Öppet Spår


Det här är alltså ett inlägg där det är fritt fram att kommentera om vad du vill, när du vill, hur du vill, på vilket sätt du vill.

Dock undanber jag mig politiska diskussioner, tack!
OT är mer än välkommet och det finns inga rätt eller fel.
Är du ensam hemma? Sjuk? Uttråkad? Vad som helst, du är VÄLKOMMEN hit för att snicksnacka om vad som helst!

Givetvis gäller samma regler som vanligt och om man inte sköter sig kan man bli sattes på moderering – men det är sen gammalt och ni sköter ju er så go nuts… 🙂

Ps! Tjafsa mindre!

677 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Vad är era bästa lifehacks med fokus på njutning? Hur gör ni vardagen och livet lyxigare och härligare på relativt enkla och billiga sätt?

      En ljudbok i duschen och lyda till med hårinpacking och hela kittet 😍

      Städar varje dag. Sån lyx att alltid vara omringad av en ren miljö (stök är ok, bara det är rent och enkelt att plocka bort).
      Sen älskar jag att köpa lite dyrare kryddor och te.
      Köper också dyrare tobak till vattenpipan.
      Resten snålar jag med.

      Spenderar mycket pengar på mat och vin, har alltid goda saker hemma.

        Säger detsamma, unna sig det man vill ha och är sugen på.

        min kommentar bara försvann?

          nu syns den, konstigt vad hände.

      Köper färdiga stora påsar med is att ha i frysen! Har is i juicen på morgonen osv. Älskar iiiissss

        Haha samma här!!! Is ♥️

      Nybäddad säng.

        Hur ofta bäddar ni rent i sängen?

          Varje/varannan vecka beroende på sängkläders kvalité 🙂

            Mer beroende på aktivitet i sängen!

              Har full förståelse för detta. Men undrar samtidigt, byter folk lakan varje gång de haft sex?
              Jag har alltid nytvättade lakan innan jag får manligt besök och även om jag brukar byta dagen efter sex känns det så onödigt att byta lakan som inte ens legat i sängen i 24h…men samtidigt känns det inte så fräscht att ha sexlakan i sängen.😅

                Exakt! Frågade detta för längesen 😂

                Jag byter alltid efter om herr sex varit här. Men mest för att jag inte gillar när sängen luktar en annan person. Det känns lustigt.

                Jag kanske är störd och enstörig men ja 😏

                  Meeen däremot så byter jag inte direkt innan. Utan han får ligga i ”gamla” lakan så byter jag efter 😁

                Nä, då hade vi fått byta flera gånger i veckan. Brukar byta en gång i veckan kanske. Brukar ha en handduk i sängen när vi ligger, inte så sexigt kanske men effektivt.

            Varje vecka minst

      Vilken rolig tråd!

      Jag lägger gärna pengar på goda olivoljor och lyxig pasta. Brukar köpa en liten blombukett på fredagar för att liksom ”fira in helgen”, när jag inte jobbar helg då. I övrigt är jag världens snålis haha.

        Ja fredagsbukett kör jag också på. Kan egentligen räcka med en bukett tulpaner på ica typ, bara det finns fräscha blommor när helgen börjar.🥰

    Jaha hemma ensam en sån här fin sommarkväll 😅 har redan som det är få vänner men i stort sätt alla har familj och barn vilket jag förstår är prio 1 och tar upp tid, men trist för min del som känner att jag glider längre och längre bort och har inte det där självklara kompis gänget som hänger tillsammans längre. Och svårt skaffa nya vänner i vuxen ålder tycker jag. Får väl skaffa mig kille och barn jag med då 😂

      Vart bor du ?

        Sthlm 🙂

          Då kan du ju använda gofrendly! Finns massa tjejer utan barn där!

      Ja men det är ju corona också. Eller tänker du att det är enbart att de har barn som gjort att ni umgåtts mindre senaste? Har inget med pandemin att göra?

        Nä de har inte med pandemin att göra 🙂 kanske lite grann men de har fullt upp med sina liv oavsett covid.

      Jah uppmanar ingen att skaffa barn bara för att MEN det är faktiskt ett naturligt nästa steg i lovet. När man är klar med ungdomslivet och har hittat en trygg partner då brukar barn vara nästa steg. Inte för alla men för de allra flesta. Därför känns det ibland som att folk bara glider isär, egentligen är det naturligt att gå sin egen lilla väg när man slaffat familj. Lite som tonåringar som beter sig som störande rebeller, de bryter sig loss då det är det naturliga steget en männisla bör ta i den åldern. Men ja, om du någonsin vill slaffa barn då är det kanske dags att leta fram en gubbe som kan hjälpa dig haha.

        Fast det kan ju ändå kännas sjukt sorgligt när ens vänner skaffar barn och familj, även om det är en ”naturlig del av livet”. Jag saknar mina vänner jättemycket och sörjer att vi inte har samma typ av vänskap. Jag har också partner och umgås såklart mest med honom men fy fan vad jag saknar hänget med mina tjejkompisar. Den typen av vänskap som vi haft är jag glad att jag fått uppleva. Så därför är det sorgligt när allt annat är prio och man inte längre har det där goa tjejhänget.

          Jadå, det kan jag absolut förstå! Jag skrev ingenstans att du inte får sörja eftersom jag också föratår att det är deppigt. Försökte bara ge perspektiv och, på ett klumpigt sätt, förklara att det ordnar sig även för dig snart.

            Jag håller med dig, det är ju ett naturligt steg. Kanske ts behöver hitta andra tjejkompisar att hänga med om hon inte är redo att ta det steget ännu.

          Exakt så jag menar och känner, även om jag förstår så är det sorgligt att förlora det man hade innan 🙂

          Du kanske bara inte är redo för nästa steg då? För när man är det, och har tagit det steget känns det inte särskilt sorgligt. För mig var det tråkiga att inte komma vidare när jag var redo. Fick vänta ganska länge på att hitta den relationen. Glad över att jag ändå levde livet tills dess att jag hittade ”rätt”.

            Men snälla, det är inte ”nästa steg” för alla.

              Whatever, personen i fråga verkar inte vara redo för det av vilken anledning som helst, och behöver kanske hitta annat umgänge. För det går ju inte heller att kräva att kompisarna som har gått vidare ska anpassa sig. Så är livet.

                Jasså, varför inte? Man ska inte anpassa sig efter varandra i en vänskap? Funkar för de flesta andra.

                  Lite lättare för dig som singel och ensam att anpassa dig än din vän som ska bolla sina relationer (barnen och partner). Så ja, vill du vara aktuell i dina vänners liv då får du anpassa dig. Annars är det väldigt enkelt för dina vänner att söka sig till likasinnade, så försök att undvika detta om du vill ha de i ditt liv. Och nej, dina hobbys/djur är inte lika viktiga som din väns familj så hon ska inte behöva ”anpassa sig till dig”. Där, nu fick du den hårda sanningen. Gör vad du vill med den.

                    Precis så!

                    Jag som svarade är inte singel. It goes both ways dock. Nej man kan inte va ute och festa tillsammans hela natten (i början iaf) men de med barn kan inte va för oflexibla heller och aldrig vilja göra nåt utan barn. Man får hitta en mellanväg.

        Ja det är så naturligt att skaffa barn. Har försökt i flera år men tyvärr blir det inget barn för oss. Kanske lika bra att ta livet av sig för alla vänner har barn och har inte tid att umgås längre. Enligt ALLA så är meningen med livet att skaffa barn så mitt liv har ingen mening.

        Så nej bara för att man skaffar sig en gubbe så blir det inte per automatik barn!

          Det är ju verkligen jättetråkigt och sorgligt på alla sätt och vis. Alla här hoppas nog att ni blir gravida snart. Men det motsäger ju inte det faktum, att de flesta efter en tids loppanleverne faktiskt vill slå sig ner med en fast partner och faktiskt bilda familj.

            Och många vill inte, eller bara ha partnern. Låt alla leva som de vill.

              Det är ingen som har sagt att alla måste ha barn. Jag tycker personligen att det är bra att de som inte vill ha det, låter bli. Skulle gärna lägga skattepengar på sterilisering av er, så kanske mängden hormoner i vattnet minskar och fiskarna blir fruktsamma igen.

              Tycker du att din kommentar tillförde något positivt till personen ovan som inte kan få barn och är ledsen över det? Att du klampar in och säger att alla minsann inte vill ha barn heller.

                Jag svarade inte henne utan den under. Skattepengar går redan till sterilisering för de som vill det men alla vill inte göra en operation då det är inte enda lösningen.

                  Det är jag, även den som skrev svaret till dig. Tycker inte att det passar med ”alla vill inte ha barn” när vi talar om ofrivillig barnlöshet.

                    Ok, tyck det då, men det är inte det den stora diskussionen handlade om så…

        Hahaha, fy fan vad sorgligt det lät. Isolera sig o bli ensam med sin familj. Nä de flesta vill nog fortsätta va en egen person o ha ett socialt liv och vänskap.

          Öhh, att ha hittat sin trygghet är inte sorgligt. Att tro att främlingar är viktigare än barn och familj är dock sorgligt på riktigt.

            Jaha trodde hen pratade om vänner, inte främlingar?! 😂✋

              Går ändå inte att jämföra. Ens barn är ens värld. Sen växer de upp och då duger främlingar igen.

                Främlingar? Vad är det med dig? Barn är viktiga ja och man gör mkt för dem. Men de är inte allt för många. Det är en orättvis press på dem.

                Men snälla du, kan du inte läsa eller?! Var det nån som påstod att vänner är viktigare? Nej. Vissa människor har väl plats för olika typer av relationer. Eller är ens man också helt oviktig om man har barn? Nej, han uppfyller väl också någon funktion. Barn kan inte uppfylla det som en del människor upplever att vänner kan. Bara för att du har plats för barn och inget mer i ditt liv betyder inte det att alla föräldrar funkar så. Många av dem vill komma bort och vara sig själva utan barn.

                  Eeexakt!
                  /2 barns mamma som även har ett socialt liv och andra relationer

                Jag håller fullständigt med 22:07. Ingenting kan jämföras med barnen. Det kommer en tid då barnen inte vill umgås och då får vi hålla tillgodo med andra. Men faktiskt, det är inte sorgligt att vilja vara så mycket som möjligt med sin avkomma!

                  Hålla till godo! Hahaha. Som sagt, besatt.

                    Nej då, och de vänner vi har nu har samma inställningar till sin familj. Annars skulle det inte vara möjligt att umgås. Barnen är det viktigaste. Partnern är även bästa vännen, varför skulle man annars välja vederbörande.

                      Exakt! Man undrar ju hur sorgligt dessa människor lever som inte ens kan förstå att man VILL vara med sin familj så mycket som möjligt. De tror att vi tvingas vara med dem. Hur sjukt.

                      Barnen lär vara vara det viktigaste för de föesta, tror ni att ni är unika? 😄
                      Så mkt som möjligt, visst men jämt jämt jämt, varje stund? Hur gamla är era barn?
                      Det är sunt att ha andra relationer och intressen utanför familjen.

                      Vem har skrivit jämt jämt jämt varje sekund? Det är din tolkning!

                      Eh det låter ju så på er? Nä men då är det väl inget problem? Då kan ni ungås både med barnen och vänner men ni argumenterar ju att det inte går?

            Trygghet kan man ha hos flera personer, ja sorgligt stt stönga in sig med man och barn. Vad händer nör det tar slut?
            Vänner är inte främlingar? Skummis.

              Du år skum som inte fattar att barn och vänner inte går att jämföra. De är två helt separata kategoriet. Barn ligger ljusår före.

                Vem har sagt det? Man får ha båda, det vet du va? 😄 Funkar för majoriteten av människor. Du verkar lite besatt av dina…

                  Man får ha båda, men barnen går alltid först! Så är det för oss och för alla våra vänner. Skulle det inte vara så, skulle det inte vara möjligt att ha en relation till de personerna. Mvh en annan anonym.

                    Ingen har väl sagt att barnen inte går först? Men de tar ju inte all tid och energi, man måste ju få ha annat i sitt liv.
                    /2 barns mamma, fru OCH vän

                      Det är ingen som har sagt det heller, det är er tolkning av situationen. Men vi umgås med likasinnade och gör väldigt mycket tillsammans med barnen. Har dessutom arbeten och barnen går i skolan, och därigenom sker ju också umgänge med andra. När man kommer hem känns det helt naturligt att vilja lägga fokus på varandra och på att vara ute tillsammans och träna/motionera 😃 klämkäckt jag vet, jobbigt för många att läsa har jag märkt!

                      Var förövrigt på aw i fredags, i sju timmar, då vi började tidigt och fortsatte hos en kollega. Men nu är mitt behov därav mättat för en lång tid framöver! Vi kan faktiskt tala år här.

                      Åh nej, då missade du ju tid med din familj!!!! 😱😱😱

                      10:11, ja precis! Det gjorde jag. Jag märker att du har väldigt svårt för det? Tycker du ska fundera över varför du blir så provocerad av det. Kanske finns ett litet försummat barn inom dig som tror och hoppas att dina föräldrar gjorde rätt?

                      Jag driver med dig gumman… För det verkar såå hemskt för er att inte va varje sekund med era barn 😄

                Barn, familj och make kommer alltid först och är egentligen det enda som räknas när det gäller, för mig och i många kulturer runt om i världen. Goda vänner bör man ta hand om dock, alla behöver en liten ”klan” runt sig för maximal livskvalitet, men kärnfamiljen regerar ostört på första plats. Alltid.

                  Ok. Alla är olika.

                  För mig också! Känner egentligen ingen som inte har samma inställning till familjelivet. Möjligtvis en familj, där ett av barnen var kompis med ett av våra barn. Finns visserligen andra problem i den familjen, men det barnet ville vara hos oss hela tiden. Var liksom så sorgligt att föräldrarna hade fokus på sin barnfria tio, men aldrig var med när vi hittade på saker med barnen.

                    Alla vill väl inte umgås med en massa andra ungar helt enkelt, kan förstå det.

                      Nej och då vill dina vänner med barn förmodligen inte umgås med dig, I första hand i alla fall. Inte så mycket att gråta över helt enkelt.

                      Varför skulle det va så? Pratar inte om mig här, utan paret som inte ville hänga med på alla familjeaktiviteter. Jag har barn och ungås med både mammor och barnfria. Förstår inte varför jag skulle välja bort dem för det, barnen måste inte va med varje gång, herregud 😄
                      Ibland vill man bara va själv med vänner, inget konstigt.

              Hahaha, man har ju inte vänner för att ha någon att gå till ”när det tar slut”. Är man sin egen person, reder man nog upp det också!

                Nej man har dem väl för att ha kul och stötta varann, vad som än händer i livet. Och då behöver vänskapen underhållas.

                  Jag tänker att vänskaper kommer och går beroende på hur livet i övrigt ser ut. Riktiga vänner förstår det och finns kvar ändå. De har ju förmodligen själva ett annat liv också. Har många vänner som jag bara hörs med vid födelsedagar eller någon gång varannat år. Det är vårt sätt att underhålla vänskapen. Men det kanske är så, att vi har kommit upp i åren (just över 40) och har fått lite perspektiv på detta med tid: den går oerhört fort och vardagen rullar på. Vi finns där ändå. Och det är inte farligt att ha en vardag som man trivs med.

          Ja, jag har familj och skulle bli jätteglad om någon ( med eller utan familj) hörde av sig och ville ses. Har flyttat tillbaka till min hemstad men de flesta av mina kompisar bor i större städer. Tyckte det var lättare att umgås med folk när jag också bodde i en större stad.

      Samma här. Nu är det visserligen fotboll och jag har aldrig haft fotbollsintresserade tjejkompisar så just nu är det ändå okej, men när EM är slut, då hade det känts lite ensamt tror jag.

      Barn och man är INTE ett naturligt nästa steg i livet.
      Vi är många som aktivt valt bort det.
      Nästan alla mina vänner har barn och de har också separerat från sina män. De vittnar om hur ensamma de kände sig i relationen och att alla vänskapsrelationer de hade bara kretsade kring barn barn och åter barn. Något som fick dom att kräkas på hela familjekonstellationen.

      Jag är relativt nyinflyttad och har aktivt sökt vänner och då har har jag också varit rättfram med att jag inte bara är en vän som duger när de har tråkigt utan jag vill vara vänner på riktigt. Göra saker ihop med deras barn men även utan.
      Hitta nån vänskapsgrupp för du kan gå ut med att du enbart söker vänner utan barn? Det funkade för mig.
      Tjejerna förstod och idag jag ett fint gäng med polare, med och utan barn. Jag känner inte alls att jag måste skaffa barn för att slippa vara själv.
      Mina vänner är min familj och jag ingår i deras.

        Jag har valt bort barn och har sambo sedan 10 år men ibland känns det som man måste skaffa för att alla andra har det….dock är jag 40 😅

          En till här! Gift sedan många år och alla undrar när barnen kommer. Får ofta förklara att det är ett aktivt val från vår sida att inte skaffa det. Känns inte som att någon förstår. Älskar livet som det är men lite trist att många vänner ”försvinner” när de bildar familj. Jag förstår att det blir så men det är trist ändå.

            Blir inte så med alla, första året kanske. Men finns riktiga vänner som består.
            Lever också som ni och älskar det.

              Både ja och nej vill jag säga. Mina vänskaper är varaktiga och förhoppningsvis livslånga men de ändrar form och riktning. På gott och ont sett från min synvinkel. Min erfarenhet är att, och av självklara skäl givetvis, att med olika fokus i livet, är det oundvikligt att man inte glider ifrån varandra, om än för en stund.
              Men är man som jag, en utav få, i en större umgängeskrets, som inte har barn, bli känslan ibland att man känner sig lite övergiven.
              Sen separerar många och då duger man igen, varannan vecka iallafall 😂🙈

                Ja en stund, småbarn tar mkt tid och energi. Men viktigt att inte tappa sina vänner.
                Skulle inte stanna kvar och ”duga varannan vecka”.

                  Då är du nog inte en riktig vän själv, faktiskt! Sånt måste man ha förståelse för. Hur är det man säger, för att få vänner måste man själv vara en vän. *Tips*

                    Jo men jag är ingen jäkla standby som bara duger när det inte finns nån man i bilden.

                      Precis. Det är lite så det känns. Jag har absolut de bästa vännerna man kan önska sig, och jag förstår att livet ändras. Men genom att man är en normbrytare och att det är så få (iallafall av de jag känner) som inte väljer att gå samma väg som mig, känner jag mig ofta stand-by. Mitt liv rullar ju också på med allt vad det innebär och ibland är det svårt att ta upp tråden igen och många som varit lite frånvarande under en tid tror många gånger att vi kan ta vid där vi pausade. Jag förstår att det är tidskrävande, utmanande, utmattande och allt mellan himmel och jord. Men när livet enkom kretsar kring barnen, då verkar många enligt min mening tappa sig själva och en del av en är ju ens umgänge och vänner.

                      Du är ju inte heller en familjemedlem eller ett barn. Det är naturligt att du inte har samma prio.

                      Förstår dig helt Carolina. Du ska veta att du inte är ensam eller så ovanlig, i storstäderna finns det gott om folk som lever normbrytande i denna fråga. Och ja det är jättetråkigt att bara fokusera på barn. Många klarar dock av att behålla andra delar av sina liv också.

      Hur gammal är du? 😊

        27 🙂

          När jag var 27 hade inga av mina vänner skaffat familj. Så olika det kan vara

            Okej? 27 är inte direkt en konstig ålder att börja skaffa familj

              I Stockholm är det.. 😄

              Hen sa väl inte konstigt? Det är olika i olika kretsar och städer dock.

      Hur gammal är du?

      Trist med såna vänner, man ska göra tid för sina vänner också trots barn… annars lär man bli ensam till slut.

        Nja inte precis, man träffar nya vänner som är i en liknande situation. Det är faktiskt så livet är. Man byter vänskaper allteftersom livet skiftar. Det är ju egentligen bara när man är gift som man har lovat att finnas där no matter what. Och för barnen förstås. Det ingår i föräldraskapet.

          Det kan man göra, men man kan även ha kvar gamla. Tycker djupa vänskaper är värt mer än så, det är inget slit och släng för mig. Jo, man lovar väl visst det på ett sätt. Vi har nog väldigt olika livssyn…

            Riktiga vänner finns kvar även om man bildar familj och får annat fokus. Så jag tycker att du behöver tänka över hurdan vän du är faktiskt. Gläd dig över att dina vänner har fått familj och finns där när de har möjlighet.

          Sorglig inställning till vänskap du har!

            Nej, för riktig vänskap håller genom livets skiftningar. Riktiga vänner finns där när det behövs oavsett hur livet ser ut, i uppgång och fall. Klarar man inte av det, är man nog själv inte en bra vän.

      Haha skaffa kille och barn kan vara en lösning 😁 Men kanske inte det du söker? Hur gammal är du och vart i Stockholm bor du? Du får gärna hänga med mig 😊

      Kan du inte umgås med vännen och barnet? antar att barnet är litet, då kan man ju föreslå för vännen en taco kväll med någon rolig film, för det ju funkar ju även om barnet är med 🙂

    Jag har funderat mycket på döden och måste fråga er icke-troende, varför använder ni (inte alla) religion som tröst? Typ när någon dör så säger många ”hen är i himlen nu” eller ”vi träffas när vi dör”?
    Jag tror att det är en inbyggd instinkt att tro på ett lov efter döden, vad tror ni?

      Nej, tror inte att det är en naturlig instinkt att tro på liv efter döden. Det känns lite infantilt faktiskt att tro på den typen av historier? Jag tror på Gud och ber ofta av olika anledningar men jag tror inte att Sankte Per står vid pärleporten och välkomnar mig. Jobbar dock väldigt nära döden och den är en befrielse för många. Vi ska alla dö och jag tror vi alla hade mått bättre om vi pratade mer om den.

        Att jämföra en slags ”känsla” att allt inte tar slut för att man dör är inte samma sak som att tro på varenda saga/historia/återberättelse från en viss/alla religioner.
        Jag tror inte på Pärlaporten eller St. Per men jag tror att det finns en Gud och ett efterliv.

        Många, många, måååånga icke-troende har ju ”vi ses i himelen” som ett ”inbyggt” auto-svar när de ska trösta någon. Jag måste ju få ifrågasätta varför de ”tror” på detta i stunden utan att bli medvetet missförstådd.

          Ja såklart du får ställa frågan, jag gav dig bara mitt svar!

          Jag tycker det är lite konstigt och dumt att säga ”vi ses i himlen” och liknande, det blir liksom som att man inte riktigt vill ta i vad som hänt. Nu är jag van vid döden iom mitt jobb och man måste inte komma med tröstande ord och lösningar, man kan också säga ”jag beklagar” och lyssna på vad den som är ledsen har att säga. Den krassa sanningen är ju att när någon dör så försvinner den personen ur ens liv, jag tror att det finns en bättre tröst än att prata om/tro på ett liv efter döden. Man kan sakna och minnas, prata om personen och vem den var, skratta åt saker den gjort etc. O prata med psykolog om hur man mår. Mkt mer hälsosamt än att tro på ett liv efter döden.

            Håller med, undrade mer generellt om någon kanske håller med om att det kanske är en inbyggd respons (hos många) eftersom vi har en känsla som säger att döden inte är slutet.

      Kan vara en kulturell kvarleva, på samma sätt som vi fortfarande säger ”herregud” och ”fan”. Eller så är det bara något man säger för att det underlättar för stunden, även om det egentligen inte rimmar med ens tro/avsaknad av tro.

        Så är det nog! Tänkte inte på att det är en slags kvarleva.

      Tycker det låter konstigt att använda religion endast för tröst? Religion handlar om beteenden, praktiker, moraliska och etiska principer, världsåskådningar, profetior. Inte endast om himlen som en tröst när någon dör? Jag finner mer tröst i minnen av nära och kära och att veta att detta är mitt enda liv.

      Ni som tror på himlen dock, hur funkar det?
      Vilken ålder kommer personerna ha som dött när ni ses igen? De som varit i himlen längre, kan inte de hittat andra familjer då? Vad gör man i himlen? Äter tacos och kollar tv? Eller är det bara rent ande mässigt och man egentligen inte fysiskt finns?

        Det beror nog på vem du frågar. Muslimer tror att alla resettas till 40 år tex. Judar tror inte på himelen på samma sätt. Kristna påstår att det räcker med att få vara med Jesus, att det är paradiset.

          Ja för det är väl egentligen inget i bibeln som säger att himlen är en plats där vi möter nära och kära. Himlen är väl inte en specifik plats utan bara ett tillstånd där vi kommer nära gud och inte ska behöva känna sorg och rädsla längre?

            Precis. Jesus säger att himmelriket är inom er, t.ex. Den kristna tron på livet efter döden handlar mer om att döden inte är slutet (eftersom Jesus kunde besegra den) men sen sägs det inte så mycket mer i Bibeln om det, förutom att det är en ”plats” där ingen sorg, tårar och sjukdom längre finns, typ.

      Tror man inte så tror man inte helt enkelt. Kan inte tvinga/inbilla sig. Jag är liksom inte uppfostrad i en religion så det är inte naturligt för mig. Har dock inget problem med det du pratar om, man lever och man dör. Det är så det är och ska vara. Accepterar det.

      Nja. Det kan såklart vara en tröst. Som förälder till ett barn som jag vet kommer dö före mig så tänker jag mycket på döden. Jag tror verkligen inte att han kommer komma till himlen utan när han dör är det definitivt slut.

        En förälder ska inte begrava sitt eget barn. Jag lider med dig.

        Här är en till med ett barn som inte kommer ”leva och bli stor”. Jag vill tro att vi kommer ses igen. Jag vill tro att min älskade kommer få det bra och meningen med dennes liv inte var att lida. Jag tror också att när livet tar oväntade, hemska vändningar så söker man en förklaring som är god. En mening. Det kanske inte är så vanligt att man gör dessa reflektioner när livet bara tuffar på, barn föds friska de växer och allt bara följer ”mallen”? Jag vet inte.

      Jag tror inget sånt, jag tror och hoppas att det tar slut. Poff, gonatt liksom. Det är min tröst, i min dödsångest 😅

      Ingen vet ju faktiskt exakt vad som händer när man dör. Så det behöver ju inte alls vara ett sätt för tröst, kan ju vara vad man tror händer helt enkelt. Du tror ju troligen att ingenting händer, att när man dör så är man bara död och inget mer med det, men det finns inget bevis på att din tro är med sann än det någon annan tror.

    Vad säger ni? Är Filips kommentarer i P3 tillräckligt för att säga att de gjort slut?

      Ja!!

      JA 😍😍😍😍😍

      Tycker att det märks på pegs instainlägg också att det är slut. Helt plötsligt behöver hon hävda sig över hur kul hon har det, hur bra hon mår och yada yada. Ett naturligt beteende när ett förhållande tar slut, då brukar man vilja visa den andre hur bra man har det utan hen och hur snygg man är, vad personen går miste om 🙃

      Känns som många hatat på Peg men något känns väldigt off. Till exempel att svärmor inte följt henne eller lagt upp bilder på henne och sonen. Aldrig något positivt om Peg men lägger upp 1000 bilder på sonen och danspartnern. Skriver jag älskar er. Ni är bäst. Det hade gjort ont i mig också om det hade hänt mig.

      Vet ju lika lite som deras förhållande som alla andra här men sett utifrån så verkar hon ha tagit väldigt stor plats i deras förhållande. Det var ju han som skulle få glänsa nu men till och med när han ”pratar ut” handlar det om henne – hur mycket skit och hon fått ta och hur dåligt hon mått. Han verkar så ödmjuk och snäll, hoppas att han med tiden kan se på deras förhållande med andra ögon och värdera sig själv högre.

      Jag kostar vad som fick alla att tro att just Filip var så perfekt och snäll och att det var Peg som var den ”onda” i förhållandet, och att det var Han som förtjänade bättre än henne?! Visste man så mycket om honom innan lets Dance? Jag har inte sett Parneviks, så vet inte om han är med mycket där?!

        Kostar … skulle varit undrar

        Hon är vidrig mot honom i Parneviks men dock verkar han väldigt tom i bollen.

      Något jag tycker är så löjligt dock är att människor sitter och tycker det ena och andra. Gör analyser av Instagraminlägg utan att ha någon insyn alls i deras relation. Är skrämmande hur alla tycker så mycket hela tiden utan att veta någonting. Kolla era egna inlägg, visar det hela ert liv och era relationer?

        Detta är en en plattform där poängen är att dela med sig och diskutera, det innebär ibland att man även spekulerar. Om det inte passar kan du segla vidare i sommarvinden 🙂 ⛵️

    Är så jäkla uttråkad att hand om min ett åring varje dag… mannen måste jobba och för mig är det samma visa dag ut och dag in…. så jäkla less…

    Kommentarer om att jag skulle vara en dålig mamma undanbes. Det har inte med mina känslor att göra.

      Jag känner exakt samma.. vi får kämpa. En dag vänder det och blir lättare. Frågan är bara när…

        Det vänder lite för varje steg i utvecklingen de gör! Alla mammor älskar inte småbarnsåren, men de älskar sina barn ändå.

      Hej! Jag med! Våran börjar förskolan i oktober så jag börjar se ljuset i tunneln. Dessutom andra gånger jag utsätter mig för det här. Ska bara ta mig igenom sommarlovet… nästan själv.. med två barn. 🤪 vet att det blir bättre när bebis är strax över året men jag är ingen hemmamamma typ. Behöver lite intellektuell stimulans 😅 har dock pluggat hela denna föräldraledigheten så det räddade mig från den förlossningsdepression jag fick med första

        ”Ska bara ta mig igenom sommarlovet”.
        Stackars alla de barn som har föräldrar som tänker såhär. Jag, jag, jag. Tänker ni någon att barnen förmodligen ser fram emot att dela sommaren med er?

        Plus att det verkar vara inne med att kokettera om hur mycket man längtar efter att barnen ska börja förskolan/skolan igen.

          Härlig kommentar till någon som nämner att hon haft en förlossningsdepression 👍🏼 Vi gör alla vårt bästa för att vara de bästa mammorna vi kan, din pissiga kommentar bidrar till exakt noll.

            Fast det trillade ju in fler kommentarer som höll med. Så tycker inte ”Hej” skrev nåt elakt.

            Kolla runt på instagram så klagar typ alla över ungarna har lovdagar/är lediga. Skönt när livet är slut osv

            En del har en hög ungdrös som gnäller att det är jobbigt.

              Kan bara konstatera att vi har helt olika uppfattningar om vad som är elakt eller inte, och att vi inte är överens om att någons pissiga kommentar inte rättfärdigas av att andra håller med ts.

              *lovet är slut

          Håller med dig Hej. Fasiken man njuter ju att få vara tillsammans med barnet över sommaren. Tiden går alldeles för snabbt, snart är barnen stora. Jag älskade tiden då mitt barn var liten (sambon jobbade mycket och sena kvällar). Jag hade längtat så många år efter att bli mamma, ville stanna tiden så jag fick ha min bebis liten längre.

          Ni som är uttråkade, kan ni inte hitta på mer på dagarna? Vad är det som får er att må dåligt/bli uttråkade?

          Meh vafan?!!! Barn är skitjobbiga! Speciellt när de är små! Det betyder INTE att man inte älskar dem eller behandlar dem dåligt. Sjuk du är.

            Vem svarade du? Jag skrev inte nåt om att inte älska sina barn. Sjuk kan du vara själv som skaffar barn som är så jobbigt. Tror mycket handlar om att människor är så ego idag att hälften vore nog.

            Jag VET att barn jobbiga. Det är barn vi pratar om! Jag är förskollärare och träffar barn och föräldrar dagligen. Av den anledningen blir jag ledsen över kommentarer ovan, förlossningsdepression eller ej! För de sägs av så många! Möter den här attityden dagligen och möter den i samhället i stort.

            Föräldrar som verkar tycka de är lite coola som skriver/säger saker som ovan. Som jag skrev verkar det vara inne att kokettera med att man minsann inte tycker om att vara föräldraledighet.

            Som sagt, barn ÄR jobbiga och det ÄR jobbigt att vara förälder. Det är en del av föräldraskapet. Reflekterade ni inte över sådant före och under graviditeten?

            Och nej, jag är inget troll (så löjligt utryck). Jag är less på att exempelvis se barn som är så små som 3 år aldrig få vara hemma
            från förskolan för att den föräldralediga föräldern tycker det är jobbigt att ha två barn. Jag är less på att barn till föräldralediga skickas på jourförskola under jul och sommaren trots att de har en (ibland två!) föräldrar hemma. Förstår ni hur galet det är? Jag är också less på mor – och farföräldrar som aldrig/sällan ställer upp och är barnvakter när det behövs. Slutligen är jag som som sagt trött på att läsa folks kommentarer om hur jobbigt att det är mer sommarlediga barn. Ni har möjlighet att uttrycka er på andra sätt och försök för en gångs skull se till era barns behov, mognad och kärlek till er som föräldrar.

            Så sluta babbla och skydda er själva genom att gagga om mom shaming och inse att NI är en del av föräldraskapet och försök förstå att det är jobbigt att vara förälder!

              Fast jag har inte mina barn på jourförskola. Min förlossningsdepression var högsta grad allvarlig så pass att jag tappade 15 kg och mådde piss. Jag är hemma och hittar på massor med mina barn. Men jag tycker också det är jobbigt emellanåt. Framförallt för att minsta fortfarande är under 1 år och går inte ännu. Vet att jag tycker mitt stora barn är jätterolig och jag vet att jag gillar att vara förälder när barnen är lite större än bebisar, varför får jag inte känns så? Jag gör allt och lite till för mina barn. Så pass att jag inte hinner duscha vissa dagar. Men denna sommaren ska jag bara överleva. För det är tufft att vara själv med ett stort och ett litet barn, nästa sommar kommer bli bra. Jag är inte ego på något sätt, drömmer att hinna sitta ner och ta en kopp kaffe utan att sitta som på nålar. Ego hade varit att strunta i barnen och göra det jag vill. Nu är jag inte ego utan dedikerar hela min sommar åt dom. Ni måste väl ändå se skillnaden?

                Nej, det kanske du inte har men det var exempel på sådant jag ser i mitt jobb.

                Hittar på massor med mina barn, skriver du. Det är jag säker på att du gör men det är också en av samtidens främsta myter när det kommer till barn. Man måste inte hitta på en massa saker. Är det där skon klämmer? Vad hände med att bara vara med sina barn? Leka med i trädgården, ta fram en liten barnpool och låta barnen plaska av sig. Gå till närmaste lekpark och var där någon timme. Gå och köp glass, var hemma och skapa/bygg lego, bara var! Barn behöver inte hitta på en massa nytt varje dag. Skicka barnen till mor- och farföräldrar.

                Varför måste du sitta som på nålar? Jag önskar att föräldrar kunde mer gå in i sig själva för att leta reda på orsaken till känslorna istället för att bara låta det vara. Jag tar det igen. Det ÄR jobbigt att vara förälder, det har ALLTID varit det. Och återigen, upplever man en ständig stress (inombords), gå och prata med någon istället för att bara konstatera att barnen är själva problemet. Jag kanske låter hård men är så innerligt less på alla ursäkter! Alla drabbas inte av förlossningsdepressioner, de flesta har ”vanliga” föräldraledigheter. Och ni kan som sagt uttrycka er annorlunda än att säga att ni längtar efter sommarlovet är över. Jag hoppas det inte är ord som når era barn, även om jag tycker det är tillräckligt beklagligt att de sägs överhuvudtaget. Jag förstår inte varför man inte bara kan säga: Det är jobbigt att vara förälder!

                  Jag har tyvärr varken föräldrar vid livet eller barnens farföräldrar så har ingen avlastning. Allt det där du nämner är ju det jag gör. Sitter i trädgården, går till lekplatsen osv. Men har du haft att göra med en under ettåring? Då vet du varför jag sitter som på nålar. Stup i kvarten reser bebisen mot något och trillar eller blir räddad av mig, om jag inte är som en hök har bebisen ätit blomjord, husdjursbajs och pillat i elkontakten. Det är därför det är så fruktansvärt slitigt med ett barn under 1. Stora barnet reder sig själv men det är ju inte den jag talar om. Jag tycker inte egentligen det är jobbigt att vara förälder generellt – men till en ettårigt barn ja det är jobbigt. Och det var ju det ts pratar om eller hur? Kan vi inte bara så klaga lite så att vi kan gå vidare med våra liv. Det är ju inte så att jag sitter framför mina barn och bara fyfan vad ni är jobbiga. Alltså mååååste vi baka en sandkaka till. Det är ju därför man pratar med andra föräldrar för att bara häva ur sig det. Jag klagar på andra med till mina vänner osv. Min bror och jag kunde häva ur oss sådant gällande våra föräldrar när de levde som vi inte var nöjda med. Det tillhör liksom livet och är inte enbart gällande barn.
                  Min katt är skitjobbig ibland också. Speciellt när han busar 02.00 på natten eller kräkts en hårboll. Sluta vara så pk. Ni får föräldrar att skämmas för helt normala tankar. Vi pratar alltså inte om
                  Föräldrar som har en stab med nannys och är på stranden när barnen är på förskolan. För det tror jag både ts och jag håller med om är fel.

                    Om du slutade läsa mina kommentarer i svartvitt hade du insett att jag inte pratar om föräldrar som har en massa barnvakter på lager. Sjävklart finns det massor av föräldrar som inte har tillgång till hjälp på samma sätt som andra. Men jag pratar om de som har tillgång men som aldrig/sällan frågar eller blir tillfrågade. Och jag försöker lyfta samhällsproblemet i stort (läs det jag samt betydligt fler möter varje dag på jobbet).

                    Så du behöver inte få mina inlägg till att det handlar om att aldrig få klaga. Det har föräldrar gjort i tid och tid.
                    Försök se saker i ett vidare perspektiv och ur barnens perspektiv. Det handlar inte bara om dina känslor.

                    Dessutom pratat jag som redan konstaterat inte om dig utan om samhällsproblemet i stort.

              Hej:
              Vi resonerar helt likt. Du har SÅ rätt. Det är ledsamt med föräldrar som inte bryr sig mer. Mitt barn går inte längre på förskola men när mitt barn gick där så var det alltid föräldrar som försökte ha sina barn där trots de var lediga. En pedagog sa att det var ledsamt se de minsta barnen hade längst dagar. Det rörde inte sig om ensamstående/föräldrar som inte hade annat val, utan välbärgade föräldrar som valde karriären före barnet. Det verkar finnas gott om såna. Annat om man inte har nåt val såklart.
              På fritids så har det hänt att barnen varit där trots att föräldrarna har semester. En del föräldrar har varit på stranden medan barnen varit på sommarfritids. Då är nåt galet.

              Och som du skriver, det är som att det anses tufft att tycka barnen är jobbiga. Och att det är så skönt när loven är slut. Det är så jobbigt ha alla barnen hemma osv
              Sorgligt att man skaffar barn med en sån inställning. Längtar efter att lämna bort sina egna barn.

                Tack. Som du skriver är det en en annan sak om man inte har något val. Vissa föräldrar kan inte prioritera och MÅSTE av ekonomiska skäl arbeta. Det är väl lika bra att skriva det i versaler så ingen får för sig att jag/vi pratar om dessa.

                Det mesta handlar om prioriteringar. Man kanske inte kan åka utomlands eller hyra den där dyra sommarstugan när man fått barn. Man kanske inte kan ha samma ekonomi? Man kanske måste räkna med lite mindre i pension istället för att fortsätta jobba heltid (om man nu inte MÅSTE jobba heltid). Lägg till att folk sitter på dyra bostadsrätter. Kort konstaterat: Man kanske inte kan ha samma liv som förr. Men jag tror (är säker!) på att de flesta föräldrar kan pyssla betydligt mer. Vi är mer ensamma idag och ber inte om hjälp på samma sätt. Det måste vi göra. Man kanske inte har föräldrar i samma stad men de kanske kan komma och bo hos en ett tag? Jag möter (pigga) pensionerade mor- och farföräldrar som skulle kunna ställa upp betydligt mer. Det är inget annat än ren och skär egoism att göra det.

                Förr ställde mor-och farföräldrar samt också ibland annan släkt upp när föräldrarna behövde jobba. Idag är det betydligt ovanligare.

                  Men gud sitter folk och skriver såhär långa texter i ett k-fält?

                    Nej, det är bara så det ser ut!

                Men alltså får barnen ens vara på fritids om föräldrarna har semester? Min man är lärare och våra barn som är 3 och 7 år gamla är hemma åtta veckor i sträck varav jag är hemma 6 av dem, maken resten. Vi har inte mycket avlastning runt oss. Ärligt talat ”beklagar” vi oss varje dag att det skulle vara kul att bara andas en stund för dagarna är så intensiva. Samtidigt har vi valt det här och även gått ner i tid för att barnen ska slippa långa dagar. För oss är det självklart att ha barnen hemma när vi är lediga. Det är jobbigt varje dag men samtidigt försöker jag tänka på när jag sitter gammal och grå att denna tiden kommer aldrig igen! Underbart egentligen att barnen fortfarande vill vara med mig! Att dom blir överlyckliga över simpla saker som att åka till stranden eller gå till lekparken. Fint att se deras glädje och komma dem nära.

              Bra där ’” hej”! Håller med om allt!

              Snarare skönt att kvinnor vågar uttrycka att barn inte är exakt allt och det bästa i livet. Vi är många som älskar våra barn men som samtidigt är trötta på dem ibland. Är så himla sjukt att det förväntas att kvinnor alltid ska vara så jävla nöjda med exakt allt och alltid tycka allt kring barn är det roligaste som finns. Och lika tråkigt med kommentarer som din som bara syftar till att trycka ner andra

                Trycka ner andra, bla bla bla. Återigen. Var har jag skrivit att kvinnor inte får klaga? Har ni ingen läsförståelse? Jag skriver att barn är jobbiga och att det är en del av föräldraskapet. Man FÅR klaga men så oerhört fånigt att säga och skriva saker i stil med att man längtar efter att sommarlovet är slut.

                Jag tycker det är absurt det jag vittnar genom mitt jobb. Hade du läst mina kommentarer utan skyddsmallar hade du kanske förstått min och andras bild av det hela.

              WORD!!!!!! Är också förskollärare och ser allt för ofta detta, föräldrar behöver sin ” egentid” och lämnar barnen varje sekund de har rätt till.. värst är de föräldrar som vabbar för ett barn och lämnar in syskonet heeeeela dagen, gärna 7-17.. skamligt…

              Jag tycker det är bra att man är mer öppen i samhället att det visa dagar är jobbigt att vara förälder, att livet inte alltid är instagram perfekt och underbart. Att man ibland saknar att ha sovmorgon, att inte trampa på lego, osv.
              Folk glorifierar att ha barn så mycket, att det är fantastiskt, att man ska älska varje sekund, att barnet är underbara oavsett vad dem hittar på, att man som förälder aldrig får uttrycka sig negativt om sina barn (såklart inte till barnet, men tex här i ÖS på bb är ju en passande sida), osv. Men vi är alla människor, ibland bli vi trötta, har en dålig dag, och då är det nog skönt att prata och inte känna att man är ensam om att tycka det är jobbigt.

                Ingen har skrivit något om detta. Inget har påstått att man inte får klaga. Det jag skrivit är att man ska ha respekt för sina barn och välja hur man uttrycker sig. Hur svårt kan det vara att bara konstatera att det är jobbigt att vara förälder istället för att komma med den numera välkända frasen: Jag längtar tills sommarlovet är slut.

                Risken finns dessutom att de orden når era barns öron.

                  Nu uttrycker sig personen i skrift anonymt på nätet, och ändå är du där med pekpinnar och klagar på att personen uttrycker sig.
                  Så om personen får klaga, men inte i skrift anonymt på nätet, hur och när får personen klaga enligt dig?

          Genom historien har man inte umgåtts mer med barnen än nu? Välbärgade familjer haft ammor och dygnet runt barnflickor trots att mammorna varit hemmafruar. Samt att man vid skolåldern skickade iväg barnen på internatskolor och liknande. I stora fattigare familjer uppfostrade väl barnen varandra mer eller mindre? Jag tänker att idén om att föräldrarna måste umgås med barnet hela tiden är en ganska ny tanke?

            Ytterligare en påhittad missuppfattning. Hur nyanserat måste man skriva för att ni ska sluta hitta på ursäkter? Ingen har skrivit något om att föräldrar måste umgås med sina barn hela tiden. Du får gärna skriva var jag påstått det.

            Det jag skrivit är exempel på vad jag ser i mitt yrke som förskollärare. Och jag och andra ser det MYCKET. Och för att då ta ett typisk exempel, barn som ALDRIG är lediga trots att föräldern är föräldraledig. För mig är det ytterst märkligt och beklagligt att många föräldrar idag inte verkar förstå att ett litet barn, oavsett om det är två år eller fem år, gärna vill och behöver tillbringa tid med föräldrar och syskon. För att ta ytterligare ett exempel är det dessutom standard att det är föräldralediga som har barnen i förskolan under exempelvis klämdagar eller när hela förskolan kryllar av vikarier och ordinarie personal inte är på plats. Behöver jag säga att föräldralediga föräldrar inte hade ungarna hemma en ynka dag trots att vi personal fick tillåtelse att be föräldrar hämta tidigare/ha barnen hemma om de hade möjlighet. De (väldigt många!) ser bara sina rättigheter och ställer aldrig för de har minsann betalt för att ha barnet i förskolan jämt och ständigt.

            Jaha, nu tillkom alltså fler ledsamma exempel. Hade det bara skett någon gång här och för hade jag med största sannolikhet inte skrivit dessa rader. Men så många förälder är inget annat än egoister som enbart ser sina rättigheter.

              Obs, det var alltså inte på grund av Corona vi fick lov att be föräldrar om hjälp, utan för att många ur personalen var sjuka (både i Corona samt vanlig sjukdom) i omgångar.

              Ja det resonemanget känns igen ”Vi har faktiskt betalat för att ha barnen där”. Då är det viktiga att ha det, absolut inte låta barnet vara ledig en dag eller sluta halvdag om möjlighet finns.

              Har bekanta som utnyttjat varje sekund, även om en förälder varit ledig hemma hela dagen har barnen fått vara till efter klockan fyra. För de har ju betalat. Inte sett chansen låta barnen få sovmorgon/mysa hemma en dag extra.

                Ja, oerhört vanligt. Varför vill man inte hjälpa sin förskola när den har det kämpigt? Varför är det så svårt att tillbringa någon dag här och där med sitt barn?

                Varför ser man bara sitt? Det ska mycket till att man som personal får fråga föräldrar om de har möjlighet att ha barnen hemma någon dag alternativt hämta tidigare. Att folk som jobbar kan ha svårt för det har jag förståelse för. Men att föräldralediga inte kan hjälpa till en ynka dag har jag mindre förståelse för. Det är ständigt mina rättigheter som ekar i deras inre.

              Har försökt läsa det mesta du skrivit och förstår dig till viss del. Jag kan bara utgå från mig själv och när mitt andra barn föddes var äldsta knappt två år. Nu föddes mitt andra barn i starten av pandemin som har påverkat mycket. Men i vår familj har förskolan ibland varit räddningen, både för mig och äldsta. Han har fått gå 7.30-15.00 dagarna han varit där. Han har älskat att få vara bara sig själv och inte storebror, busa med sina kompisar och hitta på massa skoj. Jag fick förlossningsdepression med första och var väldigt rädd för att hamna där igen. Men när äldsta varit på förskolan har jag fått andrum att vara en bättre förälder när han väl är hemma sedan.
              Vi har alltid haft sonen hemma när det är klämdagar, när det varit personalbrist. Kommer alltid ha dem hemma under semester veckorna och även när jag arbetar igen kommer jag ha barnen hemma om det krävs pga personalbrist.

              Men! Alla älskar inte bebistiden fastän man älskar sina barn. Personligen tycker jag att första året är ett år som bara ska tas igenom. Är absolut inget jag tycker är så roligt. Älskar tiden så mycket mer efter 1 år. Är jag sämre mamma för det? Nej. Vågar jag säga det högt? Japp, finns fler som känner likadant och behöver sägas så ofta det behövs så att ingen känner sig ensam. För när man är i exempelvis en förlossningsdepression kan man ha ganska mörka tankar och man kan känna sig ganska värdelös.

              Att du tar åt dig av att någon skriver att ”sommarlovet ska vara över” ligger nog mer hos dig än den som skriver. Du lägger personlig tolkning i texten utifrån dina upplevelser på jobbet.

              Jag ser äntligen fram emot sommaren med barnen men tycker det ska bli skönt till hösten när bägge går på förskolan och vi kan få lite rutin i tillvaron. För att få barn i starten av en pandemi har tagit hårt på psyket. Sedan finns det andra saker som påverkar med. Är jag sämre för detta? Nej, inte det minsta.

                Vi som reagerar på att föräldrar yttrar att de längtar efter att sommarlovet ska vara över, gör det av flera anledningar. Jag VET att jag kan tala för många i den frågan. Vi ser som sagt mycket trista beteenden hos föräldrar och de har inte det minsta att göra med att man som förälder inte får klaga. Det är något som många läser in eller snarare vill läsa in. Sedan så tycker jag fortfarande att föräldrar verka tro de är lite ”coola” som pratar på det sättet. Det blir så fånigt.

                Det är förmodligen jobbigt att läsa om våra tankar om föräldrars egoism, som jag skrev förut kan man ha flera tankar i huvudet samtidigt. Och det har förskolepersonal, oftast. Hade vi inte gång på gång sett samma beteende hos exempelvis föräldralediga föräldrar hade vi antagligen inte reagerat. Som läget är nu blir man förvånad när en föräldraledig förälder är sjyst och ställer upp när förskolan behöver hjälp. Låt mig understryka att jag pratar om enstaka dagar här och där. Jag har lite svårt att förstå varför man tycker det är viktigt att ha barnet i förskolan, trots att en avdelning har två vikarier samt en ordinarie.

                Och nej, det är inte konstigt att tycka att bebistiden är tråkig eller liknande. Men det är samma sak där. Det råder en koketteri-trend att säga att man tycker bebistiden är ”sååååå tråkigt men det får man väl minsann inte säga”.

          Hej, hej! Kommentarerna här är ju spännande. Å ena sidan måste mammor ha ett liv utanför familjen. Med vänner, som helst ska vara lite viktigare än barnen är. Å andra sidan, får mammor inte tycka att det är skitjobbigt att vara förälsrelediga med små barn. Jag misstänker att det är samma personer som yttrar dessa åsikter.

          Själv säger jag så här: Det är verkligen ett hårt jobb att vara förälder! Särskilt när man är föräldraledig och inte ser så mycket av omvärlden. Eftersom man faktiskt sätter barnen i främsta rummet och följer deras rytm. Det innebär, att det inte blir så mycket high Chaparall. Man blir uttråkad och deprimerad.

          MEN: Man slutar aldrig att älska sina barn. Man tycker hela tiden att det är värt all möda och man skulle aldrig byta det mot något annat liv. Man tycker att barnen är viktigare än vänner. Man tycker att barnen är viktigare än allt annat här i världen! Även om man faktiskt klagar, blir uttråkad och deprimerad. Så är det att vara mamma/förälder.

            Ytterligare en som inte förstår kärnan i det jag säger. Har ni överhuvudtaget läst allt jag skriver? Jag skriver bland annat om hur vanligt det hur exempelvis föräldralediga beter sig mot sina barn. Tänker inte skriva om det igen, det är bara att läsa ovan.

            Tror du inte vi som arbetar i förskolan kan ha två tankar i huvudet? Tror du på riktigt vi tror att föräldrar inte älskar sina barn för att de tycker det är jobbigt att vara föräldrar? Tror du vi tycker det är onormalt att klaga? Så oerhört tröttsamt att ni läser in det ni vill läsa in. Så fort man lyfter ämnet börjar folk gasta om kvinnans rätt och vad de har rätt till. Hur vore det om föräldrar kunde ta hänsyn till sina barns behov?

            Läs om, läs rätt!

              Jag jobbar själv i socialtjänsten så jag vet också hur föräldrar beter sig mot sina barn.

              Jag gastar förresten inte om kvinnans rätt här?! Möjligtvis rätt att klaga, men du läser in för mycket i min kommentar. Jag hade aldrig valt något annat än att vara med mina barn. Har gått ner i arbetstid för att få mer tid med dem. Skulle som jag skrev, aldrig byta min tid med barnen mot något annat. Läs gärna under tråden högre upp, som handlar om barn/familj/vänner. Det finns inte något viktigare än barnen och familjen. Men det betyder inte att jag inte tycker det är jobbigt emellanåt och därmed klagar. Jag skulle säga att det är nödvändigt att ventilera, för att fortsätta orka vara den bästa föräldern man kan!

                Jag frågar igen: Var har jag skrivit att man inte får klaga?

              Fan ”hej”, du är ju bäst om du frågar mig. Tack för att du vågar 🙏🏽 Och bara kör!

        Jag kände likadant med första barnet, att dagarna gick såååå långsamt. Men har tyckt det gått mycket bättre med den biten med två barn. Det händer mer och det yngre barnet får liksom hänga med i det som det stora barnet gör. Med bara en bebis så var det samma hela tiden, sjunga, läsa, kittla, tittut om och om igen

      Jag klandrar dig inte. Men jag konstaterar att ingen är någonsin nöjd med det dom har. Kan tänka mig att ofrivilligt barnlösa läser detta och tänker att det vore drömmen att ha din 1-åring. Överlag uppskattar folk sällan det dom välsignats med, förrän dom ev. förlorar det.

        Det är faktiskt sant. Jag personligen älskar dock att vara mamma till barn lite större än 1 år men det är något man bara måste stå ut med för min del. Inte på något sätt är dom oönskade och båda är älskade. Men för min del är första året en transportsträcka. Tycker ändå man kan få gnälla av sig ibland. Kan göra situationen uthärdlig av att veta att andra också tycker så. Man måste inte äääälska allt med föräldraskapet. När man fått sova 3 timmar upphackade i 20 minuters pass är man inte så kaxig längre.

      Jag förstår dig. Jag var hemma i drygt 2 år med två täta barn och varje dag var det samma visa. Bara ett pusslande med sovtider, mellis, lunch och kändes som att det sällan fanns tid att hinna med något annat för att när den ena hade vaknat skulle den andra sova osv. Var riktigt less på slutet och njöt verkligen av att komma tillbaka till jobbet och få aktivera mig med andra vuxna och dessutom använda hjärnan till något vettigt som inte innehöll babblarna, sånger, blöjbyten etc. Kämpa på!❤️

      Fan vad skönt att höra, att andra också känner så! Bara det hjälpte och det kännes lite lättare om än bara för stunden 😂

      Kan ni inte byta då?

      Skulle göra VAD SOM HELST för att byta plats med dig. Tänk på det och var tacksam för att du fått barn.

        Man jag är tacksam över mitt barn. Fast man kan vara less ändå. Du kan älska ditt jobb, men ändå ha dagar som du är less…

        Men man MÅSTE inte hålla på att tänka så hela tiden. Det är fullt tillåtet att inte vara nöjd med allt alla gånger.

      Jag kunde också tycka att det var tråkigt, samma rutiner, intw jättestimulerande samtal direkt. 😅 det hjälpte mycket att träffa andra vuxna under den tiden, inte bara mammor. Vet inte hur ni tänker med förskola, men för mig var det lite lättnad att börja jobba igen.

        Vad jag som förskollärare tänker mer förskola? Jo, att den inte är till för att föräldern längtar efter att börja jobba. Den är till för att man som förälder av ekonomiska skäl måste jobba. Det verkar vanligt idag att förälder sätter en unge i förskolan för att de, föräldrarna, ser till sina egna behov först (längtan efter att börja jobba). Vad tror ni ett barn föredrar (så länge man kan)? Att dela vardagen med er eller att dela den med 15 andra barn i samma ålder (med samma behov) och behöva dela på tre vuxna?

          Vet du du är helt fel ute här. Med första barnet var jag hemma första två åren plus. Och fy vilken hemsk känsla det är att vara så beroende av någon. Det är jätteviktigt att båda föräldrarna jobbar för annars hamnar en i en beroende ställning och tar vad som helst i förhållandet. Förskolan är tillför föräldrar som jobbar/studerar what ever punkt.

          För att vissa av oss behöver vuxen stimulans för att vara bra föräldrar? Vissa av oss mår bra av att få känna oss som mer än bara förälder??

          Barn mår bra när föräldern mår bra. Och om man som förälder mår bra av att jobba är det fel enligt dig??

          Tycker faktiskt inte att du bör jobba på förskola med sådan åsikter kring föräldrar som inte gör som du vill.

          Som jag skrev tidigare tycker jag du har rätt om vissa saker men nu börjar du ju balla ut.

            ”Barn mår bra när föräldern mår bra”, ha ha, största floskeln ever. Vi i förskolan, jag vet att jag talar för många, ser dagligen hur många självcentrerade många av dagens föräldrar är. Jag har redan radat upp exempel ovan. De flesta anställda i förskolan bryr sig genuint om barnen och deras behov och mognad. Fick vi önska skulle barnen få tillbringa så mycket tid med sina föräldrar som (ekonomiskt) möjligt. Förskolepersonal kan aldrig ersätta (vettiga) föräldrar och de band som barnen kan knyta med förskolepersonal, är psykologiskt sett enbart på vänskapsband. De djupa banden med föräldern är de egentliga viktiga. Jag önskar även att mor- och farföräldrar (om möjligt) tog mer ansvar.

              Det finns idioter överallt men som en förälder som haft förlossningsdepression och gått över alla mina gränser för att barnen ska må bra så VET jag att barn mår bättre när föräldrar mår bra. För föräldrar som mår bra orkar leka och busa med sina barn och samtidigt vara närvarande. Föräldrar som mår bra har bättre tålamod. Vilket är bättre för barnen.

              Men utifrån din kommentar så antar jag att du inte har egna barn utan endast jobbar med barn på förskola.
              Då vet du ju säkert också att barn är olika beroende på om dem är hemma eller på förskolan. Min son kan absolut inte ta av sig skorna hemma, men på förskolan är det absolut inga problem 🤷🏼‍♀️

                Jag tänker att ni båda har rätt. Det handlar ju om att barnen mår bra när föräldrarna är friska! Depressioner är ju faktiskt dödliga sjukdomar. Klart som tusan att barnen mår bra när föräldrarna inte är deprimerade. Det andra då, att barnen mår bra när föräldrarna får egentid; där har jag också sett barn fara illa av att föräldrarna lever för sin egentid och helt missar att göra saker tillsammans med barnen. Ni som är pedagoger borde hoppa in och ge er bild i tråden ovanför, där vissa har svårt att inse att barnen/familjen är viktigare än vänner. Klart som tusan att barnen är det absolut viktigaste av allt. Att klaga/beklaga sig är dock inte lika med att man faktiskt inte är med barnen.

                  Och för att förtydliga, tid med vänner har absolut lägsta prio, barnen och ens partner är det viktigaste för oss som lever i en familj. Är man en riktig vän, förstår man det och gläds med sin vän.

                    Håller inte med. Barnen har högst prio ja, men värderar mina vänner högt. Lägst prio har väl, well bekanta, kollegor, släktingar jag inte träffar mkt och trädgårdsskötsel 😄

                  Du har missförstått hela den tråden.. Man missköter inte sina barn för att man vill träffa vänner utan dem ibland… Det är inget förskolepersonal behöver lägga sig i 😄🤦🏻‍♀️

                    Vad har vänner med saken att göra? Jag pratar om tiden då barnen är i förskolan.

                      Svarade inte dig, utan den som tog upp det.

                      Eller jaha, du kanske svarade den personen också.. 😄

                Ha ha, snacka om att ha noll koll. Vad tror du det beror på att han tar av sig skorna på förskolan och inte hemma? Kanske har det att göra med vad du som förälder ställer för krav? Och vad har det med saken att göra? Dagens föräldrar alltså! Kan inte ens stava till psykologi. Själv tar jag hand om 15-20 barn på jobbet. Konstigt att inte orka med att ha två hemma då och då. Barn mår inte dåligt av att ha trötta föräldrar. Barn mår dåligt av att förskolan alltid är det främsta alternativet för föräldrar.

                Ha ha, snacka om att ha noll koll. Vad tror du det beror på att han tar av sig skorna på förskolan och inte hemma? Kanske har det att göra med vad du som förälder ställer för krav? Och vad har det med saken att göra? Dagens föräldrar alltså! Ni kan inte ens stava till psykologi. Själv tar jag hand om 15-20 barn på jobbet. Konstigt att inte orka med att ha två hemma då och då. Barn mår inte dåligt av att ha trötta föräldrar. Barn mår dåligt av att förskolan alltid är det främsta alternativet för föräldrar.

                  Lite otydlig i mitt exempel. Det var för att visa för dig att ha barn hemma 24/7 är en annan sak än att ha hand om barn på förskolan. Barnen anpassar sig och beter sig annorlunda på förskolan än hemma.
                  Men är väldigt glad av att mina barn inte har dig som sin pedagog. För sättet som du drar alla föräldrar över en kam och pratar ner är pinsamt.
                  De pedagoger vi har förstår mycket väl att barn beter sig annorlunda. Men som sagt var, du har hand om barn i några timmar och sedan är du fri. Föräldrar har hand om sina barn dygnet runt. För vet du vad, de flesta av oss föräldrar som faktiskt tycker det är skönt när barnen är på förskolan och man själv jobbar, vi föräldrar tänker på våra barn merparten av dagen och undrar hur dem har det.

                  Men nej, utav det du skriver och vad du tror om de flesta föräldrar. Fy fan för att behöva ha dig som pedagog till ens barn

                    Några timmar? 7-8 timmar skulle jag snarare säga. Vi träffar (tyvärr) era barn mer än vad de flesta föräldrar gör. Jag drar inte alla föräldrar över en kam, jag skriver att jag och många i förskolan ser trista beteenden hos föräldrar där deras behov kommer före barnen. Vi VET att många föräldrar pusslar oerhört för att barnens behov ska kunna gå först så mycket det bara går. Sedan finns det exempelvis föräldralediga föräldrar som enbart kan se sina egna behov som föräldrar. Du får gärna svara på hur det kommer sig att det framförallt föräldralediga som har sina barn i förskolan under lov och klämdagar? Det hade varit intressant att någon gång få svar på den frågan istället för att envist hävda att föräldrar måste få klaga och tycka det är jobbigt att ha barn (vilket inte alls min poäng är).

                    Det är inte ovanligt att chefen får tala med dessa föräldralediga föräldrar och berätta att barn har rätt till fritid. Sedan fortsätter det ändå och barnet som inte alls egentligen skulle behöva, måste tillbringa dagarna i jourförskolan. Var så god och svara på varför det blivit så vanligt!

                    Jag bryr mig om barnen genuint, varför skulle jag annars tillbringa min fritid med att självcentrerade föräldrar att fatta att det de gör är fel? Hade det varit ovanligt hade jag inte sett det som ett problem.

                      Och det är väl självklart att barnen är mer sig själva med er föräldrar, konstigt vore det annars. Det är ett gott tecken när de uppför sig bra med förskolepersonal, vilket de flesta barn gör. Men med alla barn, oavsett ålder, har också personal dagliga konflikter med barnen/barnen emellan som ska lösas. Konstigt vore annars. Dessutom har vi betydligt fler barn än vad ni har där hemma. Vi har i snitt mellan 15-20 barn, du kan ju försöka räkna på hur mycket konflikter det blir. Lägg till att vi också ska hinna se samt bekräfta barnen på andra sätt. Ändå anser föräldralediga föräldrar att förskolan är det enda alternativet, oavsett hur mycket ordinarie personal som är sjuka.

                      Är det i Stockholm föräldralediga lämnar sina barn på lov och klämdagar? (har hört att det i Stockholm går fint att lämna barnen under typ alla omständigheter). För där jag bor har barn till föräldralediga rätt till 15 h i veckan och de får följa skolans schema. Alltså lediga alla lov och klämdagar

                      Upplever att du ändrar din formulering lite. För det du skriver nu gällande hur vissa föräldralediga gör vid lov och klämdagar håller jag helt med dig om.
                      Både jag och min först födda älskar de timmar han är på förskolan. Han är 3 år och älskar att umgås med sina kompisar. Jag kan ge lillebror den uppmärksamhet och tid förstfödde fick. Men vi håller också hemma så fort det behövs för att underlätta vid förskolan. Och jag vill tro att merparten av oss föräldrar gör så, och det finns rötägg som i denna diskussion anses vara normen i de formuleringar som varit

                    De, inte dem.

                      I Stockholm har 9 av 10 föräldralediga föräldrar sina barn i förskolan så mycket som möjligt. Och på klämdagar, lov samt också när förskolan behöver dras med vikarier. Återigen. Man blir förvånad när barnen är lediga. Jag vet att vissa städer fortfarande har 15 timmar i veckan och det säger jag ingenting om. Tycker det är lämpliga tider i synnerhet för barn under tre år.

                      Ändra formuleringen skriver du. Jag tycker jag varit tydlig i mina formuleringar men kunde skrivit tidigare att min erfarenhet är från Stockholm.
                      . Diskussionen gällde från första början föräldrar som säger saker som att de längtar efter att barnens ledighet är över. Det tycker jag är en beklaglig formulering, i synnerhet när det blivit en slags trend att säga så. Varför inte bara formulera sig på annat sätt? Barnen har i de flesta fall gått och längtat efter att tillbringa mer tid med sina föräldrar.

          Jag ser att du är ganska snabbt med att döma Hej. Tråkigt. Du vet inte något om hur mycket jag varit med mina barn hemma.. Jag är ledig med dem när det bara går. Jag har varit mammaledig 1,5, jobbade 3 månader, sen hemma igen 1,5 år. Så mycket som ekonomin tillät. Sen minsta började på förskola förra året jobbar jag 75% för att vara mer med barnen. Jag trollar så de kan vara lediga alla klämdagar,
          och så mycket som möjligt under sommaren. Såå enkelt när man jobbar inom vården. Man kan faktiskt vara väldigt tyngd och trött på mammaledighet och längta efter lite vuxenstimulans och göra även nytta för patienter på jobbet, samtidigt som man älskar sina barn mer än något annat och är tacksam för varje dag med dem. Skuldbelägg inte någon du inte vet nåt om. Jag är glad att du inte är mina barns pedagog, man har tillräckligt med skuldkänslor som mamma. Känslan att ändå aldrig vara tillräcklig.

            För det första: Har du läst alla mina kommentarer? Jag pratar om föräldralediga föräldrar som aldrig har sina barn hemma (för barnens skull) och som aldrig kan tänka sig att ställa upp när förskolan behöver hjälp, om många bland personalen är sjuka till exempel. Eller som nu under Corona. Jag har svårt att förstå den egoismen och jag har svårt att förstå att man hellre lämnar sitt barn till mer eller mindre okända vikarier, än att behålla det hemma (en/ett par/några dagar) när det är kris på förskolan.
            Jag vet inte var du bor men där jag bor är det är extremt vanligt beteende bland föräldralediga föräldrar. Och som jag också skrev är det standard att föräldralediga föräldrar har barnen i förskolan också på klämdagar samt lov (!). Hade det varit mindre förekommande hade jag eller andra inte sett det som ett problem (för barnens skull). Men det är mycket sv attityden ”jag har betalat och ska minsann lämna in mitt barn varje dag”.

            Och nej, jag dömer verkligen inte utan pratar om den totala massan och att det är en trist utveckling att se. Så fort man lyfter det här börjar folk prata om det att det kan vara si och så och det VET jag. Men vi i förskolan ser så mycket mer än vad ni tror och den här egoismen (som också är vanligt rent allmänt i samhället) har blivit vanlig när det kommer till föräldrar.

      Jag tror att det är väldigt vanligt! Min kollega kom nyligen tbk från f-ledighet o tyckte det var sååå skönt att jobba igen. Vi träffar också många nyblivna föräldrar i jobbet och speciellt under pandemin har det varit tufft med många aktiviteter inställda osv.

      Det har ju verkligen inget med ens kärlek till barnet eller föräldraförmåga att göra. Tror mest du får tänka att det är en relativt kort period och se om du kan hitta andra att träffa ibland. Det finns ju bla en sida där jag vet att vissa hittat andra f-lediga att ta promenader med.

    Fy faaan för att se när ens tonårsbarn blir illa behandlad av dem som en gång var hennes vänner. Man går sönder av att stå bredvid. Kan vi inte vara försöka lära våra ungar att bete sig vänligt och omtänksamt? Snälla?

      Fruktar dagen min dotter blir tobåring. Så mycket äckliga förändringar (personlighetsmässigt) som sker i den perioden. Folk börjar mobba, förtrycka, kränka, utnyttja och bete sig allmänt jobbigt. Var där för ditt barn, det går över.

      Folk är så rädda att deras barn ska bli mobbade om de är snälla, så de låter ungarna hållas.
      Jag har haft flertalet diskussioner med ”perfekta medelklassmammor” som utåt sett är väldigt pk och gör allt rätt.
      När man säger åt dem att de måste ta ett snack med sina barn om deras beteende börjar de mumla och humma.
      Läraren sa rent ut till mig att det inte var någon idé, att dessa mammor var så rädda att deras barn skulle förlora status i klassen att de hellre lät dem mobba.

        I vilken situation/egenskap har du pratat med dessa mammor? Tänker att det är dumt att döma ut konversationer utan att ens försöka innan.

    Har någon erfarenhet av att leva med en person med hälsoångest? Min sambo lider av det och det känns som att det blir värre med tiden. Hur hjälper man och stöttar på bästa sätt?

    Han har tagit tag i att börja prata med en psykolog nu så det kommer förhoppningvis bli bättre, men vill gärna vet hur andra löst detta då det är ganska slitsamt att det alltid är någonting nytt.

      Jo tack!! Same here same here. Vår lösning är tid ifrån varandra, vilket passar lägligt nu när sommaren kickat igång (har familj på annan ort, så passar på att träffa). Samt att prata med en professionell. Skrev i ett tidigare ÖS om just detta, haha. Fick mycket bra tips då!

    Hur är det att studera på universitet? Har sökt fristående kurser och börjar bli nervös nu… känns som att jag är för trög och inte kommer klara att studera akademiskt. 😩 självförtroendet sviktar rejält. Kan ni inte berätta vad det är som skiljer från gymnasiet och hur det är att studera på universitetet? Kommer med störst sannolikhet dessutom studera på ett av våra bästa universitet så känns om att jag verkligen verkligen inte hör hemma.

      En sak som skiljer sig är att betygsinflationen inte har nått universiteten ännu. En annan sak är att det inte går att copypasta saker från nätet/skriva utan ordentliga källhänvisningar utan att åka dit för fusk på universitetet.

        Förlåt, men det får man ju faktiskt aldrig göra. Man får väl lära sig genom hela grund- och gymnasieskolan att man inte får kopiera en text rakt av. Och att man ska ange varifrån man har hämtat texten. Det borde alla veta, som kommer till universitetet.

      Det kommer du fixa. Du kommer lära dig. Och känns det motigt så finns det olika typer av hjälp från diverse olika håll.

      Jag har läst på universitetet länge men tog först i år hjälp (hade behövt den hjälpen långt tidigare)

      Beror på vad det är för kurser och vad du ska läsa för något!
      Jag var också rädd när jag började mitt program men när jag väl startade så var hela första terminen A-kurser. Det betyder att det är grundläggande kurser. Man kan jämföra dem med gymnasiet, de är ganska likvärdiga.
      Annars så ska du inte vara rädd för att studera på universitet. Du kommer få duktiga handledare och lärare som kan hjälpa dig om du kör fast. Och tänk på att du inte ska komma dit och vara bäst redan innan du börjat – du ska komma dit och lära dig det du ska plugga!
      Så var inte orolig. Plus; du kommer hitta nya roliga vänner på kurserna, och det allra bästa är att man kan plugga, diskutera och lösa problem tillsammans🌟🌟🌟🌟🌟

        ”Man kan jämföra dem med gymnasiet, de är ganska likvärdiga.”

        Undrar vad du läst då? Jag skulle verkligen inte likställa kurserna jag läst på grundnivå med gymnasiekurser.

          Jag läste bild. Som jag skrev så är det olika från kurs till kurs, men det är ju grundläggande på så sätt att man ska kunna gå från gymnasie till universitetet direkt?

            Bild? Haha inte konstigt att du tycker det är likt. Förlåt men gymnasiet vs universitetet är en annan nivå. Kanske inte om man läser bildprogrammet

              Det är inte alls svårare. Då tror jag möjligtvis att du kanske har inlärningssvårigheter. För de flesta som har klarat gymnasiet tror jag att universitetet är ett naturligt nästa steg.

          Det kanske främst beror på din förmåga? Jag tycker definitivt att universitetet var ett helt naturligt steg efter gymnasiet. Har haft lätt för mig i skolan. Inte toppbetyg men ändå bra, så det var inte svårare än gymnasiet. Man förbereder ju sig för nästa steg i utbildningskedjan, så att säga.

        Jag håller inte med alls. Hade tentor på universitetet som var fem timmar långa. Hade jag INTE på gymnasiet.

          Men tentorna kommer inte lika ofta som man hade prov på gymnasiet. Dessutom läste man flera ämnen parallellt på gymnasiet. På universitetet läser man oftast en kurs i taget och tentar således också av en kurs i taget.

      Så kände jag också inför universitet, men det har faktiskt varit enklare än jag trodde. Gäller att ha disciplin för att ta tag i plugget (i alla fall när det är distansundervisning som senaste året) och inte skjuta upp det till senare bara för att tentan ”är så långt fram”. Tiden går alltid mycket fortare än vad man tror den ska göra, så mitt tips är att strukturera upp plugget. Gör ett schema på vad som ska läsas/skrivas varje dag och se till att göra det, så slipper du känna stress över saker som inte hunnits med under veckan när helgen väl kommer och du vill vara lite ledig. Du kommer garanterat att fixa det!

      Förutom alla bra tips du redan fått skulle jag rekommendera att kolla upp de resurser som biblioteket erbjuder. Framför allt om akademiskt skrivande och referenshantering. Har märkt att många som läser fristående kurser och inte har så mycket studievana ibland faller på det.
      Bara du faktiskt lägger tid och energi på studierna så kommer det gå bra.
      Vänliga hälsningar en som undervisar på A-kurser.

        Tack snälla för alla bra tips! Känns både läskigt och spännande. Speciellt så verkar alla ha vitt skilda åsikter om svårighetsgraden. 😅

      Det beror helt på vilket ämne du läser. Men jag skulle säga att den största skillnaden är att du måste ta helt eget ansvar för dina studier. Särskilt också på en fristående kurs. Det är ingen som egentligen har koll på dig och hur saker får förrän examinationerna är gjorda, och dina resultat är helt upp till dig själv. Så vänta inte med att ta hjälp om du kör fast, plugga tillsammans med kurskamrater kanske, be om förtydliganden av läraren om det behövs, och gör en studieplan som du kan hålla dig till (alltså tex lägg upp hur många sidor du måste läsa eller skriva varje dag för att hinna med)

      Jag fixade inte gymnasiet.. Gick ut med samlat betygsdokument eller vad de kallades. Läste upp på komvux och sen har jag satt ihop fristående kurser till kandidatexamen och det gick SÅ bra! Första uppgiften hade jag panik och lipa och kände att det bara är jag som inte fattar det går aldrig, fick göra om den och fattade då att ok man får komplettera eller i värsta fall göra om och det är ok. Att fråga lärare som behandlar en som jämlik och inte en unge som på gymnasiet var oxå stor skillnad.
      Mitt bästa tips är att hitta någon på kursen att bolla med, hur har du förstått uppgiften? Hur tror du att det är med det här? Så skönt att ha någon.

      Och tro på dig själv! Du fixar det!

      Du kommer fixa det! Skillnaden mot gymnasiet och grundskolan, är att du fokuserar på en kurs åt gången. Som du själv har valt att läsa = bara positivt. Tänk att du har tragglat dig igenom förskola, låg- mellan- och högstadie samt gymnasiet. Hela vägen har du lärt dig saker på olika sätt, mer eller mindre intressanta. Allt har förberett dig för att faktiskt läsa på universitet. Och här slipper du alla andra ämnen som ingår i läroplanen. Du kommer att klara det galant! Jag talar av egen erfarenhet. Har själv en magisterexamen och har även läst fristående kurser som inte ingår i min examen.

    Skulle du rädda ett random barn eller din hund ur ett brinnande hus?

      Barn

      Inte den igen. Vi vet att det finns några psykon här – vi behöver inte locka ut dom från sina bon.

        Så man skulle vara psyko om man svarar hunden?

          Ja.

            Ok! Då får du kalla mig psyko.

              Psyko.

                Tillbakakaka.

          Nej.

      Åh nej, inte denna fråga nu igen. Snart dyker dom upp, gökarna som med bestämdhet hävdar att de skulle välja hunden.

        Skämtar dem eller finns det folk som på riktigt hade valt ett djur??????

          De skämtar inte.

          Ja, varför inte?

          Jag vill tro att dom skriver så här bara för att göra en poäng av hur mycket bättre djur är än människor (eller nåt i den stilen) men att dom i ett skarpt läge skulle välja barnet.

            Jag tror snarare att man väljer den individ som man har en relation till. Har man ingen relation till barnet i nöd men känner starkt för sin hund så tror jag ändå att de flesta skulle gå på känslor i ett skarpt läge och därmed välja hunden.

            Samma om det var en 110åriga mormor och ett litet barn med hela livet framför sig, klart man skulle välja den individ man känner och känner starkt för.

              Men mormor och barn är båda människor. Du måste ju inse hur sjukt det är att jämföra en HUND med ett barn. Hundar är superfina djur men de är just djur.

                Varför ska människor vara mer värda än djur?

                  För att vi är av samma ras! Jag förväntar mig inte att en kattmamma ska rädda en guldfisk istället för kattungar.
                  Det är borderline knäppt att jämföra olika raser med varandra eller ännu värre, att upphöja en annan ras över sin egen.

                  Varför behandlas folk med kemoterapi, är inte cancern lika mycket värd som människan?Varför äter du antibiotika, är inte bakterier jämställda oss människor?

                    Och? För att vi är samma ras ska jag bry mig om o älska alla människor? 😄
                    Tänker du samma om vita/svenskar/ditt kön?

                      Det finns bara en människoras.

                      Ja men frågan kan vara giltig ändå. Hur lik ska nån vara dig för att vara värd mer än nån annan?

                      Samma ras, ”alla människor lika värde” är väl ändå något vi alla borde sträva efter? När det är gjort kan vi börja med djuren.

                    Jag resonerar på samma sätt, men du får ändra ”ras” till ”art” annars blir det lite fel 🙂

                    Cancer är inte en levande kännande individ. Bakterier är inte heller en levande och kännande individ. Att jämföra hundar/katter med cancer celler/bakterier är ganska stört enligt mig…

                      👏🏻👏🏻👏🏻
                      Eller hur, oempatiskt…

                      (Till Skatten)).

                  Det undrar jag med. Men människor är egoistiska och kan inte se att att något annat kan vara värt mer. En av anledningarna till att jag skulle välja ett djur framför en människa.

                    Alltså, som en självuppfyllande profetia då? Egentligen borde du ju sätta barnet på hundens rygg och och sitta kvar i elden själv.

                      Bästa svaret på länge!

                      Och riskera att skada hunden rygg? Skulle inte ens tänka tanken.

                I en akut situation tänker man inte logiskt, man står inte och gör en ”för och emot” lista eller liknande. Man agerar på känslor, och känslorna säger oftast att man ska rädda den som man har en relation till. Många har ett starkt band till sina djur och därför tar det överhanden i en akut situation.
                Det är liksom inget man tänker ”nu ska jag rädda hunden och låtar barnet brinna inne och dö” utan man bara agerar på ren reflex/instinkt.

                  Räddar man inte ett barn när man kan så bör man åtalas anser jag, och dömas hårt. Fullkomligt psykopatiskt.

                    Nej gud, vilket sjukt samhälle det skulle vara! Var ska man dra gränsen?! Man ska inte behöva riskera sitt eget liv för en främling!

                      Läsförståelse?

                      Inget fel på läsförståelsen där. Hen säger ju så. Straffas om man inte räddar ett barn. Brinner det (som i frågeställningen) riskerar man sitt liv. Det går inte att begära.

                    Om man inte vågar riskera sitt eget liv, ska man dömas då också?

                      Så löd inte frågeställningen.

                      Till Anonym / 18:36
                      Anonym / 04:05 verkar tycka att man ska dömas när man agerar instinktiv utan att tänka. Att om dina instinkter är fel (enligt Anonym / 04:05) ska du kunna bli dömd för det.
                      Då är min fråga om man kan bli dömda om en instinkter säger ”gör ingenting” och man inte vågar gå in och rädda en person även fast men egentligen kunde det.
                      Då dör ju en person man egentligen kunde räddat.

          Var en diskussion för några år sedan på en stor facebookgrupp där denna frågan kom upp. Så (!) många svarade att de skulle rädda sitt husdjur framför ett främmande barn. Sinnessjukt

            Jag skulle inte bara rädda mitt husdjur framför ett främmande barn. Jag skulle rädda ett främmande husdjur framför ett främmande barn:)

              Och där kom hon fram….ding ding ding ding!

              Du skulle inte kunna rädda mina husdjur innan mina barn, de skulle aldrig lämna dom i ett brinnande hus och med största sannolikhet hade de bitit dig i handen och sprungit rätt över dig med barnen i släptåg. Djur tänker inte som du, för de är djur.

                Ännu ett bevis på varför jag väljer djur framför människor. Den lojaliteten som dina djur har för barnen om djuren inte skulle lämna dom. Hur många människor skulle göra det samma för sina djur?

                  Ja, vi räddar våra egna och väldigt många människor springer in efter sina djur. Det är inte en kränkning mot djur att en förälder älskar sitt barn först och djuret på andra plats. Djuren älskar sin familj på precis samma sätt och de förstår inte, och kan aldrig förstå mänsklig kärlek.

            Men förstår de inte konsekvenserna av ett sånt beslut? De skulle bli utstötta, dömda och riskera hämnd från föräldrar/anhöriga/random folk som får nys om historien.
            Enda gången jag skulle kunna ta till brutalt våld är om någon skulle skada mitt barn (medvetet). Finns nog inget som skulle stoppa mig, hur mycket människan än älskar sin hund.
            Förhoppninsvis slipper både föräldrar och djurägare en sådan hemsk situation men man kan spekulera.

            Sen finns det inte tillräckligt med kärlek att överrösa över den som räddat mitt barn. Den hade fått allt av mig, i all evighet.

              Då får man väl gömma sig, flytta eller kontakta polisen. Varför ska nån ge sig på en för att man räddat sin egen familj än nåns annans? Då kan ju jag lika väl skada dig för att du inte räddade min hund? DET är faktiskt sjukt och olagligt. Ingen har ju medvetet skadat barnet..

                Sluta.

                  Hur menar du?

          De skämtar förmodligen inte utan är sjuka i huvudet.

            Varför?

              För att man är en mördare om man låter ett barn dö som man kunna rädda – därför är man psyko. Att man ens ska behöva förklara det? Tror inte hundräddarna hade varit lika kaxiga om det var deras mamma eller pappa som brann inne. (Ps älskar mina husdjur men har också ett samvete och känsla för etik och moral)

                Nej det är man inte. Mörda är att döda nån med uppsåt, inte att strunta att rädda nån.
                Ja det vore ju skillnad om det var ens anhörig men man blir ju inte arg på nån som räddar sitt barn framför ens egen mormor. Man är
                sig själv närmast.

          De heter det.

          Snälla sluta nu. Varför är det så svårt att förstå att vissa tänker/gör annorlunda än en själv? Inget att bli upprörd över. Alla tycker inte att man automatiskt är värd mer bara för att man är en människa.

            Det kan nog vara upprörande att inse hur många som inte skulle hjälpa ditt barn i en viss situation. Väcker stort obehag hos många. Vi är alltså inte längre ett folk som ställer upp på varandra när vi kan. Det är lite som att ett samhälleligt kontrakt har nu brutits. Det har också en avtrubbande effekt på medmänskliga värderingar, dessa tenderar att sätta tonen i samhället i stort.

              Ja men så är det ju. De får tänka efter själva, skulle de rädda någon annan framför sin egen familjemedlem? Nej. Det finns inget obehagligt eller konstigt med det. Fanns ingen annan att rädda och man kunde göra det utan att riskera sitt eget liv skulle nog de flesta hjälpa.

      Båda två.

      Ingetdera. Jag ser allt liv som kopplat till lidande & är avundsjuk på planeter utan liv.

        Hade du velat vara en planet eller varför är du avundsjuk på en planet? 🤔

        Nihilism for the win!

      Varför skulle jag sätta mitt eget liv på spel för någon random unge?

        This! 👆🏻

      Kan man inte försöka få med sig båda? Ett litet barn + liten hund borde man väl kunna bära ut 🤔

      Har ingen hund men antar den om jag hade en, älskar ju min nuvarande djur liksom.

      Tror ni som blir upprörda och skriker psycho m.m. har barn själva, no? Och därför lever er in i det och tänker att set var ert barn? Kanske också tänker att ni förstår hur barnets förälder skulle känna o därför offrar er fiktiva hund? Alla har inte samma utgångspunkter eller känslor, det får man komma ihåg och förstå.

        Inte friskt att jämföra ens barn med ett djur.

          Varför? Håller inte med. Men är det ens det man gör? Ett barn måste inte vara mer värt för nån än nån annan eller ett djur. Får man rädda sin bror eller man över ett barn?

            Där handlar det om relationer så ja, du får rädda vem du vill bland andra människor. Grannen kanske varit trevligare än din egen mamma och då får du välja grannen såklart. En rasisst skulle antagligen välja en vit över en asiat tex men det handlar fortfarande om 2 människor och förmodligen ett svårt val. Men står det mellan ett djur eller en människa är bara … perverst… att välja ett djur.

              Jag får även rädda vem jag vill av ett djur och en människa så.. ☺️
              Förstår inte alls hur du tänker eller varför du uttrycker dig så starkt men men…

              På vilket sätt är det perverst att välja ett djur?
              Perverst = används idag oftast som synonym till ”avvikande sexualitet”

          Nej inte friskt för fem öre. Mår illa av såna människor.

            😄😄😄

            Tönt.

              ”Mår illa” 😄

        Har varken barn eller hund. Gillar barn generellt och älskar hundar – hade haft en om jag hade möjligheten. Men hade självklart valt att rädda ett barn.

        Jag var nog i dagisålder när jag förstod att man ska skydda de små.

          Små.. djuren? 😉

      Mitt djur.

        Om det stod mellan att jag skulle behöva rädda dig eller ditt djur. Skulle du offra ditt liv för att ditt djur ska få fortsätta leva genom att jag använder din filosofi? Rädda ett djur istället för en främmande männsika?
        Svara ni andra likadant som är av den filosofin? Hellre att djuret överlever och att ni offrar era egna liv.

          Fast det är ju ett helt ologiskt argument. Offrar du då ditt liv för en random människa eftersom du tycker man ska välja människan?
          Säger inte att jag inte hade valt barnet bara att ditt argument totalt saknar logik.

            Det gör det väl inte. Du förstår bara inte min frågeställning helt uppenbart.

      Varför återkommer denna fiktiva fråga om och om igen? för att du vill ha bråk? kalla andra psyko? osv.

      I vilken situation skulle man veta att det finns 1 hund och 1 barn i samma brinnande hus, båda 2 är lika lätta att rädda, men man kan enbart rädda 1 av dem, när skulle detta ske?
      Antingen vet man ju inte om den ena och räddar den man vet om, oavsett om det är ett barn eller en hund.
      Eller så vet man om båda och har möjlighet att rädda båda.
      Och om branden är så allvarligt att man bara kan rädda 1 och inte kan rädda båda så är branden troligen så allvarlig att risken är stor att man svimmar av röken när man försöker ta sig in och alla 3 dör.

        Tack, vilket oerhört bra svar!

        Jag ville mest se om vi fick andra svar nu när kommentarerna är reggade. Men nä, inte så stor skillnad.

          Haha varför skulle de va andra svar? Inget ”reggad”, man skriver bara i en mail, som kan va fejkad…

            Och såklart står man för sina åsikter ändå?? Inget fel med det.

          Djurfascisterna skäms nog inte för sig, registrering or not. Muh Pet is muh child!

            Fasciism? Har inget att göra med detta. Klart djuret är ens familjemedlem och prioriteras framför främlingar. Inget konstigt.

          Jag tror inte på det där, jag tror faktiskt du bara ville skapa bråk och kalla folk psyko genom att återkomma med denna fiktiva och orealistiska fråga.

    Jobbdilemma.
    Jobbar på ett ställe där ena avdelningschefen är hemsk. Man får kommentarer som är spydiga och hon drar ner självkänslan och måendet hos de flesta av oss. Hon har gjort det tydligt att hon inte tänker ändra på sig utan det är vi andra som ska ”hoppa så högt som hon säger”. Citat alltså. Jag sliter och kämpar och jobbar över och tar extrapass för att verkligen ställa upp men jag orkar inte mer. Idag efter ytterligare en spydig kommentar så gick jag på min rast och satte mig och sökte ett nytt jobb. Allt för att komma bort därifrån. Men varför är det vi anställda som jobbat så länge som måste lämna när det är en person som stör. Är det värt att ta vidare högre upp i ledningen?

      Min erfarenhet av en sådan chef ledde till att jag sa upp mig. Det som slog mig var hur skönt det kändes att inte vakna utan ångest och åter älska mitt jobb. Jag kunde inte fatta varför jag dröjde så länge med att dra.
      På många arbetsplatser sitter den typen av mentalitet i väggarna och personen som beter så har stöd uppifrån. Din strid kommer inte leda till förändring eller revolution utan kommer bara slita på dig. Det kan även förfölja dig i form av dåliga referenser. Min hemska chef försökte förstöra för mig på två kommande arbetsplatser (jag jobbar i en liten bransch). Det är orättvist men världen är orättvis hela tiden.

        Det lustiga är att hon fick gå på dagen på sin förra arbetsplats pga attitydproblem. Men jag känner inte för att bråka. Jag vill jobba och få göra det i lugn och ro utan bittra kommentarer och osanningar. Kanske bästa att leta nytt så snart jag bara kan.

          Skaffa nytt och rapportera till HR innan duslutar

          Svårt att råda, men det är klart att det borde ju framkomma till hennes överordnade hur hon beter sig. En av mina kollegor brukar säga ”sitt lugnt i båten, skit flyter”. Vi hade en dålig chef, som faktiskt flöt iväg (sa upp sig). Men det kan ju kosta mycket i den egna hälsan och lön innan dess, så det kan ju vara värt att ta upp ändå!

    Idag säljs mitt och min brors barndomshem och det gör ont i hjärtat 💔

      Åh, vill du berätta mer?

    Halloj!
    Är det någon som har erfarenhet av robotdammsugarna från Outl1 (?) som Helen Torsgården, Mimi Höglin och flertal andra influencers gör reklam för? Är det något att ha? Eller ska man satsa på typ Xiaomi eller annat varumärke?

      En anhörig till mig köpte en stor dyr sak från Outl1, en permobil, och det var bara strul , inget fel på permobilen men bara strul med leverans, dock trevlig person i kundtjänst, men vad spelar det för roll när man inte får hjälp?!

      Kolla Magdalena Graafs storys, folk har jättemkt problem med Outl1

        Har köpt motionscykel och löpband från Outl1. Noll problem.

      Det är väl Coolest.se som de marknadsför, inte Outl1?

      Köp Xiaomi! Bästa vi gjort!

      Vi har Roborock S6 och ÄLSKAR den! Säg något den inte gör 🙃

    Måste fråga… är jag den enda som inte klarar av att lyssna på poddar eller ljudböcker? Ser ofta t.ex. influencers lyssna på podd samtidigt som dem gör saker. Eller ljudböcker. HUR kan man koncentrera sig på att typ städa och lyssna samtidigt? Det går inte! Om jag ska lyssna på ljudbok måste jag nog sitta helt still och stirra in i väggen eller nåt, annars kommer jag inte kunna hänga med. Plus att efter ett tag så skulle jag glömma bort att lyssna och börja tänka på annat.
    Snälla förklara, hur kan man lyssna på poddar eller ljudböcker🙈🙈

      Jag lyssnade på några avsnitt Isabella söker Sheila men var tvungen att sitta still för att verkligen lyssna. Orkade inte. Tycker att det är kul i bilen tex men kör inte så mycket just nu så nja, det är nog inget för mig. Fattar inte heller hur poddar kan vara så stora, vem kan lyssna utan att bli distraherad??

        Om du ska förstå charmen med poddar valde du ju fel ingång.

          Men charmen… finns det någon charm? Podd är ju inte mysigt att lyssna på

            Säg det till miljoner människor runt om i världen.

            Har nyligen börjat lyssna på poddar och är helt fast. Dock kan jag inte göra det i alla lägen eftersom jag lätt blir distraherad.

      Själv kan jag inte städa eller laga mat utan att lyssna på något samtidigt 😂 Att hacka lök, röra om i en gryta, dammsuga eller vika tvätt kräver ju inte något aktivt fokuserande utan det är något man bara gör tänker jag, så för mig funkar det absolut att samtidigt lyssna på något 🙂

        Säger samma som dig, perfekt att lyssna på ljudbok när man gör de vanliga sysslorna hemma. De går ju liksom av sig själv 😄

      Kan inte koncentrera mig på ljudbok eller podd, helt värdelöst för mig. Jag vill liksom höra vad som händer runtomkring mig.

      Jag lyssnar inte på ljudböcker bara massa poddar. Tänker att för mig är det som att lyssna på ett samtal. Lyssnar ofta vid promenader, när jag åker buss osv så det som jag gör får inte vara för ansträngande för hjärnan för då blir det svårt att koncentrera sig på båda

        Inga som helst problem med antidepressiva 😂 annars hade jag inte kunnat det.

      Jag kan inte heller koncentrera mig på poddradio eller ljudböcker. Jag behöver text att läsa. Tycker att det är skittråkigt att de flesta gått över till poddar istället för att blogga.

      Så, inga tips, men du är inte ensam iaf. Kanske går det att öva upp, men det kan ju också vara så att man har en hjärna bättre anpassad för läsning helt enkelt. Jag kan inte lyssna på föreläsningar heller om de inte säger jätteintressanta saker eller överlåter åt studenter att lösa problem. Det är som jag bara scrollar i huvudet och börjar tänka på mina egna grejer istället. Det händer aldrig när jag läser, då är jag fokuserad hela tiden.

        Ja läsa, men framförallt se funkar bättre för mig. Spelar någon in en podd med kamera så kan jag lyssna, för då ser jag dem som pratar och det gillar jag bättre.
        Sen det där med att läsa, är det typ skittråkig kurslitteratur så händer det att man driftar iväg med tankarna😅😅😅

      Håller med dig till 100%. Har aldrig förstått hur man kan lyssna på musik/ljudbok/podd medan man koncentrerar sig på något annat!

      Måste lyssna på poddar eller ljudböcker när jag jobbar. Dels högljudd miljö men också för att jag jobbar mycket bättre om jag har något som pratar i lurarna. Jag koncentrerar mig ändå på jobbet men det blir att jag kopplar bort mina egna tankar och bara jobbar och lyssnar på något kul samtidigt.

      När jag går hem från skolan kan jag lyssna på poddar eller gamla program från sveriges radio, säg konflikt eller dystopia. Man hänger med på introt så får man en bild av programmet. Sedan är allt i mitten och alla intervjupersoner inte superviktiga. I radio berättar man samma sak minst typ 3 ggr & ur olika perspektiv.

        Jag har ganska ”grov” ADD, (uppmärksamhetsstörning, ADHD helt utan hyperaktivitet) ..men kan förstå er alla ovan på olika plan och intressant hur olika vi är!
        Poddar vars ämne som jag tycker är allmänt allmänbildande eller intressanta får mig att känna mig mer produktiv när jag väl gör något normalt i vardagen som är normalt för de flesta men ansträngning i mitt fall! Haha

      Samma här, zoomar ut. Föredrar att läsa själv.

    Vad ska jag ha under en tight klänning med smala axelband? Vill inte gå utan bh. Har ni tips på någon utan band, eller ska jag försöka tejpa brösten?

      Såndär självhäftande kupor, 199 kr på Lindex. Tips, sätt de långt ut på brösten (typ under armhålan) och knäpp fast de. Man får ett fint lyft.

        Tack!!

        Tack!

    Jag kollar in Exonphspoiler ibland och blir så nyfiken. Hon älskar verkligen Nicki Minaj, undrar ibland om hon överdriver för jag kan verkligen inte sätta mig in i den känslan.

    Har du haft/har någon artist du varit/är helt galna i? Som du älskar, kollar musikvideos varje dag, bilder, lyssnar på låtarna och är lite halvt besatt av? (fel ord kanske, men hoppas ni förstår)

      Jag tror hon är lite provocerande.

      Jag är besatt i ett gammalt rockband så jag förstår henne 😅

      Ja när jag var tonåring var jag helt besatt av ett band. Bandet var min livsstil.

      Är hennes konto tillbaka? hon stängde ju ner sitt konto för ett tag sedan

    Jag tycker att Isabella är så himla vacker men jag kan inte sätta fingret på vad det är som är så vacker på hennes ansikte? Hon har typ en klassisk vibe (typ svartvita filmer) vilket jag älskar men vad exakt är det som gör henne så vacker (inte snygg/sexig)?

    Hon har ögon som är lite ”kattiga”, är det det? Eller hennes leende? För näsan, hyn och ansiktsformen är normala.

      Vilken Isabella?

        Löwengrip

      Du menar Isabella L. Hennes utseende är ganska förändrat på senare tid tycker jag. Måste vara mycket botox och fillers. Plus att hennes händer , armleder och ben är väldigt kraftiga. Hon är ingen lite späd blondin precis.

        wow

        Kraftiga? Herregud, ren avundsjuka. Izabelle är vacker, jag tror det är ögonen, ansiktsformen och det blonda håret.

        Och vad exakt är det som är fint med att vara späd? Hon har ju verkligen inget kraftigt på sig alls. Hon är normallång (170?) och det europeiska idealet är väl att vara blond, blåögd, slank och lång. Hon är väl inte lång men normal och rätt slank förutom på vissa områden, är ju jätte snygg.

      Hon har ett väldigt fint leende och bra utstrålning, tycker jag!

        Ja, när hon ler så känns det så genuint. Hon är himla vacker när hon visar tänderna. Fattar dock inte exakt vad det är som är så vackert, vill förstå vad det är jag tycker om på hennes ansikte. Haha.

        Håller med. Även om hon oftast är fejk så ser hennes leende väldigt äkta ut 🙂

      Jaa hon är jättevacker! Tror det är ögonen, leendet och utstrålningen.

        Är det bara jag eller känns det som flera av dessa kommentarer är skrivna av samma person? Eller kanske inte går nu efter Camillas ändringar i kommentatorsfältet?

      Hon har superfina tänder och hårfärg, det brukar jag tänka på 😊

        Ja, hennes tänder är så fina!

        Tycker också hon är fin. Och snygg stil

          Tycker inte Isabella är så speciellt vacker men måste ändå hålla med om att hon har fina tänder och en fin klädstil! Önskar jag kunde klä mig så väl som hon gör!

      Hon ser ut som en ung Agnetha Fältskog, men hennes onormala beräknande personlighet som person och etiska ingrepp får henne i mina ögon att vara en väldigt liten person i sitt fejkleende… 😒

    Hej! Vad är era bästa lifehacks med fokus på njutning? Hur gör ni vardagen och livet lyxigare och härligare på relativt enkla och billiga sätt?

      Att aldrig spara städning, tvätt och tråkiga ärenden till min lediga dag. Jag sliter hellre som en hund en annan dag än att sabba helgen.

    När det kommer till att bli mobbad på jobbet. Är det verkligen vi som trycks ner av chefen som måste lämna arbetsplatsen. Eller kan man tala med en högre uppsatt chef, och i så fall vad ska man säga?
    Det börjar bli ohållbart för mig och flera av kollegorna. Alla vill bort från den chefen.

      Jag har blivit mobbad av en chef. Personer som beter sig så är svåra att komma åt. De har ofta stöd ovanifrån i organisationen och de flesta arbetskamraterna vågar inte opponera sig för att inte drabbas själva. Människor är i regel svaga och flockdjur.
      Många skulle säga att du ska bita ifrån och kämpa osv. Jag tycker att du ska byta arbetsplats och ta det hela som en livsläxa. Det kryllar av idioter och din mentala hälsa är viktigare än att ”vinna”.

        Att kämpa mot henne skulle sluta med att jag vore skadat gods efter det. För hon har aldrig fel och hon har sagt att hon inte tänker ändra sig. Det är synd på ett sätt för jag vet att jag omtyckt och uppskattad av så många andra och det känns trist att behöva lämna dom. Men det är inte hållbart att komma hem arg och ledsen varje dag pga saker hon sagt till mig…

      Min chef har sagt till oss att hon ofta tar ut sitt dåliga humör på andra, hon verkar verkligen avsky mig. Hon pratar om mig istället för med mig när hon vill något, alltså frågar min kollega om jag kan göra en sak när jag står bredvid. Jag blev även befordrad inom företaget för ett par månader sedan och hade provanställning om sex månader. Hon var inte chef över mig då utan kollega och hon lyckades prata bort mig från platsen, alla andra var nöjda med mig. Sådan satmara.

      Oj, både du och anonym utsätts för saker som inte är ok, svårt att ge ett råd, men ni behöver nog ändå försöka prata med nästa chef i Göran, alternativt hr eller facket. Det känns inte som att det är ok att bete sig som era chefer gör.

    Tagit en atarax. Börjar bli trött. Men får sådana mardrömmar av dem. Någon annan som också får det?

      Jag fick inga mardrömmar men var jättetrött och seg dagen efter så jag fick byta till !ergigan mite som funkade jättebra för mig. Kanske kan du också byta till nåt annat?

        Lergigan knockar mej helt dom är för starka. Jag tar bara atarax två gånger i månaden. Men läskigt att drömma otäckt.

      Jag var som en zombie när jag åt dem.

      Jag rekommenderar ashwagandha i kapselform, finns på hälsokosten. Jag somnar lättare av det och varje gång jag tar en så drömmer jag dom mest fantastiska, galna drömmarna. ibland tar jag det bara för drömmarnas skull.

        Tips, testa att kombinera med svampen ”lions mane” för bättre effekt! 🙂

      Ja jag får alltid mardrömmar av dom. Har fått dessa utskrivet till natten för att de ska göra mig trött (har fått dom mot allergi). Har haft dessa i många år men jag får mardrömmar ändå. Även om jag tar på morgonen (då är jag trött och seg i huvudet hela dagen)

      Åh herregud trodde det bara var jag. Massa skumma drömmar. tar propavan nu och allt är ok.

      Delvis måste du sluta vara på nätet efter du tagit dem. Du måste låta hjärnan varva ner, annars går hjärnan på högvarv när du somnar vilket kan orsaka problem.
      Undvik mobil, dator och tv 30-60 min innan du ska sova.
      Gör avslappningsövningar innan du ska sova så kroppen och hjärnan slappnar av.

      Om detta inte funkar, prata med läkaren om att byta preparat.

    Efter 34 år har jag äntligen råd med en egen lägenhet. Tack älskade föräldrar för att ni har låtit mig bo hos er så länge för att spara pengar. Om inte människor hade lagt sig i och samhällets normer inte hade varit som de är hade jag fortsatt bo kvar. Ni är gamla och sjuka men guld värda.

      Är du ute efter att mucka?

        ?

      Flytta till orten, där flyttar ”barnen” ut när de gift sig eller skaffat barn. Om föräldrarna har tur.
      Mina barn få bo kvar hur länge de vill, dessutom hjälper jag de SJÄLVKLART med lån osv. Sånt jag själv inte fick hjälp med.
      Fantastiska föräldrar har du <3

        Dem

          What?

        Ja har underbara föräldrar ❤️ jag är ingen person som vill bo ensam egentligen så hade jag kunnat och inte fått gliringar hade jag bott kvar.

      Men gud, gör som du vill, varför låta andra bestämma? Men nog nyttigt att bo själv.

        Alla säger att det är nyttigt men varför? Förr i tiden var det helt normalt och i Europa är det vanligt med generationsboende. Bara i Sverige folk är så gnälliga och måste bo själva /en annan anonym

          Fast Sverige är väldigt ensamma med mycket.. det är som Sverige vs hela övriga världen. Generositet, normer, familjerelationer, värderingar osv, det är mycket som de flesta länder i världen är överens om förutom SVERIGE. Så skit i dem, de är ändå världens mest ensamma folk, och ja jag är etniskt svensk.

          För att lära skg att klara sig själv, stå på egna ben, va självständig, kunna va ensam. Det behöver man en dag.

            Det lär man sig ju oavsett.
            Inte som att folk inte klarar livet i andra länder bara för man bor hemma länge.
            Det är en mentalitetsgrej, inte en nyttighetsgrej.

              Fenomenet med mamma-pojkar är ju störst i andra länder där de bor hemma länge. Personligen pallar jag inte sådana män. Nä, pojkar måste puttas ur nästet och leva vargliv ett tag för att bli stoiska män.

            Världens sämsta argument. Har kompisar som bor ensamma eller med sina respektive och de är vare sig självständiga eller mogna. /En annan anonym

              Oj! Vad märkligt.

        Det är ju jättejättenyttigt.

          För att?

            Varför skulle det INTE vara det? Kan inte komma på ett enda argument för att det INTE är nyttigt att flytta hemifrån.

              1. Pengar. Att flytta hemifrån för dom flesta är en stor ekonomisk belastning som gör att man antingen måste belåna sig massor, jobba mer än vad man vill / är hälsosamt, eller snåla supermycket på tex csn.
              Är det inte nyttigare att bo hemma, spara lite pengar alt jobba mindre och ha lite luft i livet att göra roliga och utvecklande saker? Istället för att oroa sig för hyran varje månad?
              Har föräldrarna det knapert så hjälper ju några enstaka tusenlappar i hyra från barnen jättemycket, varför låta dom gå till någon okänd hyresvärd?

              2. Ensamhet är oftast inte nyttigt för människor, ökar psykisk och fysisk ohälsa

              3. Förlorar kontakten med sina föräldrar, blir lätt så att man ses sällan. Tänk på saken, dina föräldrar kommer inte att leva för evigt. Är det inte smart att passa på att umgås med dem nu?

              4. Miljö / minimalism. Prylar, i ett eget hem behöver man skaffa det ena och det andra. För att sedan ha dubletter att göra sig av med den dagen man flyttar ihop med någon man blir kär i. För att sedan göra slut och skaffa sig en ny uppsättning…

                Nej, det här låter inte som argument. Det låter som ursäkter för att inte flytta hemifrån när man ”borde” (observera citationstecknen).

            Ska man vänta tills man är 60 o föräldrarna dör för att va själv och klara sig ensam eller?

              Det finns ca 40 år mellan 20-60 så man hinner nog få i sig ”nyttigheterna” av ensamhet.

                Ja men vi snackar ju om nyttan av att bo själv. Personen är 34. När ska man flytta då?

          Tycker jag inte. Jag flyttade hemifrån tidigt, det var inte bra alls för mig. Jag hade behövt familjens stöd längre, det kan jag se nu i efterhand.
          Lära sig handla och betala räkningar är liksom så enkla grejer att man kan lära sig klara det även om man flyttar hemifrån vid 30.

            Ja men hur tidigt, 18? 22-25 är inte tidigt liksom..

        Det finns forskning/praxis som säger att vi fortsätter att utvecklas till 25-års ålder även om vi bor med våra föräldrar. Därefter stagnerar/backar vi i utvecklingen. Kan dock inte mer än så i just detta ämne!

          Samma anonym, dock tycker jag verkligen att det är upp till varje familj att avgöra 😊 vi pratar ju om vuxna människor som har en egen vilja! Våra barn är också välkomna att stanna så länge de vill. Liksom vi alltid har varit välkomna hem till våra föräldrar i perioder i livet.

      Hej 🙂
      Flyttade hem till mamma och pappa (och mycket yngre syster) som 27 åring och tycker inte att det är så katastrofalt som alla runt omkring tror. Har bott här i mitt lilla flickrum i två år nu, och kommer nog inte flytta förens det finns riktigt goda skäl. Mina föräldrar får också fördomsfulla frågor/kommentarer, men dom är glada över att ha oss barn hemma längre. Som sagt är det en väldigt svensk grej att kidzen ska flytta ut så fort som möjligt, i många länder inte alls konstigt.
      Det enda problemet är väl lite privatliv, och jag bjuder inte hem massa vänner etc. Men när jag hade en lägenhet gjorde jag allting sådant på bortaplan ändå så inte så stor skillnad :p
      Sparar 3-5 000 kr i månaden bara på hyra, dricker kaffe med pappa på morgonen, och när jag jobbade kväll satt mamma uppe och sa hej när jag kom hem mitt i natten (inte pga mig såklart – sömnproblem).
      Tycker att jag är riktigt smart faktiskt, som kan skilja på sådant jag själv prioriterar och vad andra tycker man ”ska” göra. Det försöker jag komma ihåg när jag känner mig sänkt av allas frågor och kommentarer…

        Så fint svar ❤️ min mamma har varit sjuk i en kronisk sjukdom sedan jag var barn och jag har alltid tagit hand om henne på samma sätt som hon alltid har tagit hand om mig och hon är min bästa vän. Jag har vissa kompisar dock som säger att jag aldrig kommer träffa en kille om jag bor hemma men so be it.

        Tycker det lät som en bra lösning för dig. Tryggheten hos föräldrarna. Du hinner ju med att bo ensam sen.

        När min mamma levde (tyvärr dog hon innan hon ens hann gå i pension) var jag hos mina föräldrar ofta. Om min sambo jobbade borta så sov jag hos mina föräldrar (även efter jag hade fått barn). Min dotter älskade packa sin lilla väska om det bara var för en natt eller två. Jag är så glad för alla stunder med mina föräldrar, att min dotter fick uppleva det. Kan ångra att jag inte var där ännu oftare. Tänk att ha en mamma som lagar middag åt en 💖
        Så jag tycker du gör helt rätt.

    K18 har verkligen räddat mitt hå