för mycket räcker med en 60 kr 🙂 samt lite gottigott allt från sötsaker till charkbricka 😉

      – Att ta hand om sina grejer. Typ putsa skorna, stryka skjortan man aldrig orkar stryka.
      – hantverksöl
      – gott kaffe

      God mat och dryck, och att ha tid att sitta ner och njuta av den.

      En lång härlig dusch med mina favoritprodukter och fräscha blombuketter i alla rum.
      Att gå och lägga sig, nyduschad och fräsch i nytvättade lakan också.??

        Snackade med en polsk polare häromdagen, han påstod att svenskar är mer La Dolce Vita än Italienare nuförtiden. Ditt och andras svar här ger han belägg för den åsikten! Obs Jag är själv ett fan av de saker du listade!

          Haha ja men tror det är viktigt, särskilt i dessa tider.

          Italiensk dolce vita brukar handla mer om mat, restaurang, kaffe och träffa folk utomhus och mindre om blombuketter inomhus och byta lakan.

            Eller en attityd till livet. Vilket hen ovan förmodligen refererade till.

        Joey Book?
        ?

      Städhjälp och snittblommor.

      Att dricka chailatte ❤️

      -Bada i badkar
      -Läsa bok länge, mitt på dagen
      -Göra båda dessa saker samtidigt, och gärna med ett glas vin till

      Se en film en veckodag
      God mat
      God dryck

        Med netflix osv tycker inte längre att film är något speciellt. Jag kan kolla på film när som helst. Förr när man hyrde tyckte jag det tillhörde helgen och var superlyxigt mitt i veckan, men inte nu längre.

          Jag har oftast inte tid att se en film mitt i veckan, så för mig är det lyx, även med Netflix ☺

      En promenad i härlig natur

      God mat. Ha fina kläder och smycken på mig. Innan corona: gå ut och äta eller gå på bio på en vardagskväll. Ett glas vin. Tända ljus när man myser i soffan.

      Läppstift är verkligen vardagslyx för mig ?

        Relaterar om att läppstift är vardagslyx!!! Har ätit isotretinoin i 8 månader och längtarrrrrr tills mina torra läppar återgår till det vanliga så jag kan börja använda det igen. Vilken glädje den dagen!

          Din hy kommer att bli superfin! Då kan du piffa till det med läppstift och snygg hud. Mvh hade massor acne och acneärr men fick otroligt mycket komplimanger för min ”babyhud” efter isotretinion ❤️

        Verkligen! Lyser upp hela ansiktet och ger självkänslan en riktig puff i all enkelhet.

      Köpa en extra god kaffe, sätta sig på en bänk vid vattnet i solen och bara njuta!

      När solen skinet. När jag känner mej harmonisk. Att äta en god räckmacka. Att få ha en katt i famnen. ??

        Jaaa en katt i famnen! Väldigt ovanligt för mig som inte har någon katt dock så inte vardag för mig. Festlyx!

      Åh vilken rolig fråga! Min bästa vardagslyx är nog när våra tonåringar oväntat och spontant vill göra något på kvällen, tex spela spel.

      Annars håller jag med om att vakna till ett rent och välstädat hem är underbart! Och sen en kaffe i soffan och småprat med min man.

      Vardagslyx för mig är:
      – köpa hämtmat på en vardag
      – en kväll i soffan med ett glas vin och en ansiktsmask
      – Ben and Jerrys och kolla någon skitserie typ Lyxfällan, Say yes to the dress eller liknande

    Jag UTMANAR alla er som behöver en utmaning, rört på er för lite under pandemin, suttit still för mycket, tränar, vill börja träna, vill få bort lite gäddhäng eller bara vill tona era armar att göra den här övningen tills ni klarar av att följa hela videon utan att släppa ner armarna någon gång (Inga pauser.). Träningen är stående och ni behöver ingen träningsutrustning. Ca. 8 minuter lång. Låt det gå 24-48 timmar mellan försöken.  ??

    Sök på y o u tube (Kan inte länka då ordet på y är i modd): Tone your arms workout – No equipment (Quick and intense)

      ????

      Klarade 2min?

        Kämpa dig igenom, ta pauser och bli sen stolt den dagen du fixar utan paus. ?

      Hur kan det göra så ont att slå luft? ?

      5,5 min nästan hela om det nu var rätt video, känns ju som det fanns några stycken… det var tur det kom några övningar framför kroppen oxå 🙂
      Den första som kom upp var inga åtta minuter!

        Kommer nog vara trött i axlarna i morgon…

        Finns bara en som heter exakt så ? Jag klarade 3min första gången ?

          Ah, orden var omkastade i den andra…

      Kul tips!:D Jag fixade hela med en gång. Men jäklar vilken mjölksyra man fick! >< Och ändå är jag rätt vältränad. Man använder musklerna på ett helt annat sätt här.

    hej allihopa. jag har fått reda på att jag har fått grå starr och måste opereras. någon som gjort en sådan operation? va ska jag tänka på?

      Använd dropparna som de säger åt dig

      Det lär väl läkarna berätta sen? Oroa dig inte.

      Båda mina föräldrar har gjort det och det gick jättebra. Man kan bli lite trött och ljuskänslig efter, så om någon kan hämta dig med bil och se till att du kommer hem är det bra. Solglasögon behöver du ha. Och ta smärtstillande om du behöver närmaste dagarna. Lycka till!

      Har grön starr. Min syster med. Hon sa att operationen gick jättelätt.

        Eh hen skrev grå

          Hen?

        Grönstarr är något heelt annat!

      Du får info från kliniken. 🙂 Min mamma har opeerat sin grå starr och var imponerad över att det gick snabbt och smidigt på alla vis.

    Jag har precis fått reda på att min pojkväns spermier inte är tillräckliga efter fertilitetsutredning. (Mina prover såg normala ut) Läkaren har föreslagit IVF nu i höst då det är semesterstängt under sommaren. Vi lever i en mardröm just nu och gråter om vartannat. Finns det någon därute som har samma problem med manlig infertilitet och som ska/har gått igenom samma? Har ni nån solskenshistoria?

    Tänk på vad ni kommenterar innan ni gör det, jag går sönder inombords och klarar inte av mer negativitet nu ❤️

      Har inte själv någon erfarenhet inom det. Men ville skicka dig en varm kram, försök att ta en dag i taget. ❤️

        Tack fina du?❤️

      Tipsar om poddarna: ’ jag vill ha barn’ och ’ruvarpodden’. Ni är inte ensamma!

        Glömde skriva att i senaste avsnittet av ’jag vill ha barn’ intervjuas ett par med just detta problem. Paret har även ett instakonto, ’thepursuitofkicki’.

          Tack fina du?❤️

        IVF-podden också om man vill ha lite mer medicinskt perspektiv. Och Facebook-gruppen IVF Sverige är toppen! Det finns massa massa hjälp att få. Tolkar jag rätt att han har spermier men inte så många/snabba? Man brukar kunna använda sig av metoden ICSI med gott resultat då.

          Han har lite under 10miljoner spermier per ml, läkaren har rekommenderat IVF ❤️ Tack för svar ?

      Jag och min sambo kämpade länge för att få barn. Proverna visade att inget var fel vilket egentligen gjorde saken värre. Om inget är fel varför blir jag då aldrig gravid? Efter ett tag fick vi hjälp med ivf, först ett missfall och andra försöket gick bra. Imorgon blir min dotter 10 månader. Så länge det finns tillräckligt med spermier för ivf så tycker jag att era chanser är goda. Efter vår resa så har jag träffat många som gått igenom samma sak och det har slutat bra för alla. Jag vet att det är en riktig bergochdalbana med känslor och jag har gråtit enormt mycket under åren. Jag önskar er all lycka och snart har ni eran lilla bebis ?.

        TACK för din kommentar! Den sänder mycket hopp till oss ❤️❤️

      Min mans syster och hennes man hade samma problem. Hans spermier var till och med så dåliga att vanlig IVF inte kom i fråga, men de gjorde en ICSI- behandling, där spermien sprutas in i äggcellen och alltså inte måste simma in själv, och fick på så sätt två barn ❤ Det är fantastiskt vad som är möjligt fast det känns hopplöst just nu. Ge inte upp, det kommer säkert gå bra för er med ? Önskar er all lycka till ❤

        Tack snälla du för din kommentar ❤️❤️

      Jag har varit med om samma. Vi gjorde inseminering med donerade spermier. På andra försöket blev jag gravid. Det visade sig vara enäggstvillingar. I sommar fyller tjejerna två år. Vi blev så klart nedstämda av beskedet men landade snabbt i att försöka med inseminering. Han är pappa till våra barn, punkt slut. Han är deras pappa. Jag tänker inte ens på att tjejerna inte är hans biologiskt. Han var med och ”skapade” dom. Han var med från deras första andetag. Han är den som uppfostrar dom. Och jag vet att han känner likadant.

      En fråga. Varför ska du genom gå allt med IVF, varför inte prova insemination? IVF är så stort och omfattande för dig om det inte behövs.

        Aha nu läste jag lite noggrannare. Med ivf så kan ni kanske få till det med hans spermier. Jag förstår att det är tungt men ge inte upp.

          Tack för din kommentar ❤️ Glad att ni fick era döttrar❤️?

      Min bästis födde barn igår!! Efter ivf. Hennes ägg var normala men hans spermier simma dåligt. Det tog några försök men det gick ?

        Tack för hoppfull kommentar ❤️❤️

      Jag har varken barn eller har försökt att bli gravid så jag kan inte sätta mig in i vad du går igenom men jag förstår att det är ens värsta mardröm. Sänder all kärlek och styrka till er, håll hoppet uppe och ta hand om varandra. ❤️❤️

        Tack fina du ?❤️

    Antonija Mandir och Oliver har gift sig?!?!?

      Frågar du eller vet du?

      Tror bara att det är en inspelning eller fotografering.

      Känns som något spons/pr försök..

      De spelar in en musikvideo

      Vem bryr sig ?

      Så patetiskt av dem att hålla på och teasa, på riktigt. Orkar ljuga om en sån grej. Någon skrev en bra kommentar:

      ”Imagine having to lie about getting married” ?

    Hur kommer det sig här inne att folk blir så triggade av allt? Tex om någon lever hälsosamt. Eller vill gå ner i vikt. Eller inte vill ha barn. Är veganer.
    Såg samma fenomen under klimatdebatten. När någon påpekar att de gör mycket för att rädda klimatet. Då kommer det genast folk som ifrågasätter personen och sen skriver att de vill äta kött, minsann vill köra bil, de vill reeeeesa osv.
    Det är som att folk blir livrädda när någon skriver att de lever annorlunda än de själva.
    Är ju inte som att ni blir tvingade att lägga om er egen livstil bara för att någon annan gjort det? ?
    Om jag skriver att jag väljer bort socker tex, så innebär ju inte det att du måste göra det?

      Blir man triggad för att man själv får dåligt samvete, eller egentligen vill leva och göra dessa val som andra vågar ta?!

      Jag upplever inte att det är mer så här inne än ute i samhället, bara att tonen här inne är hårdare än på exempelvis en arbetsplats. Jag tror att det handlar mycket om jante och att alla förväntas vara och bete sig likadant. Alla ska vilja samma saker och följa de trender som för tillfället är rätt. Sverige är ett all inclusive land där man får ta för sig av buffén, men du får alla gästers sura blickar på dig om du tröttnar på den trista pastan och vill äta något från restaurangen utanför hotellet ibland. Då är du för mer än andra! Det värsta du kan vara i sverige.

      Lite av dragningskraften i det här kommentarsfältet är ju att få tjafsa….

      De som blir triggade av hälsosamma människor eller de som vill gå ner är oftast såna som själva vill det men inte har tillräckligt med disciplin/whatever och därmed blir irriterade av folk som gör det de borde göra.

    Blir så trött på den eviga konsumtionen hos influensers. Trött på att de hela tiden duckar för det faktum att vi i Sverige konsumerar på en ohållbar nivå. Modebranschen är så himla smutsig, och jag blir så ledsen över att så många influensers använder sin plattform för att fortsätta locka till nya inköp, istället för att kunna använda sin makt för att göra skillnad. Kommentarer kring detta avfärdas som otrevliga/hat/dålig ton och så flyttas fokus ännu en gång från sakfrågan.

      Fast bara för att det är viktigt för dig innebär det ju inte att frågan är viktig för dem. Jag bryr mig ärligt talat inte så mycket längre, tror redan att det är för sent att göra något åt. Finns andra frågor jag tycker är viktigare.

        Fast att modeindustrin är smutsig är ju ingen åsikt. Men visst, de kanske inte bryr sig, men då skulle jag uppskatta att man är ärlig med det och står för att man uppmanar till konsumtion. Nu blir det bara snack om att man måste vara perfekt och att man inte tvingar nån annan att köpa något. Trots att själva arbetsbeskrivningen för ens jobb är att påverka folk.

          Men bara för att det inte är en åsikt så behöver man ju inte bry sig? Alla tycker inte att samma saker är viktiga.

        Vilken bekväm grej att ”tro”….

        Det handla om vilka konsekvenser vårt levnadssätt får för nästa generation. Att man skapat oåterkallig växthuseffekt betyder dock inte att det i ”för sent” i bemärkelsen att alla ändå kommer dö om några år och att man lika gärna kan passa på leva tajta tajtan till dess. Dock brukar folk som tycker de är skönt att inte bry sig gärna luta sig mot den tron. Den eller att bli klimatförnekare, lika praktiskt båda två.

        Och Jo, det är viktigt för alla, det är inget personligt intresse. Det är liksom andra människor som drabbas av ens eget levnadssätt, som svälter ihjäl t ex, då kan man inte bara hänvisa till att det inte ”är viktigt för mig” och bry sig om något man är mer intresserad av.

      Men bara för att man är en influencer betyder inte det att man måste ha de åsikterna.

      Det finns massor med influensers som jobbar med att försöka göra skillnad. Bara att följa dem istället. Det finns fler människor på Instagram än Bianca Ingrosso och Hanna Schönberg.

        Jo jag vet. Tyvärr har de inte lika stora plattformar. Tycker bara det är så tråkigt att man kan ha så mycket makt och inflytande och vara så obekymrad över vad man influerar till. Men jag vet att alla inte delar min åsikt.

      Blir trött på allas konsumtion. Alla som hänger på låset för att kunna boka sin charterresa asap så fort det går, som gått bananas i att göra om sitt hem pga pandemitristess. På hela modeindustrin som släpper ”hållbara” kollektioner. Och jeans i nytt snitt där det nu ska va korta utsvängda ben och inte smala tighta så alla måste skaffa nya jeans, fastän just produktion av jeans är heavy för miljön. Orkar inte med mänskligheten och vårt egoistiska skygglappstänk.

        Så sant. Allt drivs också av en sådan egoism. Jag, jag , jag. Bara jag får resa. Bara jag får nya jeans. Bara jag får sätta just min prägel på min nya lägenhet osv i all oändlighet.
        Kul att vi förstör planeten för att ha rätt jeansmodell.

          21.26 Glöm inte att hälsa Greta!

        Jag bor i 10 år gammal brf. Grannar har redan börjat byta ut köket. Folk är inte kloka.

          Avundsjuk? Det har väl inte Du med att göra! Det är roligt att fixa och trixa, men du har kke inte ekonomi till det….

            Känns som det var precis där skon klämde, du ville tala om att du hade råd och så drar du slutsatsen att Anonym 21.41inte har det. Bara för man har råd så är det väl inte förbjudet att ta in lite av verkligheten? Att trycka ner någon är inte ok.

          Vi måste verkligen gemensamt omvärdera vad som är ”gammalt”. Hör folk som tapetserar/målar om från färg eller tapeter de själva har valt och säger att ”det var faktiskt 2 år sedan vi valde den här tapeten”. Ofta är det typ en Morris-tapet.
          Är det rimligt att tröttna och byta så snabbt?

      Typ Henrietta F som tog åt sig så sjukt mycket och tyckte folk var ”aggressiva och hatande” bara för att de kommenterade att hon inte borde blåsa ut köket i deras nyköpta lägenhet – ett kök från 2012, som H anser ”inte är så nytt”. Kommentererna var öht inte aggressiva eller orimliga…

        Nä precis. Roligt hur ett kök från 2012 numera anses gammalt. Samtidigt som var och varannan influencer nu inreder ”hållbart, så att det verkligen ska kunna åldras”. Hur ska man kunna tro på det när allt ändå byta på löpande band

          Ja precis. Min granne byter nu ut ett kök från 2010. Jag fattar inte hur man kan byta ut ett fungerande kök.

        Det är verkligen sjukt!!! Så irrationellt beteende när klimatkrisen är ett faktum.

        Tyvärr får ju hyresvärdar byta ut betydligt nyare kök än så och höja hyran, mot de boendes vilja. Ett 3 år gammalt kök läste jag te x ett fall där.man fick byta ut här om dagen…. De här problemen skulle behöva adresseras lite mer systematiskt.

      Det finns tusen och åter tusen Instagram och bloggar, av Alma sorter. Men de som drar läsare är de som visar upp konsumtion och åter konsumtion. Det är ett problem som är mycket större än influencers val. Fundera på varför just dessa personer och deras sätt att leva är de som får oss att klicka på följ.

      Och rensa i sina egna kanaler för att inte stötta det du är trött på, tänk igenom vilka du följer.

    Med tanke på inlägget om Monas Universum tidigare i dag så vill jag ställa några frågor.

    Har du swishat till någon kändis någon gång?

    Om Ja, berätta gärna om vem och i vilket syfte, och tycker du så här i efterhand att det var rätt eller har du ångrat dig?

    Om Nej, vad tror du gör att en del följare får så långt att de inte bara köper ”sin idols all skit som prånglas ut” utan också går med att att swisha pengar i rena tiggerikampanjer.

      Nej, skulle aldrig swisha till folk online. Tänker att det är lögner. ??‍♀️

      Jag swishar enbart för fotbilder. ?

      Jag swishade en gång till något som cicci Wallin samlade in till, tror det var en kvinna som typ levde gömd? Minns inte riktigt faktiskt. Hade inte gjort det idag, men gillade cicci då.

        Varför är det så svårt att stava hennes namn korrekt?

      Gav hon överskottet från insamlingen till dottern till en hjälporganisation?

        Insamlingen skulle gå till hennes böter för förtal, om det blev något över skulle detta gå till en orgaisation som dottern fick välja. Det var detta folk skänkte pengar till.

        Vad gick pengarna till, de gick till Dotterns terpi istället, så nu tigger hon pengar igen för sina böter (som hon själv utan problem borde kunnat betala om hon drog ner något på skönhetsbehandlingar och shopping, alt. att hon själv betalt terapin från början och låtit de insamlade pengarna gå till just böterna som hon tiggt dem till).

          Har hon raderat i kommentarerna? Några kritiska röster som inte ska visas? Seriöst?

            Jag antar att hon fått några kristiska kommentarer med dessa är isåfall raderat, det är bara hjärtan och folk som vill swisha.

      Bra Anna! Ett fruktansvärt exempel är Håkan bergmark på Youtube, han missbrukar och hans följare swichar pengar till ett swichkonto som inte äns är hans. Bedrägeri och penningtvätt.

      Jag swishade Lady Dahmer under tiden hon hade öppet swishnummer man kunde donera till. Gick i gymnasiet och hade precis upptäckt henne och var lite nyfrälst typ. Bara en gång och kanske nån hundralapp, men ändå rätt mycket för en gymnasieelev. Gillar fortfarande henne men hade absolut inte gjort om det idag.

      Jag swishade till någon på instagram en gång som gjorde insamling för att stoppa det nutida slaveri i Libyen som hade uppmärksammats i media. Jag ville ju absolut stötta saken, och kände inte till någon etablerad organisation engagerade sig. Men hade jag gjort det, hade jag donerat till den istället, det hade känts tryggare.

      När det gäller att swisha folk som tigger pengar till sig själva, så tar det emot. Jag ger hellre pengar åt tiggare på gatan, för i de fallen är jag säker på att det är en utsatt människa. Tror inte någon tigger ansikte mot ansikte om de har ett alternativ. Men bakom en skärm verkar inte folk ha något problem med det…

    Vart har phonexspoiler tagit vägen?

      Inaktiverat kontot

        Varför?

      Hon skulle bara låta kontot vila ett tag.

        But why? Tror ni hon kan ha fått problem efter att hon avslöjade vinnarna av paradise hotel?

          Varför skulle hon fått det? Det är väl snarare den/de som läckt till henne som ska få skit.

            Var tror ni hon får sin info från?

              Gud vad jag skulle vilja veta det! Det MÅSTE ju nästan vara någon från produktionen?

            Jag vet inte, därav frågan. Jag vet inte hur det där funkar. Men hon har ju ett väldigt stort konto med många följare. Kontot lades ner bara någon dag efter avslöjandet.

    Någon som tagit bort gallblåsan? Har ni fått förhöjt blodsocker efter?

      Jag har gjort en gallstensoperation, där hela gallblåsan togs bort. Har inte märkt av något förhöjt blodsocker efter det.

      Japp. Tog bort den. Den var inflammerad och full med stenar. Ingen skillnad på blodsockret. Men kan få ont om jag äter för fet mat. Antagligen från gallgångarna.

        Såg man stenarna på ditt ultraljud?
        För mig så syns inga stenar men har gallstensbesvär/anfall.

      Tog bort i december men har inte märkt av förhöjt blodsocker?
      Däremot behöver jag gå på toa oftare och mer akut…..

    Jag visste inte vad endometrios eller tonsillsstenar var förrän jag började läsa öppet spår ?

    Hörrni, vad gör man när man dejtar en kille som man tycker om men som verkar vara helt hopplös på att flörta och på att ta fysisk kontakt? Tvivlar inte alls på att han är intresserad och tror bara att han är oerfaren, blyg och försiktig iom corona. Men han tar inga hintar och öppnar inte för mig att ta initiativ heller! Ska man bara säga f*ck it och kyssa honom när det är halvläge? Eller försöka prata om det (hur??)?
    Har inga problem alls med att ta det långsamt i början men detta börjar bli löjligt…

      Tar initiativ. Varför väntar du på att mannen ska göra det? Är 2021.. Ta för dig.

        Problemet är ju att det inte blir läge. Visst kan jag ta initiativ men det känns stelt att göra det helt plötsligt utan invit? Hur skapar jag läge själv liksom? ?

          Fråga honom då 🙂

          det gjorde en jag känner och det gick bra sen

          Utmana lite? Skulle dragit till med; Vet du? Jag har länge funderat på hur dina läppar skulle kännas mot mina. Sen är det bara att se om han reagerar. Om inte är det nog dags att gå vidare ??‍♀️

            Åh nej vilken jobbig kommentar det vore, den skulle jag INTE vilja höra, extra lite om man känner sig blyg. Bättre (tycker JAG) som någon annan sa att typ sätta sig nära, typ luta huvudet mot eller något, nudda med handen, och sakteliga börja mysa typ, allt behöver inte hända på en gång, tillslut (den kvällen eller en annan, kanske flera möten efteråt) har ni vanan att sitta och gosa med varandra och det känns självklart att kura ihop er, och tillslut kommer första pussen naturligt från någon av er när närhet är något självklart… 🙂

          Helt ärligt låter det som att det inte finns tillräckligt med kemi mellan er.

            Så kan det vara! Men vill inte sumpa en riktigt bra kille om problemet bara är att han är blyg ?‍♀️

      När ni kollar på tv kan du ta filten över er och liksom kura ihop dig nära honom. Lättare att börja ”mysa” så. Typ börja pilla på hans händer eller stryka hans lår. Hahah ursäkta om jag låter erotisk

      Be han ta initiativet. Säg det rakt ut bara.

        Va? Konstigt ju.

      Hur har ni umgåtts hittills?!

      Drick lite sprit?

      Haha visst, vänd på rollerna, skulle man säga åt en man att bara köra på? Nej. Han kanske inte är bekväm än

    Tror inte mitt tidigare inlägg kom fram, men jag skulle behöva klädhjälp. Jag ska jobba som sommarnotarie på domstol i sommar, vad ska man ha för skor på sig????? Blir osäker på vad som gäller

      Lättast är väl att fråga den som anställt dig? 🙂

        Hmm jag vet inte, känns lite konstigt att maila henne och fråga men det kanske bara är jag? 🙂

          Det är bara du. Du visar ju intresse för jobbet om du frågar om klädkod.

      Borde inte typ ballerinaskor eller något snarlikt vara ett säkert kort? Nätta, stängd tå, tillräckligt prydligt för jobbet men även användbart utanför jobbet?

      Så länge du skippar sneakers och flip flops så är det svårt att misslyckas.

      Pumps. Inte för höga eller stilettklack, men vanliga klassiska pumps.

      Crocs!

        Foppatofflor!

          Gärna med figurer i hålen?

      Helt vanliga ballerinaskor eller typ loafers funkar bra. Städade sneakers funkar också (kanske inte första dagen). Visst kan du ha klackar om du vill men behövs verkligen inte. Folk är mer chill klädda än vad man tror. 🙂 Tingsrätt aningen mer propert än förvaltningsrätt men som sagt ändå generellt chill klädsel. Och lycka till!! 🙂

      Jag hade sneakers när jag jobbade på domstol hehe. Ta nått helt och rent så ska det nog lösa sig.

      Hört att tingsrätt är liiite mer formell än förvältningsrätt men på förvaltningsrätten jag var på fanns det typ ingen alls klädkod på sommaren. Snygga byxor, hel och ren överdel och loafers eller stilrena (och hela/rena) sneakers duger utmärkt!

      Kan bara svara för förvaltningsrätt men hel och ren och inte avklätt så kommer du klara dig fint. Sneakers går bra. Till och med Birkenstock går bra om du bara ska sitta på ditt rum och skriva….Ska du protokollföra på muntlig förhandling får du ta på dig en kavaj eller kofta och ett par prydliga skor. Inget krav på klackar. Det syns ändå inte vad du har på fötterna ?

      Jobbar på förvaltningsrätt och det är väldigt chill klädsel. Ta sköna (och inte mega-uppseendeväckande) skor så är du hemma. Hel och ren, och undvik shorts ☺️

      Håller med om ballerina, loafers eller pumps under förhandling. På avdelningen kan du ha gympaskor/ fräscha sneakers. Jag hade ett par ”förhandlingsskor” ståendes under skrivbordet och spelade det ingen roll vilka skor jag gick till jobbet i.

    Kom precis i ett par jeansshorts jag ärvt av min farmor, förra året var det en decimeter kvar för att jag skulle kunna knäppa dem. Fan vad glad jag är.✌???

      Oj av din farmor? Bra kvalle! Och starkt jobbat ?

    Någon mer ofrivilligt barnlös? Man känner sig ensammast i världen och vill bara att det ska vara vår tur snart ❤️ Förhoppningsvis blir det IVF efter sommaren….. hoppas det funkar ??

      En till här! Väntan är hemsk.. Håller tummarna för er och för oss ❤️

      Känner ni er ensamma? Själv känner jag mig inte ensam då det är vanligt.

        Ingen av mina vänner har samma problem och många har under tiden vi kämpat för ett barn hunnit få två barn. Så ja, det känns ensamt även fast jag vet att det är ett ”vanligt” problem.

          Håller med dig. Under tiden vi kämpat (1,5år) så har 8st par vi umgås med fått barn eller är gravida just nu. Jag är jätteglad för deras skull självklart men går sönder inombords då det känns som att vi är dom enda kvar…. Vet att man inte ska stressa upp sig, men det är så svårt. ❤️

      Jag!!! Jag blev gravid förra året, snabbt, men fick missfall. Sen dess har jag inte blivit gravid igen. Vi ska betala för IVF själv och göra första IVF-försöket nästa mens. Är helt sjukt nervös! Jag lider med dig som också kämpar, det är tufft som satan att gå igenom. Jag saknar bebisen jag hade i magen, fastän jag aldrig fick träffa den. Saknar att vara gravid och lycklig och förväntansfull. Hoppas hoppas jag får känna sån lycka igen, och att det går vägen den här gången. Hoppas att det löser sig för dig med ❤️

      Kram!

        Vad ledsen jag blir för din skull att du fick missfall.. Håller tummarna och hoppas att IVF fungerar för er ❤️ Tack för din kommentar, massa kramar och lyckosparkar ❤️

        Åhh hoppas IVF går bra och att nästa flinga vill stanna kvar ❤️ Vi har också valt att betala IVF själva och nu är vi på dag 2. Enda gången man blev glad över att mensen kom ?

          Åh ska hålla tummarna för dig!! Vet du om man får träna när man tar sprutorna? Glömde fråga min läkare. Är det läskigt med sprutorna? Jag känner mig sjukt nervös.

      Jag tog ett negativt test imorse, och imorgon är det morsdag här i Finland.. Värsta dagen på hela året.

      Vi har försökt i två år, gjort tre misslyckade IUI och ska väl göra IVF i höst. Det är skittufft, speciellt när alla i ens närhet får barn på löpande band. Börjar få panik över att äggdonation ska vara vår sista chans, eftersom mina ägg är få och säkert av skitkvalité..

      Jag håller alla tummar jag har för er skull. Har själv gått igenom samma sak och vet hur otroligt jobbigt och ensamt det känns. Att gå och vara så ledsen är inget man gärna delar med sig till alla runt om. Efter två ivf-försök fick vi äntligen vår dotter men det var en lång väntan. Önskar er all lycka ?

      Jepp. Men det är helt kört för mig då jag kom i ett tidigt klimakterie och det inte finns några ägg. Så I hear ya.

    Alltså Molly Sandens låt ”Nån annan nu”. Jag trodde först det var en cover på Somebody Else med 1975. Men när jag googlar får jag ingen träff. Jag tycker det är helt uppenbart att dom snott både låt och text, kan man bara göra så? Är det ingen annan som reagerat på det på det här? Eller är det jag som har fel, finns det uttalat någonstans att det faktiskt är en cover?

      Håkan gör ju så

        ?

        Ja, men är det aldrig någon som hör av sig till originallåtens musikbolag och typ ”vet ni om att den här personen snott er låt och tjänar multum på den?” Folk har ju blivit stämda för mindre?

      Nejmen det tycker jag inte. Klart det finns likheter men inget kan väl vara 100% unikt.

      Å blir nyfiken. Ska lyssna på båda, återkommer

        Absolut jättelikt! Hade hennes låt varit lite ”långsammare” (kan inte musiktermer) hade det varit identiskt ju. Var tvungen att kolla upphovsmän på Spotify?

          Hahah men eller hur!!!?? Jag kollade också upphovsmännen! Och just att titlarna är så lika är ju helt otroligt? Verkligen shameless stulit typ? ?

      Också tänkt detta också googlat!! Sjukt likt. Väl??

        Jaaaa det är ju typ samma låt! Har kanske mkt fritid men är så chockad över detta, Molly vafan! ?

      Står att hon skrivit den tillsammans med några andra nutida snubbar ? Blir så less på att det är helt ok att mygla och luras så länge man inte blir påkommen. Min moral passar inte i 2021 ?

      Har inte hört originalet, men är det exakt samma musik på samma sätt som hon gjorde en svensk version av Ed Sheerans låt ”shape of you”?

        Alltså jag tycker det! Men officiellt så nej ?

    Min pappa gick nyligen bort i cancer och jag går sönder av sorg. Han blev bara 60 år gammal och förloppet tog inte ens tre månader från diagnos. Så chockartat och traumatiska omständigheter. Vet inte hur livet ska gå vidare. Någon som har tips?

      Men fy. Beklagar sorgen. Kan inte ge så många fler tips än att du ska tillåta dig känna alla känslor, och att alla känslor är ok. Låt det ta tid, det kommer att kännas lättare tids nog – även om det kanske är svårt att tro just nu. Be om hjälp om du behöver det, du behöver inte vara stark hela tiden. Kram

        Tack snälla. Ja, jag hoppas att det blir lättare att hantera med tiden. Kram!

      Kramar till dig ❤️❤️❤️

      Jag har precis varit med om samma sak fast med min mamma. Exakt samma förlopp och ålder. Tror inte det finns något knep utan man får lära sig att leva med sorgen. Förhoppningsvis kommer det en dag då man ser glädjen i saker igen även fast det känns långt borta… svårt i en pandemi också men att omge sig med vänner o familj man trivs med och hitta på saker som får en att ”glömma” för en stund.
      Livet är bara för orättvist!

        Åh, beklagar verkligen sorgen efter din mamma. Ja, pandemin gör det verkligen inte lättare. Känns SÅ ensamt. Och hjärtat går sönder över att jag inte fick krama honom en enda gång under tiden han var sjuk. Vi fick inte alls många dagar tillsammans eftersom han vårdades på sjukhus. Så bitter över det.

          Detsamma till dig!
          Det här är bland det värsta jag varit med om, och ibland undrar jag om jag någon kommer bli mitt gamla ”jag” igen..
          man vet ju om att sånt här händer men man är ju alltid så naiv o och tänker att ”det händer alla andra men inte min familj”
          Man vill liksom bara spola fram tiden tills man är lycklig igen.

            Samma här. Efter tre månader tvivlar jag på att jag någonsin kommer att bli som förut och må helt bra igen. Vi har gått igenom många svåra saker tidigare, bl.a. nära anhöriga som gått bort, men det här liknar ingenting. Smärtan känns outhärdlig och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jobbar dygnet runt för att slippa tänka, men får hela tiden flashbacks från de mest traumatiska stunderna. ?

      Jag jobbar på en palliativ avdelning och träffar ofta anhöriga som är i din situation. För det första så beklagar jag sorgen ❤️ Det ÄR chockartat och ett enormt trauma för alla inblandade. Det är viktigt att förstå det ❤️ Som svar på din fråga så säger jag; ta hjälp! Gå i terapi, inte fem gånger utan länge! Verbalisera din sorg, prata med din familj och minns din pappa. Titta på bilder, filmer om det finns och verkligen minns honom. Tyvärr tar det ju tid innan den här akuta sorgen lägger sig men det får helt enkelt ta tid. Kanske kommer du aldrig över det men det kommer bli lättare med tiden. All styrka och kramar till dig ❤️

        Tack snälla för alla tips! Har övervägt att boka tid för att prata med någon men har inte kommit mig för än. Kram!

      Livet kommer att delas i ett innan och ett efter, men hur omöjligt det än känns just nu så kommer det att komma ett efter ❤️ Tillåt dig att sörja, eller vad det nu är du behöver just nu.

        Det är EXAKT så jag känner. Känner mig som en annan person och som att jag lever ett annat liv. Älskar båda mina föräldrar så otroligt mycket och nu när pappa gick bort känns det som att jag inte vet vem jag är längre. Känns inte som att vi är en familj utan honom. Tack snälla för ditt svar iaf.

      Jag har ingen förälder som gått bort utan ”bara” en bästa vän, förstår fortfarande inte hur jag tog mig igenom det så kan inte föreställa mig hur det är att förlora en förälder. Jag beklagar verkligen❤

      – Prata med en psykolog, både om känslor och bearbeta och tips på hur man ska hantera saker, sånt hjälper så otroligt mycket.
      – Låt dig själv sörja, låt det ta tid.
      Det blir lättare att leva med det, men det gör tyvärr alltid ont men tillslut kan man tänka på roliga minnen utan att gråta.
      – Va inte rädd att be om hjälp av dina nära, avlastning med något eller om du inte vill vara ensam.
      – Underlätta vardagen om sånt känns för jobbigt just nu om du har möjlighet, städhjälp, beställa mat osv.
      – Testa yoga och meditation, lära sig att koppla bort alla tankar på allt annat en stund.

        Beklagar verkligen sorgen efter din vän. Så orättvist och sorgligt. ? Men tusen tack för dina tips. Har faktiskt testat några yogapass på YouTube eftersom jag känt mig i sån extrem obalans, men ska kolla upp meditation också.

      I feel your pain. Min mamma somnade in i höstas. 6 veckor från första diagnosen till att hon inte fanns längre.
      Som en jävla käftsmäll. Man hann knappt hinna processa första samtalet ”De har hittat en cancertumör” till att läkarna säger ”Det handlar bara om dagar nu”.

      Har helt ärligt fortfarande inte fattat det. Stundtals känns det som att hon fortfarande finns i livet.

        Fy så vidrigt. Helt ofattbart. Förstår vad du menar, jag tar fortfarande upp telefonen för att ringa honom. Vet inte om det är för att jag inte kan eller vill förstå att han är borta. Känner mig helt desperat och har till och med börjat leta medium för att se om man kan få ”kontakt”. Låter säkert helt sjukt, men jag saknar honom så otroligt mycket.

      Jag var med om samma för 15 år sedan.
      För mig tog det tid.
      Efter fem år utan pappa kunde jag börja hantera sorgen. Nu efter 15 år är jag lugn och trygg med att min pappa är borta, han var en fantastisk pappa och han lever vidare i mig, 50 % av mig är pappa och jag känner faktiskt igen honom i mig själv och förstår att han lever vidare genom mig.
      Det får mig att acceptera vad som hände. Men det tog som sagt tid.

        Åh, vad fint skrivet. Så småningom ska jag försöka fokusera på de sakerna också. Får jag fråga hur gammal du var när din pappa gick bort? Jag är 29 och känner mig så ensam i att ha förlorat pappa i så ung ålder. Jag vet ju att det finns de som varit mycket yngre än så, men ingen som jag känner eller är bekant med.

          Jag var 35.
          Tack för att du skrev att mina ord var uppskattade.

            Jag förlorade min mamma för 17 år sedan. Livet går vidare på sitt sätt. Det som hjälper mig är min tro på att hon finns kvar hos mig, att hon inte lämnat mig helt och fullt ut. Utan hon finns vid min sida även om jag inte se henne. Så känner och tror jag i alla fall och det hjälper mig, att tro så. Hoppas du finner ditt sätt. Ledsen för din skull att du förlorat din förälder, jag vet hur svårt det är❤️ Tiden kommer hjälpa dig på vägen. Men vi glömmer dem aldrig och saknaden får vi leva med, sida vid sida❤️ Så är livet.

              ( Jag nappade H. Med flit. Du vet vad jag menar) Men allt är sprunget ur sanning och hjärta ändock. Fult av dig dock att försöka anamma sorgliga erfarenheter du tack och lov sluppit.

      Min mamma förlorade sin syster när hon var 14 (systern var 20 och dog plötsligt av sjukdom på utlandsresa, detta var på 60-talet) och mammas pappa dog när hon var 20. Mamma öppnade upp sig om detta häromdagen (mormor som är närmare 100 börjar närma sig slutet så tror det är därför sådana här känslor och tankar väcks hos mamma) och sa att hela hennes familj (hon, hennes övriga syskon o min mormor) har blivit helt förstörda både som individer och familj av det traumat och hon säger själv att det är för att det är för att de aldrig pratade om det. Mamma var 50 (!) när hon och mormor ens började prata om den döda systern. Med detta vill jag säga att jag tror det är jätteviktigt att ni i din familj pratar om din pappa och om det trauma ni gått igenom. Prata om sorgen och alla känslor och ta hand om varandra! Och vårda era minnen av honom genom att prata om honom så han lever vidare hos er ❤️ och överväg att träffa en psykolog eller kurator, vårdcentralen kan erbjuda tider och om du behöver terapi får du remiss! Jag beklagar verkligen sorgen. Jag är din ålder och förstår att det måste vara jättehemskt! Stor kram

        Åh, tack för att du delar med dig. ❤ Fy så tragiskt för er familj att förlora både din moster och morfar så tidigt. Har aldrig tänkt på det sättet, men när du skriver det så förstår jag att det är viktigt att prata om det. Samtidigt så är det så jobbigt att göra för att det känns som att det skär i bröstet och andningen blir så tung bara man tänker på det. Att prata om det känns otänkbart för att man blir så knäckt. Men jag ska komma ihåg vad du sa. Så fint skrivet om att vårda sina minnen! Ser man det på det sättet känns det inte lika mörkt och tungt.

    Jag har en klänning i viskos som efter tvätt blivit statisk och klistrar mot benen. Vad kan jag göra åt det?

      Lägg den i frysen

        Vaa?

      Man kan blanda lite sköljmedel och vatten och spraya på klänningen med en blomspruta.

        Tack, ska testa

      Testa hårspray!

        Ah, ska göra det! Tack!

    Har samsung-telefon och idag bytte den ut tangentbordet till ett som saknar å, ä och ö. Hur byter jag tillbaka? PANIK!

      Asch, kunde själv.

    Min tvååring hatar mig.
    Hon har alltid varit extremt mammig och det var hur mysigt som helst. Nu fick hon ett syskon för två månader sedan och under de senaste veckorna får jag inte röra henne utan att hon skriker ”aaaaajjjj” eller ”neeeej!!!”. Får absolut inte klä på henne, borsta tänderna eller annat nödvändigt utan att det är en brottningsmatch eller bara allmänt kaos.

    Och man kanske inte ska ta åt sig av en tvååring men jag blir genuint sårad när vi tex idag skulle handla och hon skrek ”neeeeej mamma stanna i bilen!!!”

    Vad kan jag göra?
    Ska prata med bvc med fram tills dess stället jag frågan här.

      Åh hjärtat ? Hon hatar inte dig, det lovar jag. Men nu är det pappa som gäller ett tag. Låter helt vanligt och normalt. Och som en bra idé att prata med BVC! Man vill ju ha lite stöd och känna att det är okej och kommer gå över. Kram lilla mamman

      Jag var likadan när mina syskon föddes – tvillingar, mamma var borta tre veckor för havandeskapsförgiftning på tvillingfödsel. Jag var enligt mamma ASFÖRBANNAD på henne i flera månader efteråt, ville inte veta av henne samt ville lämna tillbaka dem till den som kom med bebisarna.

      Det kanske är därför jag är mer pappas flicka än mammig, men det gick över. Såklart det går över, även om det är jobbigt nu. Jag har inga barn, men min katt reagerade likadant på min nya katt – hon surade, fräste, bet mig, bajsade på mina skor och liknande, sen en dag gick det bara över. Behandlade katten som vanligt men med hänsyn till hennes beteende.

    Spraya insidan med hårspray!

    Min dotter har 36 000 följare på Tiktok, och nästan 1 miljon visningar på en av sina videos. Hur gör man när hon ska kunna börja tjäna pengar? Hon vill ha min hjälp, men jag vet inte hur man gör..? Min dotter är 17 år.

      Vill du verkligen att din dotter ska bli influencer? Helt säker?

        Nä, jag är inte helt säker på det.. Hon är inte helt säker heller på att hon vill det. Men jag är mest nyfiken på hur sånt här funkar OM hon och jag vill driva detta vidare.

          Driv det inte.

            Nä. Vad f*n tänkte jag på? Klart hon inte ska bli influencer. Ibland är man bra puckad alltså.
            Tack för att ni fick mig att vakna till!

      Det är inte särskilt mycket på tiktok.

        Nä, men det går fort uppåt. I tisdags hade hon inte ens 1000 följare.

      Låter lite olämpligt…

    Är det någon som vet vad man tjänar om man jobbar inom Kommunikation och PR? Är så jävla stressad för tar studenten om en månad och har INGEN aning om vad jag vill plugga till. Men det verkar dock ganska roligt att arbeta inom Kommunikation och PR, är möjligtvis även intresserad av att plugga till läkare eller fastighetsmäklare. Eller plugga på handelshögskolan. Usch blir så jävla stressad av detta, vill bara kastas tillbaka till jag var typ 15 år och slapp fundera över sånt här haha. Insåg nu att den här kommentaren blev så jävla rörig och osammanhängande så upprepar frågan: Är det någon som vet vad man tjänar om man jobbar inom Kommunikation och PR?

      Om du har betyg för att komma in på Handels eller läkarlinjen hade jag satsat på det och inte PR…

        Sen finns det ju en hel del som går in i kommunikation & PR efter Handels också.

          Många jag pluggade med på HHS gick till typ Diplomat, Prime och JKL iaf.

      Om du har så bra betyg att du kan söka in till läkare, välj då läkare över PR. Det är iaf ett användbart yrke i alla kriser som komma skall

      Du behöver inte vara stressad. Du kan jobba och göra annat och på så sätt komma fram till vad du ska jobba med! Du har hela livet framför dig ❤️

      Det är svårt att få jobb inom kommunikation. Har utbildats ett överskott av kommunikatörer samtidigt som många journalister försöker byta bransch pga antalet journalistjobb har minskat jättemycket. Så ingen bransch jag skulle satsa på om jag skulle plugga nu.

        Plus att det suger att vara kommunikatör, för du ska kunna ALLT. Du ska kunna skriva text och copy, filma, sociala medier, redigera, målgruppsanpassa, korrläsa, ge intervjuer och gud vet allt.

          Det beror ju helt på företag. En sån roll hade jag förut när jag var enda kommunikatören in-house på ett mindre företag. Nu jobbar jag på byrå med massa andra specialister, och har verkligen fått nörda in mig inom mitt område i kommunikation.

          Till TS: det är världens roligaste karriärval om man gillar det kreativa! Men det är tuff konkurrens tyvärr.

      Är det något jag skulle säga till en som tar studenten och är osäker så ta lite tid och chilla! Res (när det går), jobba på Ica osv. Don’t rush into karriär. Är det något jag ångrar så är det att jag åkte hem 6 månader tidigt från Australien pga fick jobb som jag kände att jag var tvungen att ta pga nyexad. Ha kul, lev livet och utforska. Finns så många fler jobb/inriktningar än vad du får veta under gymnasiet.

    Tips för torra nagelband? Har så jäkla vassa och hårda nagelband, de spricker och blöder och är allmänt jäkliga. Arbetar med människor och tvättar&spritar ca 50 ggr per dag, men ska jag var ärlig så var det ett problem innan jag började med detta yrke också.
    Pga mitt yrke kan jag inte ha några fancy naglar eller lack, och det enda som funkat var scratch nailfood men iom att jag tvättar händerna så ofta så känns det som slöseri.

      Tycker apolivas hud och nagel-olja är super! Dock tvättar jag inte lika frekvent men kanske kan hjälpa dig ? smörjer varje kväll framför TVn och massera in ordentligt i nagelbanden.

        Tack

      Membrasin. Smörj från insidan. Resultat efter 2 veckor

        Tackar

      Lemon flutter från Lush. Fantastiskt.

    Känner mig så tråkig som skippade en middag ikväll. Skulle komma 5 personer jag aldrig träffat innan så jag valde att stanna hemma pga rådande omständigheter. Men nu känner jag att alla säkert ser mig som världens tråkigaste och osociala människa ? Är f.ö höggravid så jag vet ju att jag inte borde känna så här!

      Du gjorde det enda rätta. Vilken mardröm att få covid som höggravid.

      Du är ju riskgrupp när du är höggravid. Tro ingen tycker det är konstigt ?

      Man ska ju inte träffa 5 personer man inte brukar träffa just nu, så känns väldigt konstigt att ens planera en sån sak.
      Du gjorde rätt, skit i om dom tycker du är världens tråkigaste, dom hade/kommer antagligen önska att dom var lika ”tråkig” (klok enligt mig) som dig om dom ryker på corona??‍♀️

      Yes, jag låter väldigt bitter.

      Du tar ditt ansvar för att minska smittspridningen och gör det enda rätta för ditt ofödda barn. Om nån tycker du är tråkig så låt de tycka det då.

      Vilka puckade människor som träffas så nu och bjuder in dig! Du är inte tråkig, du är klok.

      Som höggravid var i alla fall jag en osocial tröttmössa som ville vara hemma även före covid.

      Inte ett dugg tråkig! Utan helt vettig!!

      Bra gjort skulle jag säga. Du är inte tråkig, det är coronapandemin som är tråkig och i den så tvingas vi inland ta tråkiga beslut om att inte umgås. Men det är bra trist att behöva tacka nej, det håller jag med om.

    Min sambo har lidit av depression till och från under våra 10 år tillsammans men de senaste gångarna så har hans depression har varit mycket djupare. Jag tycker så sjukt synd om honom och vill gärna hjälpa honom men ibland känner jag bara nej, jag orkar inte. Det tar så mycket energi från mig. Samtidigt så känner jag mig så dålig och egoistisk som människa, det är ju trots allt inte jag som lider av depression men när han är deprimerad så blir det påfrestande dels psykiskt och dels blir jag den som får dra hela lasset hemma med städning, handling, mm
    Till saken hör också att han självmedicinerar sig under sina depressioner med röka vilket jag hatar samtidigt så vet jag att det får honom att komma ur depressionen snabbare och han röker inte annars och dricker alltid väldigt sällan. Hans förklaring till varför han hellre rökar än att ta mediciner är att han hellre tar naturlig substans än kemikalier, vilket jag köper till viss del.
    Ibland vill jag bara skrika, skärp dig för fan, ta dig i kragen, men sen får jag så sjukt dåligt samvete för jag skulle inte sagt så till honom att han hade haft en fysisk sjukdom.
    Under sina friska perioder är han en helt fantastisk partner på alla sätt och vis och har absolut inget att anmärka på honom. Va fan ska jag göra?

      Tycker det är helt rimligt att be honom söka professionell hjälp. Man väljer inte att vara deprimerad men han kommer ju aldrig att bli frisk(are) om han inte försöker göra något åt det?

      Tror inte ”röka” hjälper honom i sin depression, snarare tvärtom. Om man har cancer så får man ”kemikalier” för att bli frisk, kanske behöver han det också. O definitivt gå till en psykolog. Låter som en mardröm och jag hade inte offrat mitt liv för en kille som tror att man kan röka bort en depression.

      Hoppas du inte menar att han röker hasch? Sädant är absolut inte bra att hålla på med vid tex depression.

        Menar ju förmodligen inte cigaretter

      Förstår att det är jättesvårt. Låter rätt mkt som ett slags medberoende, ungefär som när en anhörig är alkoholist. Ja, depression är en sjukdom men även om man är sjuk har man ett ansvar som människa. Din killes ansvar är ju att söka hjälp och göra allt som går för att bli så frisk som möjligt. Hans sätt att hantera sin depression verkar ju inte fungera eftersom depressionerna återkommer och blir värre.

      Förstår att du lever med hoppet att det ska bli bättre men om du tänker att ett liv ihop är precis likadant om 10 år, skulle du ångra dig då att du stannade? Om han gör slut om 5 år och träffar någon annan?

      Vad vill du i livet? Eller har du tappat bort det iom att du lagt mkt tid och kraft på att stötta honom? Att du varit där för honom är fantastiskt fint av dig. Att bryta upp från förhållandet gör dig inte till en dålig person. Det betyder inte att du inte bryr dig om honom eller att allt det fina och bra du gjort blir mindre värt. Du verkar ju kommit till en punkt där du inte vill leva på detta sätt längre. Berätta för honom hur du känner och be honom söka riktig hjälp, både för din och hans skull. Vill han inte göra det på allvar och faktiskt gör det rätt omgående så har du två val, stanna i exakt samma situation eller bryta upp.

      Hoppas det ordnar sig för dig! Kanske kan du kontakta någon organisation för deprimerade och deras anhöriga och få stöd?

      Många kloka råd, tack för det! ❤️
      Han har tidigare pratat med psykolog och det har väl hjälpt lite så det ska jag be honom testa igen.
      Gällande huruvida jag vill vara med honom eller inte så vill jag inget hellre men jag känner att jag inte längre har orken att stötta honom utan snarare drar mig undan vilket jag också har förklarat för honom och han säger att han förstår. Jag ser på honom att han får dåligt samvete för det han ”utsätter” mig för men att han inte har orken att ta tag i det förrän han så småningom hamnar på andra sidan depressionen, oftast när han känner att han nått botten och måste vända på sitt mående.

    Ska kolla upp en suspekt leverfläck på måndag? Har redan övertalat mig själv att det är cancer och slutet nu nalkas?

      Ingen mening att säga att du inte ska oroa dig i förväg för det är självklart omöjligt, men med största sannolikhet är det ju ingenting men bra att du kollar upp det. Jag hoppas allt går bra!

      Gjorde en röntgen förra året där dom såg något i bröstet och i ett annat organ (röntgen handlade ej om det, så hade det varit något hade jag haft världens tur att jag gjorde röntgen och dom bara råkade se det) och fick göra mammografi, ultraljud och biopsi/vävnadsprov eller vad det heter. Den väntan var så otroligt hemsk, går liksom inte att lugna på något sätt. Man får bara hoppas att inget är fel.

      Här: en kram! Det går säkert bra ska du se. Jag hejar på dig!

        ?

      Tänk på att de flesta hudcancerfall är väldigt milda och enkla att bota genom kirurgi. 🙂 Skivepitelcancer och basalcellacancer är sååå vanliga och de sprider sig inte till några inre organ eller annat läskigt. Lycka till!

        Tack för de lugnande svaren, har varit rädd att jag gått runt med leverfläcken okollad för länge och att skiten nu hade spridit såg så att det bara var att välja färg på kistan typ?? Hoppas verkligen inte att det är något, men just att det kan vara det är så läskigt.

    Tipsar om The bold type på Netflix. Mysig serie om vänskap och New York! Perfekt vardags-feel good men ändå med lite djup och intressanta ämnen.

    Ni som bor i en 2:a med nyfödd, hur funkar det? Väntar vårt första barn i januari och vet inte om man orkar ta tag i att skaffa större boende under graviditeten och när bostadsmarknaden ser ut som den gör i dagsläget.

      Nej alltså ett barn behöver ju inte eget rum. Vi bodde i tvåa när första föddes, klart att det hade varit bekvämt med ett eget rum att dumpa alla barngrejer men små barn vill ju ändå vara i närheten av föräldrarna hela tiden. Mina är nu 3 och 4 med varsitt rum men leker ändå helst i vardagsrummet.

      Så nä, ingen stress tycker jag 🙂

      Bodde ett år i en 1a med en nyfödd-tills 1 år och det funkade helt perfekt. De ska ändå inte sova i eget rum under 6månader då risken för psd ökar markant.

      Bodde i en 2:à på 55 kvm när mitt första barn föddes. Det gick utmärkt. Ett litet barn behöver inte mkt utrymme. Skötbord går att skippa och byta på skötbädd på sängen, i soffan eller på golvet. Spjälsäng behövs oftast så det får ni klämma in i sovrummet. Kläder krävs typ en byrålåda kanske. Badbalja finns ihopfällbar. Vagnen tar mest plats om den behöver stå i hallen. Köp en smal och kort vagn.

      Flyttade till större när mitt första barn var 1 år. Strax efter det började han sova i eget rum eftersom han blev störd av oss på kvällen/natten. Vet dock flera som sover i samma rum/säng med barnet i flera år. I övrigt leker han ändå i vardsrummet så hans rum är just det, ett sovrum.

      Bor ni kvar längre i tvåan så går det ju att ni sover i vardagsrummet och ni vill ha/behöver ha två rum att sova i.

      Vi bodde i tvåa under första året. Inga problem alls. Behöver du eller din partner extra sömn kanske ni kan skaffa en bäddsoffa eller nåt till det som inte är sovrummet. Vi gjorde så och det var guld värt för min man gick upp runt fyra för att jobba.

        Tack snälla för er input!

      Jag är uppväxt i en två fram till tonåren. Det funkade 🙂 känn ingen hets.

      Jag bodde med man och två barn i en tvåa i ett halvår. Funkade bra.

      Funkat bra för oss! Hon har egen garderob med kläder, sängkläder, ytterkläder, skor osv. Sen i vardagsrummet några lådor leksaker. Hon är 2 nu men går jättebra. Man får vara ganska snabb på att rensa undan sånt hon växer ifrån så det inte blir för trångt i skåpen men annars är det inga konstigheter 🙂

      Vi bodde i en tvåa med två barn, den äldsta var nästan 5 och den yngsta var nästan 1 innan vi flyttade till hus. Så en bebis i en tvåa, nema problema.

      Det ni behöver enligt mig är att ordna bra sovmöjligher i vardagsrummet. Exv skön soffa/ säng, rullgardiner och en sån där ögonmask.

      I övrigt behöver man inte plats för en bebis eller ett litet barn. Om inte din partner jobbar hemifrån då, då kanske det kunde vara skönt.

    Hjälp, jag är gift men flirtade med någon annan på en aw igår.
    Har länge funderat på om jag och min man borde gå skilda vägar. Hjälp mig, hur ska jag tänka?
    FÖR:
    – Inget sexliv sedan flera år. Är sexuellt frustrerad.
    – Ingen närhet alls. Inga kramar, pussar. Känner mig inte älskad eller bekräftad.
    – Vill inte ge barnen den här bilden av kärlek.
    – Inte kär. Skulle inte göra ont om han träffade någon annan.

    MOT:
    – Han är genomsnäll. Vi har aldrig under våra åtta år tillsammans bråkat. Lugnt, bekvämt och konfliktfritt.
    – Vi pratar aldrig om ”oss”, men han är stöttande och empatisk i situationer där jag t ex haft problem på jobbet. Han är en klok och kompetent människa.
    – Tanken på att ta upp det här med honom ger mig total genomvidrig ångest, nästan svindel.
    – Älskar mina svärföräldrar.
    – Jobbigt vad andra ska tycka.
    – Oro och sorg för barnen.
    – Skulle vilja att vi fortsätter att vara vänner. Skulle bli knäckt om han ej vill.
    – Vi är nyinflyttade på en ny ort. Kanske mest på mitt initiativ även om det var ett gemensamt beslut, inte något stort socialt nätverk ännu.
    – Ekonomisk oro.

      Det är så torr luft där jag jobbar och upplever därmed att mitt hår blir väldigt torrt. Tvättar det max tre gånger i veckan så jag tror inte att jag torkar ut det och jag tappar även hår och min frisör rekommenderade serien Kerastase Genesis för den skulle vara bra om man tappade hår. Har inte märkt så mycket mot det dock, och håret har blivit platt och livlöst. Så jag skulle behöva något som ger lite mer volym, vårdar och återfuktar.

      Vad för produkter ska jag satsa på?

      Om det är viktigt så har jag svart hår, skandinaviskt antar jag, och smålockigt/vågigt.

        Sorry hamnade fel

      Gå i parterapi? Gå på kurs i tantra?

      Verkar som ni har mkt bra saker i livet tillsammans men att ni glidit ifrån varandra. Om du minns tillbaka, var ni sådär head over heels kära i början eller var det mer mysigt och trevligt?

        Tack! Vi var väldigt förälskade i början och jag blev gravid bara någon månad in i förhållandet. Men känns jag har tappat känslorna. Nu har vi ingen närhet, men jag vill heller knappt att han ska ta på mig.

      Har ni jobbat på saken? Terapi, försöka få igång lite närhet?

      Varför inget sexliv på flera år, eller närhet? Parterapi kanske? På MOT listan känns det bara rent praktiska skäl som ingen relation borde bygga på. Skulle du vilja att någon var tillsammans med dig pga de faktorerna enbart?

      Alla dina ”Mot”-punkter är saker som är otroligt svåra att hitta, just det gräset är sällan grönare… och dina ”För”-punkter kanske går att jobba på? Äktenskap är inte lätt alltså…

        Mot listan låter som vänskap…

      Dags att prata med honom om er?! Du måste ju ändå våga prata med honom även om du tar beslutet att lämna!
      Ge det en chans om det inte känns helt kört… och om du vill göra slut så dra inte ut på det!

      Kort svar lämna.

      Ni är vänner och inget mer.
      Har gjort den resa än själv och jösses vilken vändning av livet det blev.

      Alla saker som ekonomi/barn och liknande löser sig.

      Du är värd att vara lycklig, känna dig åtråd och njuta av den närhet som alltid bör finnas i ett föehålande.

      Lycka till med allt.

      1. Ingen närhet alls. Inga kramar, pussar. Känner mig inte älskad eller bekräftad.
      – PRATA om detta. Det är antingen något han också känner men har svårt att ta initiativ kring, alternativt så har han inte reflekterat över hur det blivit och skulle bli ledsen av att du saknar det. Börja med att bara sätta er nära varandra, ge varandra små pussar och håll om varandra lite här och var. Liksom börja sakta att ”känna in/på” varandra, på nytt. Hitta en närhet ihop.

      2. Inget sexliv sedan flera år. Är sexuellt frustrerad.
      – Känns inte överraskande med tanke på punkt 1, igen, prata, och hittar ni närheten igen är detta inte så långt borta.

      3. Vill inte ge barnen den här bilden av kärlek.
      – Igen, punkt 1. Barnen kommer också bli glada av att se er vara fysiskt nära varandra.

      4. Inte kär. Skulle inte göra ont om han träffade någon annan.
      – Igen, lyckas ni med ovanstående punkter kommer du antagligen känna kär-känslorna igen, och inte vilja att någon annan ska få dem med honom. 🙂

      Lycka till. <3

      Det låter som att ert enda problem är sex och närhet. Det kan ni ju jobba upp igen.
      Att du inte känner dig kär efter 8 år och barn är normalt, men efter några möten i sängen så att säga kan detta komma tillbaka.
      Ni behöver ligga helt enkelt.

      Kanske öppet förhållande kunde vara nåt. Det låter som att ni är goda vänner och har en bra, fungerande vardag ihop.
      Det som saknas är sex och intimitet. Om du/ni fick det på annat håll kanske ert liv skulle vara komplett. Man kanske trots allt inte kan få allt av en enda person, även om det vore drömmen.
      Chansen att en sådan lösning ska tas emot ökar om du tar upp till en ärlig diskussion INNAN du gör något snedsteg.

      Det beror på vad du verkligen vill ha ut av livet. Relationer är inte enkelt men det finns mycket att vinna på genom att kommunicera! Önskar dig all lycka till ❤️❤️

    Kan ni inte erkänna någon opopulär hemlighet/åsikt/tanke?

      Tjejer som ligger runt är slampiga.

        Men inte killar tycker du?

          Jag glömde nämna det (var för uppe i Keyyos dans haha) men jo: går åt båda hållen.

            Är du pk nu?

              Är den sista på jorden som är pk. Min första kille jag dejtade låg med hela skolan mer eller mindre. Visste jag inte innan. Dumpade jag honom och vägrade jag sex med honom? Yep!

                Varför?

                  Varför ifrågasätter du? För att jag inte ville vara med en player som bara ville ha en ytterligare erövring på sin lista.

                    Ok, det framgick inte att han var. Trodde du bara dömde för att han legat med många.

            Var går gränsen för att ha legat med ”många” då? Hur många har du själv legat med? Kommer gränsen för ”många” flyttas när du kommer upp i det antalet?

      Jag tänder på att ligga med en upptagen man

        Äckligt av dig.

      Finns en ung tjej som satsar inom ridsporten. Hennes morsa är jävligt jobbig och har så mycket mål för denna unga tjejen att jag hoppas för allt i världen att det går åt helvere för tjejen. Absolut inte för tjejen utan för att jag vill att morsan ska få motgång

        Jaha, känner du också min svägerska?

          Börjar hon på A? ?

        Nu blev man ju nyfiken vad hon gör som är jävligt jobbigt?

          Lägger äggmökar. ?

            Hahahahah ej samma Sarah som där uppe.

            Utan att avslöja för mkt – men hon har väldigt stora planer för sin unga dotter, bråkar med folk, tror att hennes dotter är hela världen osv.

      Föräldralediga borde inte få lämna sina äldre barn på förskolan medan de är hemma med en ny bebis (om äldre barnet är under 3 år och alltså ännu inte har rätt till allmänn förskola)

        Intressant. Varför tycker du så?

          För det första för att små barn har väldigt lite utbyte av andra barn. De behöver inte vara ”sociala” i alldeles för stora barngrupper om alternativet att stanna hemma finns. Jag fattar att det är jobbigt att ha små barn hemma, men valet att skaffa fler är helt upp till en själv.

            Håller helt med! Har jobbat på förskola själv. Tycker det är konstigt att inte låta storasyskonet vara hemma om möjligheten finns, den ska ju också knyta band med lillasyskonet. Tycker man att det är så jobbigt med sina barn så varför skaffar man fler?
            Och speciellt när förskolepersonal går på knäna, stora grupper med få personal, extra svårt när någon blir sjuk av personalen..

        Då borde föräldrarna själva få betala förskolekostnaden så att man själv får välja om, hur och när man vill lämna sina barn på förskolan eller inte.

        Min impopulära åsikt är att socialism dödar många människors själ. Ingen ska ta ifrån människor deras pengar för att sedan servera kass omsorg utan valmöjligheter till en befolkning. Jag vill behålla mina pengar och betala min barnomsorg själv. Hade även gladeligen lagt en extra peng till min nästa som inte haft samma förutsättning. Det ska inte staten tvinga befolkningen till! Gäller alla områden i samhället och inte enbart barnomsorg.

          Det hade kanske varit rimligt om det inte var en sån kvinnofälla.

            Eget ansvar!

      Att kejsarsnitt bara borde användas som sista utväg.

        Vart ska man egentligen dra gränsen för ”sista utväg” då? Vid svåra skador hos mamman? Skador hos barnet? När det är på liv eller död?

          När vården anser det nödvändigt.

          Inte ”håg har aldrig fött barn och är rädd” och liknande.

            Kvinnor som gått igenom en tidigare förlossning och har befogade rädslor inför en ny förlossning då?

              Skaffa inte fler barn. Barn är ingen mänsklig rättighet. Jorden är överbefolkad.

            Tycker kvinnor ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp jag…

              I mångt och mycket håller jag med dig, men var går den gränsen? Vem sätter den gränsen?

                inte du iaf, tack och lov

                  Hur vet du det?

                  Men kul att ingen här kan föra en hypotetisk diskussion, moget.

              Ja förutom när det gäller influencers och operationer, då jävlar har de inte rätt till sina kroppar ?

        Så länge förlossningsvården ser ut som den gör idag borde alla kvinnor få välja kejsarsnitt. I och med platsbristen är födande inte ens garanterade smärtlindring då vissa behöver föda i rum som inte är anpassade för förlossning.

          Exakt! Det är inte tillräckligt säkert att föda ”vanligt” som det ser ut idag.

        Jag kan tala om för dig att jag nyss gick igenom ett planerat kejsarsnitt pga rädsla + att jag hade ett jobbigt missfall i bagaget. Under op visade det sig att mitt barn låg i säte vilket man missat under graviditetens gång (trots att mina syskonbarn fötts så också) så tur i oturen att jag hade kejsarsnitt. Ingen kvinna är den andre lik fysiskt eller psykiskt och därför kan inte andra ”bestämma” över en kvinnas kropp.

          De hade ju upptäckt sätesbjudningen vid förlossningen ganska omgående och snittat dig ändå.

      Jag tycker konceptet könskorrigering är väldigt tveksamt. Problemet sitter ju i huvudet, inte i kroppen? Varför skära i och förändra en frisk kropp kropp för att huvudet ska må bättre? Så tänker man ju inte när det gäller någon annan psykisk sjukdom? De flesta transpersoner har ju många andra psykiska problem/diagnoser, borde man inte se till att hjälpa dom i den änden istället?

        De får ju dock gå igenom en ganska stor utredning innan de får operation etc. Inte bara att gå till doktorn och få en operationstid!
        Tror det är svårt att förstå känslan av att ha fel kropp, om man inte gått igenom det själv. Sen visst känns det som det ibland är en lite väl lätt satt diagnos.

          Men vad är skillnaden jämfört med någon som t.ex. har anorexi? De har ju inte heller en självbild som stämmer med verkligheten.

          Vill verkligen förtydliga att jag önskar att alla kunde få vara bekväma i sin kropp och att det inte skulle finnas någon stigmatisering kring att bete sig/klä sig/identifiera sig ”kvinnligt” när man är biologisk man och vise versa. Det är kirurgin jag är tveksam till.

            Kirurgin är dock sista steget som kanske inte många tar.

            Alla väljer ju inte heller att operera sig, utan genomför allt utom just den biten. Så det är inte alltid det viktigaste, trots att många oinsatta gärna hänger upp sig på det. Ett filmtips om man vill bli lite mer insatt i allt detta är Min pappa Marianne. Ann-Christine som filmen bygger på är mkt klok och förklarar alla dessa frågor väldigt bra, finns en del videoklipp om man söker lite.

        Frågan är vad som är hönan och ägget… Många som börjar få behandling och göra utredning börjar ju också må bättre överlag, just pga att andra problem (t.ex. depression) har utvecklats just för att de inte fått behandling,

        Det finns ingen sån hjälp just nu, inget psykologiskt hjälper.

      Tjejer som får barn blir så jäkla tråkiga, de tappar sin personlighet och blir bara mammor.
      Killar är sig själva och fortfarande roliga när de blir pappor.

        Kanske för att de tar ca 0,02% ansvar och har tid att vara ”roliga”

          100%

          Vetefan. De pappor jag känner tar ändå väldigt stort ansvar för sina barn.

            I mina ”fall” är det dock mammorna som tar det för extra ansvaret när de väl gäller.

              Vad är det för situationer då?
              För de jag tänker på har barn mellan 12-2 år och är ändå väldigt engagerade i sina barn.

                Engagerade javisst! Men det är ändå mammorna som tänker på att kanske inte jobba så mycket för barnets långa dagar, är de som oftast får vara hemma vid vabb eller anpassar sitt jobb efter vad som passar bäst för familjen.

                  Har framförallt tre pappor i åtanke nu och alla vabbar, en av dessa har fortfarande små barn så han är ledig varje måndag och de andra dagarna börjar han en timme senare för att han kör dem till förskolan eller vad det nu heter när man är 2 och 4 år.
                  En annan av dessa har barnen varannan vecka och då börjar han också en timme senare under den veckan, och eftersom han är själv med dem tar han allt ansvar under sina veckor. Känner inte mamman här, men jag vet ju vilket ansvar han tar i alla fall och vet att han trots sina barnveckor fortfarande är samma roliga kille.
                  Den tredje har ”stora” barn (10 och 6), känner även mamman väl och vet att de delar lika så gott det går, både vad gäller barn och hushåll.

                    Det sjuka är ju att det här ska vara exempel på bra pappor. Byt ut och säg att mammor gör dessa saker så blir det ju skitlöjligt för det är så självklart.

                      Ja jag tycker att det är självklart. Men min åsikt som inte är populär handlar om att mammor är tråkiga och att pappor inte är det, trots att de gör samma saker.

                    Ja, men det finns också så mycket annat! Vem håller ex koll på allt som ska fixas till förskolan, fixar födelsedagar, styr upp potträningen, tar ”nattpassen” och styr upp nattningarna, ser till att de har lämpliga ytterkläder etc etc.

                      Båda, de som lever med mamman. Han som är singel fixar på sina veckor.

                      Ni vill verkligen inte se att det finns pappor som tar precis lika mycket ansvar, som är lika engagerade. Jag vet att mina tre exempel inte talar för alla pappor, men det handlar fortfarande inte om vem som tar mest ansvar, utan att mammor är så jävla tråkiga. Spelar ingen roll om jag träffar en mamma utan hennes barn, ungen är ändå det enda hon pratar om. Men de pappor jag känner kan snacka om fotboll och andra roliga saker.

            Vågar nog ändå lova att mamman tar mer.

              Såklart. Det är bloggbevaknings kommentarsfält, här är det omöjligt för män att vara lika bra. Glömde det.

                Det beror väl på vad män ska vara ”lika bra” på. Men nej, jag tror inte att många män tar på riktigt 50% när det gäller hem och barn.

                  Det är männen som drar hem bytet till middagen.

                    Har dom fällt en egen gnu då eller?

                      Ja.

                      Då är det ok

                  Min kille tar nog mer! ?

          Det sjukaste är att över 100 har gillat din kommentar. Det säger ändå otroligt mycket om vad det är för folk här inne. Särskilt då topic för tråden är ej populära åsikter och andra sidan alltså inte ens behöver försvaras från kränkta mammor.

      Människor som pratar mycket är jobbiga.

        Håller helt med!!

        Beror väl på vad de har att säga..

        Människor som pratar för högt….

      90 % av dom som kommenterar på ös har ingen humor.

        Fan sägeru bror

        Mjo men ingen har samma. Tycker också att alla är humorlösa men det är ju för att de inte delar min humor…”?”

      Tycker gravidfotograferingar, baby showers och gender reveals är töntigt.

        Japp, amerikanst, helt onödigt ?.

      Disney suger… helst all jävla skitmusik som är i filmerna. Ja, även de gamla!

        UTVISNING!

        Nä nu

      Det finns inget tråkigare att lyssna på än när folk pratar om sina spädbarn, amning och graviditeter. Det är bara intressant för folk som är i samma situation eller är väldigt nära anhörig.

        INSTÄMMER! Instämmer så mycket det bara går.

      Lärare är den absolut gnälligaste yrkesgruppen! De tycker alltid att det är mest synd om dem, de får sämst betalt och de har det allra värst.

        Tycker sjuksköterskor och undersköterskor är det?

          Jämför oss ssk med lärare så har vi det sjukt mycket sämre ? dock betydligt roligare jobb enligt mig så klagar ej.

      Folk som väljer att göra en GBP för att gå ner i vikt är bara jävligt lata. Ät mindre, träna mer. Visst, vissa har medicinska orsaker, men det kan väl inte vara särskilt många (yes, looking at YOU Jessica Lagergren).

      Man ska inte umgås med fula kvinnor om man själv ser bra ut.

        Jahaja varför?

      Folk som ”fixar” sina läppar, ser förjävliga ut.

      Jag förstår inte varför man ger sina barn WT-namn. Tex Agaton, Tindra, Juvelia osv osv.

    Varför får Bianca så mycket hat? IL kan man ju ”förstå” på ett annat sätt (obs, betyder inte att det är okej) men vad är det folk stör sig på så mycket hos Bianca? Är det bara att hon är ung och framgångsrik borde väl typ Therese och Kenza få lika mycket hat? Eller tycker folk hon är för kaxig?

      Brukar inte säga avundsjuka men tror ändå på avundsjuka i detta fall. Att hon inte ”förtjänar” det då hon fått mycket gratis i och med sina föräldrar.

      Bianca är ju mycket kändare hos den bredare massan, hon säger ju själv att det främst är äldre kvinnor som hatar, tror de inte har koll på TL och Kenza

      Hon tror att kritik är hat.

        Talat som ett riktigt troll

      Folk är avundsjuka. Hon har helt andra kanaler och är mer känd än båda du nämnde så jag tror faktiskt det bara är fler följare från en särskild åldersgrupp som är rätt bitter.

    Det är så torr luft där jag jobbar och upplever därmed att mitt hår blir väldigt torrt. Tvättar det max tre gånger i veckan så jag tror inte att jag torkar ut det och jag tappar även hår och min frisör rekommenderade serien Kerastase Genesis för den skulle vara bra om man tappade hår. Har inte märkt så mycket mot det dock, och håret har blivit platt och livlöst. Så jag skulle behöva något som ger lite mer volym, vårdar och återfuktar.

    Vad för produkter ska jag satsa på?

    Om det är viktigt så har jag svart hår, skandinaviskt antar jag, och smålockigt/vågigt.

      Hmm jag använder Eleven Australia en serie jag älskar. Använder återfuktande balsam som heter Hydrate my hair och shampoo som ger volym som heter I want Body. Sedan använder jag en hårmask varannan vecka!

        Det lät ju bra i alla fall! Googlade på det och även recensionerna verkade bra. Vad använder du för hårmask?

          Den heter Kevin Murphy Hydrate-Me.Masque! Jag har tunt skandinaviskt blont hår som är flygigt utan fukt så allt har min frisör rekommenderat och än så länge ger det full effekt. Testade Kerastate en gång men gav mig ingen effekt alls. Blev väldigt platt och livlöst istället!

            Jaha, den serien hade jag i schampo och balsam förut och håret blev jättebra, men bytte för att frisören sa att jag tappade hår. Platt och livlöst är ju precis det jag upplever nu. Håret håller sig inte rent lika länge med Kerastase heller.

              Tappa hår av den? Känns inte troligt. Kan ju bero på medicin till exempel eller stress. Men en hårmask är bra och den kan du använda varannan till var fjortonde dag!

                Inga mediciner. Jag har använt det schampot och balsamet i flera år, sen bytte jag arbetsplats, som sagt, väldigt torr luft där och det var då det började. Har inte heller plattat håret för mycket eller färgat (färgar typ två gånger om året och plattar om jag ska göra något, vilket är typ aldrig nu under pandemin). Så jag säger inte att det är AV den serien, men det hände under tiden jag använde den. Skulle tro att det är torra luften som gör det, och det kan jag inte göra något åt.

                  Nej välkommen i klubben. Jag bor i Göteborg och hela jag torkar ut på grund av svängande väder. Händer och ansikte och torr hårbotten så fukt fukt fukt!

                    Haha ja ansiktet har aldrig varit torrt förrän den här vintern, förstår inte? håret har egentligen inte heller varit torrt, jag tror ju verkligen att det är torra luften där jag jobbar som är orsaken.

                      Samma här helt galet! Men hoppas det löser sig för dig nu! ? Testa Eleven!

                      Ska göra det! Jäkla Kerastase till att vara så drygt bara, tar ju aldrig slut? men ska klicka hem eleven och testa ändå??

                      Prova membrasin

                      Står att det är for torra slemhinnor?

    Vad tror ni, är viruset i Indien farligare än det vi har i Europa (bortse från att det finns vissa indiska mutationer även här)? Eller är det bara bristen på syrgas mm som gör att det är så många som dör där?

      Mycket folk som bor trångt och är fattiga är nog en bidragande faktor. Och överfulla sjukhus som inte kan ge alla vård med syrgas och så också.

      Jag läste på en engelsk tidning att den variaten de har i Indien (eller nån av de indiska varianterna) skulle vara lika smittsamt som den brittiska Kentvarianten. Så inte mer farligare än den engelska men mycket smittsam.

    Hur hanterar man det faktum att man aldrig kommer bli den där snygga tjejen som killar vill ha?

      Man växer upp, mognar och inser att det finns viktigare saker i livet att bry sig om.

      Man lär sig vara nöjd med sig själv och när man är det blir man mer attraktiv för andra.

      En kille vill inte ha den snyggaste tjejen jag lovar. Det kan kännas så men så är det inte. Om de vill ha det har de själva inte mycket innanför pannbenet.

      Du blir flata så ordnar det sig ?

      Jag hanterar det genom att bära kläder/smink/frisyr som jag känner för, för min skull, även om det innebär att jag går utanför samhällets normer. Ganska befriande för det mesta, men innerst inne skulle jag hellre välja att vara den snygga tjejen…

      Kommer ihåg att de allra flesta inte är den där jättesnygga tjejen utan mer eller mindre medelmåttiga. Man kan ha ett underbart och härligt liv ändå. Det finns ju mängder av bevis på det vart du än vänder dig.

      Hade liknande tankar som du när jag var yngre (är 35 nu) och önskar så att jag hade släppt dem och bara levt istället. Inte haft ångest för mitt utseende och trott att jag var sämre bara för att jag inte är någon klassisk skönhet.

      Utveckla dig själv, gör sånt du gillar, ha kul istället för att gräma dig över att du inte är en av få som haft tur i genlotteriet

      Jag är inte så himla snygg men min kille vill ha mig. Folk vänder sig ju inte om på stan, men finns nån för de flesta!

      När jag träffade min partner var jag den där snygga tjejen som alla ville ha. Sen fick jag massor sjukdomar, inkl. Hudsjukdomen vitiligo, och andra autoimmuna problem som med hår som åker av så att jag har kalla fläckar på huvudet utan hår, men det verkar faktiskt som att min partner älskar mig mer nu (10 år senare) än när jag var den där ”perfekta” snygga tjejen, som alla tittade efter (ingen tittar efter mig nu lol. Kanske bara för att jag är så ful och udda ?) – så tro inte att utseende är allt 🙂

      Jag har blivit kär i flera mindre snygga personer enkom för deras fantastiska personligheter. En var skitsnäll och go, en var rolig som tusan och en annan riktigt sexig. När man faller för någon så blir de oerhört attraktiva i ens ögon.

    Har Antonija och Oliver gift sig på riktigt eller?

      Tror ej

    Får lite dåliga vibbar att Bellas dotter hela tiden ska klänga på och pussa och krama Paul. Jag tycker det är gränslöst . Paul är relativt ny i barnens liv fortfarande och tycker generellt inte att barn ska pussas och kramas med bonusförälder…..

      Utveckla! Menar du att det kan bli något sexuellt på något sätt?

      Inte krama en bonusförälder? Inte ens efter flera år?

      Hur tycker du att bonusföräldern ska agera då om barnet är på? Genuin fråga, har lixom aldrig tänkt på att det skulle vara något negativt.

        Eller hur, han kan ju knappast ta avstånd från henne? Det är väl bra om de tycker om varandra.

      Kan du utveckla varför du anser det olämpligt?

      Ny? Hur länge har de varit tillsammans, är det inte ett tag nu?

      Sluta! Hon är bekväm och glad med sin låtsaspappa, bara positivt.

      Men de kan ju få en lika nära relation till en bonusförälder som till en biologisk…

      Ja, sjukt att Bella och paul inte es varit tillsammans i ett år

      Min jämnåriga dotter började klänga på sin morbrors nya flickvän som hon träffade för första gången! Blev lite pinsamt men flickvännen var kolugn.

      Kom igen…! barn är sådär; de dras som flugor till barnkära vuxna.

      Jag är en genuin Bellahatare och hade gärna ojjat mig över det här. Men jag tycker det känns väldig gulligt och kärleksfullt. Flickan tyr sig till honom vilket är ett gott betyg för deras relation. Trots att P inte verkar ha haft alltför många barn i sitt liv ger han dem uppenbarligen vuxen trygghet och är en rolig lekfarbror. Man kan inte ha för många goda vuxna i sitt liv som barn. Och vad är det för fel på kramar och pussar?

    Det är en grej med ett par i min närhet som jag känner att jag skulle behöva lite råd kring. Det är en man och en kvinna i 40-årsåldern vilka jag båda har umgåtts med ganska många gånger (dom är kompisar till några jag är nära så lite halvt mina kompisar också).

    Paret har en extremt destruktiv relation och kvinnan verkar vara väldigt manipulativ. Det är känt i kommunen vem hon är, känt att hon är väldigt speciell och har ett problematiskt beteende. Det dricks i princip alltid när man umgås med dom och 9 av 10 gånger så spårar hon ur. Hon har flertalet gånger tömt ett helt skåp med glas som hon krossat i golvet när hon blivit arg och det händer ofta att det flyger vinglas. En gång blev hon så arg på en av mina närstående att hon kastade sitt vinglas mot honom och slog honom (han lyckades ducka så hon träffade bara örat men han hade ett sår där i ungefär 1 vecka efteråt). Min närstående var väldigt provokativ just den gången men det gör det ju inte okej att slå någon. Har tappat räkningen hur många gånger det behövts sopas av ett helt kök eller vardagsrum med krossat glas efter henne. Vanligtvis hade man låtit det ligga och hon hade fått städa upp sin egen skit men då dom har katter så vill man ju inte att dom ska komma till skada.

    Kvinnan har vid flertalet gånger även slagit mannen i förhållandet. Hon betalar i princip ingenting i hemmet utan mannen står för allt medan hon köper postorder flera gånger i veckan. Hans ekonomi har försämrats rejält under deras förhållande så han har ”gått ner sig” mycket under de 6 år som dom varit tillsammans.

    Paret har gjort slut fler gånger än jag kan räkna. Vi som är runt omkring pustar ut varje gång och tänker att ÄNTLIGEN så kan han komma ifrån henne men det slutar alltid med att hon lyckas snacka tillbaka honom. Han är medveten själv om att han försvarar henne väldigt ofta och tycker väldigt synd om henne, vilket ingen annan gör. Deras relation har gjort att dom knappt har några vänner kvar för det är ingen som orkar med henne. Min närstående har till och med satt i system att ge henne billigare IKEA-glas att dricka ur när dom ses för att hon vet att det förmodligen kommer att gå sönder (antingen genom att hon kastar det när hon blir arg eller för att hon blir så odrägligt full att hon förstör allt hon kommer i kontakt med). Både jag och mina närstående är så ofantligt trötta på att trösta och stötta mannen i tid och otid när det är slut, för att han sen ska gå tillbaka till henne igen.

    Jag träffar inte paret längre då mina närstående har fått nog och inte vill ha med henne att göra men det kokar i oss alla att han är kvar hos henne. Hon har varit otrogen flera gånger, han en gång (låter säkert sjukt men vi nästan uppmuntrade det så att dom kanske skulle gå isär pga det men hon tog tillbaka honom ändå). Det känns nästan som en omvänd ”våld i nära relation”-situation där hon är den manipulativa, våldsamma och han bara sväljer allt och är helt hjärntvättad.

    Nu har jag skrivit en hel bibel, hoppas någon orkade läsa. Vad skulle ni ha gjort? Det känns elakt att ställa ett ultimatum att han måste välja mellan henne och hans vänner men han vaknar fan inte vad man än gör. Inte ens hans egen familj stöttar deras relation ?

      Tror inte att ett ultimatum kommer att hjälpa, snarare tvärtom då han kommer att ”välja” att stanna och bli ännu mer isolerad. Han är fast i en destruktiv relation där han blir misshandlad och utnyttjad. Det ni kan göra är att prata med honom när hon inte är med. Inte på ett dömande sätt utan berätta att ni ser att deras relation inte är bra och att ni är oroliga. Berätta att ni finns där när han vill lämna. Kolla även upp olika nummer till mansjourer och liknande och ge honom. Ge inte upp på honom!

      Det är ett klockrent fall av våld i nära relation och stannar han finns det stor risk att han blir allvarligt skadad eller dör.

        Ja. Inget mer behöver sägas egentligen. Bra analys och bra råd.

        Tack för ett klokt svar. Han har fått nummer till mansjouren och verkade villig att ringa och få stöd. Han nämnde senast dom gjort slut att ”om jag får för mig att gå tillbaka till henne så måste ni stoppa mig” men det går ju inte direkt att tvinga med honom därifrån…

    Har varit hos en läkare och pratat om att eventuellt sätta in antidepp. Jag har en depression som skiftar lite i intensitet, men samtidigt har jag även period då jag mår jättebra. Är ej bipolär, men jag tycker det är så jobbigt med dessa ständiga toppartist dalar, och undrar ofta om det kan vara värt att testa antidepp för att stabilisera mitt mående.
    Nån som har gjort detta och vill dela med sig av sina erfarenheter?

    Är rädd och drar mig dels för insättningen som ska vara ett helvete, och dels för att när jag är på topp nu så är allting fantastiskt. Med medicinering, kommer livet fortfarande vara fantastiskt, eller kommer det bli mer okej/mellanmjölk bara?

      När jag var 18 fick jag Zoloft och det var det bästa som har hänt mig. Det var 16 år sedan och livet har känts bättre sedan dess då jag var i en svacka. Sedan fick jag dock endometrios och får ibland svåra depressioner innan/under mens och äter den längsta dosen så bör jobba på att höja den. Antidepressiva är väldigt jobbiga att sätta in men kan hjälpa på ett positivt sätt ❤️

        Man kan inte få svåra depressioner innan mens. Snälla du

      Jag har provat 2 omgångar antidepressiva och nej, det var inget för mig. Jag blev väldigt avstängd, som om jag helt slutade bry mig om andras känslor, och lite robotaktig. Tappade även förmågan att få orgasm vilket är trist när livet redan känns blaha och inte ens lite onani underhåller en i 10 minuter. 😛 Kände mig inte som mig själv och även om jag slapp de värsta dalarna så förlorade jag även förmågan är verkligen skratta. Har inte använt sådant på många år och har hittat andra naturliga sätt att hantera min känslighet och mitt mörker. Klart antidepressiva kan vara rätt svar för vissa men inte för alla…

      Medicin va min räddning vid min depression men den va så djup/intensiv att jag inte minns något av insättning och biverkning av medicinen. Dock så har jag liknande perioder som du har nu där det går väldigt upp och ned. Min bästa tips, eller ja det som funkar för mig, för att hålla sig över ytan är att verkligen se till att hitta sina motion-, sömn- och matrutiner samt veta när energin tar stopp Har också varit inne på att sätta in medicin igen bara för att stabilisera upp måendet men om jag håller balansen i livet så funkar det ändå hyfsat. Medicin kanske är värt att prova ändå, livet är för kort att må dåligt, om det inte funkar efter insättning och upptrappning så är det bara att trapp ned igen och sluta. Hoppas det går bra för dig och du mår bättre i framtiden!

    Någon som vet om man kan ta brun-utan-sol efter man tagit på acnatac? ? haha EJ livsviktig fråga men sånt jag funderar på just nu

      Nej

    Förstår om detta är tråkigt men…är så glad över att jag gått med i ”Kusträddarna”. Plockat upp massor av skräp. I och för sig har jag gjort det innan också men ändå. Tydligen har många anammat denna dagen för oj vad rent det är. Bara det. Ha en bra kväll.

      Tack till dig <3

    Jag är otrygg ambivalent, har jag insett. Lyssnade på en podd (och läst boken ”Tryggare i kärlek”) där det tipsades om att man ska resa tillbaka i tiden, till sig själv som barn och ”comfort” det barnet – för att det ska sluta rädda en från saker osv.

    Gjorde detta i morse och blev helt tagen känslomässigt på ett sätt jag aldrig någonsin blivit innan. Det gjorde så jävla ont att se mig själv som barn, innan jag blev så förstörd som jag är idag. Att krama om barn-jaget och säga det jag önskar att jag hade fått höra då. Och allt jag ville var att styra in henne på en annan väg än den som ledde till där jag är idag, vilket är på botten.

    Började nysta i på vilket sätt jag var otrygg som barn, och insåg att mina föräldrar aldrig gav mig tillräckligt med emotionell bekräftelse. De fick mig aldrig att känna att det är okej att känna, de tröstade aldrig och jag har aldrig känt att jag har rätt till mina känslor. Började tänka på hur jag (och de) agerade i konflikter när jag var barn och blev helt jävla knäckt över insikten.

    Jag grät seriöst konstant fyra timmar i sträck, och har haft en så konstig känsla i kroppen sedan dess. Låg som fan och konstant tårar i ögonen. Vet inte vad jag ska göra med den här informationen och de här insikterna, de känns alldeles för jävla tunga för mig att bära. Jag känner mig så jävla ensam, det är helt sjukt. Samtidigt som jag skäms otroligt mycket.

    Jag är så himla ledsen. Över mitt barn-jag, att jag inte fått mina känslomässiga behov uppfyllda, att jag är trasig, att jag inte har någon att prata med, att jag varit med om det jag varit med om. Känner mig handfallen. Kidnappad av mitt bagage.

    Vet inte vad jag ville med detta, känner hur rörigt allt blev. Men ville bara få ur mig det typ.

      Vilken jobbig men värdefull insikt du kommit fram till. Låt dig själv vara ledsen och sörja allt som varit och är, allt som inte blev som man önskade eller tänkt. Viktigt med den övningen är dock oxå att ta med barn-jaget till dig som vuxen där den barnet kommer få den omsorg och kärlek den inte fick. Du som vuxen behöver vara just det, vuxen, och guida barnet i den känslomässiga karusellen. Prata med barn-jaget och ge massor med kärlek, trösta och bara vara där. Det man kan göra är att oxå omfamna sig själv fysiskt samtidigt som man pratar med barnet och tröstar. Viktigt att inte försöka ändra känslorna utan tillåta sig själv att känna allt och påtala att alla känslor är okej och inget är rätt eller fel❤️

      ❤️❤️❤️

      ❤️

    Vad tänker ni om aktiviteter på fritiden för en 5-åring som går på förskola? Tycker att det räcker med en aktivitet, verkar dock som många har flera stycken olika.

      Beror väl på.

      När jag var 5 år gick jag på kvällsgympa, klapp o klang, kyrkans barntimmar och öppna förskolan.

      Jag gick dock inte på förskola eller hos dagmamma. De barn som gick hos dagmamma var dock med på samma aktiviteter.

      Beror väl på hur mycket aktivitet barnet behöver och hur mycket föräldern själv orkar aktivera. Men tycker en aktivitet i veckan verkar räcka, både för barn och föräldrar.

      När jag var 5 spelade jag fotboll, dansade balett, höll på med gymnastik, gick på simskola och red, gick även på någon grej som kyrkan anordnade, typ nån timme varje onsdag eller nåt sånt där, där man sjöng, pysslade och lekte med andra jämnåriga barn.

      Hade nånting varje dag och då mitt syskon är fem år yngre än mig så var mamma hemma och så även jag. Hästar hade vi själva så ridningen var en naturlig del av mitt liv då.
      Hade inte gjort allt det där om jag inte hade varit hemma på dagarna, det är jag rätt säker på. Och jag vill minnas att även simskolan var på förmiddagen så allt var inte på eftermiddag/kväll.

      Många små barn är ”överaktiverade”. (Menar inte att de ska sitta stilla med en ipad hela kvällarna). Men vissa barn i lågstadiet har sporter eller aktiviteter flera vardagskvällar samt på helgen och det kan bli för mycket. Att bara vara, leka, gå ut i en lekpark eller skogen, sitta och rita eller spela spel m.m. räcker ofta långt.

        Ja, så tänker jag med. I förskolan är det ju också mkt aktiviteter, många barn och full fart. Kan nog vara bra att bara få ta det lite lugnt hemma också.

      Det är vanligt att så små barn har aktiviteter flera dagar/kvällar i veckan. Visst, uppstyrda aktiviteter är bra men det är lika viktigt att ha tid att leka fritt hemma eller ute på promenad med föräldern.

    Hej!

    Jag skickade väldigt sent i onsdags och fick ett bra svar, men tänkte kolla om det finns fler tips?
    Jag lider av spindelfobi, vet nån var man kan vända sig för att få hjälp med detta problem? Gärna digitalt.

    Tack på förhand!

      Kognitiv beteendeterapi (KBT) är effektivt mot spindelfobi. Dock vet jag inte om det kan skötas helt digitalt då målet är att du träffar en levande spindel under kontrollerade former i terapeutens närvaro. Detta sker alltså inte på en gång utan du exponeras gradvis till det du är rädd för (det kan t ex vara att du får först kolla på en bild på spindel och det ”byggs på” så att du kan träffa en levande spindel till slut).

        Men kan man vända sig till vilken KBT-terapeut som helst? För jagvhar googlat och alla hjälper till med så ”seriösa” problem så känner mig ju löjlig som bara: ”jag är rädd för spindlar” ??‍♀️
        Men tack för tips! Spyr på tanken att behöva vara nära en spindel alltså.

          Det är väl bara att fråga dem så får du svar på om de kan hjälpa dig.

          Det är inget löjligt med en spindelfobi, speciellt när det får dig att må dåligt och kan begränsa ditt liv. Och trust me, psykologerna/terapeuterna har hört och sett det mesta. Jag själv gick hos en psykolog (som var också en KBT-terapeut) för andra saker och hon hade en liten snäll orm som hon använde för att ”bota” ormfobier med ?

          Som anonym 22.33 skriver är det bara att fråga om terapeuten kan hjälpa dig med detta. Baserad på mina egna erfarenheter så skulle jag råda dig att gå till en KBT-terapeut som även är en psykolog. (Man kan vara KBT-terapeut utan psykologutbildning eller vara KBT-terapeut med psykologutbildning). De som har även psykologutbildnig har mycket djupare förståelse och kunnande om psyket än dom som saknar psykologutbildning och bara har gått på KBT-utbildning steg 1 och 2. Psykologer är också ofta mer proffsiga än de som bara har KBT-utbildning enligt min erfarenhet.

            Tusen tack för att du tog dig tid att svara! Ska absolut ta tag i detta med hjälp av dina tips ??

              Det var så lite så, lycka till! ☺️ Kom och berätta sen hur det gick!

                Håller med 23:26. Berätta hur det går.

          Min mamma gick i KBT för hålfobi, spindlar känns mer logiskt att vara rädd för än hål. Det hjälpte iaf mamma jättebra, och ingen tyckte hon var löjlig!

      Har inget tips men vill bara säga att det är toppen att du tar itu med denna fobi. När du fixat detta så kommer du att se vilka fantastiska djur det är. Kolla bara in deras nät. Rena mästerverken. Lycka till ?

        Tack så mycket, vad kul att höra! ❤️
        Näten är så grymma, så hoppas absolut jag får bukt på detta så kanske jag faktiskt kommer våga titta på ett nät ordentligt i framtiden ??

      Nej nej nej du kommer bara få träffa insekter åh fyfan får ångest av tanken

        Se uppförstorade foton och upplev en underbart vacker värld. Fjärilar, skalbaggar, trollsländor med flera. Sååå vackra ???

    Varför har Sverige den högsta smittspridningen Europa? Bor i England och har inte riktig koll på hur det funkar nu i Sverige. Är det så svårt att följa de lättaste restriktionerna i världen eller vad händer?

      Kanske för att vi har de restriktioner som är lättast att följa?!

        Och för att folk trots detta inte gör det…

          Precis… och det beror nog mycket på att mycket är frivilligt och du råkar inte ”illa” ut om du bryter mot restriktionerna.
          Jag måste ändå säga att de flesta i min närhet skötts sig bra under året och tycker även de flesta ute i samhället sköter sig bra.
          Dock så finns det inte en chans att folk inte skulle kliva på bussen ifall den är för full när den kommer

      Jag tror det har att göra med att det har kommit in i skolorna. Tänk vad många det sprider sig till då. Min dotters klass har hälften hemma med corona nu. Och så smittas deras familjer, arbetskamrater till föräldrar, kompisar och klasskompisar till syskon osv osv… den brittiska mutationen som har tagit över i Sverige är mycket mer smittsam.

      Agnes Wold svarade på detta i Expressens chatt förut:
      Av någon anledning, som jag inte tror någon vet, så ligger vi en månad efter alla andra stora europeiska länder både i andra och tredje vågen. De gick upp före oss i våg 2 och de gick ned före oss. För en månad sedan hade många länder enormt mycket smitta, men den har minskat. Nu är vi nog också på väg ner, så om en månad har vi inte längre så hög smitta. Men det viktiga är att dödstalen ligger relativt lågt i Sverige, jämfört med andra länder som just nu har mindre smitta. Att vi har så beskedliga dödstal beror på den framgångsrika vaccinationen av 70+, man vet att minst 90% av dödsfallen sker i den åldersgruppen, så även om vi har en massa smitta så dör mycket färre nu än i december och april förra året. Däremot har vi fortsatt hög beläggning på sjukhusen, inklusive IVA, det är 50-65-åringarna som inte hunnit vaccineras än. Nu vaccineras de och efter några veckor börjar de bli skyddade och då kommer det att lätta på sjukhusen också. Till sist kommer smittan att minska, men det sker inte förrän 50-60% av alla är immuna. Framåt midsommar bör även smittan vara låg, vilket säkert även vädret bidrar till

      Vi har samtidigt väldigt få döda just nu, folk har slutat följa råden från FHM. Nu börjar vaccineringen i lägre åldrar och då kommer smittan sjunka.
      Vi hade bara 3% överdödlighet förra året vilket är väldigt bra om man jämför med övriga länder i Europa.

        Ja att bara notera spridning blir fel, dödsfall är ju det absolut mest viktiga och talande. Och mortalitet är alltså låg.

        Överdödligheten var ca 50% högre än vanligt förra året
        Sedan att jämföra Sverige med ”europa” är att ducka huvudet i sanden. Jämfört med de andra nordiska länderna ligger Sverige riktigt risigt till

      Det sjukaste är att Lena gallengren alltid har någon förklaring och menar att andra länder minsann också har det svårt. Herregud, Sverigebilden får inte raseras

    Det kommer du att göra. Du har rätt inställning ?

      Var till Z ☝

      ??

        Bokstaven Z är bäst? I hela j- la alfabetet??

    Beror grå hårstrån enbart på gener? Jag är bara 26 och hittar fler och fler gråa hår… tål inte hårfärg tyvärr så jag har inte så mycket mer val än att acceptera dom. Men det är uteslutet att det inte kan vara typ vitaminbrist eller något annat? Känner mig lite för ung för att bli grå…

      Jag har inget svar men vill bara säga vad jag tycker. Så snyggt!

        Vad gullig du är? känner mig bara så ensam om det här medan alla andra ser så fräscha ut.

          23:21
          Du ser säkert jättefräsch ut dessutom med naturlig färg på håret. Nu bestämde jag mig för att sluta färga håret ?

      Vet ej vetenskapligt, men tror att det kan finnas andra anledningar. Som trauman till exempel. Men det är nog också vanligt att det kommer rätt tidigt hos många, du är inte ensam!

        Tack för svar!

      Pappa blev gråhårig tidigt och jag fick mina första som 22, är 28 nu och de frodas hehe. Färgar dock håret men det har jag gjort hela mitt liv för att jag gillar lite mörkare hår men de grå stråna syns tydligt i utväxten.

      Fick också gråa hår tidigt. Men färgar för jag är inte redo för grått hår?

      Alla får sina första gråa efter 25.

        Jaha!? det lugnar mig lite. Jag hittade mitt första när jag var… säkert 22? Om jag minns rätt. Håller tummarna att det inte frodas så fort, att det ”bara” är dom här hårstråna ett tag!

        Va, nej? Jag är 37 och har inga gråa. Det är individuellt.

    Jag måste erkänna att Petra Mede trots allt varit en kanonprogramledare i let’s Dance… jag var ytterst tveksam till valet innan.
    Och oj så snygga kläder hon har haft!!

      INTE David han är som en bebis.

      Oj. Nej det tycker inte jag, men har svårt för henne redan (hon var bra i Bonusfamiljen dock), gillar däremot David Lindgren.

    Heja Anis!????
    Keyyos besvikelse och hur ”sur” hon blev när hon åkte ut ur Let’s Dance för ett par veckor sedan avgjorde min röst i kväll.
    Spännade final att se fram emot nästa vecka!?

      Gillar inte Anis Keyyo dansar tio gånger bättre. Klart hon blir sur hade nog alla blivit.

        Vi tycker olika. Låt bäste man vinna! ?
        Keyyo är ute även om du tycker att hon dansat tio ggr bättre!

      Hejar också på Anis nu. Tycker inte det andra dansparet betett sig bra, fegt att inte stå upp för p när hon uppenbarligen mår dåligt. Skulle ta en minut att skriva ett rakryggat inlägg och sen känns det ofräscht att klänga på nån som har partner. Usch.

        Föreställ dig att situationen vore omvänd. Att Peg medverkar i Let’s Dance och Filip gick ut i media och sa att Let’s Dance har förstört hans liv, får honom att avfölja henne på Instagram, inte kan se henne tävla i LD med en manlig danspartner (som dessutom inte är singel). Varningsklockor hade ringt och folk hade definitivt kallat det beteendet för kontrollerande. Men nu är det okej, för Peg är kvinna.

          Föreställ dig att någon tar varje chans att hänga och klänga på din partner och skiter i att du mår dåligt av alla otrevliga kommentarer som detta genererar.

            Hon hänger inte! Lägg av nu!

            Alla hänger på sin danspartner i Lets Dance och har alltid gjort

      Tyckte Keyyo var bäst ikväll. Känns som att hon snackar lite för mycket dock, och som att det skulle kunna vara en anledning till att folk inte röstar på henne.
      Han som inte är Anis kommer säkert vinna, men håller på Anis nu när Keyyo är ute.

    Någon som vet varför man inte hittar Griploov på IG längre?

      För att det kontot är borta.

      Nån skrev här idag att det hade dykt upp ett nytt konto som hette Isolde nånting (minns inte efternamnet) som skulle tydligen vara ”fortsättningen” för Griploov.

        Varför detta tjat under flera flera inlägg? Kontot hade färre än 1000 följare så jag misstänker att det inte är någon av dem som tar upp det om och om igen. Är det du Griplööv?

        Jag är glad att mobbaren stängdes av. Tog för lång tid innan det hände.

          Jag följer inte griplööv men har ändå gått in och läst dagligen. Älskar humorn. Så antal följare behöver nödvändigtvis inte avslöja hur många som ”följer” kontot.

      Sök på isadora lionhold ?

    Jag har funderat på en sak länge. Hur kommer det sig att så många influencers lägger upp storys på mat hela tiden, mycket mat och mycket utemat.
    Ändå så ser de inte ut som dom gått upp ett gram.
    En annan går ju upp 10 kg bara av att titta på mat och blir svullen som bara den.
    Men dom verkar ju kunna äta hur mycket utemat som helst och de verkar inte träna överdrivet mycket.
    Äter dom allt eller är de bara för att visa liksom?
    Jag får det inte att gå ihop!
    Dom har ju alla ”perfekta” kroppar.

      Flera influencers postar bilder på mycket utemat och fika och sånt gott.
      Och jag är själv väldigt matintresserad och tycker såklart det är jättekul att se.
      Men då jag själv endast behöver titta på en bulle för att gå upp 10 kg så undrar man ju hur ni gör.
      Jag har pratat om de här med vänner till mig. Att det känns som influencers äter extremt mycket god mat, och all sorts mat, och fika och pasta och bullar etc.
      Vilket såklart är jättebra.
      Men hur i hela världen håller sig alla så smala och fina?
      Jag menar inte att dom som är större inte är fina såklart men du förstår nog vad jag menar.
      Äter dom upp allt på bilden eller är det mer att man beställer massa olika men inte äter upp allt?
      Jag kan liksom inte förstå hur man kan äta så mycket gott och ändå inte väga 200 kg.
      Bra ämnesomsättning kanske ?

        Jag var funderar lite mer över det här.
        Om vad det sänder ut för budskap, idag när sociala medier är så stort.
        Man kan tänka att varför kan ”dom” äta så mycket godsaker men om jag själv gör det så går jag upp massa i vikt då vi nog kan vara överens om att många storys som lägg ut bland influencers har en kalorimängd som överstiger om man ska ha ett underskott.
        Om influencers sedan skulle visa att det tränar mycket och rör på sig, då köper jag att man kan äta sånt och vara smal.
        Men om influencers inte visar det, utan är hemma, inte tränar och äter hur mycket gott som helst, och ändå inte går upp ett gram.
        Ja då tror jag att man som ”vanlig” tjej som går upp om man hade samma livsstil eller ens i närheten skulle känna dig ganska misslyckad.
        Jag köper också en bra ämnesomsättning men har alla influencers det då utom jag?
        Känns inte rimligt.
        Men jag kan självklart ha fel.
        Jag tycker bara det är ett väldigt intressant ämne.

        Det kanske är flera människor med, som finns i bakgrunden? Och så tar de bild på deras mat också? Medan de egentligen sitter där med en egen sidosallad och ett glas vatten typ.

      De är ju kända för att dela på det mesta. Sen tränar väl samtliga mer eller mindre

    Hur gör ni empanadas-fyllning roligare?

    Psykossjukdom – Stockholm

    Har en familjemedlem, 26 år, med nydebuterad psykos(tror jag?) Har ADD-diagnos sen tidigare. Känner inte igen hen alls. Varit inlagd i perioder på 2-3 veckor 3 olika tillfällen sen några månader tillbaka.. blir då medicineras med antipsykos medicin och benso. Ibland mår lite bättre men i stora hela blir det värre. Känner sig övervakad och hör röster. Är sjukskriven sen innan man nära på förlora jobb och lgh då hen inte sköter sina kontakter, avtalade tider mm, svarar inte i telefon. Tror telefonen är buggad/avlyssnad.
    Hen har sagt det vore skönt att dö och slippa röster. Verkar må fruktansvärt dåligt och vågar inte prata om tankarna för vårdpersonal. Jag ringer runt men det är sekretess och samtycke hit och dit. Är rädd hen ska ta sitt liv, eller bli av med lgh/jobb och hamna ännu mer utanför, mer misär.

    Varför erbjuder inte sjukhuset eller hens öppenvårds kontakt mer hjälp? Vad kan man göra? Jag är transparent och berättar allt för hens vårdkontakter. Öppnade brev i hens lgh och såg hen ansökt om boendestöd för halvår sedan men fått avslag då en inte medverkat i utredning(svarat i telefon,öppnat dörren vid besök) men det är ju det familjemedlemen inte klarar av. Har haft sönder 4 mobiler på kort tid då dom är ”övervakade”

    Gör sluten vården en soc anmälan? Vart vänder jag mig för bli personligt ombud/God man? Om min familjemedlem vägrar häva sekretess? Finns det någon stödlinje att ringa? Kommer gå under själv av detta 🙁

      Åh gud jag har levt så i år med en nära familjemedlem. Det värsta är att vi har varit tvungna att stå för den här familjemedlemmens hyra och mat i två år tills hen pallrade sig till soc för att få hjälp. Under tiden fick vi utstå så mycket, vi ansågs vara ”galna” som anklagade hen för att inte tala sanning och en massa annat. ”Vi” hade satt upp kameror och var i maskopi med polisen. Det tar aldrig slut. Det värsta är att personen tror den är frisk, och helt ärligt får de ingen hjälp om de själva inte söker den vilket de sällan gör pga att de inte ser sig som sjuka. Jag har ingen hjälp att ge förutom att vara på att hen söker hjälp och vara där som stöd.

    Jag har haft en knepig relation till kost och vikt dom senaste åren – fram till att jag var 20 år vägde jag precis i övre delen av BMI-skalan, sen gick jag ner ca 17 kg för två år sedan. Mådde dåligt under denna perioden, spydde tom någon gång och hade mycket ångest över mat. Vägde mig häromdagen och inser att jag nu gått upp ca 25 kg från min lägsta vikt och ligger alltså högre än innan viktnedgången.

    Egentligen är inte det problematiska min viktresa här utan det jag vill diskutera är mina föräldrar och framförallt min pappas reaktion. När jag gick ner (ganska fort) så reagerade många av mina vänner och kollegor och blev oroliga – mina föräldrar var aldrig det. Berättade tom att jag spytt och min mammas kommentar var ”men snälla, det gör väl alla någon gång” (typ sluta söka uppmärksamhet). Nu när jag gått upp däremot har min pappa uttryckt stor oro över att jag bara ska fortsätta öka i vikt, och har sagt att han varit superorolig under hela tiden jag ökat i vikt av orsakerna att ”det är svårt att vara fet i dagens samhälle”. Han har tänkt tankar som ”gud vad hon lägger på sig” och att jag borde skippa chokladen osv (han sa alltså detta). Han har han tagit exempel på att hans vänner inte vill ligga med tjocka tjejer (alltså inte att jag skulle ligga med hans polare men att inga ”vettiga” normala killar vill ha tjocka tjejer) och han är orolig vad jag ska få för man, att folk som han jobbat med tidigare fått sparken framför tjejer som varit smalare trots samma kompetens. Alltså INTE hälsoskäl.
    Han har även sagt att jag skulle kunnat gå ner 10 kg mer från när jag var som smalast (då var jag 4 kg från undervikt) och att det fortfarande inte skulle se ”anorektiskt” utan ”bara skitsnyggt”.

    Jag är i chock efter dessa samtal med min pappa. Jag har gråtit och varit förtvivlad och känt mig nästan lite äcklad. Just nu är jag så förvirrad bara. Att han bryr sig mer om att jag väger lite för mycket än att jag spyr och har ångest över mat? När jag uttryckte att jag inte haft ångest nu under min viktuppgång utan mått bra så sa han att det var väldigt konstigt då folk mår dåligt som går upp/är tjocka. Har så mycket tankar i huvudet. Vet inte hur jag ska tänka? Överreagerar jag? Dessa samtal har alltså typ fått mig att överväga om jag vill ha en fortsatt relation med min papp

      Det finns ett utbrett fettförakt och fördomar mot tjocka människor. Din pappa är säkert inget undantag. Du överreagerar INTE. Lady dahmer har många bra inlägg om sådant på sin blogg/Insta, kanske kan pappan få läsa ett sådant? Eller att du själv försöker förklara. ❤️

      Fy vad hemskt av dina föräldrar! 🙁 Hur gammal är du och bor du med dina föräldrar? Om du inte bor med dem är det så klart lättare att hålla ett sunt avstånd…
      Jag har haft samma problem med min mamma. Hon var på mig sedan jag var ett barn att ”du måste lära dig banta” och ”usch hur kan du äta så mycket”, till och med ”det är fint när kvinnor har thigh gap” innan det ens var en trend… När jag gick ner och blev smal så berodde det på depressioner men i hennes värld så var det struntsamma för det var positivt att vara smal. När jag blev lite äldre började jag förstår hur sjuk hela dietkulturen är och att lycka är viktigare än en viss vikt. Så jag sa äntligen ifrån. När hon gick loss med sina värsta förolämpningar ”ingen vill ha en fet kvinna, och du kommer bli såå sjuk!” Så sa jag till detta: 1. Min vikt är min ensak. Bara jag och min läkare har med den att göra. 2. Om du enbart kritiserar mig och gör mig ledsen när jag besöker dig, varför gör jag det?
      Det var den sista punkten som jag märkte tog där den skulle. När hon insåg att jag kunde sluta besöka dem, kanske sluta ringa också, så lugnade hon sig med kommentarerna. Kanske behöver även dina föräldrar få höra att du inte accepterar detta snack?
      Kram på dig

      Du överreagerar absolut inte, och vill du inte ha någon kontakt med din pappa efter dessa samtal, är du fullt fri att inte ha det. Fast jag vet av egen erfarenhet att det är svårt att helt och hållet bryta med sina föräldrar, särskilt om det finns andra familjemedlemmar som kan komma i kläm.

      Min mamma har också det där enorma fettföraktet, trots att hon själv varit överviktig så länge jag kan minnas. Jag säger ifrån numera, senaste gången skällde jag till och med ut henne, vet inte om det är därför ämnet inte kommit upp igen. Men visst kan det vara svårt att göra i stunden, särskilt om man är i chock. Du kanske kan skriva till din pappa, det kan vara lättare att få ut det på det sättet?

    En fråga gällande statsministeryrket; i USA får ju en president sitta max två perioder, hur är det i Sverige?

      Ingen gräns

      Kan sitta hur länge som helst så länge hen blir omvald

    Jag har en väldigt dålig relation med min mamma. Min pappa lever tyvärr inkl längre. Har var min stora trygghet. Min mamma var elak och psykiskt misshandlade mig under uppväxten. Hon blev själv dåligt behandlad av sin mamma. Jag har flera systrar som idag har en ”bra”relation med henne. Den är eg inte bra men ingen bråkar med varandra. Mina systrar tycker att uppväxten var ok. ”Det finns de som har det värre” brukar de säga. De vill bara att alla ska komma överens men alla av dem har psykiska problem som finns där om man skrapar lite på ytan.
    Jag blir så arg över att min mamma fått behandla mig så här helt ostraffat. Att bli psykiskt misshandlad kan vara fruktansvärt och jag var rädd nästan varje dag när jag var liten och hon hade makt över mig.
    Jag vill eg inte ha någon kontakt med henne. Respekterar henne inte och tycker att hon är en dålig person. Tror knappt jag velat förlåta henne om hon bett tusen ggr om ursäkt och hon har inte bett om ursäkt en enda gång.
    Kan man bryta? Varför pratas det knappt om den här typen av misshandel? Jag är idag en vuxen kvinna men har en så dålig bild av kvinnor pga min mamma. Hon har förstört så mycket för mig och jag försöker att bygga upp mig själv men det tar tid. Jag är också ledsen och arg över att ingen vuxen tog mig från henne när jag var liten. Jag hade önskat att ngn gjorde en orosanmälan så hade jag kanske sluppit henne. Men vi bodde i en liten stad och ingen vågade eller ville väl. Hur går man vidare…?

      Har du läst boken ”you’re kot crazy, it’s your mother” av Danu Morrigan? Den handlar om att ha en mamma som är narcissist och hur man kan hantera detta. Jag tycker absolut inte du ska skämmas över att du vill bryta med henne! Du är ansvarig för din hälsa och bryter du med en person som behandlat dig illa så tar du ansvar för ditt mående. <3
      Men den boken var riktigt viktig för mig för några år sedan, jag kände mig mindre ensam, och hjälpte mig att sätta ner foten mot min mamma. Jag valde inte att bryta men hittade bra sätt att hantera henne på.
      Kram på dig – jag önskar också någon hade hjälpt er som barn <3

        Tack! Och tack för tips!❤️

          Jag hade det som du under uppväxten. Trodde min mamma skulle bli bättre som mormor än hon varit som förälder. Gick bra de första åren när barnen var små och jag trodde verkligen att bara för att hennes och min relation var skit behöver barnens och hennes inte bli det. Hade fel. Hon började med samma hemska beteende mot dem också. Idag bjuder jag in henne när barnen fyller (de är i tonåren). Hon dyker upp ibland. Hör aldrig av sig till barnen och nu är de inte intresserade av henne. Sörjer att jag aldrig haft en mamma men sörjer inte att hon är borta ur mitt liv. Har alltid dragits till kvinnliga kollegor som är 15-20 år äldre och letat ett moderssubstitut. Har jättefin kontakt med två olika kvinnor som jag känt i över 20 år. De har fyllt platsen min mamma hade. Den ena har inga egna barn och är jättetacksam att hon blir bjuden till oss på födelsedagar och storhelger.

            Tack för att du berättar?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.