Öppet Spår

Det här är alltså ett inlägg där det är fritt fram att kommentera om vad du vill, när du vill, hur du vill, på vilket sätt du vill.

OT är mer än välkommet och det finns inga rätt eller fel.
Är du ensam hemma? Sjuk? Uttråkad? Vad som helst, du är VÄLKOMMEN hit för att snicksnacka om vad som helst!

Givetvis gäller samma regler som vanligt och om man inte sköter sig kan man bli satt i moderering – men det är sen gammalt och ni sköter ju er så go nuts… ?

Ps! Tjafsa mindre!

687 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Någon mer som har reagerat på att Ribecka ofta åker utan bälte i deras van? Sitter ofta bak i sängen när Martin kör, exempel på detta är Martins story från idag.

      Vem är det och vad är det för konstig stavning av namn?

        Undrade hon som heter Thyra…

        Hahahahah ja konstig stavning T(h)yra

          ?? one to talk…

        Hon heter Rebecka eg, men kallas Ribecka på sin Youtube

      Haha jag har!
      samma gäller hundarna. Sitter inte fast heller.
      Undrar hur de resonerar?

        Men ja, så konstigt?! Speciellt med tanke på att de kör runt i länder där de själva säger att folk kör som idioter. Olyckor händer så lätt.

        De resonerar nog inte alls

      Är det inte mest när de kör runt på tex en camping? Annars tycker jag inte att jag sett henne lös.

    Hjälp! En av mina bästa vänner (39) har just inlett ett förhållande med en 27-åring. Hon har sambo (en jättefin man) och två barn (7 och 10) men verkar inte bry sig om dem längre. Tror hon vill att jag ska ge henne ”godkänt” … men det kan jag helt enkelt inte. Förstår att det antagligen är en 40-årskris men tycker hela grejen känns så fel. Vad säger man? Hur ska man agera? Någon med erfarenhet? Vad hände sedan/senare?

      Du kan tyvärr inte göra så mycket mer än att göra det tydligt för henne att du inte alls stöttar henne i det hon håller på med.
      Hon är vuxen och tar sina egna beslut. Hon kommer antagligen att få lära sig en dyrköpt läxa när det kommer fram och sambon lämnar henne.

        Säger som du, finns inte mkt att göra mer än att visa att hon inte stöttar henne till otrohet.
        Väninnan får själv sopa upp spillrorna efter sin familj sen.
        Synd om barnen och sambon bara.

      Jag var otrogen och är så tacksam hur mina bästa vänner hanterade det. Dom dömde mig inte, men sa att dom inte kunde tycka det var okej. Däremot ställde dom inga ultimatum eller så, förutom att de inte tänkte träffa min man och se honom i ögonen så länge jag håller på. Jag var helt i någon förtrollad värld när jag höll på, såhär i efterhand kan jag inte förstå vad jag gjorde! Tycker du ska säga att du inte står bakom hennes beteende, men att hon oavsett är din bästa vän.

        Hur gick det mellan dig och din man? Hur kom du till insikt med ditt beteende?

          Jag fick panikångestattack vid flera tillfällen när vi haft sex via sms. Insåg att det här inte går längre. Idag känns allt det där som en dimma, kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde bete mig så? Men det var som en fantasi helt bortkopplad från mitt liv bara… Idag kämpar jag med skuldkänslorna, men också förlusten av den andra personen jag brydde mig om men som jag inser inte var en bra person, och min man har förlåtit mig. Helt ärligt har vi det bättre än någonsin..

            Skönt att höra!

        Intressant. Berättade du för din man? Hur reagerade han?

          Jag mådde väldigt dåligt och flydde till en bekant som börjat visa intresse från mig efter flera år där vi sets och då ibland även på tu man hand. Vi gjorde aldrig något fysiskt med varandra utan allt skedde via telefonen… Jag berättade för min man och det är det värsta jag gjort. Men det var ett wake-up call för oss båda helt ärligt, att inte varandra förgivet. Jag är honom evigt tacksam för att han förlåt mig, och jag jobbar på att förlåta mig själv.

            Kanske för att det aldrig var något fysiskt så kunde din man leva med det. Eller så har han själv gjort något liknande.

              Man kan väl leva med det även om det varit fysiskt.

              Han säger själv att det gjorde det lättare för honom att hantera. Att det var lättare att förstå mig när jag sa att jag levde i en fantasi som inte krockade med verkligheten.

                Jag förstår att det är lättare för honom men anonym skrev det som två alternativ.
                Att det inte var fysiskt eller att din man gjort något liknande. Jag skrev att det även kan vara fysiskt men ändå något som går att ta sig igenom.

                  Ja du har rätt. Jag skulle ha skrivit att det kanske var lättare för mannen att hantera när det aldrig varit fysiskt.

      Jag skulle nog försöka prata henne till rätta. Särskilt om att hon inte bryr sig om sina barn. Är väldigt lojal mot mina vänner men skulle ha svårt att bara stå bredvid och spela med i nåt sånt här. Vill att mina vänner ska vara ärliga och ha moral.

      Det låter som du ska följa din känsla tycker jag. Du har absolut ingen skyldighet att bekräfta henne i att det hon gör är OK. Tycker inte du ska göra det, när det känns fel (och är fel).

      Man kan ha olika åsikter om hur allvarligt otrohet är, men går man bakom ryggen på sin partner tar man ju också ifrån denne möjligheten att själv välja. Det kommer alltid vara ett stort svek.

      Varför skylla på någon ålderskris? Otrohetsaffärer förekommer ju i alla åldrar. Och att hennes man är jättefin säger inte mycket. Känslorna för honom kan ju ha tagit slut oavsett att han uppfattas som jättefin. Dock bättre att bryta upp först. Att inte bry sig om barnen däremot kan man fördöma även som bästa vän. Finns ingen anledning att du ska godkänna något men jag hade talat om vad jag anser om att hon försummar sina barn.

      Hur är åldrarna väsentligt här? Det är väl att din vän har en man, men påbörjar ett förhållande som är det förfärande/huvudsakliga? Är det VÄRRE för att din vän är 12 år äldre? Eller för att hn är nära 40-årsstrecket (= ”kris”)? Är det finare/fulare/mer försvarbart om åldersskillnaden pekat åt andra riktningar alt. varit obefintlig?

        Minns ni kommentaren i en annan tråd om ”universitetsmänniskor” som aldrig kan hålla sig från att PROBLEMATISERA precis allting?

        Strunt samma vad sakfrågan är – här greppar vi enbart efter halmstrån att vrida och vända på, och som man kan problematisera. I detta fall just ålder och TS benämning av denna.

        Det finns en verklig människa som upplever en situation, detta är inte din C-uppsats.

        TS här. Jag ska svara på din ganska korkade fråga, trots det dräpande svaret från Maria.

        För att det är så tydligt att förhållandet bara handlar om en sak, sex, och därmed är dödsdömt på förhand. 27-åringen kommer inte att slå sig ner och bilda familj med henne. Han kommer att vilja ha en tjej i sin egen ålder, utan barn. Om du hade haft lite praktisk erfarenhet av livet så skulle du ha förstått det.

          Din 40-åriga vän verkar ju isf inte heller ha praktisk erfarenhet av livet ?

          Låt henne sköta sitt.

          Kan ju vara det som hon är ute efter oxå. Att just ha förhållande med någon som hon inte tror vill skaffa ett liv ihop

          Sen på bollen men… Känner till en sådan situation. Ung man (18år!!!) jagar gift kvinna med barn som är en bit över 30. Hon faller tillslut och dom inleder en affär. Maken får efter ett halvår eller så reda på alltihop. Skilsmässa. Såhär 35 år senare är ”ynglingen” och kvinnan fortf ihop. Är gifta och har vuxna barn och barnbarn tillsammans. Exmannen och ”ynglingen” är sedan nästan 30 år tbx bästa vänner (har bla en båt ihop). Exmannen är också omgift sedan länge och har numera vuxna barn med sin ”nya” fru. Hela familjen och alla barn och barnbarn åker på semester ihop varje år och har gjort det i över 25 år. Det ursprungliga gifta paret är väldigt goda vänner och den ursprungliga frun är bästis med exmannens ”nya” fru. Allt detta skedde såklart inte över en natt. Dom första 5 åren efter skilsmässan var rätt svajjiga och alla vuxna gjorde ett kanonjobb avs att arbeta med sig själva och att prioritera barnen. Tack ock lov var alla inblandade väldigt vettiga och det blev otroligt bra tillslut. För barnen och barnbarnen blev det helt fantastiskt. För mig, vän till den ursprungliga frun, är det en ren ynnest att få vara med på ett hörn i denna storfamilj ibland. Jag blir så himla glad och inspirerad varje gång vi ses. Så ja, det kan sluta lite hur som helst faktiskt. Som utomstående har man sällan så bra koll på helheten som man tror…

    Har ni några förberedda ”utvägar” vid potentiellt obekväma situationer? Tex hälsa på en dejt för första gången (som bor långt bort) eller på fest med folk ni knappt känner etc?

    Något särskilt samtalsämne / ursäkt / flyktväg eller liknande haha?

      Ingen, men det skulle jag gärna lära mig.

      Nä de har ingen rätt till ens liv. ”Trevligt trevligt ja drar – hejdå”

        Hmm det skulle funka dåligt vid situationer där man är ”fast”. Är mer ute efter tips för att lätta på stämningen eller få en paus.

          Gå på toaletten ?

      Nä, jag bara tackar för mig och går hem.

      Alltid ? Men tror det ger mig trygghet att faktiskt gå in i saker. Alltså dejt, fester med många okända osv. Har alltid nån förberedd anledning att behöva gå, och oftast är det nåt som faktiskt stämmer med. Så inget hittepå, men nångång har jag förberett personen att jag KAN behöva åka pga ska iväg dagen efter eller liknande. Men sällan jag behövt använda såna utvägar haha

        Dela med dig!!

      Skulle aldrig träffa en dejt som bodde långt bort. Men om så var fallet skulle jag be en kompis ringa bara och säga att något har hänt så jag måste åka hem.

        Alltså om ni har träffats flera gånger så lär du ju få åka till honom också vid något tillfälle.

          Men hon kanske aldrig skulle dejta nån som bor långt bort?

            Exakt du hade helt rätt ?

      En fråga som alltid funkar på fest är ju att fråga ”Hur känner du XXX?”

      XXX = den som har festen

        Världens tristaste fråga och den får mig direkt att disengage i hela situationen. Jag var på en sjukt stel bjudning förra helgen där folk droppade in successivt så det kom hela tiden nytt folk. Tror jag svarat på hur jag känner värdinnan 57 ggr och jag har inte pratat om annat, eller hört annat på hela kvällen. Sjukt tråkig fråga, sluta med den snälla!

          Du kunde ha ställt någon intressant motfråga så hade du sluppit prata om det hela kvällen.

            Klart jag gjorde det. Men de andra gästerna var inte riktigt lika ostela så de fortsatte prata om värdinnan och hur alla känner varandra. Snark.

          – Känner och känner, jag tog mig in för att äta och dricka gratis.

      Nej jag bara går.

      Nä, tänker att de flesta situationer går att hantera de väl uppstår, visst kan det bli stelt beroende på situation/person men att man slätar över det som en vuxen person?

    Kanske en konstig fråga… men om man går till VC pga depression, vad händer då? (Går redan till privat psykolog). Men är det antidepressiva som de skriver ut, och isf vilken typ? Och blir man alltid sjukskriven, eller kan man få medicin utan att bli sjukskriven om man fixar att jobba (men är på gränsen liksom). Eller anser dem inte att man är ”tillräckligt dålig” om man kan gå till jobbet…?

      Det beror såklart på VC, men mig frågade de vad jag själv ville ha för hjälp. Jag hade redan kontakt med psykolog och sa att jag ville prova SSRI och de skrev ut det. De pratade lite allmänt om det och sa att de vill att man ska kombinera med samtalsterapi, läkaren som jag pratade med var väldigt lyhörd och mån om mina önskemål.
      Hon frågade om arbete osv och sa att det är bra om man kan hålla i rutiner och fortsätta jobba, vilket jag också ville. Men hade jag bett om att bli sjukskriven så hade hon nog löst det.
      Hade några uppföljningssamtal och kontrollerad nedtrappning när jag mådde bättre.
      Har väldigt god erfarenhet av bemötandet och hjälpen jag fick!

        Och angående vilken typ av antidepressiva, i mitt fall så frågade hon om hur jag mådde och vilka symptom jag hade och vad jag behövde hjälp med och valde ett preparat utifrån det.

        Tack för ditt svar! Skönt att höra att du fick bra hjälp. Det är ju tyvärr sådant jag är rädd för att inte möta, att inte bli förstådd.

      De gör en individuell bedömning tillsammans med dig. Om du vill testa antidepp är det oftast SSRI man börjar med. Man får sällan långtidssjukskrivning utan man uppmuntras att jobba eftersom det att vara i jobb ofta hjälper mot depression och att vara hemma ofta har motsatt effekt, då länge man inte är väldigt djupt nede. Du kan se på MADRS självutfyllningsskjema för att se ungefär vart du ligger. Över 20 brukar betyda att man har hjälp av antidepp utöver psykolog rent grovt. Över 30 brukar man säga att man «ska» ha antidepp, men det är svårt att bedömma själv utan man gör det tillsammans med en läkare

        Tack! Har kollat detta. Fick 27 på det testet, så därför jag funderar i dessa banor.

          Ni som pluggat två gånger i livet på högskolenivå, var det mycket svårare andra gången? Funderar på att helt byta bana och börja studera igen efter att ha varit hemma med barnen i snart fyra år. Tänker att hjärnan efter 30 inte är lika snabb och mottaglig för inlärning. Jag har alltid haft lätt för att lära mig, tänka logiskt och formulera mig i skrift, så kanske jag kan klara det ändå, inbillar jag mig.

            Det var lättare att plugga andra gången. Man har mer självdisciplin och livserfarenhet som gör att man gör bättre ifrån sig.

            Tycker det brukar gå bättre för äldre studenter. Läste i någon rapport att genomströmningen faktiskt är högre än för yngre. Vet inte om man få svårare att ta till sig, men upplever hur som helst att det kompenseras av flit och att man är mer noggrann med vad man lägger tid på.

            Det var lättare andra gången. Man är bättre på att sålla ut essensen från föreläsningar o läroböcker. Mer motiverad.

            Jag hade lättare för själva studierna första gången när jag var 20-24. Man är van vid studietekniken, snabblärd osv. Men jag var sjukt nervös hela tiden för jag var ung och oerfaren och det ledde till utmattning. Är nu 35 och inte nervös för nånting, men jag tycker att jag är sämre på att lära mig och förstå.

            Korvstoppningen var väl lite bättre första gången, men disciplinen, studietekniken och att ta till sig fakta samt analysera- var bättre andra gången. Och även betygen. Blev som en ledare på många grupparbeten andra utbildningen trots att jag i övrigt inte brukar se mig själv i den rollen. Men fick det förtroendet av studiekamraterna som inte studerat innan. söker nu min tredje utbildning ?

            Mycket lättare vid runt 40 än runt 20 ?

        Är det skillnad om man mår dåligt pga jobbet? Folk säger till mig ibland att jag borde söka hjälp där och bli sjukskriven…

      Min vän åkte till psykakuten för hon var suicidal men lyckades ändå ha ett heltidsjobb. Hon fick medicin och samtal via regionen och mår mycket bättre nu. Ibland är det faktiskt inte bra med sjukskrivning vid just depression.

        Nej exakt. Jag vill inte heller bli sjukskriven, så bra om vården ser det så också. Bra att din vän mår bättre!

          Det beror ju även på vad man jobbar med. Är du tex.neurokirurg eller pilot så bör du inte arbeta med en pågående depression.

            Självklart… Tror att en neurokirurg har den självinsikten faktiskt.

            Eller om man inte har tillräcklig arbetskapacitet och ens kollegor är beroende av en…

    Jag pluggar till ssk, två terminer kvar men tvekar på om yrket är rätt för mig..Är inne på förskollärare istället men att börja om nu och läsa 3,5 år till känns inte jättelockande..
    Skulle gärna höra vad ni med dessa yrken tycker om era jobb, för och nackdelar?

      Är ssk. Skulle säga det som är så himla bra med att vara ssk är att det är så jääääkla brett. Du kan jobba på avdelning, mottagning, distrikt, 1177 osv. Jobben kan vara i privat, kommunalt, regional sektor vilket också är bra. Du kan specialisera dig inom olika ämnen i vad du tycker är extra intressant. Du kan vara stafett och därmed ha möjligheten att jobba mindre men tjäna lika mycket, om inte mer, beroende på. Du kan forska om du tycker det är intressant! Det är ett mycket givande jobb! Kan vara slitsamt såklart, men det beror ju också vart du jobbar! Ändå goda möjligheter att hamna inom andra spår men som ändå har med yrket att göra, ex. verksamhetsutvecklare.

      Nu är jag lite partisk eftersom jag inte gillar barn särskilt mycket haha, men förskolelärare är ju inte ett dumt yrke det heller! Men tycker det är så lätt att se ssk som att man måste vara på en vårdavdelning som kan vara tungt och slitsamt, när det kan vara så mycket mer och det är lättare att styra arbetet till vad som passar dig än vad jag tror förskolelärare är. Inte att förglömma 🙂

      Gör klart! Du kan jobba tex på barnavdelning om du vill jobba med sjuka barn. Du kan även jobba som syskonstödjare på en barnavdelning. Annars om det är fsk du vill jobba i kan du vara tex resurs åt ett barn som tex har diabetes. Finns oändliga möjligheter som ssk, och två terminer är ingenting 🙂 Vad är det som lockar med att vara förskollärare?

        Tack för ditt svar och dina förslag! Jag vill jobba med människor och tycker mycket om barn. Tror att jag hade trivts med att jobba på en förskola.
        SSK har egentligen varit drömyrket sen länge men på sistone har jag börjat känna mig lite rädd över det stora ansvaret det innebär, rädd att göra något fel i framtiden kring läkemedel t.ex. 🙁

          Dina rädslor är helt normala och tror att de flesta har dom. Det visar att du är kunnig, du förstår vilket stort ansvar man har som ssk, den som inte förstår det är farlig! Sen är man (oftast) aldrig själv inom ssk-yrket. Du har alltid någon att fråga, vården är ett teamarbete! Sen har du två terminer kvar. Passa på att lära dig så mycket du kan. Var nyfiken under praktikerna som är kvar och fråga om allt och ingenting! Det blir bättre men det tar tid.

          Klura lite på om du tar en enkel väg ut istället för att möta dina rädslor. Även som fsk-lärare har man ett stort ansvar.

          Lycka till med det du bestämmer dig för att göra!

            Jag håller helt med Vendela. Så har det varit för alla jag känner som är i slutfasen av sin utbildning, som byter inriktining eller jobb. Man börjar ifrågasätta sig själv, om man kan någonting, hur det ska gå, normal rädsla helt enkelt för det okända.

            Jag älskar barn men skulle aldrig välja att utbilda mig till förskolelärare. Så mycket lek med barn är det inte. Du ska följa läroplanen, det är ofta stora grupper, det är väldigt många föräldrar som tar dit sitt halvsjuka barn som smittar ner hela avdelningen och dig och dina kollegor. Lönen är verkligen inte bra med tanke på vad du lagt på CSN. Du kan inte bli en massa annat. Många blir utbrända, svårt att få in vikarier, ett riktigt slitjobb. Till 67 år? Nej, det går inte. Men som ssk kan du välja massor med inriktningar och få ett intressant, bra betalt jobb som du faktiskt orkar med och till och med har ork över till annat. Lycka till!

              Shit vad nedvärderande syn på förskolläraryrket ? ”man kan inte bli en massa annat”. Jodå. Man kan absolut vidareutvecklas som förskollärare. Sjuka människor lör hon ju knappast bli av med som ssk.

                Såg det inte som nedvärderande utan ganska realistisk. Men verkar ju finnas välfungerande förskolor, nån som upplevt det högre upp. Men det är ett väldigt slitigt yrke nu för tiden, jobbig bransch.

                Nej då, inte alls. Däremot inte en rosa bild av yrket, har egna barn och ser hur personalen har det jättestressigt, två väninnor som jobbar inom yrket också. De förstår inte hur de ska orka. Finns inte en möjlighet att orka fram till pension direkt. Man kan bli rektor för förskolan, men det är inte alla som gillar att jobba administrativt. Det var det jag jämförde med, som ssk har du så många olika val du kan göra. Du kan se lite längre upp hur en ssk beskriver det, när det gäller att det finns så många inriktningar.

      Välj något där du faktiskt får betalt och inte riskerar att bränna ut dig ditt första år istället. Fasta inte i den underbetalda fällan som äter kvinnoliv och spottar ut tomma skal efter sig.

        Ja det är ju en aspekt också.. Men kan typ inte se mig med något annat yrke än ovan nämnda.

        Skulle säga samma. Båda är tyvärr jobb där man inte står ut många år.

          Äh det där är ju helt individuellt!

      Jag ÄLSKAR mitt jobb som förskollärare! Älskar att gå dit, känna att jag gör ett värdefullt jobb och skapar trygga relationer för både barn och vårdnadshavare. Denna veckan har jag fått stötta upp på en annan förskola pga personalbrist. De barnen kände jag ju inte alls, men de hade fastnat för mig och mitt sätt att vara på – vårdnadshavarna tyckte det var tråkigt att jag skulle tillbaka till min förskola igen.

      Jag älskar att lära ut, att se hur barnen förstår sammanhang, lära om empati och vänskap, demokrati, det sociala samspelet och aaallt däremellan. Att vara den där de kommer till med allt mellan himmel och jord.

      Älskar min arbetsplats med kompetenta, drivna och engagerade kollegor. En ledning som kanske är mindre bra, tyvärr. Men för mig är arbetsplatsen och kollegorna och arbetsmiljön det absolut viktigaste. Man känner inte att man gör allting ”själv” eftersom vi är sammansvetsade. Äh jag älskar mitt jobb! ?

      Hade dock en dröm om att jobba som barnsjuksköterska. Nångång kanske, barn är otroligt roligt att jobba med ?

        Åh blev mer sugen på förskollärare efter din kommentar! Gud vad härligt att trivas så bra med sitt jobb! 🙂
        Hur tyckte du utbildningen var? Tuff?

          Jag är också förskollärare och trivs jättebra! Skulle inte säga att utbildningen är särskild tuff. Tror absolut att dom flesta klarar av den.

          Utbildningen till fsk är inte tuff. Vem som helst klarar den, tro mig.

          Jag pluggade direkt efter studenten och blev färdig lärare som 22-åring. Är idag 34 haha! Men jag älskade plugget! Jag vill även läsa till specialpedagog nu (väntar tills mitt barn i magen är större dock). Jag tyckte det var riktigt roligt, men jag älskar att läsa och lära mig. Första delen med förskolans historia sög typ, men nu var det så längesen med så kan ha ändrats. Annars tyckte jag det va roligt med alla olika moment, de estetiska och teoretiska och praktiska.

          Kör!! Sök in ? Börja där!

            Men hur mysigt att man lär sig estetiska moment på förskollärarutbildningen! 😀 Pyssel vore typ främsta motivationen för mig i det fall jag skulle överväga att utbilda mig till det!

            Och ja jag vet att förskola är mycket mer än det, har jobbat på tre olika i yngre dar. Pysseltiden är dock min favvodel, precis som när jag själv gick i förskolan. Synd bara att barnen måste inkluderas också, hade kunnat sitta och pyssla för mig själv hela dagen. ?

              Och ja känner till att kategorin i sin helhet innefattar dans och sång och allt annat sånt där härligt ”leka och lära” genom estetiska uttryck, men I’m here for pysselhörnan, ok?

              Det enda jag pluggat på universitet är juridik och det enda pysslade vi håller på med är att skriva gulliga lagboksflikar i olika färger. ?

              Är ju såklart egentligen självklart att man lär sig sådant på utbildningen, men har bara inte föreställt mig det tidigare. Hur mycket tid ägnas åt dedsa estetiska ämnen och hur lärandet till i praktiken? Hur går det till? Hur mycket teori och hur mycket praktik är det i den delen av utbildningen? Och lärs det praktiska övningarna av bild, form, dans, sång, teater, osv, ut i vuxengrupper eller främst i samband med praktik och dylikt? ?

      Så tråkigt att jag skrev en jättelång kommentar också hamnade den i modd.. Hoppas den dyker upp!

      Jag har jobbat på föris, är inte utbildad men fick ändå jobb på ett föräldrakooperativ. Det var så kul! Men tror det är viktigt att välja en bra förskola, där jag jobbade fanns inget vinstkrav och vi hade små barngrupper med hög personaltäthet. Vet vänner som jobbat på privata förskolor med höga vinstkrav där det varit stora grupper och låg personaltäthet och då är det slitigt och de mår dåligt pga tycker de får för lite tid över till varje barn och mest ”släcker bränder”. Där jag jobbade var vi tre heltid på tolv barn så gott om tid att leka med barnen och planera in roliga aktiviteter.

      Trist att du känner så, men tror oro för att det är ett stort ansvar bara gör dig till en bra sjuksköterska.

      Mitt personliga, om än tråkiga, perspektiv är att absolut inte hoppa av för att plugga en ny lång utbildning för att lågavlönat jobb. Du kommer aldrig få avkastning på dina många år av plugg. Bättre att se hur du kan nyttja nuvarande examen för att jobba med barn.

        Förskollärare är inte lågavlönat, inte i storstäder iaf. Men förstår hur du menar med att det inte är värt två utbildningar för ett sånt jobb i längden. Men samtidigt är ju inte livet ett nollsummespel på det sättet.
        Skulle dock heller inte hoppa av en utbildning med kort tid kvar om jag inte mådde jättedåligt av den.

    Är det någon som har en rolig händelse eller något liknande att vecka att berättat? Har haft en skitvecka och behöver tänka på något annat ?

      Haha åh jag tänkte också fråga om mest pinsamma man varit med om! Kanske vi kan samla allt i denna tråd ?

        Absolut inte det mest pinsamma jag gjort men veckans mest pinsamma.
        Har precis fått mina progressiva glasögon och är allt annat än van, blir lätt yr och det blir lite galet ibland.
        Skulle ut och äta med min dejt som jag endast träffat en gång innan detta. Restaurangen ligger en trappa ner och jag gick ner men blev väl fucked up av mina glasögon eller nåt för jag missade de två sista trappstegen och ramlade rakt ner på golvet..

          Till anonym 20:15. Men hallå vad hände efter du ramlade? Hjälpte dejten dig? Sprang du gråtandes hem? Berätta ALLT

            Det gick mycket bra. Jag fick inte ens ont någonstans. Han hjälpte mig absolut upp igen. Och inte blev han avskräckt heller, i eftermiddag ska vi på utflykt.?

      Var hos tandläkaren efter 24 månader & fick ta bort tandsten. Bästa dagen detta året.

      Tsk här
      Insåg att jag tydligen inte kan skriva en bra mening ?? ville bara ha en rolig eller pinsam historia från er ?

      En pappa hämtade ut sin dotterns nya glasögon på jobbet idag och frågade hur han kan veta om hon ser bra osv.. så kommer han tillbaka efter en stund och säger ” asså jag tror inte hon ser bra i dessa för när jag testar dom är de helt suddigt ” tänkte ba WOW är du ens på riktigt ?

        ??????

        Hahahahahahaha du skämtar??

          Haha Nepp! Skulle kunna skriva en bok om alla roliga grejer kunder sagt och gjort under de åren jag jobbat som optikerassistent.. den ena är värre än den andra ?

            Berätta mer!!

        Haha men neeeej?! Är det sant?

      Mina barn på 8 och 5 år drog precis fram en sexleksak ur mitt nattduksbord (där jag aldrig brukar ha den), tack gode gud inte en som såg ut som en penis så dom inte fattade.

        Haha åh nej, mardrömmen, tror du de hade fattat om det var en penisformad grej?

        Men på tal om sådant här, vad svarar man till barn som råkar se typ sexleksaker och blir nyfikna på det är för något, som är för unga för att fatta? De ser ju ofta superroliga ut i glada färger osv, det drar ju absolut till sig barns uppmärksamhet.

        Det fanns nämligen en affär med sexleksaker som hade väldigt inbjudande fönsterskyltning i närheten där jag växte upp som man oundvikligen gick förbi ibland. De hade liksom inte porrbilder i fönstret som vissa sådana butiker har, men massa liksom utklädningsgrejer och färgglada leksaker… och jag minns hur jag liksom tjatade på min mamma om vad sakerna i skyltfönstret var för något och varför vi aldrig kunde gå in och kolla, det verkade ju vara en jätterolig affär… Min stackars mamma blev så otroligt obekväm över detta att jag nog aldrig ens fick något svar, inte ens ett hittepå-svar… Hon forcerade oss bara målmedvetet därifrån med konstiga avfärdande svar typ ”jag vet inte…”… ??

      Jag har en i min närhet som är allvarligt sjuk. Det har pendlat mellan döden och tillbaka. Hen har fått riktigt positiva provsvar denna vecka. Ingen av oss fattar nog riktigt. Samtidigt är det en lång väg kvar. Vi firar med försiktighet!

        Rätt vanligt. Jobbar på äldreboende med personer som är inlagda på palliativ vård. Många slutar äta må sämre kissar på sig allt möjligt. Till att helt plötsligt, börja äta, kommunicera, gå på toa. Vi brukar säga att dom kämpar in i det sista. Ibland har vi suttit vid deras säng och pratat för att sedan berätta för dom att det är okej, du kan släppa taget nu.. detta är mycket jobbigt för anhöriga som får hopp.

        Hoppas verkligen det forsätter gå åt rätt håll. ?

      Jag vann 1,7 miljoner kronor på Lotto.

        Jag vann 1.2 miljarder på Eurojackpot.

      Råkade prata som jag gör med min 3åring till en främmande hund jag träffade idag. Kallade mig själv mamma, sa typ åh finaste kom till mamma eller nåt i den vägen .. Ägaren till hunden såg väldigt undrande ut. Och jag började nästan misstänka stroke på mig själv.

        Hehe ?

      När jag var ung följde med en kille jag börjat dejta hem från en utekväll. Vi var väldigt unga och han bodde då i ett hus på tomten till hans föräldrars hus. När vi vaknade på förmiddagen hörde vi massa röster. I trädgården utanför det lilla huset satt hela hans familj plus släkt som kommit för hälsa på. Eftersom jag skulle till jobbet var det bara stega ut i festkläderna och säga hej till alla sen gå med den lilla värdigheten man hade kvar till bussen. Det kändes…

    Jag blir galen på min och min mans olika sexuella behov och vet inte hur vi ska lösa det. Min man har gärna sex 1-2 gånger per dag och jag mer 1-2 gånger i veckan. Under mens helst inte alls. Han har dålig självkänsla och känner sig avvisad vilket påverkar honom mycket. Vi har försökt prata fram och tillbaka och jag kan verkligen inte se någon lösning. Han onsnerar 1-2 gånger per dag men tycker inte det räcker. Jag kan inte tänka mig honom ligga med någon annan. Tankar? Förslag på lösning? Hjälp! Annars är vårt förhållande riktigt bra tycker vi båda.

      Hur länge har ni vart tillsammans? Är han tonåring? 1-2 ggr per dag hade jag fått skavsår av en längre period.

      Han får väl onanera?

        4 år, gifta 1 år.

          Har han alltid varit såhär eller är det något som kommit upp nu? 4 år är ändå en lång period. Kan du inte förklara för honom hur du känner? Är han vettig så förstår han och tar tag i sina problem.

          Annars låter han inte så mycket bättre än moppefjuns-killlarna man hängde med när man var 15 och den tiden är ju tack och lov förbi så att säga.

            I början var det helt klart mer sex från bådas håll. Nykära och båda arbetslösa. Nu jobbar jag mycket och han deltid. Det är inte så att jag känner att han kräver det på ett elakt sätt utan märker bara att vi har extremt olika behov och vet inte hur vi ska lösa det. Jag vill ha mer sexlust men har det bara inte. Samt vardagen som kommer mellan

              Parterapi kanske?

                Eller egenterapi för mannen? Där han får arbeta på sin självkänsla och hur man behandlar sin partner.

                  Jo visst tänkte mest bara att de kanske behöver en neutral medlare som framför deras åsikter på ett bra sätt. Men ja, han behöver definitivt mest terapi.

                  Hur så behandlar sin partner bättre? Har han behandlat henne illa på nåt sätt?

                    Han måste lära sig att inte lasta över sina egna problem (låg självkänsla) på ts. Hon blir uppenbarligen stressad över detta, och undviker numera fysisk beröring eftersom hon vet att det kommer leda till förväntningar på sex.

                      Har hon förmedlat det då? Att det är jobbigt?

                      Tycker synd om killen som får all skit nu ?

                      Buhuuu så synd om killen som inte får ligga 2 ggr per dag!!

                    Han lastar över sina problem med låg självkänsla på ts vilket hon mår dåligt av.

              Varför jobbar han deltid? Bättre med heltid så han tröttar ut sig och får annat än sex att tänka på.

      Även om jag är som din man och helst vill ha sex varje dag så inser jag att det är orimliga krav.
      Försök mötas nånstans i mitten. Ge ”en hjälpande hand” nån gång ibland istället för att ha sex med honom varje gång han blir sugen. Det skulle han antagligen uppskatta.

        Tycker aldrig man ska ”mötas i mitten”, det är den som vill minst som får bestämma. Det andra får sköta sitt. Aldrig aldrig göra sexuella handlingar mot sin vilja/känsla. 1-2 gånger om dagen låter helt ärligt som att ni typ är 20 och nykära eller som att han är sexmissbrukare. Och med hans självkänsla kopplat till sex – kan känna igen det i min egen relation. Men rekommenderar att han söker psykolog på egen hand eller att ni går i familjeterapi tillsammans. Så löste vi det!

          Exakt detta!

          Verkligen. Inte ditt ansvar att fixa hans självkänsla och ställa upp på sex du inte vill ha. Han låter rätt… omogen?

          Nejmen så kan man väl inte ha det? Varför skulle man inte kunna mötas på mitten när det gäller sex? Man ska inte ha sex mot sin vilja, men saknar man lust får man ibland se det som att man möter varandras behov. Som behov av kramar, egentid, stöttning eller vad som helst. Lust föder också lust. 1 gång om dagen känns lite överdrivet, och det får han ju respektera. (Samma om man har ont, eller känner motvilja av vilken anledning som helst). Men kanske finns det något mellanting ni båda kan tycka är ok?

          Man måste också ta ansvar för sin egen lust. Se till att läsa en sexnovell eller förbereda lite massageolja så att man blir lite sugen om det inte kommer av sig självt.

          Jag tycker att det är viktigt att man försöker tillmötesgå varandra om det inte krävs allt för mycket ansträngning och förstår inte varför just sex ska vara undantaget?

            Kan bara hålla med!

            De ligger redan regelbundet. Varför ska ts behöva känna press? Det kommer bara leda till att hon kopplar ihop sex med stress och skuld vilket kommer döda lusten totalt.

            Frågan är varför mannen vill ligga med någon som inte vill? :/

            Därför att sex man inte vill ha blir en syssla lika upphetsande som typ dammsugning. Det absolut värsta man kan göra mot lusten är att lägga krav på den.

          Tycker aldrig man ska ha sex för någon annans skull men jag tycker att man kan försöka prioritera sexlivet t ex genom att rensa bort ” hinder” som att t ex hamna framför teven varje kväll, eller aldrig ha egentid. Fundera på vad som gör att man saknar lust, och om några av de sakerna kan förändras på ett sätt som känns bra.

          Vill man aldrig ligga med sin partner – och saknar ambition att göra något åt det – är det så ens rimligt att förvänta sig att man ska leva i en exklusiv relation resten av livet?

          Det låter dock inte alls som svaret i just detta fall när hon ändå har sexlust (bara inte flera gånger om dagen…) Samt att han verkar ha problem med sin självkänsla som han borde jobba med.

      Om problemet är hans dåliga självkänsla och behovet av sex mer handlar om att han vill bli bekräftad än om lust så får han ta tag i det. Han behöver mig jobba med sin känsla av att bli avvisad och vad den grundar sig i, egentligen. Det blir ju ohållbart att hans mående blir avhängigt på om du vill ha sex eller inte. Du lär väl inte bli mer sugen sv den vetskapen heller.

      Låter mer som hans problem som han har lagt över på dig! Han får ta tag i sin självkänsla och sluta förknippa den med att ”få” sex. Om han vill ha sex får han ju skapa lite stämning för det, ser framför mig en man som kommer och tjatar medan du plockar disken eller viker tvätt på kvällen och sen surar för att ni ”bara” ligger 1-2 gånger i veckan.

      Mitt bästa tips är att ge annan fysisk uppskattning typ ta på hans kropp och massage, så att han känner närhet och känner sig sedd, utan att det måste leda till sex. Kände ofta tidigare att när min kille började ta på mig så orkade jag inte sex, så då ignorerade jag det typ. Det är inte så snällt egentligen, nu brukar jag ta på honom tillbaka och ge honom närhet men säga att jag inte orkar idag men gärna vill mysa. Också en «hjälpande hand» när jag känner för det men för mig är det viktigt att inte tvinga mig själv göra sexuella handlingar när jag inte har lust så det varierar

      Det verkar som om han uppskattar det!

        Massage och beröring som inte behöver leda till sex är jättebra tips!

          Nu generaliserar jag men med såna män brukar tex massage eller en vanlig jävla kram bara leda till mer förväntningar, tjat och mer ”krav” på sex.

            Eller huuuur. De ser varje beröring som en invit och tror att man själv blir kåt av en high five.

              Haha alltså så många roliga personer här inne idag! ”Kåt av en high five” ?

            Det är därför jag är tydlig med att avklara förväntningarna! Han verkar iallafall mycket mer nöjd nu ?

        Exakt så är det. Jag har börjat avvisa mer och mer fysisk kontakt för att jag alltid tänker att hans baktanke är att vi ska ha sex. Även om han bara tar på min bak blir jag avvisande för att jag nästan förväntar mig att han då förväntar sig sex om jag gillar det. Usch. Bara blivit en ond spiral.

      Var ihop med en sån kille när jag var yngre. Blev tjat, sura miner, självömkan och ibland gråt (!!) när jag inte ville. Så fruktansvärt avtändande och omanligt beteende. Detta ska inte behöva diskuteras – den som vill minst bestämmer. Fattar han inte det så är han en idiot.

        Enligt min kille får alla andra killar ett BJ när
        flickvännen har mens. True?

          Ja självklart, brukar göra det efter jag rastat min flygande gris.

            ?

          Hälsa din kille att jag har en killkompis som ALDRIG fått ett BJ av sin tjej, på 9 år. ?
          Så nej. Det stämmer inte.

            Haha, ändå lite snålt kan jag tycka! Om han vill ha det, dvs.

              Fullt normalt att inte vilja ha någons kön i käften.

                Då förväntar du dig inte oralsex tillbaka antar jag?

                  Om personen vill göra det är det vän fritt fram? Skulle någon inte vilja göra det ska den absolut inte göra det.

                    Jo visst, men oftast är det nåt man gör för den andras skull så. Ge och ta.. skulle inte vilja leva ett liv utan oralsex liksom. Men alla är olika.

            Läste det som att hans flickvän var 9 år och blev väldigt äcklad innan min hjärna hann ikapp och kopplade ?

            Hon kanske inte har haft mens på 9 år?

          Loooool, not true.

          Så jävla sjukt att jag så länge trodde att killen förtjänade det för att det var så synd om honom som inte fick ligga pga min mens. Att det var synd som fan om mig som hade mens reflekterade jag inte över. Om något borde ju dom dära männen passa upp på oss då.

          Haha nä! Jag får massage och choklad av min kille när jag har mens.

          HA. Jag ligger däckad som en säl vid mens. Tror inte min kille hade velat ha nåt av sin däckade flickvän.

          Nä, men jag brukar kräva BJ av min man när jag har mens. Ben & Jerrys alltså.

          Alla får säkert inte det nej, men det är väl inget problem att ge det?

          Nej ??
          Har fullt upp med att inte avlida av mensvärk då. ?

          Det är nog killar som fått sin sexundervisning genom ”EPA-traktor” med Eddie Meduza.

        Märks att ni som svarar är de som vill minst… Varför måste den som vill minst ”bestämma, oavsett hur lite den vill ha?Menar inte att man ska ställa upp på samlag som man inte vill ha men att mötas mer på mitten och ta hand om varandra som en del andra föreslagit här är väl mer av en kompromiss? Man mår väl inte dåligt av ett ”handjobb” för nån man älskar?

          1-2 gånger om dagen?

            Nej därav mötas på mitten. Men en handtralla varannan kväll dör man väl inte av?

              Nejmen gud så träligt. Varannan kväll? Det kan han väl sköta själv. Kan ju garantera att om man kände för sex två gånger i veckan, och en handtralla varannan dag blev ett krav utöver det så kommer han snart få ligga väldigt mycket mer sällan.

                Vem har sagt nåt om krav? Är det såå jobbigt verkligen? Vill man inte att ens partner ska må bra? Tänk på att detta kan va omvänt också.. Tänk om er man ville ha sexuell beröring med er typ en gång om året? Ok, inte ok?

                  Vill inte mannen att ts ska må bra?

                  En förväntning om att ”mötas på mitten” är väl mer eller mindre ett krav? En av anledningarna till att man inte vill kan ju också vara att man inte har mycket fritid över överhuvudtaget, med barn och jobb och hushållssysslor osv. Hur blev en handtralla ett bättre alternativ egentligen. Fortfarande en syssla likt tvätthögen.

                    Får det inte till krav. Man pratar och bestämmer tillsammans.

                    Förstår inte hur sex kan bli syssla för er?? Är att kramas också det? Visa kärlek?
                    Sex och sexuella handlingar verkar vara ett straff, plikt eller nödvändigt ont för många kvinnor, känner inte alls igen mig.

                    Men mannen har väl också dessa saker? Man har väl lika mkt eller lite fritid? Har man inte det så förstår jag, ingen vill väl ha sex med en mansbebis.

                  Fast varför villman att ens partner ska behöva göra saker den inte har lust med?

                    Så då kan man inte be sin partner om nåt då? Mer kramar, fina ord, uppskattning. ”Har inte lust med det”.

              Man dör ju inte av att klibba på glidmedel och låta honom jucka medan man tar en tupplur heller men det är ju inte rimligt för det?! Sex är inte en syssla i hemmet, när det blir det så börjar man döda sexlusten ännu mer.

                Men det känns ju mer skadligt.. och inte så kul sex. Varför jämföra med hushållssyssla, jämför det mer med god eller andra kärlekshandlingsr. Det får man ju tydligen prata och kompromissa om…

                Vaaa?

                  Vet inte varför det blev god och glömde vad det ska stå haha. Men alltså, man kanske saknar kramar och ber om mer sånt? Det är ju inte sysslor, det är närhet och kärlek, att ta hand om varandra och förhållandet.

          För sex ska inte inte handla om kompromisser? Fattar ni inte hur avtänd man blir av tjat och gnäll?

            Allt handlar ju om det annars. Man vill ju att den man älskar ska må bra? Man tar hand om sexlivet tillsammans? Måste inte va så svart eller vitt, en kamp liksom.
            Nej det låter inte kul, men det gör ju inte alla. Prata om det på ett vuxet sätt och komma fram till lösningar bör man ju göra.

              Tror man att den man älskar mår bra av att känna sig pressad till sex?

              Uppenbarligen har ju ts man problem med självkänslan, då får han jobba på den istället för att lasta och pressa ts vilket i förlängningen dödar hennes lust.

                Men vem har sagt pressa?? Prata och möt varandra!

                  Ett jävla tjat om att mötas!!!! Om ts bara vill ha sex 2 ggr i veckan varför ska personen tvingas göra mer bara för att mannen vill det?

                    Vem tvingar? Ok, så då kan hon inte be honom om nåt heller då. Tänker bara att man dör inte eller mår dåligt av att ibland runka av nån man älskar?

              Det är ju dock en betydande skillnad om det är något som uppstått med tiden, alltså att en partner kanske börjat få minskad lust, eller om det rör sig om en grundläggande stor skillnad i lust. Gäller det förstnämnda så kan det absolut vara något som är värt att uftorska själv och tillsammans eftersom minskad lust kan bero på anledningar som går att göra något åt, som stress, sorg, dåligt mående, inte vara bekväm i sin kropp, minskad nyfikenhet och spänning i relation osv.

              Men som i TS fall har de ju stora skillnader i den grundläggande lusten.

              Sen kan jag tycka att man också lär bedöma om något är rimligt/orimligt. Visserligen är inte sexlust något som går att prata objektivt om då det varierar så mycket. Men man kan väl ändå säga att en person som vill/känner att den behöver ha sex 1-2 gånger varje dag som sysselsatt vuxen är rätt sällsynt och en bit över vad som kan anses vara rimligt. 1-2 gånger i veckan ligger nog bra mycket närmre vad de flesta kan tänka sig vilja. Så bara där finns det en viss rimlighetsgräns för att TS inte ska behöva fundera på att möta sin mans lust. Såpass mycket är generellt för mycket. Såklart rimligt om man har en partner som känner likadant, men de allra flesta vuxna har nog inte lust med 1-2 gånger per dag. Då kan man nog närma sig att vilja ha det nästan börjar bli ett problem som personen kanske borde söka hjälp för, för att det lär bli svårt att hitta en partner som någonsin kommer konstant vilja köra på det.

          Den som vill minst bestämmer och sen så är det fritt fram att ha sex med sig själv hur ofta man vill. Hade lämnat för att komma undan. Sex är underbart när man är kåt och helt vidrigt när man inte vill.

            Och jag hade lämnat nån som aldrig vill…

              Ts vill 1-2 gånger i veckan.

                Ja, pratar inte om henne nu.. Bara att folk är olika.

          Den som vill minst bestämmer eftersom det är rimligt. Det är ju inte orimligt med 1-2 gånger i veckan som ts vill. Aldrig ”ställa upp” på sex. ?

            Om nån vill 1 gång per år då? Då kan man ju inte förvänta sig ett monogamt förhållande? Man kan ju fulla ut med annat som sagt mellan de 1-2 gångerna i veckan.

              Varför kan man inte förvänta sig ett monogamt förhållande? Däremot kanske man inte är kompatibel att leva i ett monogamt förhållande med någon som vill ha sex betydligt mer ofta. Men det är ju för båda parter att avgöra – den som vill ha mer får avgöra om den är okej med så lite ändå, eller välja att gå vidare. Den som vill ha mindre kan välja att gå vidare själv om dens partner inte kan respektera och klagar/tjatar om det.

              Givet att båda parter vill ha monogamt förhållande alltså, är det två personer som kan tänka sig något annat slags upplägg (polygami, öppet förhållande etc.) så är det ju något annat.

                För att det inte är ”normalt” eller vanligt att ha sex så sällan. De flesta människor har ett sexuellt behov. Eller så får man hitta nån lika ovanlig.
                Men två som vill leva tillsammans och allt annat är bra kan nog lösa det om man inte är för olika.

            Jag vet inte vem av er alla som jag svarar/bör svar här!

            Men det är självklart att nivån i ett förhållande sätts efter den som Vill Minst.

            T.ex. om en vill göra slut men att en vill vara tillsammans – då är det ju den som MINST vill ha förhållandet som bestämmer, även om den andra vill det starkare.

              Ja verkligen. Man kompromissar inte när den ena vill vara tillsammans och den andra inte.

              Självklart för dig. Jag menar att man kan mötas med annat emellan.

        Man blir ju inte direkt tänd av ett sådant beteende….

      Han verkar översexuell. Behöver verkligen killar onanera flera ggr/dag efter de är 15år gamla?

        Jag gör det varje dag.. Kvinna 30+
        Inget konstigt.

          Flera ggr/dag är ett måste för dig?

            Nej. Sa hon att hennes man måste? Men en del behöver det för att kunna sova, slappna av, må bra.

      Låter inte alls som ert förhållande är toppen, låter som du lever med en omogen mansbebis/tonåring. Tjat och gnäll vid sex får iaf mig att tända av totalt på alla plan. Så jävla osexigt, sex ska inte kompromissas någonsin

      Tjatsex: Vad säger lagen?
      Enligt samtyckeslagen är det förbjudet att ha sex med någon som inte sagt ja, eller på annat sätt aktivt visar att den vill delta. Ett frånvaro av ett nej är heller inte samma sak som att ge samtycke.

      ”Tjatsex som avser en situation där någon efter påtryckningar tillåter en sexuell handling trots att den besitter en inre önskan att inte delta, räknas dock inte enligt lagstiftningen som ett sexuellt ofredande eller våldtäkt – förutsatt att personen fritt kunnat ta ställning ifall den ska delta i den sexuella handlingen.” Från allas.se

    Vad är era bästa städtips, tips för att hålla ordning hemma och sånt som förenklar vardagen? ?

    Allt från att det inte ska bli rörigt, organisering, bästa knepen när man putsar fönster, hålla koll på vad som finns i kylen och frysen, ta reda på matresrer, bästa rengöringsmedel, trasor, rengöra ugnen eller något smart knep när man tvättar tex.
    ÖS PÅ MED TIPS! ?

      Sätt en timer på 10 minuter och plocka ordning intensivt tills den ringer. Då är du klar. Man hinner massor på 10 min.

      Annars är ett bra tips att rensa bland sina grejer. Har man ändå massor saker kvar, det har jag, så köp enfärgade lådor med lock och häv ner grejer i. Då SER det mer städat ut.

        Timer tipset är smart! Hur trött man än är eller hur osugen man är på att städa så 10 minuter klarar man av för det mesta.

        Rensa ut behöver jag verkligen, men har svårt att ta bort saker som inte är sönder. Även fast jag har massa koppar tex som jag inte använt på flera år så känns det onödigt för dom funkar ?

          Lägg allt du inte behöver men som funkar i en låda och lägg ut om skänkes på Market place så ska du se att nån snart hämtar hela lådan och kan glädjas åt grejerna där i

      Jag brukar ställa en timer på cirka 15 minuter varje kväll då jag ska plocka ihop, diska, vika tvätt, dammsuga, torka av handfatet i badrummet osv. Då får man faktiskt oväntat mycket gjort och det blir lättare att städa ordentligt på helgen för det är inte lika mycket att ta tag i. Jag bor dock i en liten lägenhet så det är fort städat ?

      Steg 1: skaffa inte (manlig) sambo.
      Steg 2: var lycklig i ditt rena hem.

      – alltid se till att det inte blir mer rörigt än att det tar 20 min att röja bort. Om jag sitter i soffan och ser att det är rörigt i tex köket så vet jag att det bara är 20 min bort från undanplockat, och det gör mig mer motiverad att plocka undan
      – ha en fin rengöringsspray framme på köksbänken och i badrummet, gör det enkelt att torka av

        Vad använder du för rengöringsspray? 🙂
        Använder helst det när jag dammtorkar, min nuvarande är snart slut så skulle vilja prova någon annan som passar till bord, hyllor, fönsterbrädor osv.

          Eller du skrev kök och badrum, så kanske är såna som man bara ska använda där och inte allrengöring.

          Jag använder en från Ren logik som luktar äpple 🙂 jag tror att de har olika sorter
          Om du ska torka trähyllor kan du göra din egen spray med såpa och vatten och ha i en fin sprayflaska ⭐️

      när diskhon blivit lite brunfläckig och ingrodd – smörj in med en pasta av bikarbonat & vatten, låt verka i minst 10 min, sen är det bara att ta en diskborste eller svamp och allt försvinner! blir verkligen som skinande nytt ??

        Älskar det, funkar verkligen så bra!
        Min diskho blir ful så fort dock, torkar jag inte tort om jag spolat vatten blir det så fläckigt. Blir kanske så i alla, men hatar det?

          Köp CIF/VIM/JIF (olika namn haha) bästa mot vaskar! Absolut inte miljövänligast. Men magiskt bra, rent och fräscht och luntar RENT ?

        Eh, när händer det? Låter äckligt ?

          när man har en sambo som gäller ut kaffe tex i diskhon och sen inte sköljer… plus fett från matlagning osv. tillslut blir det ju lite ingrott. det är ju inte äckligt och något som behöver göras varje vecka men 1-2 gånger per år kanske!

      Att alltid ta med sig något och lägga tillbaka det när man lämnar ett rum.

      På kvällarna innan jag lägger mig sätter jag och min sambo en timer på 10 minuter och ”nattar” lägenheten. Hahaha kan inte komma på ett bättre uttryck. Men då lägger vi undan saker och gör fint. Typ in med tröjor i garderoben och viker ihop filten snyggt. Plockar undan liksom. Att vakna till ett rörigt hem gör mig stressad. Håller man då ordning lite smått under dagen är det mindre att plocka med på kvällen haha ?

        Brukade också göra så innan, detta småplocket gjorde så mycket. Kändes så bra när man la sig att veta att det var ordning och skönt när man vaknade.
        Föll ur den rutinen när jag skadade ryggen för ett tag sedan och hittar inte tillbaka? får verkligen inte in det längre..

      Känner mig rätt kaos i vardagen och städning just nu ?men mina bästa tips för tillfället är:
      – spraymopp, sjukt smidigt och går fort att torka av golven. Toppen att torka av i köket efter man stekt mat och det kanske stänkt lite på golvet.
      – sprayflaska i köket med vatten och lite diskmedel för köksbänkar, vask, köksbord.
      – städservetter i badrummet för att torka av mellan städdagar.
      – rengöra diskhon med bikarbonat.
      – skivad citon i en skål med vatten i mikron i några minuter innan man ska torka av den. Mjuknar upp om det är några matrester och luktar gott.
      – Städa duschen när man ändå ska duscha, smidigt att inte behöva tänka på att inte råka blöta ner strumpor, byxor osv ?

      jag slänger allt på golvet och går en vända när nån av föräldrarna kommer hit

    Är otrohet alltid oförlåtligt?
    Var går gränsen för otrohet för dig?
    Finns det någon som har en historia där otrohet faktiskt gjorde förhållandet bättre – på sikt!

      Det behöver det nog inte alltid vara. Personligen hade jag haft lättare att förlåta om det bara var en ligg. En känslomässigt långdragen historia, där går gränsen för mig.

      Om det sprids könssjukdomar är svaret på frågorna för mig.

        Så man får knulla runt med friska människor för dig?

      Jag har alltid känt att mångas inställning till otrohet är lite överdriven. Man måste ju se in situationen. Jag tror jag hade förlåtit otrohet om jag såg att det bara var något korkat som hände en enstaka gång i en spontan setting. Hade tyckt det hade varit äckligt, och hade blivit ledsen, men ganska säker på att jag hade förlåtit det.

      Hade varit annorlunda om det var något djupgående som bottnade i ett missnöje med vår relation och en önskan om att hitta något bättre, dvs något mer långvarigt där han hade ljugit och undanhållit saker. Då måste man ju fundera på värdet av den relationen.

        Ärligt hade verkligen inte orkat sälja huset och flytta och ha barnen på halvtid osv för ett enstaka ligg. Men håller med om att det ju beror på vad som ligger bakom och ovan för känslor som är inblandade.

        Beror kanske på vad man anser sex är. För mig är sex bara sex och skulle kunna ha en öppen relation. Men det är väl sveket såklart. Men tror den monogama normen är upphov till många problem…
        Skiljer på sex och kärlek, en affär hade jag inte förlåtit.

        Skulle heller aldrig dumpa min sambo och en fin relation enbart för att han legat med någon annan. Om jag ska vara helt ärlig.

        Däremot kan det väl vara ett symptom på något med djupgående fel.

          Men hur tänker/känner du då kring att din sambo i princip valde att ta den ändå rätt stora risken att er relation och allt ni har tillsammans skulle ta slut, enabrt för att ligga med någon annan?

          Ärlig fråga utan några baktankar, vet inte själv hur jag känner inför (mer än att det skulle vara dåligt förstås) eller skulle reagera på otrohet.

            Nej det känns väl mer upprörande i så fall…. Det är själva det faktum att han skulle ha legat med någon annan som jag har svårt att bli särskilt upprörd över. Men skulle absolut kunna känna mig väldig sviken av andra grejer runt omkring, t ex om han typ levt dubbelliv och ljugit massor.

            Man tänker nog inte så mycket tror jag. Alltså det är inte en kalkylerad risk man tar, inte om det är en engångsgrej.

      Inte alltid oförlåtligt. Om jag levde med mitt livs kärlek som älskade mig och var snällt mot mig och verkade ångra sig… då skulle det vara värt att kämpa för. Helt enkelt för att alla kan begå fel och hoppas min sambo känner lika.

      Mina barns pappa låg med en annan, jag försökte glömma och gå vidare men kunde bara inte lita på honom igen. Vissa kanske kan komma över det, men för mig gick det bara inte så vi gick isär något år senare.

        Jamen precis, även om man förlåter så är ju tilliten skadad. Jag kan förlåta ganska mycket men vill inte leva med någon som ljuger.

          Exakt så. Sveket och det faktum att något pågått bakom ens rygg, detta av någon man litar fullt på och kanske har barn ihop med, det är ju det, inte sexet eller något snedsteg i sig. Har oxå stort förlåtelsekonto, speciellt för de man älskar, både familj & vänner, men hade oxå haft oerhört svårt att lita på min partner igen.

      Absolut inte. Min sambo låg med en annan för 8 år sen på fyllan. Jag var helt knäckt, såklart, grät i många veckor. Förstod inte hur han kunde göra så. Men han ångrade sig verkligen djupt, mådde skitdåligt varenda dag och gjorde allt för att reparera misstaget. Jag förlät honom för att mina känslor absolut inte tog slut helt plötsligt, det kan inte känslor göra, och jag ville ju vara med honom och bara honom. Det var inte svårt att förlåta, jag mår bättre av att förlåta saker och har alltid haft lätt till det, även om det inte tog bort smärtan i mig på väldigt länge.
      För mig var aldrig problemet att inte lita på honom igen för det var/är inga problem alls sen det hände. Jag kände så starkt att det verkligen bara var ett snedsteg i total fylla. Det fanns inga ursäkter för vad han gjorde, men jag har ändå alltid känt mig trygg med honom efter det och vi är som sagt fortfarande tillsammans och har två barn idag.
      Hade varit svårare att lita på någon som faktiskt hade ljugit under en längre tid tror jag.

      Till saken hör att jag aaaaalltid varit den som sagt att jag aaaaldrig skulle förlåta. Men jag antar att jag växte upp och insåg att livet är såhär, för många. Jag tror inte att allt är svart eller vitt längre, det var många år sen. Det hade dessutom kunnat vara jag själv som gjorde det, jag menar hur fan vet man egentligen vem man är och hur man alltid ska agera? Orimligt att tro att man är världens bästa människa själv.

        Tack för att du delade med dig <3

    Jag ska vara hus- och djurvakt i några veckor. Vad hade ni uppskattat att komma hem till? Nybakade lussebullar och färdiga matlådor i kylen? Inte det alls? Något annat?

      Putsade fönster

        Haha, jo visserligen uppskattat, men jag tänker inte putsa fönster i ett helt hus i december, när jag inte ens bor där. Någon måtta får det vara! Orkar inte ens putsa fönster hemma.

          Är inte 20:21, men hade absolut INTE velat att nån tvättar mina fönster?! ? Det är min skit haha

            Inte? Är glad om nån städar min skit ?

        Asså jag hade nog bara varit så jävla tacksam av att ngn tagit hand om min katt att jag absolut inte hade känt att djurvakten skulle ge mig ngt. Snarare tvärtom hade jag ku köpt en gåva på resan till djurvakten.
        Så länge man lämnar bostaden i samma skick som innan, möjligen lite sämre, så hade det varit toppen.
        Med lite sämre menar jag typ att jag inte hade tyckt att kattvakten skulle behöva tvätta lakan och handdukar och sånt men gärna ha diskat efter sig och plockat undan.

      Inte matlådor! En vacker blombukett och en flaska vin/något gott att dricka!

        Bra tips. Men är det inte trevligt att komma hem efter en lång resa och ha mat väntande i kylen? Kanske bara jag som är utmattad och halvdöd när jag kommer hem från flera timmar på resande fot.

          Jo men isåfall typ lite bröd, smör och ost och sånt 🙂

          Men det fixar man ju själv.

        Varför ska djurvakten fixa nåt åt djurägaren? Djurvakten har redan gjort ett jättejobb och det viktigaste, tagit hand om djuren. Det är djurvakten som ska ha blombukett och vin! Och cash för sin hjälp.

      Att huset står kvar och att djuren lever.

      Uppskattat? Jag hade hyssat som fan. Fryst ner alla bestick i vatten, gömt varannan glödlampa, pillat ur batterierna ur fjärrkontroller, pruttsprayade papper på golvet under sängarna osv.

      Men å andra sidan är jag en jävligt jobbig vän när det kommer till hyss. Så be mig aldrig vara husvakt.

        Haha! Så himla taskigt!

          Ja jag håller med. Men jag gör det alltid ändå. ? fattar inte att dom står ut med mig.

            Tihihihii, va busig du är och ojdå att dina kompisar orkar med dig! Tihihihihihiiii. Herregud, väx upp.

              Hahahaha stackars dig som är så himla vuxen och torr.

              Tur för mig att jag inte har dig som vän ?

                Stackars dig som inte kan bete dig på ett normalt sätt. Du är efterbliven.

        Din ålder?

          Min? Vuxen.
          Till sinnet? 13?

            Alltså efterbliven. Ok.

              Spricker du om du inte får skriva något elakt under folks kommentarer?
              Skaffa vänner och gå ut och gör något istället.

              Och hellre ”efterbliven” än en typisk meangirl som inte lämnat mellanstadiet ??‍♀️

                Du som gör ditt efterblivet ”hyss” har inte ens lämnat sandlådan.

              Men shit ?

        Eh va? Är du sjuk på nåt sätt eller ett dåligt troll?

          Felet behöver inte vara stort när det sitter i huvudet.

            ?

        Nej ingen ber nioåringar vara husvakt.
        Eller bara Jävligt Jobbiga människor (som du själv beskriver dig).

      Räcker kanske med lapp om välkommen hem? Det är väl du som ska få tackpresent om du vaktat i veckor!

      Köp lite snacks, chark ocker gott vin. Inga matlådor.

        Kanske frukost!

        Varför ska djurvakten mata ägaren också?

      Att huset är helt och rent (inte värre än det jag lämnade alltså) och djuren vid liv räcker för mig. Matlådor och bakning låter lite mycket, du gör ju dem en tjänst redan. Men visst, trevligt med lussebullar.

      När jag varit hund-/kattvakt har jag städat lägenheten/huset samma dag innan djurägarna kommit hem. Ingen storstädning utan vanlig veckostädning med dammsugning, städat toaletterna etc. (Givetvis även städat kattlådorna). Det har alla uppskattat jättemycket. Jag har verkligen inte fixat nåt mat eller annat åt dom, det har dom fått fixa själva. Att veckostäda hos dom har räckt för min del.

      Att det ser likadant ut när jag kommer hem som när jag åkte. (Uppskattar alltså inte att storstäda efter husvakten det första jag gör…) Och att katten är glad och nöjd. Det är allt!

      Eftersom att det finns djur så blir det ju smutsigt ganska fort. Jag brukar damsuga innan mamma kommer hem när jag är kattvakt åt hennes katt. Men inget mer än så. Det beror på hur väl du känner personerna. Om du vill göra något extra alltså. Det kan ju också bli ett övertramp i den privata sfären. Om du vet vad dom äter för frukost så hade jag kanske köpt hem lite sånt (om dom står dig nära, annars inte). Men dammsugning när det finns djur tror jag är uppskattat.

      Varför ska du ge något för du varit vakt? Snarare tvärtom? Om nu inte du varit valt för någon legat inne på sjukhus

        Nä jag behöver ju inte, men tänkte att det kunde vara trevligt bara. Har inte bestämt mig än och få se vad jag orkar. Tänkte höra vad andra hade uppskattat 🙂

    Jag har levt i en relation med en man i många år och vi har även barn under 10 år.
    Det jag undrar är hur man vet vad som räknas till psykisk misshandel? Jag utstår konstant kritik, försök till förbättring/rättelse av ord, mer klag än beröm, utbrott, nedlåtande kommentarer inför barnen o s v och stämningen i vårt hem är oftast dålig och påverkar sannolikt barnen negativt. Jag har nog genomgått en normalisering och har svårt att ta in att jag nog inte kan förändra min man. Sen är allt ju så bra (eller åtminstone hyfsat) mellan de dåliga perioderna. Är olycklig nu men är orolig för hur jag skulle må som ensamstående. Och klara det ekonomiskt.
    Är det någon som lyckats förändra en dylik person? Eller någon som har en solskenshistoria efter uppbrott?

      Låter som NPD. Det blir tyvärr sällan bättre. Kolla Dr Ramani på YT, hon har massor med bra råd.

      jag tror kanske att om man måste fråga andra om det beteendet är okej eller inte så har du nog svaret redan ?

      Lämna! Bygg upp dig själv igen, för dina barns skull och för att dig själv givetvis. Han bryter ner dig, det är en maktstrategi. Kanske blir tufft en tid ekonomiskt, men det klarar du och när du kommit ur det, byggt upp upp din självkänsla igen, så kommer ett det vara värt ALLT.

        Håller med. Förstår att det inte är enkelt men du borde verkligen. Min man har växt upp i ett hem där hans mamma blev psykiskt misshandlad. Både min man och hans syskon har tagit stor skada.

      Nej du kan inte förändra en person. Insikt och driv måste komma från personen själv.

      Det du beskriver låter helt klart inte sunt. I en sund relation så lyfter man varandra, man rättar inte sin partners ord och uttal och man pratar absolut inte nedlåtande till sin partner framför barnen.

      Hur kul är det att växa upp med konstant dålig stämning och ett icke ok beteende från den ena föräldern? Risken är stor att barnen själva tar efter och antigen blir likadana mot sin partner eller träffar någon som behandlar dem så.

      Ring till kvinnofridslinjen för råd och stöd.

      Se till att ställa sig i bostadskö. Är ni gifta så kontakta jurist redan nu så du är förberedd inför en bodelning och kan skydda dina tillgångar. Börja lägg undan kontanter (börja ta ut kontanter när du ska handla mat och ta ut 100-200 extra varje gång och släng kvittot. Då har du lite extra kapital som du kan använda. Finns fler sätt att lägga undan pengar i smyg.

      Tycker du ska kräva att han slutar NU och annars lämna/kasta ut honom. Att han gör det framför barnen är misshandel av även dem. De kommer få en skev bild av kärlek och riskera att utsätta eller utsättas för samma sak. Man kan bli socanmäld för detta, hade mina elever berättat detta för mig hade jag gjort det. Så rädda dem från detta nu, innan det går längre. Finns hjälp att få från kvinnojourer.

      Parterapi?

        Absolut inte parterapi med en person med NPD. Sånt avråds å det bestämdaste av experter.
        Hellre ensam terapi för att bygga upp styrkan för att lämna och hantera minnena efteråt

      Gör Slut!!
      Ta inte den där skiten något mer! Tänk på dina barn och låt dem inte tro att psykisk misshandel är något normalt!

      Inte värt att förlora barnen för! Lämna! Hoppas annars nån anmäler så de kan skyddas!

        Det är så svårt att beskriva en vardag med några ord, samt inte veta hur orden kommer tolkas. Vill förtydliga att dessa situationer inför barnen (eller annars) aldrig inkluderat fysiskt våld. Med nedlåtande ord menar jag inte ”hora” eller andra tillmälen utan mer överlägsna kommentarer som ”du fattar ju ingenting ” och korrigerande kommentarer om att jag tänker eller säger fel saker eller kritik om fel jag gör. Kring barnen är jag orolig att detta sätt att kommunicera blir till något normalt. Eftersom jag numera hugger tillbaka vid varje tillfälle, blir det ofta verbala bråk inför barnen och det vill jag inte att de ska behöva växa upp med.

          Förstod det, det är riktigt illa ändå. De skadas av det och ska inte höra sånt. Ta dem ut det nu innan nån annan gör det.

            Precis som du säger, de skadas av det. Det är dessutom dessa barn som sen växer upp och gör samma sak som pappa, skadar andra dvs. Sådant beteende påverkar barn otroligt mycket trots att det inte är riktat mot dom.

            Snälla TS, lämna! Du och barnen förtjänar bättre och ni kommer må så bra utan honom❤️ Kontakta kvinnojour om du behöver stöd eller hjälp!

              Ja antingen det eller att de tyr sig till personer som är som pappa, och blir skadade själva. Två riktigt dåliga alternativ.

      Om du bor i Sverige så kommer du att klara dig bra efter att du lämnat honom. Samhället är så himla mycket bättre organisierat än många andra ställen (talar tyvärr av egen erfarenhet). Ditt liv kommer antagligen att bli cirka 1000% bättre av att bara slippa ha allt det där kritiserandet i nacken. Heja dig!

      Så kan du inte ha det resten av livet!

      Man kan aldrig förändra en annan person. Det din man håller på med är helt fel och det vet du, annars skulle du inte skriva här.
      Barn är de mest lyhörda som finns, de reagerar på en stämning, ett surt ord, tar till och med det på sig själv och undrar om de har gjort något fel. De kommer inte att vilja vara hemma, för de får ont i magen och undrar vad det är för stämning när de ska komma hem. Börja planera som andra skriver här, gå i egen terapi för att bygga upp dig, ta hjälp av hur du ska ta dig och barna där ifrån så fort som möjligt. Diskutera inte med honom, utan planera för ett liv där han ingår då lite som möjligt. Pengar kommer du att få hjälp med så du klarar dig och barna, du skulle inte vara lyckligare av några tusen mer om du bor kvar. Han knäcker dig mentalt och då blir pengar ungefär det minst intressanta som finns. Och det där är smittsamt.

      Det finns en familj i grannskapet som hörs sommartid när folk är ute. Mannen klagar hela tiden på kvinnan. Hon gör i princip alla fel och det pratar han om så högt så man hör honom på flera hundra meter. Hon säger ingenting. I somras hörde jag sönerna i trädgården, jag trodde det var pappan. De klagade på henne på exakt samma sätt, hon gjorde allt fel…… Vänta inte, skynda dig.

        Och ingen som i grannskapet som ger henne stöd, frågar hur hon mår etc..? Man bara lyssnar över staketet och tänker , ja så kan det vara…

          Hänga över staketet? Du missade den biten med flera hundra meter….Vad de närmaste grannarna gör eller inte gör, har jag ingen aning om. Jag vet vad jag själv har gjort, men det gick lite som jag trodde. Allt var bra, han hade bara dåligt humör. Du ska inte vara så snabb att döma andra som du inte vet någonting om.

      Mansbebisar på Instagram!! Massor av tips och råd finns där. Du kommer klara det ensam ekonomiskt ❤️

    TW psykisk ohälsa

    Jag behöver bara råd och förslag på hur jag ska ta mig runt med huvudet ovanför ytan.
    Min man är deprimerad/utbränd. Sjukskriven 100% varit det en längre period. Väntar på utredning. Har redan mediciner sen många år tillbaka.
    Just nu är det jag som sköter allt. Tvättar, städar, handlar lagar mat, arbetar 100%. Det är ingen större skillnad från tidigare egentligen men då gjorde han åtminstone saker när jag bad honom.
    Hur ska jag kunna hålla mig själv psykiskt stabil i detta och inte förgöra honom likt en drake som andas eld och skriker JAG GÖR ALLT HÄR HEMMA. Jag försöker verkligen, tro mig, ha förståelse och allt kring hans sjukskrivning. Men det är extremt svårt då jag själv aldrig varit sjukskriven eller deprimerad/utbränd.

    Finns det någon i liknande sits som bara kan få mig att känna mig mindre galen, för jag känner mig galen och har stängt in mig i badrummet för att inte starta ett bråk. Jag vill inget annat än att han ska må bättre men vad fan gör man på ren svenska.

      Självklart självklart kan man må dåligt, men man kan inte bara för det leva som en själasugande igel på sin sambo. Han måste hjälpa med nånting om han inte vill att du också ska bli sjukskriven.

      Han lär knappast må bättre av att inte göra något alls. Har också varit deprimerad och även om det är svårt att motivera sig att göra något alls så mår man i längden bättre av att göra saker. Eller menar du att han ligger hela dagen och stirrar in i väggen?

      Det är klart det är skitjobbigt för dig att dra hela lasset. Även anhöriga till sjuka behöver stöd.

        Att man mår bättre av att göra saker och att ”lite är bättre än inget” funkar på dom flesta sjukdomar men utbrändhet funkar inte så utan helt tvärtom. Varje sak du gör, om det så handlar om att gå ut med soporna, rasta hunden eller tömma diskmaskinen, leder till att du MÅSTE återhämta dig efteråt. Det kan bli en baksmälla utan dess like.

        När jag var som sämst i min utmattning fick jag välja om jag skulle rasta hunden eller duscha den dagen. Det fanns inte en chans att jag skulle klara båda två, och efteråt låg jag däckad i ett mörkt rum och tålde varken ljud eller ljus. Någon dag skulle jag tömma diskmaskinen men klarade knappt halva innan jag höll på att kollapsa.

        Utmattning är inte samma sak som depression och den botas på helt andra sätt. Det enda som kan göra dig frisk är återhämtning.

          Jag vet att en vän med utbrändhet åkte på retreat och blev hjälpt där. Tyvärr verkar just den kliniken ha slagit igen, men det måste väl finnas andra? Kan det vara något för din man, TS? Det måste ju vara lättare att ta hand om hushållet själv, om partnern faktiskt är borta och man inte behöver ta hand om denne också…

      Har ni råd att ta in hjälp med hushållet? Och söka vård privat? Vore bra med nån som kan bedöma kanske vad han kan och int ekan göra. Är man riktigt deprimerad kan man ibland inte orka med nånting men klart det blir jättejobbigt för ens partner. Kolla om det finns stöd för anhöriga?

      Jag har varit deprimerad och suicid men jag har aldrig krävt att min man ska fixa allt. Han har gjort absolut mest, men jag har ändå försökt för att han ska förstå att jag ser honom.
      Det finns ingen vårdpersonal som rekommenderar 0% deltagande i hussysslor. Depression är en sjukdom men ingen total förlamning, man kan tömma en tvättmaskin ibland. Vad gör han om dagarna?
      Jag tycker du låter som en fantastiskt partner som gör så mycket för din man, det är dock fullt förståligt att du blir knäpp.

        Du verkar tro att alla depressioner är som din? Det är klart att det inte är möjligt för alla deprimerade att fungera, t.ex. som i att utföra hushållssysslor eller se meningen med att äta. Men då brukar vårdpersonal förespråka inläggning.

          Oj, det tror jag verkligen inte?

      Lever exakt så. Camilla kanske kan ge dig min mailadress så kan vi höras mer där? Gervide (eller vad man nu ska skriva?)

      Låter som en sjukt jobbig situation. Vad gör han på dagarna, hur pass illa är det? Alltså, ligger han i sängen apatisk och inte äter etc eller scrollar telefonen, kollar serier etc? Är det det förstnämnda så försök få mer hjälp akut, kanske behövs även inläggning. Är det det senare så måste han faktiskt hjälpa till, be honom komma på några små arbetsuppgifter han kan sköta, det har med största sannolikhet även hans läkare informerat om, att det är bra med rutiner och att faktiskt göra NÅGOT så har han inga intentioner att ens försöka göra något litet varje dag så låter det faktiskt, ursäkta, som ren lathet. Vad hade han gjort om han levt ensam? Hur hade han fått mat i sig, vad hade han haft på sig? Och ÄR det faktiskt så illa att han legat i slitiga kalsonger utan dig så är han så pass sjuk att det liksom måste ligga utanför ditt ansvar, funkar ju inte att sköta en familjemedlem så, det blir för mycket.

        Han är inte apatisk. Han sover, äter, sitter vid datorn, spelar/ser på serier/film/Youtube.
        Jag ber honom (med gott om tid och utrymme) att göra saker, städa badrummet, plocka undan, dammsuga eller liknande. Men det händer inget, eller snarare dröjer så jag orkar tillslut inte se skiten och gör det själv. (Dumt kanske, jag vet) Men jag mår bättre hemma och kan slappna av om jag har fint och trivsamt runt mig. Så jag gör det mer för min egen skull, det är jag som vill ha det någorlunda städat hemma. Klassisk kvinnofälla. -jag bryr mig därför gör jag det.

          Låter tyvärr som en klassisk mansbebis

          Det händer inget från hans sida för att hab vet ju att gör han inget så gör ju du det åt honom. Snacka om att utnyttja ”må psykiskt dåligt” kortet. Låter mer som att du har stor lallande mansbebis hemma. Tjejer/kvinnor i alla åldrar sluta vara morsor/hemtjänstassistenter/ boendestödjare till era partners oavsett kön.

      Jag var inlagd på psyket en gång och vi tvättade ändå våra egna kläder där (fanns en tvättstuga). Säker på att det är nödvändigt för hans psykiska hälsa att göra absolut ingenting hemma?

        Inte direkt så att alla som är inlagda på psyk har exakt samma problem som TS man. Är man utbränd får man oftast höra av vården att man ska undvika typ precis allting för att hjärnan behöver vila, och då ingår även matlagning och tvätt osv.

        Tycker dock att TS man borde höra av sig till vården igen och be om hjälp, eller att TS själv kanske kan höra av sig till någon inom vården och be om tips

          Nej, och det där jag inte heller (han är ju inte ens inlagd). Jag skrev det som en fråga till TS, som är den som vet mer om situationen.

          Tror dock att hon som partner antagligen hade märkt det om han tillhörde kategorin som var i det närmaste apatisk? Fungerar ser verkligen att spela dataspel om dagarna om man behöver återhämta sig ett dygn i ett mörkt rum om man gått ut med soporna? Kanske skulle man pröva om hjärnan får lite mer återhämtning av att spela mindre isf, så kanske man orkar soporna ibland?

            *det har jag inte sagt heller

          De rekommenderar ju även att man inte sitter framför datorn, ser på TV eller håller på med sin telefon för att hjärnan ska vila, så om han slutar med det orkar han nog göra lite, men det måste vara enkla grejer som inte kräver initiativförmåga, typ här har du soppåsen, kan du gå ut och slänga den nu? Plocka i/ur diskmaskinen kan vara för krävande, men handdisk går bättre (om man slipper sortera disken). Dammsuga går inte, men putsa silver går om man får alla saker framlagda och bara behöver sitta och putsa dem. Det gäller att hitta enkla saker som inte tar lång tid att göra och som inte kräver planering, organisation eller initiativförmåga.

      Här är några tips.

      Att göra ett veckoschema. Kanske han kan dammsuga ett av rummen en dag och ett annat en annan dag. Ibland kan tanken på att dammsuga en hel lägenhet vara överväldigande om man kämpar med en depression.

      Förvara dammsugaren och andra städprodukter (exempelvis köksspray på köksbänken) framme och lättillgängligt. Det kan hjälpa din partner att inte skjuta upp uppgiften.

      Att komma överens om att han plockar undan efter sig allteftersom dagen går. Exempelvis diskar sin egen tallrik direkt o ställer in den i skåpet.

      Om du ser att han skjuter upp saker försöka få honom att prata. Säg till honom att du ser att han inte är i nuet. Säg att du vill förstå så gott du kan, be honom berätta hur han känner eller be honom välja en sak där och då som känns tyngst.

      Är han trött kanske ni kan ligga ner o hålla om varandra en stund.

      Kanske dammsugningen kan vänta? Säg att du gärna vill spendera mer tid med honom. Föreslå något ni kan göra tillsammans, eller fråga vad han skulle vilja att ni gör.

      Ge inte upp. ? En depression är högst verklig och påverkar alla i den drabbades nämsta krets, inte minst partnen. Det är inte ovanligt att en partner till en deprimerad också blir deprimerad, så vårda din egen hälsa. Sök hjälp, gå och prata med någon om du behöver.

    Ni som har en sambo som hatar julen-

    hur gör ni i december för att inte hela månaden ska förpestas? Jag sitter inte i den situationen nu, men för några år sedan hade jag en sambo som surade sig igenom hela månaden. Det klagades på allt, julpynt och tv-program. Varje advent och andra datum förstördes och det slutade med att jag städade bort julen före den 20 för att jag inte orkade lyssna på honom. Julafton behöver vi inte ens prata om.

    Hur har ni löst det? Man behöver ju inte vara Will Ferrell, men är det så svårt att inte släppa lös varenda negativ tanke?

      Men gud vad tråkigt beteende haha. Man behöver ju inte älska den men vad är problemet? ?

      Jag älskar julen och de jag dejtat som hatar julen har jag låtit bli att träffa under december om de surat. Men de har det varit klara med från början.
      Kom inte och skit i min födelsedag eller julen och tjata om ”kommersiellt jippo” för då får du jippo rakt upp i röven och blir singel i present.

      En del krav får man ställa. Jag ställer krav på omtänksamhet.

        Du låter dock inte speciellt omtänksam själv. Mest omogen och gapig (baserat på flera av dina kommentarer här).

        Jo, du är ju såååååå omtänksam själv när du förstör hemma hos dina kompisar.

          Hahahaha är du sekundärkränkt på något sätt? Har någon fryst ner dina bestick och nu är du arg?

          Åh du får fortsätta härja. Kom igen. Ös på. Jag kan vara din slagkudde ikväll om du har så mkt ont inom dig ❤️

            Fryst ned bestick ?

            Jag är så net suranonym, men ja, någon har fryst ned alla mina bestick. Fattar du vad vi fick leta innan vi hittade dem längst ner i frysen?!

      Respekterar min partners åsikt, tycker man får hata hur mycket man vill, aldrig varit med om att någon tjatar om det utan det är väl mest när det kommer till hetsen och det börjar närma sig julafton.

      Haha jag hatar julen men går inte runt och klagar – bara ignorerar den.
      Det här var en jätterolig fråga ??

      Nej men gud vad deppigt! Problemet är ju inte att han hatar julen, utan att han går runt och surar och sprider dålig stämning i en månad? Så kan man inte bete sig som vuxen. Låter som det är något annat som ligger bakom. Han kanske har något barndomstrauma kring jul som han borde ta itu med.

      Min sambo är uppvuxen med att ”det är inte så noga” ”behöver inte vara så speciellt osv” så han tycker typ ett paket köttbullar räcker för det ska kännas som jul. Jag är uppfostrad i ett hem där man firade stort och hela julen byggdes upp till julafton. Allt från pyssel, julbak, laga mat, handla, slå in klappar, hugga julgran, osv osv. Jag har helt enkelt sagt till honom att det är väldigt viktigt för mig. Kan väl fortfarande tycka det är tråkigt att han inte tar några intiativ men han är i alla fall positiv och hjälper till ?

      Jag har haft en sån sambo. Han ville inte fira alls, utan bara deppa. Ett år bad jag honom välja hur vi skulle göra. Det han valde var att vi åt köttbullar med snabbmakaroner, inte träffade någon och söp på en sunkkrog. Det är skönt att det är över.

      Det ska tilläggas att jag inte är någon som ”älskar julen”, utan jag vill bara ha det lite mysigt och äta gott i trevligt sällskap.

    Efter att ha träffat en kille i en och en halv månad, pratat varje dag, fått och skickat godmorgon-sms, haft dejter där vi glömt bort tiden och smått börjat göra framtidsplaner (typ att gå på den där specifika julmarknaden) så är jag nu ghostad. Jag känner mig nästan orimligt ledsen och det här har tagit hårdare på mig än något annat gjort på väldigt länge. Jag fattar ju att bakom den stabila, trygga och kommunicerande mannen som jag kände att jag hade framför mig så fanns det en emotionell förstoppad tönt bakom fasaden.

    Jag känner mig så jäkla lurad och obetydlig. Kan inte ni bara dela med er av era ghostingerfarenheter? Jag vet ju att jag inte är ensam om erfarenheten, även om det känns så just nu.

      Är så sjukt det där. Förståååååår inte hur man kan leka kär och mysig och sen bara dra?? Är ju så sinnessjukt. Har haft några sådana tillfällen och är liksom alltid lika förvånad. En kille bjöd med mig till Spanien till sin systers lgh pga så mysigt (vi hade setts ett par gånger med några månaders mellanrum) sen bara slutade han svara. Less på dessa fejkmänniskor.

        Låter så himla sjukt, båda era historier. Fattar verkligen inte… Har folk alltid varit så?

      Jag dejtade en kille i min klass på universitetet i flera månader, vi sågs flera gånger i veckan, jag sov hos honom och vi skrev hela tiden. Plötsligt slutade han svara. Såg honom med en annan tjej i klassen. Undvek mig på lunchen.

      Alltså jag grät i duschen i flera timmar första gången jag såg dom tillsammans. Kändes som mitt liv föll isär. Var så jäkla kär. Och han hade så underbar personlighet så att det kändes helt overkligt att han hanterade det på det sättet.

      Efter några månader slutade han hänga med henne, hon verkade lika hjärtekrossad som mig. Träffade honom ute en kväll, så sa han «varför blev det aldrig något mellan oss?». Då kunde jag inget annat än att garva och säga att han slutade svara på mina meddelanden. Han förnekade det?

      Lät mig inte luras igen. Nu är jag tillsammans med min drömkille, vi bygger hus och väntar barn. Han är singel och jobbar i någon småstad han flyttade till för jobbet och verkar inte direkt ha hittat sin väg i livet. Lite skönt ändå på något sätt.

      Sorry för wall of text ??

        Good for you! ”Happiness is the best revenge.” – R.E.M.

        Usch, jag känner igen mig i din reaktion. Har gråtit floder. Jag är också helt med dig i att man inte får ihop killens handling med hans personlighet. Jag kunde verkligen inte se att det skulle sluta så här

      Träffade en kille som var helt perfekt. För första gången kände jag att jag hittat rätt. Vi sågs intensivt och han pratade hela tiden om framtiden (där jag var inkluderad). Efter två månader sa han att han älskade mig tre dagar senare var jag ghostad. Var ledsen väldigt länge och tappade helt tron på män, men för att ge dig lite tröst så träffade jag min nuvarande sambo ett år senare och nu har vi varit tillsammans i tre år och har aldrig varit lyckligare. Så det finns bra män där ute!

        ❤️

      Jag har (tack å lov) aldrig varit med om det och har så svårt att förstå varför man gör så.
      Vad är det för ålder på honom?? Hur var det sista gången ni sågs/hördes?

        30+

        Som vanligt, väldigt kärleksfullt. Jag hade aldrig trott att det skulle vara sista gången

          Jag tror att det har med valmöjligheterna idag. Jag är äldre 😉 som du förstår. Men när det finns appar där du väljer människor på samma sätt som du väljer pålägg, det finns massor, är risken att man blir lite dum i huvudet…Förlåt, men jag tycker det är för lätt. Vill ha någon ikväll, bara att gå in på Tinder. Vill ha någon annan efter ett par månader för det kan finnas någon annan som är bättre (typ prova en ny sort flingor)

          Innan appar träffades man och blev tvungen att ge det lite tid, på att lära känna varandra. Man kunde inte göra slut på sms för det fanns inte, man kunde inte försvinna, för den andra visste vem man var. Du får försöka se de som att honom skulle du inte vilja ha, inget att hålla i handen när det krisar direkt. Kanske inte ge hela hjärtat innan du ser vem du har att göra med, försöka att bli mer bekant innan du gör det. Jättesvårt, jag vet. Du förtjänar bättre!

      Läs på om undvikande anknytning. Blev dumpad från den ena dagen till den andra, nykära efter några mån dejtande. Extremt märkligt och så chockerande, men förstår allt och hela vårt dejtande och relation sen jag kom över aninytningsteorin och läst massor om det. Du får se det som att du duckade en kula!

      Kan relatera så mycket. (Har skrivit om detta tidigare). Men träffade en kille i ett år, som jag genuint tyckte om såklart, och som det verkade som vi hade en genuin fin relation.
      I somras gifte han sig med någon annan, utan att jag visste, och träffade mig.
      Fick reda på det för ett par månader sedan, och är fortfarande halvt deprimerad och tänker på honom forfarande.

      Från att, som du, ses ofta, prata varje dag, skicka godnatt sms och vara en del av dens liv. Till att det successivt försvinner lite smått, och plötligt är personen borta.

      Förstår inte hur personer kan bete sig så mot andra, och speciellt inte mot någon man har ett känslomässigt band till.
      Känner mig också helt ensam i detta, men tro mig, du är inte ensam.
      Och du kommer ta dig igenom det. Fokusera på dig själv ett tag och gör det bästa för att du ska må bra igen❤️

      Wow, alla historier i denna tråd skulle kunna handla om en kille jag träffade för snart 7 år sen. Vi kan kalla honom för M. M tog mig med storm och jag kunde nästan ha gjort allt för att få hans bekräftelse – inte alls hälsosamt. Men vår connection kändes magnetisk, vi klickade så bra och vi hade en sådan stark passion. Jag blev nog beroende av honom. Lika ofta som M bekräftade sina känslor för mig så kunde han försvinna i flera dagar och jag undrade vad jag hade gjort för fel. Mot slutet sa M att han aldrig känt såhär för någon som han kände för mig och att han ville vara med mig. Veckan därpå sa han att vi inte längre kunde ses för att ”det inte är bra för oss”. Den natten rann tårarna hejdlöst, jag gick sönder.

      Jämt och ständigt har jag ältat över vad som hände, varför M sa så fina ord till mig men sedan avvisade mig. Jag har ältat det i år, ibland undrar jag fortfarande över vad jag upplevde under den här tiden (ni får gärna ge mig tough love och förklara för en trögfattad tjej).

      Något som hjälpte mig var några år senare när jag träffade Ms före detta kompis på krogen. Han kom fram till mig och sa att jag förtjänade så mycket bättre än M. Jag var tvungen att fråga vad den före detta kompisen menade och då sa han att M inte alls pratat om mig med respekt. M hade i princip sagt att jag var hans bitch som kom när M helst behagade. Även om det gjorde ont att höra gav det mig en chans att till slut komma över honom.

      Som tur har jag träffat en kille som på många sätt var motsatsen till M. Han behandlar mig med respekt och får mig att känna mig värdefull på ett hälsosamt sätt. Vi har idag varit tillsammans i 5 år.

      Åh kära nån jag går igenom nästan samma sak just nu, skönt att höra att man inte är ensam.

      För lite mer än 2 år sen matchade jag med en kille på Tinder och vi började prata, direkt hade vi kemi. Efter att ha bytt snapchat och pratat i princip varje dag i 1 år så frågade han mig om jag inte kunde ringa honom. Jag kände att det var lite spänt och nervöst från mitt håll, men jag ringde samma dag. Sen den dagen så hade vi kontakt varje dag och han frågade saker som indikerade på att han var intresserad av mig. Förra vintern sågs vi och jag tyckte det var så mysigt och det tyckte han med. Julen gick och vi sågs igen, favorit i repris liksom.

      Under våren hann vi inte ses och sommaren kom och gick. Vi hade kontakt varje dag och han sa titt som tätt saker som ”jag kommer alltid finnas för dig” och liknande smickrande saker. Jag litade på hans ord och enligt mig hade vi något. Men det tyckte nog inte han. För att för några månader sen skriver han att han träffat en tjej. Jag går in på hans Facebook och ser att de varit officiella i nästan två veckor utan att jag vetat något.

      Så ja, nu står man här med två förlorade år av nya roliga (sexiga..) kontakter och potentiella relationer och med en känsla av att ha blivit förödmjukad, lurad och förminskad. Det är det lite synd om hans nya tjej, hon har en pojkvän som väntade med att dumpa sina situationships tills det hade gått två veckor in i deras förhållande. Det speglar den ärlighet han visade mig i slutet av tiden vi hade kontakt, dvs ingen.

    Sanna Brådings senaste inlägg känns riktigt obehagligt. Shit vad hon outar sin son som uppenbarligen inte mår bra. Och så posta en gråtande selfie till det. Om hon nu behöver prata av sig om så känsliga saker så gör man väl det med familj och vänner privat och inte på ett öppet Instagramkonto med tusentals följare?

      Hon är totalt gränslös!

      Oooooj, varför gör man så mot sina barn!?

      Nej det är hemskt. Förstår att det är jobbigt och hon mår dåligt, men hon måste ju ta tag i det på annat sätt för sonens skull

      Tänkte också på det. Vet okända människor som gör likande i facebookgrupper med många tusen medlemmar för föräldrar till NPF barn. Tycker det är helt sjukt. En del måste förstå att barns integritet handlar om mer än fotografier. Att outa hela deras jorunal och all problematik de har i livet är generellt sett tolv miljoner gånger värre än att publicera en bild.

      Visst kan man behöva stöd, men då får man antingen vänd sig till en mindre krets, eller vara anonym.

      Bråding har själv stora psykiska problem och på detta även barn med npfdiagnoser. Hon behöver verkligen hjälp i sitt föräldraskap pga den enorma störda gränslöshet hon uppvisar mot sina barn. För att inte tala om den märkliga ostabila mångåriga relationen hon har till pojkarnas pappa. Han kommer och går som han vill klart som fan att det påverkar kidsen negativt samt skapar oro.

    Tips för er som gillar ”Gift vid första ögonkastet” så finns ”Married at first sight Australien” säsong 7 på tv4 play. Mycket intressant och lite smaskig serie ?

      Tack! Bra tips ska kolla imorgon ?

      Tack! Jag ska börja kolla på den i väntan på nästa avsnitt av den amerikanska version. ☺️

    Vad har hänt med Elin K? Har hon blivit sämre så snabbt?!

      Nog snarare att hon inte sagt i sociala medier hur dåligt hon mår tror jag. 🙁

        Hon sa för ett par veckor sedan att cancern sprider sig väldigt fort nu och framförallt på skelettet, därav smärtorna.
        Hon har även nyligen fått strålbehandling som kan ge nervsmärtor.
        Lider verkligen med henne. ?

          Stackars Elin! ?

      Gumman!! ?

      Jag funderade på samma. Hon har uppdaterat väldigt lite på insta på senaste tiden. Men enligt podden hade hon en planerad resa till Tyskland igen. Nu verkar hon vara inlagd med otroliga smärtor?

      Tycker vi alla går in och skickar lite kärlek till henne ❤️

        ? Så hemskt!

      Hon har tragiskt nog spridd cancer i ett mycket allvarligt stadie. Svårt att förstå att hon är så sjuk, när hon ser ut som hälsan själv. ❤️

        ???

      ?❤️

      Elin är ju så grundstark och vältränad så hon har ju orkat väldigt länge utan att det har synts hur svår sjukdomen är. Väldigt ledsamt att hon nu har det så tufft.
      Hjärtat brister av att se en så ung och i övrigt stark och frisk kvinna ha ont, och hon har förstås också oro och ångest.
      Önskar så att förloppet kan bromsas lite nu.
      Och att de hittar bra smärtlindring.

      Men har hon inte pratat om att hon ska få strålning på Karolinska innan hon åker till Tyskland? Är det inte därför som hon har lagts in? Eller har jag missuppfattat?

        Jag kanske har fel men jag tror inte att man läggs in för strålning. Jag förstod det som att hon har väldigt ont och jag tänker att hon då läggs in för att få smärtlindring.

        Jag hoppas att de hittar en bra smärtlindring för henne och att smärtorna snabbt går ner igen så att hon snart får komma hem igen ❤️ All kärlek till Elin just nu och jag är så jäkla imponerad av henne!

        Hon har fått strålning för över en vecka sedan. Man blir inte inlagd för det.

      Det är väl inte ett dugg konstigt med tanke på att hon har cancer som spridit sig? Det kan gå otroligt snabbt då. Det märkliga är ju att hon mått så bra så pass länge men senaste veckorna har hon haft ont.

    Är ganska ledsen just nu. Min pojkvän kan vara lite svår och det är lätt att råka säga fel sak och som han sedan blir arg och ledsen över. Vi hade en diskussion igår som jag trodde vi löst igår men idag är han kall och vill ha space. När jag nu tar upp om vi kan lösa det eller frågar om allt är ok så säger han bara att han inte orkar mer bråk och tjafs och vill inte prata med mig vilket gör mig så ledsen. Vet inte var jag vill komma mer än att ventilera lite…

      Ge han lite space!
      Hå ut träffa en kompis eller hå på bio själv.

      Men gud vilken drama queen! Skulle aldrig orka. Låter väldigt egoistisk och självcentrerad. Väx upp!

        Eller ännu värre. TS borde läsa om NPD. Hur mycket stämmer det in på honom?

          Den tanken har slagit mig några gånger…

            Om det stämmer in på honom ska du veta att det aldrig kommer att bli bra/bättre. Jag vet, min pappa har grav NPD, var tvungen att bryta helt med honom för att bli fri. Rekommenderar (för andra gången ikväll) Dr Ramani på YT, hon har stor erfarenhet av ämnet.

            Ska ett extra insta-konto och kolla in konton om narcissistic abuse.
            Det är jobbigt att ta in, men det är värt det. Lovar.
            Du har just beskrivit en klassisk narcissist misshandelscykel.

            Du är värd ett liv där andra behandlar dig som den fina person du är?

              Han är ganska stressad över olika delar av livet just nu bla jobb så tror att mkt går ut över mig. Ville prata igen nu och lösa det för känns mkt olustigt att vara här hemma när någon inte vill titta eller prata med mig. Fick svar att han måste vara för sig själv och jag måste respektera det för han håller på att bryta ihop av sin situation och att han inte har energi att ”prata” med mig och ta tag i våra problem som han tycker vi haft de senaste 3 åren (värt att tillägga samma sak som hänt nu har hänt tre ggr på två månader)

                Det har tyvärr inte blivit bättre under kvällen… han gick ut en promenad som han kom hem från precis verkar hög då han dansar loss i köket. Har nu lagt sig på golvet för att sova – frågade om jag fick hjälpa honom till sängen vilket jag inte fick då han klarar sig jävligt bra själv ska jag veta och här på golvet är det problemfritt och plågfritt – blev bara så ledsen av det här beteendet

                  Hoppas du trollar för det där låter helt sjukt.

                  Det är väldigt mycket flashback över många inlägg ikväll. Har även sett att flera trådstarter ikväll just finns på flashback. Stor trollvarning med andra ord

                  Oj, vad stört. Skulle bli lite rädd faktiskt. Gör slut, vem orkar med sånt där.

                Då får väl han dra då? Varför ska du gå runt som ett spöke i ditt eget hem med nån som ignorerar dig? Fy fan vad kallt. Jag och min man har också mått dåligt i perioder pga yttre faktorer men aldrig behandlade vi varann sådär!
                Förstår att man inte orkar prata jämt men man kan inte ignorera den andra.

        Men oj. Man får väl ha dåliga dagar?! ? Behöver ni inte få lite space ibland?

          Men verkar ju va mer än det, typ Höganäs personlighet?

            Hans..

      Låter utmattande att vara med en person som blir arg för vilket ord man väljer. Den typen av beteende att bli arg för orimliga saker och sen straffa dig med kyligt beteende är en stor varningsklocka.

      Om han inte vill ta bråk så kanske han skulle ta och rannsaka sitt eget beteende och vad det är rimligt att bli arg och ”ledsen” för istället.

      Klart man kan vilja ha space men då kan man säga att ”jag vill inte prata just nu, jag behöver tid för mig själv men jag ringer dig imorgon kl 12 så kan vi prata och lösa det då”

      Tycker han låter omogen om han tar åt sig och tjurar över det, men oroa dig inte.

      Jag tror att du behöver fundera över om förhållandet alls är bra för dig. Särskilt om sådana här situationer uppstår ofta.
      För mig ser det ut som att du blir psykiskt/känslomässigt misshandlad, och det brukar tyvärr inte kunna bli bättre.

      Ta hand om dig!

    Ni som pluggat två gånger i livet på högskolenivå, var det mycket svårare andra gången? Funderar på att helt byta bana och börja studera igen efter att ha varit hemma med barnen i snart fyra år. Tänker att hjärnan efter 30 inte är lika snabb och mottaglig för inlärning. Jag har alltid haft lätt för att lära mig, tänka logiskt och formulera mig i skrift, så kanske jag kan klara det ändå, inbillar jag mig.

      Nej andra gången var lättare! Har snart tagit mig igenom 3,5 år utan en enda underkänd uppgift eller en omtenta. Är också över 30 nu andra gången 🙂 har en annan treåring utbildning sedan tidigare, började den direkt när jag var 19 och det var mycket jobbigare. Olika på olika utbildningar såklart, men man är ju oftast på en annan plats i livet efter 30. Kör tycker jag!

      Nej, tvärtom. Jag var mycket mer allmänbildad när jag började plugga igen som 37-åring. Lycka till!

      Myyyyycket lättare andra gången. Ett annat lugn, en annan motivation och ett annat fokus.

      Första gången försökte jag liksom bli vuxen samtidigt, hitta en partner, hitta mig själv, festa, spexa osv. Andra gången var det bara att plugga liksom.

      Det var lättast när jag var ny och inte försökte halka efter. Sedan tillät jag mig misslyckas och då upptäckte jag att det var väldigt smärtfritt att misslyckas. Och sedan dess har jag misslyckats 😀

      Lättare andra gången

    Är det någon som har bytt från hus till lägenhet? Alltså inte sålt och sen flyttat till lägenhet utan gjort ett byte med någon som har en bostadsrätt? Är det ovanligt att göra så?

      Har precis sålt mitt radhus och ska flytta till hyresrätt. Upplever att det är lite ovanligt ja. Om man är yngre, äldre par gör väl ofta det när barnen flyttar ut. Men vem bryr sig, man ska göra det man känner är rätt för en själv!

        Nä nu läste jag slarvigt.. sorry. Aldrig hört om nån som bytt bort den man äger, visste inte att man kunde göra så.

    Hur funkar det här med bolån?
    Huset kostar 2.8 miljoner. Jag lägger in 1.4 miljoner kontant. Men jag får inte låna resterande…. Har man inte huset som säkerhet? Banken kan ju inte gå back utan huset är ju värt dubbelt så mycket som lånet? Jag har fast jobb även om det är inom handels så det inte är superduper bra lön.

      Det handlar inte bara om säkerheten för banken, men banker ska inte ge lån som verkar innebära orimligt hög risk för lånetagaren att lyckas betala månadskostnaden på. Och när de räknar ut huruvida du kan betala månadskonstnaden ingår förutom din situation (andra skulder, boenden, inkomst, barn osv.) även exempelvis möjlig räntehöjning. Banker har hamnat i blåsväder tidigare när de gett ut lån som inte ”borde” ha getts ut.

      Men om du endast gjort bolånekalkyler online hittils och de säger att du med lån kan köpa för endast säg 100-500k mindre än vad boendet kostar, boka en tid och kolla med dem istället. En bolånekalkyl är bara en ungefärlig mall, kan hända att de med din mer specifika situation skulle godkänna det du vill låna.

      Vad har du för inkomst?

      Har du inte fått svar från banken varför de inte vill låna ut?

    Vad var vi på Hanna T nästan dagliga inlägg om hur jobbigt det är att göra samarbeten och hur hon alltid måste unna sig att ”slänga sig på soffan” eller ”gjort sig förtjänt av en kväll framför TV” efter en tur till Rusta? Det känns så himla aningslöst.. Kanske bara är avundsjuk vad vet jag, men när man gör typ mer på en dag än vad hon gör på en vecka så sticker det ändå lite i ögonen med alla dessa inlägg..

      Ja de skulle få en chock om de försökte sig på ett vanligt jobb/liv ?

    Jag har ikväll fått 3 sms (sen blockade jag kontakten) med snapchat koder.
    Först ett längre sms med kod och sen två stycken med ”Snapchat code: xxxxxx Do not share it or use it elsewhere!”. Känns som någon typ av bedrägeri men kan inte bli klock på hur? Har inte snapchat, har inte haft på måååånga år, provade ändå ladda ner appen och ange ”glömt lösenord” eller liknande med mitt nr, och det finns inte kopplat, såklart. Någon med en gissning?

      Skulle kunna vara att någon försöker göra ett konto och skrivit in fel nummer, isåfall fungerar inte ”glömt lösenord” för kontot är inte skapat än eftersom det måste verifieras via en specifik länk via email eller i appen där personen försöker skapa konto.

        Ja kanske men märker man inte det eftersom man inte får något sms?

    Någon som minns Helena som brukade kommentera här? Först försökte hon få barn, sen gjorde de slut och hon träffade en yngre ”james” och de fick en bebis? Undrar hur hon mår och hur de har det.

      Länge sen, men är det hon som brukade hugga ner julgran från andras mark? ?

        Tänkte på henne idag när jag kollade på Sunes Jul, avsnittet när de stjäl en gran ??

        Det är ju långt ifrån ovanligt att folk hugger ner granar på andras mark? Ser inte varför man ska bli lynchad för det ?

          Gjorde vi alltid i min familj när jag växte upp.

          Here we go again… Det var bland annat hennes argument och det är inte vanligt, därav allas reaktion

          För att det är olagligt? Och förstör för markägaren

      ?-tjuven?

        Men släpp det. Hon skrev en sån grej sen kunde hon ju inte skriva ngt mer utan om att bli mobbad om granarna

          Håller med, inte konstigt att folk slutade skriva under sina nick här.

          Eller hur!!!
          Sen gnäller folk över att man inte skriver med samma nick eller unikt nick… undrar varför?

      Jag minns henne. Hon har inte bloggat på två år men här är det senaste som jag läst. Barn blev det! https://vagentill.vimedbarn.se/