Först får vi den första transpersonen i en svensk regering genom att Lina Axelsson Kihlbom, 51, blir ny skolminister på utbildningsdepartementet, och sedan blir Tone Sekelius den första transpersonen att tävla i Melodifestivalen.
Men nu räcker det väl? Nu har väl ändå transpersonerna fått tillräckligt mycket uppmärksamhet att de faktiskt borde vara nöjda, eller hur? Måste de vara överallt med sitt transande?
Ja, det skulle jag nog säga att de måste.
Och så länge som reaktionerna låter som den röda texten här ovanför – som jag själv komponerat med hjälp av några kommentarer från den här bloggens papperskorg – så behövs fortfarande den här typen av uppmärksammanden.
Det handlar inte om en ”trans-kvot” som måste fyllas för att alla ska bli nöjda och glada, utan om människor som borde ha en lika självklar plats i en regering, musiktävling eller samhälle, som någon som inte är trans.
När Ellen DeGeneres kom ut som gay 1997 så lät det ungefär på samma sätt, fast tusen gånger värre. ”Måste hon verkligen trycka upp sin homosexualitet i ansiktet på folk” när sanningen var den att hon bara ville bli accepterad för sin sexuella läggning och behandlad på samma vis som alla andra som inte var gay.
Här kan du läsa mer om det.
Idag är det ingen som ens höjer ett ögonbryn om en offentlig person är gay, och det är förmodligen mycket tack vare Ellen Degeneres och sättet hon gick i bräschen för sin rätt att vara den hon är och älska vem hon vill.
Jag ser fram emot att slippa skriva den här typen av inlägg, men så länge som det ramlar in kommentarer som de i rött här ovan, så kommer jag enträget fortsätta.
Precis som med alla andra inlägg så går det bra att bara skrolla förbi om just detta inte faller dig i smaken.
*skrolliskrolliskroll*
Föregående inlägg 