Rebecca Stella öppnar upp om sin kamp för ett andra barn

Rebecca Stella har, efter en hyfsat lång inaktivitet, publicerat en ny video på Youtube.
I den berättar hon om sin och makens kamp för att få ett andra barn, och när hon spelar in den så har de precis fått besked om att barnet hon har i magen inte vuxit och inte har några hjärtslag.
Det hon gör är att invänta ett missfall, och om det inte sker så har hon alternativet att låta läkarna sätta igång ett.

Hon berättar om vilka behandlingar hon genomgått och känslorna som dykt upp när hon gång på gång insett att inseminationerna inte lett till någon graviditet.
Hur hon just nu känner sig SÅ gravid, med ömmande bröst och illamående, samtidigt som hon vet att barnet i magen inte lever.

Anleningen till att hon spelar in den här videon är för att hon vill att andra människor där ute, och som genomkår samma saker som hon gör, inte ska känna sig ensamma. Att infertilitet är så vanligt.
Hon var säker på att barn nummer två skulle komma som ett brev på posten eftersom sonen Dion blev till på andra försöket, men hon försöker behålla modet uppe genom att tänka att det kommer hända för henne och hennes man, att de kommer kunna få ett andra barn när det är menat och när det är deras tur.

All kärlek till Rebecca och till alla ni andra som kämpar för att bli gravida. <3

Ps. Idag blir det också tre inlägg innan Öppet Spår. 🤩

198 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Vad hemskt 💔 någon som vet om detta alltid varit problematiskt för kvinnor? Att bli gravida alltså? Tycker man hör om det så oerhört mycket nu för tiden och förstår att det beror på att så många går ut och berättar om deras kamp, men blir nyfiken på om det var lika vanligt för sig 50-100 år sedan? Eller blir vi helt enkelt mindre och mindre fertila? Eller är det generellt svårt för människor att bli gravida? Känns som andra djurarter har ”lättare” att försöka sig… Eller beror det på att vi fortfarande är menade att skaffa våra avkommor mellan 16-20 års ålder? Eller beror det på vår kost/livsstil? Intressant och hemskt oavsett. Men borde få välja när man vill skaffa barn i livet.

      Jag tror att folk är mer öppna nu och delar med sig samt att folk skaffar barn senare i livet nu än tidigare generationer vilket ju såklart kan göra det svårare.

      Att kvinnor är äldre idag är en myt om man tittar på hur barnafödandeg såg ut mellan 1900-talets början fram till 1970.

      Sedan är det så klart sant att fertiliteten sjunker med åldern men det är mkt man i sverige inte vågar prata om gällandes fertilitet för att man är rädd att skuldbelägga kvinnor.

      Man kan säga att äggkvalitén är viktigt, men mer än så är Big No No.

      Att träna maniskt och hålla sig i det lägre Bmi-spannet, göra fillers, färga håret och göra naglar var 6:e vecka (starka kemikalier) är något som naturligtvis påverkar äggkvalitén på sikt. Tillsammans med andra yttre faktorer som man inte ska förringa.

      Att stressa kroppen som vissa gör med utrensningar, juicefasta en vecka här och en vecka där påverkar.

      Men man får inte prata om detta. Men kemikalierna man får i sig i dag är på en helt annan nivå än för bara 35-45 år sedan.

      Man får tänka på helheten och det samma gäller för mannen.

        Tror du är något på spåren här, Elle. Upptäcks ju ständigt ämnen som är hormonstörande (PFAS) eller cancerogena. En av de största riskfaktorerna vad gäller cancer är att man är västerlänning och även här ser man ju den största infertiliteten. Vi har massvis av kemikalier runt oss ständigt, de går knappt att undvika, och vi lever generellt på ett väldigt ”onaturligt” sätt. Och menar ej att skambelägga kvinnor här, utan bara konstaterar att det moderna samhället onekligen verkar skada vår hälsa och fertilitet i alllmänhet.

        Till både Elle och LaLa – ni vill inte skambelägga kvinnor ändå gör ni det och dessutom på helt felaktiga uppgifter.
        2018 kom flera larm om att antalet spermier per dl sädesvätska halverats de senaste 40 åren, 400 miljoner till 200 miljoner. Vidare konstaterades att kvaliteten på spermierna i sin tur minskat och antalet dugliga spermier var procentuellt sett färre än 40 år tidigare. Orsakerna är fler. Dels beror det på att mängden utsläpp av gifter och hormoner som tas upp av näringskedjan ökar. Sedan är en stor faktor mäns livsval dvs övervikt och rökning som spelar in. Minskningen är global.
        Vad gäller cancer är även det påståendet felaktigt. Cancer är lika vanligt förekommande över hela världen, vilken sort däremot varierar.
        Det är så konstigt att det alltid antas att det är något kvinnan gör fel när det kommer till infertilitet. Hänger fortfarande machoidealen om att det är omanligt att inte kunna föröka sig kvar?

          Men i så fall lägger ju du lika mycket skam på männen med ditt inlägg? Du påpekar att männens hälsa påverkas av gifter och hormoner i omlopp bland annat, ungefär vad jag sa om kvinnor…? Egentligen kunde jag nämnt båda könen, då vi alla lever runt avgaser, gifter, plaster (även om män inte använder typ nagellack i så stor utsträckning så arbetar de oftare inom industrin som utsätter dem för gifter osv). Råkade bli så eftersom just kvinnors fertilitet togs upp vid starten.

          Jag var nyligen på ett stort föredrag om cancer där det nämndes att västvärlden har många fler fall än övriga delar av världen. Men du kanske vet bättre än forskarna.

            Gör jag verkligen det? Jag återger vad ett flertal rapporter konkluderade 2018 till skillnad från dina påståenden tagna ur luften.
            Verkar som föredraget du var på om cancer var av lekmän för lekmän. Cancer är en global sjukdom som är en av de vanligaste dödsorsakerna oavsett land. Vill du ta till dig riktigt fakta kan jag rekommendera WHOs hemsida.

              Ja absolut, SKR skickar oss på skojkonferenser. 😉 Men fattar att du till varje pris vill ha rätt och bara gasta om att alla andra ”skammar kvinnor” så okej.

          ”With increasing income and improving living standards in developing countries, the incidence of some cancer increases. This may be due to longer life, higher exposure to risk factors, eating more fatty foods and obesity, and lower pregnancy rates (7).”
          https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5207117/

          Nu skrev jag att detsamma gäller för mannen.

        Idrottskvinnor som tränar hårt har ju berättat att en del har svårt att bli gravida.

          Man får knappt mens när man hårdtränar på elitnivå.

        För 35-45 år sen är ca 70 -80 tal. Då använde man massor av kemikalier på ett väldigt mycket mer aningslöst vis än man gör idag. Du får backa längre bakåt i tiden.

        För att inte tala om preventivmedel man uppmanas att ta vid 15årsålder då kroppen inte ens är färdigutvecklad. PÅ det allt som nämns ovan, inte så konstigt att det kan vara svårt att bli gravid.

          Har det ändrats? för när jag var ung (vilket inte var sååå länge sen) så var det ingen 15-åring som tog p-piller, förutom de med extrem mensvärk eller liknande. Det var liksom inte det ”normala” att tonåringar tog p-piller.

            Jag är 35 och när jag var ung var det väldigt vanligt att börja med p-piller vid 14-15.

              Jag är runt 30. Och när jag började med p-piller vid 14 års ålder pga smärta vid mens så var det ovanligt i min skola.
              Kanske är olika i olika delar av Sverige/olika städer?

            Jag är 24 och fick p-piller när jag var 13, tillsammans med mer än hälften av tjejerna i min klass.

            Min mamma tvingade mig att börja med p-piller när jag var 14, innan jag ens haft sex.

      Förr fick man väl barn innan 25. Det var väldigt ovanligt att tex vara 30 och få sitt första barn.

        Det tråkiga med just din kommentar är att det är sant men att kvinnor inte vill förstå detta. Vi vill liksom plugga, ha kul, leva singellivet, påbörja vår karriär, resa/festa, dejta, känna oss stabila ekonomisk, ha ett permanent boende ordnat och SEN skaffa barn. Det går emot biologin för speciellt kvinnan då fertilitet börjar avta rätt rejält när vi känner oss redo att bilda familj.

        Säger man detta högt då får man svar i form av himlande med ögonen.

          Men det handlar väl också vad man helst vill i livet?
          Helt ärligt så är jag hellre barnlös hela livet än att ha skaffat barn med idioten jag dejtade när jag var 21, vara skild och i ständig konflikt med honom, och skjutsa en unge fram och tillbaks med resväska varje vecka alternativt behöva trösta barnet som är ledsen p.g.a. att alkisfarsan skiter i hen. Jag är också glad och stolt över min universitetsutbildning som jag tog examen från när jag var 24, och att jag mötte vänner för livet under studietiden. Att jag med hjälp av studierna kunde flytta hemifrån, från en sömnig småstad utan framtidsmöjligheter (om man önskar mer än att halsa Nocco och rasta kamphunden mellan jobbpassen där man har en otrygg timanställning)… Hade min absolut högsta dröm i livet varit att få barn så hade jag väl slängt mina p-piller redan i övre tonåren eller?

          Ibland är det omöjligt att få allting helt enkelt, men att vilja ha det är det inget större fel på enligt mig. Även om man är 42 år med 6 stycken ungar så får man drömma om att studera till läkare. Och är man en 42-årig läkare som drömmer om att få barn, ja då får man det också. Kanske går det inte att uppnå ALLT, och då får man sörja de delar som aldrig blev av, that’s life. Ingen får allt serverat på silverfat, men man kan väl ha lite förståelse för att de allra flesta gör sitt bästa och försöker.

          Jag tror det beror lite på hur man säger det! Och ”rätt rejält” kanske är att ta i. En snabb googling ger att fertiliteten från åldern 22 till 35 så minskar det från ca 26% till 16%.

          Sedan tror jag många som uppnått allt du räknade upp kanske inser när de blir 30 och är barnfria att de egentligen inte vill ha barn. Förutom mig själv så har jag många vänner som kommit till den insikten.

            Jag jar en teori och jag hoppas att du inte tat illa upp:
            Kvinnor som ”plötsligt” inser att de inte vill ha barn runt/efter 30 kanske hör en liten viskning i bakhuvudet att ”det är snart för sent nu” och då väljer att avstå från barn medvetey för att inte behöva genomleva sorg? Som en slags försvarsmekanism typ?

            Har funderat på varför man kan känna så helt plötsligt och det känns som en rimlig (delvis, finns andra faktorer såklart) förklaring.

              Tror många i 30-årsåldern ser vänner och bekanta som har småbarn/bebisar och blir avskräckta. Dessutom är ju livet på topp när man fortfarande är ung men har stabiliteten och ekonomin och kan göra vad man vill. Enda problemet är ju om man ångrar sig när man närmar sig 40 och det verkligen börjar bli för sent men förhoppningsvis inte.

                Det kan jag absolut förstå. Är själv förälder till två fina småbarn varav en nyfödd och ibland ser jag verkligen det fina i frivillig barnlöshet. Är självklart tacksam över mina barn och älskar de mer än livet men ibland glömmer man att de en dag blir stora och man får tillbaka friheten då.

                  Frivillig barnlöshet öppnar ju onekligen många dörrar, man avstår ju mycket man hade kunnat gjort pga barnen, även om man frivilligt och gärna anpassar sitt liv. Men nu när mina barn lämnat småbarnsstadiet inser man verkligen hur åren med barn bara är en parentes i ett förhoppningsvis långt liv, att de ju faktiskt börjar kräva sin egen frihet och en dag flyttar ut. Och att jag faktiskt inte kommer vara skröplig pensionär den dagen, såsom det kändes vid 25, att det inte fanns något liv efter barnåren utan det skulle vara som en evig kedja av blöjor och skrik. Men jag förstår verkligen de som väljer bort barn mer NU än innan jag fick barn.

                    ”Frivillig barnlöshet” är en konstig term. Man säger ju inte så om andra saker i livet man valt/valt bort.
                    Frivillig hästlöshet. Frivillig sommarhuslöshet. Frivillig partnerlöshet.

                    Barnfri, tycker jag låter bättre. Eller ”utan barn” eller ”dinkisar” om det är ett par.

                      Vad betyder dinkisar?

                      Barnfri kalla det ja när man valt att inte ha barn. Barnlösa vill men har inte.

                      Dink är en förkortning av ”dubble income, no kids”. Alltså ett par med jobb och inga barn, med pengar att lägga bara på sig själva helt enkelt.

                      Till E
                      Dink=double income no kids. En term som användes en hel del inom marknadsförings branschen för ett par år sedan.

                      Zzzzzzzzzz………

                    Fast man är inte fri bara för att småbarnsåren är över. Det är mkt jobb och ansvar med 8-18-åringar också.. Det verkar inte folk inse, det är inte bara blöjor och matning som avskräcker.

                      Jag tycker ofta det är rätt tufft att vara förälder: få iväg barn till skolan i tid, se till att gympakläder kommer med, tjata om läxor/ hjälpa till med läxor ( ibland är det riktigt svårt med just stöttning vid skolarbetet, trots att vi är två relativt normalbegåvade föräldrar som kan turas om!)m ordna bra mat varje dag (även om vi ibland ”fuskar” med hämtmat för att få livet att gå ihop) ha lite koll på barnens kompisar och relationer, det är födelsedagar och jular då förväntningar är höga, samla in pengar till presenter till lärarna vid avslutningar (eller i vårt fall: komma ihåg att Swisha den familjen som fixar…) och en miljon andra saker som ingår i föräldraskapet. Alla semestrar som behöver utgå från barnen för att det ska bli drägligt…

                      Givetvis finns det mycket bra också, men jag som själv inte haft några bra förebilder i mina föräldrar kan ibland bli lite överväldigad. Det tänker man inte på när man får det där ”plusset på stickan” utan då ser man mest den där lilla söta bebisen framför sig.

                      Jag var och handlade igår och hade en mamma bakom mig som oavbrutet tjatade och gnatade på sin unge (som iaf just då var väldigt fridsam), hon var helt orimligt sur och tråkig, vilket visst kan bero på dålig dag men jag fick mer för mig att det var hennes personlighet, och jag kunde inte låta bli att tänka att många nog skaffar barn antingen för att det ”råkar” bli så eller för att de tänker att de borde, utan att faktiskt ha bra förutsättningar att orka med familjelivet. Tyvärr är det ju barnen som blir drabbade.

                Ju fler barn och föräldrar jag träffar desto mer säker blir jag.

              Eller så blir man äldre och klokare, och lär sig lyssna på sig själv istället för omvärldens normer och tjat om att man ska vilja ha barn.

              Jag är också en av dom som passerat 30 (32 för att vara exakt), kan skriva under på vad tidigare kommentator skrev. Många vänner/familj har skaffat barn och det verkar ju sådär kul… Obs älskar barnEN men fenomenet att HA barn verkar skittråkigt, inklusive 80% av de som skaffar barn. Och jag vill varken vara eller leva ett tråkigt liv!

                Kan säga att man inte fattar att ha barn innan man har det själv oavsett om man har syskonbarn. Och att umgås med andra som har barn när man själv har barn. Tycker tvärtom mot dig att barnlösa lever ett så innehållslöst liv sen jagfick barn 😉

                  Är förvånad över att folk är så dömande och tänker i såna banor. Har aldrig tänkt att någon lever ett innehållslöst eller tråkigt liv.
                  Så länge folk är nöjda skiter väl jag i vilket. Är de inte nöjda stöttar jag dem.
                  Behöver inte vara svårare än så.

                    Fattar inte att så många här tror att livet med barn innebär ett evigt liv med småbarn. Att vara förälder till äldre barn och unga vuxna är superhäftigt. Man träffar deras fina vänner, har fantastiska samtal och har förmånen att få bidra med sin livserfarenhet för att de yngre generationerna ska göra kloka val i livet. Dessutom bidrar umgänge med olika åldersgrupper till större förståelse för ens medmänniskor.

                    Att byta blöjor är en ytterst kort period i livet som förälder.

                      Och vissa av oss vet allt det där och väljer ändå bort barn. Det är ju fint att man är olika och får göra som man vill.

                      Jag tycker att allting kring att ha egna barn låter skittråkigt från början tills dom faktiskt blir vuxna, och mitt ansvar slutar. Det är rätt så många år. Typ 20.
                      Man träffar barnen fina vänner???? Okeeeej. Nej tack till att engagera mig i ännu fler barn, som inte ens är mina.
                      Jag har syskonbarn, som är roliga att hänga med och få ta del av dessa fantastiska samtal om ditten och datten, men det är inte en så stor del av föräldraskapet. Min syster får ta det tunga med allt tjafs och bråk och missnöje, någonting jag aldrig upplever då barnen är som änglar med mig, såklart. Det ingår i vardagen med barn i alla åldrar, och vardag är det som det mesta av livet består av. Jag vill att det mesta av mina dagar är fantastiska, då jag endast lever en gång. Jag är inte villig att leva 20 tråkiga år för att förhoppningsvis få en självgående unge sen. Och tänk om jag inte ens får ett friskt barn, då sitter jag verkligen fast i skiten, förmodligen i resten av mitt liv.

                      Men det är ju inte bara byta blöjor man väljer bort och vill slippa. Det är hela ansvaret under en väldigt lång tid för en annan människa. Inte bara småbarn som ska ha mat, underhållas, tas hänsyn till angående boende, fritid och semester, hjälpas med läxor och sociala kontakter/problem mm.
                      Tror inte alla föräldrar har tråkiga liv, många är säkert nöjda, men för MIG är det tråkigt och jobbigt (även om det säkert finns härliga saker som du nämner också). Men inte värt enligt många.

                      Umgänge med olika åldersgrupper tror jag de flesta har även utan egna barn 😄

                    Tack, exakt så 🙏🙏

                  Vilken hjärtlös kommentar.
                  Det är precis därför jag inte berättar för vänner att jag fått upprepade missfall och eventuellt aldrig kommer få levande barn. Jag vill inte se hur de tycker synd om mig, lägger huvudet på sned och får den där blicken som skriker ut ”Stackars! Om du aldrig får barn är ditt liv de kommande 40 åren totalt meningslöst. Aww…”

                  Verkligen en underlig kommentar. Jag har själv barn men har aldrig sett människor som lever ett annat liv än det jag lever, på det sättet. Framförallt för att jag inser att jag knappast har en total inblick i vad andra människor faktiskt sysslar med i sina liv. Dessutom delar jag absolut inte uppfattningen att barn ”är livet”, att det är vad vi lever för. Det är helt enkelt inte för alla och kan man inte förstå eller respektera det så har man en väldigt stor brist.

                  Då kanske du känner tråkiga människor då. Mitt liv är otroligt meningsfullt och kul och inte innehållslöst alls 😄

                  På vilket sätt skulle livet vara innehållslöst bara för att man inte har barn menar du?
                  Låter jättekonstigt. Finns väl massor av saker man kan göra för att ha ett innehållsriks liv.

                  Du är garanterat en sån som inte hade några intressen eller innehåll i ditt liv innan du kunde börja leva för barnen, och därför tror du att alla andra är lika tråkiga lol.

                  Jag håller med dig 15.41

                Jag fattar att småbarnslivet inte lockar alla men barnen växer ju upp, större delen av sina liv kommer de ju faktiskt att vara vuxna! Jag har småbarn nu och visst är det slitsamt ibland, men jag känner mig så lycklig som kommer att få ha mina barn för resten av mitt liv! Se dem växa upp och ta studenten, läsa på universitet, skaffa en partner, få egna barn… att få leva mitt liv och se mina barn växa upp och bli egna självständiga individer är ju världens finaste känsla. Tanken på att jag kanske sitter om fyrtio år och fikar med mina vuxna barn och deras barn, vilken dröm!

                  Verkar mysigt med vuxna barn men det är ju ändå en stor del av livet man ”offrar” för att nå dit, cirka 20 år. Av sina bästa år. Säger inte att det är fel eller konstigt men förstår verkligen om man inte är sugen. Det är ett otroligt jobb och ansvar under en lång tid. För många lockar det inte, bara för att ha vuxna barn sen. Men alla får göra som de vill, det är det fina.

            Det är en väldigt stor skillnad faktiskt. Klart svårare om väldigt dumt att riskera infertilitet om man verkligen vill ha barn och kan skaffa när man är yngre.

            ”Rätt rejält” är väl framför allt efter 35? Nu hör vi ju väldigt mycket om äldre kvinnor som faktiskt får barn, till och med upp mot 45-årsåldern. Men ingen vet ju exakt vad som ligger bakom, även om en och annan säkert blir gravid fort och enkelt och inga missfall även efter 40.

              Min mormor fock mamma när hon var 45, på första försöket. Dock hade hon 9 barn innan och om vi räknar med 9 månader/ barn + amning så har vi rätt långa fönster där hon inte släppte några ägg. Hon var ”biologiskt” yngre tack vare alla år av äggsparande. En kvinna som får sitt första barn runt 45 är nog väldigt ovanligt.

                Intressant! Aldrig tänkt på att kvinnor med många barn sparar fler ägg! Tycker man ser bland dessa kvinnor att de ofta verkar yngre än jämnåriga utan barn t.ex. jag har noterat en annan spänst.

                  Oj, tycker helt tvärtom!

                    Om man kollar på Familjen Annorlunda-föräldrarna tycker inte jag att dom ser fräschare ut än jämnåriga. För att uttrycka mig milt och diplomatiskt.

                      Ja alltså, jag menar inte fräschare som i smala, vältränade och klädda id et senaste. Jag menade hur de rör sig, tänker och navigerar i livet. Tycker ibland kvinnor blir stela och arga i en viss ålder. Men mindre ofta bland kvinnor som har många barn.

                      Haha alla blir det, män och kvinnor, barn eller ej.

            vad menar du med de siffrorna? Det är 26% chans att bli gravid som 20 nånting men bara 16 % som 30 något?

          Jag är 35 och har aldrig velat ha barn. Jag är helt enkelt ingen person som kan ge barnen den kärlek och omtanke de förtjänar. Jag har en bekant som nyligen skaffade barn för att hennes mor önskade sig ett barnbarn. Själv är hon ingen som borde ha barn och jag vill inte bli en sådan person.

            jag är över 40 och har aldrig känt någon längtan efter barn. Är inte känslomässigt tillgänglig så skulle bli en usel förälder (som mina var). Önskar fler kunde tänka efter före om de faktiskt är lämpliga som föräldrar. Finns alldeles för många dåliga.

            Jag är 37 och börjar känna att det är försent att skaffa barn. Och har psykisk ohälsa så är orolig om jag inte kan finnas där för mina barn. Så trots att jag kan känna lite att jag kanske vill ha barn ibland så kommer jag inte skaffa några. Har accepterat det. Min bror har 2 döttrar som jag umgås med ofta. Då känner jag att det räcker.

          Jag har börjat se detta mönster med kvinnor som väljer bort barn, som en bra och naturlig utrensning av naturen. Jag bryr mig inte helt enkelt. De som ska fortsätta leva, gör så. De andra dör ut.

            Nej varför skulle man bry sig om nån skaffar barn eller inte? Det är ju knappast ett problem att folk int eget det. Tyvärr är det inte så enkelt som du skriver, många som inte borde skaffa barn gör det…

              Nej precis. Mer plats för mina gener s.a.s. och färre människor. Varför bry sig om andras icke-vilja, som vissa gör?

                Plats för dina gener? Fortfarande jättekonstig sak att reflektera över.

                  Ja alltså med tanke på överpopulation. Eftersom jag vill ha barn så är det ju bättre då att så många inte vill?

                    Aha ok. Det lät inte lika weird 😄

          Du får dryga svar eftersom du presenterar det som nu information när ALLA redan känner till det. Alla vet att fertiliteten minskar med åldern etc.

          Däremot vill man kanske ändå inte skydda barn outbildad, utan eget hem, i en skakig relation. Att då komma och gasta om fertilitet är liksom bara salt i såren.

          Men allt det där du nämner (att unga kvinnor vill plugga, ha kul, leva singellivet osv.) gäller väl även unga män, antagligen i ännu större utsträckning.

          Jag kanske misstolkar dig så min kommentar är egentligen inte riktad till just dig specifikt. Jag kan bara inte riktigt förstå varför aldrig männen nämns i den här typen av diskussioner. Varför ska hela skulden för det senare barnafödandet läggas på kvinnorna egentligen?

            Bra poäng med tanke på att snittåldern för svenska män att bli pappa första gången är 32.

            Det är väl ingen skuld som läggs utan mer biologi. Faktum är att kvinnors fertilitet avtar drastiskt med åldern och inte mäns.

              Det vet jag såklart men de flesta kvinnor föredrar väl antagligen att skaffa barn med en man som är i ungefär samma ålder och om många män väljer att skaffa barn senare i livet så tvingas även kvinnan vänta. Jag upplever bara att det är en aspekt som aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, tas upp.

              Mäns fertilitet avtar även den och främst ökar mängden defekta spermier. Just den detaljen nämns aldrig utan allt handlar om hur länge kvinnan väntar, att hon inte tar hand om sig och en massa annat bla bla bla. Kvinnan har ett begränsat antal ägg ca 400 och förstadiet bildas redan i fosterstadiet. Kvaliteten är i regel hög och jämn och ägget har även förmågan att selektera vilken spermie som släpps in i cellen. Spermier däremot bygger på kvantitet och kvaliteten är det lite si och så med. Dessutom blir den sämre med åren och är mycket känsligare för yttre faktorer än kvinnans ägg.
              Det förvånar mig att kvinnor inte har bättre koll och dessutom gör fertilitet till något som handlar om kvinnan och hur hon lever och när hon skaffar barn.

        Ja fast nu killgissar du. Det finns ingen statistik från 1800 och 1900-talet på ålder på förstföderskor. Däremot finns statistik på att medelåldern för gifte var 27 för kvinnor. Barn kom ofta inom 1 år. Denna statistik är från mitten av 1800-talet. 2021 är medelåldern för förstföderskor 30,1 år.

          Folk underskattar hursomhelst tor skillnad det är mellan 25-30 kontra 30-35. De ser ”några procent bara” men förstår inte innebörden av hur procent funkar och översätts i verkliga världen.

            Kvinnan är som mest fertil vid 22. Sedan minskar fertiliteten väääääääldigt långsamt fram till 35. Vet inte riktigt vad du försöker bevisa med att prata procent. Förstår du ens hur det fungerar. Men det stora problemet när det kommer till fertilitet är faktiskt inte kvinnans ålder utan mannens spermier, både till antal och kvalitet.

              What? 🙂

        När är ”förr”? Min mamma var 30 när jag föddes på 60-talet som första barn.

          Jo men hur vanligt var det? Känner ingen i mitt kompisgäng vars mor- eller far-föräldrar var över 25 vid första barnet. Hört en historia där en av dessa låg på BB och sköterskorna ”skvallrade” att det kommit in en som var 27 som fick sitt första barn och att det var världens grej

            Okej? Anekdotisk bevisföring alltså. Tvivlar starkt på att du har så stort kompisgäng att dina uppgifter kan sägas vara bärande i diskussionen överhuvudtaget. Förövrigt var min mamma 30 när hon fick mig på 70-talet.

              Mamma och pappa fick vänta 8 år på att få förstå barnet. Sedan kom vi tvillingar när mamma var 39 år. Men hon aldrig sagt att folk tyckte hon fick oss sent. 😊

            Det låter väl ändå orimligt? Att det var vanligare med yngre för förstföderskor, men knappast att det var konstigt vid 27 på 60-talet? Min farmor fick sitt första barn på sent 40-tal som 30-åring, hon berättade att det sågs som lite sent men inget konstigt. Men kanske hade något med krigsslutet att göra med, babyboom och folk var glada för alla barn🤷‍♀️

            Är anekdoten möjligen från Perstorp? Här är förstagångsföderskorna yngst i landet med 26 år, 4 år under rikssnittet.
            Min farmor var 32 när hon fick sitt första barn och 37 med barn nr 2. Min mormor var 29.

              Fast i Perstorp bor också endast socfall, pundare o whitetrash. Kan ju bero på det 😉

              Alla mina kollegor som är 30-31 har ett helt gäng ungar varav de äldsta är 10-12. Jag blev jätteförvånad.
              Jobbar inte i Perstorp, haha.

            Min mormor var 33 vid första barnet. Eftersom hon tillhörde en lilla grupp kvinnor som studerade vidare. En grupp som är extremt mycket större idag.

            Var väl antagligen vanligare att vara äldre i hennes samhällsklass. Så är det ju också än idag, att man skaffar barn senare inom överklassen än inom arbetarklassen.

        Njae, sitt första barn kanske ja.
        Men att få barn 40+ var inget konstigt alls.

      Jag har läst att människor kan ”sniffa” fram en kompatibel partner. Dvs att vi kan känna doften av en människas DNA och undermedvetet attraheras av denne för att våra DNA är kompatibla och genererar ”bra avkomma”.
      Vissa människors arvsanlag är helt enkelt inte ett optimalt par. Släng på alla miljögifter, strålning från telefon/dator (spermiedödande), avgaser, besprutad mat osv så TROR jag att våra ägg/spermiekvalitet inte är optimal.

      Sen får vi inte glömma att människan är en av många arter på denna planet och endast starkast BÖR överleva. Tack avre modern medicin kan även ”svagare” gener föras vidare vilket i längden kan skada oss som art (om inte medicinen hinner ikapp).

      Det finns liksom en biologisk anledning till varför vissa inte kan få barn öht/ inte kan få barn med just sin partner/behöver ivf för att komma igång/ inte ens vill ha barn osv. Det är liksom logiskt att gener måste dö ut om de är lite svagare, det är så evolutionen funkar.

      Idag fryser vi ägg, får hjälp via IVF, har surrogatmammor, får medicin osv och då kan även de som inte har en chans att få barn ”naturligt” även de föröka sig. Jag är 100% för att alla ska kunna få hjälp MEN jag kan inte låta bli att undra vad alla dessa barn som ”egentligen inte skulle finnas” kan orsaka i framtiden för vår överlevnad som art. Intressant och kul att spekulera.

        Antagligen kan de orsaka samma i framtiden som alla de som inte hade överlevt med modern medicin också. Jag tänker alla diabetiker, cancerpatienter, hjärtsjuka, för tidigt födda osv som också får hjälp medicinskt. Många lever idag som inte hade levt utan den vård vi har tillgång till.

          Den som lever får se antar jag.

        Jo, för gänget utan utbildning som skaffar många barn i tidig ålder med massor av olika farsor är ju alltid prima avelsmaterial…😳 På tala om gener som ska föras vidare. Spyr på resonemang som ovan (jag vet att mitt eget är en extrem tillspetsning, men dumt ska dumt ha)

          Någon som värdesätter den egna lyckan och friheten konstant är inte heller prima avelsmaterial. Svag vilja att föra livet vidare, är inte något moder natur vill främja.

            Så alla wts med fem barn är bra avelsmaterial då? 😄

              Vet inte vad du menar med wt, förklara dig.

              Fin människosyn du har. Men för att svara, ja, moder natur belönar den starkaste livsviljan helt enkelt.

                Haha du själv då? ”Livsvilja”, herregud.. Tyvärr är de oftast de smartaste som inte skaffar barn.

                  Det har alltid varit så. Majoriteten av jordens befolkning har lite lägre mätbart IQ. Vill du införa rasbiologi kanske? En antropolog jag läste menade på att alla behövs i olika proportioner. Att naturen belönar livsvilja är inte min idé utan Darwins.

                    Tror du menar livsduglig. Darwins tes handlade om att exemplar med fördelar överlevde och förde vidare sina gener. Livsvilja är något helpannas som Schopenhauer teoretiserade kring och som sedan Nietzsche kom att utveckla.

                      Ja det har du rätt i. Jag menade inte ordagrant, eftersom jag inte mindes det ordagrant så får på rak arm.

                      Schopenhauer och Darwin har dock små likheter.

      Åldern. Kvinnors fertila fönster är ganska kort och står öppet tidigt i livet.

      Det finns jättemånga teorier och nog inget enkelt svar på det. Jag läste nyligen att missfallen har ökat väldigt mycket de senaste åren och att ingen vet varför.

        Den senaste forskningen pekar åt att det har att göra med försämrad spermakvalitet.

        Jag skulle gissa på att man upptäcker graviditeter tidigare, skriver in sig på MVC, gör ultraljud på gynakuten om man får missfall i typ vecka 5 osv. Tror det förr gick mer obemärkt förbi än nu med alla ägglossningssrickor och tidigare graviditetstest.

          Där tror jag verkligen att du har rätt.

      Det går ju till exempel ganska dåligt för pandor också. Förökningsmässigt.

      Det vore konstigt om det var lika lätt att få barn idag som förr:

      1. Vi är fetare
      2. Vi är äldre när vi försöker skaffa första barnet
      3. Vi hjälper naturen på traven för barnlösa = låg fertilitet förs vidare på ett annat sätt i våra gener. Tidigare kunde infertilitet inte gå i arv.
      4. Vi utsätts för hormonstörande ämnen / kemikalier / föroreningar i en annan utsträckning än förr

      You do the math

      Tror inte att käka ppiller från det att man är tonåring hjälper heller…

        Det och att ha många sexpartners. Större chans till cellförändringar.

          Och klamydia som kan göra det svårare att bli gravid.

          De yngre generationerna idag ligger ju faktiskt mindre än äldre. Och dricker mindre. Får väl se vad som händer med feritliteten närmsta decenniet?

      Jag tror på att det handlar om genetik. Vissa personer är helt enkelt inte ”kompatibla” med varandra genetiskt och därför har svårt att få barn/kan inte få barn alls.

      Samma sak som att vissa personer passar helt enkelt inte ihop i en relation. Låter kanske knäppt men det handlar ju trots allt om biologi så varför inte? 🤷🏼‍♀️

      Delvis verkar de ha varit svårt även förr. Tex kungliga par som försökte hela livet men enbart fått 1 barn.

      Delvis tror jag det beror på att vi har bättre vård så att kvinnor som förr inte kunde få barn kan idag få barn, och är problemet genetiskt så finns risk att deras barn kommer ha svårt att få barn, osv, osv.

      Delvis tror jag mycket ligger i våran miljö och kost, andas in avgaser sedan barnsben, få i oss massa skit genom maten (bl.a vissa fisksorter innehåller höga halter av miljögifter, arsenik i ris, mm), många är överviktiga, stressade, osv.

      Och absolut att man är mer öppen och pratar om det.

      Det här är absolut ingenting vetenskapligt, men jag har en teori om att bristen på viktiga vitaminer från ekologisk egenodlat föda, de många kemikalier som vi ständigt utsätts för samtidigt som att vi förs närmare genom den digitala världen, kan vara orsak till dessa fertilitetsproblem och uppmärksamheten kring det.

      Just vad angår förstnämnda två faktorer är jag ett bra exempel. Jag och min man hade haft oskyddat samlag i ÅTTA (!) år utan någonsin att bli med barn. Hade accepterat att jag – om det någonsin skulle bli aktuellt – skulle behöva IVF eller liknande för att bli med barn. I samband med ett längre förlopp av sjukdomar under förra året började jag dock intressera mig för kost och vitaminer. Började äta så ”ren” kost som möjligt för att må bättre (dvs försökte skippa socker, junk och valde glutenfria alternativ där det var möjligt) samtidigt som att jag kompletterade med några av marknadens bästa (ja, jag gjorde faktiskt massor research, så tror det är några av de bästa 🤣) kosttillskott så som D-vitamin, Magnesium, Zink + B12 + folsyra i ett, Ashwagandha, Probiotika och säkert någonting mer som jag inte minns. Tro det eller ej, men jag blev gravid på min andra menscykel med dessa tillskott och koständringar. 🤔 Graviditeten var inte planerat alls, men insåg i efterhand att det måste ha berott på att jag lidit av vitaminbrist och orenheter (?).

    Förstår verkligen… Fick missfall efter många år av försök… Än idag undrar jag vem det kunde ha varit/blivit. Det var ett halv år sedan.
    Gravid igen… Skräckslagen för ännu ett missfall.
    Jag är i vecka sju och rädd för att flyga hem…

    Jag har inga symtom och det gör mig ännu räddare…

    Usch vad hemskt det är alltså… Stackars Rebecka och lider med alla som kämpar.

      Var inte rädd för att flyga kära du, det finns inget samband mellan det och missfall. Håller tummarna det går bra denna gång!

        Fått duphaston och progesteronsupp som jag ska ta några veckor. Så hoppas på att allt blir bra och går hela vägen ❤️
        Tack för ditt svar!

    Infertilitet har alltid funnits men saker som att vi skaffar barn senare i livet, blir fetare, samt är mer utsatta för olika typer av hormonstörande medel i vår omgivning gör infertiliteten mer förekommande.
    Man får dock fortfarande välja när man vill skaffa barn, förutom människor med intellektuella nedsättningar.

      Jag förstår inte den sista meningen, kan du förtydliga vad du menar?

        Att människor med intellektuella nedsättningar kanske inte alls får välja när dom vill skaffa barn. Man vill väldigt gärna att kvinnor i den gruppen använder preventivmedel, och inte skaffar barn, trots att dom uttrycker att dom väldigt gärna vill ha barn.

    Sorg är sorg och det är fruktansvärt att behöva genomlida. Kan dock inte låta bli att tycka att det tjatas i det OÄNDLIGA om just infertilitet och ofrivillig barnlöshet. Ingen kan ju på riktigt längre tro sig vara ensam om att kämpa med att lyckas få till en graviditet+barn? Det är alltid nån influencer eller kändis som ska berätta sin tårdrypande historia om hur ofrivilligt barnlösa de är (fast de antingen redan har barn eller sen i slutändan får ett barn ändå), och hela tiden påminner de också om hur HEMSKT det är att skoja om att man är gravid. Jag lovar, meddelandet har gått fram nu.

      håller med, som gabriella joss som skriver om cancer och det enda hon verkar tänker på är att om hennes livmoder måste opereras bort så kommer hennes man lämna henne för att hon inte kan ge honom barn? hon har liksom två friska barn, det finns värre saker än att hennes 1 år långa typ tonårskärlek möjligtvis lämnar henne

        Så fruktansvärt tragiskt på alla sätt. Blev ledsen av att läsa hon tänker så.
        Det om något är ett bevis på att hon tror att en man stannar med en kvinna bara för att hon råkat bära hans barn. Nej, män kan lämna en kvinna trots barn, vi ser det hela tiden och överallt.

        Är man så osäker på sin man då är det bäst att kanske fundera på om man ens vill bära just hans barn.

        Jag kan även förstå en man som är ärlig med att han verkligen vill ha barn och hamnar i ett slags dilemma när kvinnan han älskar inte kan bära ett åt honom. Det är också en svår sits.

        Sen förstår jag även att Gaboss verkligen vill ha fler barn och att nekas detta är en stor sorg. Det positiva är att hon redan har 2 barn så det är klart värre för ofrivilligt barnlösa.

          Fast jag tänker stå upp för henne nu.

          Hennes cancer är ny för henne, all information är ny och alla tankar är nya. Man kan inte begära att en människa skall tänka rationellt eller känna sig tillfreds med vad den har när hela dens värld har rasat samman – det tar tid att finna ro i en ny tillvaro och förutsättningar.
          Jag fick redan på att jag inte kan få barn för inte så länge sedan. Allt jag kunde tänka på var hur man berättar det för någon man just börjat dejta, hur jag skulle få svårt att hitta någon – hur okvinnlig en man skulle finna mig. Nu, när det gått ett tag, så inser jag såklart att det inte var det mest väsentliga – men som sagt, omställning och sorg är inte rationell

            Hon har INTE cancer. Hon har cellförändringar av svår grad som kan leda till cancer.

              Nej, hon har cancer in situ, hon visade upp skärmdump på PAD-svaret på instagram.

                Det, samt att hon väntar på svar för att få reda på om det är invasiv cancer som kommer behöva ytterligare behandling. Att vänta på möjligen jobbiga besked är vidrigt.

                Jag hittar inte hennes PAD svar, men står det verkligen CANCER på Pad svaret? för man brukar inte skriva så.

                  Det kan definitivt stå cancer in situ. Jag har också haft cancer in situ. Men det är inte per automatik cancer. Det betyder däremot att om cellerna tillåts växa och utvecklas så är nästa stadie just cancer = de måste bort.

                    Cancer in situ är cancer. Som ordet antyder… Precis som basalcellscancer i huden är cancer, trots att den i princip är helt ofarlig.

                    Varför vill vissa förminska Gabriellas diagnos? De som såg PAD-svaret hon la upp såg att där stod cancer. Det finns också en anledning till att de under sommaren valde att operera henne så pass akut, för att ja, just det, cancer….

                      Okej, jag var otydlig. Det är inte invasiv cancer. In situ är stadiet precis innan. Och givetvis livsviktigt att de opereras bort, vilket de ju nu har gjort. Har som sagt också haft cancer in situ i cervix.

                  Bor du inte i Sverige? För utomlands kanske det är annorlunda.
                  Med risk för att låta som att jag hittar på men detta är helt sant: Jag arbetar med att registrera cancerfall och tittar därför dagligen på PAD-svar. Man skriver ut cancer, absolut. Och ja det stod ”adenocarcinom in situ” på det hon visade.

                    Om det stod adenocarcinom in situ så stod det ju inte cancer?

                      Adenocarcinom = carcinom = cancer. Många latinska och grekiska ord inom medicinen försvenskas på det viset.

                    Folk påstod ju att det stod Cancer in situ. Vilket var det jag ifrågasatte eftersom jag aldrig sett ett PAD svar där det står Cancer.
                    Adenocarcinom in situ är ju ett mer logiskt PAD svar, så att det stod adenocarcinom in situ kan jag helt köpa.

                    Och om du inte fattar skillnaden mellan att det står Cancer in situ eller adenocarcinom in situ gör mig orolig mtp vad du jobbar med.

                      Det är väl bara en viss specifik typ av cancer? Eller? Annars får du gärna förklara skillnaden mellan cancer in situ och adenocarcinom in situ och hur det gör någon skillnad just här mer än huruvida det var exakt vad som stod på GabJoss?

                      Adenocarcinom = carcinom = cancer.

                      Vad jobbar du själv med? Du är onkolog antar jag? Eller kanske patolog trots att du inte verkar ha sett ett enda PAD-svar i ditt liv? Ibland blir jag helt matt på detta kommentarsfält där folk bara drar saker ur rumpan – ursäkta språket.

                      För att ge dig en enkel källa så kan du här se på 1177: https://www.1177.se/Skane/sjukdomar–besvar/cancer/cancerformer/tunntarmscancer/
                      ”De två vanligaste typerna av cancertumörer som du kan få i tunntarmen kallas NET och adenocarcinom.”

                      Men kan också hänvisa till denna sidan, som är pålitlig och används inom vården: https://www.internetmedicin.se/behandlingsoversikter/gynekologi-obstetrik/cervixcancer/
                      Citat: ”Den vanligast förekommande histopatologiska typen är skivepitelcancer (60-80 %). Därnäst är adenocarcinom vanligast förekommande.”

                      Men om jag har fel, berätta gärna det för mig och hänvisa till pålitliga källor så ska jag gå till min chef och upplysa om att vi gör helt fel på mitt jobb där hundratals onkologer, patologer, ssk, statistiker m.m. är involverade i arbetet. Det är jättebra om vi kan börja göra rätt när vi registrerar cancerfallen i vårt system. Ja, jag vet, raljerar jag, men som sagt… Man blir ibland matt av hur förtjusta folk här är i att diskutera saker de inte vet så mycket om.

        om jag eventuellt hade cancer som tvåbarnsmamma hade min skräck varit att dö och lämna min barn. Inte att bli lämnad av min man 🙄

          Det är samma för Gabriella, och därför valde hon att genomgå operationen på en gång istället för att vänta.

            ja och nu oroar hon sig för att hennes man ska lämna henne. Hur kan det ens finnas i hennes tankar?

              Fy tusan vad elaka och oförstående en del här är. Hoppas ni är snällare än så mot människor i er omgivning som genomgång något tungt.

              Skitsnack också att hävda att.msn vet precis vad man skulle känna och tänka i någon annans situation när man inte varit där.

              Kan man inte ha två tankar i huvudet samtidigt?

      Fast om man tex inte har vänner som kämpar kan jag tänka mig att det känns mindre ensamt om man får läsa om andras kamp. Ska man bara sluta dela sånt nu menar du eftersom så många redan berättat? Nej säger jag, jag hade ingen aning om att det var så vanligt med missfall innan jag själv blev gravid. Vi behöver höra det här! Och oavsett vad jag tycker om vissa influencers så blir jag ledsen för deras skull när jag läser om deras missfall och svårigheter.

      Alltså man får vara jätteledsen att man inte kan få ett andra eller tredje barn fast man redan har ett eller flera. Så jävla drygt att säga ”var glad för de barn du redan har”.

        Vem har sagt det menar du?

          Du skrev ”fast de antagligen redan har barn”

            Nej, jag skrev inget ”antagligen”, och jag skrev aldrig att man ska vara glad för de barn man redan har. Däremot krävs det heller ingen stor intellektuell ansträngning för att förstå att någon som har barn inte är ofrivilligt barnlös.

              Ojoj vilken översittare du verkar vara

                Och du verkar inte läskunnig 😂

      Varje människa som kämpar med infertilitet mår miserabelt och känner sig misslyckad. Man tar det personligt och sorgen är EXTREMT STOR. Många anser ju att meningen med livet är just att bli förälder och att ifråntas den möjligheten till biologiska barn utan att förstå varför är en personlig tragedi. Det är svårt att inte älta.
      Det är även svårt att hålla det för sig själv när folk undrar ”när kommer ett syskon” osv. Tycker att det är super att folk känner att de kan prata om infertilitet utan att skämmas. Förr var det ju ”fel på kvinnor” som inte kunde ”ge mannen ett barn” men idag förstår man mer om infertilitet och vi kvinnor kan prata om det utan att känna oss helt misslyckade.

        Jag får nog upprepa mig: Jag lovar, meddelandet har gått fram nu.

          Ja, för just dig men inte alla har ”fått meddelandet”. Jag som tycker om Rebecca och Gabjoss men inte är helt såld på Kenza finner mer styrka i just de två förstnämndas strid mot infertiliteten.
          Man vill ju höra från folk man tycker om/litar på. Det känns tryggare och mindre ensamt. Så jo, det är jättebra att Rebecca pratat om detta.

          Infertilitet är ofta förenat med en krisreaktion. Hur vore det om vi lät folk bearbeta händelser på det sättet de föredrar istället för att klaga?

          Du kanske bara ska sluta följa folk på sociala medier då om du stör dig så mycket?

          Men håll käften, L.

      Att relativt många har besvär med infertilitet och faktorer kopplat till det kan vara vanligt och talas öppet om – samtidigt som man ändå känner sig ensam när man går igenom det. Det kan låta väldigt paradoxalt, men är man själv där så vet man. Jag funderar på om det beror på skam och att det är lite tabubelagt i vardagen?

      Jag har gått igenom två missfall och jag slogs absolut av känslan av ensamhet, trots att jag vet att ett stort antal graviditeter går under innan man når v 12. När jag satt och blödde den första gången med huvudet begravt i händerna så tänkte jag om och om igen ”Tack gode gud att vi inte har berättat för någon om graviditeten”. Varför tänkte jag så? Det är svårt att förklara och förstå. Jag ville bara berätta om missfallen för nära vänner, och inte för kollegor och chefen. Hade jag drabbats av någon sjukdom typ covid så hade jag berättat ju. Men nu ville jag inte det, trots att det påverkade mitt psyke väldigt länge (fortfarande). Det har varit en tröst att tala med vän som varit med om samma sak, och att hitta de på instagram som också har det. Det har gett mig en känsla av att vara mindre ensam. Att liksom se ett ansikte och ett namn bakom missfallsstatistiken. Jag har ingen förklaring för det är 100% känslomässigt och inte logiskt… Men personligen har jag uppskattat att höra andras historier om detta. Men jag förstår att det känns ”bla bla bla” för de som inte är/har varit där.

      Det tog två år för mig att bli gravid (då till slut med hjälp av Ivf) och jag kan säga att även om människor pratar mer öppet om det idag så var det fruktansvärt ensamt och skamfyllt att vara mitt i det. Speciellt när majoriteten, vänner osv, ändå ofta blir gravida ganska snabbt. Förstår inte vad det skulle skada att fortsätta prata om ofrivillig barnlöshet, även om ”budskapet säkert gått fram”.

      Jag tänker på denna Rebecca. Vad jag förstår har hon en son på typ 3 år. Hon har försökt bli gravid i typ 2 år….
      Är det katastrof? Kanske kan man låta tiden gå lite längre? Har jag fel?

    För oss tog det 6 år och 2 missfall att få barn nummer 2 och under den tiden märkte jag hur lite det talas om sekundär barnlöshet. Vissa tycker att man ska vara glad för man har ju redan ett barn, och såklart man är glad över det men man måste få tillåtas att känna sorg ändå. Känslorna handlar inte enbart om att man inte får ett till barn utan det handlar även om känslor om att man misslyckats, att ens kropp är en besvikelse, att något är fel på en.

    Jag är glad att det talas mer om missfall och svårigheterna att få barn, även om det inte var så länge sedan jag själv var i den situationen så har det förändrats enormt mycket hur det pratas om det. Att förstå hur vanligt det är kan vara en liten tröst i sorgen.

      Jag känner igen mig i det du skriver. Är inne på år 2 i försök till ett syskon. Tog ni hjälp av IVF eller skedde det spontant tillslut?

      Håller med, det är så viktigt att det pratas om, även sekundär barnlöshet som Rebecca nu går igenom. Vi har kämpat för syskon i fyra år (inkl 7 IVF-försök & en operation) och är äntligen gravid nu. Men livrädd för att nåt ska hända då alla års kamp gjort mig extremt medveten om hur mycket som kan gå fel 💔

    Fina Rebecca, vad ledsen man blir av att höra det här.

    Krya på dig Stelliz 💗

    Jag förstår att det måste vara jobbigt. Men att bli gravid är ju faktiskt ingen rättighet. Folk verkar tro att det är nån slags rättighet. Blir man gravid så är det ju fantastiskt, men det är ju absolut ingenting som man tar för givet. Sen finns det ju redan så otroligt många barn som ingen bryr sig om. Varför inte adoptera då istället. Lite egoistiskt kan jag tycka att det måste vara just sina egna gener som man ska föra vidare.

      Jag håller med om att barn inte är en rättighet (därav att jag är emot surrogatmödraskap), men att ta upp adoption som någon slags smidig och enkel lösning på att vara infertil, är det verkligen så vettigt? Tyvärr finns det många stulna barn som vittnar om hur problematiskt adoption kan vara. Googla på det så ser du att det inte är världens bästa förslag att ge de som är barnlösa…

      Jo, det är en biologisk rättighet anser medvetandet och att nekas denna rättighet utan att förstå varför är en sorg.
      Det är ingen mänsklig rättighet att få hjälp via landsting tex men rent biologiskt anser ju varje människa att denne har rätt att föra sina gener vidare. Det är liksom en levande varelses mest självklara väg i livet. Idag ser vi fler som inte vill skaffa barn men att de som faktisk vill känner att kroppen sviker en är en helt normal reaktion. Empatistördhet å andra sidan…

      Det är väl ingen som har påstått att det är en rättighet, bara för att man känner sorg? Att anse det egoistiskt att inte adoptera istället tyder på att du inte är så påläst om adoption och hur den industrin ser ut. Där kan man prata om att anse sig ha rätt till barn, till vilket pris som helst (tex på andra kvinnors bekostnad).

      Jag förstår visst varför man vill föra sina egna gener vidare, för mig var det viktigt när min pappa dog ung att hans gener fick fortsätta leva även efter mig. Kan vi sluta skamma folk för det?

      Vad snackar du om? Vem tror att det är en rättighet? Ett långt friskt liv är ingen rättighet heller, men nog fan får man lämna sorg ändå om man drabbas av cancer?

      Och är förslå internationell adoption som någon sorts godhetshandlig, näe gud så dumt.

        Bra sagt!

    [Borttagen kommentar]

      Yes. Det är exakt det jag gör. Men det stämmer inte att det inte pratas om missfall och/eller infertilitet, vilket många vill ha det till.

        [Borttagen kommentar]

    Jag vet knappt vem Rebecca Stella är men oj vilken gripande video. Från en kvinna till en annan, jag önskar henne allt gott och lycka till!

    Är det jobbigt just för att du relaterar till det på ett negativt sätt? Jag tycker detta ämne är lite intressant i dessa dagar faktiskt trots att jag har de barn jag önskat, det finns ett allmänintresse i hur våran art klarar sig?

      Jorden är gravt överbefolkad, vår art har inga problem att överleva för att Rebecka Stella inte kan få ett andra barn. Hon gör nog jorden en tjänst genom att INTE skaffa fler barn.

        Men du vill alltså själv ha barn?

          Att vilja ha barn behöver ju inte nödvändigtvis betyda att man inte förstår att jorden är överbefolkad och inte behöver fler människor.

            Det var ju en fråga om hon själv försöker få barn?

              Att vilja ha barn och aktivt försöka skaffa barn är väl ändå två olika saker? Frågan var om hon vill ha barn.

          Jag kommer inte få barn. Oavsett om man har eller inte har barn så kan man väl förstå att vi är alldeles för många på jordklotet?

            Ok, men om du kunde få barn så skulle du skaffa barn?

    Och jag som också är ofrivilligt barnlös tycker att det ar så skönt att höra om andra och att man inte är ensam i detta. Tänk vilken tur att vi är olika och kan välja om vi inte vill läsa om saker. Jag ska precis gå igenom min tredje IVF-behandling och vi har kämpat i fem år utan att någonsin bli gravida. Andra som kämpar får mig att känna mig mindre ensam och att se andra gå igenom samma sak och lyckas ger mig hopp!

      Precis. Det är tur att vi kan välja själva. Jag personligen orkar inte med alla dessa historier om ofrivillig barnlöshet (ffa inte när hon redan har ett barn), det finns så mkt annat i livet än det.

        Ingen tvingar dig att läsa eller diskutera historier som denna om du nu inte orkar. Gör något annat med din tid då.

          Jag ber om ursäkt att jag tyckte något som inte du håller med om. Men så är det ju här på Bloggbevakning, vi tycker olika och vi får väl alla skriva vad vi tycker?

            Jo men lite motsägelsefullt att du inte orkar mer dessa historier men ändå sitter du här och diskuterar dom. Den åsikten får jag väl ha även om du inte håller med om den?!

              Men precis. Herregud, varför är man aktiv i ett kommentarsfält som handlar om något man är trött på? 🙈 så oerhört korkat bara. Gör något annat, allting kan inte vara anpassat efter vad du är intresserad av hela tiden. 🤦🏻‍♀️

                Kanske för att personen vill framföra sin åsikt och det är väl helt okej, eller? Tycker snarare att du verkar vara jävligt snarstucken för att denne har en annan åsikt än du har.

                  Jag är en annan anonym, men jag kände lite grann att det här var en så gripande naken video att jag fattar inte varför man måste klaga på den? Bara för att man själv inte orkar med ämnet av olika orsaker. Det störde mig med ts kommentarer.

    Alla kvinnor träffar inte heller en man som vill skaffa barn med dem!

      Men de männen skulle kunna skaffar barn med någon annan kvinna eller?

        Ja! 🙂 det finns kvinnliga Incels

    Lider verkligen med Rebecca, jättetråkigt. MEN kan inte alla hennes en miljard ingrepp påverka fertiliteten?

    OT
    Är det bara jag, eller är texten liten? Har kollat på fler bloggar och då är texten normal. Även kollat på andra sidor när jag söker och helt normalt. Endast när jag besöker Bloggbevakning så är texten mini mini liten. Någon som vet varför?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.