Like? Jag fattar inte riktig. Sök dig någon annanstans. Flashback, bloggbevakningen eller familjeliv passar nog dig bättre ❤️ // Magdalena Graaf
Är det provocerade när människor säger att de älskar sina liv?
Provocerande, eller känns det som att de försöker övertyga andra OCH sig själva om det?
Eller är det bara härligt när folk känner och säger så?
Michaela Forni skriver på ett liknande vis i det här blogginlägget och jag känner mig enbart positivt inställd till det.
Kan det inte vara så att om eller när man gått igenom en tuffare period i livet, så kan det verkligen slå en, hur mycket man älskar hur livet är just nu. På den andra sidan? I ljusningen?
Att känslan är så skön att man bara vill skrika ut den till hela världen?
Här inne vill jag att man – inom rimliga gränser så klart – ska kunna få säga att man älskar sitt liv, utan en massa sura miner.
JAG älskar var jag är i livet just nu.
Jag önskar att Selma var här och yrde runt i snön på tomten, men livet är fan fint ändå, trots sorgen efter henne.
Ska vi göra någonting extremt provocerande?
Vad är fint i ditt liv? Vad är du tacksam över?
Det kan vara vad som helst…
Stort som smått.
Och ni surmusar, som ABSOLUT inte vill medverka till någonting sådant här trams och som verkligen inte ser någonting fint med livet.
Ni kan kanske vara tacksamma över era tangentbord, som gör att ni kan delta i det här kommentarsfältet? 🙂
Howbow dah?
Föregående inlägg 