Rachel ”Yoga girl” Brathen Schoneveld ska åka på sin första solo-semester sedan dottern Lea Luna föddes och i sitt Instagraminlägg tar hon upp hur man på bästa sätt förklarar för ett litet barn att mamma (eller pappa) ska åka iväg själv.
Ett sätt verkar vara att säga att föräldern ska åka iväg för att jobba, eftersom de allra flesta barn vet att föräldrar jobbar och att det kanske är någonting de ”måste” göra, snarare än väljer.
Rachel väljer dock ett annat sätt, och säger till dottern att hon ska åka pga joy (glädje) eftersom hon vill att dottern ska förstå vikten att ta hand om sig själv och ge sig själv lite egentid.
Av inlägget att döma så verkar det ha gått jättebra och avskedet tog dottern med en klackspark. 🙂
När är det okej att ljuga för barn?
För att skydda dem från saker de inte riktigt har förmågan att förstå än, eller för att som förälder, slippa hantera jobbiga situationer? Eller bara för att undvika tjat i största allmänhet?
Små nödlögner?
Min mamma sa till oss när vi var små att telefonen i köket hade en direktlinje till jultomten och att hon alla föräldrar fick numret dit på BB. När vi bråkade där hemma så behövde mamma bara lyfta på luren på tomtetelefonen för att vi skulle sluta.
Is this why I have trust issues? 😉
Får man ljuga för barn?
Mycket? Lite? Mittemellan? Inte alls?
Ett icke relaterat instick:
Vilka kan massor om influencer marketing, om marknadsföringslagen och om vilken typ av reklam som gillas alternativt inte gillas på sociala medier?
NI!
Ni kan massor om detta, och utgör typ världens bästa underlag för någon som skriver ett gymnasiearbete om saken, så därför tänkte jag be er om en tjänst.
För den som vill.
Om ni klickar HÄR så kommer ni till en enkätundersökning från en gymnasieelev som skriver ett arbete om marknadsföring på Instagram.
Tusen tack på förhand till alla er som lägger några minuter på att svara på frågorna.
Föregående inlägg 
Haha har aldrig ens velat åka långt bort (flyga) från mina barn. Kalla mig hönsfärälder.. Skulle bara oroa mig att nåt skulle hända mig el dem, och man inte kan komma till varandra tillräckligt snabbt.
Hur gör du när/om barnen åker på semester med andra föräldern (utomlands eller i Sverige)?
Men den andra föräldern åker ju inte på nån semester utan oss så det är inget problem 🙂
Har nog lite flygrädsla oxå.. Minns när Margaux satte sin tvååring på ett plan tillsamnans med sin brorsa… Blev nervös av bara tanken.
Förlåt, tänkte på par som separerat.
Fast vad är problemet med det egentligen?
Du och dina barn åker inte bil heller då?
Jag går i KBT för att hantera mina känslor när familjen åker bil utan mig. Eller som igår när ett barns ska mötas i annan by och det andra barnet ville stanna hemma.(tonåringar) Då fick pappan stamma hemma och jag åkte. Utifall nått skulle hända så skulle inte barnen bli utan båda föräldrarna… (nej vi har heller aldrig rest utan barnen eller ens varit ut och käkat middag utan barn.)
Du har tonårsbarn, och har ff såna katastroftankar? Du kommer överföra din rädsla på dina barn.
Hon går ju i KBT? Läser du dåligt lr?
Låter jobbigt, mest för dig men även för barnen. Bra du går i kbt.
Men inget fel med att vilja det heller. Barnen tar inte skada av det, lovar.
Jag tycker att två veckor borta från sitt lilla barn för en nöjesresa är alldeles för lång tid. En weekend, några dagar max är okej för mig. Som litet barn hade jag känt mig ledsen och bortvald om min mamma valde att resa bort ifrån mig så länge för att åka och roa sig på egen hand. Som tur är är jag uppvuxen med föräldrar som tyckte att det var roligt att umgås med mig och gärna åkte på semester där alla familjemedlemmar fick följa med och ha roligt- oavsett ålder.
Tycker bara det blir larvigt när man antyder att någon skulle vara en sämre förälder för att man vill åka på en nöjesresa… Speciellt när man lämnar barnet med en förhoppningsvis lika kompetent förälder 🙂 Själv växte jag upp med föräldrar i olika länder. Jag flög mellan flera gånger per år och var utan den ena föräldern flera veckor i sträck, och aldrig har det fått mig att känna mig bortvald eller ledsen, utan tycker att jag hade en helt fantastisk barndom.
Jag tycker att man är en sämre förälder om man åker ifrån sina små barn för en två veckors nöjesresa. För mig är min familj det viktigaste som finns och jag älskar att umgås med min familj, oavsett ålder på familjemedlemmarna. Tycker man att det är roligare att vara själv än med sina barn är man en sämre förälder enligt mig.
Ja jo du har ju rätt till en åsikt som alla andra. Ungefär som en del som läser din text skulle kunna få för sig att du var en osedvanligt inskränkt och dömande typ och därigenom en sämre förälder än andra. Alla har ju olika åsikter.
Men Millan.
Jag tycker lite synd om dig samtidigt som jag förstår att du intalar dig själv att det ÄR så som du skriver pga dina egna rädslor. Du kanske inte inser det själv men något är det som skrämmer dig från att vara ensam och med det så intalar du dig själv att:
1. Du är fantastisk morsa som bara lever för dina barn och är så oegoistisk att du har gett upp allt.
2. Alla andra morsor som inte är exakt som du är helt enkelt mkt sämre??♀️ Allt för att du ska slippa inse att du har controllissues
3. Det är lättare för dig att berömma dig själv för ditt martyrskap än att försöka förstå att ALLA individer inklusive dina barn behöver få vara ensamma och ha självständighet.
Jag har precis som dig problem med att släppa kontroll och även jag intalar mig själv att det är normalt.
Jag har bu sökt hjälp för att få verktyg för detta då min stora skräck att hamna upp som du och bli fördomsfull istället för att ta tag i mina rädslor.
Du vet såklart att föräldrar inte är sämre för att de behöver eller vill ha egentid men du vill inte erkänna det för sig själv.
Så antingen är du skraj för att inte ha konstant koll eller så har du helt enkelt en partner som inte låter dig ha det och då är det där bara en strategi du har för att må bättre själv.
Hoppas du kan ändra åsikt för du har verkligen så fel när du dömer på det viset och anser andra vara dåliga föräldrar för att de vill ha en stund för sig själva???
Ps. Jag hade inte heller åkt i två veckor. Jag hade inte klarat en vecka ens men jag inser att även det är ett problem i sig och att det har med kontroll att göra.
Jag menar inte att vara elak även om det ser så ut???
Ber om ursäkt om det var för taskigt skrivet.
L
Jag är likadan. Och jag kallar mig inte nån hönsmamma. Inte lyssnar jag på om någon tycker att jag är överdriven heller. Man gör sina egna val som förälder. En del reser bort och vi väljer att inte göra det.
Vad är det som är ”haha”?
Fattar ej. Skaffar man barn SJÄLV eller med partner? Får fan ryck när mammor ”oooj vågar inte göra si eller så” ? ah. Pappan då?
När jag var barnvakt för några år sedan brukade jag stoppa i mig en del godis innan jag klev in i lägenheten. Ett steg innanför dörren: ”Nä, nä, nä, inget godis innan maten!”
Var hemma hos en kompis med små barn och skulle hämta alvedon ur badrumsskåpet. Intryckt mellan topsen och tandborsten fanns en godispåse modell större. När jag frågade om godisgömman såg hon skräckslagen och frågade direkt om jag skvallrat till barnen. Klart jag inte gjorde det men hennes reaktion var klart kul att se.
Det är ALDRIG okej att ljuga för barn❗️❗️❗️❗️❗️
Vare sig små lögner /vita lögner/ svarta löner /gula löner osv .
Jag blir så förbannad när vuxna ska försvara sitt beteende genom att ljuga?
Allstå inte löner utan lögner haha sorry ?
Men ta det lugnt. Allt handlar ju om varför man undanhåller sanningen 🙂 Finns saker barn mår bättre av att inte veta/behöva fundera kring ibland.
Du känner inte att det är lite skillnad på det och att resa eller typ muta lite? ?
Men nu handlade det ju om att Anonymz ansåg att man aldrig NÅGONSIN FÖR MINSTA LILLA får ljuga för barn. Anonym ovan demonstrerade ju hur absurt det kan bli. Nej, man ska inte involvera barnen i onödan. Men om barnet frågar och man ABSOLUT INTE får ljuga, så var ju detta ett bra exempel på hur absurt det kan bli åt det hållet.
Det var det märkligaste jag hört på länge ! Ljuga är inte den snabbaste och bästa lösningen,
Prova att prata med barnen du kommer bli förvånad över hur mycket de kan ta! Man behöver inte ljuga man kan prata om något annat /försöka förklara så att de förstår, Den ena lögnen kommer senare leda till en till en och så vidare.
Det bästa är att inte säga något alls än att ljuga eller hur?
Fast barn ska inte behöva ta vad som helst.
Nej och det skriver jag inte heller eller hur ? man får väl välja vad man ska prata med barnen om.
Man involverar inte barn i vuxnas saker. Så enkelt är det. Det är inte att ljuga det är omtanke och kärlek. Allt annat är sjukt.
Alltså jag håller så med om att barn förstår mer än man tror och att man ska vara ärlig. Men liksom vissa saker är olämpliga. Tex ingående om sex, död, våld osv. Vissa saker är kanske lite för krångliga för att förklara, tänker på politik men finns säkert annat. Alltså absolut att barn kan förstå politik när man förklarar varje sak för sig men de förstår inte komplexiteten och kan lätt bli enkelspåriga och ha svårt att se problemen i viss argumentation så varför ens dra in dem.
Känner du ett behov att du måste motivera varför du ska separera med pappan? Räcker inte med att säga att man ska separera måste man gå in ordagrant på varför när man pratar med barn? Ja detta var ett exempel alltså.
Som när du ska gå på toa – brukar du säga jag gå till toaletten eller säger du jag ska gå till toaletten och kissa och bajsa?
Barn ska inte involveras i vuxnas problem öht. Barn ska låtas vara Barn.
Aha. Det låter alltså som att man måste dra nån vit lögn lite då och då 🙂
Men om barnet ställer följdfrågor, som de väl alltid gör?! Eller tror de att de bara säger jaha om föräldrarna säger att de skall skiljas?!
Ja såklart barn följer följdfrågor , men det finns ändå en gräns på hur mycket och vad man ska berätta om man inte vill berätta sanningen. Den ena lögnen kan senare leda till en till och en till och en till och hur blir det med förtroendet då?
Fast undanhålla sanning och att inte berätta allt kontra ljuga är 2 helt olika saker eller hur?
Nej. Det är det inte.
Men du skriver inget om lögner och det är väl det jag menar, Man behöver inte berätta allt… det vi ser man behöver inte ljuga…
Skojar du?
Tror att alla som har barn någon gång ljugit för dem.
”Ja, kära barn, du är verkligen jätteful. Och dum. Dessutom är pappa inte din riktiga pappa, det är pappas brorsa som är din riktiga pappa.”
Den som säger att den aldrig ljugit för sina barn, den ljuger…
Jag lär mina barn att det är ok att ljuga ibland.
Fatta jobbigt om man alltid behövde tala sanning.
Jag lär mina barn att man inte är tvungen att svara alla på allt.
Vad är ibland ?
Önskar mina föräldrar hade varit tydligare med det. Jag var superobssessed med sanningen som barn och det är ju inte hälsosamt i relationer liksom, det kan bli fel. Och även det om att man inte behöver säga allt, visa att det är okej att undanhålla saker om man vill. Att man får vara privat och ha gränser mot andra. Så viktiga skills att ha och svårare för en del att lära sig på egen hand!
Jag var nyligen inlagd på sjukhus för omfattande undersökningar med ev allvarligt resultat. Barnen fick veta att ”doktorn vill göra lite tester” relaterat till deras förståelsenivå och referenser till att de själva tagit spruta eller blodprov. Vi sa inte exakt varför.
Vi gjorde samma sak när las in för omfattande blödningar efter ett missfall i v.12. Sa att jag hade problem i magen och behövde få hjälp av sjukhuset. Att jag förlorade stora mängder blod och barnens tilltänkta syskon fanns ingen poäng med att berätta.
Så klart man får ljuga för sitt barn om dom mår bättre av det. Jag blir förbannad över folk som tror att deras barn måste veta allt. Och att man har skyldighet att förklara allt för ett litet barn.
Dom mår inte bättre av att veta att mamma har en gömd godispåse i skåpet. Dom mår definitivt inte bättre av att mamma tycker att hon måste dela godiset med det lilla barnet.
Så jo, en liten lögn är helt ok.
När jag var liten och ville rida på kor sa mina föräldrar att det inte gick, för att kors ryggar var så svaga. Jag är helt OK med den lögnen idag och det har inte påverkat mig negativt såvitt jag vet. Andra saker kan ha gjort mig skev, men kanske inte just det.
Fast vad är vitsen? Varför gick du omkring och trodde att kor hade svaga ryggar? Sanningen borde väl vara typ : Nej kon är inte van att ha någon på ryggen, hon tycker inte om det så de ska vi inte prova, kossan vill inte det”. Lär barnet att djuret ska respekteras istället för att det är fysiskt omöjligt. Ingen stor grej för dig i ditt liv så klart, men verkar ändå onödigt.
Säger sanningen om resor och sånt, sen ljuger jag väl lite om godis och sånt till vardags…
Jag ljuger aldrig för mina barn. Jag själv blev ”skämtad med” mycket som barn och jag är så jäkla osäker som vuxen. När barnen säger att saker är orättvisa håller jag med om så är fallet. När jag var barn ljög man istället ihop något som skulle göra att situationen inte var orättvis, tråkig eller negativ på något sätt. Gaslighting men utan ont uppsåt, så klart. Aja. Tillbaka till lögner. Jag ljuger inte ens om tomten. Ännu mindre om lekparker som stänger eller godis som är slut. Det är väl jättebra att de får veta att man kan behöva gå hem eller sluta äta godis av den egentliga anledningen. Och kan man inte komma på en sann anledning kan man göra sig själv en tjänst och sluta hitta på meningslösa regler.
”Mamma, tycker du att Lisa på dagis är tjock” Lisa väger i verkligheten, dubbelt så mkt som normalt.
”Mamma, varför stönar du när du har den där vibrerande saken mellan dina ben?
”Mamma, jag hörde att du sa till din chef att jag Vabbar idag, är jag sjuk?” Jag mår jättebra.
Man ska vara ärlig om resor för sina barn. Det är inte snällt att ljuga om sånt. Om det hänger något och man inte kommer hem igen lär ju ungarna får trauma i resten av sina liv.
Ljuga om godis bara får ägas på lördagar, jultomten och tandfen är inte lögner utan fantasier som underlättar vardagen. Lögner är svek.
Tror verkligen att man ska undvika lögner så långr det går. Kommer barnet på sanningen sen så har man ju sabbat det förtroendet/relationen
Oj vilket satsigt ämne som gymnasiearbete! Jätteroligt. Jag ska skriva mitt examensarbete på juristprogrammet i vår och vet många kursare som är intresserade av att skriva om det också. Aktuellt och intressant ämne.
Att ljuga för sina barn, vad har det med juridik att göra?
Notisen i slutet av inlägget.
Usch jobbigaste på jobbet (förskola) va efter terrorattacken i Stockholm. Fanns många föräldrar som va journalister/kom från Sthlm/släkt i Sthlm osv. Jobbade med 4åringar som sett mkt, hört mkt och kan säga att där va det en tunn is med sanningen. Ett barn visste inget, ett annat allt.
Vi gjorde det dock jävligt bra minns jag, föräldrarna jättetacksamma att vi lyfte problemet, vi hade tyst minut när hela Sverige hade det och jag tror det satte spår i barnen.
Annars på jobbet (har inga egna barn) så är ju sockersuget problemet. Vi har löst det med ”det är en halstablett” ?
Förstår inte, äter ni godis i barngruppen elelr? Kan du inte hålla dig till rasten eller efter jobbet?
Jättemärkligt.
Haha alltså. Tänker inte ens svara på detta ?
Ta itu med ditt sockerberoende istället.
Varför? Det ÄR ju konstigt?
Och tyst minut med fyra åringar?
Jag har jättesvårt att förstå fenomenet ljuga om att jultomten finns. I mitt hem när jag var barn sågs jultomten bara som dekoration. En rolig figur som det fanns sagor om. Men julklappar fick man av sina föräldrar. Är fattigt uppvuxen och var därför medveten om att jag inte varit stygg som ”bara” fick en julklapp, utan det berodde på att det inte fanns så mycket pengar i vårt hem.
Vet många som blir genuint ARGA för att deras barn fått veta att jultomten inte är på riktigt. Samma föräldrar tycker att religion/andlighet/tro är ”galet att indoktrinera barn med”… Eh?
Fast det är nog för att barnen ska få känna lite ” magi”, de tycker ju det är jättespännande ( i vissa åldrar).
Men samtidigt anses man vara helt stollig om man säger till sina barn att spöken, troll, älvor finns? Varför? Det ger ju mycket magi till livet?
Jag låter folk tro mig vara stollig. Om mitt barn pratar om spöken så frågar jag vad spöket säger.
Sen säger jag inte att jultomten inte finns. Det förstod mitt barn för länge sen. Men ibland kan man låta dom förstå själva.
Det är inte andras uppgift berätta för andras barn om jultomten finns eller inte.
Troll och spöken kan ju upplevas skrämmande eftersom de oftast anses vara elaka.
Tycker att alla lögner är fel, och det är inte samma sak som att man måste berätta allt.
T.ex. tycker inte jag att man behöver säga att jultomten finns.
Vill man ge presenter till andra borde man kunna säga att det är från den personen det verkligen är från
(istället för att hitta på att det finns en jultomte). Hela konceptet med ’låtsas-världar’ i verkliga livet tycker jag är så skumt. Fantasi är för film och böcker och lekar. När fantasin blir liksom en del av ’det verkliga livet’.. nej det tror jag inte är sunt för barn.
Ja just med presenter/julklappar är väl det fina att en person väljer att ge X till personen som verkligen vill ha X och som de har en fin relation med…? Tycker att konceptet jultomten tar bort att vi människor är givmilda och generösa, särskilt inom familjen.
Håller med, mitt barn får nu 1 paket från tomten (som jag köper?) som tomten kommer och lämnar. Sen får han de andra där vi säger vem det är från. Tycker det är jättekonstigt att barn ska tro att tomten kommer med allt, man bör ju tacka för presenten och vill ju minnas sen vem man fått den från…
Innan jag fick barn hade jag bestämt att det bara är fånigt med den där tomtegrejen (minns mest att jag var rädd för den där okände gubben som liten) och skulle absolut inte lära barnet att tomten finns. Bättre att hen fick lära sig att vi ger varandra paket av omsorg och kärlek…
Efter barnet kom så kändes det plötsligt jättekonstigt att alls andra ungar i omgivningen trodde på tomten och då kunde jag inte med att INTE ha tomte… Att ungen snabbt kände igen morfars skor (”varför är morfar utklädd till tomten?!”) och det sedan var kört att luras är en annan historia. Som förälder vill man nog gärna ge barnet lite ”magi”, något att tro på så länge det går.
Vi har valt att gå en mellanväg, där tomten helt enkelt delar ut de julklappar som vi föräldrar och släktingar har köpt. Vi har varit tydliga med att långt ifrån alla barn får julklappar av olika anledningar. Vår sexåring köper det och är väldigt mån om att ge vidare sina leksaker ”till andra barn” när han vuxit ur dem.
Så hade vi det när jag var liten. ”Till xxx från Mamma och Pappa” stod det, eller ”Till xxx från Morfar” osv. Några paket var visserligen ”från Tomten” också men vet inte om det helt enkelt var från släktingar som skrivit så själva eller om mamma och pappa ville ge oss lite extra magi. Men det var tydligt att tomten /delade ut/ paket, inte att de var från honom!
Vi har tomte… men det står ju aldrig att klapparna är från tomten. Utan att de är från mamma, pappa, moster etc.
ljug om du behöver, vid svåra tillfällen, tala sanning om enkla saker, som att mamma ska resa bort på semester ( inte att du ska jobba ) då ljuger du ju bara f att underlätta för dig själv inte f barnets skull. Och varför ljuger vi om tomten?? Det är eg en konstig lögn o tandfen osv…
Vilka påkrystade leenden.
Förlåt men
1. Endast en person på bilden ler.
2. Det är ett barn?!
3. Det heter påklistrat, inte påkrystat.
1. Om du kollar på bild 2 och 3 så ler även Rachel.
2. Ett barn OCH en vuxen.
3. Påkrystat, påklistrat, krystat, klistrat.
Jag jobbar natt och minns att jag sagt till barnet (som då var yngre än hennes dotter) att jag skulle jobba när jag skulle ut på kvällen. Just för att han var så van vid det och kunde rutinen att jag kom hem igen på morgonen. Det är såklart inget han minns idag och när de är lite äldre, från 3-4 år så är jag väldigt försiktig med att ljuga. Skulle aldrig säga att godiset är slut i affären eller sådana saker.
Vilken idiot är min första tanke.
När hon säger att hon ska iväg på joy, känns det som att barnet kan tolka det som att det inte är joy, att vara hemma med henne.
Lögner är bland det värsta jag vet, både stora som små sådana
Vad tycker du hon borde ha sagt, om hon inte ska ljuga?
Jag tycker det är bra att barn får möjlighet att lära sig att världen inte är svart och vit. Bara för att jag älskar att umgås med en person så innebär det inte att jag inte älskar att umgås med andra.
Skulle det verkligen vara så illa att säga att man ska resa för att hänga med kompisar och uppleva världen? Jag kan inte se att det skulle vara så. Tycker att lögnen som beskrivs är fullständigt onödig eftersom det inte finns någon anledning att mörka överhuvudtaget.
Nej, det tycker jag inte. Det var en genuin undran eftersom personen å ena sidan tyckte att det var fel att säga så som Rachel gjorde, å andra sidan tyckte att det är fel att ljuga. Så det var inte konstigare än så. 🙂
Jag vet, du älskar att umgås med den kvinnan och även med den och den kvinnan… Alla är lika underbara eller hur?
Saken är om du nu inte förstår det, att ett barn som får höra att hennes mor ska iväg på joy, förstår kanske inte att det inte utesluter att även tid med henne är likaså.
Varför ljuga? Hon hade bara kunnat sagt sanningen, att hon ska ut och resa
Oj. Du vet ingenting om mig. Men okej.
Ja, frågan är hur ett så pass litet barn tolkar det. Att self-care är att vara borta från familjen. Skulle nog inte säga det på det sättet faktiskt utan bara säga att ”den här gången åker jag ensam” eller ”jag ska åka med kompisar”. När barnen blir lite äldre så kommer de ju fatta att ibland är det tex klassresa och då följer föräldrar ej med, ibland sover man borta hos en kompis ensam. Att säga att man ska iväg för joy och self care i två veckor och därför inte kan ta med sig familjen kan ju tolkas helfel av en så liten. Kanske inte, men dumt att ta risken. Obs skulle alltså inte ljuga och säga jobb utan bara konstatera att jag åker själv på semester.
Barnens mormor försökte ta sitt liv när dom endast var 11 och 13 år. Vid den tiden hade jag obefintlig kontakt med min mamma och hon hade sårat mig och min familj vid flera tillfällen under många år. Min man som är lugn och sansad tog in min mamma i vår familj. Jag ville egentligen inte ha med min mamma att göra pga hennes beteende under många år.
Min syster som av flera anledningar bränt ut min mamma och gjort att hon mådde skit tog sin hand ifrån min mamma för hon klarade inte av situationen. Barnen frågade varför mormor och morfar helt plötsligt hängde så mycket hos oss. Då ljög jag och sa att dom saknat oss så mycket och ville tillbringa tid med oss.
Några år senare fick mina barn ändå reda på anledningen till förändringen och dom tog det ok. Dock oroar mitt ena barn (20år idag) sig så mycket att även hen ska bli sjuk som mormor, så det var nog bra att hen inte var 13 år och behövde bära den kunskapen redan då.
Om jag hade varit ditt barn och fått reda på sanningen så skulle jag bara oro mig.
Jag vet att jag skulle tänka ” tänk om jag hittar mormor död” ” kommer mormor att dö i natt”
” Tänk om mamma vill dö” Det skulle bara innebära att jag dom barn skulle må väldigt dåligt.
Barn måste inte veta allting då de har svårare med stora och komplexa könslor. Det kan bli väldigt överväldigande och en väldigt stor risk att barnet blir depprimerad m.m
Hade jag fått bestämma så hade dom inte fått veta. Men mormor sa till mitt ena barn när mitt andra barn körde med moppen att mitt äldsta barn måste säga till till oss föräldrar att han var så vild. Hon sa ordagrant att mormor inte skulle överleva om det hände något med syskonet.
Hon hade även antytt liknade saker vid flera tillfällen så då var det inte läge att ljuga längre.. Det är lätt att sitta och döma bakom tangenter men verkligheten är inte lika lätt. Det var liksom dags att sluta ljuga då.. Dom fick iaf 4 års frist innan sanningen kom fram, även om jag gärna hade fortsatt skydda dom.
Det var fult gjort av mormor!!
Ja, väldigt fult gjort av mormor. Men så är ju mormor inte så frisk heller. Mina barn fick inte vara ensam med mormor när dom var yngre..
Citat från DR House.
– EVERYBODY LIES
Jag skulle aldrig vilja veta att min mamma åkt på semester två veckor utan mej. Och jag skulle aldrig vilja göra det utan mina barn. En helg så klart, men två veckor?
Varför skulle du inte vilja veta det? För mig skulle det vara kul att höra 🙂 har bra kontakt med min mamma
För att det är så länge med två veckor. Skulle själv aldrig välja bort mina barn under så lång tid.
Min mamma var en sådan som aldrig valde bort mig för annat, inte ville göra något utan mig med risk för att jag skulle såras, sen när hon och pappa skilde sig så gjorde hon aldrig något kul på pappaveckorna, tänk om något hände och hon behövdes? Tänk om jag blev ledsen att hon hade kul utan mig? Osv.
Gissa om det gett mig dåligt samvete som barn? Och gissa om det gjort det omöjligt för MIG att flytta från hemstaden och henne som vuxen. Hon har ju konstant visat mig att hon inte har annat än mig typ.
En vecka skulle också kännas ok för mig. Solsemester en helg är ju inte så kul t.ex.
Cirka två gånger i månaden går min man och jag på dejt och då får mor- eller farföräldrarna var barnvakt till vår 2-åriga dotter någon enstaka timme. Mormor envisas med att vi ska ljuga för dottern och säga att vi antingen ska åka och handla mat på affären eller jobba, för att hon ”ska förstå varför vi lämnar henne”. Jag kommer att fortsätta säga sanningen till henne, att mamma och pappa ska ut på restaurang och äta middag, vi älskar henne och ses strax igen.
Om man absolut känner att man måste åka på 2 veckors semester från sitt barn så skulle jag hålla det för mig själv – iaf inte säga det till barnet. När hon är MYCKET äldre och kanske kan få höra om varför mamma hade det jobbigt och var tvungen att åka iväg, eller vad nu anlednignen är, så kanske hon kan berätta det om hon måste. Men för en liten tjej där föräldrarna är den centrala punkten i livet så känns det inte relevant, eller rätt ålder, att säga att jag drar nu 2 veckor för att jag vill och jag ska ha semester utan dig. Jag tror inte i den åldern att barnet lär nåt av det. Att hon sen skriver att dottern var cool med det (sant eller ej?) och att hon själv inte var det säger väl allt, hon känner väl även själv att det inte är helt OK.
Men som om hennes barn ens förstår två veckor i tid… De har nog inte sagt hur länge. Hade du samma problem tidigare när hon och barnet var ensamma i Sverige i några månader? För pappa kan vara borta, men inte mamma såklart…………..
Men jag undrar ju mest hur ärlig Rachel egentligen är här? Att behöva åka bort i två veckor låter ju mer som att hon eller relationen krisar rejält. Två veckor är jobbigt att vara ifrån sitt barn, det blir liksom mindre „joy“ då för en förälder – i vanliga fall. Tom. pappornas grabbresor brukar väl bara vara en vecka …
Jag ljög/hittade omskrivningar om småsaker för mitt barn, ofta för att undvika stora konflikter, han har genomgått en utredning för ADHD. Nu när han medicinerar finns inte riktigt det behovet längre men jag kan ändå säga att typ Laserdome är stängt för att jag inte har lust att sitta på en hård träbänk i en hall i två timmar
Självklart ska man inte ljuga för sina barn. Varför lära barnen att det är okej att ljuga eller komma med lögner? Hellre vara ärlig och förklara på ett sätt de förstår på än blåljuga rakt upp i ansiktet… samma sak med påhitt om tomten, påskharen och tandfén. Bara löjligt att lura i barnen sånt som inte finns på riktigt…. ?
Så larvigt att göra ett inlägg om hur jobbigt det är att lämna barnet. Stanna hemma då! Det är ju hon själv som valt att åka bort länge.
Jag tycker 2 veckors egentidsresa är länge, en evighet för en 4-åring! Kan inte se hur man kan ha det behovet om man samtidigt bara ska tjata om längtan till barnet.
Mina föräldrar valde att ljuga för mig när jag var 11 år och mamma blev diagnostiserad med cancer. Jag visste att mamma var sjuk men inte att hon hade cancer eller att det var livshotande.
Jag var ganska envis och ville veta exakt vad hon var sjuk i, så mamma sa att hon hade en tumör men det var skillnad från cancer.
Google var inte lika självklart då som det är idag, detta var 2002 men jag älskade datorer och kände till Google så jag började söka fram tumörer och cancer och började koppla ihop symtom. Så jag visste typ ändå att hon hade cancer men pratade inte om det.
Mina föräldrar ”kom ut” till mig när jag var 12, nästan 13, och mamma hade ”friskförklarats” första gången. Och att de ljög för de inte ville oroa mig eller att jag skulle vara alldeles för ledsen. Funkade inte riktigt som de tänkt men.
Osäker på vad jag känner idag för mina föräldrar beslut men jag är rätt säker på att jag gått en annan väg i den situationen. Lätt för mig att säga nu dock, för jag har ingen aning om hur det känns eller hur tankarna gick hos mina föräldrar då.