Föräldraskap på nätet

Både Nemo Hedén och Sanna Bråding har publicerat lite längre inlägg på Instagram där de tar upp föräldraskapets olika sidor.
Nemo skriver om känslorna vad gäller ”varannan veckalivet”, om hur lyckliga barnen är när de får umgås med båda sina föräldrar tillsammans och sorgen över att han och barnens mamma inte lever tillsammans. Jag kan förstå hur han tänker, men tror samtidigt att barn generellt mår bra av att ha två harmoniska föräldrar som inte lever ihop, än två som stannar i en relation enbart för barnens skull. Känslan som Nemo beskriver i sitt inlägg uppstår med största sannolik just för att både han och barnens mamma mår bra i sig själva och sina liv, med eller utan partner. Jag tycker det låter som att de gör sitt absolut bästa för barnen, och att de alltid verka sätta dem först. Som han skriver – det hade kunnat vara SÅ mycket värre.

Sanna, å andra sidan, tar upp en lite mer känslig sak, nämligen sina barns uppförande. 
Hur ser ni på det här?
Är Sannas inlägg stöttande och/eller hjälpsamt för andra föräldrar att läsa eller är det inne och tassar på barnens integritet? Eller båda?

195 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Nu är jag ju inte förälder eller ens nära på att bli – men har barn inte olika faser under uppväxten där de försöker bli mer självständiga, och därför bråkar de med både syskon och föräldrar? Ett barn vet kanske inte hur man visar respekt om de inte heller får lära sig hur.
    Bara en generell tanke, kanske har helt fel.

      Så är det ju. Men min tolkning är att Sanna pekar på en utveckling i barnens beteende som hon önskar bryta, men inte riktigt vet hur. Det är en klok insikt hos henne tycker jag. Hennes fokus på att det är hennes ansvar hur barnen har det, och beter sig skapar inte känslan av att hon lämnar ut sina barn, även om det såklart till viss del är det hon gör.

      Jag hoppas hon får goda råd om hur hon kan kommunicera gränser till sina barn på ett sätt som bygger dem och inte bryter ner dem. Inte lätt men en del i ett föräldraskap är ju att bidra till att barnen blir individer som behandlar människor med respekt, allt annat är ju att göra barnen en otjänst.

      Skulle tro att det är rätt ovanligt att man inte visar respekt för att man inte vet hur man gör. Sandras barn är nog helt på det klara med att deras beteende inte är det som mamman önskar av dem. Även rätt små barn brukar veta det.

    En av mina största rädslor med att eventuellt skaffa barn i framtiden – att göra allt man kan och ändå misslyckas med uppfostran ☹️

      Det är inte egentligen att misslyckas med uppfostran så länge barnen beter sig illa mot mamma eller pappa. Den trygga vuxna ska ju barn få bete sig illa med, släppa ut känslor som de kanske hållit inne med resten av dagen, testa gränser osv, så länge det inte går alldeles för långt såklart. Men jag menar att måttet på bra uppfostran, vad nu det är, tror jag mer att man kan se i samspel med mer utomstående människor.

        Och då menar jag alltså att man inte behöver känna sig misslyckad om barnen beter sig som små monster i ens närhet, snarare tvärtom då de känner sig trygga nog att bete sig så.

          Nja, har man fått lära sig att behandla andra människor med respekt gör man det också med sina föräldrar, men det bygger också på att föräldrarna visar barnen och sin omgivning respekt och omtanke. Sedan att barnen gråter mer när jag är med eller bryter ihop på andra sätt är en sak, men det är tex inte OK att kalla sin mamma fula saker eller säga ”jag bryr mig inte” när man blir tillsagd. En tonåring kan kanske få kommandon med det någon enstaka gång, men yngre barn? Aldrig.

          Sedan är inte alla föräldrar bekväma i sin ledarroll och har svårt att säga ifrån. Man måste inte vara auktoritär men man måste ha självkänsla nog att vänta sig att bli lyssnad på och sunda gränser inför sin egen person och inte acceptera att barnen kliver över dem.
          Även alltför auktoritära föräldrar kan få problem med att barnen trotsar och bråkar. Tricket är att vara mittemellan: en tydlig men vänlig ledare.

          Om jag dessutom får avsluta med en kanske impopulär åsikt så är det att föräldrar som svär mycket får lite bråkigare/uppkäftigare barn som tidigare börjar säga fula ord och är mer utåtagerande när de blir arga. Så att sluta svära och att inte prata skit om andra inför barnen är två sätt man kan visa barnen hur man visar respekt mot andra.

            Kommandon = komma undan med

            Ja jag håller med dig, men jag tror att vi kanske menar lite olika saker. Barnen testar ju bland annat gränserna till respekt för andra människor på sina föräldrar, vilket då gör att det kan komma perioder av skitbeteende. Det viktiga är ju då hur man som vuxen svarar på beteendet, och det kommer ju alltid finnas gränser för beteenden som aldrig är okej såklart. Jag tänker bara att uppfostran är ju mer en process, och att det kan kännas som att man misslyckas med uppfostran för att ens barn beter sig illa i olika perioder men att det inte är så egentligen. Att man som förälder inte alltid behöver slå så mycket på sig själv, att det säkerligen kommer bli bra tillslut ändå även om det inte känns så när man är mitt i det.

            Svamlar jag? Har inte druckit mitt kaffe än.

              Då förstår jag hur du menade och håller med dig.

            Haha, den där impopulära åsikten kan jag motsäga direkt! Både min man och jag svär som borstbindare, vår nu snart 19-årige son tar ALDRIG dessa ord i sin mun. Ja, vi tycker det är lite märkligt men så har det blivit hehe. Däremot HUR man talar med varandra och sina barn spelar roll, gapar du och skriker till varandra och barnen så lär de sig naturligtvis att göra likadant. Barn gör som man gör, inte som man säger.

            Håller verkligen med dig 10.05 Tycker det är så viktigt att man säger ifrån. Många föräldrar är så rädda för det. Allt ska bara vara roligt.

          Det där är nog den mest korkade synsättet på ett barns beteende jag någonsin har läst.

          Klart som f-n att ett barn inte ens ska bete sig som en skitunge ens mot sina föräldrar. Gör de så har man definitivt misslyckats som förälder! Såklart barn har dåliga dager och känslor som de behöver få utlopp för, men det finns bra och dåliga sätt att göra det på. Och allt handlar om hur du som förälder uppfostrat ditt barn till att visa dem på! Du behöver inte bete sig illa ens mot dina föräldrar och kalla dem för elaka saker bara för att det är de du är trygg med. Ett tryggt barn kan visa och berätta på ett moget sätt utan att kalla sin förälder för diverse elakheter.

            Oj så aggressiv. ”Så länge det inte går för långt” skrev jag ju också. Elakheterna får ju ha gränser såklart, men som jag tolkade sannas inlägg, att det i perioder kan kännas överjävligt, det tror jag är helt normalt och som en del av en helt normsl utveckling.

              Hoppas inte T har barn med tanke på att föräldrarnas beteende lärs av barnen…Helt orimligt aggressivt svar på en rimlig kommentar. Klart barn har perioder som de testar gränser och uppför sig lite sämre. Är förälderns ansvar att vägleda igenom det så att inte beteendet fortsätter och visa att det inte är acceptabelt.

            Ett sätt att förstå T:s kommentar ovan är att de som blir uppfostrade med tydliga gränser enligt T:s modell blir väldigt otrevliga och aggressiva mot okända människor när de växer upp.

            Och hur kan man då tolka min kommentar?

            T, Du gör inte reklam för din egen uppfostran med den här kommentaren i alla fall…

            Ja jag tycker själv det är ok att bli arg och lämna rummet och snälla i dörren som barn om det blir argt. Kalla mig fula ord däremot – verkligen inte ok.

      Jag håller med. Hur mycket man än försöker och vägleder barnen på den bästa av vägar så har de i slutändan en egen vilja. Även dåligt sällskap kan påverka väldigt negativt hur bra föräldrarna än har varit. :/

        Precis, man ska inte överskatta sin egen roll som förälder, självklart påverkar man inte allt ens barn blir och gör – på gott och ont! Däremot måste man såklart sätta gränser för hur man tex uppför sig mot varandra inom familjen.

      Det är ju svårt att veta om man ”misslyckats”. Alla barn och ungdomar måste ju få göra sina egna misstag.

      Min bror var en riktig jäkelunge och blev senare en jobbig tonåring. Mycket svordomar, några samtal från polisen och inga fullständiga gymnasiebetyg. Ni fattar.
      Men han blev en trevlig, vettig och stabil vuxen han också. Då är det ju inget misslyckande egentligen, även om det såg lite mörkt ut där ett tag.

    När man läser Nemos text är det svårt att tro att det är samma man som var med i kungarna från Tylösand.

      Så du tycker det är konstigt att man kan bli mognare med åldern lol? Ganska stor skillnad på att vara 20 någonting vs 35 år.

    Var är petra T?

      Undrar också det? Hoppas så att det inte hänt ngt negativt… att hon bara unnar sig en helt off sommar.

    Finns det något kommentarsfält Daniel Paris inte är i? ?

      Han är patetisk!

        För att…?

    Sannas pojkar är 5 och 8 år, vilka båda är tuffa åldrar. Både att vara i och vara förälder till. Dessutom har ju äldsta en npf-diagnos, vilket kan göra livet tuffare.
    Det är så klart ingen ursäkt för att vara elak mot sin mamma, men det låter som en jobbig situation för alla.

      Nu tänker jag ställa en väldigt kontroversiell fråga… Jag vet ingenting om denna Sanna så den ställs generellt och har inte med henne och hennes barn att göra: Men hur kommer det sig att det enbart är wt som får npf-barn? Varför känner man ingen från övre medelklassen, gifta föräldrar, mycket god ekonomi, noll sociala problem med npf-barn? Min tanke är att miljön runt barnet och tidigt trauma (alkoholism hos föräldrarna, mycket bråk m.m.) skapar problem som yttrar sig som npf-symtom.

        Det stämmer inte för att du inte känner någon. De finns ändå.

          Klart det är så, men hittar ingen direkt statistik över det så får bli spekulationer.

            Nu spekulerar jag hej vilt men jag tänker att ”wt” kanske inte har samma förutsättningar som föräldrar i övre klasser att ge sina barn det stöd de behöver. Jag tänker bara vilka resurser olika skolor har, vilka resurser familjen har (med närvarande föräldrar, osv).

              Ja, det är det jag tänker också, att miljön runt om med sociala problem, mindre läxhjälp m.m. ställer till det.

              Kan det inte också vara så att föräldrarna själva har en npf-diagnos (uttalad eller inte) och pga den hjälp man sällan fick så har deras liv format sig till ”wt”? Svårt i skola, utanförskap, gemenskap med likartade? Den ”jobbiga” man hade i sin klass under låg och mellanstadiet och som försvann under högstadiet?

            Jag jobbar med barn med neuropsykiatriska diagnoser och barn med handikapp, och ovanliga sjukdomar och diagnoser. Inte innom det sociala utan innom specialist tandvård för barn där dessa barn går, de går inte innom allmäntandvård.
            Eftersom vi har kontakt med hela familjer, vi arbetar även med att hjälpa föräldrar inte bara behandla barnen, skulle säga att autism och adhd finns i alla samhällsklasser för det är vad jag möter dagligen. Men det finns kontroversiella åsikter och forskning kring att uppväxt kan trigga igång det som blir en dianos. Men där har vi även kluster B, alltså rätt allvarliga störningar.

            Nu är Sannas pojkar små men helt ärligt de med diagnos fungerar inte som andra barn, de säger otrevliga saker för de förstår inte bättre, de slåss, bråkar för värden är svår för dem, de har svårt att förstå och reagerar. Inte konstigt att lillebror tar efter heller beteendet.
            Bara beröring för barn med dessa diagnoser är något de inte kan hantera, de känner obehag och agerar utåt.
            Tycker Sannas sätt att skriva visar på en bra mamma som gör sitt bästa. Har så jävla mycket att jämföra med. Ni vill inte ens veta.

        Skulle nog inte skriva att din fråga är särskilt kontroversiell, snarare väldigt okunnig. Naturligtvis är det inte så att det ”enbart är wt” som får barn med NPF. Vi har ett sådant barn, är en norm-familj med ett bra boende, inkomst, inga problem osv. Ett exempel bland många. Tänker väl främst på två saker när jag läser ditt inlägg, uttrycket ”npf-barn” vilket för mig visar hur liten din kunskap och din empati är. Och två: påstår du att Sanna är WT och vad grundar du i sådana fall det på?

        du känner nog inte så många människor från olika ”samhällskikt” om du har den uppfattningen. bara för att du inte känner någon betyder inte det att det inte finns, vilket det givetvis gör! wow.

          Jo jag har gjort en klassresa så känner verkligen till båda sidorna. Dock kan det säkert vara som många skriver att det är met hysch-pysch inom ”finare” familjer och därför hör man aldrig om det.

            Om du nu gjort en klassresa så glöm inte vart du kom från när du slänger dig med uttryck som WT. Eller du kanske gjort en klassresa nedåt?

              Är väl när man kommer från det man kan säga det och veta vad man pratar om?

        Du beskrev min familj.
        Övre medelklassen, gifta föräldrar, mycket god ekonomi, noll sociala problem, OCH min bror har autism.

        Problemet är att mina föräldrar jobbar, driver företag, tjänar pengar, och delar inte med sig om sina barns diagnoser/problem på nätet inför alla för att få lite uppmärksamhet och klick.
        Vill man diskutera något gör man det privat med vänner och familj, inte på instagram/facebook eller liknande…

        Det som är WT är att hänga ut sina barn offentligt och prata om sina barns problem offentligt.

          Tror det är precis som du skriver! Den typen av människor som hänger ut allt till allmän beskådan är ofta sådana som man förknippar med wt. Och det ger i sin tur intrycket att npf är vanligare inom den gruppen, vilket det troligen inte är.

          Min man är ingenjör på hög nivå. Majoriteten av hans matematikprofessorer under studietiden och vädlgit många av hans studiekamrater och kollegor har autism. Välutbildade, högavlönade och utåt sett välfungerande individer.

          Jag driver eget företag, har sex år på universitetet bakom mig och lever ett liv som ingen skulle klassa som ”wt”. Jag är i andras ögon lyckad och lycklig, så att säga. Jag har adhd. Trygg och stabil uppväxt på 90-talet med föräldrar som fortfarande är gifta. Fick min diagnos i vuxen ålder.

        Det är inte sant. Däremot har privilegierade föräldrar ofta mycket lättare att stå på sig och kräva all (eller mer) hjälp barnen har rätt till (jobbat många år i skola) och deras barn ses oftare som att de har problem än att de är ett problem. Inte alltid men ibland syns klassamhället tyvärr tydligt. Men NPF förekommer överallt.

          Verkligen sant. Jag tänker ofta på hur föräldrar som talar dålig svenska och inte vet hur det svenska samhället fungerar klarar sig egentligen när det kommer till den här biten? Eller om man har svenska som modersmål men har lite svårt att uttrycka sig? Om jag tänker på alla möten, vårdbesök, alla ansökningar, avslag och överklaganden vi har behövt hantera för att ett av våra barn ska få en dräglig tillvaro så förstår jag inte hur någon som har de förutsättningarna skulle klara av det? Jag lider med dem för jag vet att de inte älskar sina barn mindre än jag gör. De har bara sämre förutsättningar.

          Har mött en mamma med ett barn som visade många tydliga tecken på autism. Barnet hade jag mött många, många gånger, så det var inte en enstaka observation, men jag har bara träffat en enda gång. När jag frågade henne om hon försökt få hjälp berättade hon att alla hon pratat med (jag tolkade det som att hon varit i kontakt med BUP, men jag vet inte säkert) bara tryckt på att hon måste vara lite hårdare i sin uppfostran. Jag misstänker starkt att det berodde på att hon var invandrare och själv inte visste vad autism var för något och därför inte kunde få fram exakt vilka problem hennes barn hade. När jag hade förklarat lite om autism och sagt att hon måste säga till dem att hon misstänker autism blev barnet utrett. Jag vet inte resultatet av utredningen men barnet flyttades iaf till en särskild undervisningsgrupp. Är hyfsat säker på att en svensk, välutbildad förälder hade blivit mer lyssnad på från första början.

            Alltså autism och andra diagnoser utreds inte i andra länder ens. De vet inte vad det är, de anses bara dumma.
            Om föräldrarna inte ens vet om diagnoser och att man behöver anpassa efter barnets behov blir det inte så bra.
            Skrev högre upp men vi har många invandrade som inte alls förstår detta för det finns ingen kunskap och det bemöts helt annat i andra länder.

              Då menar jag inte alla länder så klart men framförallt arabländer vilket även kollega som är från Irak pratat om, hennes son har autism och hon sa att Sverige utreder och hjälper så är det inte hemma hos oss.
              Svårt som förälder om man inte ens vet något om diagnoser och anpassning

            Har arbetat som lärare i många år och just barnen med föräldrar som kommit till Sverige och inte har språket med sig får det ofta svårare. Föräldrarna kan inte kämpa för dem på samma sätt ofta för att de helt enkelt inte har lika lätt för att tampas med ”systemet”. Där blir ju skolans arbete för att hjälpa till med ev utredningar likväl som insatser även utan utredningar och diagnoser extremt viktigt.

        Är det verkligen så? Det kanske ligger nåt i att barn med föräldrar som har problem blir mer utåtagerande men det borde i såna fall kunna appliceras på familjer i alla samhällskikt, men hos de mer välbärgade kanske det sker bakom stängda dörrar så att det inte märks lika mycket?

        White trash? Är Sanna Bråding white trash? Är Karin Kajjan white trash? Är Neh Mottaghi white trash? Det tycker inte jag.

        Annars tror jag det snarare handlar om transparens hos vissa och en stark vilja att bibehålla en välputsad fasad hos andra (andra = ”fina” rika människor med snofsigt umgänge).

          Det handlar väl inte om någon j*vla fin fasad? det handlar väl om att värna om sina barns integritet!
          Hur kul är det för barnen när alla i skolan, alla under barnets uppväxt, alla på barnets framtida arbetsplats kommer veta att barnet har diverse diagnoser, osv?
          det är väl något man själv ska få välja vilka man vill ska veta att man har en diagnos.

            Att vara transparent behöver inte betyda att man inte värnar sina barns integritet. Olika saker.

              Jo det tycker jag det gör. Det borde vara mitt eget val om min adhd diagnos ska ligga uppe offentligt på internet, inte min mammas.

                Okej, jag tycker inte att transparens är lika med att lägga upp sina barns diagnoser på internet. Faktum är att jag inte ens tycker det är i närheten samma sak. Det ena betyder att man inte gömmer allt som kan ses som fult eller fel eller jobbigt, det andra att man kör över sina barns rätt till integritet.

                  Så i en frågade gällande npf hos barn hos wt familjer.
                  Där jag ifrågasätter hur det är att värna om barnets integritet genom att berätta för alla om barnets diagnoser.

                  Då sitter du här och pratar en massa som inte handlar om ämnet ens? mycket konstigt sätt att kommentera faktiskt.

                    Jag förklarar vad jag menar med transparens eftersom jag uppenbarligen var otydlig. Dessutom var det inte dig jag initialt svarade utan LaLa.

          Fast nä jag vet inte vem någon av de personerna du tar upp är. Menade bara de jag haft i min omgivning och känt. Har gjort en klassresa i mitt liv och ser enorma skillnader mellan det liv jag lämnade och det jag numera lever. Stora skillnader mellan kollegor och livsstil och barnens problem eller icke-problem. Vilket så klart är väldigt sorgligt att se.

          Ja jag tycker hon är WT

        Anekdotisk bevisföring här nu men jag jobbade ett tag i en förskola i ett väldigt ”fint” område dit det i princip bara kom barn av överklass. Det fanns lika många barn med särskilda behov där som det finns där jag arbetar nu, i ett socioekonomiskt mycket mer utsatt område. Dina fördomar är enbart fördomar tror jag.

          Ja kanske är det så att man inom ”finare” familjer väljer att dölja allt som inte följer normen.

            Kanske, men också att man har mer resurser att hjälpa sina barn på ett sätt som gör att det inte blir ett lika märkbart problem.

            Varför gör du citationstecken vid ”finare”, när du inte har något problem att kalla människor ”white trash”?

              Absolut, båda borde väl ha citationstecken runt men nu är det ett kommentarsfält och inte en uppsats så jag slarvar lite.

            Dölja, eller respektera barnens integritet?

          Fast exponering av barn ser uppenbarligen olika ut. (Nu är den här tråden snart Familjeliv…).

        I och med att adhd är en diagnos som gör att du löper större risk att hamna i missbruk och kriminalitet så är det ju inte jättekonstigt dock vidrigt att skriva ”wt”. Finns ju också otroligt många på ledningsnivå och framgångsrika entreprenörer med liknande diagnoser. Det är det som är problemet med adhd att man typ antingen blir misslyckad eller framgångsrik..

        Jag kommer dock från medelklassen med två välutbildade föräldrar och jag fick TYVÄRR det ändå.

        ”I Socialstyrelsens studie är det hela sex gånger vanligare att barn till föräldrar med adhd själva får en diagnos, och för barn vars syskon har fått diagnosen är det drygt fyra gånger vanligare än för barn med föräldrar eller syskon utan diagnos.

        Samtidigt utgör också olika socioekonomiska och psykosociala förutsättningar riskfaktorer. Barn till föräldrar med låg utbildning eller familjer med svag ekonomi har en högre sannolikhet att få en adhd-diagnos. En sannolikhet som sjunker ju bättre de ekonomiska förutsättningarna är, eller ju högre utbildningsnivå föräldrarna har.”

        Från socialstyrelsens hemsida. Så ja, miljöfaktorer har absolut relevans för i vart fall förekomsten av adhd. Jag tänker spontant att det som gemene man typiskt sett förknippar med wt – svag privatekonomi, låg utbildning och en viss ”livsstil” eller beteende – är sådant som kan härledas till exakt det som studier visar dvs att föräldrarna djälva har en npf-diagnos och låga socioekonomiska förutsättningar.

          Första svaret som försöker möta frågan istället för att attackera frågeställningen. Herregud.

        Det finns massor övre medelklass-familjer som har barn med NPF. Jag möter dem på habiliteringen titt som tätt. Däremot kanske de satsar mer på att utbilda sig och se till att ge rätt anpassningar så att barnens svårigheter inte märks lika mycket utåt. Möter mer sällan lite mer outbildade föräldrar på habiliteringen, så tyvärr tror jag inte att de tar sig dit i lika hög utsträckning. Tyvärr kan de ha svårare att komma ifrån sitt arbete i lika hög utsträckning osv.

        Sigge och Malin Eklunds barn har nfp-diagnos vilket dom är öppna med. Min överklasskusin uppvuxen på Strandvägen i Stockholm har nfp-diagnos och autism, hennes föräldrar är stabila och fortfarande gifta. Min barndomsvän som är uppvuxen i övre medelklass på Söder och fortfarande har gifta föräldrar fick som vuxen adhd-diagnos. Etc etc. Överklass och medelklass kanske ligger mer lågt med det bara?

        jag håller med, de jag vet om med barn som har diagnoser är i princip bara wt. känns som en ursäkt dom drar hela tiden för att komma undan ? en kollega till mig som är i princip den trashigaste människan jag känner – blått hår, överviktig, tatueringar inkl händerna och i ansiktet, märkt hos kronofogden, två överviktiga barn och ett ex med alkoholproblem – blev inte ett dugg förvånad när hon berättade om sina barns diagnoser ?

          Trevlig kollega du verkar vara ?

            men man kan vara trevlig mot sina kollegor trots att man tycker dom är whitetrash ? hon har förmodligen 100 åsikter om mig också, det gör inte henne till en sämre kollega!

          Usch vad otrevligt det måste vara att jobba med dig.

            det tror jag med ??

          Jag jobbar på fritids samt särskola. Alla barnen jag jobbar med har föräldrar som är gifta och är i medel samt överklassen. Handlar inte om vad du befinner dig i för klass utan allt handlar om vad du får för möjlighet och stöd för ditt barn och dig. Min bästa vän tjänar bättre än mig och har ett stabilt liv men har ett barn som har autism. Men hen har fått bättre förutsättningar och stöd på grund av vad hon bor i Sverige. Jag tycker det är dåligt av oss att prata om föräldrar som får barn med olika funktions variationer och om dom är ”wt” eller ”rik”. Utan vi borde prata om vad vi i samhället kan göra för att hjälpa alla familjer att få rätt stöd oberoende på vad du har för socioekonomisk status. Så att barnen kan få en bra framtid.

            Håller verkligen med!

          Jag kommer från ett ”överklass”-område i Stockholm. Jag vet ytterst få som hade npf-diagnos när jag växte upp. Men känner till att några fler fått diagnoser i vuxen ålder. När jag kom ut i arbetslivet och började arbeta på ett stort företag med både tjänstemän och ”arbetare” reagerade jag på hur vanligt förekommande olika diagnoser var bland mina kollegors barn. Men det förekom överallt inte isolerat till en yrkesgrupp. Jag ska ärligt säga att det fanns fler som jag känner till bland de med lägre utbildning/status. Men det jag framförallt slogs av hur skyddat jag levt som inte ens sett hur utbrett de varit och framförallt hur mycket de föräldrarna sliter och krigar för sina barn för att få vård och stöd från skolan.

          Att prata så nedvärderande om sina kollegor och medmänniskor känns ju inte så produktivt. Varför gör du istället inte en analys på hur det kommer sig att det förkommer mer bland låginkomsttagare, om det är så? Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Ska inte barn med olika diagnoser fångas upp och få stöd även om deras föräldrar inte har de förutsättningarna? Att isolera det som ett ”WT-problem” är kallt.

        Det tror jag inte. Alla är vi människor och diagnoser är inget man får utifrån föräldrarnas inkomst eller var man bor.

        Tycker det är nedsättande att använda termen wt och även de som talar negativt om ”rika”.
        Sluta vara så fördomsfulla.

          Fast nu har man ju sett att socioekonomiska förutsättningar faktiskt är en riskfaktor när det kommer till vissa npf diagnoser. Med det sagt så ser jag inte ner på någon klass alls.

            Förlåt, kan så klart också vara så att föräldrar med diagnoser oftare hamnar i lägre socioekonomiskt också (av förklarliga skäl) och att diagnoser till viss del är ärftligt. Så det kanske snarare korrelerar. My mistake, skulle svara lite snabbt bara ?

              Till viss del stämmer det säkert men för min del inte.

              Många kvinnor och män väntar med att skaffa barn tills de är långt över 30 och jag tror att det är en bidragande faktor att många barn får adhd och autism även bland de som har det bättre ställt ekonomiskt.

              Sedan behöver inte en diagnos vara lika med ett handikapp som gör en oförmögen att skapa sig det liv man önskar.

              Men visst, det är nog som du skriver för väldigt många.

                Absolut. Jag skrev inte (och menade inte heller) att det stämde på var och en.

          Men det finns ju även de som inte lägger så stor negativ laddning i sådana termer. Jag har fortfarande drag av wt eftersom jag växte upp så, och kan lite kärleksfullt beskriva typ min inredningsstil så. Sindy kallar sig själv för ”wt queen” på Instagram om kan inte minns fel. Jämför med termer som gay…

            Du är värd att kalla dig något bättre än så. Visst man kan kalla sig det på skoj för att mer förklara vilken stil man gillar men det är inget trevligt ord. Skulle aldrig kalla någon annan för det.

        Stämmer inte alls. Känner en familj där båda föräldrarna har höga positioner och där ett av barnen har två npf-diagnoser.

        De får nog lika mycket diagnoser på sina barn, men är mindre benägna att skylta med dem offentligt. Om man tänker på sina barns långsiktiga utveckling och t ex möjligheter på arbetsmarknaden så vill man inte att information från deras journal cirkulerar på nätet.

        Jag känner många i övre medelklassen och överklassen som har barn med npf diagnos. Märkliga tankar du har.

        Träffade en sådan öfvre-familj i somras, ungen i tonåren hade hur många npf diagnoser som helst 😉

        Helt fel. Det finns i alla samhällsklasser. Däremot är det tyvärr så att hos de mer resursstarka föräldrarna blir det lättare att söka och få rätt hjälp. Jobbat som skolsköterska på skola där absoluta majoriteten var övre medelklassen och uppåt. Där fanns gott om npf-diagnoser där. Både bland barnen och föräldrarna. Har du en npf-diagnos betyder det ju inte alltid att du har svårt i skolan eller är utåtagerande.

        Sanna själv har adhd

        Sånt här blir jag upprörd på. Varför i hela världen skulle bara wt få npf barn? Vet hur många kändisar som helst som har npf barn. Så otroligt okunnigt.

          Kan inte kändisar vara wt menar du?

            Känns väldigt oklart vad du menar med wt. Oftast brukar det vara vit arbetarklass med låg social status som räknas som wt.

        Det är ärfligt. Och med npf är det ofta svårt att bygga den typen av relationer och stabilitet som krävs för att bli mer etablerad i samhället. Det är en förklaring.
        Den andra är att familjer med bättre ekonomi finns egna skyddsnät för familjemedlemmar som har det tufft, och det gör kanske att det inte är lika märkbart för andra.

        Npf barn finns i alla samhällsklasser, som i vårt fall son med autism och jag skulle klassa oss som övre medelklass. Det jag tror är skillnaden att vi 1. Har kunskapen och möjligheten att bilda oss inom vår sons funktionsvariation. Det är en sak att sätta sig in i allt det innebär, söka stöd och kunskap om man får svårt att betala räkningarna om man behöver vabba för att gå en 5 dagarskurs. Är också en helt annan sak att ta in kunskap när man suttit på ett kontor under dagen mot om du arbetat i barngrupp i 8 timmar.

        2. Vi har råd att göra anpassningar, våra jobb tillåter att vi kommer sent och tar hem jobb på kvällen. Vi har också råd att åka på semester där det är lite lugnare.

        3. Vi är två föräldrar som lever tillsammans, vi kan växeldra bördan.

        4. Många barn med npf har föräldrar med liknande diagnoser. Det blir en ond spiral om de föräldrarna inte heller fick den hjälp de behövde, om de inte lärt sig att anpassa sitt liv utifrån diagnosen så är det svårt att föra över det på sina barn.

        Jag och min man är akademiker, bra ekonomi osv och vårt barn fick en autismdiagnos för några år sedan. Ingen av oss har själva någon diagnos men nu i efterhand kan vi se tendenserna hos nära släktingar (npf är ju till stor del ärftligt).

        Tror dock det ofta kan märkas tydligare om man har en mer utsatt situation, vi har stora möjligheter att anpassa livet för vår son (och runt honom) och enligt hans eget önskemål har vi valt att inte vara så öppna med hans diagnos (han är tonåring numera), skolan vet ju, men inte hela klassen, t.ex. Han är heller inte utåtagerande på något sätt.

        Tyvärr finns det mycket stigma runt dessa diagnoser, kanske speciellt autism. Adhd är ju ”superkrafter” enligt vissa kändisar, men autism är ”rain man” verkar folk tro…

        Vi är högutbildade och höginkomsttagare men vår fyraåring står i kö för utredning gällande autism och ADD. Däremot tror jag att vårt sätt att bemöta honom gör honom mer fungerande än om han vuxit upp i en familj som varit dysfunktionell. Vi kan läsa på massor, vi kommunicerar lugnt och sansat och vi kan bo i ett tryggt område och i ett hus med stora ytor.

        Jag jobbar med npfutredningar i en av Sveriges finaste rikaste kommuner norr om Sthlm och kön för att utreda diagnoser är lång. Mycket längre än vi har resurser till. Antalet som får en npf diagnos och är boende i kommunen är många. Vi samarbetar även med grannkommunerna som även de är långt ifrån den vardag du syftar på. Din okunskap är stor. / Louise

        Eller så är överklassen bra på att mörka problem

        Och varför kalla folk för wt?

      Kane-lee och Lakkie-Bee……….. Det är viktigt att från början lära barnen respekt. Vad händer annars när de blir äldre?

      Arbetar i branschen och ser många vårdnadshavare bli styrda av barnen som inte visar respekt.

      Många tar inte ett nej, utan tjatar tills de går ett ja. För de vet att det går och har gått förut.

      Vilken eller vilka åldrar är INTE tuffa/känsliga för ett barn? Jag är uppriktigt intresserad av att veta.

        Sant, jag är 33 och har hittills inte upplevt någon ålder när det inte varit jobbigt.

        Det är synd om människan, osv.

        Tycker generellt att 1-1,5 , 4-5 och 8-10 är lugna perioder då barnen är nöjda och nyfikna. Sedan varierar det mer i tonåren, men 16-17-åringar verkar också rätt tillfreds med livet om de inte redan hamnat lite snett tidigare i tonåren.

          Håller med, tycker också att de åldrarna till största del är rätt harmoniska och goa!

        Har inte upplevt själv eller från andra att just 5 och 8 är extra tuffa åldrar, speciellt inte 5, vid 8 så kan de ju visserligen försöka göra sig lite mer fria och styras en del av kompisar men de är ändå tillräckligt gamla för att kunna prata med och tillräckligt unga för att kunna styras (dvs de kan inte själva dra ut på stan om de är tjuriga och liknande). Jag hoppas verkligen hon kommer tillrätta med problemen och skapar fina minnen och bondar med pojkarna under den här åldern, så att de får en stadig grund för framtiden.

    Tror inte att Sanna på något sätt är en dålig förälder. Vem fan hade inte blivit förtvivlad av att ens ungar är elaka mot en. Men gällande att skydda barnens integritet och privatliv har hon ju aldrig varit särskilt bra på just det, hon exponerar sina barn enormt mycket och det har jag svårt för. Slutade följa henne.

      Samma här. Följde Sanna länge och tycker om hur hon skriver och tänker. Men blev tvungen att sluta följa henne för ett par år sedan också då hon totalt utelämnar barnen och deras integritet. Tyckte det blev för jobbigt att följa ju äldre de blev.

        Jag gjorde det samma av samma anledning

        Om hon totalt utelämnar barnen är det väl inget problem, då syns de ju inte alls på hennes some?
        Värre då med föräldrar som utlämnar barnen och deras privata detaljer om allt möjligt…

    Kan inte vuxna människor sluta grina på internet. ?

      Att ”grina” är en del av livet. Föredrar helt klart inlägg med lite djup och vardagstankar i, en den glamorösa skit vi matas med dagligen.

        Äsch… ”än den glamorösa” såklart.

        Håller med dig, jag syftade på bilden. Så konstigt att fota sig när man grinar. Luktar ummärksamhetstörst i mina ögon.

      Hade haft mer respekt för inlägget om hon inte la ut en gråtbild.
      Är man mer sårbar då? Är tanken att hon ska beröra mer? Att det ska bli mer kraft i inlägget?
      Jag är förälder och vilken förälder har inte gråtit av trötthet eller uppgivenhet ibland??

      Men vem står och tar en selfie om man mår så piss? Är det det man har fokus på då??

      ”Jag vill visa alla sidor” hör man.
      Men vart är fokus? På barnen eller blir det ändå på en själv till syvenes o sist??

        Ja, stageandet av gråtbilder undrar jag mycket över.
        Är det:
        ”oj, här sitter jag och gråter, måste genast klicka loss lite selfies att posta!”
        eller
        ”nu när jag skrivit om detta känslosamma ämne måste jag nog klämma fram lite tårar att matcha med storyn!”

    Nemos inlägg högg mig direkt i hjärtat och tårarna sprutade för det är precis den känslan jag (och mitt ex) går i allt som oftast. Fy fan vad det gör ont att förlora det man önskat, haft och älskat så högt och samtidigt veta att man är där man ska vara, själv och inte ensam.

      Jag håller med, det är samma här. Men vi tröstar oss med att vi gör allt vi kan för att skapa den bästa uppväxten ett barn med separerade föräldrar kan ha. Vi åker på mindre resor tillsammans, stora saker som födelsedag, avslutningar etc sker gemensamt och regelbundna middagar tillsammans. Vi är fortfarande två föräldrar som samarbetar i vår uppfostran.
      Med det är svårt att känna att man inte kan ge sitt barn ”hela paketet”.

    Långt över gränsen av Sanna! Men det är nog svårt om man själv är en gränslös person, att avgöra var andras gränser går?

    Man kan aldrig göra 100% rätt som förälder.

    Jag är frivilligt barnfri och blir mer säker i det beslutet varje dag som går. Vet att jag aldrig skulle klara av att sätta en barn till världen och ge den allt.

    På temat varannan-vecka-liv tycker jag det är rätt konstigt att normen vid separation efter att man skaffat barn med någon, man vill sen inte vara tillsammans längre med barnens förälder och bestämmer sig då att det är barnen som ska byta hem varje vecka! Nu vet jag inte hur Nemos upplägg ser ut men när det kommer till separerade par med barn, är normen att barnen byter boende. Tänker att om det är två vettiga föräldrar som är kapabla att vara vuxna människa kanske kan bo i samma bostad men olika sovrum, eller ha en större lägenhet där ena föräldern bor varannan vecka med barnen, och en mindre där den andra bor.

    Och innan vi svarar att det inte skulle fungera pga si och så; uppenbarligen funkar inte detta för alla men känns som man ser folk hela tiden som berättar om hur bra relation de har till sina barns föräldrar trotts att de är ex, men som inte ens reflekterar över andra sätt att lösa situationen på.

    Jag förstår att man kanske inte har lust att bo tillsammans med sitt ex men dina barn är nog inte särskilt sugna på att flytta varje vecka, och de har i alla fall inte haft en möjlighet att bestämma särskilt mycket.

    OBS att detta absolut inte är ett inlägg som är menat att skuldbelägga de som lyckats ta sig ur dåliga relationer där ens partner varit elak, manipulativ, våldsamma etc. Det är inte de som har ett ex som har ett dysfunktionellt levnadssätt jag menar. Jag fattar att det inte bara är svart och vitt.

      Håller helt med – tror bara det är en fråga om norm faktiskt.
      Och kanske en idé om att det är lättare att ”bilda en ny familj” med ny partner om föräldrarna har eget hem och barnen flyttar?

        Det här med att kunna bilda ny familj verkar i många fall vara viktigare för föräldrar än den familj (barn) de redan har.

        Hur kul är det för alla barn när nya mammor och pappor och syskon ska flytta in och ut ur deras liv?!

      Jag kan hålla med. Och föräldrar som absolut inte tycker att det är en hållbar lösning att själva flytta varannan vecka kanske ska fråga sig varför de då utgår från att barnen ska tycka det.

      Min moster försökte göra just så. Att barnen bodde kvar i huset och föräldrarna turades om. Men det gick inte för sig, enligt några myndigheter. Det blev krångel med adress, bostadsbidrag, folkbokföring och barnens skola.
      Detta var visserligen i Danmark, men ändå. Oflexibelt system.

      Du får det att låta väldigt enkelt men det finns ju en anledning till att man går isär. Jag och mitt ex älskade/älskar varandra men klarar inte av att bo tillsammans, det blev ständiga konflikter och tjafs. Ingen av oss mådde bra, varken vi eller vår 11-åriga dotter. Fanns noll harmoni. Och tro mig, vi gjorde allt vi kunde för att hitta tillbaka till det harmoniska varma liv vi haft!
      Men, för att inte bli ovänner och ev. i framtiden kunna lappa ihop oss och ffa ge vår dotter en lugnare tillvaro så
      flyttade jag ut och han bor kvar i huset.
      Vårt samvete kring att vi sabbat hennes familj gnager oss varje dag! Men hon säger själv att det är skönt att slippa allt gnat och att vi båda är bättre och gladare föräldrar. Nu bor vi dessutom nära varann, hon har nära till sina kompisar och skola oavsett mamma eller pappavecka.

      Så, att flytta isär kan bli så mycket bättre, för alla. Att fortsätta bo tillsammans för att man är vuxna människor, att ”härda ut” för barnens skull tror jag absolut inte är bra utan skitdåligt.

    Som förälder vet jag att de gånger ett av mina barn bettet sig respektlöst mot mig så har det varit pga av något annat som varit jobbigt för mitt barn och sen har jag blivit den som hen har tagit ut sina känslor på.

    Kan tänkta mig att det är något som Sannas barn mår dåligt över om de beter sig så respektlöst mot sin mamma att omgivningen reagerar.

    Som förälder får man välja sina strider. Det är dock väldigt viktigt att man visar och talar om att man aldrig tolererar att bli respektlöst behandlad.

    Alla barn är olika. Mitt ena barn har jag aldrig bråkat med vad jag kan minnas. Mitt andra barn har känslorna mer utanpå vilket inte är fel men på gott och ont.

    Det är tufft att vara förälder, men viktigt att man tar uti med respektlösheten redan från tidig ålder för annars riskerar det blir eskalera ju äldre barnen blir.

    Ibland vet inte barn varför de reagerar som de gör. Hennes barn kanske behöver prata med någon professionell kurator eller liknande. Man kanske inte kan prata om vissa saker med sin mamma som tynger en. Eller så får Sanna försöka att verkligen prata och bara lyssna.
    Hennes äldsta son är i en ålder där man börjar bli mer varse om omvärlden. Kanske är det någon på skolan som sagt något dumt.

    I första hand borde hon tänka mer på barnens integritet. Det kan vara känsligt att ha hela sin uppväxt till allmän beskådan på mammas offentliga Instagram.
    Iallafall borde hon prata med sonen om det är okej för honom om hon inte gjort det.

    Hon verkar vara så kärleksfull vid sina barn och det är kämpigt att vara ensamstående.

    Vad fint att Nemo kan umgås med sitt ex och barnen tillsammans. Det är fint och jag förstår sorgen. Men deras barn kan känna sig lyckligt lottade som har två föräldrar som månar om sina barn och faktiskt kan umgås tillsammans som vänner.

    Jättefint skrivet av Sanna, men känns integritetskränkande att ta detta på internet.

      Håller med dig. Jag uppskattade det hon skrev, och det är alltid bra att människor orkar och vill prata om sina problem. Det gör oss mindre ensamma.
      Men när ens problem involverar ens barn så blir det svårare. För personligt.

      Jag tycker ofta att Sanna är gränslös och exponerar barnen orimligt mycket. Detta inlägg tycker jag ändå höll en hyfsad nivå. Hon säger tex ingenstans VAD barnen säger eller gör som är respektlöst. Jag vet inte, kanske har jag bara en ny nivå för just Sanna eftersom just hon brukar hänga ut barnen rätt så ordentligt (slutade faktiskt läsa när hon skulle sluta amma ena pojken och han grät i storys när hon ville att han skulle vara med och berätta hur natten gått varenda morgon osv).

    Jag tycker att det låter som två föräldrar som bryr sig om sina barn. Dock borde Sanna sluta fläka ut sina barn så här, fin text men den kunde hon ha skickat till en vän eller sparat i en dagbok.

    När jag läser båda de här inläggen så är min tanke att barn verkligen i grund och botten behöver BÅDA sina föräldrar dvs en mamma och en pappa för att själva kunna bli hela varelser med trygg identitet.(Jag fattar absolut att det är en utopi att alla barn ska kunna växa upp under såna förhållanden) Sannas pojkar om jag förstår det rätt verkar inte bo alls med sin pappa.
    Nu pratar jag inte om dysfunktionella familjer utan om ”folkhemsfamiljen” där man och kvinna är trygga och mår bra med varandra . Det behöver inte var klassisk könsrollsfördelning men jag tänker att pojkar behöver ha en närvarande pappa som förebild oavsett om han lagar maten hemma el meckar med bilen. Ofta blir pojkar utan närvarande goda manliga förebilder sökande/utåtagerande och kanske även kriminella. Många barn till separerade föräldrar får agera vuxenkompis och får inte vara barn fullt ut utan belastas med vuxenprat om konflikter och psykiskt mående. Helt förståeligt har man som ensamstående el varannan vecka förälder ev mindre ork att sätta gränser,kanske har man även dåligt samvete och vill snällkompensera dvs men skämmer bort och struntar i att vara konsekvent. Att fostra och ta hand om barn ÄR jobbigt och att vara två vuxna som tillsammans kan dela på ansvaret underlättar ju enormt. Det här är ett mänskligt dilemma som de flesta nog måste leva med. Människan kommer aldrig att få vara 100% lycklig och kan aldrig göra 100% rätt.

      Jag tror du har väldigt mycket ”rätt” i det du skriver.
      Barn behöver flera stabila förebilder men som förälder behöver man också en person som kompletterar en i uppfostran,
      Som lyfter en när man inte orkar mer,
      Som kan ryta ifrån på allvar när man själv är för mesig.

      Jag känner mig som en stark kvinna! Men jag är också människa. Ibland lyssnar inte mina pojkar, när de är övertrötta, eller superhingriga och man står och lagar middag eller när de helt enkelt bara är busiga i trotsåldern.
      Då kommer pappan och säger till på skarpen, eller mormor, eller farbror eller min vän. Trots att jag redan sagt till på skarpen men själv kanske är svintrött efter en lång arbetsdag, och har noll tålamod kvar, speciellt när maten bränt fast och gnället stegras, DÅ märker jag att det behövs flera.

      Starkast är inte alltid den som är ensam!

      30-talet ringde och ville ha tillbaka sin familjesyn!

        Men det är så. En överväldigande majoritet av kriminella killar saknar en manlig förebild. Finns mycket forskning på det.

          Manlig förebild? Män tar ju överlag mycket mindre ansvar som föräldrar så de är ju generellt rätt kassa förebilder. Sen kanske det överlag behövs fler än en vuxen för att orka fostra ett barn.

            Där generaliserade du, ja, men självklart fyller olika personligheter, kön, åldrar olika funktioner.

          Nej det stämmer inte. Du tillskriver kausalitet här. Forskning visar att folk som vuxit upp med ensamstående föräldrar i högre grad hamnar i kriminalitet än någon utan ensamstående föräldrar. Sen ser ju samhället ut på det sättet att det oftare är ensamstående mammor än pappor, men det säger ju ingenting om att det skulle ha något som helst att göra med manliga förebilder, eller förebilder överhuvudtaget. Det skulle lika gärna kunna vara att de i högre grad är ekonomiskt utsatta pga enbart en inkomst och därför söker sig till kriminalitet. Läs på och förstå det du läser innan du skriver saker som sanningar.

            Exakt! Detta har jag funderat på en hel del- hur mycket handlar om att den ensamstående (oftast) modern ofta är extremt ekonomiskt utsatt och att det sätts ett direkt samband att det handlar om en frånvarande pappa?

            Hur mycket har man tittat på hur det blir om den ensamstående mamman är ekonomiskt resursstark och högutbildad? Vad händer då? Är de barnen fortfarande överrepresenterade inom kriminalitet? Är det själva pappan eller är det andra faktorer?

            Det stämmer säkert, men tänker ändå att det är viktigt med bra manliga förebilder som pojke, istället för dåliga.

              Såklart! 🙂 Men dessa behöver inte vara just en pappa. Pappor (och inte heller mammor) är alltid en god förebild. Det är en annan diskussion än frånvaron än just pappan i familjen/ modern är ensamstående som förklaring till att barnet hamnar i kriminalitet.

        Ja, det vore lösningen på många problem…?

        Jasså, barn till ensamstående mödrar i utsatta områden är extremt överrepresenterade i gängvärlden och som vuxna kriminella.
        Det har inget med en förlegad syn att göra.

        Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn och det ligger mkt i det.

      Såg någon artikel där hon vägrat varannan vecka då hon minsann inte tänkte vara utan sina barn något alls.
      Förstår tanken, men barnen behöver ju fortfarande sin pappa lika mycket för det?

        Precis! I samma artikel ser hon ner på dem som tycker att barn behöver båda sina föräldrar och förespråkar varannan vecka. Tycker också att Sanna borde tagga ner lite i alla miljarder utflykter och projekt och matlagning och samsovning och ha lite struktur i tilllvaron

    Jag är i liknande sits som Sanna med min femåring nu. Hen säger elaka saker och beter sig oerhört illa mot mig emellanåt. Jag har jobbat på förskola och med barn i över tio år, så jag har hanterat såna här faser många gånger, men när det är ens eget barn tar man det personligt istället för att tänka logiskt. Det är skitjobbigt och jag måste vara världens sämsta mamma osv.
    Hur som helst så känner jag med henne. Att vara förälder är inte lätt.

      Relaterar! Har också en 5-åring som stundvis beter sig riktigt illa och kan slåss/ skrika öronen av oss/ vara elak när han inte får som han vill för att i nästa stund vara den snällaste mest omtänksamma gulliga ungen som vill tanka närhet i famnen.?

      Jag har ärligt talat inte hanterat hans utåtagerande speciellt bra tidigare, men jag kom till en insikt om att jag måste vara lugn för honom och då blev hans beteende också bättre. Ingen utanför familjen har ens lagt märke till detta för han beter sig alltid som en ängel annars.. ?

    Jag älskar mitt barn minst lika mycket som andra föräldrar, men ALDRIG att barnet får bete sig respektlöst mot mig. Barnet är tonåring, och har sedan ung ålder fått lära sig om respekt, och hade barnet betett sig respektlöst hade det fått ordentliga konsekvenser.
    Fan, dagens föräldrar är så jädra mesiga och fattar inte att man gör barnen( och världen) en björntjänst när man inte uppfostrar dom till ”bra” människor.
    Våga vara förälder och inte bara vän!

      Jag har inte barn själv, inte än på någon månad i alla fall. Jag är nyfiken på hur dessa ordentliga konsekvenser ser ut för er som är noga med detta.

        Låt aldrig dina barn göra något som får dig att tycka illa om dom. Sätt tydliga gränser ända från början och föregå med gott exempel själv. Du får den respekt från ditt barn som du förtjänar, dvs det går inte att uppfostra med enbart morot (fjäskig kompis-förälder) eller enbart piska (auktoritär förälder som sätter sig i respekt genom att skrämma sina barn). Att uppfostra sina barn handlar mycket om samspel, respekt, tid tillsammans och gränser. Och man kan inte börja när dom är 4-5 år, då är det redan kört.

        Jag skulle inte själv använda orden ”ordentliga konsekvenser”, men mest har jag pratat ordentligt med mina barn varje gång de gjort något dumt och förklarat varför man inte ska göra så samt krävt att de slutar med det. Vissa samtal behöver man bara ha en gång, andra får man ha vid upprepade tillfällen. Vid enstaka tillfällen har jag tagit bort något de gillar att göra. En gång har jag förbjudit dataspel i en vecka, men jag kommer inte ihåg exakt vad barnet ifråga gjort då, men det var något utöver det vanliga.

        Konsekvensen beror på gärningen såklart, beter sig barnet illa när man säg är på ett fik så går man helt sonika hem trots att man kanske lovat glass osv
        En tonåring får utegångsförbud kanske ?
        Med ”ordentliga konsekvenser” menar jag att barnet inte får komma undan med att bete sig illa.

          Du vet ju faktiskt inte hur mycket sannas eller andras barn får komma undan? Att gå hem fast man lovar glass är ju knappast särskilt ovanligt eller allvarligt.

    Hur kan Bisses följare ökat från 95.2 till 95.5 på några dagar???

    Köper hon följare?

    Jag skulle vilja se en granskning av Julia Franzens inköpslista på pulver/piller/vitaminer som hon la ut.

    Är det hälsa att trycka i sig allt det där?

    Hon vill även förändra världen!

      Så typ 300 pers? Är väl inte så stor ökning? ?

      Igår medan jag var inne på Jelena Meachams konto så ökade antalet följare med 1000 st. Vi snackar då om en tid på max 2 minuter.
      Solklart fall av att köpa följare. Avföljde direkt.

    Men har dom inga vänner att lufta sånt här med? Varför fläka ut sina barn offentligt? Som skilsmässobarn själv så skulle jag aldrig vilja hitta en bild på mig själv på nätet med texten att dom enda stunderna som var lyckliga och harmoniska för mig när jag var barn var när mina föräldrar var tillsammans och vi var alla fyra. Wtf?! Och Sanna Brådings gråtbild och klagan över sina söner, jag tänker direkt att hon alltid har haft en så fri och hääärlig uppfostran med sina pojkar och nu när dom är lite äldre så får hon ta konsekvenserna. Även om jag ogillar Jordan Peterson i stort så har han sagt en bra grej: låt aldrig dina barn göra något som får dig att tycka illa om dom. Uppfostran i ett nötskal. Ömsesidig respekt, kärlek, gränser.

    Vad betyder WT?

      White trash, ofta personer med låglönade jobb (eller inget jobb och lever på bidrag), röker och eller dricker, lösnaglar från Ica, alldeles för mkt lim på lösögonfransarna osv.

        Icke att förglömma – de har klistermärkena kvar på Ittalaglasen.

          Och tar inte på sig vantar när det är kallt ute ?

          (Fasen vad skadad jag blivit av det där. Varenda gång jag glömt vantarna kommer jag ihåg de där kommentarsfälten?)

            Och barn som leker på gatan.

          En äkta wt har inte Ittalaglas ?

            Jodå. Det finns en omfattande bloggbevakningslista och den innehåller inte lösnaglar från Ica.
            Alla svenskar uppfyller något kriterium.
            Den är magiskt bra ?

              Hahaha ja herregud! Bloggbevaknings diskussioner om vad som är WT?? är det någon som kommer undan?

            Jo, det om ngt har de väl?;)
            Beställer tidning och får 3 i stöten. Hehe

    Tittade snabbt in på hennes insta. Herregud, stackars barn. Allt ska delas och fläkas ut. Varför gör man så mot sina barn!?

    Efter 16 år som mamma kan jag bara säga att det är svårt att vara förälder. Att veta vad som är rätt och fel när det kommer till uppfostran och ”hur man ska vara”. Tycker att jag ändrar inställning då och då. Och försöker hänga med i ungarnas utvecklingsfaser och sina egna faser. Har bara en grundregel – var snäll. Både jag och mina barn ska vara snälla men ta ingen skit.

    Hur vore det om dagens föräldrar inte skulle bli så förbannat kränkta om någon annan säger till deras barn på skarpen och direkt gå i försvarsställning som signalerar till barnet att omvärlden är dum och deras beteende ok.
    Jobbar inom skolvärlden och jäklar vad sura föräldrar blir om lärare kontaktar dem ang deras barns uppförande.
    Själv brukar jag ”skrämma” barn som är bråkiga i affären fast att de har vuxen i sällskap som ibland har tjatat sönder dem att de ska uppföra sig . Beroende på hur barnet beter sig och ålder på det gör jag det antingen med glimten i ögat eller mer bestämt.
    Har fått olika reaktioner från de vuxna,några har tackat mig andra har blivit helt ställda och inte vetat vart de skulle titta. Ingen har hunnit reagera med ilska antagligen för att det gått så fort och situationen bland folk har varit en smula pinsam. men vem vet snart kanske jag åker på en snyting….
    Vad jag vill säga är att om alla vågar ta sitt vuxenansvar redan när barnen är små så kanske vuxna inte behöver bli nerslagna av tonårsgäng när de ingriper då de lever bus.
    Bara en tanke.

      Påminner mig om när mitt barn var litet och hade en riktig meltdown i ett köpcentrum som ha överbelastning och lågt blodsocker. Jag visste att barnet behövde komma hem men eftersom jag inte har bil var vi tvungna att ta bussen. Jag försökte hela resan lugna och avleda barnet som bara fortsatte skrika. Till slut var det en äldre dam som fick nog och höjde rösten åt mitt barn och sade åt ungen att vara tyst. Jag visste ju vad som skulle hända, nämligen att barnet bara skulle börja skrika ännu högre, vilket var precis vad som hände. Jag kunde inte hålla tillbaka skrattet.

      Jag förstår att det är jobbigt att höra ett sådant oavbrutet skrikande i tio minuter, så jag förstår att damen fick nog, men eftersom hon inte visste hur mitt barn funkar gjorde hon det bara värre för sig själv. Och det var ju inte som att jag gjorde ingenting, tvärtom, men hon tyckte väl inte att jag var tillräckligt ”hård”. Att det är helt kontraproduktivt att vara ”hård” vid autistiska meltdowns kunde ju inte hon veta.

      Men, moral of the story, ibland kan en attityd som din förvärra problemen…

    Skrämma ? hur? Hoppa fram och säga ”bu” typ?

      Till anonym 11:34 ovan.

      Japp det har hänt att jag lite skojfriskt har klivit ut framför ungen som ränt runt i butiken och sagt BUU ? Då brukar de stanna upp och titta storögt på mig och sen gå till sitt vuxensällskap. Ibland småflinar ungen och jag lite i samförstånd om vi stöter ihop en stund senare vid kassorna.

        Kan tillägga att inget barn någonsin har reagerat med att börja gråta el blivit jätterädd . Det är ju nämligen så att barnen faktiskt är medvetna om att de beter sig galet och testar gränser både hos förälder och omgivning.

        Haha! Kan tänka mig att barn blir lite chockade att en random i affären hoppar fram och säger bu ? jag har läst i många föräldraböcker (och testat själv med gott resultat) att ta fokus från deras utbrott genom att göra nåt oväntat gör att de kommer ur sitt utbrott fortare (tex låtsas ramla/prutta/tappa en leksak i golvet etc)

    Det framgår inte hur Sanna agerade mot barnet som inte kunde bete sig men oavsett var man befinner sig, vilka personer som är där osv. så måste man väl agera där o då? Prata med barnet o bestämt visa att den gjort fel, att den inte ska säga/göra si lr så o att man både blir ledsen o besviken på beteendet. O jo, i det läget MÅSTE man ge barnet samvetskval, för hur ska den annars veta hur det känns när den gjort någon annan illa?
    Det pedagogiska daltandet i barnuppfostran idag gör våra barn till små monster, sätt ner foten, höj rösten o visa när barnet gjort fel, låt den skämmas på platsen precis som du som förälder just gjort – ÖVER DIG SJÄLV o över som du själv tycker – ditt misslyckande i barnets uppfostran. Herregud!
    Hur ska den annars veta att den gjort fel?

    O nej, barn tar inte skada av att en vuxen höjer rösten, o jo, man måste steppa upp några steg o göra sånt här för att visa barn under utveckling att sådär gör man inte – mot någon!

    Hade en utländsk chef som för något år sedan sa att vissa kulturer gör tvärtemot det traditionella svenska: Det svenska sättet är att sätta regler för barn för att sedan låta dem frigöra sig i tonåren och hoppas att de tar goda beslut, medan vissa andra kulturer inte har så mycket regler för barn utan de kommer istället när de är tonåringar och då begränsar föräldrarna dem. Dessa sätt är så olika att problem uppstår.
    Jag hade aldrig sett det så men det är ju en intressant vinkel.

      Ja, det är ju för att flickor inte har samma rättigheter i många kulturer, ska vara oskuld mm. Och när de då börjar bli vuxna måste de övervaks så inte kollektivet drabbas

        Och sen att de inte lär små barn hur man ska bete sig visar ju då bara på att de egentligen inte bryr sig om ungarna, riktigt dåligt föräldraskap mao.
        Det viktigaste verkar ju ibland vara den där hedern, och små barn kan ränna utan uppsikt.. Så vill vi INTE ha det.

      Hederskulturer funkar lite så, ja. Brukar inte vara en jättebra idé.

    Kan hända att Sannas pojkbarn ”straffar” omedvetet sin mamma för att de inte har en pappafigur i familjen. Kanske på något emotionellt plan känner de sig kluvna över det faktum varför de inte har det som de allra flesta familjer har, och känner saknad för en sådan. En pappafigur är oerhört viktigt för just pojkar.

    Och obs, detta är inte menat att på något sätt ”shamea” Sanna.

    På tal om föräldraskap. Är det inte lite märkligt att Micael Bindefelt gör sin sons födelsedagskalas till ett kändisevent?
    Det är ju omöjligt att sonen på 6 år känner och bjudit in alla barn enligt eget önskemål. Tänker på det varje år han fyller år.

      Jo, håller med. Men sonen kanske får ha ett separat litet kompiskalas också.

    Sanna det kommer att bli bra. Barnen känner sig trygga med dig och gör sin revolt gentemot dig, det känns så otacksamt att få ta den skit som säkert kommer från den växande insikten om att deras pappa inte är närvarande.

    Tids nog kommer allt att vara värt det.

    Kan rekommendera kärlek & skilsmässa – en dokumentär på ämnet som berör!

      Den var gripande, jättebra dokumentär!

    Men borde det inte finns någon form av stöd till föräldrar? Via specialen, kommunen eller kanske BUP om det finns en diagnos?

      *socialen, skulle det stå.

        Hej
        Var ensamstående med två pojkar i många år. Hade glapp i ålder mellan dem. Äldsta pojkens pappa – vi är bra kompisar alltid, både idag och då. Han ställde upp på lillebror till han var 5-6 år. Lillebror fick följa roliga saker både med bara brorsan och hans pappa men även där päldsta pojkens pappas nya sambo var med och ibland jag också. Jag har haft tur! Båda fick manlig trygghet, input och på lika nivå. Efter ytterligare några år träffade jag ny kille. Vi flyttade ihop då var äldsta pojken 15-16 och lillebror 6-7. Min sambo- ÄR mellangrabbens pappa på alla plan De är tightare än vad jag och sonen är! Innan sambo 2 kom in i bilden så var jag rädd men mina boys supertaggad. Jag var rädd att göra fel, att gå för fort fram samtidigt som jag ville fylla tomheten. Försökte vara den ”perfekta mamman med hemlagat, nystädat, ingen tvätt eller disk synligt- i alla lägen. Men ingen kan vara det eller är ens perfekt!? Hade inte funkat längden även om man försöker slår knut på sig själv. Jag hade tur- som sagt. En stabil, trygg motvikt som höll mig på jorden och var lika stabil och trygg för pojkarna. Nr 2 biologiska pappan har aldrig funnits där… Min f d och nuvarande sambo – – – stjärnor! ?? Sen fick vi en flicka Lite väl bortskämd av äldre brorsor som tycker mamma har tappat stinget! Du som var såååå sträng med godis, tider osv. Mmm. Men då var jag ensam och rädd att inte räcka till, göra fel – och hade nog inte fått så fina barn med facit i handen – utan hjälp. Alla behöver stöd, hjälp och inte minst avlastning och vila! Min mamma och
        äldsta pojkens farmor (även den generationen) ställde upp för båda pojkarna vid akut behov- vattenkoppor, utslagen tand, när jag missat planeringsdag på dagis= stängt! Mormor bodde på annan ort så pensionerade farmor ryckte ibland ut akut och de fanns alltid med vid födelsedagar, jul och anbat. Mina barn är vuxna idag, yrkesutbildade, arbetar och dottern har gått ut gymnasiet.
        Jag hade inte klarat pojkarnas uppväxt själv. Jag har haft tur! Jag vet.
        Idag, Klimatet är mkt hårdare idag som förälder men ffa för alla barn & ungdomar. Finns mkt oskrivna krav vad du ska HA, ELLER VARA -för att bli accepterad!
        Ensamstående kvinna eller man utan motsvarande trygg representant?
        Då hade jag IDAG (men det är jag) sökt en stödfamilj t ex varannan helg och en social kontaktperson/ledsagare en dag/ vecka för aktiviteter som jag själv kanske inte kan eller orkar haka på- kanske t o m infaller när du som ensamförälder jobbar kväll?! Det kostar inget att söka! Men- det finns ofta en skäms stoppare ivägen – antingen en ”förstå sig påare” som kan och vet allt bäst eller en ”mamma shamare” – som skriar nej nej inte behövs det – tänk på vad andra ska tycka?!
        Men oftast behöver en ensamförälder pepp & stöd och barnen behöver en trygg motpol och en till vuxen förebild! Jag har haft tur ( tjatigt nu?). Det som var rätt och som jag tycker blev bra för mig och min familj behöver inte vara rätt för någon annan!
        Kram Sanna & lycka till!?❤?

      Det finns, men bygger på att utbilda föräldrar. Sedan är föräldrar olika duktiga på att ta till sig och använda det de får lära sig. Plus att olika barn är olika svåra.

    Detta handlar ABSOLUT INTE om Sanna Bråding, men det råkar vara hennes blogg jag är inne och läser kommentarerna på och känner att jag vill ta upp en grej.

    Sanna överöses med kommentarer om att hon är en jättebra förälder osv. Hur kan vi veta det, undrar jag! Som sagt detta handlar egentligen inte om Sanna, men hennes blogg får bli ett exempel.

    Jag tycker det är obehagligt är folk drar slutsatsen att man är en fantastisk förälder utifrån vad man ser på instagram… Tänk så maktlös man blir som barn då. Tänk om barnet (syftar ej på just sannas barn) på nåt vis försöker signalera att nåt är fel och får tillbaka att ”nej men din mamma är så bra, det ser vi på instagram”…

    Nemo gillar jag inte tycker han verkar mysko så jag känner mest för Sannas inlägg faktiskt… Man har ju INGEN aning om hur deras vardag ser ut och hur dom lever – generellt är det ju så att små barn, barn i alla åldrar faktiskt (har 2 tonåringar hemma) testar gränser och man ska inte lägga för stor vikt vid just vad som säger och när. Dom tänker sig inte alltid för, är inte utvecklade fullt mentalt osv. Och dessutom är det ju sjukt konstigt att främligar på stan kommenterar hennes barn – hade dom kommenterat att hon ammade eller ger dom vegansk kost hade hon säkert inte gillat det så det är nog lika bra att ignorera dom här personerna också. Tycker Sanna verkar ha det kämpigt i livet generellt och gör såklart så gott hon kan, men läser ibland inlägg från henne om hennes barn och uppfostran och man undrar lite vad hon menar, känns lite vilsen. Kanske träffar hon en partner eller får stöd på annat sätt, det är nog tufft för henne.

    Klart att barn inte ska säja ”fula ord” till sin mamma som som tar hand om dem. De måste lära sig att inte göra det. Barn som växer upp med en frånvarande förälder kanske blir arga och ledsna inombords för att den föräldern inte visar något större intresse. Barnet tar ut det på den närvarande mamman Sanna. Jag avskyr föräldrar som överger sina barn. Sanna ska inte låta det forsätta, för barnens skull och för sin egen skull, hon måste söka stöd.

    Tycker det är bra att Sanna skriver om det eftersom så många föräldrar inte gör det. En hel del rådgivare på nätet nämner dock att den deppigaste tiden i föräldraskapet inte nödvändigtvis är tonåren utan faktiskt 8 till 10-årsåldern (developmental dislike of parents). Det gör ont att inte längre beundras av sitt barn, att „suddenly have a critic in the house“. 5-årsåldern är också en viktig självständighetsfas … och empatin avtar sen under tonåren, så det blir inte nödvändigtvis bättre.
    Och vi vuxna har ju också ett nytt perspektiv (biologisk programmering): barn är små gulliga men jobbiga valpar och sen är de plötsligt inte så gulliga längre …
    Dessutom skulle jag inte underskatta genetiska faktorer som adhd och anlag till narcissism heller. Tvillingsforskningen är verkligen fascinerande OCH desillusionerande …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.