Öppet Spår

616 kommentarer

Vad tror ni, vem är denna kompis Mona skriver om?

”För 7 år sedan började jag äta antidepressiv medicin. 100 mg/dag. Allt det här med min äldsta dotters v*ldtäkter under sin barndom, höll på riktigt att knäcka mig när det flöt upp till ytan.

Fick dock vara tyst i bloggen de första två åren efter avslöjandet. Detta pga av förundersökning m.m.

Mitt sätt att läka är att prata och det gjorde jag. Skrev ett långt inlägg i bloggen och då kom nästa smäll. En nära vän, som idag är välkänd i en viss bransch varför jag ”ser” henne överallt, skällde ut mig efter noter och menade att jag ”red på någon annans historia”. Att jag sökte uppmärksamhet på bekostnad av dottern när jag berättade i bloggen. Jag gick i taket. Hon var som sagt en mycket nära vän, som jag dessutom hjälpt in i sin nuvarande bransch, där hon idag gör succé. Jag fimpade henne på 0,2 sekunder.

ett långt inlägg i bloggen och då kom nästa smäll. En nära vän, som idag är välkänd i en viss bransch varför jag ”ser” henne överallt, skällde ut mig efter noter och menade att jag ”red på någon annans historia”. Att jag sökte uppmärksamhet på bekostnad av dottern när jag berättade i bloggen. Jag gick i taket. Hon var som sagt en mycket nära vän, som jag dessutom hjälpt in i sin nuvarande bransch, där hon idag gör succé. Jag fimpade henne på 0,2 sekunder.”

(Jag censurerade själv ordet ovan i ett försök att inlägget inte ska fastna i modd).

Är det inte C S?

Tänkte på hon Christina Stielli. Hon var ju bundis & bästis med henne innan. Haha, så TYPISKT Mona att ta åt sig äran för någon annans framgång! Dessutom tycker jag det känns som st väninnan hade rätt ang detta; hon skor sig oerhört mkt på äldsta dottern och att hon blivit sexuellt utnyttjad.

Det tänkte också att det skulle kunna vara Stielli. Men förstår inte HUR Mona skulle hjälpt in henne i branschen, Stielli var väl känt, skrivit böcker och allt innan Mona kom in i bilden ? Håller med din sista mening.

Dessutom har Mona skrivit om det här tidigare, hon måste vilja att konflikten ska fortsätta.

Japp, hon har skrivit om det här minst nägra gånger förut. Förstår inte varför hon måste dra det upp igen, speciellt när hennes inlägg skulle handla om hennes medicinering.

Är det inte hon med butik på Ekerö? Som hon åkte utomlands med?

Menar du Plain Vanilla-Johanna? Med henne bröt Mona upp för länge sedan, innan fallet med Monas äldsta dotter.

Hon bröt ju med en hel hög med ”vänner” ett tag. Nu har hon bara goda, vackra och underbara vänner. Undrar hur många som rensat bort henne av den skaran?

Någon som fått hjälp av antidepressiva vid PMDS?

Ja

Berätta mer, är trött på att typ vilja ge upp större delen av månaden..

Ja! Antidepp har räddat mitt liv! Ville dö en gång i månaden men nu kan jag fungera som en normal person. Äter bara ca 5 dagar/månad men det gör en enorm skillnad!

Äter 14 dagar i månaden – har förändrat mitt liv! Skulle provat tidigare.

<script class='adten' src='https://delivery.adten.eu/srv/player.js?z=6692' type='text/javascript' charset='utf-8' async></script>

Någon gravid här ikväll?

Eller någon som är smygkär i kollegan kanske

Team depp eller team heard??

Depp

Depp

Depp

Tycker det är så tydligt hur gemene man inte kan hålla två tankar i huvudet utan allt ska ställas till sin spets, alltid. Antingen ska hennes barn kokas i en mikro eller så är Depp en vidrig våldtäktsman som ska låsas in utan bevis. Alltså Metoo var oerhört viktigt och mäns våld mot kvinnor är ett reellt fruktansvärt problem – och Depp är INGET helgon och har även han sin beskärda del misogyna tankar som majoriteten av alla män i 50-årsåldern (och yngre) har – MEN AMBER HEARD LJUGER. Kanske inte om exakt allt men uppenbart om tillräckligt mycket för att inget hon säger går att lita på. Hon har åkt dit på lögn efter lögn efter lögn och är den mest skadliga för Metoo.

Fanns det inte ett helt inlägg om det här idag?

Depp alla gånger.

Depp ❤️

Heard

Depp

Eller gravid OCH smygkär i kollegan 😉

?‍♀️ Nåja nästan i alla fall. Gift med små barn

Gravid MED kollegan. I smyg.

?

Kär i fd. kollega men i min man också?!

Samma här. Man kan ju ha känslor för flera.

Eller gravid med Depp och, kär i smyg i Amber.

Vilken soppa!

Men var är kollegan då??

Amber är min kollega.

Jepp! ❤️?

Nej usch, kom fel. Inte gravid.

Bara kär.

Jag med. Hållt på 9 månader nu! När går det över?

Graviditeten? Den borde gå över efter cirka nio månader, annars bör du kontakta din barnmorska.

Hahaha. En sån har jag inte som tur är! ?

Depp?

Check på den för mig. Kan bara inte släppa känslorna för kollegan.

Nä svårt när man ses varje dag tänker jag? Men vill inte sluta heller för han är så himla bra att jobba med (svårt att hitta i mitt jobb!) och vi är typ vänner.

Nej det känns väl lite omodernt att vara gravid?

?

Haha håller med, vem är inte gravid just nu…

Nix. Men börjar bra med första inlägg som gnäller i förväg på innehållet????

Gnäller? Jag undrade. Vore kul att veta hur många vi är?

Och om jag säger att jag är gravid. Vad ska du göra med den informationen?

Ja.. vad ska man med informationen om vad folk pluggar, vad de jobbar med, tjänar, sparar, tror på i en rättegång eller något annat? Kul att veta bara. Förlåt om det var en känslig fråga?

(Men verkar tyvärr inte vara så många här ikväll..)

Hehe jag är gravid, vecka 36. Dock inte med kollegan men jag och min man hade samma praktikplats för 10 år sedan

Ja, v 11+3

Nää

Ni som har syskon! Hur är eran relation till erat / era syskon idag? Har ni mycket gemensamt? Umgås ni ofta?

Har en bror. Bor 4 h ifrån varandra så blir mest vid sommar, högtider och enstaka helger vi ses men facetimar kanske 3 gånger i månaden och skickar sms några gånger i veckan. Har även kontakt med svägerskan.
Älskar min bror men gillar han inte alltid. Vi är väldigt olika och har olika åsikter om saker och ting. Vi hade inte varit vänner om vi inte var syskon men ändå är han en av dem jag litar på allra mest och skulle göra det mesta för!

Har en syster och vi är otroligt nära, kan verkligen prata om allt! Vi träffas inte jätteofta men pratar varje dag i telefon.
Har även en bror, vi har inte världens närmsta kontakt men pratar då och då, ingen speciell anledning till varför det är så. Hade önskat bättre relation med honom dock.

Har 5 syskon och vi umgås varje vecka! Alla kanske inte alltid kan vara med, men i någon konstellation i varje fall. Vi har även en snapchatgrupp där vi hörs mer eller mindre hela tiden.

Icke existerande.

Har 2. Ett bor 10 min bort, vi hörs/ses 1-2 gånger om året. Det andra bor 4 timmar bort, vi ses 2 gånger i månaden kanske? Vi har inte så mycket gemensamt men det finns barn där som jag gärna vill träffa.

Har en syster på mammas sida som jag vuxit upp med, hon står mig närmast av alla idag. Sedan fyra syskon på pappas sida där min bror sade upp kontakten med mig då jag valde att behålla min del av arvet efter pappa istället för att ge bort det till bror. Han var en jag också vuxit upp med varannan helg. Övriga tre syskon bara finns där ute och lever sina liv.

Så svar, jag och syster pratar varje dag och umgås ganska ofta. Vi har väldigt mycket gemensamt, men där är också en åldersskillnad på tio år vilket gör att vi sällan varit synkade tidsmässigt.

✨icke existerande✨ så pass att han inte ens svarar på grattis-sms mär han han fyller år ?

✨icke existerande✨ så pass att han inte ens svarar på grattis-sms när han fyller år…

Varför inte. Alla e olika

Min vän fick barn för snart ett år sen och jag känner att vi glider isär mer och mer. Missförstå mig rätt, jag förstår att prio ett nu är hennes barn och nyblivna familj och jag förväntar mig inget annat.

Men under snart ett år har jag hela tiden kontaktat henne, frågat om hur de mår och när vi ska ses. Hon har gjort det några gånger men nu har det gått över en månad sen vi hördes och sågs sist. Ena delen av mig vill se hur långt tid det kan ta tills hon hör av sig, medan andra av mig vill ringa nu.

Hon är den första av oss som fått barn och jag säger det än en gång, jag menar inte att hon ska ringa mig stup i kvarten för jag har full förståelse över att hon har mycket att tänka på. Känner mest att jag vill ventilera och undrar hur ni hade gjort i min situation? Det är en vän jag gärna vill ha kvar och jag älskar henne och min guddotter.

Ha en fin kväll ?

Hör av dig till henne! Va den som tar initiativ!
Jag var själv först bland mina kompisar att få barn och jag kände mig så himla trött och orkeslös första tiden. Orkade knappt med min man så desto mindre mina vänner. ? Dock blev jag alltid så glad och fick energi av att mina vänner tog initiativ, gjorde det ”enkelt” att ses genom att tex komma förbi med mat osv. Håll ut och möt henne!

Berätta för henne hur du känner så ni kan prata om det. Det kan vara svårt att prioritera annat än bebisen första året, men det brukar bli enklare när barnet är lite äldre.

Vad tråkigt. Tycker det beror lite på vsd du förväntar dig? En massa kvalitetstid eller sena kvällar kanske inte är möjligt.
Men om du är anpassningsbar och kan tänka dig att typ komma dit när det är lunchdags (och barnet kanske sover) och sen leka lite med barnet, en promenad ibland, följa med till en lekplats med picknick osv så är det verkligen hennes fel och förlust om ni inte ses.
Jqg tröttnade ganska snabbt på en vän som va totalt ointresserad av att anpassa vår vänskap till mitt nya liv.
De flesta av mina vänner har barn men några få har det inte. Det är absolut ett par av de vännerna som också kan tänka sig att ses hemma och käka pannkakor och kolla babblarna ngn gång då och då som jag också prioriterar att träffa på en middag eller drink när den möjligheten finns.
De få kvällarna/eftermiddagrna jag har utan barn avsätter jag till vänner som också visat att de prioriterar mig och vår vänskap även om vissa delar i mitt liv kanske är tråkigt för de nu.

Att bli förälder är väldigt omvälvande för många och alla hanterar första tiden på olika sätt. Vet du hur hon mår? Hon kanske mår dåligt eller får alldeles för lite sömn och därmed inte tänker på att höra av sig. Vissa får ju också förlossningsdepression. Om jag var du skulle jag kanske backa lite men även visa att du finns där för henne.

Var den som gör av dig mest under en period, fråga henne gärna hur hon önskar att er relation ska se ut just nu. Vilken fin vän du verkar vara!

Hör av dig till henne!
När jag fick mitt första barn var jag helt slut. Orkade knappt ta hand om mig själv. Hon hade kolik och sov fruktansvärt dåligt. Jag orkade inte höra av mig till mina vänner eller familj.
Däremot blev jag alltid så glad när vänner hörde av sig till mig, det gav mig mycket energi.
Så jag tycker du ska höra av dig! Fråga hur hon mår, om hon vill ha hjälpt med något, eller laga någon god mat och ta med dig hem till henne? Sånt uppskattas! 🙂
Och om du dessutom uppskattar henne som vän tycker jag absolut du ska höra av dig. 🙂

När man har vänner som får barn får man helt enkelt vara den som tar större initiativ ett tag, för vännen har tusen andra händelser och känslor att bearbeta och tänker säkerligen på dig ibland med men sen kommer tio andra saker i vägen. Var inte stolt. Ha tålamod. Du ger henne energi när du hör av dig!

Jag kan håll med om att man måste visa lite extra förståelse för en vän som fått barn, kanske vara den som ringer/smsar mer, men det gäller under en period. Nu har det ändå gått ett år, jag tycker att båda parter har ansvar i en relation för att den ska funka. Vad händer om du får barn snart? Kommer hon då ta över det ansvaret? Annars kommer eran vänskap som det låter rinna ut helt i sanden. Så nej, jag tycker att du ska prata med henne, inte bara fortsätta vara den som tar initiativ. Förklara att du vill finnas där men att du också behöver din vän.

Har ni någon låt ni kopplar till era barn/sambo/hund eller likande?
Min son somnade alltid till, kent – palace and main.
Inte den bästa texten i men det finns värre ?
Vilka är era? ?

On the road again kopplar jag till min änglahund ❤

Älskade ängel (som är med i Bert) skrålade jag och min tonårskärlek tvåstämt när vi åkte runt på moppe.

Ni som är gifta och har haft ett bröllop för både familj och vänner – är det något ni ångrar eller hade gjort annorlunda?

Maken.

Den där hade man ju inte hört förr.

Det var det enda jag ångrade så vad ska jag säga?! Bytte ut honom men med den nya är jag inte gift så där finns inget bröllop att ångra.

Förutom honom var vårt bröllop underbart och jag ångrar absolut inget annat.

Det var en liknade tråd för ett par veckor sedan där någon sa exakt samma så kändes mest som ett försök att vara lite rolig.

Jaha, den tråden har jag inte sett. Det här var bara ett ärligt svar.

Nu i efterhand ångrar jag att vi bjöd så många kreti och pleti som vi knappt umgicks med. Hade velat ha ett mindre bröllop med bara de närmaste.

Ångrar typ hela bröllopet. Så menlös grej egentligen. Asstressigt och dyrt och jättejobbigt.
Glad att jag är gift, men hade stort bröllop för hans skull. Hade helst gift mig med två vittnen typ i en park eller nåt. Menmen

Bigami är förbjudet i Sverige, varför gifta dig med två vittnen??

3. Vittnen
Vid vigseln ska två vittnen närvara. Brudparet själva ordnar med vittnen. Dessa kan vara släkt eller vänner till paret, vittnen måste vara myndiga och ska kunna uppvisa legitimation. Uppgifter på dessa vittnen (namn, bostadsadress, postadress) ska lämnas till vigselförrättaren senast 2 veckor före vigseln.

Jo fast texten är skriven så det står att hon ska gifta sig med två vittnen. Inte med två vittnen närvarande. Personen som skrev om bigami skämtar alltså

Precis?

HAHA!!

Jag känner typ tvärtom haha. Gifte mig i rådhuset och vi hade med två vittnen, sen käkade vi på fin restaurang. Det var typ det. Hade hellre haft rolig fest med familj och vänner men min man ville inte det och mamma vägrar ”resa” så det blev en besvikelse helt ärligt.
Men tänkte ta igen det med stor fest när jag fyller jämnt om några år. 🙂

Skulle haft en riktig fotograf känne rjag. Och bröllopstårta även om det var ett litet bröllop.

Vänner: ALLTID TÅRTA PÅ BRÖLLOP!

?
Gillar egentligen inte tårta ens, men tycker bröllopstårtor är så fina. Funderar på att ha en fest när vi firar tio år som gifta och ha en då.

Måste svara här för jag älskade mitt bröllop. Vi bjöd verkligen alla, vänner, familj, folk fick ta med barn och bebisar etc. Vi hade nästan inga pengar så allt gjordes budget. Fixade stans billigaste catering, köpte all öl och vin själva och la alla pengar vi fick över på ett liveband som spelade till 03. Det var mitt livs bästa fest! Utan tvekan. Aldrig haft så kul!

Vi sparade ju in på fotograf, kläder, maten var helt ärligt inte supergod. Men jag känner att det inte heller var så viktigt i slutändan. 😉

Jag hade haft början av dagen med att servera mindre alkohol för gästerna ? många blev lite väl fulla då vi började 14 och slutade 00.45 ? men annars super rolig vigsel och fest och har föreslagit för mannen att vi måste ordna nåt liknande snart ?

Nu skulle också dock min brudfrämma vara en annan..

Ångrar att vi inte tog en gruppbild på alla.

Ångrar att vi inte filmade, åtminstone snuttar. Var ett gäng år sen så mobil-filmande var inte en grej då.

Jag haaatar att städa men ska flyttstäda om en månad så behöver era allra bästa tips ?

1. På spisen (induktionshäll) är det märken vid ena platten. Det går inte bort när jag använder disktrasa. Jag tror märket kommer från att det har kokat över och sen lämnat märken efter sig eller något?

2. I badrummet så har vi kakel. I fogarna är det mörkare mellan plattorna liksom. Det försvinner inte med en vanlig tvättservett. Hur får man bort/bleker en sådan beläggning?

1. Electrolux vitro

2. Bikarbonat och ättika. Låt verka en stund och använd sedan en skrubbsvamp eller borste

Bikarbonat och ättika jämnar ut varandra och blir neutralt kör på ena.

Induktionshällen- köp speciell rengöringsmedel för induktionshäll och tillhörande metallskrapa.
Badrummet: ska också finnas bra medel. klor till exempel.

Oj alltså när man flyttstädar så räcker det inte att använda disktrasa och tvättservett???
Men för spisen: testa spisskrapa. För fogarna: testa mirakelmedlet eller ocean kalkbrott

KalkBORT*

Skrubba bort smutsen i fogarna med borste eller gröna sidan av en svamp (eller scrub daddy/mommy). Om fogarna missfärgats finns det nog inte så mycket du kan göra. Eventuellt nån blandning med ättika och bikarbonat som bleker. Se vad ekotipset säger.

2. Ångmaskin!!! Smutsen bara rinner bort utan några kemikalier
Sååå tillfredsställande

1. Använd hällskrapa eller testa med att gnugga med en sockerbit + en droppe vatten.
2. Blanda bikarbonat och vatten till en pasta och stryk på fogarna med tex tandborste, låt verka i 15 min och gnugga bort med tandborsten.
Tipsar om ekotipset på Instagram, många bra städtips! ?

Nej socker repar! Gör rent med riktig spisrengöring

Blött socker repar inte glas. Metarial som är mjukare än det det gnuggas mot kan inte repa.

Upp till var och en att prova om man vill. Jag rekommenderar det INTE.

Socker ska du inte gnugga på en spishäll. Aj aj.

Rengjort min häll med blöt sockerbit, ser numera ut som ny. Inga repor. Gjort samma med stekpannor ?

Blev repor på min ?

Samma här.

1. Gnugga med lätt fuktad sockerbit eller glashällsskrapa om det är fastbränt som inte går bort. Är det en fläck som inte går bort brukar jag alltid testa med en ”magisk svamp”.

2. Köp en fogborste och blå wc-anka och skrubba loss.

1. sockerbit (inte snabbsocker) doppa i lite lite vatten och gnubba, byt ut när den smulat sönder.
2. bikarbonatpasta (https://www.ekotipset.se/blogg/2019/9/18/rengr-kakelfogarna-miljvnligt-med-bikarbonat)

Alla tips från Ekotipset.

lycka till!

Båda var vi gjort och det funkade så bra, använde först en tandborste i badrummet men det var så mycket så tog en större och grövre borste som funkade super!

1. Köp tjänsten flyttstäd!
2. Köp tjänsten flyttstäd!

Min allra bästa tips: betala för flyttstäd! Jag gjorde det senast jag flyttade och det var typ det bästa jag gjort länge (trots att jag fick betala hela summan själv utan rot-avdrag).

Inte ROT utan RUT

Brukar skrubba fogar med en riktigt hård borste och såpa. Jag tål inte lukten av ättika.

Samma här. Ättikatipsen som är överallt. Klarar inte av lukten. Det stinker förfärligt så man får ont i huvudet och det sticker i halsen.

Euroscrubby och universal allputsmedel. Inte tillsammans med de två produkterna funkar till ALLT!
Båda finns på Cervera men även i andra butiker. Jag städar inte utan dessa två. Medlet är ganska dyrt men det tar aldrig slut.

https://www.cervera.se/produkt/universal-allputsmedel

Helt ärligt så om du har möjlighet ta in flytthjälp. Tycker alla gånger det har varit så värt. Att bara kunna ta sitt pick och pack och inte behöva tänka på det mer. Med skatteavdraget är det värt timpengen….

Vad tror ni om Biancas talkshow? Succé eller inte? Tror själv på succé och ska bli intressant att se vilka internationella gäster hon ska ha med. Samt om det stämmer att denna talkshow kommer inte hålla den svenska standarden av talkshows, utan mer den internationella med pompa och ståt!

Inte. Förstår inte varför internationella kändisar skulle vara intresserade av att ställa upp på detta. Bianca är bra på mycket men tror inte talkshow är hennes gebit.

Förstår inte heller det. Och jag undrar också hur hon ska få kändisar att öppna upp sig och vara ärliga och prata om allt, eller vad hon sa, kommer inte ihåg ordagrant.

Hur skall hon kommunicera med sin internationella gäster? Hennes engelska är bedrövlig

Av det lilla jag har hört så talar hon bättre engelska än vad majoriteten av oss ”vanliga Svenssons” gör. Men jag kan ju ha fel såklart, har som sagt bara hört lite grann.

Undrar vad målgruppen är. Oavsett kommer ju hennes fans kolla, men det känns som att väldigt väldigt många är mätta på henne/Wahlgrens så det vill till att hon är BRA om Wahlgrensmätta människor ska titta.

Min lillebror har länge mått dåligt men på sistone har det blivit så mycket värre. Han träffar numera inga människor alls utan isolerar sig iprincip på sitt rum, pratar knappt ens med oss i familjen, och jag kan typ inte bjuda hem folk heller för det tycker han är jättejobbigt. Nyligen har han också utvecklat en selektiv ätstörning som bara verkar bli värre o värre. både jag och mina föräldrar känner oss så maktlösa, han är myndig så han kan inte tvingas till nån sorts vård även om det är väldigt tydligt att han skulle behöva det. Vad fan gör man?

Har inga tips för hur du ska hjälpa lillebror men för ditt eget måendes skull vore det kanske bra om möjligt att hitta ett eget boende istället för att ni båda som myndiga bor hos föräldrarna. Då får du lite distans och ett eget liv och kan han folk över osv.

Men hon kanske vill ha fokus på lillebror just nu och utöver det kanske föredrar att bo kvar hemma av andra skäl också?
Varför måste ditt råd nödvändigtvis utgå från att hon ska må bra genom att flytta?

Angående lillebrodern, kan någon familjevän/släkting komma och umgås lite med honom? Kan ni prata med honom om att kontakta till exempel psykolog via videosamtal på Kry, Mindler etc? Så kan han ta första steget utan att lämna hemmet.

Ja sa aldrig att hon måste flytta, det var bara ett förslag. Svårt att få 4 vuxnas behov tillgodosedda under ett och samma tak. Speciellt om hon och brorsan är i en sådan ålder när de vill ha egen frihet och ett eget vuxet liv men lever i samma konstellation som när de var barn.

Om en familjemedlem är sjuk så har de andra normalt sett inte fokus på att få sina vanliga behov tillgodosedda!
Psykisk ohälsa är en sjukdom lika mycket som cancer. Skulle du säga till henne att fokusera på sina behov och flytta om brorsan hade cancer?

Hon uttryckte att hon inte kan bjuda hem folk för att han tycker det är jobbigt, men mellan raderna tolkar jag hennes text att hon också tycker det är jobbigt. Det verkar alltså som att hon månar om sin bror men också vill att resten av familjen ska må bra (inklusive henne själv).

Ang att flytta hemifrån är jag inte riktigt i det stadiet än av olika skäl. Det skulle såklart göra att jag till exempel kunde ha folk över men i grund och botten handlar det ju om att jag vill att min bror ska må bra, att det går ut över oss andra i familjen är jättejobbigt men jobbigast är det för att det är ett tecken på att han verkligen inte mår bra.

Han träffar vår mormor ibland vilket han nog mår bra av. Hon tyckte att han skulle gå till en psykolog men han verkar absolut inte vilja prata med någon, vet inte hur han resonerar men han totalvägrar verkligen.

Så svenskt att direkt sätta sina egna behov först och dumpa familj/kille/vänner.
Ts ville ha hjälp för att hjälpa sin bror, inte hjälpa sig själv må bra.

Om TS bara brydde sig om sin bror skulle hon inte uttryckt hur hans mående påverkar resten av familjen. Det är bara en utopi att tro att någon, svensk eller ej, skulle helt gå upp i att bara tänka på andra och aldrig sig själv.

Med svenskt menar jag privligierad och empatistörd.

Jag tycker att man får ställa krav på att personen antingen söker vård eller flyttar ut. Sorry, men en vuxen kan ju inte diktera hur hela familjen ska leva oavsett hur dåligt man mår. Du bor väl också där och ska kunna ta hem kompisar om du vill det.
Men jag antar att man kan ringa socialen och fråga vad man kan göra.

Oj vad empatisk! Personen är ju förmodligen deprimerad. Ska man då tvinga honom flytta för att familjen ska kunna bjuda hem vänner? Socialen, vad ska de göra menar du?
Vilket okänsligt svar. Alla kan drabbas av psykisk ohälsa, det är inget som går över för att man ställs inför tuffa ultimatum.

Men va? Ska inte en vuxen människa längre ta ansvar för sin egen hälsa? Hur länge är det okej att vara deprimerad, må dåligt och bo kvar hemma? Tills man är 35?
Ponera att man är vuxen i en relation och bara stänger in sig i ett rum och inte gör nånting och är deprimerad. Det går ett tag men sen måste man ju ta tag i det för en sådan människa går inte att leva med i all evighet.

Är du deprimerad? Äsch, ryck upp dig bara!

Hon skrev ju inte att personen skulle rycka upp sig utan att han borde söka vård, stor skillnad. Sen kanske det inte hjälper men att söka hjälp är ändå ett krav man måste kunna ställa. Familjen kan ju hjälpa honom med det.

Vi lever i samtiden. Man får inte ställa krav på individer här.

Vi lever i samtiden. Jag och mitt mående går före exakt alla andra runtomkring mig!

Henrietta en dag kanske du själv sitter där och någon du älskar är deprimerad.
Då kommer du att förstå att sjuka familjemedlemmar tar man hand om, man räknar inte åren ”nu är du 35 och deprimerad, nu får du fanimej bli glad”.

Okej. Ja men dåså. Man är alltså skyldig att inkvartera och försörja hur gamla närstående som helst, hur länge som helst. Har du inte råd eller ork? Det spelar ingen roll. Skulle du allvarligt alltså inte ställa några krav på din man om han blev deprimerad? Dom allra flesta skulle säga att det är orimligt att du skulle försörja och hjälpa honom år ut och år in utan att han behövde göra nånting.

Håller helt med dig H. Min bror var likadan som ts beskriver och Det förstörde halva min uppväxt, har fortfarande men. Bara för att han inte ville söka hjälp. Det hann bli helt sjukt illa så det är även för broderns egna skull man MÅSTE vara hård och ställa krav. Dalta de är typiskt svenskt skulle jag säga.

Alltså jag skulle absolut låta mina barn bo hemma om de mådde psykiskt dåligt MEN självklart måste de söka hjälp. Dessutom här man dem ju en björntjänst om de inte ens behöver delta i någon form av rutin hemma, såsom att man stiger upp på morgonen, hjälper till med hushållet då gott man kan. Är det värre än så, dvs att man inte orkar kliva upp så är ju läget väldigt allvarligt och man behöver verkligen professionell hjälp, troligen slutenvård. Ska man tillfriskna så är det ju jätteviktigt med stöd från andra men också att man hjälper sig själv. Man måste ändå kunna sätts gränser för så kommer världen där ute också se ut när man förhoppningsvis kommer tillbaka. Hur ska man kunna ha eget boende och jobb om man levt i åratal utan minsta ansvar själv?

Man är inte skyldig till någonting. Du är fri att slänga ut dina vuxna barn eller sambo precis när du vill. Sjuka som friska. Du kan ställa vilka ultimatum och krav som helst.

Kör på du!

Det är okej att bo hemma hur länge som helst. Det är okej att må psykiskt dåligt. Folk gör sitt bästa. Väx upp.

Ja han klarar nog inte att flytta och bo själv. Ring socialen och prata med en kurator.

”Alla kan drabbas av psykisk ohälsa, det är inget som går över för att man ställs inför tuffa ultimatum.”

Mycket bra skrivet.

Förlåt men jag har haft en extremt suicidal bror. Ditt svar är väldigt okänsligt.

Man ber liksom inte någon flytta ut när den inte klarar sig själv. Min mamma gick ner i arbetstid för att kunna vara hemma med honom och för att min lillasyster inte skulle komma hem ensam om han hade gjort något under dagen. Han fixade inte att äta, duscha, kliva upp osv utan hjälp. Men samtidigt fick han inte den vård han behövde av vården heller. Men du menar att man ska slänga ut någon som mår dåligt.?! Så mycket för sin familj alltså..

Hur blev han bättre? Om han inte fick vård dvs.

Kanske tack vare mamman som gick ned i tid? Tror du att han magiskt blev bättre? Du är qlltod så oempatisk och ologisk, Henrietta. Fattar inte varför…

Han blev kanske bättre av kärlek, närvarande familj och omvårdnad Henrietta? Du vet att vården ofta inte klarar att hjälpa personer med psykisk ohälsa eftersom de behöver dels läkarvård, dels väldigt mycket omvårdnad och närhet?

För att min mamma skötte honom. Jo ringde och tjatade på vården, bokade tider, hjälpte honom med att stå ut även när vården inte tog sig an honom, såg till att han kom upp om dagarna, åt, inte tog livet av sig, fixade ett ”jobb” åt honom, osv.

Hennes man var av din åsikt. Att min bror behövde ta ansvar och inte vara den som styr familjen. Mannen åkte ut efter ett tags tjat och min mamma har all min respekt för att hon satte sitt barn framför både sig själv och sin man. Hade hon ”ställt krav” på min bror och bett honom ta tag i det själv eller till och med flytta så hade inte han levt idag.

Tack för ditt svar och för att du orkar svara, och all heder till din mamma.

Jag håller med. Ni mår ju knappast bättre av att ni blir isolerade också. Ta hem vänner, han kan väl sitta på sitt rum så besväras han inte.
Jag tror inte det är bra att alltid foga sig efter den som mår dåligt, den drar allt längre och längre. Han behöver hjälp och jag hoppas att ni får honom till någon kurator eller liknande.

Jag kan absolut tycka att han borde få lite mer krav på sig, kanske inte att man hotar med att han ska flytta ut men att han exempelvis aktivt söker jobb (han har gjort det några gånger förut men tyckte det var superobehagligt, så fort han fick avslag ville han ge upp och när han nån gång fick en intervju tror han fick en panikattack mitt under den). Har ibland sagt till mina föräldrar på skarpen att de inte borde stryka honom medhårs, vilket jag ofta upplever att de gör. Samtidigt förstår jag att det är väldigt svårt för dem då han kan vara väldigt utåtagerande när man går emot honom. Förr minns jag att han kunde hota med att göra grova saker mot sig själv och skräcken från det ligger nog kvar.

Förstår tanken, men jag har varit i liknande situation som din bror. Blir fortfarande gråtfärdig när jag tänker på hur alla bara tjatade om jobb när problematiken var otroligt mycket djupare än så. Ett jobb skulle inte på något sätt botat den psykiska ohälsan.

Beklagar. Var i samma situation med mitt syskon i 4 år. Hen var suicidal och försökte ett par gr. Gick ej och tvinga hen så jag blev psykologen, löste på allt man kunde om depression etc och försökte förbättra livet genom och umgås. Köpte målarböcker och pennor, böcker så hen skulle ha något o göra. Såg till att hen åt bra mat, o var bara där. Närvarande. De tog på mig jättemkt. Jag var också nyförlöst o bodde inte hemma så de blev o ta hand om bebis + syskonet. När hen började må bättre sökte hen hjälp. Jag fick dock bok tiden och följa med. Och de tog ett tag. Mnu 4 år senare mår mitt syskon bättre

Att vara närstående till en som mår dåligt tär så otroligt mycket på en, och det måste ha varit extra jobbigt för dig att axla de två rollerna samtidigt. Vad skönt att ditt syskon började må bättre så småningom, det ger mig lite hopp om att det kanske kan ljusna för min bror också. Tack för att du delar med dig.<3

Jag gjorde samma som ovan men jag blev otbränd. Helt otroligt ovärt. Min anhörige har dessutom aldrig tackat mig eller visat någon som helst uppskattning så ha lite fingertoppskänsla innan dum bestämmer dig för att offra ditt liv för att rädda hans.

Usch vad tråkigt att höra.
Så hemskt att psykvården är så nedmonterad i Sverige idag.
Hoppas ni hittar en väg och att han blir frisk ?

Tack för omtanken<3

Vill han alltså inte ha hjälp?
Då är det ju jättesvårt – LPT är ju bara om han är självmordsbenägen eller en fara för andra…

Går d inte alls att prata med honom?

Nej han totalvägrar vilket gör det jättesvårt… jag förstår inte varför han inte ens vill försöka. Det är svårt att försöka förstå också, han pratar knappt ens med oss i familjen längre, svarar bara kort och undvikande om man ställer frågor.

För mitt syskon var det för att hen inte förstod hur vården skulle kunna hjälpa, dvs ingen tillit Oxh skeptisk. Samt att hen led av social ångest så varje steg utanför hemmet var en utmaning.

Är säker på att min bror känner mycket av det där också… :/

Om man går ner i arbetstid och tex är ledig varje måndag, vad händer då om det nån gång är en röd dag på en måndag? Som tex nationaldagen nu på måndag. Får man en annan ledig dag eller ”förlorar” man den så att säga.

Nog bäst att fråga hr på ditt jobb. Kan vara olika hur man kompenserar för olika typer av helgdagar. Vi får tex en kompdag när nationaldagen (bara den) hamnar på en helg. Vi måste ta ut den innan ett visst datum samma år. Min systers jobb har att den läggs ut den 23 dec eller något i stället.

Det är för att nationaldagen ersatte annandag pingst. Annandag pingst är alltid röd en ”vardag” medan nationaldagen flyttar sig. Kollektivavtalet kan inte bli sämre därför får man en extra dag när nationaldagen infaller en helg.

Ja men HUR man kompenseras skiljer sig mellan arbetsplatser.

Du får väl ned en viss procent, så om du är ledig 20% (en dag i veckan) och den dag du brukar vara ledig på är röd. Då är det iaf på mitt jobb så att du ska jobba 80% av resterande 4 dagar. Dvs du får vara ledig drygt 3 timmar av någon dag tis-fre. Eller reglerar det på veckan efter typ?

Jag har fått ledigt 80% av den röda dagen dvs drygt 6h ledigt och jobbar extra de 1-2h timmar som saknas någon annan dag/utslaget på flera dagar.

Jag jobbar som lärare inom kommunen och jag får ingen extra dag eller så, råkar det vara röd dag på min lediga dag så är det så. Ett tips är att vara ledig onsdagar, jag får massa långledigt nu under våren ??

Beror väl på vad som är avtalat kring fördelningen av dina tider. Har du månadslön eller timlön? Men som jag tänker så räknas ju måndag som din lediga dag oavsett om den är röd eller inte så den ”brinner nog inne”. Du har ju fortfarande den ledighet som är avtalad.

Om du går ner i tid så går du ner en viss procentsats, så är du ledig en dag i veckan och har 40-timmars vecka går du ner 20% i tid och jobbar 80%. Då ska du alltid jobba 80% av normaltiden på en vecka, det vill säga är det en röd dag är normaltiden den veckan 32 timmar och du ska då jobba 80% av de timmarna. Hur arbetstiden fördelas en sådan vecka borde du kunna komma överens med din arbetsgivare om. Så den lediga dagen fryser inte inne men blir heller inte en hel ledig dag (8 timmar) eftersom att normaltiden en vecka med röd dag är mindre än en vanlig vecka.

Hos mig (jobbar i en region) så är den dagen ”borta”- man får inte en annan dag ledigt

Har du en extra kompensation för det? Annars jobbar du en del timmar gratis eftersom att du ju en sådan vecka jobbar precis lika mycket som någon som jobbar heltid men får bara 80% av lönen.

Fast den veckan som du får en röd dag på en annan dag än den lediga dagen så får du betalt 80 % istället för 60% som du egentligen arbetar den veckan. Får dina kollegor kompensation för det?……

De får de ju. De får betalt 100% men jobbar 80%. Samma logik.

Nej- samma som att om det är en röd dag en annan veckodag får man ju full lön (80%) trots att man då bara jobbar 60%…

Jag vet inte varför d är så men vet att det är så, det är alltså inget man kan förhandla om utan det bara är så?

I kollektivavtalet jag arbetat efter är svaret nej. Det blir ingen kompensation.
Precis som om en röd dag inträffar en annan dag i veckan är det ju ingen som tycker det kan vara din lediga dag. Du blir ju den veckan ledig 2 dagar istället för en.

Har ni nån gång behövt ringa 112 och isf varför?
Jag har själv ringt 2 gånger pga allergireaktion hos ena barnet samt 1 gång då en bil kom körandes mot mig i min fil, jag bytte fil och såg sedan i backspegeln hur bilen kör av vägen och rullar runt.

Alla 3 gånger gick dock allt bra..
Kvinnan i bilen var dock drogpåverkad..

Jag har ringt massor med gånger. Fast mest i tjänsten (är ssk inom kommunen). Privat har jag ringt en gång tror jag då det brann på en skola jag körde förbi.

Inte jag men var med. Vi krockade med ett vildsvin. Allt gick bra och så, men hamnade i telefonkö i 1.5h. Under tiden åkte en polisbil förbi, två gånger. Inget blåljus eller så utan i helt normal hastighet. Den stannade inte, trots att vi stod där med varningsblinkers och utställd triangel. Två privatpersoner stannade dock och hjälpte oss tills polisen väl kom.

Telefonkö till 112 i 1,5 timme??!

Nej sammanlagt. Det var kö till 112 också vet jag, men sen blev han kopplad till 11414 och där var kötiden längre, men han hamnade i kö till 112 en stund. Hur länge minns jag inte.

Det låter snarare som ni ringt 114 114?

Nej. 112. Lite kötid dit, de kopplade vidare till 11414 (absolut inte 114114), står i 20.26.

Hamnade i modd så 20.26 fanns inte när jag skrev…

20.26 vs 20.31?
Fattar att du inte uppdaterat sidan, men obviously fanns den rent tidsmässigt?

Jag har ringt 2 gånger. En gång pga att en förvirrad och för mig okänd människa erkände ett mord så att jag hörde det och hen bar fortfarande på mordvapnet.

Den andra gången fick min sambo ett anfall och började krampa.

Berätta mer !! Vad när hur ?
Hehe

Jag hade hemska kramper tre gånger. Kunde bara ligga på golvet och inte göra mer eller ringa efter hjälp. Pga av en stor tumör som dom sedan upptäckte. Jag trodde det var något med magen.

Jag har ringt 2 ggr. Ena gången kom jag först till en bilolycka och den andra gången hittade jag en ung tjej i ett dike som hade fått ett epilepsianfall.

Japp, en gång när grannarna under oss slogs, kunde liksom höra tydligt hur en av dem blev inkastad i väggen gång på gång. Efter att polisen var där har jag faktiskt aldrig hört det igen som tur är. Vet inte om det var pga att polisen var där eller någon annan faktor.

Sååååå bra gjort!!!!!!!

Ringde när det var ett våldsamt bråk i lägenheten ovanför. Det lät som att möbler dunsade runt och gälla korta skrik då och då. Ringde polisen medan bråket och skriken pågick men polisen kom aldrig som de sa att de skulle.

Det var ofta bråk i lägenheten men aldrig så våldsamt som då. Strax efter det så såldes lägenheten. Jag hoppas att de flyttade isär.

En gång när jag var typ 14 ramlade en man ihop på gatan utanför vårt hus. En medelålders kvinna sprang fram och ropade samtidigt till mig: ”ring 112!”, jag minns att jag var helt darrig och knappt kunde slå siffrorna. Nervöst när det var första gången jag var med om det och jag var så ung. Men det gick bra och han vaknade till redan innan ambulansen kommit så jag tror att det slutade väl!

Ja, flera gånger. Senast när några ungdomar ringde på och sa att det låg en död gubbe i rabatten. Han var inte död, tack och lov. Bara stupfull och hade försökt cykla hem. Ramlat så klart och somnat i rabatten. Himla tur att ungdomarna såg honom och vågade be om hjälp, eftersom det var minusgrader ute.

3 gånger pga misshandel jag sett och en gång för ett barn på jobbet som inte kunde andas (hen klarade sig och mår bra).

Jobbade natt med en kvinna som verkade älska att ringa 112. ”Står inte den där bilen väldigt misstänkt parkerat? Bäst att ringa 112..”

Tror fan hon ringde en gång per natt vi jobbade ihop. Jag skämdes rejält å hennes vägnar.

Väldigt vanligt fenomen tyvärr, många tror att vi på 112 kan lösa exakt alla problem som dyker upp. Vi löser det mesta, men det finns gränser. ?

Ja. Dejtade en som jobbar där. Fick höra mycket om vad det rings in om osv och hur de måste prioritera. Man fick en helt annan förståelse för arbetet där.

En gång i arbetet. En påverkad, hotfull och aggressiv person utanför arbetsplatsen började krossa rutorna på bygget och försökte ta sig in.

Och en gång av misstag. Skulle ringa ett internnummer på jobbet, 9000, men råkade slå en nolla för mycket, alltså det gamla larmnumret 90000. Det funkar visst fortfarande ? Förklarade och bad så hemskt mycket om ursäkt, han som svarade var förstående och sa att det var lugnt. Men usch så pinsamt det var.

När min bror hade en grov ångestattack och var suicidal. Ambulansen kom och körde oss till psykakuten

Jobbade på ett stort äldreboende och när hissarna la av eller en av huvudsändningarna slog av på kvällen/natten/helgen så behövde vi alltid ringa 112 så den kopplade vidare till ansvarig. Kändes alltid sjukt så dumt och onödigt.

Har ringt 112 när min mamma hade en misstänkt hjärtinfarkt.

Ringt en gång. Jag såg en man stå på fel sida av räcket av Smögenbron (som är ca 30 m hög) en sen kväll efter ha ätit middag på Smögen. Tvärnitade, jag larmade 112 medans min mamma gick fram försiktigt för att prata med mannen. En taxichaufför som passerade såg vad som höll på att hända och stannade också. De pratade hela tiden med honom och kom så nära att de fick tag i honom . Jag har nog aldrig känt sån panik som när jag såg mannen försöka hoppa medans min mamma och taxichauffören höll tillbaka honom och det måste ha varit fruktansvärt för kvinnan jag pratade med på SOS Alarm eftersom det tog så lång tid för hjälpen att komma. Men de lyckades med att dra honom över broräcket precis lagom till ambulans, räddningstjänst och polis kom.
Mannen blev hysterisk och gick inte att få in i ambulansen så han fick åka med polisen för att få vård under LPT. Vet inte vad som hände med honom sedan, jag hoppas verkligen allt gick bra.

❤️

Bra jobbat! Älskar civilkuraget som så många personer har. Det är fint att se.

Vaknade på julaftonsnatt av att det lät som att brandvarnaren gick igång hos grannen som jag visste inte var hemma. Brandkåren kom men det visade sig att det var en klockradio som lät så gällt, inte en brandvarnare, så jag skämdes ganska mycket. Klockradion fortsatte tjuta hela natten, så inte mycket sömn för mig.

Stängde dom inte av den?

Ringt 112 när en familjemedlem hade misstänkt stroke (det var inte stroke och det kom vi fram till med operatören och åkte till akuten själva utan ambulans) och när min vän gick vilse i skogen utan telefon.

Hittade en ung man så full att han nästan var medvetslös liggandes i snön när det var 32 minus. Utan ytterkläder.

Ringde och behövde ambulans då en tjej fick ett ep anfall.
Jag visste inte att hon hade epilepsi och visste inte vad jag skulle göra och ringde såklart ambulansen för hon blödde och krampade länge, de svarade men kom aldrig… Så jäkla sjukt.

Har ringt ett antal gånger. En gång när två tonårstjejer med mening vandrade ut på motorvägen. En annan när jag blev vittne till och inblandad i en hundattack där hunden gick på den andra hundens ägare när den inte fick tag i hunden. Senast när jag låg uppe orimligt sent och hörde skottlossning precis utanför lägenheten.

Ringde 112 en gång när jag bodde på hotell i Stockholm. Ett extremt högt bråk mellan ett par i rummet brevid och kvinnan skrek så mycket jag tänkte hon måste ha blivit slagen. Hotellpersonaelen hade hört och kommit upp till rummet tydligen och bett de vara tysta men de ringde inte 112 trotts att bråket lät som det lät. De verkade även irriterade över att jag hade ”dragit in polisen”. Sunkigt beteende.

3 gånger, vad jag kan minnas. Polis två gånger och ambulans en gång.

1) En fest i tonåren som spårade ur
2) När exet nästan körde på en ung kille som satt mitt på bilvägen i kolsvart mörker (han var full och hade noll koll på vad han gjorde)
3) När en full äldre herre stupade rätt ner i marken framför mig, blev medvetslös och slog upp ett stort jack i skallen

En gång till polis för att en bekant var suicidal, de slog in en ruta och tog sig in till hen i tid.

En gång till ambulans pga jag fick vad som sen visade sig vara migrän med aura, jag var gravid och 1177 misstänkte stroke. Var sjukt obehagligt när de på 1177 bad mig lägga på och direkt ringa 112 ?

Hur ofta träffar ni era kompisar, ni som har barn kanske främst? Mina vänner är så viktiga för mig, träffar kompisar ungefär två gånger i veckan och har en 4-åring och en 7-åring hemma. Bor med deras pappa och mina närmsta vänner har inte barn. Men jag får inte riktigt ihop livet och undrar om jag måste acceptera läget att vuxna människor med barn inte kan träffa kompisar såhär ofta :’( Lite delade åsikter i min omgivning om vad som är ”rimligt”.

Så lite som möjligt haha. Kompisarna är tyvärr prio lägst för mig nu när jag har familj.

Riktigt trist inställning, och vilken lättvindig syn på vänskap:/ Hur gör du sen när barnen blivit stora?

Blir ensam…

Alla orkar inte med både familj och vänner. När barnen är äldre kan man återknyta vänskapsbanden. Kompisar försvinner, men vänner gör inte det.

Det ska du nog inte räkna med, nej.

Eftersom mina barn är vuxna nu vet jag ju hur utfallet blev för min del. Vännerna finns kvar.

När sånna som du får barn i min vänkrets har jag ett mentalt avskedstal i mitt huvud där jag tackar för vänskapen som nu är över. Har aldrig saknat någon av dem eftersom att sådana som du blir så fruktansvärt tråkiga individer.

Det verkar ju inte vara någon förlust för dem, du har ju ett förbluffande otrevligt sätt. /Annan anonym

Konstigt att de skulle finnas kvar om man skiter i dem i ett antal år. Vem vill ha en vän som gör så mot en?

Försöker träffa mina kompisar som inte har barn 1ggr/vecka eller varannan för jag inte ska förlora dem typ. Har egentligen inte jättelust utan vill typ vila eller göra nåt som behöver fixas i hus eller trädgård. Men som sagt vill inte förlora dem så kämpar på.

Träffar dem alltså oftast tillsammans, inte flera utspritt hehe

Och 99% av gångerna har jag ju med mig barn eller de kommer hit

Ja men så länge du orkar och det känns ok för barnets pappa så finns väl inga regler ? Alla familjer är så olika!

Typ 1 gång varannan månad. En sak om du tar med dig barnen till vänninan. Men egentid och kompishäng 2 ggr per vecka när man har familj tycker jag låter mycket..

Håller med! Vill man inte umgås med sina barn främst?!

Alltså vi jobbar ju och barnen går på förskola/skola. Försöker träffa kompisar en kväll på vardagskvällar när barnen ändå hämtas vid 16:30, sen är det aktivitet, läxa, matlagning och middag och sen nattning. Så missar inte så mycket kvalitetstid. Sen några timmar på helgen på dagen när barnen leker med kompisar alt sen kväll när dom somnat 🙂

Men herregud! Mamma maffian alltså. Går det verkligen inte att ha flera bollar i luften på samma gång? Vara mamma och att vara en bra kompis? Ni är bara för mycket härinne emellanåt.

Det finns jj inte tid och man måste prioritera

Konstigt då att så många andra klarar det? Så klart måste man inte välja bort sina vänner för man får barn ?

Är det verkligen så konstigt att livet ändras? Du lever väl knappast samma liv som när du var tonåring heller? Precis som att relationen till ens partner ändras när man får barn, så kommer kompisrelationerna också göra det. För oavsett hur många bollar du klarar av att ha i luften är det mycket att ge sina barn det de behöver, ta hand om sin kärleksrelation, kompisrelationer, hus och hem, eftermiddagsaktiviteter, mat, läxor, träning o.s.v. och då är det väl upp till var och en att välja vad man vill prioritera.

Det kan ändras ja, det behöver inte upphöra. Då står man där ensam sen. Förstår inte vad man har för vänskap/vänner om man väljer bort dem helt. Skulle liksom inte acceptera att förlora så viktiga människor som jag älskar för att jag har barn?

För alla går inte det. Man har helt enkelt inte energin till det. Jobb och småbarn tär ganska hårt på oss som inte är högenergimänniskor.

Man kan ju umgås med dem samtidigt? Sen är man ju oftast mer än bara mamma, man umgås ju med familjen mkt ändå. Så är jag iaf, vill va den jag var/är utan barnen också fortfarande.

En gång varannan månad? Är man verkligen kompisar då? Känns inte som man skulle ha nån kvar då…

Måste man ha pyjamasparty och sova över hos varandra som när man var 11 år för att räknas som kompisar? Finns väl andra sätt att hålla kontakten på? 1 gång varannan månad är ungefär det jag hinner och orkar med, med småbarn, skolbarn och en sambo som jobbar mycket.
Så nej jag kanske inte har vänner på samma sätt som min syster som tar en öl en torsdagskväll med sina kompisar, eller brunchar på en söndagmorgon, går på promenad i en park på måndag eftermiddag osv. Men vi är i olika skeden av livet och har olika förutsättningar. Lägger ingen värdering i det.

Nej och det förstår nog du också. Men en vän som man bara träffar 6 gånger per år?? Om man inte pratar i telefon, skriver massa med emellan. Det är ingen nära vän enligt mig. Men om det funkar för er så.

Din systers liv lät härligt, vill ha såna vänner! ❤️

Jodå. Mina långvariga vänskapen klarar det utan problem isf

Det är nog inte så ovanligt! Men man har väl telefonkontakt också … Så har jag det iaf. Om dessutom alla har barn så blir det verkligen kors i taket när alla kan ses. Obs, jag pratar ses utan barn, för när de är med … är det liksom meningslöst, ingen får ut nåt av det.

Jag träffade iof inte mina vänner oftare än så innan jag fick barn heller.

Det går att höras via telefon och dylikt också :). Jag träffar mina vänner några gånger i månaden, medan de som skaffar barn bara blir per telefon om de inte har barnvakt förstås. När jag tänker efter så är faktiskt alla mina väninnor endera i åldern att de har vuxna barn, eller så är de ofrivilligt barnfria. Jag har nog dragit till mig relationer som passar just mig bäst.

Jag förstår det ifall man måste ha barnvakt för att träffa dig.

Jag har nog också dragit till mig relationer som passar mig bäst, gör inte de flesta det? Har man små barn passar det bra att umgås med andra med små barn. Vill man resa med vänner så passar det bra att ha vänner som vill resa. Vill man festa varje helg passar andra vänner bättre.

09:02, ja?

Jag har aldrig sett det som ett hinder att träffa vänner bara för jag har barn. Vi ses relativt ofta ibland får barn vara med, ibland inte. Vi ordnar spontana middagar på vardagarna, vinkvällar osv. Allt handlar om prioriteringar och planering. Jag har hittills aldrig tackat nej till ett barnfritt event som någon av mina vänner styrt.

Sen absolut förstår jag att alla fungerar olika då jag har många vänner som man knappt ser röken av längre sen barnen kom. Men vet att många av mina barnfria vänner uppskattat att jag alltid tagit mig tid att ses även om jag har fullt upp med småbarn. För det fick jag lära mig när jag separerade – hur jävla viktiga mina vänner är och det ska jag inte ta för givet.

Exakt så tänker jag också! Att det liksom är en investering. Speciellt mina två närmsta vänner, dom är mina systrar liksom <3 Men kanske tillfälligt får försöka träffas lite mindre för jag själv håller på att gå sönder av trötthet typ.

Så vettig och fin du verkar! Skönt med en kontrast mot alla som struntar i sina vänner härinne!

Återkom gärna när du själv ynglat av dig och däckar av trötthet när du egentligen skulle ha gjort a, b, c samt ringt din kompis.

Jag har barn och håller med anonym här ovan.

Hur vet du att jag inte har barn? Och vaddå nä, många vill inte ha alls. Jag skrev en positiv kommentar till en annan fin kommentar, vad kul att du kunde vända det till nåt negativt.
Handlar inte om att inte orka festa som förr, utan om folk som struntar i sina vänner.

Vi är ganska många som ser värdet i vänner även efter att vi ”ynglat av oss”. Separationer, kriser, sjukdomar, barn med diverse diagnoser som kräver all energi… – det är mycket vi hjälpt varandra med i min vänkrets. Men för att få stöttning när det väl skiter sig måste man ju ha varit en bra vän även innan det.

Precis! En person kan inte va allt för en och om det tar slut?

Träffar min bästa vän varje dag då vi jobbar på samma ställe. Oftast varje helg också. Andra vänner mer sällan, de flesta bor i andra städer. Några av vännerna har barn, bland annat min bästa vän, jag har inga. Kul att du vill umgås mkt med dina vänner! Kanske kan ni göra vardagssaker tillsammans, tex laga och äta middag, leka med barnen i parken, sånt som görs ändå liksom?

Tycker inte att det är orimligt att vara iväg två gånger i veckan. Men sen beror det ju på resten av livet. Jobbar du heltid, pendlar du till jobb? Beroende på situation får man ju prioritera, kanske hinner man inte också träna flera gånger i veckan OCH träffa kompisar två gånger per vecka.

Gah, postade för tidigt. Men som sagt, kanske är det träningen som ryker, kanske ensamtid i lugn och ro, och ens prioriteringar kan ju skifta från vecka till vecka. Kan du slå två flugor i en smäll och försöka ses när barnen är med eller liknande så är det ju perfekt men försök hitta balansen här och nu, snart kanske det går fint att ses två gånger i veckan igen utan trötthet!

Jag har inte barn själv men många vänner har börjat få barn så blir väl andra perspektivet, hur du kanske kan hänga med vännerna fast du har lite tid? Nu är de ju småbarn så jag har inget emot att hänga med kompisen och barnet om det inte går att lösa på annat sätt, så hinner vi ses en stund iaf 🙂 Försöker vara flexibel med vart vi ses och tid och komma hem till kompisen tex istället för att ses ute.
Om du har flexibelt jobb och många jobbar nära ditt kontor eller där du bor, kanske kan ni ses på lunch? Eller promenad-telefonsamtals-lunch? Det är mysigt och man får en update även om man inte ses. ❤️

Varannan månad kanske. Märkbar skillnad mot innan jag skaffade barn. Nu har jag tyvärr inte så många kompisar kvar, säkert självförvållat en del eftersom familjen och jobb upptar mkt tid men också för att livet ändras för alla..

Typ en gång i månaden – har fina vänner med trivs bäst själv?

Jag har inga barn men de flesta av mina vänner har det. Träffas sällan nu för tiden. 🙁 Jag säger alltid ”ta valfri tid och dag, jag kan jämt” och så väljer de ett datum 6 veckor framåt i tiden… Har en vän jag promenerar med 2 ggr per vecka men hon får barn nu i sommar så vem vet hur ofta vi ses framöver. Upplever att barn skapar distans till vännerna (förståeligt) men också att något hänt efter pandemin?? Som om folk blivit otroligt antisociala och lata efter det? Gick på grillfest förra helgen och av 20 inbjudna så kom 2, jag och min man. De flesta andra hade ställt in samma dag med typ ursäkten ”sorry trött efter att ha ordnat i trädgården, men ha så kul!”… :/

Det här känner jag också igen mig i. Och hur glad jag än blir när någon vän ska ha barn så känns det ändå lite tråkigt eftersom jag av erfarenhet vet att vänskapen tyvärr sällan består. Men det säger jag så klart inte när de berättar om den glada nyheten.

Och ja, jag upplever också att pandemin har gjort något med folk. Det är som att det sociala har blivit jobbigt för många.

Själv är jag tvärtom, har ett jättesug efter tillställningar och social kontakt nu efter corona, och då har jag inte varit extrovert eller så innan ?

Du, jag också! 😀 Jag är faktiskt väldigt introvert och helt okej med egentid, men nu saknar jag fester och middagar och allt sånt!

Ja en del människor blir så efter barn. Ibland vänder det efter några år.

Grillfesten – fy fan vad fult, så gör man inte. Alla kan int heart legitima ursäkter…

Ni som har syskon! Har ni bra relation till erat / era syskon? Mycket gemensamt? Umgås ni regelbundet?

Har 3 syskon, en syster som är 3 år yngre och 2 bröder som är 7 och 12 år yngre. Har jättebra relationer till dom alla, vi har samma humor och kommer bra överens. Hänger mer än gärna med dom!

Inte alls, har en bror som var elak mot mig hela uppväxten, nu hörs vi inte alls. Det är jätteskönt men min mamma är ledsen över det.

Någon mer här som hade många vänner man snackade med dagligen på MSN under första delen av 2000-talet? Jag och min bästis hängde mycket på Lunarstorm på kvällarna när vi gick i högstadiet och gymnasiet, hittade folk på klotterplanket och la till på msn. Skrev med massor av folk i långa perioder, ibland flera år. Några få pratade jag med i telefon och träffade på nån konsert typ men de flesta var bara på msn. Ibland kan jag fundera vad dessa människor gör idag, majoriteten kände man bara med förnamn och vilken stad de bodde i. Diskuterade det här med de jag pluggade med förut men det var bara en som förstod mig haha.

Inte på MSN men på en sims-sida som jag tror hette korvskins. Låååånga meddelanden med en tjej som var precis som jag. Vi skrev lite på MSN men inte mycket. Smsade lite också minns jag och i flera år efter vi slutade skriva regelbundet skickade vi på jul, nyår och födelsedagar.

Kan komma att tänka på henne ibland och undra vad hon gör idag.

Vad fint det där med jul osv?

Ja? vore lite kul att höra av sig, ”hej hej, minns du mig”, men tror inte jag vågar det?

Kom att tänka på låten ”long lost penpal”. Hade helt glömt bort den. Jättefin i alla fall.

Hello, do you remember me?
I am your long lost pen pal
It must have been ten years ago we last wrote
I don’t really know what happened
I guess life came in the way
Let me know if you’re still alive
Let me know if you ever used that knife or not

Och båda hade ljugit om sina liv i breven. Genialisk låt rakt igenom

?

Åh älskade msn, så mysigt! ? Minns fortfarande pirret när jag loggade in och såg att ”ragget” var inloggad. . . ??

Jaa, jag känner exakt samma! Jag är en helt annan person nu jämfört med då vilket gör det ännu mer spännande att tänka på vilka de är och vad de gör

Eller hur! Jag pratade mycket med folk som klädde sig lite efter sin musiksmak också som tonåring så vore kul att se hur de ser ut i dag, förutom vad de gör osv

Hade exakt samma! Vissa av dom träffade jag IRL, typ åkte land och rike för att hänga en helg. Så märkligt att mina föräldrar lät mig göra det egentligen. Jag följer två av dom på instagram och två som jag var ganska ”nära” hade lite ovanliga efternamn så jag har kunnat stalka dom även i vuxen ålder. Lite kul ändå!

Ja. Kanske var det ”andra tider” då så de vågade. Jag har stalkat en på Facebook och en är kompis med en jättestor influencer så henne har jag sett lite om några gånger

Träffade en av mina absolut bästa vänner på lunar! Vi var typ 12, hon från Skåne och jag runt Göteborg. Vi gillade samma band. Chattsde på MSN varje dag. Flyttade till samma stad efter studenten, nu är jag gudmor till hennes dotter ❤️ så jävla tacksam för att jag träffade henne!

Såg nån som skrev att Oscar zia faktiskt var så nervös att han var påväg att spy under mello, stämmer det? Jag trodde på riktigt kväljningarna var del av manus.

Jag också

Någon som vet grejen med Margaux bröstoperation? Det var ju så mycket prat om att de inläggen kunde ge cancer och att man skulle tänka mer än en gång men satte hon in andra inlägg istället?

De ser större ut nu än innan hon tog ut dem…

Hjälp! Hur undviker man att skrämma iväg en ny dejt?
Jag har nyss börjat dejta en kille, vi har träffats ynka två gånger men det har varit jättetrevligt och jag upplever att det är ömsesidigt. Vill därför såklart fortsätta träffa honom. Men, jag vet sedan tidigare att jag är så himla dålig på att slappna av och känna lugnet i sådana här situationer, dvs vara lite chill och bara ta saker som de kommer. I mitt huvud bygger jag upp saker så himla fort och fantiserar ihop saker som just nu är otroligt avlägset. Utåt försöker jag ändå ha en avslappnad approach men vet inte hur bra det lyckas.. tycker det är en hårfin gräns mellan att visa intresse och att vara för positiv. Hur ska man tänka? Hur blir jag bättre på att vara i nuet?

Man är sig själv. Tids nog hittar man någon som tycker om en för den man är.

Det gör man, men man ska tycka om den också.

Jo det är väl självklart, men man ska ju inte hitta någon som tycker om den roll man spelar.

Kan känna igen mig i hur jag brukade vara. Vändningen för mig var att jag lärde mig trivas med mitt liv utan partner, så en eventuell partner skulle bara bli en bonus. På så vis fantiserar jag inte upp en bättre framtid med en annan person, för jag har landat i att mitt liv kommer bli bra oavsett vad som händer eller vem jag träffar. Tidigare var jag väldigt mycket mer inställd på att jag ville gifta mig, köpa hus, skaffa familj osv och då fokuserade jag mer på ytliga attribut hos en partner och inte vem personen var på riktigt och om vi var kompatibla.

Skriv med flera samtidigt, och träffa alla som vill ses. Så när du har en ledig kväll kan du skriva till alla på ”listan” och kan din favorit inte ses är det inte hela världen, då träffar du bara nån annan så länge. Sen när du har vant dig kan du börja rata folk och satsa på en person, medveten om risken att du kanske blir bortvald och sårad (ett måste för att kunna veta om det är nåt på riktigt tyvärr). Men fram tills dess så är det en in – en ut som gäller.

Mvh skrämde bort alla jag dejtade oavsett om jag ens visste om jag tyckte om dem eller inte men hittade kille tack vare ovanstående metod.

Obs vet att man ska vara sig själv men det är inte det lättaste när man känner sig så blottad och sårbar som man kan göra när det kommer till dejting.

Alltså jag stör mig så mycket på ”lyckliga barn, lyckliga föräldrar” eller ”nöjd mamma, nöjd bebis”. Alltså nej? Känns som en ursäkt för att tulla på uppfostran eller i andra fallet att välja/göra nåt som egentligen är litelite sämre för ens barn

Tror väldigt många föräldrar (mammor) rättfärdigar sitt leverne genom det där med ”lycklig mamma lyckliga barn”. Det är så enbart egoistiska mammor tänker. Jag blir ju lycklig av ciggen och rödvinet och att internetshoppa över mina tillgångar………..

Du får kanske ge ett exempel eller någon typ av kontext till detta du nämner. Finns liksom olika nivåer i dessa citat.

Dom uttrycken används väl mest för saker som inte spelar så stor roll i slutändan. Tex om föräldrarna ger bebisen ersättning istället för amning pga orsaker, det spelar ju ingen roll. Om barnen får pannkakor till middag tre gånger i veckan istället för en perfekt komponerad middag, vad spelar det för roll? Jag tycker det är jättetråkigt att gå till lekplats, men när barnen har roligt så blir jag glad. Finns ju massor av saker man gör som förälder som egentligen inte spelar någon roll för barnens ”uppfostran” i slutändan ?

amning har väl dock massa fördelar för barnet? bygger väl upp immunförsvar och liknande?

Jo men ibland funkar det ju inte att amma av olika orsaker.

jag invände mot påståendet att det inte skulle spela någon roll för barnet huruvida det ammas eller ej.

Barnet överlever utan amning. Ibland sitter mamman och lider och mår piss rakt igenom varje amning. Då är uttrycket ”lycklig mamma = lycklig bebis” ett bra uttryck och där av bättre att mamman slutar amma och ger ersättning istället.

Ja om man bara vill att ens barn ska överleva så spelar ju ingenting egentligen någon roll.

Men om alternativet är formula eller inget?!

Det är ju en helt annan fråga som inte har med diskussionen att göra. Diskussionen gällde om det spelar någon roll om barnet ammas eller flaskmatas. Men givetvis ska du ge formula om du inte kan amma.

Ja och när man inte kan amma är ju upp till varje mamma att avgöra.

Ja men ibland vill folk inte amma pga lathet. Och döljer det med ”nöjd mamma, nöjd bebis”

Jag har ammat ett av mina barn och flaskmatat det andra. Flaskmatning är enligt min uppfattning betydligt mer tidskrävande (flaskor ska tvättas och värmas, pulver ska handlas och mätas upp)! Så lathet tror jag knappast det handlar om.

Haha samma här. Det lata på natten vore ju att langa fram bröstet till ungen och ligga kvar i sängen själv. Inte gå upp och göra ännu en flaska med ersättning nere i köket.

Även när man är utanför hemmet är det ju betydligt enklare att ta fram ett bröst än att packa ner flaskor, vatten, antingen i termos eller veta att micro finns, pulver osv och sen rengöra allt det när man kommer hem också.

Generellt sett så blir ju flaskade bebisar stoppmätta och får typ paltkoma i flera timmar medan ammande bebisar brukar vilja småäta mycket mer..

Spelar mycket liten roll i slutändan när barnet växer upp.

Nja. Risken för infektioner, barnfetma och diabetes reduceras, det spelar väl roll?

Reduceras från vad och till vad?

Alltså vad är risken utan och med amning?

Ökar risken för diabetes typ 2 om man inte ammade?

Vet inte. Typ 1 iallafall.

https://www.forskning.se/2021/10/19/amning-kopplas-till-minskad-risk-for-typ-1-diabetes/#

Man vet ju idag inte ens varför man får diabetes typ 1, så att amning skulle minska risken är ju än sålänge bara en teori. En teori bland många andra. Det står t o m i artikeln du länkade att amning ”kan ha en skyddande effekt”. Mitt barn fick diabetes när han var 1 år. Om det vore så väl att amningen hade skyddat ? Ammade honom i över två år.

Evolutionsteorin är också ”bara en teori”.

Nämen lilla vännen, fy så jobbigt att hen fick diabetes i så späd ålder. Respekt till er som fixar det, dag ut och dag in!??

Vad är den absoluta riskreduktionen för dessa saker om man inte ammar sitt barn?

Förlåt. Om man ammar menar jag men det förstod du säkert.

Det är marginell skillnad.

Jag brukar åka och simma. Min 5 åring vill inte att jag åker (får stor separationsångest och blir super ledsen) och skulle han få bestämma skulle jag vara med honom jämt. Men i detta fall så stämmer det verkligen. Jag behöver gå promenader ensam eller åka och simma, få paus från barnen och få återhämtning. Om jag skulle gå på barnens bästa där och då (att var hemma) skulle iaf inte jag orka vara en bra förälder i övrigt ?

Ja det brukar låta så när mamman dumpar sin nyfödda och drar utomlands. För mamman måste vila upp sig osv
Vem tänker på barnen? Samma med skilda föräldrar. Att barnen mår bättre. Det är då långt ifrån alla barn som tycker det är så roligt att fara i en resväska mellan två hem. De tänker inte att deras egoistiska beslut får ut över barnen.

Och sen sitter de och gnäller på bonusbarn som tar för mycket tid av den nya partnern.

Att åka utomlands från en nyfödd skulle jag personligen aldrig göra. Barnet ska inte vara borta från sin närmsta anknytningsperson mer än en timme per antal månad barnet är. Dvs vid två månader kan man lämna barnet borta i två timmar.
Gällande skilsmässa, ska barnet tvingas växa upp i en familj som bara bråkar och med olyckliga föräldrar? Det tar på barnet också.

Jag är uppvuxen i ett ganska dysfunktionellt hem med mycket bråk och jag kan bara säga att det blev såååå mycket bättre efter mina föräldrars skilsmässa! Visst var det jobbigt ibland att bo varannan vecka i två hem men jag kände mig åtminstone trygg. Kunde fokusera på skolan. Slapp vakna mitt i natten av bråk och skrik. Behövde inte oroa mig för vilken stämning det skulle vara när jag kom hem osv. Jag tror inte alltid att kärnfamiljen behöver vara det bästa för ett barn. Men du kanske menar att föräldrar som hatar varandra ska hålla ihop livet ut för barnens skull??

Det finns biologiska orsaker till det uttrycket också. Barn kan gå upp väldigt dåligt i vikt ex om föräldrarna mår dåligt (man vet inte exakt varför men de känner väl av stressen eller liknande). Är mamma väldigt stressad och rädd som gravid finns det större risk för att barnet får adhd, varför man kan fundera över om alla förlossningsrädda ska tvingas lida igenom förnedrande samtal (de flesta är det) hela graviditeten innan de får besked om kejsarsnitt. Är kvinnan rädd under förlossningen finns de större risk att barnet skadas under förlossningen.
Ett barn som växer upp med sköra föräldrar påverkas. Det är därför otroligt viktigt att ta hand om sig själv som förälder också, för ditt barns eget bästa

Tänker att det såklart stämmer ibland. Jag var oerhört olycklig med min förstföddes pappa, och han med mig. Hade såna oerhörda skuldkänslor när vi skulle skiljas, men minns min mamma väninna som sa det uttrycket till mig och det hjälpte mig faktiskt.

Någon som fått hjälp av antidepressiva för PMDS? Hur gick ”utredningen” till, vad hade du för symptom, tell me everything!

Har eskalerat sedan jag fick barn och har sökt hjälp och ska träffa läkare nästa vecka. Men är rädd för eventuella biverkningar av antidepressiva.

Jag hörde av mig till dr.se som lätt som en plätt skrev ut ett recept. Först ett snabbt samtal med ssk, sen ett snabbt med psykolog och sedan läkare. Tog kanske 15-20 minuter allt som allt. Skrämmande lätt!
När första dosen var slut skulle jag be om uppföljning på vc för att få nytt recept men gjorde aldrig det då jag upplevde att det inte fungerade.

Ett samtal till Doktor.se efter ett jättegräl med min sambo, sen var tabletterna fixade. Ett uppföljningssamtal efter två månader då jag fick byta eftersom jag inte mådde så bra av premalex (eller jo, jättebra men sexet blev meh vilket läkaren inte tyckte att jag borde behöva stå ut med).

Någon annan som får enorm klåda av tamponger? För mig har det blivit helt outhärdligt så denna mens har jag behövt ta en paus i några timmar (och haft binda) för att lindra. Klådan försvinner ganska direkt när jag tar ut tampongen. Jag har testat med Ellen/probiotiska och det är inte lika illa men ändå inte bra.
Känner någon igen sig? Är det allergi? Finns det något annst än binda som hjälper, tex menskopp? Vill helst inte börja används binda igen efter 15 år utan ..

Jag har använt menskopp sedan 5 år och kommer aldrig att gå tillbaka till tampong. Blev av med mina återkommande svampinfektioner och är inte längre torr därnere efter att mensen är över. Menskopp är bäst!

Alltså ja menskopp är det bästa. Minns att någon sagt till mig någon gång att en tampong för slemhinnorna där nere är som att gnugga en servett mot tandköttet så nu kan jag inte få bort den bilden ur mitt huvud. UGH vad törrt! Menskopp är ekonomiskt, praktiskt, snällt mot fiffi och… också lite kul att se hur mycket man blöder?! Rekommenderar det till alla när det kommer på tal. Men jag har ”normal” mens och vet inte hur det funkar för andra som blöder rikligt tex.

Kul? ? Vill helst inte se alls..

Men alltså det känns ju EXAKT så! Som att man gnuggar en servett mot tandköttet. Friktionen .. hua
Menskopp it is, orkar inte genomlida detta igen

Ja och så skönt att slippa tänka på om man har tamponger hemma, eller tamponger med sig i väskan eller smussla in dem på toaletten för att byta. Menskoppen är alltid med utan att den syns eller känns, mensen har verkligen blivit 100ggr lättare (förutom mensvärken) efter att jag började med menskopp. Förstår inte folk som envisas med tamponger fortfarande när menskopp finns. Finns det någon som börjat med menskopp och gått tillbaka till tamponger?

Varför är det svårt att förstå, folk är olika ju? Det är ju det där med att skölja ur den, finns inte handfat på alla offentliga toaletter. Det ska geggas med när man tar ut den och häller ut, man ser mer blod då och sen ska den tydligen kokas? Nej inget för mig, håller mig till binda och tampong när det mkt.

Inget fel att vilja ha det, förstår att vissa gillar det. Men ni måste ju kunna se motsatta sidan, alla gillar det inte.

Fattar absolut men vill alltid uppmuntra andra att prova! Känns också skönt att inte betala varje månad för att man har mens… Om jag vet att jag ska på en offentlig toalett med bås brukar jag ha med en liten vattenflaska i väskan (en sån rese-förpackning för schampo) samt sanitetsservetter för menskoppen. Sköljer på toan och torkar koppen med rengöringsservett. Skulle aldrig springa ut till handfatet där med en blodig menskopp ?

Uppmuntra kan man ju göra men du skrev ju ”förstår inte folk som…” En del tycker det är smidigare och fräschare med andra sätt.

Det var inte jag som skrev det. Jag är anonym 20:45. ?

Kommer aldrig ha menskopp.

Ja jag, jag har provat mig igenom hela marknaden av menskoppar men de fungerar inte för mig. Det gör ont (som fan!) när den ska in och ffa ut. Jag har också svårt att kissa med den i, den trycker liksom på något konstigt sätt och att göra annat än kissa är helt omöjligt. Sen tycker jag att det är svårt att tömma den på offentliga toaletter, men det hade jag kunnat leva med. Vi är helt enkelt olika byggda och det är inte helt ovanligt att det inte fungerar med menskopp.

Jag gav menskopp en ärlig chans men gick tillbaka till tampong. Tampong funkar bättre, är bekvämare att ha i, enklare… ja enligt mig alltså.

Alla ni som alltid förespråkar menskopp. Jag har provat flera olika, vill så gärna få det att funka men jag får en otrolig mensvärk där nere av den! Känns som om livmodern ska trolla ut när jag går. Vad gör jag för fel? Eller är bara inte menskopp för mig?

Det låter som att du kanske vecklar ut den vid ”fel” läge? Jag har för mig att det kan göra ont om den hamnar på ett visst sätt mot livmodertappen eller något. Kolla menskopp.se, de har haft en bra FAQ förut iaf där jag lärde mig mycket när jag började.

Din livmodertapp är nog bara ”långt ner”, jag har det och det känns precis som mensvärk med vanlig menskopp inne.

Funkar bra med mjuk menskopp t ex intimina lily cup one (om du inte blöder jättemkt plus vill ha den i länge, skölj i kallt vatten så är den lättare att sätta i). Eller femmycycle låg cervix, finns säkert fler märken med modeller för låg cervix.

Blöder man mycket är dock inte menskopp ett fungerande alternativ den glider ut och så rinner det längs sidorna. Tampong blir heller inte torrt då den glider ju också ut efter en stund med läcker inte. Hade gärna använt menskopp men den funkar bara i början och slutet när det kommer väldigt lite.

Nej däremot hade jag ofta svamp när jag använde binda. Funkade absolut inte för mig. Har inte upplevt samma med tampong. Har du provat de där ellen-tampongerna? Kanske kan de vara något att varva med?

Åh suck, jag har så himla lätt att få svamp så binda är ju inte heller hållbart då.
Yes brukar oftast använda Ellen (bättre mot svampen!) men får klåda ändå ..

Ah okej. Då har jag inga tips. Lycka till.

Menskopp gjorde att jag blev av med prick alla mina besvär kring mens faktiskt! Jag testade ett par olika men blev mest nöjd med Flowcup.

Testa absolut menskopp, det bästa jag gjort! ? Får klåda av att ens tänka på tamponger nu. . . ?

Ja! & är inte helt förtjust i att tömma och tvätta menskopp. Tygbindor funkar och känns bäst, bara att rulla ihop och lägga i en tvättpåse. Sen öppnar man bara påsen innan tvätt i 90 grader, slipper både se och känna ev lukt. Jag har lite svårt för kroppsvätskor över lag ?

https://www.instagram.com/p/CeDL4DhIKiz/
Smygreklam med köpuppmaning..Hon kör helt öppet obekymrat Smygreklam på Instagram och även sin blogg..pengagirig kvinna.

Anmäl om det stör dig.
Men jag antar att det är ditt egna konto och vill locka till klick? (undrar om någon faktiskt följer länken…) Du vet hur det gick kommandoran som blev för girig!?

Följer aldrig länkar som läggs upp här.

Hur skaffar man nya vänner som snart 30-åring? Jag tycker det är jättesvårt och vet inte riktigt hur jag ska göra för att hitta nya ”närmare” vänner, alltså inte bara ytliga vänner, utan personer som man kan prata om allt om. Några tips?

Vill också veta. Har en, lite speciell men Vill heller inte vara ensam. Men hade varit så härligt med fler?‍♀️ särskilt när hon verkar gå all in och dejta en kille nu. Kul???

Ta tillfällena att lära känna nya personer när de ges. Om någon vill prata eller hitta på något, kör på. Tänk inte att det kommer ett bättre tillfälle, ta vara på tillfällena som dyker upp.

Var genuin. Visa vem du är och lär känna personer på riktigt. Spela inte någon du inte är.

Våga var sårbar. Gå inte omkring med höga murar runt dig, släpp garden. Och låt andra vara sårbara med dig.

Bjud på dig själv och var generös. Räkna inte varenda krona, tjänst eller tid och förvänta dig inte exakt samma mängd tillbaka, det är ge och ta som gäller.

Var kontinuerlig i dina relationer. Låt inte saker rinna ut i sanden om målet är att bygga en långvarig vänskap.

Det är mina knep!

Håller med dig i allt! Superbra tips! Har flyttat mycket och detta är det jag söker i folk och gör själv.

Och våga fråga om folk vill ses! Helst själv, utan barn eller partners. Är själv sämst på det men vågar man inte så kommer man ju tyvärr ingen stans.

Skaffa gofriendly! Har funnit massa events att hänga med på där för att skaffa nya vänner ☺️ Åker till exempel iväg på festival strax med, några för mig, helt okända människor☺️

Var bor ni som tycker att det är en bra app? Bor i småstad, här funkar den inte alls.

Tror ni att en man som pratar om sin tjej som ”värdelösa hora” och skämtar om att han ska ”spöa upp den fula fittan” har nära eller långt till fysiskt våld?

100%.

Tror ni att en man som pratar om sin tjej som ”värdelösa h’ra” och skämtar om att han ska ”spöa upp den fula f’ittan” har nära eller långt till fysiskt våld?

Nära.

Ingen aning men en jävla idiot är han ju uppenbarligen.

Ja, och sjukt vidrig snubbe hur som. Vet flickvännen om det?

Japp, rättegång just nu. De flesta är på snubbens sida.

Och det där är det enda som kommit fram i rättegången? Han har skrivit exakt så helt utan bakgrund?

Jag kan bara utgå från mig själv men efter att jag äntligen lyckats få ut mitt ex som under flera år misshandlade mig fysiskt och psykiskt skrev jag vad jag önskade skulle hända honom till min bästa vän. Jag kan i övrigt inte medvetet skada något större än mygg, t o m spindlar blir räddade av mig.

Ordagrant:

“I’ll smack the ugly c*** around before I let her in”
“Did that worthless hooker arrive?”

Du svarade faktiskt varken på min första eller andra fråga.

Jättenära! Låter sjukt ju!

Jag tror absolut inte att det innebär att han skulle göra det – dock en sjukt obehaglig person ändå såklart!

Skulle anta att han redan slår henne.

Beror väl på kontext.

Johnny Depp?

Exakt min tanke!

Att önska sig pengar i bröllopspresent och välja att skriva – swisha till bruden och nr samt ”glöm inte att ange vem det är ifrån så vi kan tacka er” på inbjudan, tankar om det? Undrar även vad ni andra tycker om pengar generellt som önskemål från vänner och bekanta i bröllopspresent. Vad tycker ni? Ska på bröllop i sommar och ja det är bara pengar brudparen önskar sig. Tycker sättet de önskar sig på känns lite, ja jag vet inte, märkligt? Hade hellre sett mer specifikt önskemål men kanske tänker helt fel… vi är i 30 års åldern om det har någon betydelse.

En gång för alla:

– SNÅLT
– SNIKET
– OFÖRSKÄMT

Alla som tycker annorlunda saknar vett och etikett.

Tack för svar! ? Pratade med en annan vän som ska på bröllop även hon med liknande upplägg och önskemål, vi båda kände att hur mycket ska man ge då och om man köper en present istället, blir det helt fel och går emot alla principer? Vet inte hur man ska tänka men känns mest olustigt… Inte för att vi inte vill ge, för det vill vi såklart utan mer sättet det framförs på.

Håller helt med dig!

Alla gör som alla vill. Om man är så emot en så grundläggande sak som vad brudparet önskar sig kanske man inte ska gå på bröllopet. Jag hade avbjudit nån så oskön som ska ha så starka åsikter om en sådan sak

Och om brudparet måste tigga pengar av gästerna så kan de låta bli att ha ett bröllop.

Men tigga presenter är okej?

Man tigger givetvis inte presenter. Vad händer med vett och etikett?

Presenter hör ju till. Jag har inget emot att ge pengar och det är ärligt rätt skönt. Men tycker det låter illa när man verkligen avsäger sig presenter, såsom att man inte vill ha vad för skräp något kan tänkas köpa för man har redan allt, MEN gärna pengar! Tycker man kan utforma det lite snyggare, att pengar är ett tips på present liksom, inte att pengar är minsann det enda vi vill ta emot.

Alla som tycker annorlunda är de som önskat sig pengar i bröllopspresent.

Bryr mig inte alls. Underlättar förvisso för mig som gäst eftersom jag slipper lägga en massa tanke på bra present. Så.. ja.. jag är väl för antar jag. En sak mindre att fixa inför någons äktenskapsfirande.

Det är så pinsamt och patetiskt av brudparet. Hade aldrig gett pengar.

Jag tycker det är okej att önska sig pengar om det är till något specifikt (typ bröllopsresa eller så). Inte bara pengar i allmänhet.
Jag var bjuden på ett bröllop en gång där de hade kuvertavgift OCH önskade sig pengar. Vägrade ge några pengar i present.

Är till bröllopsresa men inget specifikt resemål, då paret har småbarn så blir det inte direkt har det sagt utan om ett par år. Tänker att vi såklart vill bidra antingen till det eller med present men som sagt sättet det är formulerat i inbjudan känns bara så fel…

Tycker också det är formulerat lite… girigt? Med swishnummer och allt och att man ska skriva sitt namn så dom kan tacka en sen. Det är som att dom tar för givet att det är pengar dom ska få. Typ ?

Tycker grejen i sig är helt okej men känns som att de vill att de skriver ut namn så det vet vilka som inte gav? Formuleringen var lite weird.

Vi önskade oss pengar och kunde åka på livets bästa bröllopsresa och det var heeeeelt underbart! Hade aldrig kunnat haft det så bra på resan utan bidrag till resan. Njuter 1000% mer av upplevelser än av framkrystade presenter

Håller med! Är det till något specifikt tycker jag inte att det är konstigt ?

Det är ju riktigt sniket. Räcker med kuvertavgift och skippa present.

äh jag hade swishat 200 kr och varit nöjd med det. antar att de kanske insåg att det blev dyrare än planerat att bjuda in folk. har för mig ena syrrans bröllop kostade ca 250kr per person i matkostnad och då var det inte så anmärkningsvärt någonstans. men tycker inte heller de ska gå plus på att bjuda in folk, vill de inte ha någon minnespryl eller köksapparat så visst, men inte vill jag sponsra något egospel då avstår jag gärna bröllopet

Det är nog inte många som går plus på ett bröllop…

Förstår inte varför det är sniket att önska sig pengar/bidrag eller liknande. Det är väl bättre det än att brudparet får en massa saker som de inte kommer använda?!

Vissa kulturer är det ju väldigt vanligt att man ger brudparet pengar i present som start till deras gemensamma liv. Förstår inte varför svenskar ska vara så bajsnödiga när det gäller att ge pengar i present?

För att majoriteten av svenska par redan har ett gemensamt liv när de gifter sig.

Hade nog inte gjort så själv men tycker det är helt OK.

Jag hade inte brytt mig. Hellre swisha än köpa någon grej de inte kommer använda! Jag hade swishat 5-600kr eller mer om det var en när vän eller nära släkting.

Hellre köpa en grej de har nytta för än att köpa något de inte kommer använda.

Jag gifter mig I höst och vi önskar oss enbart bidrag till bröllopsresa i present. Det har inget art göra med att vi är oförskämda, snikna, inte har råd med bröllopet ect. Vi har bott ihop i 13 år, har 3 barn och helt ärligt – alldeles för mycket saker. Vi har inget behov av fler brödrostar eller kristallglas. Det vi däremot vill är att komma iväg bara vi två, skapa fina minnen tillsammans på en ny plats och hinna smälta allt kring bröllopet. Så vad spelar det för roll att köpa ngt på cervera för 400 eller swisha 400? Det är ju det brudparet vill och det är deras dag. Om du vill göra det roligare så går det ju att slå in pengar på olika sätt. När min bästis gifte sig (önskade sig med enbart pengar) så blåste vi upp små genomskinliga ballonger som vi fyllde med glitter, konfetti och la i en 50-sedel i varje. Fyllde en hel kartonglåda och slog in den som en megapresent. Brudparet blev jätteglada ?

Hahaha är du säker på att de blev jätteglada för att de gick poppa ett stort antal ballonger för att få sina pengar och under tiden få glitter överallt? Låter mer som en present till nån man inte gillar så mycket

Man kan ju klippa upp ballongen med en sax väldigt enkelt, inget popp, inget glitter ?

Men om ni HAR pengarna så är det bättre att inte önska er någonting öht! Så slipper ni ses som pinsamma. Helt ärligt alltså, för eran skull.

Fast det är ju jättevanligt att brudparet önskar sig ett bidrag till bröllopsresan, så det är nog inget gemene man kommer att reagera negativt på. Många ser det också som otänkbart att inte ge en gåva till brudparet när de går på bröllop, så även om man säger att man inte önskar sig något kommer man att få en massa presenter. Bättre då att berätta vad man helst vill ha, tycker jag.

Det är en jättejobbig situation för gästerna som inte vet hur mycket man förväntas lägga. Bättre att säga ”vi önskar oss ingenting, men om ni gärna vill ge något så xxx eller skänk till xxx”.

Då kan de med sämre ekonomi välja själva utan att behöva känna sig fattiga och snåla.

Tycker också att ekonomiaspekten är svår att undvika när det är ett belopp som brudparet önskar och vill veta hur mycket det är för att kunna tacka för. Lägger extremt stor press på gästerna att lägga ”rätt belopp”. Är 200 för lite? Är 600 för lite? Är 1000 för lite? Är lättare att lägga ihop flera stycken och ”gömma sig” om man har dålig ekonomi men när det kommer på en Swish är det svårare.

Där håller jag med. Snyggare att låta någon annan samla in pengarna och skicka ett samlat belopp (så gjorde vi).

Man ger väl så mycket/lite pengar som man hade kunnat tänka sig att lägga på en present?

Exakt, varför inte avsäga sig presenter? Eller be gästerna Swish till välgörenhet? (Typ Röda korset/Barncancerfonden eller liknande)

På vilket sätt är det pinsamt?
Jag bidrar hellre till en resa eller något annat än köper en present som jag inte är säker på att dom vill ha..

Då frågar man vad de önskar sig. Eller om man känner varandra väl kanske man t.o.m. kan fundera ut lämplig present på egen hand?

Och om de svarar att de önskar sig bidrag till resan?

Jag säger inte att det är fel att önska sig pengar till bröllopsresa men om man ändå ber om pengar och swish, då kan man lika gärna säga belopp tänker jag. Min uppfattning är att det finns en förväntansbild av hur mycket man bör få i gåva. Är 500kr snålt, för lite? Är 200kr jättesnål? 1500kr är du en bättre vän då? Det är väl just sätter man framför önskan om pengarna på och att det bara är pengar.

Tycker inte det är problem att önska sig pengar, men tycker deras formulering lät konstig? Lite girig typ?

Kanske andra tycker att vår också lät men vi skrev något likande detta, (skulle flytta kort efter bröllopet):

Då flytten närmar sig undanbeds vi fysiska presenter om inte flytthjälp ingår. Det viktigaste för oss är att ni kommer och delar vår dag! Om ni ändå vill ge en present är ett bidrag till vår bröllopsresa till LOCATION det vi önskar oss mest.

Fick en del på Swish, en del kontanter, och en del fysiska grejer. Tacksam för allt men framförallt alla som kom!

Jag tycker generellt att det är skamligt och oförskämt med vuxna människor som har önskelistor. Det i sig är pinsamt.

Sen om de får en present de inte gillar så blir det missnöje. Man ska vara tacksam över det man får och inte grina över en ful vas.

Är bjuden på ett destinationsbröllop där de önskar sid pengar och de kommer inte att ha fri bar, bara bjuda på dryck till maten (tre glas vin). De önskar sig bidrag till bröllopsresan som de bokat och betalat för flera månader sedan. Jag hade förstått det mer om det hade varit en resa de drömt om att genomföra men de ska med barnen en vecka till kreta.

Beror väl helt på destinationen förvisso (för mig är det utlandsbröllop) men om majoriteten av gästerna måste lägga stora summor på att delta känns det väldigt snålt att därtill önska sig present öht? Att önskan sen är pengar spelar noll roll tycker jag

Ja man ska väl inte önska sig nåt om man man gifter sig på ett ställe som innebär kostnader för gästerna?? Man ska avsäga sig det, kutym.

Har varit på bröllop där brudparet önskar sig bidrag till bröllopsresan som sker precis efteråt typ ”vi önskar oss inga saker, vi vill bara att ni kommer, men om ni vill ge ett litet bidrag så kan ni swisha på…”. Vet ju att bröllopsresan redan är betald så det känns liksom som att de ska ”tjäna in” lite bidrag ändå..? Lite kluven där. Till ett annat par som önskade sig bidrag valde vi att lägga euro i ett kuvert med en ”instruktion” vad pengarna var öronmärkta till (typ mysig middag med gott vin) och så skickade de en bild från middagen som tack.
Men på nåt sätt tycker jag det känns lite sniket, tex ett bröllop där de önskat sig pengar, bröllopet var i en helt annan del av landet för många gäster och man bokat hotell två nätter, resa, tagit ut semester etc..

Har varit på tre bröllop där de önskat sig pengar till bröllopsresa. Bara ett av paren åkte på resa. Ena paret la pengar på renovering av kök och veterinärkostnad och det andra paret skyllde på att de aldrig kom iväg pga småbarnen. Känns bra att man bidragit till deras vardagliga utgifter ?

Och du fick antagligen en fantastisk dag och kväll i utbyte oavsett vad dom la pengarna på.

Ja. Fortfarande pinsamt och fult gjort av brudparet.

Ja det känns väl bra att ha bidragit med något de behövde och ville ha

Hade du köpt en brödrost hade du också bidragit till en ”vardaglig utgift” fast i form av en pryl.

Tycker ärligt att många gäster låter mer snikna än brudparen.

Haha håller verkligen med..

Förstår inte varför man inte unnar sina vänner att önska sig vad det vill även fast det är pengar. Det om något är ju pinsamt.

Jag gillar inte heller det där och skulle aldrig swisha pengar till någon i bröllopspresent.
Jag hade kommit på något annat/roligare sätt att ge pengar istället.

Matplatsen har ofta reklam för vin, sprit varvat med reklam för diverse klädkedjor. Sen lite recept för sakens skull. Häromdagen skrev hon även att hon hade loppis med när 400 plagg. Så uppenbarligen behöver hon inte kläder utan har de i överskott men inspirera andra går bra tydligen så länge hon tjänar på det. Och har även märkt att inga kritiska ifrågasättande kommentarer förekommer på hennes blogg förutom med frågor om var något kommer ifrån eller tips på mat. Och dyrkan samt beundran. Man frågar sig antagligen släpper hon inte igenom sånna kommentarer med ifrågasättande utan kan hända att hon skriver en del av de själv eller ber en av sina väninnor.

Är det någon härinne som har/haft väldigt svårt att bestämma sig om de vill/ska ha barn eller inte? Om ni tillslut bestämde er, vad landade ni i? Vad avgjorde? Hur känns det idag?

Jag och min partner är otroligt ambivalenta gällande detta och det är så jobbigt att det gäller något som är så definitivt och har sådan stor påverkan på ens liv. Hur rätar man ut sina känslor/viljor egentligen?

Tror det klokaste är att tänka hur vill du att ditt liv ska se ut när du är …50? Och är barn och barnbarn en del av den drömmen? Sen är det inte självklart att man kan få barn så vänta inte för länge, blir svårare efter 30.

Har så svårt att föreställa mig det, försöker nu och…blir liksom tomt i huvudet haha… vem jag är när jag är 50 kanske är annorlunda. Nyss fyllt 30 och lever nog inte som jag föreställde mig när jag var 20 eller 10, men älskar mitt liv idag ändå. Förstår absolut hur du tänker och menar och tror det är väldigt klokt om man kan tänka så, men antar att jag känner/tänker mer på närmre tid.

Ja, ålder är en faktor också. Precis blivit 30 och min partner är ett år äldre (även om det är min ålder, som kvinna, som spelar mest roll vad gäller fertilitet). På ett sätt är det också så att skulle det vara så att vi inte skulle kunna få barn senare så tror vi båda idag iallfall att vi nog kan vara okej med det. Vi känner oss trygga i att vi förmodligen kan ha fantastiska liv utan barn såväl som med barn, så det är mer en fråga om ”om vi har ett val, vad är bäst val som vi inte kommer ångra?”.

Tja, jag fick aldrig barnlängtan men när jag var 35 bestämde vi oss för att köra eftersom jag såg mig själv som någon med barn någon gång långt fram i tiden. När jag var 30 var jag ljusår ifrån att ha lust och egentligen var det inte annorlunda när jag var 35 heller men då trodde jag att det var akut läge. Jag blev gravid på första försöket och allt blev väldigt annorlunda men ändå bra. Jag tror att det andra livet utan barn hade blivit bra det också (och man hade sluppit livets största skräck: att något ska hända ens barn) men då hade jag inte haft mina fantastiska ungar. Summa summarum: Man kan inte alltid veta vad man vill och det kan bli bra på många sätt. Man får ta det som det kommer.

Vad är det främst som får er att tveka? För mig var det nog att jag alltid har haft ett stort behov av egentid men nu vill jag inget annat än spendera all (nåja) min tid med min dotter. ? Med bara ett barn finns det all möjlighet till att resa och ha tid över till sina egna intressen så jag känner mig heller inte låst, vilket var ytterligare ett orosmoment för mig. Nu väljer vi mellan att skaffa ett till eller inte…

T.ex. ser vi nackdelar i att sätta någon till livet (som inte bett om det direkt liksom) när vi vet att det finns så mycket hemskt i världen (klimatkris som bara blir värre, konflikter och krig och bara allmänt hur svårt livet kan vara för många). Tror inte denna invändning hade spelat lika stor roll för oss om vi kände en enorm och stark längtan efter barn. Tror detta blir mer påtagligt just för att vi känner en viss tvekan kring att skaffa barn – då blir det liksom att man börjar blicka utåt ännu mer för potentiella negativa/positiva aspekter för att försöka komma till ett beslut.

Men på ett mer personligt plan, så absolut att inte behöva ansvara för någon. Vi trivs väldigt bra i en livsstil just nu som inte innefattar barn, älskar friheten att kunna vara själviska och välja att ta sovmorgon, spela spel en hel natt bara för att man känner för det, spontant gå på bio eller åka på en weekend osv. Sådant är ju inte möjligt på samma sätt med ett barn, även om det är precis som du säger att man (iallfall med bara ett barn) ändå kan bevara en hel del av det.

Men tror den känslan också förstärks av att det var först rätt nyligen vi verligen kunde börja ha den livsstil vi har nu och trivs i. Vi båda studerade länge och bröt oss sedan in i våra karriärer, perioder där vi inte hade vare sig tid eller resurser till att leva som vi gör nu. Precis när vi skulle kunna börja njuta av mer fritid och resurser så slog pandemin till och vi satt inomhus nästan hela tiden i 1.5+ år (bodde utomlands med hårda restriktioner). Kanske är det så att om vi får ”leka av oss” ett par år nu, så kanske det känns mindre jobbigt att ge upp vissa saker för ett barn? Att längtan och viljan att ha ett barn överväger. Känns bara lite stressande iom att vi ändå är 30-31 nu, även om det inte är någon jätteålder heller.

Jag förstår dig precis! Lever så, fritt, med bara ansvar för oss själva och tid och pengar att göra vad vi vill med. Fick också det livet närmare 30 men inte blivit ”klar” med det än, tröttnade aldrig ? Tyckte heller inte det var värt att offra då jg inte kände längtan. Intressant dock är att alla känner inte en intensiv biologisk längtan utan de vill inte ha ett liv utan barn eller är nyfikna på det och vill uppleva det. Det får man ju också känna efter, om man är den typen.

Nej, det är det också – just nu känns det inte som att vi någonsin kommer tröttna på att leva så här! Så skönt att äga sin fritid och ha resurserna, möjligheten och tiden att nyttja den som vi vill.

Någon riktig längtan finns inte som du säger, utan mer att vi kan, trots alla negativa aspekter, också se några intressanta och positiva aspekter med föräldraskap. T.ex. kan vi känna att det vore mysigt och spännande att ha en liten tredje ”lagkamrat” som man får uppleva världen med på nytt – vi kan upptäcka att lära och uppleva tillsammans genom utflykter, museum och andra aktiviteter. Men sen kommer man direkt ihåg att för att komma dit måste man också först gå igenom 5-6 år av sömnbrist, blöjbyten, vabb och annat som verkar riktigt trist och jobbigt. Som sagt, verkligen ambivalenta över hela grejen haha.

Ja jag kan också se de grejerna men det är ju verkligen mkt jobb också. Har sett det på nära håll när nära vänner fått barn. Men om man vill så är det väl sätt det. Ni behöver ju inte ha jättebråttom då ni ändå inte är så gamla, några år kan ni vänta. Ni har ju bra utgångsläge också i och med att ni inte har stark längtan och tror livet blir bra oavsett. Går det så går det liksom?

”Om man vill det så är det väl värt det” skulle det stå…

Er ålder är verkligen inget att tala om. Speciellt när ingen av er är säker på om ni vill ha barn. Jag hade hellre väntar och känt efter om det verkligen är det jag vill göra för att få barn är ingen lek. Slut på spontana grejer och sovmorgnar tillsammans och framför allt orken tar stryk. Stressa inte, bättre isf att avstå än att man ångrar sig.

Det första jag och min man pratade om när vi träffades var barn. Ingen av oss vill ha barn. Så vi är båda ”fixade”.
Det finns så många barn kring oss som vi kan låna, och lämna tillbaks när de blir griniga.

Ja, då är det ju lättare såklart om man vet tydligt vad man vill. Har inga problem alls att förstå varför någon vill eller inte vill ha barn. Problemet är för oss att veta vad som väger starkare.

Ja jag hade väldigt svårt. Svårt att veta vad man egentligen vill och vad man väljer/väljer bort. Började bli lite äldre och tänkte att det är väl dags att köra om man vill ha men ville inte det då jag inte kände längtan. Ville liksom inte inte skaffa barn bara för att eller för att inte ångra mig. Är fortfarande inte för sent troligen men känner mig nöjd med mitt liv som det är, vill inte ha mer ”jobb” och mindre av det jag gillar.
Jag har frågat samma fråga i öppet spår faktiskt, för några år sen. Vet inte om nåt råd hjälpte eller hur jag faktiskt landade i sett. Men våga tänka utanför boxen, försök tänka på vad du vill och vad som är samhällets normer/förväntningar. Fundera på vad du vill ha ut av livet, hur ser ditt drömliv ut om 10-20 år, vad behövs för det, vad innehåller det? Och gå inte på detta ”man ångrar aldrig ett barn”, det finns det visst folk som gör och det är inte lätt.

Det kan jag verkligen relatera till, ingen av oss vill skaffa barn bara för att. Att inte ångra sig är inte heller en bra anledning att skaffa barn känner jag, även om just risken att ångra sig är något vi pratat om – men det är som sagt inte en tillräcklig anledning för att skaffa barn för oss. Precis som att inte ångra ett barn aldrig kommer vara en tillräcklig anledning att skaffa barn för oss.

Det är ett jättebra tips tror jag att försöka tänka hur man vill att sitt framtida liv ska se ut, någon ovan var inne på liknande. Tycker bara det är så otroligt svårt. Jag antar att mina prioriteringar och vad jag gillar kommer förändras med tiden. Vad jag gillar att spendera min tid på idag, vad som får mig att må bra, villka jag helst umgås med osv. ser ändå rätt rejält annorlunda ut idag än för bara 10 år sedan. Blir som ett stopp i huvudet liksom när jag försöker tänka längre än 5-10 år bort. Men om jag försöker tänka om 10-20 år med barn såväl om 10-20 år utan barn, så tycker jag båda de liven ser väldigt trevliga ut och som att jag kan trivas i det. Men det hjälper ju tyvärr inte med beslutet i nutid.

Nu har inte jag bestämt mig än om jag vill ha barn heller, men vill bara säga att 30 är ingen ålder. Låter ju verkligen inte som det är något ni vill nu, så lägg det på hyllan några år och se om ni ändrat er då? 🙂 Jobbar själv på BB och tagit hand om flera förstföderskor som är 35+, så det finns tid kvar, förutsatt att allt går som det ska.

Om du kollar in äldre personer i din omgivning och hur de har det, och vilket liv du vill att ditt liv ska likna?

Småbarnstiden försvinner på ett ögonblick. Jag hade småbarn, helt plötsligt är de myndiga! Vad hände?

Nu har jag tre unga vuxna som är jättetrevliga och roliga att umgås med och de förgyller verkligen mitt liv.

Jag har vänner som inte har barn. Våra liv är rätt lika idag vad gäller jobb, semester, vänner etc. Däremot har jag en stor familj och nära relationer till barnens vänner och partners, och mina vänner utan barn har inte så många yngre i sitt umgänge. Det är väl det. Man håller sig yngre tack vare barnen och deras umgänge.

Det sista vet jag inte om det stämmer på så många dock.. Man kan också absolut ha mkt kontakt med yngre ändå såklart, genom jobb, vänner och familj.

Man tycker kanske tiden går snabbt men det är ändå 20 år av sitt liv vi snackar om. De bästa åren också.

Japp. Jag sa hela livet ”aldrig barn!” fram tills jag var ungefär 28. Då började det bli ”okej kanske i framtiden”… Och nu förra året pratade jag och min man mycket om det. För oss handlade det mycket om att tänka på vad för framtid vi vill ha. Det som kändes mest lockande var faktiskt att se en liten familj på oss två och ett barn (vi vill inte ha flera, vad vi känner nu iaf). Kändes som en fin vision att få vara med och skapa ett liv, ha familjegemenskap, fira högtider och se hur kul det är för barnet o.s.v… Svårt att förklara. 🙂 Men alternativet var att livet skulle tuffa på i ungefär samma tempo som det gjort senaste 5 åren och det känns inte särskilt inspirerande. Trivs med livet, det är inte det, men tror det saknas lite utmaning och att någonting händer. Tror också vi skulle vara väldigt bra föräldrar. Jag är uppvuxen med dysfunktionella föräldrar så har ibland varit rädd att bli så själv, men insett att jag inte kommer bli det.
(Känns som om jag kommer få massor av kommentarer om att jag tänker fel, är ego, eller är sjuk i huvudet osv ja ja jag orkar faktiskt inte traggla det för mycket, snälla bara acceptera att alla tänker olika). Så tänkte vi alla fall och började försöka för 1 år sedan. Haft ett missfall och är nu gravid igen. Jätteorolig det inte kommer bli något… Men bara att låta tiden utvisa.
Många är så definitiva i sina planer att aldrig få barn eller ett specifikt antal och så men jag tycker man ska vara öppen för att man förändras hela livet. Man måste inte planera och tycka likadant nu som för 10 år sen.

J beror ju på vad man har för liv och om man vill ändra det eller ej.
Varför skulle nån tycka du är ego och sjuk i huvet? Inte mer än nån annan som skaffar barn ? (alltså man kan hävda det om alla som gör det i dessa tider, säger inte att jag håller med).

Ja precis, jag förstår verkligen att vissa älskar livet utan barn, friheten och allt. 🙂
Äsch egentligen bara för att folk kan vara så jäkla på hugget här och börja hacka på minsta lilla grej man skrivit ibland…

Håller tummarna att det ska gå bra för er ❤

Tack 🙂

Kanske du kan försöka landa i att du inte vet ett tag? Försök också reda ut vad det är som är du och din vilja och vad som är samhällets normer och vad som är förväntat av dig?

Jag och min man la det lite i ödets händer en kväll för 18 år sen, händer det så händer det. Det hände, vi fick ett barn! Sen gjorde vi samma sak ett par år efter och då hände inget. Så det blev ett barn. Man kan gambla lite också och se vad som blir!

Tror man får börja med att inse att många av oss tillhör gråskalan, alltså varken ”måste ha barn!!” eller ”vill absolut inte ha barn!!!”. Du kanske aldrig kommer hitta ett beslut som du känner dig så säker på att du bara YES, där satt den! Så leta inte efter ett a-ha-moment utan leta efter ett beslut du är bekväm med och känner dig nöjd med.

Red i VAD du skulle vilja ha ut av ett föräldraskap – finns det andra sätt att uppfylla de sakerna? Eller är de helt avhängiga ett eget barn?

För allt du skrev om klimatet osv är väldigt bra och starka skäl att avstå (när man ändå velar som du gör menar jag). Så jag tycker du ska utforska barnfriheten. När jag beslutade mig för att inte skaffa barn var det som att en sten lyftes från mina axlar.

Jag tror att det är beslutet i sig (oavsett för eller emot barn) som gör att en Sten lyfts. Det är ju ett otroligt tungt beslut och veligheten är den värsta. När man väl bestämt sig, vad man än bestämt sig för så känns det ju jätteskönt att slippa leva i limbo ❤️

Absolut!

Känner exakt som du (så tack för att du skrev!), bara det att min kille är säker på att han vill och jag är osäker. Ena dagen känns det mysigt. Jag tänker på att vi skulle ha en till lagmedlem, allt roligt vi skulle göra ihop, pyssla, bada och leka i naturen. Och andra dagen har jag fullblodig panik och tänker att det skulle förstöra mitt liv. Det lutar dock mot att jag ska våga hoppa. Försöker tänka på min närmsta familj (föräldrar och syskon) och hur mycket de betyder för mig. Då känns det inte lika jobbigt 🙂

Det är ganska stor skillnad på hur många barn man skaffar också. Med ett barn kan man leva på sitt liv ganska mycket som innan. Smidigt att resa, lätt att få egentid och man har orken kvar till allt annat roligt i livet.

Med två blir det inte dubbelt så jobbigt – det blir tio gånger jobbigare.

Nja inte för alla. Min kompis har ett barn och de har inte ork och tid för samma saker som innan.

Känner exakt samma sak. Ena dagen vill jag och andra vill jag inte alls och min kille känner likadant. Vi båda är 31 år, så har ju inte all tid i världen på oss att fundera heller. Har alltid tänkt att 32 är en bra ålder att skaffa barn men är absolut inte redo för det. Känner inte att biologiska klockan tickar överhuvudtaget men när jag tänker på framtiden så tänker jag att jag umgås med mina vuxna barn när jag är i 50-60 års åldern…

Så skulle vilja ha vuxna barn men inte alls sugen på allt innan det.
Vet inte alls hur det kommer bli i framtiden och jag tycker det är jobbigt eftersom det känns så självklart för alla andra att skaffa barn.

Grejen är den att du inte vet hur er relation är när du är 50. Finns ju alla exempel från de som är bästa vänner med sina barn, till de som avskyr varandra. Min mamma ringer aldrig mig t ex. Vi ses någon gång vartannat år. Det är verkligen inte ovanligt med föräldrar och barn som brutit med varandra helt, jag har många bara i min bekantskapskrets (sen har jag en del med fin, okomplicerad relation också förstås). Du kan även få ett barn som är sjukt och kräver assistans hela livet.

Skaffa barn om du vill ha barn nu, inte för att du förväntar dig något specifikt om 20-30 år. Då är det lättare att investera tid och kärlek i vänners/släktingars barn.

Fast det där sista… Vill bara påpeka att alla faktiskt inte har nära kontakt med vänner och släktingar heller. Eller ens barn i den kretsen. Varken i min familj eller mun mans familj finns några barn, och blir troligtvis inga heller. Och våra vänner har inte haft något intresse av att vi ska lära känna deras barn. Efter mitt missfall har jag själv av minst 2 vänner fått höra ”du får bli den där härliga mostern eller extramamman om det inte blir något eget barn!” Men den kommentaren gör mig helt ärligt ledsen för jag vet att det aldrig kommer hända.

Vad märkligt med vännerna, hur gör ni när ni umgås då? Träffas ni alltid utan barn? Skönt iofs men ofta vill man väl att ens vänner ska lära känna, kunna umgås med och tycka om ens barn? Varför hålla sina olika delar av sitt liv helt separat?

Ja, vi ses utan barn. Jag har aldrig sagt att barnen inte är välkomna, men tror att vännerna känner att barnfria/barnlösa inte vill umgås med barn? Jag tror också de själva vill passa på att komma hemifrån och käka lunch eller middag ute, och pigga 3-åringar gör sig inte jättebra på alla ställen kanske… Kanske förändras det i framtiden men det känns verkligen inte så tyvärr. Tycker att ju mer tiden går desto mer skärmar vännerna av sig för att prioritera familj och nonchalera vänner. Som sagt så är det förståeligt på ett sätt, men så klart tråkigt…

Oj vad tråkigt. Förstår inte såna personer, är inte vänner viktigt? Nära vänner är ju som familj. Man behöver ju fler människor i sitt liv än partnern och barn liksom…

Tack för att du skrev detta! Är i exakt samma situation. Men är något år äldre. Denna fråga förgör mig. Tycker att det är så otroligt svårt att veta. Känns också som att det inte finns någon att prata med om detta.

Någonting som också växt sig allt starkare är känslan av att vara avvikande och udda. Allt mina närmaste vänner pratar om är graviditeter och barn. Känns tufft att välja bort utifrån att väldigt få väljer att leva barnfritt, men också ur den aspekten att man blir extremt ensam? Jag förstår att det kan skilja sig, men alla jag känner är extremt låsta och till synes ointresserade av annat i livet. Så någonstans blir man ju själv också ofrivilligt isolerad med sin partner.

Det finns många som väljer det livet! Kanske finns Facebookgrupper för det? Vet att det finns en instagram och podd som heter Barnfrihet. Då pratar man ju inte med nån men får höra om olika människor som valt det livet. Man behöver inte bli ensam om man har vettiga vänner som fortfarande kan umgås fast de har barn. Vänskapen och sättet man umgås förändras dock. Men ingen bra anledning att skaffa barn. Får intrycket att du bor i en mindre stad? I storstäder är det inte ovanligt med barnfria kvinnor/par och man kan skaffa såna vänner.

Jag kan tipsa om några poddavsnitt nedan. Ta i beaktning att jag är frivilligt barnfri och partisk såklart, så ta’t med en nypa salt. Men du kan se det här som argumenten på emot-sidan i en klassisk för/emot-lista:

Podden Barnfri
https://open.spotify.com/show/24xKSWO9ZF4jDVa1C4839j?si=n23dDlB6SoSmy_Gt6Isamw
(Rekommenderar särskilt avsnitt om 29 och 27 om andra med ambivalens, avsnitt 5 och 36 om ett barnfritt par och de kanske lite jobbigare avsnitten 69, 32 & 48)

”Jaså du, man ska bli farsa” – Känsligt läge, P1
https://open.spotify.com/episode/5fnJS8Qgd4d2MSYIGNsLlc?si=YXD1QE8_SbOmRvFMIyKJeQ

”Att vara dålig som förälder” – Känsligt läge, P1
https://open.spotify.com/episode/0rrrsh7itE50vqRHOvy0gR?si=tWYce7z-TO-XSRL8-AMwyg

Jag tror generellt att plus-sidan är mer representerad i media så det är svårare med specifika råd. Men t.ex. kanske du kan läsa om lite olika berättelser och familjelyckor på tidningen/sajten Mama? Och prata med dina/era egna föräldrar och vänner med barn, som kan berätta om sin barnlycka (och kanske ge ett ärligt resonemang av både för- och nackdelar).

Jag tror det kommer gå superbra för er oavsett hur ni väljer att göra, eftersom du ju verkar eftertänksam och ni verkar göra ett väldigt överlagt och informerat val.

Gissningsvis är nyckeln till beslutet att både väga in rationella argument – och sedan känna efter känslomässigt hur det känns ”irrationellt”. Kanske behöver ni heller inte spika det nu utan kan sätta en deadline längre fram där ni tar beslutet och kan låta det mogna fram tills dess?

Lycka till!

Får sån ångest när jag tänker tillbaka på min gymnasietid. Det enda jag gjort är helt seriöst att plugga. Det är såklart kul att gå ut med alla A nu, men samtidigt jobbigt att det någonstans har kostat mig mitt sociala liv. Tycker det är så svårt att hitta en balans mellan att hinna plugga ordentligt och att ha roligt på fritiden, gå på fester osv. Det har blivit att jag inte vågat prata med folk utan oftast hållit mig avsides på håltimmarna och pluggat. Pandemin bidrog också till att man blev mer isolerad. Har därför knappt byggt några djupare relationer överhuvudtaget med mina klasskamrater under de här tre åren. Känner mig så vilse nu när jag tar studenten, de enda kompisar jag har är många bekanta som jag alltid är ett andrahandsval för, och inte direkt några jättenära bästa kompisar. Hoppas det kanske löser sig när man pluggar vidare?

Tänkt/känt lite samma ibland, att jag borde festar mer? Men då hade jag ju inte haft så bra betyg. (Länge sen nu, är 38 så har slutat tänka på det.)
Många finner sina närmaste vänner efter gymnasiet, tex på högskola, jobb eller via intressen. Du är ung, det sociala kan du ta igen ❤️

Jag gick inte mycket på fest och pluggade inte så mycket haha. Kom ändå in på en bra utbildning och har börjat festa ordentligt nu (är snart 28), det går bra det med! När du ska plugga vidare, ta en studentstad bara! Det gjorde inte jag och det fanns noll sammanhållning. Men gör det inte direkt, ta minst 2-3 år att göra allt möjligt, dra till nya zeeland och plocka kiwis och lev life ett tag, kanske, om du vill. Du kommer träffa jättemånga kul människor på vägen, vissa hänger kvar andra inte men det är okej!

Var precis som du, stressade ihjäl mig från när jag var 15 tills slutet av gymnasiet. Sen vände det. Ditt liv börjar nu! 13 år efter studenten har jag kontakt med 2 från min klass. Däremot har jag många vänner som jag träffat efter det! Ta några år och lev livet, ut och resa, träffa nya människor. Stressa inte, du är så ung! Min bästa tid var när jag var typ 22-25, fan va roligt jag hade det. Och så orädd jag var. Det kommer bli super! Och snälla, om du börjar plugga direkt, så ta lite ledigt ibland och ha kul! Du kommer inte ångra det. Att faila en tenta är inte hela världen.

Det är lugnt, som Homer Simpson säger ”there’s a time and place for everything and it’s called college”. Med höga betyg lär du plugga vidare och festandet på högskolan är bäääääääst! ?

VET DU VAD, du har prioriterat helt helt rätt! Inser nu bortåt 30 hur viktigt det faktiskt är med bra gymnasiebetyg eftersom de gör att jag kommer in på i princip vilken utbildning som helst. Det är en sån himla trygghet att veta att jag kan sadla om när som helst, om jag vill. Medan högskoleprovet behöver förnyas var femte år så har du dina betyg livet ut. Bra jobbat!

Gällande socialliv så kommer man ändå ”ömsa skinn” så många gånger genom livet, med nya umgängen, kollegor, partners och partners kompisar osv. Så det är faktiskt ingen garanti att man har kvar festkompisar från gymnasiet i vuxen ålder. Man inser mer och mer ju äldre man blir att man faktiskt har mer gemensamt med nya bekantskaper med gemensamma intressen osv, än gamla skolkompisar som man kanske helt vuxit isär över åren. Så jag tycker du kan lugna dig med den sociala ångesten och istället känna pepp på att gymnasiet är över, betygen är kirrade och du har ett helt liv framför dig att träffa nya människor – och stifta nya bekantskaper med människor som faktiskt passar dig, snarare än människor som bara råkades tutas in i samma klassrum som dig under tre års tid. Det kommer gå toppen ???

Och som nån annan skrev: gymnasiefesterna är INGET mot studentlivet på uni ? du kommer kunna ta igen dina ”förlorade fest-år” flera gånger om när du börjar plugga hehe

Jag har en konstant molande känsla i knäna. Nån idé vad det kan vara?

Jag har så varje år i perioder, ofta när det är blåsigt och kallt ute. Har en del ledproblem i släkten så jag har mest kopplat det till det. Enstaka gånger får jag ledvärk när jag är sjuk i feber och förkylning, kan det vara något sånt?

Det godaste att grilla nu när säsongen är igång? Behöver lite inspo.
Kör alltid samma gamla vanliga tillbehör typ halloumi, majskolv, grillök, fyllda svampar, sparris. Har ni något goda tips?

Padrones! Sen på med massor med chili, lime, parmesan, salt.

Har du möjlighet att få tag på valentinasås och tajinkrydda så på med riktigt av dessa. Njut.

fiskpaket! firre, lite tillbehör, citronskiva, baka in i aluminiumfolie och släng på grillen ?

Marinerad zucchini ?

Är det någon i Stockholm som nyligen varit och fixat pass och som har fått det färdigt redan? Är spänd på hur lång tid det egentligen kan ta. Pass-killen sa för ett par dagar sen att det kan ta upp till några veckor nu men det kan också gå snabbare, typ en-två veckor. Mkt oklart.
Lär ju inte kunna boka någon resa om passen blir klara först i mitten/slutet av juli, dels är ju semestern på väg mot sitt slut och dels lär resorna kosta fruktansvärt mycket så nära inpå ;(

Framförhållning ?

Det får väl bli en Sverigesemester. Inget fel med det, ganska trevligt faktiskt.

Marcelo och hans tjej, vad händer där!!???
Sthlm igen antar ja ?

Ja!

Japp- för det var nämligen färgen lila på ungens förskola lärde jag mig igår på ÖS?

Inte på förskolan, på hemsidan.

HAHAHAHA jag läste det som att rutorna (fönsterrutorna dvs) var lila på förskolor i Stockholm ?‍♀️?‍♀️?‍♀️?‍♀️

Jag med ??

Omg jag med haha!!

Haha jag med ?

Jaha- jag trodde d var några målade rutor/fyrkanter på själva förskolan?

Hur många exakt lika kommentarer om detta kommer komma innan de flyttar? Vänta och se

Elsa Billgrens blogginlägg häromdagen. Hon besökte keramikern Birgitta Watz i hennes ateljé och köpte x antal tallrikar. Jag skrev att Watz keramik är väldigt vacker men väldigt dyr. Jag frågade om hon hade fått inspiration från sitt favortithotell Ett Hem. De har nämligen allt sitt porslin från just Watz. Min fråga raderades förstås. Inlägget var med säkerhet ett sponsrat inlägg, men som vanligt framgick inte detta. Självklart har Elsas inlägg koppling till Ett Hem, varför inte säga det.

Det lät som en rätt dryg kommentar så förstår varför hon tog bort den..

Eller så har du fel i ditt antagande och hon tyckte att din kommentar var otrevlig. Det är inte en mänsklig rättighet att få vara spydig mot influencers.

Hur vanligt är det med baby showers nu för tiden?

Jag är gravid och jag tror inte att jag kommer få någon baby shower. Vilket inte gör mig så mycket. Alla mina nära kompisar bor inte här och de känner inte varandra. Så jag förstår att de är svårt att ordna.

Kommer folk tro att jag inte har nå vänner som bryr sig om mig om jag inte får en baby shower?

Tror inte någon öht kommer reflektera över det då alla har fullt upp med sina egna liv. Dessutom är babyshowers det tråkigaste som finns. Jag väntar min tvåa och sagt till mina vänner att bjuda mig på en kul utekväll till vintern ist,?

Tror inte folk tänker så, jag skulle aldrig reflektera angående det. Alla har ju verkligen inte sånt heller, larvig importerad grej.

Ingen av mina vänner har haft någon baby shower. Tror det är vanligt i vissa typer av umgängen bara.

Om du inte bor i USA borde folk inte tycka det är konstigt att du inte får en baby shower. Det är väl inte vanligt i Sverige utanför influencervärlden?

I vissa kretsar verkar det vara det. Mindre städer tex.

Det är vanligt, i alla fall bland folk jag känner som fått barn (personer från olika delar av landet) inklusive mig själv

I mina kretsar förekommer det inte.

Det är nog lika vanligt att få en som att inte få en. Skulle inte hänga upp mig på om jag inte fick någon, tänker att dina vänner kommer visa uppskattning och gratta var för sig när barnet kommer. Behövs ingen samlad uppvaktning för att veta vilka vänner man har som vill gratta ?

jag har varit på två, en jag var bjuden på som var otroligt stel och tråkig och en jag ”var tvungen” att ordna eftersom det var min syster. den var mycket trevligare och mysigare men samtidigt jobbigt och dyrt att behöva ordna med. jag själv vill absolut inte ha någon! har sagt det till de som potentiellt isåfall hade varit dem som ordnat den och hade de ändå överraskat mig så hade jag nog vänt i dörren. har aldrig reagerat på om någon jag känner eller inte känner har en babyshower eller inte!

Ska på bröllop om några veckor där de inte önskar sig presenter, men att man gärna får bidra till deras bröllopsresa om man vill ge något. Hjälp, hur mycket ger man som ett par?? Hatar att uppfattas som snål haha, men blir ju också fel att ge för mycket. Paret är inga jättenära vänner utan vi är i samma vänskapskrets och träffas bara några gånger per år om det spelar roll.

Då behöver man ju inte ge så mycket, det kan ju inte anses konstigt. 300-500? Beror ju på er ekonomi också.

Tror ni att poddar där det surras om egentligen ingenting kommer att dö ut snart? Jag tänker t.ex Tvillingpodden, Surret, Ursäkta osv?

Ursäkta har ju ändå been going strong i över 2 år nu. Så nää tror framgångarna för dem fortsätter. Kanske att podden gradvis blir sämre för att de har många andra projekt på gång?

Förstår mig verkligen inte på såna poddar! De är ju inte särskilt intressanta människor?

Orimlig arbetsbörda! Har tagit upp två gånger med min ganska nya chef att mitt jobb är för brett och att jag helt enkelt inte klarar av det. För perspektiv så har jag hand om 80% av vår omsättning, vilket det på motsvarande marknader sitter flera personer. Min före detta chef var väl medveten om problemet, men fick inte till att anställa fler. Min nya bryr sig inte. Hur ska jag ta upp det så att hen fattar att jag är på gränsen och att jag snart kommer behöva sjukskriva mig? Letar självklart annat under tiden…

Tycker du ska kräva mer av din chef. Hen har ansvar för din arbetsmiljö och den är uppenbarligen inte bra.

Gå till din chef och säg att du har för många uppgifter och att du inte vet vad du ska prioritera och du nu behöver chefens hjälp. Lista alla uppgifter du har, varenda en. Har du 50 uppgifter så be chefen att lista de 10 viktigaste, i prioriteringordning. Övriga uppgifter listas som ej prioritet och görs i mån av tid. Sedan pratar ni om hur mycket tid som är rimlig att läggas på varje prioriterad uppgift. Se till att ha allt skriftligt.

Syftet är att ge chefen svart på vitt hur orimlig din arbetsbörda är samt att ge dig mandat att prioritera bort. Så får du skit sen kan du hänvisa till er överenskommelse och priolista. Sen så måste du följa den själv också och inte fortsätta göra bortprioriterade uppgifter.

Du behöver vara tydlig med hur du mår. Kontakta facket och be om hjälp

Gör precis så mycket du hinner med på din arbetstid,och låt resten falla. Fortsätter du jobba alldeles för mycket ser det ut som att det funkar för chefen, och det finns ingen anledning för hen att anställa fler.

Funderar på att göra något extra roligt i sommar, resa på egen hand (inrikes) men känner mig avskräckt hur dyrt och omständligt allt verkar vara.. Resor+Boende+Mat+Nöjen.. För att inte tala om hur många som säkert tänker likadant som mig=fullbokat och trängsel och säkert mycket turister på det.. Jag vet inte.. Att göra eller inte, det är den stora den frågan.. Någon som kan skänka mig en tanke eller två? En tia för nya idéer ;D

Nej men gör det! Om du har råd alltså. Hitta nåt du känner är kul!

Hyr en stuga på stugnet!

Gör en vandring. Till exempel en bit av Skåneleden.

Tack för svar <3

Stör mig enormt på Jureskog som gnäller över att inte hitta personal till dina krogar längre. Påstår att människor är lata och minimilönen på 130:- timmen är för hög.

Själv lever han rik som ett troll med stor sommarkåk vid vattnet i Stockholms skärgård, med inredning från Svenskt tenn.

Han var först ut att tigga bidragspengar under corona, eftersom han inte hade en spänn över i företaget till löner, därför att han tagit ut stora utdelningar.

Dessutom kom han sist när han åkte till USA och skulle tävla i att göra bästa burgaren. ?

Typ som när överläkarna på jobbet säger att lönen inte är allt och att det borde väga tyngre att vara lojal mot arbetsgivaren. Lätt att säga när man drar in 3 ggr så mycket i månadslön ?

Och han tänker att det är för att minimilönen är för hög? Ja att sänka den kommer ju säkert att attrahera mer och bra personal ? Så konstig analys. Generellt osympatisk människa

130/h?! Vad brukar man tjäna i den branschen? Jag tjänar 156 tror jag (+ob) och tycker det är lite?

jag hade 126 i den branschen så låter väl ganska rimligt med 130

Alltså jag anser att det är väldigt svårt att inte få till en bra burgare, men när jag testade att äta på jureskog… det var vedervärdigt!?

Bara ätit där på Gamla Ullevi. Känns bättre än typ donken men hamburgaren smakar absolut ingenting. Goda pommes, hamburgaren behövde peppar båda gångerna jag ätit där.

Håller med. Jureskogs burgare var riktigt vidriga.

Samma här. Sämre än donken/max…

Privat fråga, ni som vill svara, svarar! ☺️
Tycker det är ganska intressant, vad tycker ni om att bli kallade i sängen under sexet eller att kalla den andra parten? Föredrar ni att små prata under akten eller ska det vara tyst?

Jättekonstigt om det är helt tyst tycker jag.

Men ja, känner lite… vad ska du med den här infon till?

Åh det är så svårt med dirty talk haha. Känns obekvämt och min känner samma. Vill höra lite sjuka saker som inte alls är pk men han är för snäll ? Så vi säger inte så mkt.

Gissar att jag moddas om jag svarar på frågan.

?

Mitt råd är att öva! Prova att gå utanför din comfort zone och säg det du tänker på. Jag har varit jätteobekväm med dirty talk innan men har provat mer och mer med min sambo och vi båda gillar det jättemycket! Tycker också det är ett bra sätt att ”spice things up” när man har varit tillsammans länge 🙂

Och som svar på din fråga, jag gillar att bli kallad förminskade och fula ord som självklart aldrig skulle vara okej utanför sovrummet. Förbjudet är sexigt!

Vad ska man småprata om?
Visserligen inga fasta sexpartners så det kanske hade varit konstigare om man kallar nån man dejtar för diverse saker, men jag går inte igång på dirtytalk. Jag tycker bara det räcker om man bekräftar den andra med stön typ.

Jag vill så gärna prata/snacka dirty men jag vågar verkligen inte? Ver inte varför jag blir så blyg gällande det. Får verkligen hjärnsläpp och vet inte alls vad jag ska säga

Tyckte det var spännande i senaste avsnittet av Surret, när Hanna berättade att Svt tackade nej till tv-serien hon skrev och valde Sandra Beijers istället. Nu gillar jag personligen Hanna mer än Sandra (men tycker absolut bra om Sandra också!) så jag är väl inte opartisk, men jag kände spontant att det vore så mycket mer spännande och kul att se något Hanna hade skrivit! Hoppas hon får chansen någon annan gång.

Följde båda då, anade att det var så.

Felice Jankells möhippa- hur drömmig verkar inte den vara? ? I Paris!

Visst är hennes man HM-arvinge? Då är hon ju inte fattig iallafall.

Verkligen en helt magisk möhippa. Hoppas att man kommer att få se mkt från bröllopet

Jag tycker Lisa Ankarmans bröllop verkar drömmigt?

Jag tyckte precis tvärtom, otroligt tacky! Brudtärnornas klänningar ser ut som morgonrockar festen igår så rörig.

Och någon konstig liten plym i håret. Nej det var den fulaste tärnklädseln jag någonsin sett faktiskt

Oj ja dom var inte så fina. Men däremot så kul med färgglada blommor och dekor. Så tråkigt att allt ska vara vitt så fort det är bröllop så det är kul när någon går emot det! 🙂

Ja- faktiskt så tänkte jag också på att det såg ut som morgonrockar?

tänkte mest fan vad jobbigt att gifta sig på 20-talet och måste uppdatera sin instastory 100000 ggr istället för att fokusera på bröllopet

Det måste man väl inte?

Bilsemester med småbarn!

Jag och min man planerar en bilsemester med vår tvååring i sommar. Vi tänkte vara borta en vecka – 10 dagarish och köra ca 150 mil totalt. Såklart inträde på något nöjesland ibland och ibland gratisaktiviteter tex en stor lekpark etc. Planerar att blanda hyrd stuga med fricamping i tält. Mat lagar vi nog själva förutom lunch dagar vi är på nöjesland + någon middag på restaurang kanske. Sant glass, fika etc.

FATTAR att detta är svårt att säga, men vad tror ni det kan kosta? Jag räknar med 10-15k utan bensin, men är det lågt räknat kanske? Borde vi höja vår budget?

Lite spontan budget:
Stuga 1 000 kr/natt (svårt hitta billigare än det på högsommar!)
Mat (allt som lagas hemma) er vanliga matkostnad för 10 dagar, men lite dyrare pga man kanske behöver köpa saker på småbutiker, fika etc
En dag på nöjesland 1 000 kr (utan mat inräknat)
Övrigt drar alltid iväg men glöm inte kostnad för parkering, fika/glass/snacks, uteluncher/middag osv!

Tror bara bensin och boende kommer käka upp er budget. Beroende på standard ni vill ha på boende då, och hur många nätter ni campar.

Ni som lyssnar till poddar där två personer sitter och bara snicksnackar med varandra, vad är det ni gillar med dessa?

Själv lyssnar jag enbart på SR-program som handlar om något och där jag lär mig något nytt.

Det beror på vad jag är sugen på och hur jag mår. Om jag har ångest eller om jag bara vill ha lite bakgrundsljud så jag gillar den typen av poddar, eftersom det är lättsamt. Jag gillar poddar där jag lär mig saker också, men där måste jag lyssna mer aktivt och ofta spola tillbaka när jag missar något.

Klarar inte av såna poddar. Snacka med vänner kan jag göra själv.

Perfekt när man jobbar och bara behöver något i bakgrunden. Lyssnar sällan på innehållet men ibland orkar jag liksom inte lyssna på någon dokumentär eller vetenskap etc utan bara lite hjärndött surr som bakgrundsljud.

Jag lyssnar på snackpoddar när jag städar, diskar eller ritar. Annars är det bara dokumentärer och true crime som gäller ?

Enda podden av alla hundra miljarder lossar som jag lyssnar på är Fake doctors, real friends. De går igenom Scrubs-avsnitt men väldigt mycket är bara snicksnack mellan alla som deltar. Supermysigt och skön humor

*poddar, inte lossar ?‍?

Godkväll!
Jag har tidigare jobbat som Frivårdsinspektör och numera som Klienthandläggare på häkte. Ställ era frågor om Kriminalvård, om ni undrar något 🙂

Hur ser en dag ut för dig?

Det är lite olika från dag till dag. Vanligtvis börjar jag med att gå igenom klienterna på ”min” avdelning, om det kommit nya, om någon flyttat, var de är i rättsprocessen etc. Sedan är det morgonmöte på avdelningen. Om klienter har skrivit hemställan (ansökningar om olika saker) så går jag igenom dem under dagen. Ofta är det några klienter som vill prata med mig om olika saker, frågor etc.
Jag delger också domar, vilket vissa dagar kan ta lång tid om det är många (det gör jag över hela häktet, inte bara på min avdelning)

Sen är det alltid samverkan med andra funktioner, samtal, mail etc.

Åh vilket intressant jobb, är du aldrig rädd? När folk just kommit till häktet är de väl fortfarande ”uppstressade” eftersom de inte hunnit få någon dom osv. Förnekar många?

Det är väldigt intressant. Man vet aldrig från dag till dag vilka människor man kommer träffa på eller vilka frågor som dyker upp.
Rädd, nej det har jag aldrig varit. De personer som kräver högre säkerhet sitter på en avdelning som hanterar det på rätt sätt och då är man aldrig ensam.

Precis så är det, det är vanligt att många mår dåligt och har mycket ångest över ovissheten och att inte veta vad som kommer att hända.
Många förnekar, särskilt innan de fått sin dom. Men det är också många som erkänner vad de har gjort och tycker att det är skönt att prata om det. Vissa typer av brott hänger ihop med mycket skuld och skam och kan vara svåra att erkänna ens för sig själv.

Vad har du för utbildning?

Jag är socionom. Har jobbat på soc, och i kriminalvården i ca 6,5 år.

Vad innebär klienthandläggare?

Kortfattat betyder det att man jobbar med ”den klient-juridiska processen”. Man fattar beslut i olika ärenden, delger domar och handleder kriminalvårdare i kontaktmannaskap, bland annat.

Vilken typ av ”klienter” träffar du? För alla typer av brott eller typ alla utom mord?

Alla. Men mord är ganska ovanligt, av alla som döms för brott är det ganska få mord. Det vanligaste är narkotikabrott, vapenbrott, stölder och våldsbrott.

Tror du att många gör ett brott i onyktert/drogpåverkat tillstånd som de aldrig hade gjort i nyktert tillstånd? Vilken ångest man måste ha då…

Definitivt. Det är en stor andel brott som är missbruks-relaterade och som med stor sannolikhet inte skulle ha hänt om personen inte varit påverkad.
I vissa fall vaknat personen upp på häktet utan att ens minnas vad som har hänt, ofta om det finns ett allvarligt tablettmissbruk bakom (som benso)

Will Smith! Var tog han vägen?! Att människor går upp i rök är inte ovanligt, men det är ju som om han helt gått under jorden helt. Han är ju helt borta.

Detta är Will Smith för mig:

Fresh prince….. …… …… …… örfila chris rock…. ….. …….

Jag såg honom inte heller innan skandalen så jag har själv inte märkt någon skillnad.

Jag har för mig att han lade in sig på något slags behandlingshem, ett program för den som eftersträvar ro och frid i själen och vill tämja sina aggressiva sidor.
Resten av Smith-familjen är fortfarande aktiva på sociala medier men nämner inte Will vad jag vet.

Han lär komma tillbaka på ett eller annat vis.

Enda sedan Veronica Maggio, Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray mfl gjorde pop på svenska på 2010-talet, så har vi fått utstå liknande låtar som inte håller samma kvalité. Jag orkar inte mer! Allt låter likadant! Visste dem då att dem startade en trend som aldrig tar slut ?

De.

Ända.

Håller med.. Molly Sandén, Danny, Miriam B osv var alla bättre när de sjöng på engelska

Klagar lite. Sitter på toa för femte gången idag på en camping för min kroniska tarmsjukdom vill mig illa. Lider med er andra som lider i det tysta…..

Stackare, hoppas din tarmsjukdom kommer på bättre tankar och vill dig gott snart!

Tack ❤️ Det kommer bli bättre snart, det måste det bli!

Jag tror att jag håller på att deprimerad. Kanske säsongsbetonat? Trodde det var försenad PMS men det ger inte med sig. Vaknade en dag och ville inte kliva upp. Kroppen känns som bly och jag skrattar inte, glömmer saker, kan inte ta beslut, har ingen matlust, ingen energi. Mår ännu sämre över att det finns så mycket som jag vill/borde/måste göra men inte orkar. Får dåligt samvete för min sambo som får göra allt. Vad tar man sig till? Jag har aldrig mått så här, det var som att lysknappen släcktes från en dag till en annan. Hur tänder man igen?

Vårdcentralen!

Gravid?

Blir man deprimerad då?

Jag är 20 år. Senaste månaderna har jag haft detta problem, elr vad jag ska kalla det.

Saker jag älskade förrut, är inte kul längre.
Ex kunde vara ute o festa t 05, och verkligen ha SÅ jävla roligt. Nu när ja är ute kan jag ofta längta hem…
Hitta på saker är inte lika roligt, känner mig likgiltig inför mycket. Kan vara med kompis ex o ha trevligt, men hade lika gärna kunnat vara hemma . Känner inte samma livslust(?) som jag tidigare känt. Gå på fest där jag inte kände någon var bara roligt, nu gör det mig nervös och obekväm osv.
Värt att tilläggas: haft en vidrig höst/vinter på jobbet( jag kommer byta jobb till hösten.) Under den tuffa perioden på jobbet började denna förändring/känsla/likgiltighet. Det är lugnare nu på jobbet om man jämför med då.

Har någon vart med om samma grej, hur kommer man ur det? Blir galen av att inte vara samma person jag varit tidigare.

Du är eventuellt på väg in i en depression och håller på att bli vuxen, då är det inte roligt att festa hela nätterna.

Eh va? Finns många vuxna som tycker det är roligt.

Trend -> ”inte alla” -> LoL.

? JIPPIIIE!!! Jag har precis fått veta att jag är godkänd i en kurs som jag har kämpat med i flera år. Men är jag konstig som förväntar mig någon sorts belöning från min sambo, som vet hur hårt jag kämpat i alla dessa år?

Förväntar mig absolut inte någonting dyrt eller stort, men en chokladask eller frukost på sängen är väl inte för mycket begärt? Jag fick liksom inte ens ett grattis, bara ett ”jaha…”.

Tycker ni båda har fel. Att svara med ”jaha” är såklart inte okej, och rätt osympatiskt. Klart han ska gratta! Men dina förväntningar på tankeläsning om present är inte heller helt realistiska. Kan ni inte mötas nånstans på mitten? Säg åt honom att du gärna skulle vilja fira ihop och boka bord på nån fin eller mysig restaurang och skåla i bubbel?

Du har helt rätt, såklart. Ibland tror jag att han ska förstå automatiskt, för att det enligt mig redan är uppenbart. ? Hade det varit omvänd situation hade jag inte tvekat en sekund på att ordna någonting, men jag glömmer bort att alla andra inte tänker som jag. Tack för påminnelsen. ?