Öppet Spår

Det här är alltså ett inlägg där det är fritt fram att kommentera om vad du vill, när du vill, hur du vill, på vilket sätt du vill.
Dock undanber jag mig politiska diskussioner, tack!
OT är mer än välkommet och det finns inga rätt eller fel.
Är du ensam hemma? Sjuk? Uttråkad? Vad som helst, du är VÄLKOMMEN hit för att snicksnacka om vad som helst!

Givetvis gäller samma regler som vanligt och om man inte sköter sig kan man bli satt på moderering – men det är sen gammalt och ni sköter ju er så go nuts… 🙂

Ps! Tjafsa mindre!

486 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Vad tycker ni om föräldrar som skriker på sina barn inför andra? Jag var på promenad idag och gick förbi en familj (mamma, pappa, fyra barn, jag tror två av barnen var vänner till familjens barn). Dottern (typ 6-7 år) var gnällig och ville inte gå lika fort som de andra. Pappan sa åt henne att skynda på och efter lite gnäll så sprang hon framåt. Jag såg inte vad hon gjorde men plötsligt blev pappan arg och sa med hög och arg röst att hon inte fick följa med länge och att han skulle ta med henne medan de andra gick vidare. Flickan blev förtvivlad och grät och skrek att hon ville gå med de andra. Pappan vrålar då åt henne att de ska hem, att hon ska följa med honom. Medan jag gick vidare hörde jag varianter på det, flickan grät och protesterade, pappan skrek på henne. Jag blev fundersam, om man som förälder skriker så på sitt barn inför andra som bara råkar gå förbi, hur beter de sig då hemma när ingen ser? Jag vet ju inte om dottern varit allmänt gnällig och jobbig hela dagen och pappans tålamod tog slut. Men det kändes så fel att utan hämningar skrika så på sitt barn (mamman hörde jag inte säga något).

      Jag är kluven! Kan ej kommentera detta fallet men har sett barn som betett sig illa i affären och då har föräldrar höjt rösten och sagt ifrån ordentligt. Det är så svårt att veta familjers dynamik och vad som pågår när man inte är där. Min svägerska berättade häromdagen att deras barn (7 och 10 år) beter sig så illa att de har regelbundna familjemöten, tror nog att hon höjt rösten åt dem offentligt när de betett sig dåligt. Tror inte att man per automatik är en dålig förälder pga skriker på sina barn. Jag blev skriken på en del när jag var liten och med perspektiv så förstår jag varför. Fy fan vilken vidrig liten skit jag kunde vara. Jag växte upp i en supertrygg kärnfamilj och har blivit helt normal trots skäll 🙂

        Min pappa skrek definitivt på mig när jag var barn (och jag skrek tillbaka, vi bråkade mycket). Men aldrig inför andra, det var det jag reagerade på, han verkligen skrek på henne så att typ hela skogen hörde.

          Jag beter mig inte speciellt annorlunda mot mina barn om det är andra i närheten eller inte. Det är liksom inte per automatik så att folk/föräldrar är ’värre’ hemma än ute.

      Du vet som sagt inget om deras vardag. Troligen en unge extra allt

      Älskar föräldrar som vågar säga till! Visar bara på hur verkligheten är!

      Om han skrek för mycket hade jag sagt till. Sett barn blivit slagna och då säger jag ifrån. Bättre att göra det änn att tiga.

        Jag tyckte det var för mycket men jag är inte sorten som skriker när jag blir arg. Om jag hade varit förskollärare och hört en förälder skrika så åt sitt barn hade jag varit vaksam på signaler från barnet om eventuellt våld hemma. För mig lät det som att det var över gränsen, särskilt inför främlingar.

          Jag tycker inte det låter bra. Hoppas barnet inte har det jobbigt hemma.

          Om det var över gränsen, varför gjorde du inte något?

            Vad kan man göra?

              Fråga pappan vad han håller på med? Fråga mamman om allt är okej? Fråga barnet om allt är okej? Vad som helst som visar att andra reagerar på beteendet.

                Men snälla, det är inte förbjudet att skrika på sina barn.

      Vad är problemet? Ett sällskap med flera barn är ute, ena barnet vägrar gå i samma takt som de andra. Till slut tröttnar pappan och säger åt barnet att de ska gå hem. Barnet börjar skrika och bråka varpå pappan tappar tålamodet och höjer rösten. Föräldrar är också människor, ibland tar tålamodet slut. Det är inte farligt att bli arg på sina barn eller höja rösten ibland, herregud 99 % av världens befolkning skriker på sina barn och de överlever ändå.

        Barn ska lindas in i lager efter lager av bomull idag.

          Då är det ju jättesvårt att gå snabbare.

        Det var mer än att ”höja rösten”, han skrek högt på henne, vrålade. Och utan att han verkade bry sig om att andra hörde eller såg.

          Jag tycker inte att det låter bra, visst man kan höja rösten ibland för det kan kännas som att det är enda gången de hör vad man säger. Men att stå och vråla och gapa är väl inte samma sak. Hur reagerade flickan, verkade hon rädd?

          Varför ska han bry sig om att andra hörde? Ska han vänta med att bli arg tills dom kommer hem? Verkar det bra?

        Barnen ”skriker och gapar” men föräldrarna ”höjer rösten” när de gör exakt samma sak. Intressant att vi förväntar oss självkontroll från barnen men raskt ursäktar samma beteende hos oss själva. Det om något är ett daltande i mina ögon.

        Vet ej vad som hände i just denna familj men vet jag tycker det är fegt när man pjoskar med sig själv och sitt bristande humör ”efter en lång dag” som 37 åring men har sämre tålamod med en 4 årings brister.

        Man behöver inte alltid göra allt prefekt, inte ens som förälder , men man ska våga erkänna att man gör fel ibland för att misstag ska fulla någon funktion. Och då kan man vara ärlig och inte kalla vrålande för ”höja rösten” just när vrålet kommer från en vuxen, men inte från ett barn.

          Så mycket plus på den!

      Vad ska man göra, gulla med dem om de beter sig illa?

        Jag tycker det finns mellanting mellan ”gulla med dem” och vråla på dem inför främlingar men det kanske är dina två enda lägen?

          Du verkar ju redan ha bestämt vad du tyckte om detta. Varför gjorde du inget när det var så hemskt då?

            För att jag hörde det på avstånd när jag redan gått förbi dem, jag var ensam på promenad och ingen att överlägga med, barnets mamma var där också, och jag blev så paff över hur han skrek. Det är svårt att finna sig i en sådan situation, jag har aldrig varit med om något liknande.

              Stackars barn då om ingen utomstående gör något när de reagerar.

              Åk ut till våra förorter och se grabbarna skjuta ihjäl varandra! Dom har aldrig upplevt en pappa som sätter gränser. Du förstår hur jag menar?

          Du är troligen i den generationen som tänker att barnet blir kränkt av att andra hörde när pappa skrek. Sluta tramsa. Du har ju ingen aning om vad bråket handlat om. Vad dottern gjort innan hon började gå provocerande sakta.

        Ja inte ska man göra dom till nervvrak. Man behöver inte skrika så mycket så andra reagerar. Han verkar ju inte må bra!

      Enda gången det är rimligt att ens höja rösten åt ett barn är när det är i fara, tycker jag. Så orimligt att skrika på ett barn. Barn har inte ett utvecklat konsekvenstänk, kan ha svårt att veta vad de själva vill/känner, kan sakna förmågan att med ord förklara varför de gör som de gör. Hur kan man bli så pass arg på ett barn att man skriker på det? Förstår inte. Och ja, jag har barn.

        Och lika orimligt att passera utan att göra något när man ser ett barn behandlas så. Folk måste bli mer medmänniskor.

        Äsch då- jag skriker massor på mina barn och dom skriker massor på mig….här är det superhögt i tak, vi skriker, skrattar, vrålar och kramas om vartannat! Tror inte de tagit ngn skada av det😅

          … och jag minns fortfarande hur ledsen jag blev vissa gånger då mina föräldrar skrek på mig när jag kände att de inte förstod mig eller situationen och jag inte förstod varför de var så arga, men ok 🙂

      Behandla barn som du behandlar alla andra personer. Det är så sjukt att det är accepterat att skrika på barn? Jag skulle aldrig skrika på andra vuxna, då skulle man ju mer diskutera och argumentera. Barn kan också göra det. Och den vuxnas vilja kanske inte alltid väger mer än ett barns? Så om ett barn vill gå långsamt (?) kan inte den vuxna göra det oxå?

        Men just det här sällskapet kanske hade en tid att passa och inte kunde söla hur mycket som helst? De kanske skulle på ett kalas, till bussen eller på en fotbollsträning. Är det mer rätt att ETT barn ska få sinka de andra tre barnen som kanske var på väg någonstans?
        Pappan hade fått nog helt enkelt och vi kan inte veta varför. Men alla föräldrar höjer rösten ibland mot sina barn, däremot vill vissa föräldrar låtsas att de är perfekta och aaaaldrig skulle bli arga på sina barn. 😉

          Man kan bli arg och höja rösten men vem vrålar på sitt barn? Det ska man inte göra mot någon, varken barn eller vuxna. Tycker du att det är ok om din chef tröttnar på något du gör och vrålar ock skriker att du inte får hänga med på aw:en och drar dig därifrån? Har man så dåligt tålamod att man blir såpass arg på sitt barn behöver man se över sitt beteende. Det är inte ok. Min mamma vrålade jämt på mig bland folk och mina bland mina vänner vilket har lett till att jag lätt får ångest, har alltid en känsla av att någon snart blir arg på mig och gör allt för att undvika det.

          Då får väl föräldrarna vara ute i mer god tid nästa gång så att dom har tid att ett barn för söla. Varför denna stress hela tiden? Tycker hela samhället är sjukt på att alla ska kunna inrätta sig i ledet hela tiden. Ta tiden och lev istället och uppskatta dina barn för varenda sölande steg. En dag går dom inte längre bredvid dig. Barn är bara till låns.

          Om man inte sätter den nivån behöver man inte skrika på sina barn.
          Hur kan ni normalisera det?
          Jag skriker inte på mina, någonsin. De lever i ett tryggt och lungt hem. Jag kan bli irriterad frustrerad på min tonåring och säga till men inte behöver jag skrika, ingen förälder behöver det. Ni lär dem att det är okej. Det är inte alls okej att skrika varken på barn eller vuxna.
          Mina små sätter jag med och förklarar lugnt och de lyssnar, förstår och gör som jag säger.
          Noll trots, den här situationen beror ju på att familjen skapat dynamiken med bråk, beteendet är normaliserat och det är verkligen varningssignal.

            Åh herregud vad pretto du är! Orkar ikke. Visst, fortsätt du och lev i din drömvärld där du har 100% tålamod och 0% trots (haha förresten, tror jag inte ett dugg på), så kan vi övriga leva på i den riktiga världen där det skriks, gråts, skrattas osv. Där alla känslor får plats och där föräldrar också tillåts vara människor och inte måste linda in ungarna i bomull. Och tror nog ungarna kan bli precis lika trygga ändå.

              Fast man är väl olika? Jag har barn mellan 5 och 13 år och skriker inte. Jag kan bli irriterad och säga till, men nej… skriker gör jag inte på mina barn.

              Växte själv upp med en pappa som blev väldigt arg och skällde och vrålade. Det har gjort mig väldigt känslig för andras ilska, och jag bestämde mig för att aldrig behandla mina barn på det sättet.

              Att skrika är inte en känsla. Vi skriker inte heller hemma och vad pretto med det? Mina barn har heller aldrig varit i ”trots åldern” utan de vill helt enkelt bestämma mer så jag låter dom. Mina barn har sett mig gråta, vara arg, skratta, livrädd osv men aldrig hört mig skrika på dom.

                Skrev inte att skrika är en känsla. Och om du väljer att låtsas att dina barn inte trotsar utan ”vill bestämma lite mer” och du inte orkar ta itu med det ganska störiga beteendet utan låter dem, då vet du inte vad riktig trots vill säga. Det kan vara det mest tålamodsprövande man är med om.

                  Jag tycker inte att barn som vill bestämma är störigt. Vad är problemet ens? Det låter lite som att det är du som trotsar när barn utvecklas. Om barn aldrig får lära sig att bestämma och ta beslut, hur ska de klara sig som vuxna? När jag väl sen måste bestämma något så blir det oftast ett moloket ”ok..”.

        Jag skrek på mitt barn inför publiken på Coop som senast igår. Han är en sprallig, energisk och överallt-kille som helst springer, leker jaga och rör runt allt i affären 😁. Dock skrek jag bara ”sluta nu det räcker!” medan jag försökte hålla i honom för att få honom att stanna. Men såklart att det är skämmigt för mig som förälder! Men ibland är man bara en människa. Du vet inte vad dom har varit med om under dagen som har trytit på humöret, och därför skulle jag aldrig vara snabb att döma. Kanske Eftersom jag själv lever med energiska småbarn

          Det är sånt här tankesätt som gör att barn far illa, folk är rädda för att trampa på andra på tårna för att man tror att man själv måste vara perfekt. Din situation låter högst normal men bara för det kan man inte sluta ifrågasätta andra föräldras beteende mot sina barn. Jag har också sagt till på skarpen till mina barn, hört andra göra det men ändå tycker jag att denna situation med en pappa som vrålar på en förtvivlad dotter låter tveksam. Blir mina barn ledsna sänker jag direkt rösten och säger förlåt för att jag blev arg och så börjar vi om. Man skriker väl inte på gråtande barn.

            Lågaffektivt bemötande är alltid den bästa sättet att nå fram till barn. Skrika och vråla fungerar inte i längden utan det kan skada barnet i sin självkänsla och sitt förtroende för den vuxna. Det är dessutom väldigt kränkande att bli skriken på bland folk.

            Man ska huka sig ned på barnets nivå, försöka ha ögonkontakt (gäller dock inte alla barn) och respektera barnets personliga utrymme. Sen får man prata klart och tydligt, förklara varför barnet blir tillsagt, prata lugnt och använda ett bestämt tonfall. Man kan även säga Stopp och hålla upp handflatan.
            Vägrar barnet att lyssna får man ibland fysiskt lyfta barnet till en plats där man kan prata ostört.

              Och om barnet vägrar följa med så ser det ut som att du släpar med barnet när du ”lyfter det till en annan plats”.

        Ställ dig du och diskutera sansat med en unge som trotsar. Varsågod.

      Min pappa skrek ofta åt mig och det blev inte så bra… Förutom att det bara blev värre så tappade man ju respekten för honom som förälder och den känslan sitter ju kvar som vuxen.

      Jag blir illa till mods, minst sagt.

      Jag skriker kanske aldrig (beror på hur man menar med skriker) men jag höjer helt klart rösten och säger till på skarpen till mitt barn oavsett om vi är ensamma eller om det är folk runt. Vad är det folk tror, att alla barn lyssnar på ”mjuka” tillsägelser? Jag och mitt barn har en fin relation och pratar väldigt mycket men när hen beter sig illa så säger jag ifrån. Det absolut värsta jag vet är föräldrar som inte säger till sina barn! Min ena vän är sån som tycker att jag är sträng (och förmodligen tycker hon att jag skriker när jag säger till) medan hon aldrig säger till sitt barn. Resultatet av det är att hennes barn löper amok och har inga gränser på sitt beteende. Det anser jag är mer skadligt för barn än att en förälder skriker ibland. Bara för att man säger till då och då så innebär inte det att det händer hela tiden eller att man inte resten av tiden är pedagogisk och ger massvis med kärlek. Det ena utesluter inte det andra!

      Höjer ABSOLUT rösten till något av mina barn om/när det behövs. Och JA vi PRAAAAATAR med barnen konstant om hur man uppför sig (lovar det gör vi). Men när ett barn gör allt för att förstöra för sina syskon (lägger krokben stjäl småsyskonens pengar ljuger pratar skit tex) då måste jag o min man sätta ner foten. Barn blir avskyvärda utan gränser och föräldrarna blir garanterat utbrända.
      Mina barn får alltid minst 2 varningar innan jag bränner av totalt.

    Jag har en genuin barn-fråga;
    Jag förstår aldrig hur alla tjejer som skaffar barn vet när de är redo (?) Jag är snart 30 år och har aldrig haft det där suget efter barn. Men jag kanske övertänker, måste man känna detdär suget för att veta när man är redo? Eller ska man bara chansa? Jag har aldrig sett på ett barn och känt kärlek på samma sätt jag känner kärlek till min hund exempelvis. Jag vet många i min närhet som visste redan när de var 18 att ’när jag är 26 då ska jag helst ha 2 barn’, hur vet man att man vill det? Jag önskar så innerligt att jag hade dendär självsäkerheten, det där drivet. Men jag har så svårt att se att jag skulle kunna längta efter något som jag inte ens vet hur det blir. Folk säger att ’men när du väl skaffar barn så känns det alltid värt det!’ hur vet man det? Jag känner mig ju knappt vuxen själv ibland. Kan ha enormt behov av egentid, vill ha det tyst när jag lägger mig kl 21 på helgerna, och ser fortfarande på julkalendern. Och jag börjar på riktigt undra om det är nåt fel på mig eller om det är så att vissa kvinnor försöker intala sig själva att de vill ha barn just för att det ’hör till’ att man som tjej automatiskt ska vilja det. Dessutom finns ju en risk att bebisen är allergisk mot pälsdjur och det går ju inte eftersom jag älskar hundar (och man kan ju inte lämna tillbaka barnet direkt.)
    Jag vet inte vad jag babblar om nu, jag bara undrar… Hur kan så många tjejer VETA vad de vill? Jag är som sagt snart 30 år och vet fortfarande inte när eller om jag vill ha barn. Och klockan tickar. Hur kan alla veta!? Jag vet ju liksom knappt vad jag vill bli när jag blir stor…än.

      Jag tror många känner som du och inte vet eller känner den så kallade biologiska klockan. Jag är själv en av dem. Men när jag var 35 sa jag till min man som var rätt ointresserad av diskussionen och inte heller alls säker på om han ville ha barn, att nu måste vi bestämma oss innan det är för sent. Låter konstigt men iom att han var så osäker så blev jag mer säker på att vi borde försöka. Så nu har vi en bebis, vilket är roligt, jobbigt och fantastiskt!

      Men man måste såklart verkligen inte landa i att försöka när man är osäker. Känner flera som valt bort egna barn av olika anledningar , tycker det är ganska vanligt så tips är att du inte enbart omger dig med vänner med barn eller barnlängtan så du får lite olika perspektiv och familjebilder runt dig.

      Jag visste inte bombsäkert och har aldrig varit sådär barnkär som man hör att många andra är, men när jag träffade min man så växte sakta men säkert en känsla av att jag vill ha en familj med honom. Och nu har vi två supergoa ungar, som jag älskar så att hjärtat värker! Men jag är fortfarande inte någon barnkär typ generellt ! 🤷🏽‍♀️ Älskar att ha egentid, läsa bok, gå promenad, träna själv eller med vänner osv. Men jag älskar mina barn innerligt ändå, man behöver inte välja antingen eller! Att ha barn är rätt tufft (riktigt jobbigt emellanåt) men det ger väldigt mycket glädje, kärlek och utveckling tillbaka. Men det har blivit ännu viktigare att få egentid sedan jag fick barn och då är det viktigt att ha bra rutiner för tex sömn och bra kommunikation med sin partner.

      Mitt största tips är att se till att du får barn med RÄTT PERSON! Det är ofantligt mkt viktigare än exakta tiden när du eventuellt får barn. Och ja jag vet att det blir svårare ju äldre man blir, men att skaffa barn med fel person för att man är i en viss ålder drabbar både en själv och barnet. Och du har troligen rätt många år på dig med!

      Jag är 26 och jag har alltid sagt att jag inte vill ha barn, jag har aldrig känt suget efter ett. Jag uppskattar min egentid och mitt egna liv som jag förstår att jag inte kommer kunna leva på samma sätt efter att jag har fått barn, jag säger inte att det blir sämre jag säger att det inte blir detsamma (känns som lika bra att påpeka detta innan folk går bananas 😂). Men min sambo har alltid viljat ha barn. Och nu är jag gravid, mest för att det ändå känns som att det är lika bra att göra det redan nu. Jag behöver inte vänta, jag har liksom inget annat för mig. Ska mitt liv förändras så kan det lika gärna ske nu och inte senare.

      Det låter som att du inte vill ha barn. Och det är helt okej, jag har känt mycket som du (är 30) men har landat i att jag är lycklig utan barn. Kan helt ärligt inte se något positivt med att skaffa några då allt jag gillar att göra bara skulle försvåras med barn. Lyssna på podden barnfrihet om du vill peppas med hur fantastiskt livet är utan barn!

      Låter mest som att barn inte är något för dig nu. Vet ej om du är singel men är du det kanske suget kommer när du träffar din kommande partner. Eller så känns det bra som det är.

      Hej. Kanske inte något bra svar på din fråga men kände mig manad att svara.
      Jag var precis som du – behov av egentid, vill ha det lite på mitt sätt när det är möjligt osv.
      Tills… jag träffade en man som fick mig att vilja avla så många mini-kopior av honom som möjligt❤️ Säger inte att det behöver bara så för andra utan detta var min upplevelse! Jag är preggo nu och hoppas också på att mitt barn inte är allergisk mot djur, för det ligger i våra planer att skaffa pälsisar. I slutändan är det dock ingen fara om våra barn visar sig vara allergiska.. jag vill inget annat mer än dela barn men den här otroliga mannen.
      Med vänlig hälsning, 33 år fyllda!

    Jag har en genuin barn-fråga;
    Jag förstår aldrig hur alla tjejer som skaffar barn vet när de är redo (?) Jag är snart 30 år och har aldrig haft det där suget efter barn. Men jag kanske övertänker, måste man känna detdär suget för att veta när man är redo? Eller ska man bara chansa? Jag har aldrig sett på ett barn och känt kärlek på samma sätt jag känner kärlek till min hund exempelvis. Jag vet många i min närhet som visste redan när de var 18 att ’när jag är 26 då ska jag helst ha 2 barn’, hur vet man att man vill det? Jag önskar så innerligt att jag hade dendär självsäkerheten, det där drivet. Men jag har så svårt att se att jag skulle kunna längta efter något som jag inte ens vet hur det blir. Folk säger att ’men när du väl skaffar barn så känns det alltid värt det!’ hur vet man det? Jag känner mig ju knappt vuxen själv ibland. Kan ha enormt behov av egentid, vill ha det tyst när jag lägger mig kl 21 på helgerna, och ser fortfarande på julkalendern. Och jag börjar på riktigt undra om det är nåt fel på mig eller om det är så att vissa kvinnor försöker intala sig själva att de vill ha barn just för att det ’hör till’ att man som tjej automatiskt ska vilja det. Dessutom finns ju en risk att bebisen är allergisk mot pälsdjur och det går ju inte eftersom jag älskar hundar (och man kan ju inte lämna tillbaka barnet direkt.)
    Jag vet inte vad jag babblar om nu, jag bara undrar… Hur kan så många tjejer VETA vad de vill? Jag är som sagt snart 30 år och vet fortfarande inte när eller om jag vill ha barn. Och klockan tickar. Hur kan alla veta!? Jag vet ju liksom knappt vad jag vill bli när jag blir stor…än.

      Jag hade aldrig någon barnlängtan. Åt p-piller men blev gravid ändå. Gick toppen och jag älskar min unge (och den andra ungen som kom sen också). Jag hade nog aldrig känt mig nog redo för att planera första barnet.

      Barn är faktiskt inte rätt väg för alla, det är absolut inte något fel i det.

        Så glad över att så många gillat denna kommentar!

      Jag hade aldrig barnlängtan instinktivt. Skaffade barn. Saknar livet innan..

      Känner som du!! Men jag tror inte att alla vet utan att de gör vad som förväntas av dem. Normen säger att vi kvinnor ska längta efter/vilja ha barn och vi formas in i det och vips så bestäms det att vid 28 är det lämpligt att skaffa barn. Tror absolut att det är samhällets påtryckningar/normer som påverkar oss mer än vad vi själva vill.

        Nej, det är inte normen!!!

          Fast jo, det är det. Säger inte att det är en norm som är särskilt bra, men den finns absolut.

          Jag tycker att det finns en ganska stark norm att kvinnor ska vilja ha barn. Har du provat säga att du är frivilligt barnlös och i trettioårsåldern?

            Jag var frivilligt barnlös till 35. Ingen ifrågasatte det.
            Jag kanske framstod som helt olämplig att bli mor och det var därför ingen sa något hahaha 😀

      Normen att folk ska vilja ha barn så småningom gör att funderingar som dina skapas. Känner du ingen längtan efter barn så skaffa dem inte, det behöver inte vara svårare än så. Bara för att andra gör det, så behöver man själv inte gå samma väg.

      Det är ju svårt att veta om barn är något för dig, men nej, alla kvinnor har inte ett speciellt sug efter barn eller gillar kanske inte ens barn, men vet ändå på något sätt att de vill ha barn. Jag längtade aldrig efter barn, men visste ändå att jag skulle ångra mig om jag inte försökte få barn och körde därför på ändå. Nu har jag lärt mig att älska barn efter att ha haft egna, men var som sagt inte ett dugg barnkär innan och hade heller inga direkt föreställningar om hur det skulle vara att ha barn. Det har gått bra ändå.

        Just den där känslan att jag skulle ångra mig om jag INTE skaffade barn fick mig att försöka, och få barn.

          Fast det är ju sämsta anledningen. Att man KANSKE ångrar sig. Och så sätter man en ny människa till världen! Det är väl bättre att vara helt säker på att man verkligen vill, när det gäller en så stor sak.

        PS: Jag är snart 50 år och vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag är stor. Har ändå framgångsrikt uppfostrat två barn och lärt mig mycket på vägen.

          Du ger mig hopp!

        Jag tyckte direkt illa om barn, och ville inte ha några.
        Sedan var jag au-pair åt två goa ungar och började förstå att även barn är individer.
        Ville fortfarande inte ha egna.
        Sedan blev jag ihop med en man som ville ha barn. Då började jag tänka på det som en möjlighet.
        Efter 30 började jag känna att om jag ville testa så fanns det inte jättemycket tid.
        Sedan fick vi barn och nu älskar jag att vara förälder. Det är det bästa jag har gjort i mitt liv.

      Skaffa inte, klimatet tackar dig!

      Jag är precis som du. Har ingen partner heller så ska jag skaffa barn är det väl dags att börja leta efter en sådan men jag lyckas inte hitta någon bra kille jag tycker om ens. Jag är rädd för att jag ska ångra att jag inte skaffade barn när jag är typ 40, samtidigt som jag inte vill ha barn. Det lockar inte med bebisar, föräldramöten, barnkalas och lekträffar med andra föräldrar, sitta uppe och vara orolig när 17-åringen sedan ska på tjejmiddag och komma hem sent etc etc. Jag vill också ha det lugnt och tyst och jag tycker det verkar hemskt att vara gravid.

        Gravid var det bästa nånsin. Första 6mån m bäbis var de värsta nånsin. Nu är han snart 3 och ljuvlig! Och jag älskar föräldramöten!

          Och jag tycker PRECIS tvärtom. På allt.

          Mycket konstigt har man läst här men att älska föräldramöten tar priset 😂

        Då kanske det inte är nåt för dig, och det är helt ok.

      Kan inte påstå att jag kände det där suget direkt, var nog tvärtom snarare. Sedan skaffade vi barn ”ändå” och det är jävligt roligt att ha barn. Det blir ju verkligen vad man gör det till? När jag fyllde 30 år hade jag tex middag med tio pers hemma hos oss och barnet var med, somnade kanske runt 21 och vi vuxna fortsatte (i lugn och ro 😅). Man måste liksom inte gå upp totalt i moderskapet, om du förstår vad jag menar. Barnet är en del av vårt liv, klart det ser annorlunda ut än innan barn, men för vår del är det verkligen värt det. Det måste inte bara vara barnaktiviteter och barnanpassad mat som en del verkar tro.

      Jag ångrar inte en sekund att vi skaffade barn, men helt ärligt hade livet varit bra utan det också. Jag var nöjd med hur vi levde innan också. Nu är det ju dock extremt svårt att tänka sig något annat såklart.

        Alla tycker ju inte det är roligt dock. Förstår inte vad som skulle va så kul att ha barn, det är ju mkt rutiner också, man blir bunden. Gillar man inte att göra barnvänliga saker är det kanske inte så kul heller.

          Såklart alla inte tycker det är roligt, menade utifrån mitt perspektiv. Det jag tycker är roligt är att ha en person till att dela livet med, skrattar varje dag åt alla knasiga saker barnet gör/säger och tycker det är fantastiskt att följa hens utveckling och relationer till familj, släkt och vänner.

          Min poäng med att det blir vad man gör det till är att man inte måste göra en massa ”barnanpassade” aktiviteter 😁

          Sedan är man såklart mer bunden, men de är ju inte små för evigt osv. Alltså jag skriver inte detta för att övertyga någon annan om att skriva barn. Tycker det är bra att det ”ifrågasätts” mer. Det passar verkligen inte alla att ha barn. Det märker man på alla bittra människor runt omkring en som bara väntar på att barnen ska flytta hemifrån 🥲

            Skaffa barn ska det såklart stå 🙂

        Är inte så sugen på barn men har själv samma tänk om-tankar. Är 34 så kanske bara skippar för älskar mitt liv som det är nu utan barn. Hör ofta folk säga som ovan att det blir vad man gör det till och man kan fortsätta ”sitt vanliga liv” efter barn. Men det beror ju såklart på vad man har för liv. En middag för 10 pers på en 30-årsdag, ja det låter ju inte så svårt att jobba in barn där. När jag fyllde 30 åkte jag och mina polare till Ibiza och festade en vecka. Lite svårare att jobba in barn där.

          Jag skulle nog inte säga att jag har fortsätt med mitt ”vanliga liv” som det var innan barn på alla punkter. men det är väl inte poängen med att skaffa barn heller? Tycker det är så märkligt när folk säger så helt ärligt talat. Däremot känner jag verkligen att jag fortfarande är jag, inte bara en ”mammis”.

          Haha ja, det kanske finns en viss personlighetsskillnad och hur man lever sina liv också 😁

      Ända sedan jag var liten har jag varit tvärsäker på att jag inte skulle ha barn, av den enkla anledningen att jag inte ville och inte kände något behov av det. Har aldrig varit särskilt förtjust i barn.
      När jag närmade mig 25 Var det som om den där biologiska klockan (som jag var övertygad om var en myt) började ticka, och det rejält. Livskris deluxe, jag skulle aldrig kunna leva ett lyckligt liv om jag inte fick barn! Tog ett tag att acceptera detta, och när jag landat i tanken att jag faktiskt ville ha barn tänkte jag för mig själv: ”inte innan 30”. Sambo och jag var överens om att vi ville ha 2-3 barn. Det kändes helt rätt för oss båda.
      Blev gravid två månader innan 30-årsdagen, och när pyret väl var ute och vi kommit in i livet som småbarnsföräldrar var vi helt överens om att vi var fullkomligt nöjda med ett barn. Efter ett par år började min ”klocka” att pocka på uppmärksamhet igen. Jag hade oerhört starka känslor för att jag måste få ett barn till! ”Nu eller aldrig”-känsla. Vi pratade igenom det hela här hemma och vi enades om att vänta ett år och sedan försöka skaffa ett syskon, om vi kände likadant då. Det gjorde vi inte. Är SÅ glad över det barn vi har och vill absolut inte ha fler! Är fortfarande inte särskilt ”barnkär” och tycker inte särskilt mycket om andra barn än mitt eget (som jag älskar över allt annat på jorden, skulle lätt bita av mig ena armen för hennes skull).
      Nu har du fått min livshistoria, men det jag ville få sagt med detta var att du måste inte skaffa barn om du inte känner att du vill! Jag tror det är bäst för både din och det eventuella barnets skull om du avvaktar och väntar med att skaffa barn tills du är säker på att du vill ha barn. Alla känner inte barnlängtan, alla är inte säkra på att de vill ha barn. För mig var det nog helt och hållet hormonerna som styrde. Kroppen sa ”nu är det dags att föröka sig” och sedan var det bra med det.

      Jag hade inget barnsug, bara min kille hade. Jag började efter ett tag tänka på den biologiska klockan, var 30+, och tänkte ”ok vi kör väl då”. Nu har jag tre barn och kan inte ens fatta vad mitt liv innehöll utan dem. Det var så innehållslöst (för mig alltså, andra behöver inte känna lika).

        Haha du bekräftar min teori om att folk skaffar barn för att de har tråkiga liv 😂

          Eller så blir resa, festa, hobbys, läsning, promenader och allt annat ”superkul” tråkigt i längden. .

            Eller så utvecklas man på andra sätt.

            Och det skulle vara roligare att spendera dagarna med att göra barnaktiviteter?

              Alltså, att vara med med sina barn är ju liksom grejen, inte aktiviteterna i sig.

          Nej jag bodde utomlands, hade jobb i spännande sammanhang (spännande för mig alltså, inom filmvärlden, behöver inte vara så för andra), gick på coola fester i takvåningar med utsikt över vackra städer, jag tyckte mitt liv var super! Men sedan jag skaffade barn har allt det där bleknat. Ser det mer som olika faser än att mitt liv då var tråkigt.

            Hade du kallat ditt liv innan barn innehållslöst?

              Sorry, ser att det var du som skrev det.

                Ja alltså nu när jag har mina barn upplever jag att det jag gjorde innan var typ lite innehållslöst. Eller inte alla vackra platser jag besökte, men mycket av det livet kretsade kring (party, vackra kläder och människor) känns inte meningsfullt alls.

                  Nej det känns ganska ytligt, med eller utan barn.

                    Ja det var kul då, men inget jag saknar eller skulle vilja börja med på nytt.

      Jag ska vara ärlig, jag kände precis som du. Inte att jag aldrig ville ha barn, men hade tidigare aldrig kollat på barn och ba ”ÅHHH gulligt” och velat ha en egen eller känt det där suget efter barn och familj. Jag och min man diskuterade rätt öppet efter vi gifte oss att vi ville vänta ett tag innan vi bestämde oss för barn och allt som hör till. Jag är icke svensk så det var en väldig ”ny” diskussion då alla mina kusiner osv skaffat barn första natten (haha!). Min svärmor var på oss rejäääält mycket i början också men jag satte ner foten och sa nej rätt så hårt då det ju är mitt liv och minsann jag som ska ta hand om det nya tillskottet 😂 Nu har det gått tre år och jag kände själv hur jag började längta efter familj, att se min man i pappa rollen (så konstig sak ändå, kommer ju va mamma själv också men ändå gulligt) kanske inte torka spya och lukta på bajs-blöjor men ha en pytte liten mix av oss på högtider såsom Jul osv och lära denne allt det fina med livet. Är ju inte allt man gör med barn men försökte tänka positivt när jag väl kände ett pyttesug efter barn. Var fortfarande inte JÄTTESUGEN eller så när vi började men det växte fram stilla och fint.

      Inget säger att man måste skaffa barn.
      Kanske om man träffar partnern som man känner är den man vill ska bli pappa till ens barn och han vill ha barn

      Jag kände mig inte plötsligt redo utan runt 30 det var mer oj okej nu är det nog dags eftersom jag alltid tänkt att jag vill ha barn och två-tre stycken.

      För mig var det nog inte så mycket fråga om ”vill jag ta hand om en bebis/ett barn”. Gillade inte barn som grupp direkt. Men jag ville verkligen ha en familj. Vid ungefär 25 började jag känna att något verkligen fattades. Levde ett bra liv, gjorde det jag alltid tyckt om tidigare men det blev liksom platt att bara leva för sitt egna höga nöjes skull.

      Och när jag fick min familj var det verkligen som att alla bitar föll på plats. Har ju föräldrar och syskon men det kändes så bra, så naturligt och helt rätt att ha mina egna barn.

      Och alla perioder i barnens liv är ju så olika. Torka spyor och bajs är inte alls särskilt lång tid och det är ju inget man gör hela dagarna. De är ju sina små individer, helt fantastiskt att få vara med hela någons uppväxt, leva tillsammans och se dem växa, nya små människor. Trodde helt klart att det skulle vara jobbigare på något sätt innan med en massa skrik etc och det är såklart inte alltid lätt men bilden jag hade innan var klart värre.

      Hade jag inte haft barn hade jag kanske haft ett jättespännande liv med mycket resor, bo på olika platser, mer spontanitet och så. Men risken är ju att man hamnar i lunk ändå, köper bostadsrätt, skaffar fast anställning och tillslut lever som en person med barn, minus barn. Oftast finns det svängrum även med barn att göra sånt man själv vill göra och personligen mår jag även bäst av att ha viss rutin. Och om runt 15 år är de liksom utflugna, så konstigt att det bara är en sån liten tid man ändå har dem.

      Jag kände ungefär som du. Har aldrig längtat efter en bebis eller ens vetat hur jag ska prata med barn i min närhet. Jag hade mindre barnvänliga intressen när jag var 20+ och älskar egentid. Så för mig var tanken på att aldrig få barn inte alls främmande. Jag kände att jag behövde ta definitiv ställning när jag närmade mig 30+. Jag var i ett sunt långvarigt förhållande och hade bockat av en del av saker jag ville ha uppnått livet så vi chansade och hade oskyddat sex en gång, fler vågade jag inte då det kändes för risky då jag fortfarande inte var säker haha. Men som alla vet så finns det bara två lägen – gravid eller inte, oavsett hur många eller få gånger man ligger, och ett barn blev det.
      Älskar allt med ungen och så mycket med vårt nya liv.

      Saker som hade kunnat avslöja för mig att jag skulle trivas som förälder och med familjeliv:
      – älskar naturen, att vara ute och se små saker i vardagen. Jag mår bra av att hitta fina stenar att kasta i vattenpölar med mitt barn och att få visa henne hur man häller upp havre i hästens krubba.
      – jag har tålamod. Jag blir sällan arg och kan både förklara och vara lugn och tyst när barnet har det jobbigt.
      – jag tyckte om att umgås med min familj OCKSÅ, bergsbestigning och resa gjorde jag ju liksom inte hela tiden förut

      Graviditeten och bebis-året är en så begränsad, och med perspektiv, kort tid. Kommer du tycka om familjelivet tror du?

      Och det där med hunden och allergi. Jag har också varit rädd för att träffa en kille eller få barn med allergi, så jag förstår dig. Men vissa saker bleknar verkligen när barnen gör entré. Inte för att dra ”du vet inte förrän du fått baaarn”-kortet men ansvarskänslan som drabbar en saknar motstycke och är svår att föreställa sig innan. Saker som tidigare varit ett problem är kanske inte det längre. Och tvärtom. Det bästa är att man inte sörjer förutsättningarna man hade förut. Tex hade jag svårt att tänka mig att prioritera bort jobbet innan barn. Nu: älskar mitt jobb men jag lägger så mycket mindre ångest och stress på det. Win.

      Som någon annan sa, livet är olika faser. Även om jag hade jättekul när jag var barn och ibland kan sakna saker från den tiden så vill jag inte vara kvar där nu. Och jag prioriterar definitivt inte samma saker nu som jag prioriterade då.

      Det är verkligen inget fel på dig! Jag är snart 33 år så ungefär i din ålder, och var aldrig särskilt barnkär. Gillar min egentid, tittar på tecknat, har ingen aning om vad jag vill bli när jag blir stor… Längtan efter barn var sjukt diffus och kom liksom smygandes, så jag kan inte säga exakt hur jag ”visste”. I ärlighetens namn så var det nog så att när jag träffade min fru så visste jag att jag ville att vi skulle bli en familj, och jag kunde helt plötsligt se oss uppfostra barn tillsammans och det kändes underbart att tänka på. Nu har vi världens gosigaste son och är sugna på en till… men jag tittar fortfarande på tecknat och har ingen aning om vad jag vill bli när jag blir stor och väntar fortfarande på den där känslan av att nu är jag vuxen ”på riktigt”. Jag tror det är en jäkla myt det här med att växa upp och vi är ju liksom de personer vi är! Skaffa barn om du vill, eller låt bli om du inte vill. Livet blir självklart inte detsamma efteråt men du behöver inte ”bli vuxen” bara för du blir mamma. Jag och frugan är sjukt taggade på att äntligen få infria barndomsdrömmen att åka till Disneyland och nu har vi ju bästa ursäkten att dra dit 😁

      Oavsett vad du landar i så är det definitivt inget fel på dig iaf. Så mycket kan jag säga säkert.

      Känner igen mig otroligt mycket i det du skriver! Aldrig längtat efter barn. På sätt och vis fortfarande inte, längtar liksom inte efter en bebis, blöjor och sånt… Men ja när jag fyllde 34 så förändrades något. Jag insåg att tiden går och snart är det sista chansen. Och då tänkte jag också på framtiden. Hur både jag och min man har dåliga relationer till våra föräldrar och syskon och det är liksom bara vi två. Vilket så klart är fint men jag tänkte mycket på högtider, som jag hatar pga problem i min familj i barndomen, och kände det vore fint att ha ett barn och skapa den där familjen jag aldrig fick. Många älskat bebisar mycket men för mig lockar nog mer åldrar när barn börjar tänka och fundera mer. När de utvecklar en personlighet och börjar drömma om sin framtid. Så nu har jag och min man försökt få mig gravid i några månader men det händer ingenting. Så kanske blir det inget för oss och grejen är att det känns okej ändå, då har jag vissa andra grejer att fokusera på istället, men är glad att vi försöker få barn och hoppas. 🙂 Men stressa inte och gör inget bara för att det tillhör normen!

    Såg random kvinnor kommentera på insta och twitter att de ville skiljas efter att ha hört Adeles nya låt. Någon här?

    Flyttade till en ny lägenhet förra helgen och min katt har fortfarande inte blivit helt trygg. Gör så ont i hjärtat att se när hon blir rädd för olika saker. Det är mycket bättre idag än det var för två dagar sen, så det går framåt men så jobbigt för känns inte som jag kan göra någonting för henne.

    Om jag går ut för att slänga soporna tex så sitter hon ofta på en hylla tryckt mot väggen när jag kommer tillbaka. Vi bor för första gången i en lägenhet med egen ingång så när man öppnar blir det typ ett sug i dörren eller vad man ska säga. Bott i trapphus innan så hon är liksom inte van vid det ljudet som blir.

    Var tvungen att åka på två läkarbesök som tog några timmar båda gångerna denna veckan, annars har jag varit hemma hela veckan för jag inte ville lämna henne ensam för länge.

    Kommer hon bli helt trygg tillslut tror ni?
    Om ni har några tips får ni gärna komma med dom🙂

    Hoppas ni alla haft/har en bra lördag!

      Har du Feliway pluggat i väggen?

        Nej, tänkte på de innan jag flyttade och tänkte köpa men läste många som skrev att det inte funkar, att det bara är hittepå typ. Så blev osäker och köpte ej. Sen helt glömt bort det

        Men är såklart värt att testa, ska gå in till djuraffären imorgon om den är öppen och köpa 🙂
        Tack!

          Vi märkte ingen skillnad alls med vanliga feliway, men optimum har fungerat otroligt otroligt bra. Så om du ska köpa feliway så köp den! 😻

            Ska kolla upp den! Hoppas min djuraffär har den. Får beställa annars och brukar komma rätt snabbt tror jag 🙂 tack!
            Hur länge använde ni den?

              Vi använde den i kanske 3 månader i samband med att vi skaffade hund och ena katten blev väldigt tillbakadragen. Med optimum blev han som vanligt igen 💕

                Så härligt att det funkade för er, hoppas på samma effekt här hemma 🥰

      Det blir säkert bra bara du är som vanligt. Gör era vanliga rutiner så vänjer hon sig snart med nya hemmet. En vecka är inte mycket.

        Har kanske daltat lite för mycket med henne, eller gått runt och pratat mer med henne än vanligt typ😅 borde kanske varit mer som vanligt.

        Får hoppas det. Tillbaka till jobbet på måndag så då rullar rutinerna igång igen 🙂

          Ja exakt. Jag gjorde samma sak när min kisse mådde lite dåligt, och då sa veterinären till mig att låta henne vara mer än jag gjorde. Det tar tydligen några timmar innan de har varvat ner ordentligt och kan slappna av. Man ska såklart ha koll på dem så att de mår bra, men tydligen inte för mycket/ofta 😅

            Då ska jag tagga ner lite 😅 hon har legat i sovrummet i sin ställning och sovit i flera timmar nu. Gått förbi och klappat henne några gånger bara.

            Kom på igår att jag läst att om man har en hund som är rädd på nyår ska man bete sig som vanligt och inte göra en stor grej av det. Borde tänkt samma sak med katten haha

      ”Genvägar” är väl Feliway i vägguttag (finns också spray), och Zylkene som tillskott. Annars, kanske nya/fler klösträd, gömställen där hon känner sig trygg, typ en koja, och att själv vara lugn kring henne.

        Hon har två klösträd och två klöstunnor. Hon älskar att ligga högst upp i ett av dom nu sen vi flyttade hit, hon låg aldrig där uppe innan.
        Hon har lite hyllor att vara på, fönster och sånt. Ligger mycket filtar i alla rum som luktar hemma och som hon sovit på. Ställen hon kan gömma sig på också.
        Inrett balkongen så hon har bra platser att sitta på där ute. Hon är fortfarande lite rädd att vara där ute på dagen när det är mer trafik. Men vi övar på kvällen och morgonen, legat på nollan och varit svinkallt men hon älskar att vara där ute då och nyfiken på människor som går förbi 🥰

        Ska ta och köpa någon koja till henne också och försöka vara lugn och vanlig runt henne.
        Tack för alla tips! 🙂

      Ja!! Jag flyttade med katt i somras och hon var också otrygg och betedde sig märkligt i början. Hon åt eller drack inte och kissade utanför lådan. Tog några veckor och sen var allt bra igen. Nu är hon lika trygg och go som hon var innan! Bara håll ut, det blir bättre!

        Åh, det är så jobbigt att se! Man känner sig så maktlös.
        Vad skönt att hon är sitt vanliga jag igen, då är nog min också där snart hoppas jag ☺

      Katter brukar ju vara så nyfikna. Du får ge kissen tid och extra gos och kärlek så blir det nog bra. 😻

        Får göra det 🙂 nu ligger hon och trampar och spinner på min mage🥰

      Katter är ju revirdjur och ditt hem kattens revir så kan ta tid för den att vänja sig vid ett nytt revir. Katten vi har nu i familjen tog vi över från ett katthem, hon var totalt vettskrämd när hon kom och gömde sig för oss i flera veckor. Såg knappt skymten av henne men vi märkte ju att hon åt och drack och gick på lådan när vi inte såg. Nu är hon jättetrygg och supergosig och vill alltid vara där vi är så hon behövde bara tid att bo in sig.

        💕😻

        Åh, vad fint att hon blivit så trygg och gosig!
        Men var det inte väldigt hemskt och jobbigt att hon var så rädd och att ni knappt såg henne ens?

      Men åh, gick det bra med flytten? 😊

      Nu är mina katter vana vid att byta miljö eftersom dom brukar vara hos min mamma ibland (obs, inte menat som skryt, endast info) så mina kom till rätta snabbt, bara kissat på en filt en gång sen vi flyttade hit.
      Men jag vet att när min äldsta katt var ny hemma hos mig så såg jag till att leka med honom, just så att han skulle förstå att det är okej och inget av ljuden är farliga 🙂
      Nu är ju katter väldigt individuella, men prova och lek med henne mer än vanligt, om du inte har gjort det redan då såklart 😊 Annars Feliway som jag såg att du redan hade fått tips om. All lycka till! Kissen kommer trivas lika bra som du gör snart! 😍

        Flytten gick smidigt och bra! 🙂 verkligen bättre än jag trodde.

        Vad skönt att dina katter är vana att byta miljö, det underlättar verkligen om man flyttar, ska hälsa på någon och dom följer med och sådär😊
        Ska testa att leka med henne mer än vanligt. Hon hade ett av sina ryck ikväll där hon sprang runt och klättrade runt på soffan, känns som ett gott tecken 😂
        Hoppas det. Älskar lägenheten så blir hon helt trygg slipper jag ha dåligt samvete så kan vi njuta av våra nya liv fullt ut

      Beklagar om jag upprepar någon annan kommentar. Men har du provat att ha katten bara i ett rum några dagar. Låter oschysst men för våra har det funkat bra. Då kan de vänja sig vid nya ljud och lukter i lugn och ro. Sedan kan de inspektera nya hemmet när de har vant sig vid de första orosmomenten. Sen hade jag lagt ut någon godis här och där i olika rum så hon får en positiv association. Hoppas det ska gå bra, den kommer absolut bli tryggare inom kort ❤️

      När vi flyttade från 31 kvm till 100 kvm, upplevde jag mina kissar väldigt osäkra. Tog smutskorgen och spred ut våra smutsiga kläder överallt i lägenheten, ihop med deras leksaker. Det var KAOS hemma! Märkte efter ett dygn hur tryggare de kände sig och efter en vecka var det som om de aldrig bott någon annanstans!

    Kröp precis ner i sängen… Ätit en nybakad äppelpaj med vaniljsås ikväll. Så mysigt att det äntligen är höst ❤️

      Åh vad gott.

      Ja idag var det en topppendag för solen lyste. Härligt. 🌞🌼🌞

    Blev så upprörd idag när jag tittade på Bonde söker fru-Susannas Instagram. Hur de använder hundens huvud som någon form av studskudde till deras barn.. kan föräldrar lära sig och förstå att djur inte är några leksaker för deras barn. Blir så ledsen när jag ser sådant 😔

      Fattar inte ens behovet av barn när vi har djur…

        Tur dina föräldrar inte tänkte likadant!

          Eller synd..?

        Nä men hade du haft barn så hade du det. Det är liksom inte i närheten samma sak (trots att kärlek finns till ens djur med). Mvh, har både barn och husdjur

      Hittar bara ett konto med ett inlägg. Men det låter hemskt det du beskriver.

        Det är på story, showbonden heter hon där

      Instämmer. Blir tokig på sånt.
      Hade vänner över som lät deras barn jaga min ganska skygga (tidigare katthemskatt) och barnovana katt. Sa direkt till när jag såg detta. Helt sanslöst att föräldrarna inte sa till. Har sett hur ungarna sliter i deras (dock van och chill) katt. Men det vore väl rimligt att lära barn att mqn inte gör så. Ungarna är 5 och 6 så det borde ju vara rimligt att kunna lära dem hur man är mot djur.

        Vi (jag) har en katt och fyra barn. Vår (min) katt är inte super förtjust i barnen, han håller sig helst ute om dagarna om vädret tillåter tills barnen lugnat ner sig mot kvällen, annars sover han på ställen där barnen inte stör. Ibland kan han självklart gosa med barnen men det är sällsynt och helt på hans villkor och initiativ. Våra barn respekterar givetvis honom och håller inte på och stör. Han har valt ut mig som sin matte och han sover brevid mig varje natt. Han är en helt annan katt mot mig än mot andra dvs 😂🙈😍

        Men, när vi får vänner och deras barn över.. det är exakt så!! Barnen jagar katten, bär honom upp och ner, sliter, skriker och bara är super jobbiga på min katt. Fast jag säger åt barnen (och föräldrarna) att han inte gillar barn. Att dom inte får jaga katten. Men ändå respekteras det inte så jag brukar få släppa ut honom men då springer barnen efter och ska fånga in honom igen. Usch blir så irriterad att djuren inte respekteras! Djur har också personligheter och alla djur vill inte gosas med, precis som med barn.

          Vilka sjuka föräldrar som inte lär sina barn sånt eller sätter stopp!

          Men herregud, du får ju säga till både ungarna och deras föräldrar på skarpen!

      Vad du överreagerar. Jösses!

      Har du sett hur hundar umgås? Det är väl inte gjorda av porslin heller.

      Men snälla vad du överdriver? Det lät jättehemskt när jag läste detta och så gick jag in och tittade och det var ju inte alls så?

      Hunden har kommit när pappan gosar med bebisen, lagt huvudet i hans knä och bebisen sitter en kort stund på hundens huvud medan pappan håller bebisen och förmodligen tar den mesta vikten.

      Hade hunden inte uppskattat det så hade den dragit därifrån. Som någon mer skrev: hundar är inte gjorda i porslin.

      Med det sagt hade jag blivit vansinnig om barnet fått slå på hunden, hoppat på hunden osv men då hade barnet också varit äldre för att vara kapabel till det…

        Fast å andra sidan så lär de barnet redan nu hur det är okej att bete sig mot djuren. Och nej, alla djur går inte därifrån när de inte gillar något. De är så uppfostrade av att vara tillags att de oftast går med på det mesta man utsätter dem för men det betyder inte att de trivs med situationen.

    Någon som gjort en slidförsnävning? Hur har det gått och är resultatet hållbart?

      Aka kvinnlig omskärelse.

        Ha ha nä. Men att minska inkontinensbesvär och faktiskt känna något vid sex.. är väl inte värre än att bli ihopsydd inuti slidan efter en förlossning man spruckit mycket av?

          Men hur kan en snäv slida påverka inkontinens? Det är ju bäckenbottenmusklerna som kniper?

            Den består väl av muskler också? Man kanske drar lite i alla

            Vid inkotinens brukar det sättas in ett nät.

          Hoppas du får hjälp. Självklart har du rätt att njuta av sex osv.

      Kan man få det via landstinget eller måste man gå privat?

        Landstinget är nog för snåla med detta, vilket jag tycker är sjukt, att man som kvinna bara får finna sig i att bli såhär efter barn..

          Blev du så uttöjd av förlossning att du inte kan njuta av sex längre??

          Uttöjd efter förlossning? Sådant är ju tillbaka till det normala väldigt snabbt. Du måste ha råkat ut för den svåraste sortens bristningar (grad 4 eller vad de kallas), sådant ska du få hjälp med. Be om en second opinion om du blivit nekad.

          Slidan i sig påverkas inte på det sättet av förlossning. Musklerna kan behöva att man gör knipövningar men det är inte ens alla som behöver det.

    Får man träna med ont i halsen? Eller är det farligt? (Obs ej gym eller bland andra människor)

      Eller får… kan*

      Kan och kan… Lyssna till din kropp och vad snäll mot den. Har man ont i halsen bör man ta det lugnt.

      Nej, det ska man undvika. En tumregel är att inte träna om man har symptom under huvudet. Lite snorig och ont i huvudet, inga problem. Halsont, hosta, slem i lungorna, inte träna. Det finns en liten ökad risk för hjärmuskelinflammation om man tränar med symptom.

        Okej..! Då får jag vila. Tack för svar 👍

      Gör det inte. Förkylningen brukar bli värre. Sedan blir hjärtat belastat. Träna när du är helt frisk.

      Nej, inte bra.

    Är det normalt att diarré (barn) är GULT?

      Tack.

      Diarré över lag är väl inte riktigt normalt, barnet har en bakterie i magen helt enkelt…

      Beror på vad hen äter. Är barnet litet o äter en del ersättning eller välling så ja absolut då är diarrén gul.

    *Familjelivsvarning*
    Hur får man en treåring att sluta äta snor?

      Man berättar skräckhistorier om barn som dog av att äta snor.

        Finns säkert en gammal tysk saga om det

          Som Krampus! Hen är utbildande iaf 💪

      Hur börjar barn äta snor? Barn gör ju inte som man säger, barn gör som man gör…

        Hahahaha! Oh god….

      Det lär bara vara nyttigt (bra bakterier) så låt barnet äta. Kanske inte andras snor, men sitt eget i alla fall.

        Hört att det ger ett bra immunförsvar. Kanske en myt. Vad vet jag.

          Då vet jag varför jag sällan blir sjuk 🙂

      Vet inte, men mkn gjorde också detnär han var 3. Nu är han 4 och gör det aldrig längre.

    Fötter och öronvax finns inget äckligare! 😄

      Flensost.

        🤮

          Tänk de som är extremt överviktiga och har smuts som ruttnat mellan valkarna. Hört att det luktar död hund.

            ”Smuts som ruttnat”

      Alltså jag är så nöjd med mina fötter. Smala och fina. Vågar man berätta om det.

        Lägg upp en bild på dom.

        Lyllo dig. Hade du tänkt berätta för någon annan. Ingen här som känner dig.
        Har alltid hatat mina fötter och jag har en knöl vid stortårna som ömmar i trånga skor.

          Sorry missade att det var ett svar.

          Bunions?

        Vi som tycker fötter är äckliga tycker allas är det, inga är fina.. 😉 Enligt mig kan fötter inte va fina liksom…

        Älskar också mina, lite små och knubbiga.

      Att ta sin fingernagel och dra under stortånageln, och sedan lukta på det.

        Hur långa tånaglar har du?

    Några funderingar:
    -Hur ofta rengör ni under ugnen?
    -Varför luktar bebisar aldrig äckligt?

      Jag tycker bebisar luktar lite sur otvättad kökshandduk.

        Obs. Älskar bebisar. Men luktar gott…? Njae..

          Menade i munnen, inte spyan haha.

            Jaha. Jag vet inte. Jag har nog aldrig luktat en bebis i munnen.

            för att de inte har några tänder. jobbar i äldrevården och äldre utan tänder luktar inte heller något! sitter mycket bakterier och matrester där annars ju

              Då vet man! Tack!

        Jag fattade aldrig det där med bebislukten – tills jag fick min egna bebis. Oj, jävlar vad gott hon luktade, kunde ligga och sniffa i timmar. Men andras bebisar tycker jag i te luktar speciellt gott. 🤷‍♀️

          Speciellt när de är nyfödda och luktar fostervatten? Moderkaka?
          Åhhhhhhhhhh beroendeframkallande

            Kommer faktiskt inte ihåg hur hon luktade som helt nyfödd – var för trött för att tänka på det. Mitt beroende kom några veckor senare hemma 😊

              Saknaaaaaaaar

                Mår du bra? 🥺

              En nyfödd bebis luktar gummi tycker jag🙂

      Fast bebisar luktar ju alltid äckligt🤢

      Menar varför barn aldrig har äcklig andedräkt XD

        För de har inte tänder eller äter fast föda som kan bilda bakterier i munnen som stinker

      Min bebis luktade ruttet första två månaderna. Hon puttade så det stank något fruktansvärt och huden luktade typ surt pga av ständigt insmorda utslag. Det visade sig vara mjölkproteinallergi och allt blev bra sen. Lite sorgligt att gå miste om den goda bebisdoften dock.

      Hört att bebisar doftar gott naturligt för att främja modersinstinkten. Kanske också för att man ska vara extra vaksam om något inte stämmer (tänkte på bebisen som luktade illa på grund av allergi enligt en kommentar nedan)

    Har inte dejtat på länge men gör nu plötsligt det igen. Jag har en specifik fråga: Förväntas jag låta det gå lika många dar innan jag svarar som det tog honom att svara? Vill inte förstöra något genom att verka för ivrig, vill verkligen ha den här mannen. Allmänna tips mottages också tacksamt, känner mig lite lost.

      Nej. Var dig själv. Vill du ringa/messa så gör det. Tycker han att du är för på så är ni inte rätt för varandra.

      Nä håll inte på med det spelet, du märker om han är intresserad och vill hålla konversationen vid liv, gör han inte det så är det bara att släppa och gå vidare.

      Nej, jag tycker man svarar när man ser meddelandet. Det är bra att visa att man vill. Om det går flera dagar mellan hans svar så är han antingen dryg eller inte intresserad (än).

      Om han tar en hel dag sig kanske du inte behöver svarar direkt utan efter några timmar?

      Vissa människor svarar på sms dagar senare för att det är helt enkelt så de är. Jag tycker du ska skriva till honom när du själv känner för det. Jag har själv erfarenhet från när jag själv höll på så. Skrev med en kille som svarade segt och jag väntade lika länge och märkte att jag ändrade mitt beteende. Skrev liksom mina sms-svar i anteckningar för att svaren till honom skulle vara perfekta och märkte att han tappade intresset. Efter några veckor sket jag i ”leken” och svarade när jag ville och slutade överanalysera allt och skrev det första som poppade upp i mitt huvud och märkte att han blev intresserad igen helt enkelt för att jag var mig själv igen, dvs tjejen han fattade tycke från i början. Nu menade jag inte att skriva en hel uppsats men gör som du vill, lek inga lekar, går det åt helvete så var han helt enkelt inte för dig.

        Tack till dig och alla andra som svarade. Jag gör så, är mig själv.

        /TS

    Jag är 42 och känner att livet är rätt trist, vad gör ni andra frivilligt barnfria singlar om dagarna när era vänner torkar snor och spyor?

      Jobbar måndag till fredag och på vardagskvällarna tränar jag eller läser kurser på halvfart vid universitet! Det är nyttogöra som håller en sysselsatt. Helgerna är lite svårare tycker jag, då vill jag ofta hitta på något roligt när jag är ledig men mina (få) vänner är nästan alltid upptagna (med sina barn eller med annat). Jag har svårt att hitta fler vänner tyvärr.

      Läser olika kurser. Just anmält mig till en vinkurs i vår. Hänger med sambon, vandrar, .. inte så mycket avancerat. Njuter av att inte torka spya typ. Haha nä men jag gör nog inte så mycket galet. Vill ha ett lugnt och skönt liv, inte någon som festar osv.

        Låter mysigt och okomplicerat.

      Njut. Saknar sååå det livet utan barn!

      Innan barn hade jag tid att strosa i naturen, butiker, städer, loppisar mm mm.
      Sova ostört.
      Gymma hur ofta och länge jag ville.
      Sträckkolla säsonger av serier.
      Äta kladdkaka till middag.
      Äta ute.
      Köra bil var jag vill.
      Jobba hur mkt jag ville.

      Nu. Låst och begränsad i fråga om det mesta.

        Nu då? Hur är livet idag?

          Nån som klänger på mig varje sekund, som också låter hela tiden.
          Vara tillgänglig 24/7.
          Konstant oro för ALLT.
          Noll träningstid.
          Anpassa allt efter barnet.

          Är ensamstående så jag har ingen partner som tar halva så jag är väl mer begränsad än andra kanske. Och barn med extra allt. Endel har ju enklare barn har jag hört.

            Kämpa, det blir enklare och du är så uppskattad och älskad.

              Tack!

              Jag älskar också att vara mamma och ha mitt barn. Men jag saknar livet innan så mycket. Det enkla.

              Det finaste min son säger är: Mamma, jag vet att du älskar mig.

                Vill också känna mig säker på mammas kärlek till mig. Lyckos ditt barn!

                  Jag har raka motsatsen i känsla till min mamma så det har varit mitt mål att han alltid ska bära med dig att jag finns där. Men att han skulle säga nåt sånt så tidigt var oväntat men väldigt fint.

                    Det kommer tillbaka, jag vet inte hur gamla/gammalt ditt barn är men jag strosar i butiker och loppisar med mina barn, gymmar, sträckkollar serier, äter ute, går på Aw:s och åt faktiskt en pollypåse till middag idag. Barnen blir äldre och livet återvänder, jag är halvvägs till 40 och ser framemot den tiden då barnen blir äldre och man kan göra fler saker ihop med dom men fäller även ibland en tår när jag ser videor från deras bebistid eller när det var toddlers. Det gick så fort.

                      halvvägs till 40 är väl 20?

                      Hahaha ja sant 😂, räknade från 30 och känner mig plötsligt mycket äldre.

        20:18 vad härligt du skriver! 😊

          Tackar!

        Mina barn är lite större nu och jag gör allt det du skriver. Det är ju en mycket kort tid man inte kan strosa runt, eller sova ostört. Jag vaknar ju före dem numera!! Äter ute flera gånger i veckan och vill jag ha kladdkaka till middag är de nöjdare än jag!
        Dottern peppar mig att gymma och serier kollar vi allihop med glädje (inte samma men ofta samtidigt). Ditt barn kommer också att växa upp och bli ett mysigt sällskap.

          Han är världens mysigaste. Bara väldigt intensiv och extra allt. Vet inte om du läste ovan men jag är själv med honom så de ’vanliga’ möjligheterna till daglig egentid är begränsade. Den längsta egentid jag har är vägen mellan förskolan och jobbet.

            Ja men så var det för mig med stor del av tiden, tre ungar och pappan var bortrest typ varje vecka. MEN de växer upp. Tiden går fort.

          Tack. Det känns lite lättare att se att det finns ett slut på tunneln./trött småbarnsmamma

      Är inte singel men 35 och barnfri och kommer heller aldrig ha barn. Jag umgås med yngre barnfria människor! Tränar. Fixar o donar i vårt hem. Bakar. Lyssnar på poddar. Promenerar. Njuter av ett liv med mkt fritid 🙂

        Vilket rikt liv. Mitt är så fjuttigt i jämförelse!

      36, frivilligt barnlös.
      Tar skogspromenader, tränar, fixar/renoverar hemma, småpysslar (målar, ritar, spelar Tv-spel ibland), läser på om saker som intresserar mig (just nu: trädgårdsfix och börsen), mm.

      Ps: Träffar vänner som inte är upptagna 😉

        Behöver sådana vänner!
        Får leta efter barnfria..kanske kan lägga ut en annons?

        Det känns som jag hade kunnat skriva det där! Är dock 30 men gillar att måla, spela tv-spel, börsen och krukväxter. Även att greja i huset med min sambo. Tycker att jag har världens bästa liv och har som största mardröm att vakna upp och vara någon av mina vänner med barn.

      Måste väl finnas folk i din ålder som inte torkar snor och spyor hela dagarna? När jag är 42 kommer mina barn vara tonåringar så då hoppas jag verkligen att snor- och spytorkandet är över. Sina fyllespyor får de fan torka själva tänker jag.

        Det beror nog på umgänget. Mina vänner är akademiker med karriär och har inte skaffat barn förrän runt 35-38…

      Jobbar, haha! På helgerna umgås jag med kompisar och min man, spelar mobilfilm, ser på bio, går på restaurang och barer, knullar, går på bio, konsert, teater, opera, sover länge, går ut i naturen, åker på weekends , går på spa, fixar i trädgården, inreder, shoppar. Finns så mkt kul.

      Är det vad du tror att livet som mamma är? Torka snor och spyor? Stackars dig.

    Inne på andra flaskan julmust för säsongen. Älskart!

      *Inne på andra flaskan vin för kvällen. Älskart

        Skål!

        😂😍

    KRISTINEHAMN!

    Nån som bor där och kan berätta?
    Bra och dåliga områden? Barnvänliga?
    Mentalitet på invånare.

    Och allt annat!

      Uppvuxen där och bor nu också i Kristinehamn som vuxen. Som tonåring kändes det kanske lite litet och tråkigt, men som vuxen trivs jag väldigt bra. Finns många bra grönområden och även om bostadsmarknaden stigit är det bättre priser än Karlstad till exempel. Bra områden: Smedby, Djurgården, Skärgården (inte för nära vattnet dock, det blir mycket trafik på sommaren)

      Uppvuxen och bor än så länge kvar i krillehôla! Tänker flytta för studier men kan absolut tänka mig att flytta tillbaka senare i livet, men kanske främst för familjen o inte stan i sig😅 Skulle säga att Kristinehamn är som vilken småstad som helst, alla känner alla, många jobbar på kommun eller på någon av industrierna, gott om epa-traktorer, finast på sommaren med skärgården!

      Passar absolut för barnfamiljer, själv hade jag valt områden som Marielund, Strand, Östermalm, Skärgården, Lisas Höjd eller Djurgårdsplatån vid husköp och undvikit de absolut centralaste delarna. Kommunen är ändå rätt stor till ytan och det finns flera ytterområden där huspriserna är billigare, men då är bilen ett krav och oftast finns bara en närbutik i närheten. Bra föreningsliv när det gäller idrotter, många panelbanor har vi med.

      Mentaliteten är väl lite gnällig ibland, Kristinehamnare åker gärna och handlar i Karlstad och klagar sen på att centrumaffärer här stänger igen. Stan består väl främst av pizzerior, gym och apotek samt en handfull klädaffärer. Hoppas du fick en liten klarare bild!

      Flyttade hit som vuxen och tycker att khamn är lagom liksom. Finns gott om aktiviteter för barn och allt man själv kan tänkas behöva. Sen är det ju nära till Karlstad också om det ändå inte skulle räcka 😉
      Väldigt vackert på sommaren och som sagt lagom. Inte för stort, inte för litet.

      Tack för era svar!

      Kommer från en något mindre kommun men som verkar påminna om min nuvarande. Dock har jag liksom två hemkommunen med 50mil emellan och Kristinehamn är nästan prick mitten av vägen. Och jag vill börja om nånstans.

      Svårt att få jobb? Är förskollärare.
      Bostadsrättsmarknaden?

    Mitt barn vill bara sova på mig…
    Mysigt först men nu orkar inte kroppen plus att hon liggerkonstigt. Är rädd om hennes rygg. Tips?

      Inget tips men det kommer gå över (tyvärr och tack och lov). Hon hade med största sannolikhet inte gjort det om ryggen eller något annat gjort ont så det behöver du nog inte oroa dig för 🙂

        Fattar inte hur det började ens?
        En dag klättrade hon upp och sen har det blivit en rutin. Älskar henne men behöver få sova på sidan ibland lol.

      Det går över. Min sover helst på mig trots 3år gammal. Jag tänker att om det är hans behov så är dom viktiga.

      Försök hitta bra positioner för er? Träna att ligga bredvid men väldigt nära för att få henne att sova bekvämare.

      Du. Du är hennes viktigaste, bekvämaste och tryggaste. Därför sover hon där. ❤️

        Åhhh va gullig!
        Jag känner också att hon har ett behov av att vara nära, eller PÅ, mig så därför får hon vara kvar.
        Vad gör man inte för sina barn?
        Men ibland behöver man höra att det går över lol!

          Hur många vuxna sover på sin mamma? 😅

          Du kommer sakna det där senare. Ta MÅNGA kort på er sovande tillsammans för det är bannemig de finaste korten jag har på oss här hemma. Han ser aldrig så rofylld ut som när han sover på mig. *Visar hela fotoalbumet m sovbilder*

            Inte tänkt på det, ska fota NU. Det är faktiskt mysigt och tryggt. Vet att hon är säker och mår bra. Bölar typ i sängen haha

              Gört! Hoppas du får en god natts sömn med din nära dig. ❤️❤️❤️

      Hur gammalt är barnet? Är det en relativt nyfödd bebis som ammas tills söms så testa liggamma. Alltså lägg barnet på sidan i sängen och lägg dig bredvid på sidan och amma. Somnar barnet så kan du ju ligga kvar i skönare position alternativt smyga upp därifrån. Det va detta som funkade för mig till slut med ett barn som bara ville sova på mig och vaknade av att bli nedlagd.
      Barnets rygg är nog helt lugnt dock om barnet ligger i ungefär grodposition.

        Dessvärre är bebisen inte längre en bebis. Snart två år.
        Men hon har alltid velat ha närhet. Som nyfödd sov hon bara på mig. Liggammade i nästan ett år.
        Kroppen börjar bli sliten men samtidigt verkar det finnas ett behov från hennes sida att ligga nära 🙁

          Haha åh din stackare. Har hört många nyblivna uppgivna föräldrar säga att barnet bara sover på dem så tänkte att det kanske va en nykläckt.
          Ja visst får man ont i kroppen av att få ligga i en statisk inte särskild skön position.
          Tycker du ska unna dig en massage eller liknande så snart som möjligt!

        Oj, hade varit rädd att klämma barnet eller att ett täcke skulle komma över när det är så litet.

    Oj va folk skaffar barn. Blev besviken när SB 9ckså gjorde det…

      Alltså. Jag förstår dig MEN nästan alla skaffar ju barn. Oundvikligt att det inte blir så i influencervärlden också.

        Hela deras liv blir ju bara barn barn barn barn barn..man tröttnar.
        Får väl infinna mig i det helt enkelt.

          Du vet inte vad ”infinna” betyder.

            Befinna?

              Att finna sig i något = att acceptera något

                Betyder att vara på plats

                  Nej. Det är infinna sig.

                    Är det skillnad på ”infinna sig” och ”infinna mig”?

                      Nej. Det är samma verb med olika pronomen. Att infinna sig. Jag kommer att infinna mig på platsen kl. 3. När ska vi infinna oss? Ni ska infinna er här kl 3 imorgon.

                Och att infinna sig är att komma till en plats. Att finns sig i är att acceptera. Två hela olika saker och uttryck.

      Verkligen inte besviken på sandra men var finns glädjen hos henne? Tycker det är lite sorgligt för många kan inte få barn men har sådan längtan.

        Ja, hon verkar hata varenda sekund.

          Men kan vi sluta ha sånna förväntningar på vad man ska känna? Känner folk som varit deprimerade hela sina graviditeter men fortfarande älskar sitt barn och tyckte det va värt det. Man behöver inte vara så himla glad och tacksam hela tiden.

            Och det absolut sista man behöver när de där rosafluffiga känslorna inte infinner sig är folk som dömer en för att man inte känner det.

              Ja jag har varit med om missfall och skulle mer än allt vilja vara mamma men det är inte fysiskt möjligt nu tyvärr men vafan sitta och skriva att en främmande person på internet inte är tillräckligt lycklig med sin graviditet är att dra det för långt och hoppas ni inte sitter och kommenterar på hennes kanaler. Även vi med längtan överlever att se SB.

                Ja jag höll alltså med dig och la till min kommentar som ett tillägg

                  Ja förstod det riktade min kommentar mera till de som skrivit tidigare inte mot dig ❤️

              Nej det värsta är verkligen att folk jämför henne med andra som är ledsna för att de inte kan få barn. Vad har Sandra Beijer ens med dom personerna att göra????? Lol jättekonstigt.

          Jag är värsta hönsmamman och lever för mina barn, men graviditeterna HATADE jag! Det är inget man måste gilla, herregud vad jobbigt det var med stor mage, illamående, hemorrojder och gud vet allt!

        Herregud🙄

      Tog ett tag innan jag fattade att det inte var Samir Badran du menade

    Unpopular opinion

    Hund > bebis

      Så länge bebisen inte är din så visst.

      Hund alla dagar hela tiden. Är INTE barnkär.

        Jag vill varken ha barn eller hund 😅

        Hade också valt hund (ja, även vid brand).

          Varsågod, här är din biljett till helvetet! Eller vänta, det var visst en biljett till fjortishimlen, ursäkta förväxlingen.

          Tror inte du menar det, och är du fullvuxen och gör det så har du seriösa problem. Men tror som ovan, du är inte särskilt gammal.

            Provocerad?

              Är du?

                Du/00.16 verkar vara.

      Det är väl en väldigt populär åsikt här inne?

        Brinnande hus-diskussionen är en klassiker.

          Hur var detta…? Vilken hade man valt mellan en rabiesrottweiler som dödar små barn eller ett barn som eventuellt blir massmördarpedofil som vuxen?

            Hellhound eller bebishitler, nya pest eller kolera.

              Välj fort!! Huset står i fulla lågor!

      Unpopular opinion

      Frivilligt barnlösa har ett aldrig sinande behov av att komentera hur de hatar snoriga småbarn, hur lyxigt det är med aaaall härlig fritid de har och att djur/jobbet/whatever är mycket bättre/finare/roligare än barn. Lite som veganer som inte äta sin kost i fred utan också måste trycka upp den i ansiktet på alla som inte har frågat. Undra varför? 🙂

        😅😅😅

        Och jag (som är ofrivilligt utan barn och äter kött) tycker det är precis tvärtom. Föräldrar måste övertyga alla om hur mycket de älskar allt som har med föräldraskapet att göra och ingen kommenterar veganens matlåda så mycket som gubben med korv och makaroner i sin. ”Får du verkligen i dig alla vitaminer av den där bönröran??”

          Du har rätt, det går såklart åt båda håll 🙂

          Ständiga tjatet om protein också om man får i sig det

          Precis så. Förlåt! Men förstår människor ens hur det är att vara kvinna och välja bort barn? Jag har suttit bredvid vänner som sagt att man inte kan uppleva riktig kärlek om man inte är mamma. Mammahjärtat hit och dig. Ärligt talat detta mammandet i förhållande till kvinnor som öppet pratar om varför/att de inte vill ha barn kan ju knappast vara jämförbart.

          Snälla sluta prata om era mammahjärtan. I dont give a Fuck! Och de som jag anser vara bäst föräldrar (i min närhet) är de som inte ser sig som så speciella för att de fått barn. De som älskar sina barn överallt annat men inte känner sig som nästa medias för att de fått barn.

        Jag förmodar att svaret på din fråga är att de egentligen är avundsjuka på dig som har barn och därför känner ett behov av att trycka ner dig?
        Jag är barnlös och för mig är det en icke-fråga. Jag pratar inte om det och jag ställer vänliga följdfrågor och nickar när föräldrar vill prata om sina telningar. Däremot drabbas jag ofta av ohyfsade frågor och ”stackars dig”-miner när någon får höra att jag är barnlös. De vill också gärna påtala att de barnlösa inte vet vad kärlek är och att de går miste om livets mening.
        Inte alla beter sig så här naturligtvis men skulle vilja påstå att det finns lika goda kålsupare på båda sidor om denna fråga.

      Impopulär åsikt:

      Folk som envisas med att skriva antingen opopulär åsikt eller unpopular opinion. Varför ens använda engelska termen när vi har det på svenska…

    Vegansk lchf (nåja, så låg kolhydratnivå som möjligt åtminstone) tips någon?

      Finns en grupp på fejjan.

        För alla har ju fejjan i dag.
        Nej.

      10mot10? Jag också isåfall

      Tyvärr det går inte att äta veganskt och lchf. Du måste få i dig bra med proteiner och då blir det alldeles för högt kolhydratinnehåll. Även fettet blir ett problem iom att det ska vara naturliga fetter och det bara är kokosoljan(och möjligtvis avokado-olja) som kan räknas som någorlunda bra, men det blir svårt att få i sig 150-200g av det per dag. Du måste också få i dig omega 3 och det får du bäst av fet fisk.
      Kolla in Martina Johansson ”Next Level Biohacking”, hon skriver mycker bra om detta.

        Skrev nog lite väl högt fettintag för lchf, tänkte på keto. På lchf ska du ha dubbelt så mycket fett som protein, på keto lite mer.

    Ni som gillar klassiska drinkar och cocktails, vad har ni för favoriter?

      P2 är den enda med namn jag gillar haha men är ingen klassiker. Alla mina vänner dricker whiskey sour

      Mojito!

      Bloody mary!

        Jag vill så gärna vara en sån som gillar bloody mary.

      Moscow Mule och French 75

        Franch 75 för mig med! Den och Aviation är på första plats.

      Bees knees!

      Bloody Mary men tyvärr är det få bartenders som kan blanda en bra bloody Mary.

    Ni som bytt jobb första gången efter tex en utbildning, vad har ni haft för referenser? Jag planerar att söka nytt jobb. Det jag har nu är mitt första jobb efter jag tog examen ( jobbat här 2,5 år) så de enda referenserna om vad jag kan nu inom yrket är ju det. Problemet är att de jag jobbar närmast med är min kontorschef och en annan högt uppsatt person. Kan ju inte ha dem som referenser utan att berätta att jag söker nytt och det vill jag inte. Hur gör man? 😂

      Har ungefär samma problem, min enda vettiga referens har precis flyttat utomlands och är omöjlig att få tag i. Men jag tänker att det i din situation ändå är bättre att vara ärlig med chefen om att du söker nytt. Människor går vidare i livet, du borde inte straffas för det. Eller flytta (åtminstone säg att du ska flytta) en bit så en flytt är motiverad för chefen 😅

        Så nytt jobb är motiverat skulle det såklart stå.

      Jag har bara haft ett jobb sen jag tog examen från universitetet. Har jobbat där i snart 4 år och börjar nytt jobb om ca 1 vecka. Jag hade ”turen” att ha haft flera olika chefer under dom 4 åren så hade en av dom cheferna som inte längre jobbade på arbetsplatsen. Men också en referens som fortfarande jobbar på arbetsplatsen, men som jag litar på inte säger det vidare om jag inte vill.

      Jag använde en chef på ett sommarjobb jag haft. Detta var en person jag råkade känna privat också men det visste inte rekryteraren 😊

        Jag tog min pappa en gång. Han var chef där jag jobbade, men det visste inte nya jobbet.

      Satt i den sitsen i våras! Jag använde två kollegor och en tidigare ägare till bolaget jag jobbade på. Han hade inte varit min chef formellt men hade ju ändå en överordnad ställning och kunde bedöma mina arbetsinsatser och arbetsmoral.

      Man gör just så. Berättar att man söker och frågar om de kan va referens. Inget konstigt.

    Vad har ni som nygravida gett för förklaring för att ni inte dricker på middagar med bekanta och familj? Vet att man inte ska behöva ha en förklaring men kan vara skönt för att slippa spekulationer. Har ni fått försvara att ni avstod alkohol? Hjälper det om partnern också avstår eller blir folk ännu mer nyfikna då?

      Kör bil, stanna hemma eller smyghäll upp alkoholfritt i glaset

      Att jag vill bli gravid och att barnmorskan har rekommenderat att dra ner på alkoholen för att öka chanserna

      Jag körde även med att jag åt antibiotika och därför inte fick dricka.

        Haha den drog jag med, men då skulle mina kompisar argumentera för att man VISST kan dricka då… blev svettigt. Bara förvarnar andra ifall ni har lika plumpa vänner som jag 😉 (de menade ju väl dock hahaha)

          Ja det är falskt, det kan man nu för tiden.

            Nej det är inte falskt. Inte alla antibiotika sorter går att kombinera med alkohol! Tex Flagyl/ metronidazol har samma effekt som antabus. Ville skriva det bara så ingen tänker att det är hellugnt nästa gång utan att kolla bipacksedeln.

              Exakt, fick order om att vänta 4 dagar efter jag hade ätit upp kuren, t.o.m.

      Jag har aldrig varit i den situationen men förstår ditt problem. Har en rätt ifrågasättande umgängeskrets men när jag sagt att jag haft problem med magen o därför inte dricker är det ingen som ifrågasätter. Har vissrrligen även slutat med koffein då.

    Ni som haft halsfluss, hur lång tid tar det ca innan man blir bra i halsen? Haft halsböld de tömt också 🙃 Blir galen på att inte kunna svälja och äta ordentligt. Hostar bara jag andas. Inne på dag 7 av antibiotika, mår bra i övrigt men halsen är helt shit 😔. Tror inte jag haft halsfluss innan så vet inte vad jag ska räkna med för tid innan det blir bättre..

      Brukar ta 2 veckor för mig har halsfluss ganska ofta, jag brukar värma mjölk(havredryck nu för tiden) med kanel vet inte om det hjälper för dig men för mig kändes halsen bättre i ett tag efter det. Även Alvedon som brustablett så det ”sätter” sig i halsen. Ibland för att det gör så ont att svälja så sitter jag och spottar i en kopp, jag vet superäckligt men en liten paus för halsen 🤷🏼‍♀️

        Tack för tips men vad segt. Hoppas det går över snart. 😔 Har iallafall kunnat gå över till potatismos och mosade köttbullar med mycket sås istället för bara soppa haha. Alltid något.

    Har praktik snart och har sån sjuk ångest över att jag inte kommer kunna någonting alls. Fyfan, kan knappt tänka på något annat än praktiken. Snälla säg att jag inte är den enda som är såhär.

      Du är inte anställd utan praktikant, du är där för att lära dig och inget annat ❤️

      Varför ska du in på en främmande arbetsplats och KUNNA allt?
      Det är ju därför du är där, för att du inte kan.
      Sätt ingen press på dig själv. Var nyfiken, ta ansvar och läs på om det är något som du inte riktigt förstår.

      Praktik = utbildning
      Du är där för att lära dig!

      De betalar ju ingen lön till dig. De ska vara jäkligt glada över att du är där.

        Tack alla!! <3 Får mig att må bättre.

      Praktiken ÄR vidrig. Du kommer att bli hunsad med och behandlad dåligt. Fått otaliga panikattacker och gått på lugnande.

      Lärarpraktik

    Vad har ni som nygravi’da gett för förklaring för att ni inte dricker på middagar med bekanta och familj? Vet att man inte ska behöva ha en förklaring men kan vara skönt för att slippa frågor. Har ni fått försvara att ni avstod att dricka? Hjälper det om partnern också avstår eller blir folk ännu mer nyfikna då?

      Inget.

      ”Nej tack, inget vin idag. Jag tar cola tack.”

      Har inte fått några följdfrågor. Men så är det vanligt i min familj/vänner att inte alla dricker vin exakt varje gång.

      Sen får de tänka och tissla och tassla bäst om de vill.

      Sjukdom? Antibiotika? Vit månad? Detox? Kör bil? Beroende på sällskap.

        Eller bara säga att man haft lite ont i huvudet tagit en Alvedon och inte vill blanda medicin med alkohol

      Jag har ibland migrän så sa att jag haft det för nån dag sen så ville inte riskera att få det igen av tex vin 😂 annars bor vi på landet så alltid en som måste köra 🤷🏼‍♀️

      Kör bil dit och hem.

      När jag drack alldeles för mycket en period i mitt liv så ifrågasattes jag aldrig. Det var bara glada tillrop om vilken härlig partypingla jag var. Numera dricker jag inte alls och det väcker väldigt starka känslor i bekantskapskretsen. Vissa undviker att bjuda in mig till fest och andra pushar ständigt för att jag ska sluta ”vara tråkig”. Ett tips: om någon tackar nej till alkohol, ställ inte frågor. Erbjud istället ett alternativ. Du vet inte vad som ligger bakom.

      Antibiotika för urinvägsinfektion körde jag på

        Antibiotika för syfilis körde jag på.
        (Tänk att man ska behöva säga integritetskränkande påhitt för att slippa dricka alkohol…)

          Syfilis känns väldigt extremt…

          Jag sa att jag hade ebola och att alkohol kunde trigga igång de blodiga uppkastningarna igen…var aldrig någon som insisterade.

            Jag sa att jag blev en våldsam seriemördare om jag fick i mig minsta droppe alkohol.

              Det här kan vara den roligaste undertråden någonsin 😂

              Och jag sa att alkohol triggade igång min varulvsgen. En konsekvens jag inte hade tänkt på var att jag också alltid var tvungen att stanna hemma vid fullmåne…

      Känns som de flesta kommer dra slutsatsen att du kanske är gravid, men lär inte fråga om det .
      Iaf om du alltid dricker annars. Kan du ta bilen och skylla på den?!

        Det här. Kvinna i fertil ålder som helt plötsligt inte vill dricka – alla kommer misstänka graviditet oavsett vad du säger.

      ”Det var min tur att köra idag” alt ”vi har en vit månad”

      Ta bilen

      Jag hörde ett tips att inte tacka nej till ett glas eftersom det genast blir suspekt. Istället kan man tacka ja och hälla ut när ingen ser eller att din man dricker ur ditt glas när ingen ser. Kan funka på hemmamiddagar i alla fall. Jag och sambo gjorde så igår när vi var på middag med min familj. Jag låtsades också att dricka lite vid matbordet när ingen tittade direkt på mig. Tror ingen märkte något. 😄

        Helt rätt, så gjorde jag med! Nej tackandet är det som folk noterar inte hur mycket du dricker. Ställ era glas precis bredvid varandra så får han dricka ur båda 😅

    Ja skulle vilja äta mer vegetariskt men jag har ett problem.

    Jag har IBS och har så mycket födoämnen ja inte kan äta om ja typ inte vill dö av diarré. Men alla som ja känner som är vegetarianer eller veganer har så sjukt starka åsikter och iag känner mig skammad. Kanske med all rätt som äter kött, men problemet är att jg inte överhuvudtaget vet hur eller vad jag ska äta för att få i mig rätt saker.

    Kan tex inte äta svamp, soja, bönor, alla grönsaker/rotfrukter med mycket fibrer (ärtor, broccoli, kål mm). De grönsaker som går bra är sallad, gurka, tomat och majs. Kan inte äta för mycket fett, är laktosintolerant.

    Är det någon som sitter inne med ett bra tips till en som vill äta mer snällt mot djur och miljö?

      Skit i dina vänners åsikter skulle jag säga. Precis börjat äta kött igen efter många år som vegan. Försöker äta vego hemma, kött ute. Om din mage inte klarar av det så är det helt enkelt inget för dig och inget du ska ha någon ångest för. Om du vill testa dig fram så lägg till i din nuvarande diet till en början, istället för att byta ut. Tillsätt tex linser i köttfärsåsen. Se hur magen reagerar. Funkar det så gör något med bara linser utan köttfärs. Se hur du reagerar. Sämsta man kan göra är att byta ut allt rakt av, även om man inte har en ”problem mage” så reagerar magen på det.

      Skit i det. Ät kött om du mår bra

      Finns en grupp på fb för veganer med IBS där kan man få flera tips, har själv IBS-D men har inte lyckats lokalisera vad som triggar även med Fodmap så måste tyvärr medicinera men tänker om du nu ska ha kvar kött i ditt liv kanske tänka på närproducerat och försöka minska på miljöpåverkan på det viset ❤️

      Hej hej, vegetarian här!
      Jag är en sådan där vegetarian som tycker att alla köttisar är egoistiska och korkade. Ja, för det är dom ju.
      Men, med det sagt så tycker jag att det helt klart finns undantag till regeln. Nu är ju min åsikt just bara en åsikt men är man sjuk så är man.
      Jag hör dig, du vill hjälpa klimatet och djuren. Ja, att inte äta kött då är fantastiskt bra men måste man av sjukdomsskäl, så måste man. Punkt.
      Det finns hur många andra sätt som helst som du kan bidra på! Att inte köpa plastartiklar kanske kan vara fin grej? Att gå ut i naturen och samla skräp, sprida budskapet om att rädda klimatet osv. Oändligt många fler saker som kan göras, så satsa på det!
      Du kanske är så jäkla driven i frågan att du startat ett företag som uppfinner en helt ny helt miljövänlig icke-plast!? The sky’s the limit!

      Men till frågan med att äta mer djurvänligt och klimatsmart så är vilt kött ett bra sätt att förbättra sin kost.
      Det har väldigt låg till ingen klimatpåverkan, beroende på hur nära du bor osv. Samt är det mest djurvänliga sättet att mörda djur på. Dom djuren har fått födas och leva i naturen så som dom ska och har därför förmodligen levt sitt bästa möjliga liv.

      En liten tanke bara, om alla i världen slutat äta kött förutom dom som måste av hälsoskäl, då hade vi inte haft någon klimatkris och du hade inte behövt ha dåligt samvete.
      Vad jag försöker säga är att du inte ska må dåligt för att du inte kan sluta äta kött. Det är ju alla andra som gör det utan egentlig anledning som ska må dåligt över sitt beteende.

        Fast en köttätare är väl en köttätare. Det är ju inte så att varken miljön eller djuren bryr sig om anledningarna bakom, och att vissa är mer ok än andra.

          Hur menar du att viltkött påverkar miljön?

        🤣

      Om du vill vara snäll mot djur och miljö så ät gräsbetande kor som levt någonstans i närheten där du bor! De lever ett gött liv precis som de ska och blir sedan näringsrik mat. Men det går bara åt enda ko (= ett djurliv) till mat för en halv by. Odling av vegetariska alternativt som dessutom ska fraktas långt tar betydligt fler djurliv och belastar miljön. Dessutom bidrar gräsbetande kor till minskad koldioxid i luften för de bajsar ut koldioxid som med regnet rinner ner i jorden där den hör hemma. Att deras fisar skulle bidra till ökade utsläpp är en myt utan vetenskapliga belägg, (ja ni får gärna lägga upp artiklarna här om ni vill hävda att kornas fisar bidrar till växthuseffekten!) och det allra största delen av koldioxiden hamnar i jorden igen. Det är så lätt att skylla på animalisk kost och vara ”god” genom att äta vegetariskt. Men de flesta som väljer att äta mindre kött har egentligen inte själva läst på särskilt mycket utan hoppar bara på en trend som sägs vara bra för miljön. Utan att reflektera. Bandvagnseffekten kallas det. På köpet får de sämre näring i kosten, större risk för järnbrist etc.

      Jag har förresten också IBS, FODMAP är det som hjälper bäst och där går ju allt det du beskriver bort. Vegetarian med IBS är en dålig ide på så många sätt. Satsa istället på andra sätt att vara snäll mot miljö och djur! ❤️

        Å herregud vilket svammel.

      Kött är det bästa du kan äta både som ibsare och inte ibsare. Grönsaker och baljväxter har för mycket fibrer och oxalater.

      Min IBS så gott som försvann när jag blev vegan. Trots alla bönor etc. Gillar dock inte svamp. Men prova, det kan ju vara de animaliska svårsmälta proteinerna som försvårar IBS. Så du kanske visst kan äta tex bönor eller svamp, bara inte i kombo med det animaliska.

      Annars som tips kan du göra grönsaksbiffar med de rotfrukter och grönsaker du tål. Ägg är bra för stadga om du tål det. Måste också säga att många färdigrätter är bra såsom Dafgårds vegobullar, Bärta (om du tål ärta) och Oumph! (om du vågar prova dig fram med soja – finns även någon ärtprodukt nu). Lycka till :))

        Min killes ibs blir också bättre av vegansk mat. Det hans mage reagerar mest på nuförtiden är de få gånger han äter kött!

    Stod och diskade ikväll och lyssnade på Abba, och fick en flashback till barndomen när jag och mina syskon sov hos mormor och morfar. Vi gjorde det ganska ofta, typ en helg i månaden. Dom hade en Abba-skiva jag lyssnade mycket på. Mormor donade i köket, lagade mat och diskade. Morfar fixade med ved och trädgård. Det var så mysigt hos mormor och morfar, alltid ombonat och hemtrevligt. De gjorde SÅ mycket för oss barnbarn som jag aldrig kunde återgälda, och det är nåt som tynger mig ibland. Berättade nog aldrig hur mycket de betydde för mig innan de gick bort. Världens bästa mormor och morfar ❤

      Åh så fint inlägg ❤️ För min farmor känner jag precis som du, hon dog när jag var 14 och oj vad jag hade velat umgås och kunna ge någonting tillbaka när jag är vuxen. Min mormor gick bort för 2 år sen och hon har varit som en extramamma och gett mig så fina upplevelser, eller egentligen bara genom att hon var hon men hon visste precis hur mycket jag tyckte om henne. Vet inte vad jag vill säga med mitt inlägg, mer än att jag förstår vad du känner och att relationerna till mor/farföräldrar kan vara så värdefulla.

      Åh vad fint❤️ Tänker att ni barnbarn aldrig förstod hur mkt det betydde för era morföräldrar att ni var där. Att få rå om er och samtidigt hjälpa sin dotter med avlastning. Så tycker min mamma iaf om att ta hand om min dotter, hon är så glad att bara få vara med henne🙂

      Klart de visste det och det gav dem säkert största glädjen där och då ❤️

    Hej! Jag undrar om det är någon här inne som kan rekommendera en bra frisör i Göteborg/Partille?😊 Skulle speciellt upskatta om ni känner till någon som är duktig på att klippa hår som är spikrakt🙈

      Jag tycker att dom på rapunzel var duktiga gått dit två gånger 😊

        Tack för tipset! Minns du vem som du gick till de gångerna?😊

          Gick till två olika men båda var lika trevliga och proffsiga 😊

      Creative Headz i Göteborg, samtliga frisörer är så duktiga!

        Tack för tipset!😁

        Second that! Sköna och avslappnade också 😀

      Inte i Partille men På Konvaljegatan på centrala Hisingen ligger Frisörkällaren och de är bäst, särskilt Anette.

    Är det någon som följer @nabela på instagram? Vad tycker ni om henne?

    Någon som har boktips i lite hemmafru-anda?😊 har läst böckerna om Maj 😊

    Vilka serier/filmer tittar ni på just nu? Är den bra/dålig? Behöver tips!

      Love on the spectrum. Bra.

      Seinfeld haha…
      Men den e kul

      Började kolla på Midnight mass på Netflix igår. Är på avsnitt 5, 1-4 tyckte jag var jättebra men känns lite seg nu men kanske är för jag är trött och lite rastlös 😅

      Sen kollar jag alltid på Gilmore girls när jag ska sova❤ så mysig!

        Ååh gilmore girls!!! Nu vet jag vad jag ska se

          En av dom serierna jag önska jag kunde se igen för första gången😍

        Har också sett den nyss. Snart kommer du till den blodiga delen. Milt uttryckt!

          Ännu finns det hopp om att den tar fart igen då 😁

            O ja! Men som sagt, blodigt blir det 😅

              Vi har nog inte samma bild av blodigt 🙈 hade redan sett det för de jag hade kvar av avsnitt 5 var ej blodigt, och hade inte direkt reagerat på det andra 😂

              Men nu är den spännande igen! Så ni som ej sett, se!

      Kollar om alla star trek serier. Kan skippa den allra äldsta för den är lite för sexistisk men resten älskar jag 🖖🏻

      White Collar och kollar om ER.

      Karppi på Netflix, bara sett två avsnitt men än så länge är det bra!

      Downton Abbey är min all time fave och har det på i bakgrunden jätteofta, har nog sett alla säsonger 5 gånger om, minst.

      You såklart, ny säsong.

      Kollar på you. Atypical.
      Sett om dash and lily ikväll

      Sex Education är den enda serien jag följer just nu. Ska kanske kolla fler serier snart 🙂

    Man ska ha Haskell
    Det kompilerar och går bra
    Man ska ha Haskell
    Typcheckarn kollar allt är bra
    Man ska ha Haskell
    Det blir ju bara bra man ska ha Haskell varje da’

      Vad fan är Haskell?

        Programmeringsspråket i första kursen på datateknik chalmers, med 5% tjejer.

    God natt.

      Natti 😘

    Kan någon sammanfatta senaste som hänt med TRH? *poppar popcorn*

      Kolla hennes blogg. Där för hon vendettan vidare.

        Vad heter den?

          ”Food for fika” 😂 tack ska kolla där! Men nån får ändå gärna sammanfatta. Jag är inte superaktiv här, har inte noterat att hon är borta sen såg jag nån kommentar om det under henrik wahlström-inlägget

            Vill också ha en sammanfattning!!!

            Vadå? Jag fattar noll. Snälla förklara!?

              Alltså jag vet vem thr är men vad är det för drama ni skriver om?

                Hon verkar vara blockad igen, vilket gläder mig eftersom jag personligen tycker hon drar ner kommentarsfältet när hon är här. Även varit i luven med henne ett par gånger, en gång när hon hade googlat sig fram till HELT fel info (handlade om människors naturliga livslängd) och det var så underhållande när hon trasslade in sig mer och mer och vägrade ge sig 😂

                  Tycker vissa trådar om henne varit väldigt hårda i tonen och förstår inte riktigt hatet, men så fort man håller med så blir man anklagad för att vara TRH

              Det är väl någon vecka sedan som TRH härjade loss i en av inläggen och Camilla fick nog.

                Vilket inlägg var det??

                  Det om haveristerna.

                    TRH fick sin time-out 29 september. Läs och bli utmattade 😉

                    https://nyheter24.se/bloggbevakning/2021/09/29/hoten-mot-haveristerna/#comments