Vad framtiden har i sitt sköte för Nellie Berntsson – förutom en bebis då.

Bebis ska ut. Nellie ska upp. 
Ungefär så skriver hon i sitt Instagraminlägg, där hon ger uttryck för saknade efter de saker som hon inte kan göra som gravid.
Hennes mamma är superpeppande och skriver till Nellie att ”livet behöver inte sättas på paus för man får barn. Man kan njuta, satsa och leva ihop med sina barn.”

Klart man kan det!
Kan man ha barnet med sig på hästen, på samma vis som man har dem i en Baby björn eller en cykelstol?
Hästans rytmiska gång borde ju kunna söva vilket kolikbarn som helst?
Frågan är om det är mer eller mindre effektivt än att doppa nappen i starksprit?

 

196 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Eller så kan pappa också ta hand om bebis. Den måste inte vara fast på mamma.

      Det låter enkelt, pappan kan ta bebis, men allt som oftast fungerar inte det. Särskilt inte under de tre första månaderna ”fjärde trimestern”. Bebisen behöver mamma och bara hon duger. Det gäller ju ofta hela första året faktiskt… Särskilt om barnet ammas!

        Eller blir det så för att mamman oftast alltid tar bebisen? Med din teori skulle en bebis inte kunde växa upp med enbart en pappa eller två pappor…

          Talar av egen erfarenhet, som mamma. Barn föredrar mödrarna rent biologiskt när de är spädbarn. Det är inte en teori utan fakta! ?

            Det är ju superviktigt att skapa en trygg anknytning mellan bebisen och partnern redan tidigt. Att säga att ”bara mamma duger” är ju som att ge upp och bara stänga partnern ute. Gör varken föräldrarna eller barnet något gott.

              Håller verkligen med dig Tina – det är jätteviktigt att båda föräldrarna hjälper till och att pappan arbetar aktivt på att tidigt bli en anknytningsperson. Likt förbannat så tyr sig bebisarna till mamman och mång kan bara somna på henne. De som inte vet om det får precis som jag en kalldusch när man inser hur det faktiskt ofta är. Vi var naivt inställd på 50/50-föräldraskap men det var bara att glömma! ? Bebisen skulle precis som för otroligt många andra familjer bara ha mig mig som mamma. Det är alltså bebisen som anser att ”bara mamma duger” INTE jag per se ?

                Min dotter var tvärtom ofta lugnare med sin pappa än med mig sina första 5-6 månader. Andra nära personer, typ mormor, var svårare dock.

                  Samma här. Visst jag kunde alltid få barnet lugnt genom att amma, men jag hade inget annat sätt att trösta vilket va otroligt frustrerande. Hos pappa blev barnet lugnt bara av att vaggas. När jag försökte med samma sak blev barnet galet, antagligen för att jag luktade för mycket mjölk.

                Talar också av egen erfarenhet att jag som mamma verkligen inte behövt vara nära bebisen under ett helt år. Låter en sin partner vara delaktig kan hen redan från början hitta sitta sätta att knyta an till barnet och vagga/lugna/trösta/söva. Att en under en väldigt kort period ammar ofta ganska intensivt behöver inte vara någon skrämselpropaganda för att mammor blir låsta till barnet ett år.

                  Skrämselpropaganda… Det är väl fint att spendera ett år nära sitt barn? Om barnet vill ha det så är det ju det enda rätta. Om barnet väljer modern framför fadern anser jag att man lyder barnet.

                    Ett barn ska inte välja på det sättet. Båda föräldrarna ska kunna ge trygghet och tröst. Frågan är om kvinnan alltid släpper in mannen?

                      I många familjer så arbetar väl pappan i början och har man varit med bebisen i 8 timmar + samt tar det mesta av natten så har man rätt begränsad tid att ”släppa in” och inte heller konstigt om babyn tyr sig till mamman då. Tror verkligen inte de flesta mammor vill ha bebisen sitta fast på en konstant utan snarare så att man VILL kunna duscha, kanske gå ut en stund själv etc men känner man att det blir på bekostnad av barnet så kanske det känns bättre att ge det lite tid än att pappan till varje pris ska ”släppas in” några timmar varje dag.

                      Absolut. Det många ifrågasätter är ju att det skulle vara biologiskt betingat att barnet bara behöver sin mamma. Det blir ju som du säger så att det ofta ”passar sig bättre” att mamman tar mer. Men det har inte mycket med biologi att göra.

                      Men snälla, klart man kan duscha eller gå ut en stund, vad ska hända? Att bebisen gråter en stund hos en trygg nära person är inte farligt. Ska man skita inatt duscha annars eller? ?

                      Till A, haha läste igenom mitt inlägg och det blev lite konstigt. Jag menar alltså att jag tror inte det finns någon mamma som skulle gilla ifall barnet inte kunde lämnas till pappan ens för en dusch, alltså att man skulle vägra släppa in pappan att vara med barnet en stund. Är barnet så mammig så är det nog jättejobbigt för hela familjen. Men om det är t.ex. att vara borta över natten och babyn inte gillar det så är det fullt förståeligt att instinkten säger att vänta. Men klart folk ska få duscha, det var inte så jag menade ?

                      Nix. Stängde dörren för karlsloken direkt han burit in BB-väskan. Sen fick han snällt sitta på trappan till barnet blev 2 år.

                    Om det är så fint att vara (ensam) nära sitt barn i ett år, stackars den andra föräldern som missar det.

                      Vad ni uppenbart vill missförstå allt man skriver ?

                RadiumRädisa/: Ja, håller med 100%. Var helt inställd på att fortsätta jobba heltid + på mitt chefsjobb men när mina 2 bebisar kom i tät följd blev det en kalldusch… dom ville helst ha mamma, jag ammade, och man kan inte sticka under stol med att man gör allt och lite till för att få barnet att bli nöjd/tyst så fort som möjligt och därför blir det ju ofta så att mamman tar matning, nattning, uppvak på natten osv. Vi testade med pappa men då skrek dom jättelänge och det var osmidigt för alla – jag vaknade ju också och låg som på nålar att andra barnet skulle vakna osv.

                  De som inte ammar då? De som inte kan eller väljer bort det frivilligt? Blir barnet ändå mer knutet till mamman?
                  Om det är en surrogat som burit barnet?

                  Blir barnet en rädd osäker liten individ då?
                  Äsch lägg av med stenålders fasoner.
                  Ett barn blir präglat av den föräldern som umgås mest och ger mest närhet. ?

                    Exakt! Jag var i extremt dåligt psykiskt skick efter förlossningen (pga påfrestande graviditet). Pappan koppmatade barnet redan på BB och matade varje natt första halvåret av den enkla anledningen att jag behövde sova för att vara en bra förälder dagtid. Med tesen ”barn är mammiga av ren biologi” så är ju mitt barn gravt försummat som fick ”stå ut” med sin pappa mer än halva tiden från dag 1 i livet. Det lustiga är dock att vi har en extremt trygg 3-åring nu. Det kan vara en slump, men skulle också kunna vara att hon har en väldigt dedikerad pappa som från första dagen lärt sig att läsa av och tillgodose hennes behov precis lika bra som den förälder som burit barnet i magen.

            Nej det finns ingen sån ”fakta”.

            Därmed inte sagt att det måste vara nonsens, det kanske stämmer. Men alla dessa påståenden (om anknytning osv) som går på rundgång som fakta i diverse mammagrupper är kasst underbyggda. Arr bebisar enbart anknyter till mamman första året finns inte något stöd för, och nu som ni vill argumentera emot kan väl börja med att försöka googla.

            Kalla det för vad det är istället: erfarenhet. Det duger bra det, men känns ju inte lika fint som ”fakta” när man ska argumentera.

              Jag har INTE uttalat att bebisen bara anknyter till mamman under första året.

                Jo, med andra ord. Eller hur får du in partnern i ordet bara? ”och bara hon duger. Det gäller ju ofta hela första året faktiskt”

            Fakta baserat på en erfarenhet (din)? ?

            Det är nog mest du som mamma som inte inte vill föreställa dig att ditt barn skulle ha det lika bra hos en annan vuxen den första tiden.

              Mitt barn skulle verkligen inte ha det lika bra hos nån annan vuxen ? Hon skulle högst troligt gråta och skrika sig hes ”hos en annan vuxen”. Nej tack till det.

                För stt hon nu är van med dig ja.

                  Men sluta nu.
                  Du kan inte sitta och skriva att någons bebis har det lika bra med en annan vuxen som hens egna förälder. En annan förälder absolut men inte vilken vuxen som helst.
                  Jösses, många här verkar tro att en bebis bara är ett viljelöst ting som inte har någon vilja alls.
                  Och vilken normal förälder ser till att skapa så svåra anknytningsproblem att vilken sabla person som helst duger?
                  Larv…

                Inte ens hos den andra föräldern till barnet (om det finns en sådan)? Jag skulle bli lite ledsen om jag insåg att mitt barn inte har det lika bra hos sin pappa som hos mig..?

            Nej, bara nej. Att barnet bara anknyter till den biologiska mamman är en gammal mossig ”sanning” som inte har någon koppling till fakta. Pappan, den andra mamman, adoptivföräldrar och andra nära barnet kan knyta an på precis samma sätt. Men det kräver självklart tid och närhet med barnet, vilket jag antar att alla nyblivna föräldrar vill ha!

              Aldrig sagt att barnet BARA anknyter sig till mamman! ? Men att ta för givet att bebisen kommer acceptera att vara ensam med pappan under första månaderna/halvåret är naivt och bäddar för jobbiga tider ? Mer så jag menar…

                Så man ska aldrig kunna va utan ungen i 6 månader?? Nähä du. Det är inte farligt att lämna partnern och bebisen ensamma och få lite bondingtid.

              Skulle en mamma lämna över all den tid som hon knyter an till barnet till pappan så skulle barnet knyta an precis lika bra till honom. Men man kan väl säga som det är, man vill som mamma ha den tiden och anknytningen med barnet. Inget fel med det alls.

                Nej, där tror jag faktiskt att du har fel. Tror att du tar det där helt ur luften och att man måste inse att det faktiskt finns biologiska skillnader mellan föräldrarna.

                  Jag har inte påstått att det inte finns biologiska skillnader mellan föräldrar. Det finns det självklart. Så med det sagt kan du läsa vad jag skrev igen.

                  Menar du att biologiska skillnaden mellan könen gör att barnet knyter an till mamman mer än pappan förutsatt att båda har lika mycket kontakt med barnet? Vilken forskning stödjer det?

                  Eller menar du att papporna har en biologisk skillnad som gör att de inte kan/vill knyta an på samma sätt som en mamma? En sån man skulle jag aldrig välja att skaffa barn med.

                  Du behöver väl inte tro alls om du nu har så mycket fakta att backa upp dina påståenden med.

                  Barnet tyr sig till den person som den tror mest kan ” säkra överlevnaden för barnet, dvs få mat av och bli skyddad av”. Den personen blir deras primära anknytningspersonen. Därefter kommer den person som bebisen tyr sig till när den primära anknytningspersonen inte är där. Det är biologiskt medfött för att barnet ska överleva.

            Talar också av egen erfarenhet. Jag och pappan dög exakt lika bra ??? nej jag ammade inte så vi båda var exakt lika dugliga för vår bebis.

              Exakt samma här!

              Ja, om man inte ammar så kanske barnet inte knyter an lika starkt till mamman….Men det naturliga för en bebis är att vara mest med mamman. Även om det ’moderna’ samhället vill tro att vilken annan person duger minst lika bra som den primära beskyddaren och livsgivaren till en varelse… o.O

                Det naturliga för ett barn är att få mat, trygghet och närhet. Någon som ser till att den överlever. Om det är mamman eller pappan är faktiskt sekundärt. Så länge det inte är en ny främling varje dag så kan det faktiskt vara en annan än mamman. För mamman är det däremot värre att inte ha barnet hos sig.

            Det är en teori baserad på din erfarenhet.

            ”Talar av egen erfarenhet”, ”det är fakta”. Hur går det ihop sig? Jag tycker man stöter på sånt här alldeles för ofta, ’Min sanning är fakta.”

              Instämmer helt! ??

                Nu har RadiumRädisa backat från att mena att det var fakta, så nu kan ni väl släppa henne och inte skriva så hårt till henne längre?

                  Men Hmm, varför skriver du plötsligt anonymt? Är det för att du skäms för hur du uppfattas när du skriver med ditt nick? Borde vara så.

                    Bara det att anonym inte är jag. Hen trollar dig. ?

                      Nej jag trollar inte. Svarar dig samma som du svarade en annan liknande där nere. Ena höll du med och andra skulle ge sig.

                      Ok! Det är lungt! ?

                      Det var mest Sacha som missade målet här. ?

            Två gay-killar då? Många i USA adopterar/får sina surrogatfödda bebisar redan på bb dör.

            De kör väl var överkropp och flaska för närhet och mat?

            Och det har du fakta för? Det du skriver stämmer inte.

          Att mamman ”tar” bebisen är fullt naturligt eftersom de normalt sett ammas minst sex månader.

            Fast det händer ju precis samma sak i familjer där bebisen flaskmatas.

            Ja och för att barnet legat i mammans mage i 9 månader. De har ett försprång. Det är bara ”det ska vara exakt 50/50-föräldrar” som påstår något annat och försöker övertyga sig om ditten och datten bara för att det ska passa deras jämställdhetsschema. Struntsumma om det går ut över barnet.

              Jag är stolt ”50/50-förälder” som du kallar det. Jag tror det är värre för barnet att inte få samma närhet med den andra föräldern från start. Och värre för föräldrarna så klart, framför allt för den föräldern som blir petad från att anknyta till sitt barn.

                Jag skrev exakt 50/50 och med det menade jag att det enligt dessa föräldrar (och kanske dig) att det ska vara millimeterrättvist mellan föräldrarna, även om det går ut över barnet.

                  Ja, jag menar millimeterrättvisa. Vi pratade länge om det som blivande föräldrar och var överens om att köra så. Vi insåg att det så så lätt kunde bli skevt och någon av oss tog mer utan att det märktes. Och det ville vi inte, varken för vår skull eller barnets.

                  Från dag ett körde vi 50/50. Enda undantaget var amning. Vi höll vår plan till vi kände att uppdelningen var naturlig och jämn och släppte då kontrollen och bara körde på.

                  Det har fungerat fantastiskt bra för oss och jag rekommenderar det varmt. Idag är barnet snart 2 år, vi kör fortfarande helt jämn fördelning mellan oss och vi har båda en fantastisk stark och varm anknytning till vårt barn.

                    Kul att höra om erfarenheter av detta där det gått bra.

                Jag önskar att vi var 50/50-föräldrar men det gick absolut inte! Och av erfarenhet från bla min mammagrupp så är det normen som det varit i min familj. Alltså att bebisen kräver mamman. (Min sambo har dock gjort allt för att anknyta med barnen och jag har givetvis aktivt hjälpt till)

                  Men att det inte gick för er betyder ju inte att det inte finns familjer det går för. Vi är absolut inte 50/50 och vår dotter har helammats, men hon blev nästan alltid bättre lugnad hos sin pappa.

                  Att en norm som man inte gillar forsätter att existera beror oftast på att normen inte har blivit ifrågasatt tillräckligt.

                  Med det sagt så följer vi nog alla flera normer som vi hade önskat inte fanns för att det inte finns tillräckligt med ork att få till stånd en förändring. ?

                    Barnexperten talar.

                    Vad kommer rädisans barn att jobba med i framtiden tror du?

          De enda mammor jag vet som inte sagt sina bebisar på sig 24/7 är de som drabbats av förlossningsdepression.
          Det är naturligt att instinktivt ta sin bebis som man har haft i livmodern i 9 månader när den behöver.
          Ammar du dessutom så är det inte bara att ge det till partnern oavsett kön.

            Sagt=haft

            Ja precis. Det är naturligt för mamman, således blir barnets primära anknytningsperson mamman eftersom denna vill ha barnet hos sig.

            Skulle mamman av någon andledning inte göra detta utan att tex pappan eller farmor skulle ha barnet hos sig så som en mamma har, då skulle denna person vara barnets primära anknytningsperson. Barnet knyter an till den som är där. Oftast är det mamman.

              Ja. Jag har inte påstått annat.
              Men kom igen nu, hur accepterat är det ens att
              1. Mamma går till jobbet veckan efter förlossning heeelt utan fördomar och åsikter från annat löst folk
              2. Mammor går ifrån sina egna medfödda djupt ingrodda modersinstinkter för att jobba istället för att pappa minsann såklart är precis lika viktig just den första tiden
              3. Pappor har exakt samma känsla inför sitt nyfödda barn som den som bar på bebisen i sin livmoder…de allra föesta män säger att det tog ett bra tag att inse att de är pappor och att mååånga vittnar om att det inte alls var en lika självklar sak som för mamman. Kvinnor blir mödrar samma dag de plussar, män fattar oftast lite senare rent generellt.

              Det är verkligen superfint att slänga sig med forskning och termer absolut, grattis till det men i en verklighet funkar det inte riktigt så lätt.
              Jag tror att de flesta kvinnor hade mått psykiskt dåligt av att tvingas till en jämställdhet som innebär att inte få vara med sin bebis.
              Kan man inte bara acceptera att det ÄR skillnad i de flesta fallen.

                Men varför skulle inte pappan ha faderinstinkter som också är starka? Och menar du då också att i familjer med ex två mammor så är det bara den ena som har starka modersinstinkter (den som burit barnet)?

                Blir ledsen av de här resonemangen, det diskvalificerar ju mäns förmågor i föräldraskap. Så länge det sitter ett gäng kvinnor här och i sten håller fast vid biologi, har jag svårt att se att vi någonsin kommer att komma tillrätta med alla problem som rör ojämställdhet…

                  Ja absolut säger så säger jag att den mamman som har butit barnet har starkare modersinstinkter. Står för det med. Vissa saker kan man bara inte bestrida hur jäkla puss och kram man än önskar att vara. Du får bli ledsen över det men det ändrar inte det faktum att det ÄR skillnad på att vara gravid eller ej. Det har med hormoner att göra. Överlevnad. Punkt slut.

                Jag ifrågasätter inte att mammor är mer med sina barn. Jag menar bara att det är därför som barn ”behöver” sin mamma sen mer än de behöver pappan.

              Eller båda….

            Jag hade en förlossningsdepression och hade således inte barnet 24/7. Pappan tog större delen av nätterna så att jag skulle få sova i syfte att orka med dagarna med barnet när han jobbade, vi hade därför ungefär lika mycket tid med barnet. Kan även tillägga att jag ammade (och pumpade till nätterna). Nu väntar vi barn igen och jag hoppas verkligen att jag slipper förlossningsdepressionen. Däremot har varken jag eller pappan till barnet någon som helst avsikt att han ska ta mindre ansvar/ha mindre tid med det här barnet i jämförelse med förra gången. Har väldigt svårt att se varför jag inte instinktivt skulle låta mitt barn vara i sin trygga pappas famn, finns nog inget som känns så genuint varmt i mitt mammahjärta som att se min dotter vara så trygg med den personen jag valt att skaffa henne med…

          Ironin i att ingenbryrsigomvadjagheter lägger en teori om en moders påverkan på vilken förälder ett barn ”ska” va nära, kan bero på modern själv och svaret blir ”jag talar av egen erfarenhet”. Ja, precis ?

        Det stämmer verkligen inte alls. Det finns ingen anledning till att barnet skulle behöva enbart mamman första året. Förutom amning (om barnet ammas) finns det inget pappan inte kan göra. Sova och mysa hud mot hud, bada, natta, trösta, leka, läsa böcker, sjunga, byta blöjor… från dag 1.

          Jag uttryckte mig förenklat vilket ledde till missförstånd. Jag menade inte enbart mamman, pappan kan göra mycket med bebisen särskilt om mamman också är där. Men att en nyfödd ska acceptera att vara ensam med pappan längre stunder är mer ovanligt än vanligt.

            Du uttryckte det som fakta som är något helt annat än vad som är vanligt/ovanligt.

              Nu har RadiumRädisa backat från att mena att det var fakta, så nu kan ni väl släppa henne och inte skriva så hårt till henne längre?

                Du kanske inte ska uttala dig om att skriva vänligt till någon.

                  Eller om att släppa saker heller för den delen….

                  Men det vet du väl, den allvetande TRH tror att allt hen skriver är det sanna ordet och ska efterlevas.

                  Jo då! Jag är helt rätt person. Får du ett skarpt svar från mig… gå tillbaka och titta på vad du själv först skrev.

                    Detsamma gäller väl åt andra hållet också.

                      Faktiskt mycket sällan. Känner ingen orsak att gå hårt åt eller attackera någon som kallar sig för ”anonym”.

                      Men du får gärna påpeka detta om du ser det så någon gång.

                      Och har jag utryckt mig illa och det inte var meningen ber jag gärna om ursäkt. Jag vill faktiskt inte skada eller såra någon. Tvärtom.

                      På riktigt. Ingen ironi. Ha en fin kväll!

                      Haha visst. Jag ska tala om för dig när du är onödigt otrevlig nästa gång.

                      Något säger mig att det inte kommer att tas emot så bra.

                      Men visst.

                      God kväll och adjö.

                      Du kan ju fundera på hur du framför det? Med vilken ton. Och dessutom anta att jag inte menade något illa utan att text kan bli lite väl kantigt när du berättar det för mig. Vad tror du om det?

                      Godkväll!

                      Lovar du att göra samma framöver?

                      Såvida man inte ställer hobbydiagnoser eller säger annat som är uppenbart menat att trycka till en typ, du är en idiotisk, absolut.

                      Det gör jag redan. Eller ännu hellre, jag ignorerar det oftast helt och hållet mig till sakfrågan. Blir ofta inga problem när man håller sig till att diskutera sak istället för person.

                Tack för att du (som inte är en praktiserande läkare) berättar för oss hur vi ska uppföra oss. Du är ju verkligen en förebild. Inte.

                  Tack för att du hängt upp dig på precis allt jag skriver Sacha . ??

                    Hur mår du? Har du någon du kan prata med? ?

                      Tackar som frågar. Allt är bara fint med mig idag. Lite trött pga för lite sömn och träningsvärk, men i övrigt så ??

                      Hur så? Saknar du någon att prata med? ?

                      #Så som man känner sig själv….

                      Du är också rätt duktig på att komma ihåg saker. Som att min nedsatta kognitiva förmåga beror på proteinbrist.

                      Vilken läskig människa du är. Du lever ensam, antar att det beror på ditt sätt att uppträda. Men är man rättshaverist så är man.

                      Ni som skriver otrevligheter och utåtagerar på ett nick…berätta hur ni tänker?

                      Ser fram emot att höra vad trh har för svar på hur hon tänker.

                      Hon är främsta anledningen till att jag slutat kommentera med nick.

                      Sasha: Som vanligt skjuter du skott i mörkret och presenterar det som fakta.

                      Du fick svar som du förtjänade efter att du började med ett personangrepp på mig. Och det borde du också komma ihåg.

                      Det var dessutom inte första gången som du gick till personangrepp istället för att hålla dig till sakfrågan. Hur länge tyckte du att du skulle få hålla på innan du fick igen? Betydligt mildare än allt som du sagt till och om mig.

                      Som sagt…

                      # Hur man känner sig själv så….

                tycker det var en rimlig förklaring till rädisan, varför hennes kommentar blev så missuppfattad. Bra att tänka på när hon kommenterar.

                En liknande kommentar höll du själv med om också.

                  Bara det att ni går på henne i flock. Det är inte ok.

                  Och kommentaren jag höll med om var mer generell. Inte riktad till en enstaka person. ?

                    Man måste väl få diskutera? Uppenbarligen höll inte många med henne.

                      Absolut! Men man kan kanske känna efter lite hur hårt man går på?

                      Eller vad tycker du?

                      Gör det. Känn efter hur hårt du kan gå på. Här tycker jag att det var rimligt.

                      Ok!

                      Jag håller inte med, men den som bäst kan avgöra det är ändå kanske RadiumRädisa?

                      Ska vi säga så för idag?

                      Så fort du inte kan få fram mer argument för din sak så ska det vara bra.
                      Du är ”rolig du” TRH.

                      Vad menar du?

                      Vilket argument har jag missat att framföra tydligt tycker du?

                      Och är du nu inte nöjd med att jag lämnar över det slutgiltiga rätta svaret till någon annan?

                      När är du då nöjd?

                      det där med att släppa saker.

                      Annan anonym.

                      Förutom då att vi helt plötsligt har skiftat ämnet. Skulle jag inte svara då?

                      Men om det var ”anonym” du syftade till så var det ?

                      ?

            Om jag var du skulle jag nog bara sluta försvara mig nu… 🙂

        Jag är så så trött på mammor som ska veta hur det är för alla.

          Jag vet absolut inte hur det är för alla. Men jag *vet* att det finns mycket forskning som motsäger det många skriver här om att mamman är naturliga anknytningen första året och att barnen väljer bort den andra föräldern.
          Det tänker jag inte låta stå oemotsagt.

            Tror hen pratar om den andra sidan, rädisan mfl?

              Exakt! ☺️

        Nja. Googla manlig amning vetja. ?

        I USA har man 2 v barnledighet. Alltså måste någon annan än mamman kunna ta hand om barnet.

        För oss vars bebisar har två mammor då? Vilken mamma är det som duger? För min son är precis lika anknuten till mig som till sin andra mamma – för att jag sovit med honom, bytt på honom, tröstat honom, burit på honom, tvättat honom och matat honom. Ja, helammade bebisar är av naturliga själv gärna plåstrade på mamman (den som fött) men anknytningen handlar om att ta ansvar för bebisen även när bebisen skriker hysteriskt och bara den andra föräldern ”duger”.

          Men då kommer ju ändå den känsliga frågan om amning. Valde ni tex bort amning för att du skulle få mata lika mkt?
          Då har ni ju aktivt påverkat anknytningen med er bebis? Vilket såklart inte är fel.
          Om din fru(?) hade helammat så hade hon varit den primära anknytningen.
          Sedan finns det ju forsking om att bebisar endast kan ha just en primär anknytningsperson som sedan utvecklas. En primär anknytning kan även ändras.

          Det finns väl egentligen inga enhetliga svar tänker jag.

          And really, who cares sålänge barnet har föräldrar som älskar det och tar hand om det.

          Den som har fött barnet är väl självklart den som barnet känner en naturlig koppling till…Hur kan du inte förstå en sådan simpel sak?

          Just när barnet är nyfött så är ju den som burit på barnet den ’naturliga’ vad gäller närhet och mat liksom. Den andre kan självklart hjälpa till, men det är instinktivt hos både den födande och barnet att de har en helt annan typ av anknytning än andra föräldrar. Den andra föräldern kan självklart också knyta an till sitt barn, men det är ju den födande som är den ’viktigaste’ rent naturligt för ett spädbarn för att få en bra start på livet.

            Och därför behöver ju den andra jobba mer på anknytningen och vara nära ju!

        Dummaste jag hört, klart att pappan är lika kapabel att ta hand om barnet som mamman. Däremot är mamman oftast hemma första tiden för att amma medans pappan jobbar, därför knyter barnet an mer till mamman, därför är det viktigt att involvera pappan så han också knyter an till barnet.
        Om man får barn och det krävs att mamman tar hand om barnet till 100% första året, att pappan inte kan mata, trösta eller på annat sätt sköta om barnet så mamman får göra annat, då har man skaffat barn med fel man helt enkelt… Eller så har man stängt ute mannen så han inte har fått en chans att knyta an till barnet.

          Exakt! I min värld låter det där mer som en spermadonator än en pappa. Blir uppriktigt förvånad över hur många kvinnor i den här tråden som förespråkar att mamman är den enda som är kapabel att ta hand om barnet första tiden. Trodde att vi kommit längre än så…

    På tal om bebis så undrar jag om någon vet om Egoina är gravid?

      näe men sånt där spekulerar man inte i.

        ?

        Hon är ju i 7 månaden, ingen spekulation om det skrivs om det hela tiden. Tror det var ett illa placerat ”skämt”.

      Jag skulle tro det, om den lilla rackaren inte smitit ut redan…

      Lite oklart, tycker inte hon nämner det så ofta? ?

        Nä och det finns inte en enda bild som styrker det hela heller. Jag tror att vi får stanna i ovissheten…

    Av säkerhetsskäl är det väl inte att rekommendera att rida med barnet ifall man skulle ramla av.

      Swoosh….

        Swooooosha på du, jag skrev VÄL, borde kanske satt ett frågetecken efter för jag har ingen aning om man kan rida med en bebis eller inte, har aldrig suttit på en häst. Det var ett antagande.

          Det är ett helt rätt antagande. Det kan alltid vara farligt att ramla av, men när man är gravid eller om man är ett litet barn så bör man inte rida för att vara på den säkra sidan.

      Varför inte? Bara att dra iväg barbacka på en galopp med spädbarnet i famnen

    Gulligt. Jag trodde också när jag var 20 år att det bara var att pressa ut ungen och sedan återgå till mitt vanliga liv igen. Istället vändes hela min värld uppochner och livet har inte varit sig likt sen dess.

      Berätta inte det för någon här! Haha
      Att barn förändrar ens liv och är beroende av dig som mamma! Berätta inte det ??

        Att barn är beroende av att någon tar hand om den tror jag ingen motsätter sig. Men vad hos en biologisk mamma är barnet beroende av som den inte kan få av någon annan?

        Och jo, barn förändrar ens liv. Men att vilja återgå till ridningen är väl inte så jättekonstigt. Många jag känner längtar tills de kan återuppta en hobby de hade innan graviditeten.

        Nu är det ingen som ifrågasätter att barnet blir beroende av sin mamma, du blir ifrågasatt då du tvärsäkert skriver att BARA mamma duger. Och jo, du skrev exakt så. I väldigt väldigt många fall duger nämnligen pappa/andra mamman/mormor eller vem som nu är person nr 2 i barnets liv lika bra och avlastar mamman. Vilket är precis vad som behövs för att ha tid till sina intressen, avlastning. Krävs liksom inte att barnet 100% tyr sig till en annan person för att kunna vara iväg några timmar som mamma.

      Jättemånga kvinnor återgår till ridningen efter att barnet kommit.

      Så du menar att Malin Baryard Jonsson egentligen är en man då med tanke på att hon har två söner och tävlar i eliten?

        Är man rik är det naturligtvis lättare. Då är det bara att betala någon för att ta hand om barnet.

      Jag beklagar.

    Varför är folk så noga med att inget ska ändras när man får barn.

    ALLT ändrades. Är inte det poängen?

      Eller hur. Som om förändring är det största nederlaget. Och det verkar bara vara när det gäller barn som det är viktigt. Man hör inte samma resonemang kring andra stora livshändelser.

      ”Jag ska flytta till New York men absolut inget får förändras!”

      ”Jag ska byta bana och börja studera till läkare men inget får förändras!”

      ”Jag har träffat min stora kärlek men inget får förändras!”

      ”Jag har fått en chefstjänst på jobbet men inget får förändras!”

      Hela livet består av saker som vänder upp och ner på allt. Det kan kännas läskigt, men det är bara utmattade att kämpa emot.

        Sätta livet på paus sa hon. Inte att det inte skulle förändras.

          Eller hur! Inte fan säger någon ”jag har hittat en kille och ska sätta livet på paus”, hoppas jag… tyvärr blir det väl dock så för en del ?

            Nej men det hör jag ingen säga om barn heller. ”Jag är gravid så nu sätter jag livet på paus och ett tag”.

            Blir väl bara så automatiskt. Även för en del när de skaffar partner.

              Den är väl dock 100 ggr mer rimlig och knappt ens konstig? Folk ser det väl tom så?

                Fast sätta livet på paus? Det gör man ju inte. Livet förändras. Enda gången mitt liv satts på paus är när en nära anhörig dog. Jag åt inte, gick inte ut, orkade inte prata med någon. Allt var paus.

                Att få barn och bli kär pausar ju inte livet. Då lever man väl i allra högsta grad tänker jag.

      Bra sagt. Jag antar att det mycket ligger i att man vill visa världen att man är så mycket mer än bara förälder. Vilket alla vet men föräldrarna, i synnerhet mammorna, ska envist hävda det ändå.

        Fast jag upplever att man blir bedömd på förhand många gånger för att man är just mamma. Jag började dejta i våras och har fått många knasiga kommentarer som att ”de inte skulle kunna tro jag var en mamma” eller ”inte dålig för en morsa”. Som om hela ens existens och person låg i föräldraskapet.

        Sen håller jag med om att det är naivt att tro att inget kommer eller får ändras när man får barn, då kommer man få sig en rejäl chock.

      Jag tror inte förändring i sig är vad mammor hakar upp sig på, utan snarare att de inte helt vill förlora sig själva i mammarollen. Man ser pappor fortsätta med typ golf, surfing, andra hobbies medan mammorna plötsligt är oförmögna att prata om det inte rör barnvagnar och blöjor. Klart det skrämmer någon som ska bli mamma för första gången och får henne att hoppas på att hon kan fortsätta med sin viktigaste hobby. Är man målinriktad och medveten tror jag det är lättare att inte fastna i det där mammaträsket.

        Yes, känner nu att ska jag bli en sliten kärring som bara håller på och sjunger sjörövarfabbes farfarsfar, pratar bebisspråk och skriver om mitt barn i brf-gruppen (som mammorna i min brf faktiskt gör – inget skämt! Ex: ”vem är det som borrar? Jag har faktiskt en LITEN hemma”), då får det nog vara. ? Fast det får nog faktiskt vara ändå för min del. Men inspirerande kan jag verkligen inte kalla dem.

          Fun fact, påtal om borrning. Min då fyra månaders bebis hade i princip varit sömnhatare sen hon föddes. Hon sov bara på mig. En kväll lyckades jag få henne att sova i sitt nest. Jag var överlycklig. Fyra månaders sömnbrist och nu skulle jag få sova utan bebis på mig en stund. Sen började någon borra med betongborr. Klockan 21:30 en lördagskväll. Jag var mordisk. På en helt ny nivå.

            Borra 21:30 är absolut inte ok! Här var det folk som borrade mitt på dagen en vardag. Mammorna kanske inte ska bo i brf när de har en LITEN då…

        Fast jag tror snarare att man kanske är intresserad av barnet, vad som händer och behovet av att dela erfarenheter och diskutera med andra. Jag läser på mkt om utvecklingssteg och pratar mkt med kompisar om råd och tips medan min sambo och kompisarnas sambos knappt vet vad utvecklingsfaser är osv. Men jag vill ju veta mer.

      Hon skriver inte att inget får förändras, hon skriver att hon vill fortsätta rida.

      Sen kan jag hålla med om att det är lite märkligt att som hennes mamma uppmuntra att ”inte sätta livet på paus bara för att man blir förälder”. Det låter som det är något fel/ svagt i att låta livet pausas ”bara” av den orsaken.. Men det är det ju inte: sätt livet på paus om det känns rätt, eller gör tvärtom och fortsätt med det du verkligen vill om det passar dig bättre. Inget är bättre eller sämre, och lägg ingen prestige i varken det ena eller det andra.

        A men det var nog det jag mest reagerade på. Mammans ord där. Kändes så himla märkligt.

      Allt behöver inte alls ändras. Och det var inte alls poängen nej ? Barn kan va ett tillägg i livet, inte hela livet… Jag är fortfarande en egen person med i intressen, mål och drömmar osv.

    Vilka fler influencers väntar barn just nu? Förutom Maja Nilsson Lindelöf och Nellie då. Vi håller på och gissar barnnamn på jobbet hehe

      Sandra Beijer, Egoina

      Victoria Törnegren

        Fia Anderberg och Mir

      Ida Warg

        Tack! Skicka gärna fler om ni kommer på 🙂

          Ines Kokic (inesstagram)

      På tal om Maja så har det varit ovanligt tyst på hennes Instagram på senaste…

        Hon var matförgiftad för några dagar sen men har även sagt att hon förbereder sig för kommande bäbis och inte är så mycket på sociala medier

    Klart hon kan sats på en karriär men det krävs nog att pappan då går in och tar större delen av marktjänsten om mamma ska göra karriär. Känns svårt med två satsande föräldrar och en nyfödd. Men det kanske går. Vad vet jag? Jag vet dock att småbarn i stallet inte alltid är en fantastisk kombo.

    En del upplever att ALLT ändras, andra känner att de kan fortsätta med mycket från innan. Inget är rätt eller fel, inget är bättre eller sämre.

    Och, man får ändra sig. Kämpa inte emot så mycket: är man en som vill hänge sig åt moderskapet varje sekund så gör det utan att skämmas även om det kanske inte var din ursprungliga plan. Känner du att du behöver komma utanför hemmets fyra väggar och ”vara sig själv” så låt dig känna det, det är inte fel även om du kanske blivit medlem i 3 FB grupper om nära förädraskap och föreställde dig att du skulle älska första tiden.

    Föräldrar är individer precis som alla andra människor, och bebisar också. Ingen här kan veta hur det blir för Nellie (det är ju svårt att förutse även för en själv). Man får läsa det som att hon berättar om en känsla hon har precis nu, men den kan ju såklart ändras.

    Lägg ner den bär kollektiva kampen med är försöka pressa in exakt alla mammor i samma känslomässiga mall. Det är bara dumt. Precis som man upplever livet i stort på olika vis så upplever man att sätta ett liv till jorden på olika vis.

    Nej man kan inte veta hur det är att bli förälder när man inte varit det. Men man kan heller inte veta hur det blir för en Annan person bara för att man vet hur det blev för em själv.

    Säger som min gamla kollega sa till alla yngre manliga kollegor som inte hade barn:

    Både livet och underlivet förändras när man får barn!

    Hahahahahah

      Ja nån ska ju skratta åt dåliga skämt också.

    Min son stjälpte till i stallet från att han bara var någon månad. Det funkar fint om man avsätter några timmar extra ?

    Jag tänker att folk som har djur redan är vana att vara uppbundna av andras behov, så chocken kanske inte blir lika stor för dem?

    Har sett många träna häst med bebis sovande i vagnen.

    Ja, för det är så fel att en tjej har drömmar och mål trots att hon skaffar barn…

    ??

      Ja hualigen!!

      Japp hon kommer aldrig kunna rida igen eftersom hon är MAMMA och barnet kommer sitta fast i henne i minst 10 år. Såvida man som mamma inte kan släppa över ungen till den andra parten?

    Malin Baryard har barn och det det har ju gått rätt bra för henne 😉 Trots att hon är kvinna och trots att hennes man gjort karriär!

    Hejdå stenåldersvärderingar och heja Nellie!

      Fast hennes mans karriär var väl starkare innan barn? Tycker han har varit väldigt osynlig senaste 10+ åren.

        Han kanske har blivit mindre aktiv, det vet jag inte, men han kommenterar ju exakt alla program som på något sätt kan kopplas till ridsport eller hästar så skulle verkligen inte säga att han är osynlig om man befinner sig i de kretsarna.

        Han producerar väl en del radioprogram så som vissa sommarpratare etc?

    För er som har barn, så vet man att det oftast är såhär att OM mamman har tur och kan amma så betyder det att matning (och nattning som ofta går hand-i-hand eftersom bebis somnar när dom ammar, inte riktigt lika som vid flaskmatning där man ibland får söva efter flaskan är slut) hamnar på mamman när bebisen ammar. Det gör ju att det blir mer tid som mamman tar bebisen och därför får man ett försprång i att känna in och erfarenhet med vad som funkar – dvs får dom att somna osv. Som förälder är man villig att göra GAAANSKA så mycket för att bebisen ska somna fort och inte gråta osv 🙂 Om då mamman, som ammar barnet ofta, har sett nåt i utveckligen som ju ändras nästan dagligen i början, kan få bebis tyst, att sova osv. snabbare är det självklart för dom flesta att hon fixar detta. Inte alltid – vissa lämnar till pappan för att man vill hålla på 50/50 – fine, det är ju upp till var och en.
    Och en sista kommentar – det är inte i många andra länder som tjejer är SÅ RÄDDA för att erkänna att dom lägger mer tid på sin bebis och tar större ansvar när barnen är små. Det är skamfyllt och man blir sedd som en bakåtsträvare osv. Det är otroligt trist och synd att mammor/kvinnor inte fattar att dessa externa krav är satta inte av dom själva utan av andra och att riktig jämställdhet och frihet får man först när man gör som man själv vill OCH vågar stå upp för det.

      Håller med, jag ammade och på nätterna var det liksom ingen poäng att pappan skulle stiga upp då barnen endast vaknade pga behövde äta. Dessutom var jag hemma på dagarna medan pappan jobbade så det var också alltid jag som ”nattade” dagtid för sovstunder. På eftermiddagen/kvällen brukade de ha en vakenperiod där pappan ju såklart var delaktig men det är ju ett ENORMT försprång att vara den som ammar + är hemma. Skulle tro att det är liknande i många andra familjer. Och som du skriver, man vill ju såklart bara att bebisen ska vara nöjd och trygg, går nattningen tex lättare med mamman så är det verkligen inget fel att fortsätta så, så att man kan få vila/umgås/hitta på något en stund istället för att lyssna på gråt för att man vill dela lika. Funkar det lika bra så fantastiskt men gör det inte det så är det verkligen inte kört för pappan att få en bra relation senare, den första tiden är ändå väldigt speciell och man får göra det som funkar. Men at dessutom ha press på sig att man måste vara jämställda och att om barnet inte accepterar pappan direkt så har man inte släppt in honom, nej,det räcker som det är och man får liksom acceptera att det får bli som det blir i början.

        Håller ju helt med. Men jag har nära vänner där min kompis väckte pappan också när hon skulle amma på natten så att dom ”var vakna tillsammans” så att det inte skulle bli så orättvist och ibland efter amning så gick hon och la sig och pappan nattade. Det hade inte funkat för mig, hade känts liksom fel fokus – mer fokus ”mot min kille” än ”för min bebis” if that makes sense. Plus att det går 1000 gånger fortare att få bebis att somna om mamman gör det när man avslutar amningen, än om man ska sluta amma, byta famn till pappan osv. Jag hade inte kunnat somna om våra bebisar skrek i hela huset ändå.

    Livet är ett rent helvete med barn, skulle inte rekommendera min värsta fiende att skaffa barn. Hoppas hon kommer trivas med familjelivet för det är verkligen inte en dans på rosor. Jag önskar iallafall att jag hade väntat och inte blivit gravid när jag var 21. Nu är jag 25 och har 2 barn. Det enda positiva jag kan se just nu är att man blir klar fortare… när barnen är stora så är man fortfarande ung.

      Tror inte att hon fattar vilken omställning det kommer att bli

        Jag gjorde inte det iallafall, jag har en känsla av att det är vanligt. Det är också inte bara att man blir mamma i sina ögon utan i alla andras. Man blir ju totalt socialt isolerad och utesluten när man får barn. Det har iallafall jag blivit

      Hoppas att dina barn, som inte valts att sättas till världen mår bra, trots dina känslor.

        Dom mår jättebra båda två faktiskt, jag är en bra mamma även om jag inte trivs med familjelivet och önskar att jag hade fått mer tid ensam tillsammans med pappan till barnen. Att skaffa barn vänder upp och ner på hela världen och varje liten vardagsgrej blir komplicerad att utföra. Jag älskar mina barn och jag ångrar inte dom men jag ångrar att jag blev mamma så tidigt i vårat förhållande.

    Nellie 2,0. Hur gammal är mamman som använder sig av sådana fjortisuttryck?

      42

      Tycker det fjantigaste är att de kommunicerar via instagram haha. Märkligt.

      Bara att gå in på mammans insta. Hon skriver och tar bilder som om hon vill vara en spexig 20-åring

    En bebis. Bebisen. Att ni inte lär er.

      Tack!!!!!! Är med i en mammagrupp på fb och blir galen snart. Det är väl ingen som skulle skriva ”så länge hund verkar må bra är det ingen fara” eller ” hund var ledsen i natt pga…”? Nej just det, fattar inte varför det blivit vedertaget att man kan skriva bara ”bebis” hela tiden.

    Min mamma var ensamstående när jag var barn. När jag var 8 månader och stadig i huvudet började hon ha med mig när hon red, jag satt framför. Gick jättebra 🙂
    Trava var för skumpigt dock, så hon kunde bara skritta & galoppera. Ändå!

      Det låter livsfarligt med en bebis på hästryggen! Vad händer om de båda ramlar av, om hästen går omkull eller stegrar? En åttamånaders bebis som får en 600 kg häst över sig, mardrömmen! Hoppas inte att någon annan får inspiration till att göra nåt liknande

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *