Öppet Spår

Det här är alltså ett inlägg där det är fritt fram att kommentera om vad du vill, när du vill, hur du vill, på vilket sätt du vill.
Dock undanber jag mig politiska diskussioner, tack!
OT är mer än välkommet och det finns inga rätt eller fel.
Är du ensam hemma? Sjuk? Uttråkad? Vad som helst, du är VÄLKOMMEN hit för att snicksnacka om vad som helst!

Givetvis gäller samma regler som vanligt och om man inte sköter sig kan man bli satt på moderering – men det är sen gammalt och ni sköter ju er så go nuts… ?

Ps! Tjafsa mindre!

557 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Nu ska jag duscha efter en lång arbetsdag och sedan landa i soffan och se någon brittisk deckare. Då får jag lite semesterfeeling trots allt. God helg på er!

      Brittiska deckare slår amerikanska alla dar i veckan.

        Poirot och unge kommissarie morse är några av mina favoriter ❤️

          Kommisarie Gadget slår alla andra

        Finns en hel del mycket bra brittiska serier på SvtPlay.

          Några specifika du kan rekommendera? 🙂

            Scott o Bailey var en bra deckare/poliserie . Har funnits på Svtplay osäker om den går forfarande.

            ”Vera” och ”Annika” är mina favoriter

              Älskar fan Vera!

                Samma här. Jag vill vara som henne när jag blir stor, även om jag redan är vuxen 😄

                Älskar när hon kallar folk ”pet” ❤️

                  Älskade Vera fram tills att jag en dag började störa mig på hennes röst. Vet inte var det kom ifrån men nu kan jag inte titta på serien längre.

            The Fall, såååå bra! https://www.svtplay.se/the-fall

              + Gillian Anderson är så het i den, hehe.

              Den är grym!!!

            Manhunt!!!!

            The Fall på SVT play. Hidden på Tv4play

            Saknad, aldrig glömd!

              Såå bra, så trist hon slutar dock, grym skådespelerska!

            Manhunt och unforgotten – den sistnämnda är nog den bästa brittiska deckaren jag sett!

            mcdonald & dodds är en riktigt mysdeckare på SVT play!

          Jag vet, hade hoppats att de skulle ha Kommisarie Lewis som är min favorit, men tyvärr… Det fick bli Marcella på Netflix istället.

            Marcella har en hemlighet…😉

            Så sjuk serie…

      Unna dig något gott till också, det är du värd! 😊

        Eller ät nåt gott bara, helt utan unn!

          🙄

      Mord i sinnet ❤️

      Broadchurch!

        Har redan sett tyvärr. Så bra!!

    Håller på att kolla igenom Harry Potter filmerna just nu, så mysigt!
    Tänkte se Sagan om ringen sen, länge sen jag såg, minns ingenting. Gillade inte det direkt dock men var ung så tänker att jag kommer se det med nya ögon😅

    Vill ha fler filmserier att se, men vet inte vad. Tips? 🙂

    Är Marvelfilmerna värda att se?

      Hobbit!!

        Är det bäst att se Sagan om ringen först och sen Hobbit eller det spelar ingen roll?
        Hobbit utspelar sig väl innan Sagan om ringen egentligen om jag minns rätt, men filmerna kom ju efter så man kanske ska se som dom släpptes?

          Ja hobbit är långt innan sagan om ringen, när Bilbo va ung 😊 enligt mig spelar det ingen roll i vilken ordning man ser, kolla du sagan om ringen först!

          Sagan om ringen-filmerna är väldigt mycket bättre.

            Ja speciellt den första. Helt magisk.

              Vet att många älskar dom, hoppas jag får samla känsla! Så mysigt att känna så för filmer.
              Minns ingenting, minns typ ett berg, skog, ring, långt ljust hår, stigar.. Så blir dom att se det för första gången 😂

                Hur gammal var du när du såg dem första gången?

                  10-11år när jag såg första filmen, inget jag fastnade för. Osäker om jag sett alla ens.

                  Vilket kanske inte är så ungt men det var inte min typ av film då. + att jag hade lite läsproblem så tror inte jag hann läsa hela texten alltid 😅 så tappade väl en del.

                    Ah, jag förstår. Tror (och hoppas) att det kommer bli en helt annan upplevelse för dig nu.
                    Lycka till!

                      Tror det kommer bli en annan upplevelse, hoppas verkligen det.

                      Uppskattade inte filmer direkt då, bra tidsfördriv men inget mer men nu om man ser gamla Disneyfilmer så finns det ju budskap som flög en över huvudet, eller iaf mig när jag var barn.

                      Vet att jag kommer älska miljön nu i Sagan om ringen, då var det typ ”jaha, en skog. Skog har man ju sett förr” 😂
                      Samma med Harry Potter, miljön och allt magiskt är bättre i vuxen ålder tycker jag. Var såklart häftigt med magi men själva miljön runt om kring brydde jag mig ej om och nu önskar jag bara att jag kunde kliva in i tvn och få strosa runt 😍
                      Ger mig sån härlig känsla, samma med Outlander, alltså att det finns så vackra platser ens!

                      Tackar! 🙂

      Yellowstone

      Marvel är helt klart värda att se!
      Twillight
      Hungergames
      Millennium trilogin om Lisbeth Salander
      Jurasic Park

        Började se Hunger games men kom inte in i det på 10 minuter så gav upp 😂 antar att jag får ge det ett försök igen och inte ge upp.

          Läs böckerna!
          Älskar både dem och filmerna.

            Är dom bra från början eller svåra att komma in i?
            Alltså alla tycker ju olika såklart men jag klarar inte av att läsa 30 sidor och det fortfarande inte är intressant 😅

            Hade varit mysigt att ha något att läsa i höst, aldrig läst några böcker som hänger ihop.

              Böckerna är väldigt bra! Läste de i skolan som ung (15 ish) och minns att även de icke ”bokiga” eleverna läste klart alla!

                Det låter som ett riktigt bra betyg!

                Känner att hösten och vintern kommer bli så mysig 🥰

                  Mer än 10 år sedan jag läste dem, men minns dem som att de var väldigt lätta att komma in i.

      Är stort marvelfan! Se från början så har du många kvällar framför dig!! Hobbit är innan sagan om ringen och enligt mig bättre.

        Vilken ordning ska man se Marvel? Har googlat och blir förvirrad.
        I mitt huvud är det logiskt att se i ordningen det släppts, men sett listor i helt andra ordningar beroende på när dom utspelar sig antar jag.

        Har DC med Marvel att göra eller det är något helt annat? 😅 har noll koll verkligen

          Det är olika gäng 🙂

            Så dom har ingen ingen koppling till varandra? 🙂

              Nej, inte vad jag förstått 🙂

              Dc är väl Batman och superman mfl

          Jag skulle se marvel i släppordning.

            Iron man från 2008 är den första va? Vill vara säker på att det blir rätt haha

            Är Avengers samma som Marvel eller något helt annat?
            Är nog otroligt trög men tycker att det är rörigt 😅

              Avengers är rätt, de ligger under marvel. Börja med den och fortsätt sedan i släppordning. Googla så får du korrekt ordning.

                Kör på det, tackar! 🙂

          Tror det är svårt att hänga med i vilken kronologisk ordning det är, sånts filmer känns som de petas in mitt i mellan. Dock har jag inte helt koll 🙂
          Tror att typ Capten Amerika är först ut i timeline.
          Det finns ju så många filmer. Så helt klart svårt att hålla koll. Vissa är ju rätt fristående, medan andra refererar till andra filmer.

            Kollar nog i ordningen som släppts då, känns enklast när allt känns så rörigt 😅

            Jag har någonting att göra i höst, fanns ju en del filmer haha. Ska nog bestämma två dagar i veckan som ska vara filmkväll, tända ljus, ha något gott att äta och sitta i pyjamas 😍

              Hej! Jag såg hela Marvel i våras. På Disney+ är det sorterat på olika sätt. Vi valde att se filmerna i kronologisk ordning enligt handling. Det var helt perfekt och jag tror det hade varit svårare att hänga med om jag hade sett enligt release date.

                Perfekt att dom finns i kronologisk ordning där, då slipper jag leta och tänka 😅 så kör på det

              På Disney+ finns de i kronologisk ordning. Vi kollade om de flesta och jag tänker att man förstår världen bättre om man ser den så men tror faktiskt inte det spelar roll 🙂

                Det får bli kronologiskt då 🙂

          Åh jag är avundsjuk på dig att du har alla Marvelfilmer framför dig!😍 Jag rekommenderar dig att se filmerna i kronologisk ordning. Inte i den ordning de släpptes. Eftersom det finns många filmer utspelade över en hyfsat lång tidsperiod så kommer berättelsen att make more scens. Plus att det finns mängder av finurliga påskägg!

            Hoppas jag kommer tycka om dom, när jag tänker på det så ska det bli så mysigt 😍

            Jag litar på er som sagt kronologiskt, även att det finns upplagt så på disney+ så kan jag bara trycka play utan att tänka haha.

            Gillar du bara Marvel eller även dc? För det är samma typ av filmer väl?

      Klarar verkligen inte av HP-filmerna. Blir bara sur över att allt är fel, haha. Nej, jag är inte 12 år gammal.

        Ja, det är ju ett problem när man läst böckerna.

      Hoppas du ser sagan om ringen uncut, det gör stor skillnad

        Vad är skillnaden? 🙈
        Sagan om ringen finns på HBO max, men vet inte om det är dom du menar

          De är längre och har med mer än vad bio-versionen hade. Det märker du på längden första filmen verkar vara 3:47 istället för tre timmar
          Extended-version brukar man kanske kalla det förresten

            Ska se om jag hittar dom någonstans då 🙂

      Sagan om Ringen är BÄST ❤️ Hatar Hobbit

      Star Wars ❤️
      Jurassic Park
      Bourne-filmerna (dock är 1an bäst)

        Väldigt skeptisk till Star Wars, aldrig sett någonting så vet inte varför. Och kommer nog bli besviken av någon konstig anledning om jag inte älskar det 😅

          Hehe ja jag älskar både de gamla och nya men sett de gamla sen jag var tonåring typ. Kanske bäst du inte kollar då 😂😉

      Tack för alla era tips och även förklaringar, känns rörigt med speciellt Marvel, men ser fram emot att kolla på allt💕

        Börja med Catain America sen Caprain Marvel. Efter dom fortsätter du med Ironman 1 och sedan är du igång!

      Sällskapsresan! Men även Star Wars såkl🚀

      Narnia filmerna 🙏
      Marvel i rätt ordning ⭐️

      Nooo! Sagan om ringen ska man titta på under jul!

        Under jul? Varför då? Är det julfilmer? Eller va? 😂

    Vilka gullisar på bilden. Ha det bra alla och ta hand om er. Så glad för detta fina väder. Hurra 😊🌞

    Snokade mig in på den omdiskuterade Ais*a men förstår inte riktigt grejen med henne? Känns inte alls som att hon blivit muslim för att hon tror på Allah som enda guden eller förespråkar religionen öht. Utan bara vill ha uppmärksamhet genom att klä sig i burka osv. För att få reaktioner, uppmärksamhet och följare… finns miljontals konton med tjejer i slöja/burka, men bara för att det är en svensk så ska det bli så märkvärdigt.

      Känns som om att det är hon själv som droppar dessa kommentarer hela tiden i kommentarsfältet här inne för att dra intresse till sig… bara min tanke. All reklam är bra reklam sägs det ju.

        Ja, väldigt mycket tjat om henne nu i alla kommentarsfält här

        Ja hon vill växa och livnära sig på sin insta. Så tror hon skriver skit om dig själv så folk ska gå in och bara gud vad du är underbar!!!

        Sen lägger hon ofta ut inspokonton eller bra mammor osv. Då är det alltid bara stora profiler bara för hon själv vill synas på deras.

        Ganska ofta snyftar hon om
        Hur någon skrikigt något fult till henne med pga muslim. Det var så hon växte när stora profiler började dela hennes inlägg hur rasismen är i Sverige. Sen kom den nog på sig själva att hon bara hittat på det själv för att få publicitet.

        Nä det är bland andra jag som frågat om henne. Var väl typ bara om henne i ett ös sen frågade jag om henne efter det, i ett annat ös. Då fick hon massa nya följare och undra vart det skrivits om henne. Sen har hon tjatat massor om att det snackas om henne i bloggbevakning. Så folk hittar hit och diskuterar vidare. Hade hon inte tjatat om det på hennes insta hade det nog varit mer tyst här. Nu har hon skaffat någon privat, stängd insta. Så hon verkar inte direkt vilja få folk härifrån till sin insta.

          Man får faktiskt fler följare med privat eftersom folk blir nyfikna. Annars går många bara in och kollar utan att följa.

      Har extremt svårt att se hur hon skulle blivit muslim och lagt ner så mycket tid och energi på dessa saker om det inte var för att hon genuint trodde på Islam. Om det endast handlade om uppmärksamhet så hade hon kunnat göra tusen andra saker. Finns många i muslimska communityt online som gör diverse, mycket mindre energikrävande saker, som ger otroligt mycket uppmärksamhet.

      Detta känns bara som en obildad kommentar från någon som inet har någon som helst inblick i Islam eller muslimer i stort.

        Håller inte alls med dig om att det känns som en obildad kommentar. Faktiskt snarare tvärtom.

      Blir så nyfiken, vilken serie är detta ???

        Ingen serie. En instagramperson.

      Islam förespråkar ju dessutom motsatsen till att tigga pengar, vilket hon ofta gör (genom samarbeten, adlinks osv). Så det säger ju sig självt att hon inte är praktiserande muslim.

      Alltså jag är inte muslim men kan vi snälla bara förtydliga att Allah inte är en annan gud än den svenska, kristna guden. Det är samma gud.

      Vi säger gud, de säger Allah.

        Om vi ska vara mer korrekta så betyder allah gud på arabiska. Alltså den generella termen vare sig du är jude, kristen eller muslim. Sen har det blivit synonymt med islam men det är fel.

      Vem är du att döma henne? Ni alla som sitter och kommenterar om henne är fan patetiska. Vadå tigger pengar? Finns flera influensers, ett 10tals som länkar varenda dag, men det är inte ett ”problem”?
      Varför sticker det i era ögon att hon vill försöka göra sitt konto till ett konto som hon kan leva på? Hälften av alla influensers, om inte mer, lever på instagram och adlinks? Vad gör Aisha till en värre person än dem? Snälla ni avundsjuka, släpp henne och låt henne vara ifred. Speciellt när hon skriver hur dåligt hon mår när ni skriver illa om henne?
      Mår ni så dåligt i er själva att ni måste kasta skit på en annan människa?
      Ni som seriöst sitter och bara kastar eran skit på en människa ni inte ens känner, mår ni så dåligt i er själva att ni måste sitta på en blogg och skriva illa om en person ni inte ens känner!?
      Väx uppe för fan! Hälften av er är säkert vuxna också och det gör mig fan rädd.
      Nu kommer väll alla hatare skriva ”det är säkert Aisha själv som skrivit denna kommentar.”
      Det är det inte! Tro vad ni vill, för vad man än säger kommer det inte komma in!

    Jag har en kanske dum undran. Ikväll satt jag och talade med min tonårsdotter, efter att hon läst en artikel om ungdomar med olika funktionsvariationer. De hade uttryckt att det var svårt att dejta, att de kände sig bortvalda. Dottern frågade: men hur ska man göra då? Om man inte träffar tex rullstolsbundna spontant i vardagen, i skolan tex. Det blir ju fel om man går fram till någon på stan så där direkt och säger ”hej”, bara för att personen har en funktionsvariation? Och förresten, vilken tonåring vågar det liksom. Finns det chatgrupper eller något annat ställe där man kan lära känna varandra?

      Finns jättemånga i rullstol på tinder.

        Jo, men där är väl 18-årsgräns?

          Det vet jag inte men säkert😊

      Varför skulle man inte kunna träffa rullstolsbundna personer i skolan?

        Är väl inte så vanligt stödet finns i ens skola antar jag att tjejen menar.

        Hon menar väl att dottern inte gör det, finns väl inga i hennes skola helt enkelt.

        Det är helt enkelt så det är i hennes skola. Dessutom finns det ju betydligt fler funktionsvariationen än att sitta i rullstol.

          Som jag förstod problemet du beskrev var det att man känner dig bortvald av de personer man faktiskt kommer i kontakt med, inte att alla människor måste söka upp någon med funktionsvariation för att dejta?

            De menade att det var svårt att knyta nya kontakter, flirta/ dejta med människor man inte känner sedan innan. Förstår att jag förklarat otydligt.

      *Rullstolsburna

    Ska vi köra en bikt-tråd?
    Jag börjar: Är goda vänner med mitt ex samtidigt som jag hoppas vi nån gång blir ett par igen. Till alla andra säger jag att det är han som inte vill släppa taget och hela tiden skriver till mig, fast jag också gör det..

      Jag tycker inte riktigt om en av mina vänner. Tycker hon varit elak mot mig genom åren och allmänt är knepig. Dock avslutar jag inte vänskapen då en av mina närmsta vänner är vän med henne också och tillsammans med hennes bror. Hade blivit för jobbigt att ”göra slut” och riskera att förlora min väldigt nära vän på något vis…

      Mammas sida av släkten är riktiga rövhål hela högen. Dom har betett sig vidrigt mot min familj under hela mitt liv och hela min mammas liv.
      Min mamma kommer snart dö och jag sitter på information som kan få rövhålens tillvaro att explodera.
      Jag går och tänker på om jag ska släppa bomben eller inte. Hämnd kanske är göttigt en kort stund, jag fattar att det egentligen inte kommer göra mig lyckligare. Sen känns det som dålig karma för mig även om dom förtjänar det. Jag vet inte vad jag ska göra.

        Jag sitter också på kännedomar om några personer som en gång betedde sig väldigt dåligt emot mig och mina. Har inte sagt något och förhoppningsvis behöver jag aldrig ta upp det men skulle de starta något igen så briserar nog bomben.

        Man blir ju lite nyfiken. Vad är det för typ av information?

      Jag och min syster är väldigt nära varandra men jag stör mig på hur snål hon är och hur självisk hon kan vara.

      Idag träffade jag min pappa på min systers kalas, jag har inte träffat honom på över ett år pga covid mm. Jag är 32år och har en son som är 10år. Jag satt jämte min pappa under hela kalaset i cirka 3h och han frågade inte mig en enda fråga. Mina föräldrar skildes när jag var 13år och när jag var 16år träffade pappa hans nya fru och flyttade 10 mil från vår hemort. Pappa och hans nya fru har en dotter som är född samma år som min son. Jag vet inte varför jag berättar dessa detaljer men kanske påverkar de mina känslomässiga reaktioner. Pappa sitter och berättar om deras nya pool de köpt, ny bil, renovering, utflykter de gjort nu i sommar osv. Jag skulle inte kalla det skryt egentligen då jag alltid tänkt på min pappa som en down to earth-person men idag var det så tydligt. Varför tror ni att han inte frågar någonting om mitt liv? Eller hur jag mår?

        Din pappa är alltid din pappa och din sons morfar, då kan det kännas viktigt att han intresserar sig för dog och din familj även om han är en ”nyare” pappa till ett yngre barn. Jag skulle känna precis likadant som du. Min pappa och mamma beter sig likadant, men jag är 49 och mina barn är 19 och 21 och dom är helt ointresserade av några andra än sig själva och det gör helt enkelt ont ibland..

        Frågade du någonting om honom? Hur han mådde eller vad som händer i hans liv? Frågade du något om poolen, bilen eller utflykterna de gjort?
        Även fast det handlar om din pappa är ni två i relationen och två styckna som måste anstränga sig för att få relationen att fungera.

          Fast en förälder har ju ändå det största ansvaret. Han borde vara intresserad att höra hur de har det.

            Är hon intresserad av att ha en relation så borde hon vara intresserad att höra hur pappan har det.

            Det går inte att lägga ansvaret på bara en person i en relation. Speciellt inte utan att berätta det. Pappan är garanterat ingen tankeläsare

      Jag har börjat tänka tanken att oprera brösten efter 3 barn. Jag vet att man ska acceptera hur Man ser ut men tankarna snurrar. Har inte velat nämna de för någon inte ens min man för vill inte bli dömd som utseendefixerad men saknar brösten innan barn och maratonamning.

        Jag tänkte såhär: i tio år störde jag mig på överflödig hud pga viktnedgång. Ingen man eller kvinna har någonsin kommenterat detta, utan det ligger endast hos mig. Men efter tio års funderande var det nog. Gjorde bukplastik och det gjorde att jag iaf aldrig mer nojjat över huden på magen.

      Jag stör mig (kanske pinsamt mycket) när tjejer 20+ kallar sin partner för ”min man” när de inte är gifta

        Ja det är konstigt när det inte är så.

        Mer konstigt med alla män, gamla som unga, som kallar sin sambo för frugan. Eller ännu värre ”regeringen”

        Jag reagerar mycket mer på ordet ”fru” om det handlar om några som inte är gifta. ”Man” är ju egentligen väldigt neutralt.

      Älskar min bästa vän men hennes dotter är typ det jobbigaste barnet jag någonsin känt. 🙁

        Hur?

          Jadu. Tex sist de var här så lekte hon med allt. Spelar ingen roll om det är en leksak eller tavlan på väggen. Så saker går sönder eller får man konstant säga nej inte leka med den. Hon äter typ inget så det är alltid ” det vill inte jag ha & det tycker inte jag om”. Allt utom det med socker dvs.
          Hon rotar överallt i lådor, garderober, fickor osv. Så inget privatliv inte. Inte jättekul när nyckelskåpet hade fått sig en omgång och nycklarna låg lite överallt😅. Kan aldrig sitta still och tycker inte om att tvätta händerna. Så det är fläckar överallt efter mat, smuts osv. Spelar ingen roll
          om hon tex är helt svart på händerna och hon ser det, ska ändå inte tvättas. Sen går det inte göra något som upplevs tråkigt för barnet utan allt ska vara roligt. Så att två vuxna pratar över en kaffe går inte, inte ens 10
          Min. Hon blir lätt avundsjuk så inte alltid det är ok att krama min vän för det är ju ”hennes” osv. Hon är 7 🙂 inga diagnoser utan mest bara fått fri uppfostran typ 😉

            Oj, det är inte normalt… Skulle nog inte bjuda över barnet. Och tappa lite respekt för min vän som uppfostrat så dåligt.

              Håller med! Skulle inte palla med min vän hellrr som uppfostrat ungen så 😂

            7 år?? Skojar du? Det lät ju som en ouppfostrad 2 åring.

            ”vill inte tvätta händerna” allt i livet är inte frivilligt. Undrar vad mer hon kommer undan med för att hon inte vill. Borsta tänderna? Göra läxan? Duscha?

            Tycker det låter precis som 99% av allas barn i åldrarna 0-10 år

      Jag avskyr mitt syskons partner nåt så extremt mycket.

    Ni som har tvillingar. Klär ni barnen i likadana kläder? Varför isf?
    Vill man inte att folk ska se skillnad på dem? Eller att de ska utveckla lite egen stil och personlighet?
    Tycker man det är gulligt?

      Tror mest praktiskt.

        På vilket sätt är det mer praktiskt än att ha olika kläder?

          Tänker mest när man ska handla kläderna, för att slippa välja och leta för mycket, så tar man bara dubbelt.

            Men varför måste de ha på sig samma outfit då? Det behöver man ju inte även om de har samma plagg i garderoben.

              Mest praktiskt igen, slippa välja mer än en gång osv.

                Men är det ngt som föräldrar faktiskt tycker är jobbigt? Att välja kläder ur garderoben till barnet? Föräldrar med två barn som inte är tvillingar verkar ju uppenbarligen klara av det.

      Gissar på gulligt och att man tror det är harmlöst, tror jag.

      Jag tror också det är harmlöst faktiskt, de flesta småbarn har ingen ”egen stil” och egen personlighet tror jag man får ändå. Tror inte heller att folk använder kläderna för att se skillnad på tvillingar (hur då, om man inte har koll på hela deras garderob?) utan snarare ansiktsdrag.

        Jobbar i förskola och haft en del tvillingpar. Endel föräldrar med tvillingar har färgkodat barnen. Typ tvilling 1 har alltid rosa strumpor och tvilling två har blå. Om man jobbar i den barngruppen med barnen ofta så lär man ju sig de skillnad på annat sätt. Men för vikarier och andra som möter barnen mer sporadiskt kan det vara ett sätt för barnen att slippa bli ihopblandade och behöva rätta eller bli tilltalade fel.

          Haha smart!

          Och barnen tar inte av sig strumporna?

      Är tvilling själv, så svarar utifrån det – hoppas det är okej. Jag och min syster har alltid klätt oss olika, vi har haft olika kläder sen vi föddes. Jag skulle aldrig ha tagit på mig samma som henne om vi till exempel skulle till skolan, hade tyckt att det vore jättepinsamt när jag var liten och så konstigt om vi skulle göra det nu när vi är vuxna haha. Vi fick alltid välja våra kläder själva och klä oss så som vi själva ville. Tror att det är viktigt med en egen identitet/stil tidigt, speciellt när så många runt omkring behandlar tvillingar som om de vore ”samma” person.

        Intressant. Och vad härligt att dina föräldrar träffade rätt och gjorde det som känns bra i efterhand.

          Ja, tacksam för att de kunde se vad som var bäst för oss! Säkert många med annan erfarenhet också, men för mig och min syster var det viktigt i alla fall. Vi jobbar båda med mode idag så våra föräldrar såg säkert ett klädintresse tidigt.

        Hur gjorde era föräldrar innan ni var stora nog att visa vad ni själva ville?

          De hade olika kläder till oss. Kanske att de köpte dubbelt ibland för att det var praktiskt / ekonomiskt men att vi inte bar kläderna samtidigt helt enkelt. Hoppas det gav lite insyn haha

            Absolut 🙂

      Det är säkert för att det är gulligt. Att tvillingar är lite heliga och ska utmärkas är en urgammal germansk tradition. Säkert i andra kulturer också. Men de brukar ju välja fritt när de blir gamla nog att klä sig som de vill, turligt nog.

        Heliga? Nej, tror bara den som klär barnen tycker det är fint. Det finns ju många barn som är olika åldrar och har likadana kläder.

      Jag har förvisso bara pseudosar, men har älskat att klä dem likadant pga så gulligt, men framförallt praktiskt. De har alltid varit ungefär lika stora och kunnat dela kläder.

      Nu är de fyra och fem år, och fyraåringen har utvecklat en helt egen stil och väljer själv vad han har på sig. Femåringen är fortsatt helt ointresserad av kläder och tar det som ligger närmast (eller är helst naken..).

      Personlighetsmässigt är de för övrigt som natt och dag också, helt oberoende av vad jag haft för kläder på dem tidigare.

        De är ju inte heller tvillingar så

          I denna fråga saknar väl det betydelse? Tvåäggstvillingar är ju precis som syskon förutom att de ”råkat” födas samtidigt, så i klädfrågan kan det väl vara lika relevant för en som har pseudotvillingar som har samma klädstorlek att svara, som en som har tvåäggstvillingar??

            Jag tror det är skillnad därför att omgivningen aldrig behandlar pseudos som en unit liksom, så som tvillingar kan bli behandlade.

            Fast att de har samma klädstorlek är väl knappast anledningen till att tvillingar kläs i likadana kläder? Det kräver ju ändå två uppsättningar kläder och kläder tillverkas som bekant i flera storlekar. Så då hade det väl varit lika praktiskt att köpa likadana kläder till två syskon också.

              Jo men jag menar att om man tex har två barn i 3-årsåldern som är lika, är nära i ålder och typ exakt lika stora och så klär man dem i likadana kläder, så kan man väl komma med ett relevant bidrag till denna tråd även om barnen är födda med några månaders mellanrum? Tyckte det var en onödig kommentar det där ”då är de ju inte tvillingar”. So what? Hon påstod ju inte det men tyckte inte det var irrelevant att hon kom med input i tråden om det nu är så att hon har två pseudotvillingar som är så pass lika.

        ”Pseudosar”, ”pseudotvillingar”. Finns det något löjligare än föräldrar som kallar sina barn för pseudotvillingar? 😅 Bara två barn som legat i mammas livmoder samtidigt är tvillingar, annars är de syskon.

          Ja verkar va väldigt viktigt att påpeka för många 😄

            Var väl i detta sammanhang bara ett sätt att säga att hon fått barnen tätt och därför nära i storlek?

            Aldrig sett att det verkar vara så viktigt för folk att få fram?

              En del är så, skryter med det liksom 😄🤷🏻‍♀️

          Tror det är en term som forskare använder faktiskt.

          Vad är det för löjligt med det? Det är ju en faktiskt term. Jag hade kunnat skriva ”jag har två barn som är födda väldigt tätt” men valde att skriva ”jag har pseudosar”, för att ge input till en fråga som kunde vara relevant, eftersom jag är en av de som klätt mina barn likadant, och mina barn storleksmässigt är väldigt lika.

          Jag fattar att det är annat med enäggstvillingar som kan se identiska ut för en utomstående, men att tro att två barn inte kan utveckla en egen identitet och personlighet för att de har likadana kläder, det går att ha en åsikt kring även om man har barn som inte är tvillingar.

        Samma här, också pseudo , nu har de samma strl på vissa plagg. Och ska de på kalas eller så vill de ha samma kläder som matchar.
        Inga problemas för min del, slipper tjafs om vem som ska ha den eller den skjortan.
        Folk tror ju oftast att de är tvillingar oavsett matchande eller inte så de får göra som de vill i klädväg.:)

      Gulligt! Klär mina lika och matchande! Klarar ej av om dem har olika kläder. Dem har oftast ”lika” plagg fast olika färger. Vem som har vilken färg spelar mindre roll men det ska matcha! Älskar det, tycker det är gulligt… funkar ju absolut bara ett par år.sen får barnen egen vilja!

        Klarar ej av? …

      usch tänker på en granne till mig som jag ofta ser på gården, hon har två tjejer som jag vet de facto inte är tvillingar utan det skiljer 2 år och de har ALLTID samma kläder på sig från topp till tå. senast idag såg jag dem i likadana klänningar, kepsar och skor, oerhört märkligt tycker jag! måste va sjukt dyrt att köpa samma plagg i olika storlekar, blir ju dessutom inget att ärva liksom.

        Jag har också två tjejer, ej tvillingar men nära i ålder. Vi brukar ofta köpa likadana kläder till dem, särskilt ytterkläder, helt enkelt för att slippa bråket om vems grejer som är vems. Dock brukar de sällan ha på sig tex likadana tröjor samtidigt då de inte vill matcha på det sättet.

        Men den yngre kan väl ärva den äldres kläder även då

      Jag har tvåäggstvillingar, en av varje och vi har aldrig matchat. Vi köper x antal uppsättningar av olika kläder och sen tar vi på plagget som ligger överst i högen när vi klär på de. Ibland går sonen runt med blommiga tights och tröjor med volanger och ibland gör dottern det.

      Det viktigaste för oss är att det är praktiskt och bekvämt, att de kan röra sig ordentligt. Därav går alla former av klänningar, kjolar, jeans mm fetbort när vi inhandlar kläder.

      Jag ryser smått när vi går på kalas eller träffar andra barn på typ BVC, gallerior mm och de är uppklädda i typ chinos, jeans, skjortor osv o ser ut som små bundna gubbar och gummor. Tycker synd om ungar.

      Låt barn vara barn och ha på sig bekväma likvärdiga kläder som tål att satsas och slitas. Det väntar ett helt liv för de då de ska passa in i sättet de klär sig, det måste inte hända när de är under året.

        Exakt så 👏👏👏

        Fast… asså jag håller med dig i teorin och skulle såklart aldrig hindra mitt barn från att leka för att ”kläderna inte får bli förstörda”. Men om man har ett litet barn och finner glädje i att klä på det kläder som man själv tycker är fina så ser jag inte varför det skulle behöva uppröra någon annan? ”Chinos och skjortor” till typ ettåringar är ju oftast extremt mjuka och sköna.

      Vi är 4 systrar varav två är tvillingar. När vi åkte på utflykter och liknande klädde mamma oss alla fyra i likadana kläder för att om någon kommunist kunde hon säga att hon letade efter en som ser ut så här fast är si eller så lång. Praktiskt när vi var många. Det skiljer 1,5 år mellan mig och den som kom sen och 13 månader mellan nästa och tvillingarna så vi var ju rätt tighta i ålder.

        Kommunist hahah!

          Haha älskar min autocorrect.. ”om någon kom bort”…

        Exakt så! 😁 Har tänkt det många gånger på köpcentrum/nöjespark/etc, att kunna säga ”han ser ut såhär, fast med en blå keps istället för rosa!” om någon av dem skulle komma bort.
        Väldigt enkelt att lokalisera sina små när de har samma outfit, älskar gälla färger också, så det är lätt att se två grönblåa regnställ med knallrosa mössa på toppen 👌

      Tror det är vettigt att låta barn vara egna individer. Mina kusiner är enäggstvillingar och de har varit individer med egna intressen, umgängen, kläder osv men samtidigt ett väldigt starkt band till varandra. Dvs de två är nästan sin egna familj.
      Lärde känna en tvillingtjej på högstadiet. Helt plötsligt hälsade hennes tvilling på mig också. Vilket jag tyckte var underligt för vi hade aldrig talat med varandra. Skolan hade satt tjejerna i olika klasser och jag hade aldrig ens pratat med den ena tjejen. Men så fort man blev vän med ena kom liksom den andra på köpet. De hade egna kläder men såg väldigt lika ut i kropp, hår, stil osv. De följdes åt i det mesta som umgänge, jobb (den ena fixade alltid in den andra eller sökte de jobb som en duo typ). Blev lite förvånad när ena började universitetet men inte den andra men tog bara ett år så var tvillingen där med, samma program året under bara. Det var något med det som inte verkade så hälsosamt. Det hela ändrades när ena fick pojkvän. De står varandra fortfarande nära men tydligt att de är mer individer nu. Olika hårfärger, kroppar t.o.m., stil, intressen. Hon som började uni året efter hoppade av och satsade på annat vilket också gjorde att umgänget blev olika. Vi runt omkring tycker båda blivit mer lugna och tillfreds med sig själva…

      Har enäggstvillingar och klär dom likadant för orkar inte få frågan 20 gånger per dag om dom är tvillingar (Man associerar oftast tvillingar som sånna som har likadana kläder, suck) men kommer absolut att sluta med detta när dom börjar förskolan och sedan kommer dom få välja helt själva när åldern är inne.

        Låter förnuftigt och resonabelt. Jag skulle säkert gjort likadant hade jag haft tvillingar.

      En annan tvilling här. Med en bror dock. Född tidigt 80-tal. Mamma klädde oss i likadana kläder när det fanns i våra favoritfärger, jag i rosa eller röd, brorsan i blått eller grönt. Lila gillade vi båda två så då hade vi samma (förutom att jag hade kjol om det fanns). Vi tyckte om det. Och det är gulligt se gamla bilder på oss i likadana kläder 🙂

      Jag har enäggstvillingar och de har olika kläder (i alla fall olika färger på plaggen) så mycket som möjligt eftersom vi vill uppmuntra till deras olika personligheter och förenkla för omgivningen. Men inte alltid så enkelt som jag tänkt det skulle bli. Det tar tid tills man hittar något man gillar, ok priser och som är praktiskt.
      Skor, ytterkläder osv. blir oftast likadant. Vi som har tvillingar köper ju dubbelt av allt på en gång och ärva gör man inte om man endast har tvillingar så det blir en slant.
      Lättare för personal på förskolan och alla andra runt en om de har olika kläder. Att färgkoda försöker jag undvika men ibland har det blivit så, att tvilling 1 kanske till exempel har mer turkost och tvilling 2 mer blått.
      Man försöker ju vara så rättvis som möjligt. När de sedan blir äldre får de välja kläder.
      Just nu är det ju bråk om det är olika färger på likadana leksaker så det blir dubbelt av samma leksak haha.

      Om man så mycket som har samma plagg i två olika färger så skall det bråkar om vem som ska ha vad. Så mycket lättare att bara ha samma. Eller åtminstone möjlighet till samma. Så varken lathet eller ett sött att utplåna personligheten på barnen. Mina pojkar får bara precis vad de vill. Ofta vill de bära samma plagg. Då har jag helt enkelt två

    Ni som jobbar på restaurang, vad är det som påverkar vilket bord man får som gäst?

      Det som är rent och tillgängligt

        Vet inte om jag köper att det är enda anledningen. Många exempel på dåligt placerade bord, trots att det funnits andra som uppenbart varit lediga hela kvällar. Ibland har vi frågat om vi fått byta, det har alltid gått bra.

          Olika bord har olika sittningstider, alltså när gästerna kommer för att servitören/servitrisen ska ha bra flöde mellan sina bord. Sen beror det väl på storleken på sällskapet. Får man drop in vill man kunna erbjuda tex ett bord med sex platser då vill man ju inte ha satt en fyra där.

      Ibland har man ett system som väljer bord åt en, ibland får man gå in och ändra för att få bättre placering. Dock inte alla som orkar göra det😝

        Ett system som gett oss dåliga bord varje gång😂

      Vi gör sittkarta på alla 90 bord varje kväll, vissa gäster har ju önskemål, andra som kanske är stammisar vet man var de ska sitta, resten sätts ju ut där det är ledigt, stora sällskap sätts oftast i en sektion där vi har bättre möjligheter till det, par får tyvärr ibland helt usla platser men så är det ibland.. om jag gör sittkartan och vi inte har fullt hus lämnar jag ju tomt de bord jag inte aldrig själv skulle önska sitta i men ifall det kommer walk in så hamnar de ju i dem..

        Så när ni gör er karta, har ni då uppskrivet att ”Veronika Johansson +1” sitter på bordet längst bort till höger typ?
        Låter annars bra, att inte placera folk där du inte velat sitta. Din restaurang man ska gå till förstår jag😄😄🥳

      när ni bokar – det bordet som är tillgängligt dvs bokning för 4 = bord för 4. bokning på 16 = placering i restaurangen där vi kan sätta ihop ett bord för 16.
      kommer man in spontant en vardag tex och det finns massa lediga bord så kan gästen få välja. såklart inte ett 8-bord om man är 3, men du fattar. sen brukar vi i personalen ofta jobba med olika hörn i lokalen, att man har sin egna bordsgrupp man är ansvarig för liksom. och då försöker vi dela upp gästerna så att vi alla har ungefär lika många bord i våra ”avdelningar” ☺️ sen kan en bokning komma med önskning ”gärna nära fönstret” tex, så sätter vi ju dem där i den mån det går.

        Så ”hörnen” kan vara en anledning till alla skräpplatser? Värsta gången var det smala barbordet inklämt mellan ett fast bås och den riktiga baren. Det fanns lediga bord som var betydligt bättre när vi kom och som var lediga hela kvällen. Den gången fick vi inte byta.😅

          skulle kunna vara så! svårt att få till 100 % perfekta bord, det blir ju alltid några bord som är lite sämre. men samtidigt, så länge sällskapet är bra och maten god så spelar det väl inte jätteroll var man sitter?

            Nej men när man knappt fått plats eller haft högtalare precis i örat (i princip bokstavligen) så man inte kan prata alls är det inte trevligt. Jag fattar att man får dåliga bord ibland men eftersom det varit varje gång det senaste började jag undra vad som påverkar. Och det gäller olika ställen.

              Gå därifrån bara. Fråga om det finns ett bättre bord, annars gå vidare.

                Vi har frågat om vi fått byta vilket brukat gå bra.

    Träffar en kille, min fråga – ska det kännas skit bra exakt hela tiden eller är det normalt att (som jag nu) känner lite oj varför känns det inte så bra idag efter att vi sågs, jag ska ha mens om en vecka ifall det spelar roll, hoppas nästan på det 🥹

      Ingenting känns skitbra hela tiden så det är nog helt normalt.

        Nä så är det ju, fattar det med nu när jag tänker på det. Fick lite lätt panik bara för känns som alla som beskriver när man träffas i början att det är så underbar och känns toppen hela tiden haha. Sen att jag är extra känslig och orolig av mig innan mens, övertänker allt

          Jaså? Jag tycker alla beskriver att de dumpas efter en/två dejter eller efter första knullet

            Nu pratar jag om träffar där det går bra och man setts ett tag.

      Är nog mest normalt att det är lite upp och ner. Är allt superbra hela tiden är risken att man tappat omdömet lite eftersom man blivit tokkär. 😅

        Ja sant 😊 men känns som första tiden beskrivs jämt som att det är hur underbart som helst hela tiden och allt känns helt självklart haha

          Får man fråga hur det kändes dåligt? Kändes det som kemin inte var lika bra, tyckte du han/du sa konstiga saker? Om du vill svara såklart, förstår om det är för privat!

            Ja att kemin från mitt håll va off, super mysigt att träffa honom men samtidigt kändes de inte toppen liksom, brukar skiljas åt och de pirrar i magen och har leende på läpparna men inte denna gång, kändes inte dåligt men inte bra heller, svårt förklara 😅

              Hur många gånger har ni träffats? Helt ärligt är det väl kanske något du ändå ska reagera lite på men du kan ju ge det någon chans till 🙂 Men tänker att det kanske inte är helt rätt isf

                Vi har träffats i ungefär 3 månader, men vi har lite distans så inte setts lika ofta som man har möjlighet till om man bor nära 🙂

      Tycker du ska försöka att inte överanalysera allting. Ställ dig själv frågan om du vill träffa honom igen. Där har du ditt svar.

      Känner igen mig! Blir alltid lite nere och deppig innan mens och tycker saker känns lite… off? Och som att vi inte är så nära och har en ”distans” från varandra. Men det är mensen som spökar och inget annat, iallafall för mig. Så mitt tips är att vänta tills mensen är över och utvärdera hur det känns då. Känner du fortfarande samma känsla om ca 2-3 veckor så kanske det är något att fundera på vidare på, så brukar jag tänka när jag har sånna dagar/perioder 🙂

      Haha allas ”rosa bubbla” i början är snarare terror för mig. Tycker den tiden är absolut värst! När man försiktigt känner på varann och hela tiden är osäker och självmedveten. Tycker mycket bättre om tiden längre in i en relation när man är trygga och varandras bästa vänner!

    Ni som varit i långvariga relationer: hur mycket tjafsade ni när ni kom ur honeymoon-fasen?

    Har precis haft ett storbråk med min kille och han har fortfarande inte bestämt sig för hur han vill göra än. Känns som att vi bråkar hela tiden, men vi är ju inte heller nykära längre. Tips på hur man tar sig ur det här? 💔😣

      Relationer ändras. Det når nya faser, vissa bättre andra sämre. Jag och min man (då pojkvän!) störde oss på varandras andning till slut hahaha. Detta var ca 1 år in i relationen, gick över på någon månad. Nu har vi barn men oavsett hur man vänder på det så beror det på vad ”problemet” är och hur man mår i relationen majoriteten av tiden.

      Jag och min man har varit tillsammans i 9 år (gifta 5 år). Vi träffades när jag var 20 och sjuk i anorexi. Vi bråkade en del när vi flyttade ihop (1 år in i relationen) men det var pga mig och mitt tillstånd. När jag fick professionell hjälp slutade vi helt enkelt att bråka. Vi började prata mer innan saker och ting eskalerade och tog upp saker vi funderade på direkt.
      Skulle därför säga att vår honey-moon sattes på paus efter 1 år (under några år tills jag blev frisk).
      Hoppas allt löser sig 🍀

      Bråka hela tiden är ju verkligen inte bra/normalt 😕 Prata ordentligt om hur ni ska lösa det, ta parterapi till hjälp om det inte blir bättre.

        Vi var iväg några dagar och kändes bara som att vi gick varandra på nerverna 24/7. I övrigt har vi knappt bråkat alls innan.

        Kanske behöver mer egentid isf?

      Med mitt ex bråkade/tjafsade jag mycket. Blev gräl typ 2 ggr per månad minst. Vi var tillsammans i 3 år. Med min nuvarande man så helt ärligt kanske 1 gång per år? Vi pratar hellre ut om någonting stör oss och är väldigt lika varandra så blir sällan meningsskiljaktigheter. Har varit tillsammans i snart 7 år. Ibland är det bra att rensa luften med ett gräl men överlag ser jag det som en varningssignal om man jämt tjafsar…

      Bråkade nästan dagligen med mitt ex. Men han slängde också telefonen i örat på mig när jag hade panikångest osv. Ingen bra relation alls.

      Jag och min nuvarande fästman bråkar nästan aldrig. Kan absolut tjafsa (framförallt när jag har pms och stackaren andas för högt 🫠) men vi har verkligen jobbat på att kommunicera och det är guld.

      Jag och min man har alltid tjafsa, men bråkat mer sällan riktigt ordentligt.. efter honeymoon fasen (typ 1 år in i relationen) så stred vi nu och då, men inte allvarligt eller så.. det är först nu ca 14 år, varav 4 år gifta, in som det varit riktigt allvarligt och ena har sårat den andra som vi fått oss en funderare..

      Varför ska man bråka? 10+ år med min sambo och inte ett gräl. Vi kan diskutera, sakligt och sansat, saker vi tycker olika men aldrig att vi höjer rösterna eller häver ur oss otrevligheter. Det verkar så onödigt.

        Folk är olika. 🤷‍♀️

        Jag tänker lite annorlunda än de flesta svaren.. Alla som alltid påstår hur sällan man bråkar då tänker jag snarare att en i förhållandet är kuvad. Jag tycker det är sunt med diskussioner och meningsskiljaktigheter, sen handlar det såklart om HUR man tjafsar och självfallet ska man inte heller ha det på daglig basis men inga människor är överens om precis allt eller perfekt i avseendet att man kompromissar konstant. Tror det är mer troligt att en har starkare åsikter och den andra håller med för att hålla god stämning fastän person i fråga egentligen tycker och tänker annat. Man lurar sig själv att allt är bra fast man i själva verket hade behövt få rensa luften.

          Så var fallet med min mamma som länge var i en relation där hon var den kuvade. Hon lade lite stolthet i att de aldrig bråkade men det var ju tydligt för oss på utsidan av relationen att se varför de aldrig bråkade. Mamma lade sig platt av konflikträdsla helt enkelt. Relationen tog dock slut när även hon fått nog.

            Nej att det aldrig bråkas är absolut inte ett tecken på sund relation.

          Detta!!!👏👏👏

      Mina förra förhållanden har varit rätt bråkiga, ett var hemskt. Jag trodde att alla förhållanden skulle va så och att jag skulle behöva må skit då och då för det är ”normalt” typ. Sen träffade jag min nuvarande, vi har varit ihop i 4 år och har aldrig haft ett enda bråk. Vi kommunicerar bra, förstår varandra och vi matchar generellt när det gäller allt sånt.

      Skulle vi nu göra slut i framtiden av någon anledning kommer jag aldrig någonsin gå tillbaka till att vara med personer som det blir bråk med. Det är oftast så otroligt ohälsosamt.

      Testa parterapi, fundera jättemycket, försök kommunicera lite bättre. Går det inte så går det inte❤️

      Grattis, ”gratis”-tiden med att bara rida på nyförälskelse är slut – nu är det dags att jobba på kommunikation och en riktig relation. Det kommer inte gratis

      Hur han vill göra? Hotar han med att göra slut?

    Hur är det möjligt att Sanne Alexandra har över 200k följare? 🙈

      Tycker det är märkligt att bianca har flera hundra tusen mindre följare ön Kenza. Någon som vet om Kenza köpt följare?

        Persika, jag tänkte precis samma sak! Insåg det när jag skulle avfölja Kenza, sån tråkig flunsa. 🙄

        Men Kenza är ju the OG, hon har ju varit med i massa år, långt innan Bianca. Plus fick following internationellt tidigt. Minns ju när Kanye och sångaren i Green day limmade på henne.

          Du menar hennes goda vän Kanye hehehe

        Kenza har ju lyckats få ett stort gäng internationella följare pga resor events modelljobb etc. Bianca är ju ’bara’ stor u Sverige/ev Norden.

      Gillar Sanne Alexandra! Men hon känns lite privilegierad i sitt tänk ”tänk positivt, allt löser sig då” . Kanske jag som misstolkat henne bara. Men får den känslan när hon pratar.

        Håller med. Skulle vilja se dessa flunsor med vanliga jobb med hämtningar och lämningar av barn. Såklart det är lätt att tänka positivt om allt när man får allt i livet serverat på ett silverfat

        Ja jag var tvungen att avfölja henne. Känns som en person som haft det otroligt privilegierat sen födseln och knappt haft några riktigt tuffa motgångar (obs jag vet att alla har sina motgångar men finns ju olika nivåer på motgångsskalan så att säga), blev bara provocerad att få uppmaningar om positivt tänkande.

        Tycker också det är märkligt att en person som kallar sig holistisk osv skiter totalt i allt som har med miljötänk att göra. Riva ut ett helt nytt kök och konsumera som om det inte fanns en morgondag.

      När hennes content till 90% består av dottern…

    UNDERLIVSFRÅGA 🦄

    Jag funderar på om jag fått framfall. Det eller en tumör. Om jag för in fingret i ”the huh hah” och böjer fingret uppåt (typ kom hit-rörelse) så känner jag g-punkten men bakom den/på andra sidan väggen känner jag något hårt (slemhinneklätt) som liksom gör min slida lite trängre/plattare. Nu har jag ingen vana att gräva runt där inne och det är nog flera år sedan sist men sist jag gjorde det var den här hårda delen inte där, den främre väggen var liksom mjukare. Det känns inte som en knöl då denna hårdhet går från sida till sida av den främre väggen, om det är en knöl så är den typ som en tennisboll i storlek. Och på andra sidan väggen då. Jag har ofta trängningar men när jag väl ska kissa får jag liksom krysta fram det sista. Samma när jag gör nr 2 ibland, då får jag pressa på mellanväggar med handen för att få ut allt. Jag har inte fött barn men har haft problem med förstoppning hela livet så jag har gjort min fair share av krystande om man säger så. Jag har googlat på framfall men är så himla rädd att detta ska vara en tumör… Någon som känner igen detta?

      Gå till en gynekolog👍

        Har tid om 4 veckor, lite långt bort tycker jag.

      Jag känner igen det. Förstoppning för min del. Är inte så när jag inte är förstoppad.
      Problemet uppstod efter en graviditet så trodde att det va just framfall men är tarmproblem/förstoppning som skapar det gör min del.

      Jag har haft framfall och opererat bort livmodern. Det kändes som en vattenballonger typ som var i vägen när man skulle stoppa in tampong. Det var i mitten och ej på ena sidan.

        Låter lite bekant. Min förhårdnad är inte heller på ena sidan utan tar upp hela främre väggen liksom.

          Låter som att din urinblåsa sjunkit ned om det är i främre väggen. Stämmer även med problematiken kring kissandet. Blåsan känns ganska hård och stor/rundad en bit in i vaginas främre vägg om den sjunkit ned lite. Gå till en gynekolog!

      Jag kände typ exakt det du beskriver när jag upptäckte min livmodertapp 😅 blev också orolig och jag bokade tid hos gynekolog som undersökte och förklarade att det nog mest troligt var tappen jag känt efter att jag förklarat var jag känner den.. MEN. Du borde ändå boka en tid för att utesluta annat 😊

        Nej nej, tappen sitter högre upp så den är det inte. Detta är något större och hårdare.

      Om jag var du hade jag bokat tid hos gynekolog. Jättesvårt för någon på nätet att läsa fin text och kunna bedöma vad det rör sig om. Ring runt, privata gynekologer har ibland kortare väntetid än landstinget.

    Jag började på mitt nya jobb i våras och trivs bra, förutom att det på papper står att arbetstiderna är 08-17 men ofta så behöver vi jobba över för att det varit mycket under dagen. Jag tycker det är jobbigt att inte kunna planera mina eftermiddagar men vill heller inte låta bortskämd. Jag har ju ett jobb liksom. Är det vanligt att det är såhär, och något man bara får acceptera?

      Vad jobbar du med? Hur ofta måste ni jobba över och hur kompenseras ni för det..?

        Jag jobbar inom administration/kundtjänst. Vi får komp men inte före det gått över en halvtimme, så jobbar vi ”bara” 25 min extra kompenseras vi ej.

        Hur ofta beror på, är det många sjuka så blir det ett par ggr i veckan(det är nästan alltid någon sjuk tyvärr). Nu under semestern så kan det bli varje dag!

          Vad händer om du säger att du måste gå hem och bara går den tiden du ska?

            Cheferna suckar, svarar typ ”måste du så måste du väl……”. Det tas med andra ord inte emot bra och man har ångest resten av kvällen sen 👍

            Vi har kollektivavtal, tro det eller ej.

          Oj!

          Antar ni saknar kollektivavtal? Helt orimligt att behöva jobba drygt 2 timmar per vecka gratis.

          Gå med i facket och ta strid eller byt jobb omgående.

          Har också ett jobb där jag inte alltid kan gå hem i tid men får varje minut kompenserad

            Hoppas verkligen inte det är gratis utan att det iaf blir flextid av det

            Det vanligaste för tjänstemän är väl att man har 30 dagars semester istället för 25 o ingen övertidsersättning

              Nej, inte vanligt bland tjänstemän. Bland chefer möjligtvis.

                Är så för alla jag känner, både chefer o inte chefer o på alla arbetsplatser jag varit på, dvs 5 st med ca 100 anställda på varje. Till största delen inte chefer…

              Jag är tjänsteman och har 30 dagars semester per år. Det betyder inte att jag jobbar en massa gratis. Håller själv koll på min tid och det blir ofta lite övertid varje dag så efter ett tag kan jag ta ut den tiden och gå hem riktigt tidigt en dag. Är även tillgänglig på telefon hela dagen samt kvällstid för mer brådskande saker. Får nåt samtal i veckan i snitt, den tiden räknar jag inte av. Inte en chans jag hade jobbat flera timmar per vecka gratis./anonym 20:43

          Det låter olagligt… Övertid är övertid och ska väl kompenseras! Kolla med facket.

          Om jag hade varit du hade jag nog börjat skriva ner hur mycket övertid jag jobbar varje dag (även om det bara är typ 10 min) och sen räknat ihop vad det blivit på en månad. Därefter tagit upp det med chefen. Om det är ett jobb du vill behålla så kan du ta upp det på ett icke-ifrågasättande vis, tex låta lite bekymrad. Det låter som att de satt detta i system och det behöver nödvändigtvis inte vara just din chef som implementerat det. Jag hade också kommit med ett förslag, typ att om det alltid tar ca 30 min att stänga ner för dagen så kanske de ska förlänga arbetstiden. I bästa fall kanske det räcker att det uppmärksammas. Om det inte händer något hade jag fortsatt skriva ner min tid och testat igen efter kanske 3 månader, och vid det tillfället sagt att jag känner mig utnyttjad pga gratisarbete och visat hur mycket tid och pengar det handlar om.
          Hoppas det löser sig! ⭐

          Ni ska inte jobba 1 minut gratis ju! Gå ihop & stå på er!

      Har ni inte kompensation för den extra tiden? Beror nog mycket på bransch men jag skulle kräva komp. Vad jobbar du med?

    Sambon uttryckte häromdagen att han börjar känna såsom han gjort många ggr i tidigare förhållanden. Att nyförälskelsen är över och han känner sig uttråkad. Han sa dessutom att han tycker det är jobbigt att vara bunden och inte kunna göra vad han vill när han vill. Många av hans exempel handlade om avsaknad av sexuell frihet. Han menar att det känns jobbigt att veta att OM han skulle vilja göra något som inte funkar när man är inte ett förhållande, så kan han inte göra det. Han är rädd att han kommer ångra sig när han är äldre och då är det försent att ha roligt. Och han känner att han inte hör hemma någonstans, då hans kollegor som lever samma liv som honom är betydligt äldre medan de i hans ålder festar, har trekanter och göra massa roliga saker.

    Vi är alltså förlovade, har en bebis och hus ihop. Jag har dessutom ett barn från en tidigare förhållande. Hur ska jag tänka? Känner mig så ledsen då jag fram tills nu inte känt någon oro över att han inte skulle vilja vara med mig och leva vårt liv, och så plötsligt får jag höra allt det här ☹️

      Jäkla kille! Kunde han kläckt ur sig innan ni skaffade barn och hus.

        Då är det ändå han som har varit mest drivande i att vi ska ta vår relation ett steg längre; skaffa gemensamt barn och hus. Han friade till mig då bebisen var några månader. Och så nu plötsligt får han kalla fötter och börjar ångra sig? 🥺

      Då är det dags att någon berättar för honom att nyförälskad går man inte runt och är för evigt. Den känslan lägger sig och övergår i något annat, djupare.
      Alla känner nog som han gör ibland men man ger ju inte upp sin familj för att man känner sig lite uttråkad. Betyder du och ert barn inte mer för honom än så då tycker jag att du förtjänar bättre.

        Han sa att han nog är medveten om att gräset inte är grönare på andra sidan men att han brukar känna så här en bit in en relation. Han älskar mig men dåliga dagar känner han inte det. Han vill känna så jämt men vet inte hur han ska känna så.

          Jag hade bett honom flytta ut under tiden han funderar på vad han vill.
          Det kan vara precis det han behöver också, bli påmind om vad han riskerar att förlora. Förstår att du blir jätteledsen och orolig men försök att tänka på dig själv och barnet. ❤️

            Jag har också tänkt på det för det är tungt för mig att gå runt och oroa mig för vilket beslut han kommer ta. Samtidigt så skulle det inte kännas ok för mig om han testar på det gamla livet igen och sedan bestämmer sig för att det kanske inte var så spännande trots allt och kommer tillbaka till oss…

              Jag menar absolut inte att han ska flytta ut för att ligga runt och leva singelliv utan för att bli påmind om vad han riskerar att förlora. Att vara utan dig och erat barn i ett par veckor får honom förhoppningsvis att förstå vad det är livet som betyder något på riktigt.

                Ska hon då själv ta hand om barnen ett par veckor medan han ”tänker över” deras förhållande?

                  Jag tar hand om barnen i princip på egen hand så skulle inte bli nån märkbar skillnad på den fronten

                    Men blä, blir bara värre och värre den här hsitorien. Han kanske skulle ta lite ansvar istället så har han inte så mkt tid att fundera…

                    Om det är så behöver den här killen ett wake up call! Vänd på steken och säg att du vill att ni sätter er ner och pratar ordentligt (gör en stor sak av det!) och att eftersom han känner tvivel (om han fortfarande känner så när ni pratat )vill du att ni separerar, både pga tvivlet från hans sida, men oxå pga att du får ta allt med barnen (helt orimligt!) och att om ni skall fortsätta vill du se en ändring. Han behöver en rejäl omskakning.

                      Det här!

                      Exakt så! Han måste känna att det han har är värdefullt och skört, inte gå runt och ta det för givet medan han drömmer högt om singellivet. Stå på dig! Han får fasen bli lite rädd att förlora er och lägga in en ny växel i sin befintliga relation.

            Jag har också funderat på det för det känns tungt för mig att gå runt här hemma med honom och inte veta vad han kommer bestämma sig för. Men samtidigt skulle jag inte vara okej med att han testar det gamla livet igen och sedan inser att det kanske inte var så spännande och kommer tillbaka till oss..

          Han kanske ska gå i terapi om han har instabila känslor och svårt att få kontakt med dem. Om detta är ett mönster. Visst, men blir kär och slutar vara flera gånger i livet men just yr älskar nån ibland, ibland inte, det är lite konstigt. Kanske inse att han är lite världsfrånvänd också, allt är inte rosa moln insett förhållande, särskilt inte med småbarn.

      Så han gjorde slut mer eller mindre?

        Nej han vet inte vad han vill. Jag sa att jag inte kommer tvinga honom att vara med mig, att jag redan varit i ett förhållande där jag gjorde allt för att min partner skulle älska mig. Jag kan ju påverka vårt liv tillsammans, men inte hur han känner för mig.

          Han har oxå vänt det till att det är synd om honom 😔

          Fan vad orättvist att han la det på dig. Vad ska du göra med informationen? Oroa dig för att han ska vänstra? Steppa upp och bli mer åtråvärd?
          Nä fy.
          Enda sättet jag ser att rädda relationen är terapi. Framförallt för honom men kanske också parterapi.

      Hm. Han behöver en reality check, om den ”nyförälskelsen” har gått över i tidigare relationer och även i nuvarande, har han bara planerat för att vara med någon när man är
      På moln? Fet finns ju också en vardag och med barn och alla måste så är det tufft, men de är en övergångsperiod.

      Låt han göra sitt, du kan bara säga ditt. Det kommer göra ont men sen när festandet inte är lika roligt och hans vänner är fast i ”familj-livet” och du har gått vidare så kommer han ha läppen på sned.

        Eftersom jag har barn sedan tidigare så stressar jag inte så mycket över att livet är fokuserat på bebisen just nu. Jag vet att det snart finns mer tid för oss och för att resa och göra annat roligt. Men just nu är det såhär. Han kanske känner lite som jag gjorde när jag fick mitt första barn och man tröstade en bebis mitt i natten, man trodde livet jämt skulle vara så..

      Finns inte så mycket du kan göra åt det hela. Vill han slänga bort sådant som betyder något (barn, en bra relation osv) för drömmar om en 3-kant och vilt singelliv så låt honom. Det tåget har liksom gått lite också iom att han har barn. Det 100% sorglösa livet är inte längre tillgängligt för honom ändå. Och vad vad är det som säger att nån kommer vilja ha trekant med honom eller knulla runt? Visst, sånt är kul men det är inte det som verkligen betyder något.

      Han behöver fatta att det är normalt att ångra att man inte gjort vissa saker när man var fri och obunden men sånt är livet. Istället borde han fokusera på att han har flera saker som många drömmer om. Samt att välja en sak innebär att välja bort något annat. Så är det bara.

        Jo vi pratade nog om det också, att även om han skulle välja bort mig så är andra måsten såsom barn, hus, jobb och räkningar kvar. Han är ju pappa nu.
        Visst har jag förståelse för att det är känslor som kommer upp, man funderar över hur livet hade kunnat vara, vad man kommer att gå miste om o.s.v. Livet för honom har gått från att vara singel och fri, till att ha barn, hus och sambo.
        Men är jag för hård om jag tycker att man bara får acceptera läget och istället fokusera på det man har? Som sagt vill jag för mitt hjärtas skull inte tvinga honom till något, fortsätta i ett förhållande med någon som inte vill vara med mig och är missnöjd med sitt liv. Men samtidigt vill jag ge honom en spark i baken och säga ”skärp dig”…

          Nä som sagt är det lite kört ändå för honom nu haha, han kommer aldrig va lika fri. Han kommer alltid ha barn. Därmed inte sagt att man måste vara tillsammans med den andra föräldern eller att man inte får försöka vara lycklig. Kan förstå hans frihetslängtan men det skulle han tänkt på innan. Jag vill också göra vissa saker men värderar relationen med min man högre.
          Till syvende och sist finns det inget du kan göra, det här måste han ju klura ut. Kan tycka att det var lite orättvist att han berättade för dig. Han borde gå och prata med nån annan (professionell) och få ordning på sina tankar.

            Bra att han öppnar sig men jag hade nog också hellre sett att han pratat med någon annan. För sådant som att han ”längtar efter trekant” eller ”vissa dagar inte älskar mig” sätter ju bara hjärnspöken i mig ☹️

              Det sista är riktigt konstigt att säga, och känna. Känns lite känslomässigt omogen.

                Tycker också det där med trekant är konstigt. Misstänker att han kanske önskar att TS svarar med att föreslå att de kan ha en, för att behaga honom…

              Vad sjukt att dela det med dig. Han har säkert bra sidor också eftersom du älskar honom, men den här sidan är otroligt självisk om du frågar mig. Vill du vara med någon som skulle släppa dig och ert liv tillsammans för en trekant?!

          Nej du är inte för hård som tycker så. Att välja är ju att välja bort något annat. Om han alltid fokuserar på det han inte har kommer han aldrig hitta lyckan han söker.

          Han har rätt till sina känslor men det var onödigt av honom att berätta detaljer för dig.

          Du skriver att han gått från att vara fri och singel till hus, barn och sambo. Ja, men det är väl ett VAL han gjort? Det ska ju inte du känna någon skuld för. Han kunde fortsatt att vara singel och fri, om han velat det. Pappa är han för alltid eftersom han valde det.
          Detta har inte med dig att göra, det är han som plötsligt kommit på att vuxenlivet som pappa är jobbigt. Man ska försöka orka med många roller samtidigt; vara pappa, partner, någons vän, kollega men också få lite tid för sig själv. Det är ingen lätt ekvation.

      Har också känt så. Eller kanske känner så ibland. Min sambo och jag är väldigt olika, speciellt sexuellt.
      Vi har haft trekant en gång och det hjälpte för stunden. För mig handlar det nog mest om bekräftelse, jag vill ligga oftare och eftersom det sällan blir så blir jag bekräftelsesökande. Tycker ändå vi lever ett bra liv ihop och vill leva tillsammans. Men önskar att vi hade sex oftare eller iaf att jag fick känna mig bekräftad hemma också.
      Tyvärr inte till någon hjälp men det kanske hjälper honom att gå till botten av problemet? För problemet ligger hos honom, om han känt så tidigare också. Jag vet att det ligger hos mig och jobbar på det såklart.

        För mig känns det ju som att allt handlar om det sexuella planet och spänningen av att dejta, även om han påstår att det inte är så. Han säger det är mer en allmän känsla av att vara bunden och sakna frihet, känna sig ensam och inte tillhöra någon grupp.

        Jag vet att han har högt libido, har legat runt mycket tidigare, omges av människor som experimenterar sexuellt osv.
        Jag har varit gravid och vi har varit mitt i bebistiden, vilket jag är medveten om påverkat min ork och förmåga att vara sexuellt tillgänglig. Men nu börjar jag känna mig som mig själv igen, och det tycks ändå inte räcka, eller var försent, eller vad vet jag ☹️

          Hur gamla är ni?

          Förstår inte riktigt detta med att ”tillhöra en grupp”. Är inte det sånt man bryr sig om när man är typ 14?

          Nämen detta va. Har inte HANS ork och sexualitet påverkats av bebistiden?? I så fall borde han ligga på knä och tillbe dig hela dagarna för att du har dragit han del av lasset också.

            Jag sköter vårt barn 98% av tiden. Han vaknar när han vill och sover när han vill. Han jobbar och ser till att familjen har pengar!

              Oj, det är inte okej. Inte okej alls. Du jobbar med att ta hand om er bebis, du behöver sovmorgon lika mycket som han gör. Stor varningsklocka på att han inte ser till att du får det. Läs din kommentar en gång till: du tar hand om ert barn 98% av tiden. Han tar då hand om sitt eget barn 2% av tiden. Det här låter kanske hårt men han låter inte som en särskilt bra partner eller förälder. Jag hade tagit mig en riktigt allvarlig funderare över hela situationen om jag var du. Hoppas du kommer fram till vad som blir bäst för dig och dina barn <3

                Är helt enig med dig!

              Ursäkta, men vilken idiot till kille. Han behöver en ordentlig reality check! Låter som du skulle klara dig bättre utan honom tbh. Hoppas det löser sig till det bästa för dig och barnen! <3

      Tänkte att så kan det ju va tills jag kom till slutet och såg att ni har barn.. Alltså hur dum är han, borde han inte väntat tills nyförälskelsen var slut och han visste säkert att han ville stanna med dig?? Tänk efter före liksom. Hur länge har ni varit tillsammans?
      Jag känner liknande som honom på ett sätt, tror inte monogami måste va enda sättet liksom, särskilt om man känner sig låst av det. Men det kanske inte är nåt du är intresserad av, särskilt med en bebis.

        Han vill inte vara i ett öppet förhållande eftersom han inte vill att jag ska vara med någon annan. Känns mer som att han vill ha det bästa från två världar. Leva vuxenliv och det ska se bra utåt, han är familjefar osv. Men ändå saknar han livet som det såg ut tidigare

          Vad säger han om en trekant med dig och en annan man?!
          Såklart inget alternativ, men det är alltid en bra fråga då de alltid tänker att det är två tjejer…

          Hahaha jaha ja. Ja verkligen äta kakan och ha den kvar då. Ja på ett sätt har han gjort sitt val. Han kan ju iofs separera och leva fritt varannan vecka men frågan är hur mkt det blir som förr..
          Han verkar ha en livskris, kan ju lätt bli så när man får barn. Skulle inte ta några drastiska beslut just nu om jag var han. Ibland är livet lite tråkigare och man får kämpa på.

            Hoppas verkligen han lyckas bearbeta dessa tankar och komma till insikt!

              Eller så kanske detta leder till nya insikter hos dig om detta verkligen är mannen för dig. Ibland fokuserar man så mycket på att bli vald att man glömmer bort att välja det bästa för sig själv.

                Ja verkligen. Jag tycker du ska läsa din egen tråd här Johanna, och ta en rejäl funderare på om det inte snarare är du som borde vara tveksam till det här förhållandet eller inte.

          Så… han vill vara fri att ligga runt, festa och experimentera men han vill samtidigt inte att du ska träffa andra? Och han har själv varit drivande att skaffa barn med dig? Förlåt men han låter som en skräpkille. Dumpa honom och prioritera dig själv och barnen!

      Hans tankar och att sakna ungdomstiden när man ligger runt, festar, lever ett mer ”spännande liv” kan nog många relatera till. Men att han tar upp detta med dig…?! Det är väldigt svinigt för vad ska du göra åt saken? Det leder ju bara till att du känner att han inte är nöjd med er relation. 🙁 Omoget att yttra sådant enligt mig. Hur gamla är ni? Fundera på om någon slags parterapi skulle kunna vara ett alternativ. Att få prata ut och få vägledning av någon professionell kan hjälpa många att få ordning på tankarna och vad man verkligen vill med sin relation.

        Han är 25 och jag är några år äldre!

      Så är det att leva tillsammans.
      Smekmånadsfasen går så småningom över och vardagen lullar på.
      Va tror han liksom?!
      Dags att han växer upp o tar ansvar för dig, barnet osv

      Vilken äcklig hor-bock till man. Så nu fick jag det sagt.

    Någon mer som har gödselstacken full av äggläggande snokar för tillfället? Hade den inte legat så nära stallet hade jag tänt eld på den.
    Hatar ormar och hatar ännu mer tanken på att vi förmodligen avlat fram 300 snokar varje år…

      Snokar är fridlysta så du vet..
      Men det sagt verkar det för jävligt. Usch så äckligt

      Snokar är ju toppen! Gör nytta på gården, men är skygga för människor och inte aggressiva eller nåt. Låt dom vara bara 🙂

      Snokar är bra och ofarliga!

      Skaffa ett gäng örnar

        Det gör man enklast med örngott, det tycker de väldigt mycket om.

    Hjälpte en äldre dam idag som ramlat, då kom det en kille som hjälpte till att ringa ambulans, hämta vatten, stå så att han kunde vinka in ambulansen osv. En riktig GULD-kille helt enkelt! ❤️ 🥇💛

      Och du är en fin medmänniska! Du får också en guldmedalj 🥇 ❤️

        Åh tack! 🥰

      Du är väl också guldperson i så fall!

      jaa men jätteknäppt att ditt inlägg i princip handlar om honom? HEJA DIG!!!

        Läser in lite att killen var ett praktexemplar och att hon blev intresserad? Solskenshistoria om det blir nåt ju. ”Hur träffades ni”? ”Jo, en dam ramlade osv..”

          Jag tänker snarare att personen var glad att få hjälp. Kan vara väldigt stressande när något sådant sker och folk bara går förbi. Varit med om det tidigare 🫤.
          Skulle dock vara en fin historia om det var så personerna i fråga träffades 😁

      Du gjorde ju lika bra jobb. Sen tycker jag det är självklart att man hjälper någon som ramlat. Hade aldrig kunnat övergivit en äldre dam som verkar må dåligt eller som ligger på marken. Jag har en äldre grannar här på gatan, och när jag går förbi deras hus så kollar jag lite extra så allt ser ok ut, hjälper till att hämta in posten om det är så halt. Eller om någon av dem tar en promenad med rullatorn, en är närmare 100 år och lite knagglig så honom har har mer koll på. Jag hittade en granne ropandes, han hade ramlat och kom inte in. Tycker verkligen fler borde bry sig om sina medmänniskor och ge lite extra trygghet. En dag är det vi (förhoppningsvis) som blir gammal.

        *en del äldre grannar

    Fick en lergryta idag. Har någon tips på bra recept?

      Tror kyckling och en massa rotfrukter och lök samt vatten, sen lagar det sig själv.

    Vad gör man när en förälder ringer gråtandes och säger att hen mår dåligt, känner sig ensam och ”planerar sin död”? Känner mig maktlös och helt förstörd och

      Oj va fruktansvärt att lägga det på ens barn, företår det måste kännas för jävligt för dig

        Varför är det så fel?! Om barnet är vuxet vill säga?! Skall man inte vara en av de närmsta som ens föräldrar alltid kan vända sig till, precis som tvärt om

          Nej. En förälder ska inte lägga sina problem på sitt barn, oavsett ålder. Då blir det omvända roller och det är inte sunt.

            Hur många är det inte som tar hand om sina föräldrar när de blir gamla?

              Men det är ju en helt annan sak, som du såklart förstår.

            Väx upp. Varför ska föräldrar och barn i te kunna ha en relation där båda kan söka stöd hos varandra? Varför måste det vara ensidigt?

              ”Väx upp”?? Att vara förälder till sin förälder, särskilt när det är psykisk ohälsa inblandad är inte bra på något sätt. Pratar av egen erfarenhet. Båda mina föräldrar slutade vara just detta till mig för länge sedan, och det är inget jag önskar någon annan.

                Precis, jag är i samma sits och förstår helt hur du tänker. När man växt upp med föräldrar som vänt på ansvarsrollerna blir man allergisk mot den typen av beteende. Jag hjälper gärna mina föräldrar, men inte när det innebär att de lägger ansvaret för sig själva på mig.

                  Det är väl inte bra att ha en relation till _någon_ med psykisk ohälsa, var landar vi då med ditt resonemang: alla som inte mår bra ska avskärma sig för att inte belasta sina relationer?
                  Tycker det är en djupt sorglig inställning, relationerna är ju vårt riktiga skyddsnät (inte div. myndigheter).

                  Ps. Jag har själv vuxit upp med föräldrar som inte tog tillräckligt ansvar för sina barn och la över stor del av ansvaret på barnen. Nånstans får man förstå och acceptera att även föräldrar är människor som brister ibland.

                    Jag har accepterat det men också satt gränser gentemot mina föräldrar. Varje gång de vill att jag ska vara den vuxne som räddar dem säger jag nej. Det betyder att jag avslutar samtalet när min pappa är full och ringer och gråter för att han tycker synd om sig själv och det innebär att jag säger ifrån när min mamma för sjuttiofjärde gången säger att jag gör henne trygg. De är vuxna människor som kan och bör söka stöd för sina problem hos andra. Det är stor skillnad på att ringa och säga ”jag har sökt hjälp för mina alkoholproblem men skulle behöva få komma och hälsa pösig på lördag för att undvika att dricka och att ringa och beklaga sig för att det är så synd om en för att man har dålig kontakt med sina barn för att man prioriterat alkoholen framför barnen.

                    Inget snack om att jag hjälper till där det behövs så länge de själva också tar ansvar.

                    Och jag menar verkligen inte att alla som lider av psykisk ohälsa ska avskärma sig från andra. Tvärtom ska man söka hjälp, men man måste också vara beredd att ta ansvar själv. Och en del av det ansvaret som förälder är att främst vända sig till någon annan än sitt barn. Sedan kan barnet stötta i en tillfriskningsprocess eller i kroniska tillstånd, men just hjälpa till, inte ansvara för den.

                    I mitt fall handlade det om att vägra vara medberoende. Min mamma har alltid varit medberoende till män med alkoholproblem och psykisk ohälsa. Hennes sätt att orka med det var att försöka göra mig medberoende till henne. Som barn var jag det men när jag blev vuxen vägrade jag att vara det längre.

                    Alanis Morrissettes skiva Jagged Little Pill kom ut när jag var 20 år. Den handlar väldigt mycket om hur hon vägrar vara en medberoende person vars enda existensberättigande ligger i att utnyttjas av andra. Jag lyssnade väldigt mycket på den under några år och den gav mig insikt och mod att sätta gränser mot andra och säga nej till den som behandlar mig illa.

                Jag skulle absolut vara den vuxna för min gamla mamma om hon behövde det på ålderns höst. Ditt svar är väldigt triggat på grund av dina erfarenheter men vi vet ju inte om ts haft samma uppväxt?

                  Som sagt, två helt olika saker. Jag har både tagit hand om en förälder som varit gränslös pga psykisk ohälsa och en förälder som blev dement. Två helt olika saker. Demensen var skitjobbig men ändå ingenting mot att vara barn till en förälder som inte vill ta ansvar för sig själv.

                    Men du läser ju in en massa grejer som vi inte ens vet om? Det handlar om TS fall, inte ditt.

                  Ålderdom och psykisk ohälsa är inte samma sak.

                    Jag menade alltså om det gällde psykisk ohälsa också. Så snart jag själv är en vuxen så blir dynamiken annorlunda. Anser jag alltså. Är min mamma självmordsbenägen och jag är en vuxen kvinna, så vill jag att hon kan tala med mig.

          Jo absolut men inte ringa och säga sånt här, det är jätte elakt och sätter barnet i en skit jobbig situation.

            Hoppas verkligen ingen som mår skit läser detta och avstår från att ringa någon.

            Alltså, ”elakt” kan man väl knappast säga om ngn som mår så dåligt och förmodligen är desperat. Är man anhörig, oavsett mamma, son, dotter osv (förutsatt att barnen är vuxna givetvis) så är det väl bra att hen vågar sträcka ut en hand för hjälp, ist för ngt mycket värre..Sen är det ju inget man som anhörig kan lösa på egen hand utan man får försöka hjälpa personen att söka professionell hjälp.

            Om att min mamma mått så dåligt att hon övervägt att avsluta sitt liv, och jag var den enda hon kände att hon kunde ringa så hade jag tagit det istället för att förlora henne om hon inte vågat ringa någon annan.

      Fy vad jobbigt, jag har varit med om liknande. Så jag skulle säga att om du upplever att det är allvarligt så tveka inte att åka in till psykakuten med personen. Du ska inte behöva hantera detta ensam, det är inget ansvar man ska ha över sin förälder, hur gammal man än är.

      Säg att du alltid kommer finnas där. ❤️ Usch vad jobbigt för dig också!

      Hur gammal är föräldern? Behöver den sällskap? Vård i hemmet?

      Jag var i samma situation som dig. Förälder med djup depression som ibland pratade om att ta sitt liv. Jag ringde desperat till 1177 och frågade var man kan göra? De sa att om man är orolig att föräldern/personen planerar att ta sitt liv på riktigt. Så ska man ringa psykakuten direkt. De kan hjälpa en med vidare kontakt och info. Vet hur förjävligt och förtvivlande känsla det är att vara barn till någon med pskykisk ohälsa. Styrka till dig och tänk också på att du ska överleva och må bra.

      Allt beror ju på situation och person, men så här gjorde jag när min mamma ringde till mig och berättade att hon funderade på att ta livet av sig: Jag frågade om hon hade kontakt med vården och om hon fått antidepressiv medicin. När hon svarade jakande på det sade jag att jag ville att hon skulle ringa minst en gång per dygn så att jag visste att hon fortfarande levde. Om jag inte fått ngt livstecken på 24 h skulle jag ringa polisen. Då fick hon möjlighet att ta sitt liv om hon verkligen ville, men visste samtidigt att någon väntade på hennes samtal och att hon skulle bli hittad snabbt.

      Kanske låter skithårt för vissa, men det funkade i vår situation. Jag vägrade ta ansvar för hennes överlevnad och försöka ”rädda” henne som jag tidigare brukat. Hon fick själv ta ansvaret för att överleva, men hon visste att jag brydde mig. Hon ringde sedan varje dag under en längre tid men hon överlevde. Jag tycker inte att man ska lägga ett sådant ansvar på sitt barn som hon gjorde, men förtvivlade människor kan inte alltid hitta en annan lösning.

        Jag skulle vilja att min mamma berättade för mig om hon har sådana känslor. Säger inte att något är rätt eller fel, men för mig så är det något positivt.

        Inte alls hårt, utan sunt resonerat. Och precis, så beror det ju på omständigheterna, tidigare historik av psykisk ohälsa mm.eller om det kommer som en blixt från en klar himmel, hur man reagerar, vilka strategier man tar till för att försöka lösa situationen på bästa sätt för alla parter. Starkt av dig att vara så rationell.

      Tipsa om telefonlinjer/chatt mot självmord. Kanske kan du själv ta hjälp av såna som stöd? Om det blir riktigt illa, psyket?

    Hittade den här tjejen på IG/Youtube igår: shelby sherritt. Sy mysig. För folk som gillar hantverk.

    Jag söker en tjej som för x antal år sedan bodde i Tyskland och bloggade om sitt liv där. Hon jobbade som nanny åt ett syskonpar och ibland på ett lekland(?).

      Hanna Fridén bodde där men vet inte vad hon jobbade med.

      Det låter nästan som mig 🙈 Jag jobbade på ett lekland 2014/15 och passade ofta ett syskonpar som idag är 10 och 13 år. Jag bor fortfarande kvar i Tyskland.

      Bloggen heter ”Berlin, Berlin” och är högst inaktiv. Men jag funderade på så sent som för nån månad sen att börja igen.

    Jag plussade idag, vilket jag inte ville! Fy fan, mår skit. Vet att jag inte vill behålla men det är jobbigt ändå. Har legat hela dagen med ångest, inte över beslutet men över hela grejen. Läste Emilia Ws inlägg och blev så ledsen för hennes skull, håller med om att det är orättvist.

    Tacksam över att bo i Sverige åtminstone där man får bestämma själv.

      Tråkigt att du känner så. Men håller med, skönt att leva i ett fritt land och få bestämma över sin egen kropp.

      Åh jobbigt, känner med dig! Men du, det kommer säkert bli bra, snart är det över! Hoppas du får en så smidig och smärtfri abort som möjligt!

        Tack snälla! 💕

    Har kollat på Fellsis vloggar ifrån Ibiza och känns det inte som att hela gruppen är otroligt splittrad/uppdelad?

      Grät hon?

        Haha inte än!

        Nej och inget jobbigt som hänt heller, som det alltid brukar vara, dåliga nyheter och jobbiga saker som hänt som hon inte kan prata om haha men dessa vloggar har varit fria från detta

      Det såg jag bara över stories på instagram. Känns som så olika personer att det kan vara svårt att hålla ihop en sån grupp. Själv hade jag tex inte allsvelat hänga med Katrin, Anty och Jasmine men gärna med Felicia och Andrea

      Det är vissa hon hänger med som man inte känner igen? Men antar att de också är influenser?

    Åh jag känner med dig! Har också gjort abort och det är jobbigt även om jag visste att det var det rätta att göra. En massa processer sätta igång inom en, hormoner som börjar leva sitt eget liv och stökar till det i hjärnan.

      Tack snälla ❤️ Precis så känns det, hoppas jag får tid så fort som möjligt.

    Känner ni er otrygga när ni är ute och går med hörlurar i öronen? Jag gör det och är jätterädd för att bli överfallen bakifrån och våldtagen. Även när jag går i skogen eller ute på landet där det inte är så mycket folk. Hur kan man tänka för att det ska kännas tryggare?

      KBT hjälpte mig

        KBT är jättebra!

      Använd inte hörlurar när du är ute själv.

        Jag måste ha det av olika orsaker.

          Förstår. Var bara rädd om dig och se dig för ❤️ och ja känner mig också otrygg men vad förväntar man sig i det här samhället.

            Tack, lovar! 💛 Håller med, det är sorgligt.

      Nope. Det kan hända enstaka gånger att jag känner mig otrygg bara.

        I Sverige skulle jag känna mig otrygg, men jag bor i ett annat nordiskt land.

      Nej, känner mig inte otrygg. Har hörlurar när jag joggar på natten, promenerar i mörkret osv.
      Och rent krasst, om någon vill överfall dig så gör dom det. Oavsett om du har hörlurar eller ej.

        Ok, då var det bara jag i guess 🤷‍♀️

          Nej, vi är två iaf. Jag skulle inte ens vilja gå i skogar ensam och är typ aldrig på landet (bor i Stockholms innerstad). Jag brukar använda hörlurar men om jag promemerar t ex Årstaviken runt eller är sent/väldigt tidigt ute tar jag av hörlurarna helt eller har bara ena luren på. Dock brukar jag inte vara ute sent/väldigt tidigt om jag absolut inte måste.

            Förstår, hemskt att det ska behöva vara så.

          Nej, går inte runt och känner mig otrygg med hörlurar dagtid (mer än möjligen i spårvagnstrafiken..) men skulle absolut göra det i mörker, på ensliga ställen osv. Om du måste ha hörlurar jämt, gå en kurs i självförsvar det kanske kan hjälpa dig att känna dig mindre försvarslös och otrygg?

      Blev tyvärr överfallen. Inte bakifrån. Men framifrån för några år sedan. Utan lurar. Kanske kan jag svara på något du undrar över. Du kanske kan använd det? Lät kanske dumt men menade väl.

    Den här kanalen Margaux har. ”Moderna Familjen ”. Vad är det moderna? På riktigt fattar jag inte.

      Kanske att de säljer ut sitt barns integritet? Känns modernt fast på sämsta sättet

      att de är separerade men umgås endå? det är väl ett uttryck myntat från serien modern family och det handlar i princip om att trots att det finns olika sätt att vara en familj på, så är man ändå en familj.

    Hej! Har någon här bra tips på bekväma och praktiska extrasängar som funkar när barnen har kompar över?

      Jag har en sån lite högre luftmadrass som jag tycker är riktigt skön att sova på. Den är självuppblåsande och väldigt käck

      Har inte Ikea någon bra extrasäng som går att fälla ihop?
      Muji har en madrass som går att vika två gånger och då fungerar som en pall.

      https://www.muji.eu/pages/online.asp?PID=782&qclr=4548076339557

        Cool! Går att ha framme också.

      Mio har bra sängar som är ihopfällbara och tar liten plats i tex ett förråd.

        Tack för era svar! 💖

      Jag sov i en sån här hos mina svärföräldrar under midsommar, så himla skön madrass men kanske lite högt pris! https://jysk.se/sovrum/gastsangar/gastsang-ilskov-80×193

      Mio har en bäddfåtölj och soffa – Emmy

    Har nyligen upptäckt Louise Jorge på youtube och tycker det är så intressant att följa hur det är att studera i USA. Men jag förstår verkligen inte var alla pengar kommer ifrån? Att bo i New York är dyrt, att studera på college är dyrt, hennes livsstil verkar inte heller vara särskilt ekonomisk, och nu i sommar avslöser resorna varandra. Jag själv som student i Sverige känner knappt att jag kan unna mig en fika. Nu är jag förvisso inte influencer, men kan ett konto i den storleken verkligen dra in så pass mycket pengar att allt detta kan bekostas? Tänker mig att som heltidsstudent lär man ju inte kunna satsa helhjärtat på sina sociala medier?

      Någon skrev förra veckan att hennes föräldrar troligen är förmögna

      Annan relaterad fråga: hur är det möjligt för henne att arbeta där som Influencer? Sannolikt är hon där på studentvisum och enligt amerikanska regler får man absolut inte arbeta samtidigt som studier, kan leda till utvisning i minst 10 år, böter osv.

        Det blir nog en annan sak då hon arbetar ”i Sverige” fast i New York. Har säkert svenska samarbeten osv. Det blir ju som att om en influenser är på semester i New york så får den ju vlogga den resan liksom. Tror det är så.

    Kommer från en släkt och familj där alkohol varit i stort fokus nästan hela uppväxten. Jag blir så obekväm och på dåligt humör när jag märker att folk börjar bli fulla. När jag själv är nykter kanske ska tilläggas. Hur kan man göra för att försöka få bort dessa känslor?

      Tycker din reaktion är du sund!

        Kanske, men känns som man blir den som förstör stämningen när man säger att man ska åka hem.

      Det ska du inte. Det är sunt att känna så. Åk hem när det händer eller umgås mer med de som inte dricker. Fulla människor är skitjobbiga när man själv är nykter och att bli full på varje familjetillställning är INTE norm eller nåt de flesta gör.

        Jag försöker oftast ta mig hem. Men det är svårt då jag behöver få med min sambo som trivs och vill stanna. Man blir som den dör tråkiga personen som förstör stämningen…

          Det förstår jag att han tycker är tråkigt. Klart han inte ska behöva gå. Antingen får du väl åka kollektivt eller strunta i att gå då. Finns ju inte så mkt val.

            Varför ska jag åka kollektiv när jag kan köra bil? Jag säger alltid att jag åker hem men han vill inte det så får vänta in honom. Aldrig skrivit att jag tycker att han ska följa med bara för att jag vill hem.

              Du kan väl erbjuda dig att hämta honom några timmar senare?

              Tycker det är märkligt av din sambo att inte backa upp dig. Att han gillar att umgås med folk som dricker för mycket och inte förstår att sin barndom påverkar dig skulle jag se som en stor varningsklocka.

                Fast en sambo måste ju inte gå från en fest för att den andra vill det? Ts har inte sagt att de dricker för mycket.

                Det har jag gjort men han vill inte. Så jag försöker stå ut tills han är redo att åka.

                  Men varför inte? Spelar väl ingen roll, han får ju skjuts hem oavsett. Stå på dig, han bestämmer inte allt.

              Trodde inte du hade körkort eftersom du skrev så 😄 Men då får du väl hämta honom sen eller så får han åka kollektivt/taxi? Om det hänt flera gånger måste ni ju komma överens om innan hur ska ni göra…

              Han får väl ta taxi eller åka kollektivt när det är dags att åka hem.Du ska väl inte vara hans ”dadda” och sitta som en väntande chaufför? Han får ta sitt eget ansvar som vuxen människa tycker jag.

      Jag har inte växt upp med alkohol, men tycker också att det är väldigt obehagligt med fulla människor. De följer liksom inte de sociala reglerna och det gör mig väldigt stressad och nervös.

      Kort sagt, du är inte ensam.

        Ja, stressad och nervös då man bara väntar in att det ska bli otrevliga toner och bråk. Det skulle dock vara skönt kunna arbeta bort den känslan, men det kanske inte går.

          Blir det bråk då eller är det bara din känsla, rest från barndomen? I så fall kan man nog bearbeta den i terapi.

            Blir ofta bråk.

              Har din sambo ingen förståelse för att du vill slippa det?

                Han förstår men ibland har han trevligt och vill stanna. Förstår honom , men det får mig att känna mig tråkig och att jag förstör stämningen när jag ska behöva be om att få åka hem.

                  Det är ju inte ens hans släkt? Om det inte vore för dig skulle han ju inte träffa dem överhuvudtaget. Tycker det är konstigt att han inte stöttar dig i detta. Det är ju du som borde vara hans prio, inte dina släktingar.

              Jaha ok. Sluta gå i så fall då? Jobbigt att umgås med så instabila personer.

                Ja, det är jättejobbigt. Försöker undvika att vara bland dessa personer när det är alkohol inblandat.

                  Men då så.

      Är själv nykter numera efter ett osunt drickande under många år. Jag har inget problem med andras drickande, däremot har alla problem med mitt förhållningssätt. Det är helt obegripligt.
      Jag dömer ingen, jag kommenterar inte andra, jag bryr mig överhuvudtaget inte hur andra dricker. Jag är bara glad att jag kan kontrollera mig själv.
      Ändå tvingas jag på varje fest/middag/tillställning förklara mig. Ibland kör jag med att jag får migrän av alkohol, ibland att jag måste köra bil. Alltid med tillgjord skämtsamhet. Ändå måste folk tjata, truga, tycka att jag är tråkig, tycka synd om mig…jag är 49 ska jag tillägga. Inte ens i medelåldern får man vara ifred för alkoholtjatet.
      Kan bara konstatera att många har ett komplicerat förhållande till alkohol..

        Skönt och grattis (?) till att du idag lever mer sunt och mår bättre! Önskar att folk i min närhet skulle vilja sluta dricka, men det kommer nog tyvärr aldrig ske.

        Vad märkliga människor.. Jag kan tycka nykterister är irriterande men bara det som tjatar om det och tycker de är så himla duktiga, det är ju ett tråkigt beteende oavsett vad det gäller. Men det verkar kunnige du göra. Eftersom första gången bör de ju ha lärt sig och komma ihåg att du inte vill dricka. Det påverkar ju inte andra om man inte tjatar om det som sagt så varför bryr de sig? 😄

          Nej, jag diskuterar inte min nykterhet alls , jag inte har lust att prata om mina tidigare problem. Jag tackar bara snällt nej till alkohol och hoppas slippa följdfrågor.
          Personligen har jag aldrig stött på den typen av irriterande nykterist som måste hävda sin ”duktighet”. Att ungdomar säger till varandra ”Kom igen, ta en glas, var inte tråkig” osv… det är en sak. Men efter 30 tycker jag att alla borde tänka till lite. Tackar någon konsekvent nej så kan det finnas en allvarlig orsak. Det kan vara ett medicinskt problem eller alkoholproblem. Låt dom vara ifred, det kanske utspelar sig en hård kamp i deras inre.

            Ja gud ja, jag bryr mig inte, skulle aldrig säga åt nån att dricka. Om de sköter sitt sköter jag mitt.

      Så länge de inte är otrevliga tycker jag du ska försöka slappna av och ha kul istället. Dricker du aldrig själv? Kan va lite drygt att va nykter när andra är fulla ja, men så är det.

        Svårt förklara, men jag känner av när det ska bli bråk och otrevlig stämning. Är så van med dessa personer så vet hur det blir varje gång.

          Då är det ju en annan sak. Tråkigt med såna människor som inte kan festa utan att det blir bråk. Sluta gång fest med dem?