Den här texten är inte lätt att skriva.. men ni kanske märkt att jag varit väldigt frånvarande. Jag hade inte tänkt att skriva något förrän vi flyttat isär, men nu har det gått mer än ett halvår sedan vi beslutade oss för att göra slut. Vi fick ju problem med stammarna i lägenheten lägligt nog, så vi bor nu i en ersättningslägenhet och inväntar att vår lägenhet ska bli klar så vi kan sälja och köpa en varsin. Vi trodde det skulle vara klart nu till våren, men icke, vilket varit tufft. Vi har hängt ihop i över 5 år och Niclas känner mig som ingen annan. Vi älskar varandra, men kärleken finns inte kvar.. Vi har försökt och försökt men kommit fram till att det inte går. Det har varit ett väldigt lugnt uppbrott, vilket ni kanske kan förstå eftersom vi bott ihop utan att vara ihop i över 6 månader ? Det jobbigaste tycker jag är tanken på att vi inte kommer vara en familj. Att behöva förklara för Elsy.. 🙁 inte kul ? det var ju inte så här vi ville att det skulle bli ❤️ men vi har fått världens finaste dotter och vi kommer göra allt för att hon ska må bra! ❤️ även om jag och Niclas är olika på SÅÅ många plan haha, så är vår kärlek till Elsy exakt lika stor. Jag älskar Niclas och jag ville att han ska vara lycklig! Och jag älskar (för det mesta ?) mig själv och jag vill också vara lycklig. Man lever bara en gång ❤️ ta hand om er. // Ellen Bergström
Dessa 5 år med Ellen har varit underbara och fantastiska, samtidigt som det tidvis varit tufft och utmanade. Vi har haft en stark kemi och försökt bli kompatibla på bekostnad av vår kärlek. Jag har vuxit mer som människa under dessa 5 år än vad jag gjort under hela mitt tidigare liv. ❤️ Det finaste vårt förhållande skapat är ett nytt liv, Elsy. Det var det här som var meningen. Inget håller för evigt. Vi valde själva att avsluta förhållandet innan förhållandet avslutade oss, vilket gjort att vi har en fin vänskap och kunnat bo tillsammans i 6 månader trots uppbrott. Jag är så tacksam för att vi valde att gå med varandra under dessa 5 år. Tack för allt Ellen ❤️❤️ // Niclas Lij
Igår offentliggjorde Ellen Bergström och Niclas Lij att de valt att gå skilda vägar efter fem år tillsammans.
De skriver så underbart fint om varandra och om kärleken till dottern Elsy, och trots att deras relation tog slut för ett halvår sedan så har de kunnat bo ihop under den här tiden.
De älskar fortfarande varandra, men kärleken finns inte kvar och de valde att avsluta förhållandet själva, innan förhållandet avslutade dem.
Enligt Ellen har de försökt och försökt men kommit fram till att det inte går, menskrivet att uppbrottet gick lugnt till och att det därför fungerat att bo ihop utan att vara tillsammans. Eftersom de fick problem med stammarna i sin nya lägenhet så bor de just nu i en ersättningslägenhet i väntan på att deras gemensamma boende blir klart.
När det sker ska de sälja den och köpa varsitt boende.
❤️❤️
Föregående inlägg 
Hur kan man ge upp så lätt när barn är inblandade? Varför är dom inte en familj som dom vill vara? Förr i tiden höll man ihop … fattar inte varför par gör slut om det inte är våld/missbruk osv. Kämpa för barnen å kärnfamiljen hon påstår vilja ha. Men det är tydligen högre prioritet att känna pirr för nån ny.
Förstår inte heller. Antar att det finns mer ”to the story”, som de klokt nog väljer att hålla privat i detta sårbara skede.
Jo men eller hur. Det kan ju finnas hur välgrundade orsaker som helst, som man ändå (vettigt nog) inte vill dela offentligt. Det har vi verkligen ingen aning om.
Hur vet du hur ”lätt” det är eller har varit? Exakt hur vet du hur andra har kämpat? Ärlig fråga!
För samtidigt är detta inte 1850-talet när man höll ihop för gården, geten och stolthetens skull. Vi är moderna människor som sätter sig själv först för att vi idag klarar av att leva så. Jättegulligt med tänk om kärnfamilj men tror helt ärligt dottern kommer må bättre om både mamma och pappa mår bra. Att leva i en relation man inte är lycklig i gynnar ingen. Klart man ska tänka på barnen men man ska inte sluta leva sitt eget liv för det.
Du tror det helt ärligt. Kolla statistiken istället för att tro. När barn sätts till världen prioriteras dom först, inte mamma å pappas kåta lustar. Behövs mer moral i samhället. Vad är lycka? Familj. Om man påstår sig vilja ha kärnfamilj så kan man ju inte ge upp för att attraktionen slaknat. Helt orimliga förväntningar att tro man ska va kåt nonstop på isn partner livet ut. Hemskt att se så många av er sätta er njutning framför barnens bästa.
Men då kan ju alla ni som vill leva kärlekslöst för resten av era liv göra det, och så kan de som inser att man själv måste vara lycklig för att ens barn ska bli det få lov att separera ??
Kåta lustar
hahahahah
Är du på riktigt Anna, 50-talet ringde och du svarade.
Fast varken Ellen eller Niclas skriver väl om ”kåta lustar” eller ”attraktion”?
De skriver att ”kärleken har tagit slut”. De kanske bråkar hela tiden, inte kommer överens, men att det fungerade att bo ihop när de väl fattade beslutet att inte längre vara ett par?
Tycker att du drar väldigt mycket egna slutsatser här.
Du får jättegärna hänvisa till den statistik du nämner. Sen kan jag tycka att ditt synsätt är väldigt inskränkt. ”Vad är lycka? Familj”. Kanske för dig, ja. Och vad härligt för dig att du ser familj som lycka. Men i takt med samhällsutvecklingen har vi människor kommit till att bli mer individualistiska. Alla förknippar inte ”kärnfamiljen” med lycka, precis som du gör. Alla är olika och finner lycka på olika håll. Jag har en vän som lever ensam, inga barn och ingen partner. Hon planerar inte heller att skaffa det då hon trivs som allra bäst för sig själv. Jag har andra vänner som lever som en ”kärnfamilj” som mår betydligt sämre än vad min ensamma vän gör. Jag tycker inte att du har några konkreta belägg för ditt argument. Och att separera innebär verkligen inte att sätta sin egen njutning framför barnens bästa. Om du har förmåga att vrida och vända på hur världen fungerar, så kanske du kan inse att allt inte är så svart eller vitt. Det finns ingen universell sanning. Hur vet du att deras separation inte var för deras barns bästa? Varje familjesituation är unik. Det viktigaste för ett barn är att ha en trygg och stabil miljö där de kan växa upp och utvecklas. Om föräldrarna inte mår bra i sin relation kan det påverka barnets välbefinnande och kan skapa en osäker och otrygg miljö för barnet. I vissa fall kan det faktiskt vara bäst för ett barn att föräldrarna separerar om det innebär att båda föräldrarna blir lyckligare och kan ge barnet mer stabilitet och kärlek även om de inte lever tillsammans. Och jag har levande bevis på detta!
Hahah skrattade till högt av inledningen!
(Geten)
Känner du dom? Har du insikt i deras privatliv? Dessutom kan det skada barn att behöva växa upp med föräldrar som endast håller ihop för barnens skull.
Ja gud ja! Det var så mycket bättre förr när kvinnor inte kunde skilja sig även om mannen hade 32 andra kvinnor vid sidan och man hade alternativen att ta med barnen ut på gatan eller bo kvar med svinet för barnens skull.
Men gud Anna, vad trångsynt av dig. Menar du att man måste hålla ihop trots att attraktion saknas? Att man ska offra ett liv helt utan sex som är ett av de allra största behoven i en människas existens? Hur bra mår föräldrarna psykiskt av det tror du? Och hur bra kommer deras barn må av att föräldrarna lider och långsamt blir deprimerade? Nej du. Barnet klarar sig bra trots att föräldrarna bor isär och föräldrarna i sin tur får en ny chans till lycka, kärlek, sex, livslust, inspiration, glädje.
Ett annat alternativ (och såsom jag skulle vilja leva) är ju annars att man bor ihop som en familjeenhet, men där båda föräldrarna har ömsesidig tillåtelse att ha andra relationer samtidigt och rätt till ett eget känsloliv som inte BARA innefattar den man bor med. Men det verkar vara alldeles otänkbart i konservativa Sverige, så då tycker jag Niclas och Ellen gör helt rätt.
Fast söker man ständigt efter pirr kommer ingen relation hålla.
Därav att mitt andra alternativ om fri kärlek men i familjekonstellation är att föredra?
Vem har bestämt att relationer måste hålla? Och hur länge har denna rättvisekommité bestämt att relationer måste hålla? Till döden?
Enligt vissa forskare är människans relationer cykliska på en period av ungefär tre år: för att ha tid att bygga upp en attraktion, ett band, att vara ett par under graviditeten och ett team under den första tiden. Sen ÄR det menat att vara goodbye.
Sen visst- vi är mer ”bildade” idag (läs: har mer sociala regler som någon man på 1850-talet intutat i oss om äktenskap etc), men om du ska kämpa hela livet mot en naturlig drift så är det inte konstigt att psykisk ohälsa är så otroligt vanligt.
bryr mig bara om barnets bästa
det bästa är förstås inget barn alls för barn kan lida även med perfekta föräldrar
Om det är sex o pirr som är det viktigaste i livet kanske man ska skippa det där med att skaffa barn.
Varför?
Lite motsägelsefullt i sig ? VAD är det som är så konstigt med att kärleksrelationer tar slut? Är som med alla andra relationer, man växer ifrån varandra, träffat nytt folk, får andra prioriteringar.
Du får gärna stanna kvar i en relation utan sex och pirr, men se inte ner på de som gör andra val än dig.
Gå inte in i ett förhållande o skaffa barn om du bara vill ha pirr
För att?
Jag har valt att leva helt utan sex nu när mitt barn är litet. Det går alldeles utmärkt och jag mår fin-fint. Jag sätter nämligen barnet främst!
Hahaha vilken korkad kommentar! Du är medveten om att man kan uppskatta sex och samtidigt prioritera sitt barn först?
Shit vad många gammalmodiga nuckor det verkar vara här! ?
Vad förnumstiga folk är.
Fint att det fungerar för dig, men det gör dig varken till en bättre eller sämre förälder än de som vill fortsätta ha sex med sin partner efter barn. Himla märkligt att tro att man behöver gå i celibat för att sätta barnet främst.
Anna, jag tycker det är fantastiskt att människor är sanna med sig själva. Att fortsätta bara för att man har barn ihop är att skapa 2 bittra föräldrar. Det tror jag inte någon unge vill leva i eg.
Det viktigaste man kan göra är att skiljs är att göra det rent och snyggt. D Ä R får man lägga sig ner platt och göra alllt f att lyckas så barnet kan vara tryggt. Det är den enda skyldigheten man har anser jag.
Fast nja. Enligt mig hellre två föräldrar som mår bra isär, än två som inte gör det ihop. Så i längden blir ju alltså detta beslut bäst för Elsy ändå. Kan inte tänka mig att många familjer har det bra när föräldrarna har en kärlekslös relation.
Fast de älskar ju varandra skriver de? Elsy hade nog föredragit att hennes föräldrar höll ihop.
Det finns en massa människor som jag älskar (familj, vänner) men som jag absolut inte vill bo ihop med eller för den delen ha en kärleksrelation med.
Ge upp så lätt…Vad vet du om det? Din kommentar är bara korkad. Du får ta del av en text de skrivit på sociala medier, så länge du inte känner dem privat har du ingen aning om hur de har det.
Tänker likadant, Ellen skriver ju som sagt att dom försökt och försökt. Dom har varit sambos men inte ett par i ett halvår, det är inte heller att ge upp lätt. Skulle säga att det är ett försök i sig (mindre ”press” om man inte ser sig som ett par) men också ett sätt att ge dottern en mildare övergång till att mamma och pappa kommer bo på olika håll.
Det handlar ju inte om att man frivilligt höll i ihop förr i tiden. Det är inte länge sedan kvinnan äntligen kunde slå sig fri både ekonomiskt men också pga religösa skäl. Det klart man ska gå skilda vägar om kärleken inte finns kvar.
Hon skriver dessutom att dom älskar varandra men att Kärleken försvunnit. Tror man verkligen att man kommer att gå runt och vara kär resten av livet? Nej, kanske skulle man tänkt på det innan man skaffar barn!
Så enligt dig får man inte skaffa barn om man inte är tusen procent säker på att man ska vara tillsammans hela resten av livet? Herregud. Inte konstigt att förstagångmammor bara blir äldre och äldre när de har den där skeva idiotipressen på sig från folk som dig.
Hur vet du att det var lätt?
Jag vet inget om deras förhållande specifikt men har en allmän kommentar. Är strax över 40 och ser så många skilja sig just nu runtomkring. Antingen har mannen varit otrogen ? eller så har ”känslorna försvunnit”. Kanske har man provar parterapi typ 2 ggr. Sen är det slut, ajöss och hej varannan vecka osv. Vad förväntar man sig av livet, av en livslång relation (är väl åtminstone grundtanken när man gifter sig)?
Vad är ”gå med varandra”?
Gå med varandra genom livet tolkar jag det som.
Det känns som att ”alla” går skilda vägar idag. Lite läskigt för en själv som är singel och utan barn men som vill ha en man och eventuellt barn i framtiden, ett varannan vecka-liv är det sista jag vill ha.
Jag tror den stora problemet är att man säger ”känslorna försvunnit”, men ofta har dom förändrats och man måste finna varandra där också.
Träffade min man när jag var 17, nu nästan 20 år senare är varken han eller jag samma person som då. Dom känslorna vi hade i början har inte försvunnit, men dom har utvecklats med oss.
Sen tror jag också många förväntar sig att det ska vara pirr livet ut, men det går (för oss iallafall) i perioder det också. Ibland känner man sig som nykär, ibland mer som ett bra team. Och det krävs jobb, jobb, jobb. Jag tror att det är i motgångar man växer. Oavsett man har motgång mellan varandra, eller ska möta en utifrån gemensamt.
Kom på en lite löjlig metafor men förhållandet är som en bil. Den måste köras regelbundet, servas, tvättas, besiktigas och byta delar. Ju mer man vårdar den desto längre håller den.
Kan inte hjälpa att jag blir lite ledsen varje gång jag hör om par som skiljer sig när det finns barn i bilden.. Var själv ett skilsmässobarn och det var verkligen en stor sorg för mig, trots bråk mellan mina föräldrar. Är kanske ärrad från den tiden. Känslan av maktlöshet och sorg när ens föräldrar inte längre älskar varandra sitter djupt ?
Man kan ju inte tvinga föräldrar som inte vill vara med varandra att stanna skulle inte varit bra för dig heller
Självklart inte ? Säger bara att det kan vara väldigt jobbigt som barn att gå igenom. Man har inte hela bilden/all logik som barn och min högsta önskan var länge att mina föräldrar skulle bli tillsammans igen. Ville inte ge upp det hoppet. Och när jag tänker tillbaka på den lilla tjejeb blir jag lite ledsen.
Och den lilla tjejen hade kanske blivit ännu mer ledsen om dina föräldrar hade bråkat hela din barndom, då hade du kanske skrivit om det nu istället
Jag menar inte att jag önskade att de skulle leva ihop och bråka och vara olyckliga. Min högsta önskan var att de skulle börja älska varandra igen och vi skulle vara en lycklig familj, såsom det hade varit en gång.
Är jättetydligt hur du menade. Tror vissa inte bara vill ta in hur ett barn faktiskt kan uppleva en skilsmässa
Tack! Började undra om jag verkligen skriver så otydligt ?
Den hemska tragedi som ni moraltanter utmålar att alla skilsmässor innebär har väl förmodligen påverkat massa barn. Om de hela tiden ser vissa vuxna som säger ”oj oj stackars barn vad HEMSKT med skilsmässa mellan mamma och pappa” så är det klart det blir ett trauma. Varför inte istället göra det till ett firande om det nu är en lycklig separation? Fira kommande kärleksmöjligheter med barnet istället. Prata om det som en bra sak! Det är ju inpräntade dammiga förlegade samhällsnormer om ”kärnfamilj” som gör att vissa barn automatiskt tänker att en separation är det hemskaste som kan hända. För att folk som du sprider den bilden.
”För att folk som du sprider den bilden”. Jag delade MIN erfarenhet av att som barn gå igenom mina föräldrars skilsmässa. Det var en stor sorg för mig och jag kan inte ändra det jag kände för att du tycker det. Det är min sanning och jag har inte sagt att alla skilsmässor är hemska tragedier för alla barn.
För mig hade din approach snarare gjort skada tror jag. Ett barn går igenom något otroligt jobbigt men möts av vuxenvärlden med ”Nej det finns inget att vara ledsen över, kom nu så FIRAR vi dina föräldras skilsmässa!” Snacka om att förminska ett barns känslor.
Jag ser faktiskt inget konstigt med att fira det. Det är ju bara olika sätt att se på en livshändelse (att samhället lyfter fram det positiva mer än det negativa) och det kan man ju absolut påverka. Tänk om vi skulle byta synsätt på födelsedagar och trycka in i barnen att ”nu är mamma/pappa ett år närmare döden”. Allt handlar om vilket perspektiv saker sätts i.
Självklart ska man inte förminska ett barns känslor. Man pratar och går igenom alla olika känslor med dem. Det jag menar är att det som förstör är om normen i samhället ska vara att ”separation är en katastrof” så är det klart barn automatiskt kommer gå till de tankarna. Och det är onödigt och gynnar ingen.
PS. Det var inte dig jag syftade på när jag skrev ”folk som du” utan Anonym.
Men vad sjukt, nog för att det kan vara bra för barnen i längden men att fira?! Håller med Zoe, snacka om att förminska barnens självklart negativa känslor för de kommer ju komma av en separation inom familjen, oavsett omständigheterna.
Klokt av dina föräldrar att skilja sig när de inte älskade varandra längre. För barn att växa upp i och på nära håll leva i en kärlekslös familj är fruktansvärt.
Men är du trög, personen delade ju med sig av sin synvinkel av hur det är att vara skilsmässobarn.
Tilltalar du människor på det här sättet även i verkliga livet?
Jag är också skilsmässobarn och jag hade absolut inte velat att mina föräldrar fortsatte ihop. Minns det som en lättnad när dim berättade att dom skulle skiljas för då skulle det äntligen bli slut på bråken. Och då var jag runt 4-5 år.
Exakt så.
Samma här. Jag var dock äldre än så och tyckte det var skönt. Var lite ledsen över att välja vart jag skulle bo i början enligt mamma. Själv har jag förträngt mycket.
Skönt att det var så för dig ? Jag delade bara min erfarenhet och säger såklart inte att det är så för alla barn.
Var du fyra år och minns känslan av lättnad att att få information om att dina föräldrar skulle skilja sig? Känns tidigt att ens kunna ta in vad det innebär innan det trätt i kraft.
Det är ju väldigt olika. Jag avskydde att mina föräldrar var ett par, det ärrade mig så otroligt mer än deras skilsmässa. Dom var giftiga tillsammans och skadade oss barn och gav ärr som fortfarande sitter i.
En skilsmässa är ibland verkligen det bästa kan kan göra för sig själv och sina barn
Håller med!
Jag är också skilsmässobarn och det har inte varit någon biggie för mig. Fick en låtsasmamma och en låtsaspappa tidigt som berikat mitt liv och som jag genuint älskar ?
Ja okej men glöm inte att det finns barn som far illa av det också, bara för att ni har en solskenshistoria betyder det inte att alla barn känner som ni gjort.
Såklart är det så, men allt fokus är ju på hur hemskt det är för barnen att slippa bo med två bråkande och olyckliga föräldrar. Det kan finnas fördelar också.
Och alla far inte illa.
Fast så kan man ju tänka i alla situationer? Det finns ju fyra scenarion i detta;
1) Förlädrar olyckliga med varandra skiljde sig och barnet tog ingen skada.
2) Föräldrar olyckliga med varandra höll ihop och barnet tog ingen skada.
3) Föräldrar olyckliga med varandra skiljde sig och barnet tog skada.
4) Föräldrar olyckliga med varandra höll ihop och barnet tog skada.
I alla dessa fyra scenarion hittar du människor.
Så man kan inte säga: ”Bara för att det var så för DIG så gäller det inte ALLA!”
Det vet alla. Men man får väl berätta om just sin egen historia ändå?
Mina föräldrar valde att fortsätta vara gifta trots mycket bråk på den nivån att jag önskade att de skulle skiljas när jag växte upp. De är fortfarande inte speciellt trevliga mot varandra och häromdagen sa mitt barn att ”mormor och morfar skriker alltid på varandra ”. Det värsta var att jag har blivit så van vid detta att jag knappt reagerar längre, men när hon sa så så blev det att jag stannade upp och insåg att det stämmer . Jag tror att de skulle blivit mycket lyckligare om de levt ensamma eller med någon annan, men efter 40+år ihop känns inte det som om det kommer att ske. Jag tror heller inte att man är en bra förebild för sina barn om man bara härdar ut.
Samma här. När jag växte upp var min högsta önskan att mina föräldrar skulle skilja sig. De var inte lyckliga med varandra öht, var alltid sura och bittra. När de väl skilde sig blev de som helt nya människor med en helt annan livsglädje.
Jag är också skilsmässobarn och relaterar mycket till det här. Även om jag vet att mina föräldrar har det bättre på varsitt håll och att det var bra att det blev som det blev (det är 18 år sedan de skiljdes), får jag alltid ångest när jag hör om par som skiljer sig/separerar. Känslan och såren sitter kvar. Jag har en sjukt romantisk bild av kärnfamiljen och föräldrar som håller ihop. De familjerna är sammansvetsade på ett helt annat sätt och det drömmer jag om att kunna ge min dotter. Såklart ska man separera om det är ohållbart och inga barn är glada i familjeförhållande med mycket bråk, men jag tror alla barn vill ha föräldrar som älskar varandra.
Barn kan inte få allt de vill tyvärr. Och ja, du har nog en sjukt romantisk bild av kärnfamiljen- som många andra tyvärr. Bättre att acceptera att kärnfamiljen är ett socialt påfund som inte fungerar i praktiken. Tråkigt att höra att du mått dåligt♥️
Vadå inte fungerar i praktiken? För väldigt många fungerar det ju.
Det finns alltid undantag, om än få.
Ja eller hur, som om familjer där man separerat skulle fungera bättre i praktiken? Det kommer ju också med massor av utmaningar.
Åh jag har också en romantiserad bild av kärnfamiljen.. och att ge den tryggheten till mina barn inser jag är jätteviktigt för mig. Obs säger inte att det per automatik innebär trygghet att ha föräldrar som lever ihop, men i min bild av kärnfamiljen så är det så. Vill antagligen ge mina barn det jag sörjde att jag blev av med som liten.
Linnea och Zoe (och eventuella andra här som som barn upplevde en stark önskan att föräldrarna skulle bli ihop igen); får man fråga hur era föräldrars relation var efter att de skilt sig? Tänker på det praktiska – gjorde de mycket saker ihop efter skilsmässan, eller blev det att ni på födelsedagar, jular osv endast träffade en förälder och då saknade den andra mycket? Tror ni att ni hade känt er mer ”tillfreds” med skilsmässan om ni hade gjort fler saker ”ihop som en familj”?
Frågar i egenskap av förälder som funderar på just detta – lever i en relation där kärlekskänslorna svalnat men vänskapen är stark, och jag funderar mycket på vad som är bäst för barnen osv. Tycker därför det är intressant att höra om era föräldrar hade kunnat göra något annorlunda för att ni skulle fått en bättre känsla, eller om ni tror att ni hade haft samma känsla angående skilsmässan/relationen oavsett hur situationen hade sett ut under resten av uppväxten. Hoppas ingen tar illa upp av frågan! <3
Jag var 11 när min pappa kom hem och berättade för oss att mamma inte ville vara tillsammans med honom längre. Då var det en chock och pappa var också chockad. Men de bestämde sig sen för att kämpa för det och efter 1 år av parterapi utan bättring kom skilsmässan och då var jag mer förberedd. Så egentligen har det inte varit särskilt traumatiskt för mig, mina föräldrar bråkade inte så mycket, vi var en klassisk medelklass-familj i villa. Och i efterhand så fattar jag ju varför de inte är tillsammans, för de är väldigt olika varandra och har olika ambitioner och intressen.
Det har aldrig varit bråk och tjafs mellan dem efter skilsmässan heller – men jul och födelsedagar har varit uppdelade. Däremot har vi kunnat fira studenter, examen osv. tillsammans vilket jag såklart är glad för.
Men för att svara på din fråga, så tror jag det är bra om man har en gemensam plan för hur man berättar det för barnen. Att göra saker tillsammans även efter skilsmässan är en fin tanke, men jag tror det blir svårt så fort en av föräldrarna träffar någon ny. Men det kanske funkar i en övergångsperiod.
❤️❤️❤️
Skillnad dock när barnet är så liten, hon kommer inte minnas något annat.
Så härligt när man kan avsluta på ett moget sätt som gör det enklare för barnen ❤️
konstigt att man lever så lyckligt och lätt i 6 månader som uppbrutet par….verkar ju i deras texter finnas massa kärlek.. förvisso kan det ju vara kompiskärlek och lättare när man väl bestämt sig för att bara vara vänner…
Men de gör ju helt rätt om de inte har någon kärlek på det viset för varandra, då finns heller ingen attraktion.
Så ja de verkar ju gjort rätt o verkar i texterna må bra 🙂
Det här konstiga fenomenet med att publicera ”lyckliga” bilder tillsammans med en story om break-up
Tycker också det är rätt många som 1 vecka innan de bryter upp och lägger upp breakupstorys lagt ut om hur mycket dom älskar varandra osv. Blir så konstigt.
Men det är ju trevligt att de har så roligt och har så mycket kärlek för varandra efter breakups.
Och att de hyllar varandra och tiden tillsammans och varandra.
Det är ju roligt. Jobbigt om det är tvärtom.
Jag är väldigt förvånad med just det här paret, ett av dom få jag trodde skulle vara ”förevigt” ger mig mer bevis på att riktig kärlek som varar föralltid knappt finns
Jag tycker inte man ska hålla ihop bara för barnen om man verkligen inte klarar av varandra men det är något fel när ingen klarar av att ha en relation i mer än några år tills dom tar slut ?? I denna relationen känns det som det fanns så mycket å byggs på med inga svåra omständigheter
Men kan ju ha hänt mer bakom kulisserna som vi inte vet..
Nu är ju detta ”kändisar” och bland kändisar upplever jag att förhållanden oftare är korta, passionerade och inte så genomtänkta. Kanske för att många kändisar lever ett väldigt ovanligt liv. Kanske för att många är rätt narcissistiska. Det är väldigt vanligt att få barn med nån man precis träffat och göra slut när barnet fortfarande inte lärt sig gå.
I min värld är det helt sinnessjukt. Och jag känner ingen i mitt verkliga liv som går så all in i en relation men också kastar bort den så lätt. Jag tror inte du behöver vara orolig utan se dig om i den riktiga världen istället för att titta på kändisar.
Ellen och Niclas verkar ändå skiljas som goda vänner och med Elsys bästa som första prioritet. Hon är älskad av båda sina föräldrar och det är huvudsaken. Det är så mycket värre när föräldrar bråkar och är osams vid skilsmässor och det går ut över barnen, speciellt när det uppstår en bitterhet som forsätter i alla år.
Att vara skilsmässobarn behöver inte vara negativt för barnet. Jag hade inte haft mina fina halvsyskon om det inte vore för att mina föräldrar skilde sig.
Inget varar förevigt säger Niclas.. vissa förhållanden gör faktiskt det dock.
Jag tycker inte man ska vara tillsammans om man verkligen inte trivs eller man bråkar framför barnen men dom skaffa ett barn ganska nyligen och kan inte ens hålla ihop till barnet är 5. Ja jag är lite dömande
Eller hur det finns massor med lyckliga förhållanden som varar för evigt, så konstig kommentar av honom.
Ja jag tyckte det var märkligt. Kärlek kan absolut vara förevigt (så länge man lever..) det är ju mer ovanligt dock speciellt i dagens skilsmässa era.
Skaffade de barn typ direkt när de blev tillsammans?
Dom hade väl vart tillsammans ett år eller två ?
Nä, de hade varit tillsammans i typ två år
Typ gravid efter ett år då.
Det är ju ganska tidigt…
Vad spelar det för roll?
Tror personen menar att det är en stor omställning att skaffa barn. Har man då bara varit tsm ett år, då känner man inte varandra speciellt väl, och om man lägger till sömnbrist, irritation, nya okända roller som mamma och pappa osv osv osv. Klart det är tufft jämfört med par som varit tillsammans i kanske 7-8-9. Men allt är relativt såklart (!!!!)
Dessa bieffekter av graviditet och bebis kan komma som en chock oavsett hur lång tid man har varit ett par, det är jag levande bevis för. Har tänkt tanken många gånger att det hade varit enklare att vara nykära för då har man partnern på en piedestal ännu. Det finns för- och nackdelar med att känna varann utan och innan ?.
Någon relationsterapeut skrev för en tid sen något i den här stilen: om man inte dealar med sina problem, så kommer det gå likadant för nästa relation. Man kommer att upprepa samma mönster. Gräset är inte grönare nästa gång.
Det vill säga efter att de två-tre första åren gått förbi, så dyker samma problem upp igen. Om man annars har en bra relation och älskar varandra, så finns det egentligen ingen vettig orsak att lämna, eftersom du hamnar i samma situation igen. Titta inåt istället.
”Vi älskar varandra, men kärleken finns inte kvar”, räcker det inte med att älska varandra? Eller måste man känna sig kär hela tiden? Jag tänker att om man har varit med varandra länge så finns det väl en djupare kärlek, och sen ett barn på det också. Tror inte att man kan förvänta sig att man kan ge en massa kärlek till varandra då, men jag kanske har fel.?
Men eller hur! Folk är alldeles för beroende av känslan av att vara nykär, tragiskt
Ja, det känns som en väldigt naiv och barnslig inställning till relationer. Att känna sådär efter fem år, och ändå välja att gå isär..? Lycka till med att hitta något bättre!
Jag tror det är ett av problemen folk tror man måste ha pirr i magen och vara nykär det är inte realistiskt och då får man konstant byta relation för att uppleva den känslan..
Det är lite synd jag är modern i mitt tänkande och har avslutat relationer själv i det förflutna men då har det vart väldigt trassliga omständigheter typ långdistans, gaslighting .. gett chans på chans..
I denna situationen från vad dom berättat iaf så känns det märkligt att ge upp bara baserat på pirr.. speciellt om dom inte bråkar m.m men absolut man ska inte stanna om man känner man har noll kemi. Svår balansgång
Har varit med min man i 13 år, 3 barn och äldsta är 5 år. Asså känslor går ju upp och ner.
Perioder är tuffare än andra. Men jag kan fortfarande få pirr i magen av maken. Det är ingen konstant känsla men kommer då och då. Men nu har vi en djupare kärlek och relation. Vi kämpar oss igenom tuffa tider tillsammans för att kärleken finns i grunden.
Instämmer med dina tankar. Har varit tillsammans med min man ungefär lika länge. Ibland kan jag längta efter den där nykär-känslan, och känna en liten sorg över att jag troligtvis aldrig kommer uppleva den igen. Min önskan och förhoppning är ju att han och jag lever tillsammans resten av våra liv. För även om jag kan sakna nykär-känslan, så slår andra känslor SÅ mycket högre än den. Känslan av att man är ett team, en duo, att man kompletterar varandra, tryggheten, känslan när man inser att man saknat varandra efter ett dygn isär. Den mogna kärleken är så himla fin!
Och ja, ibland kommer det, pirret, när jag tittar på honom.
Ja alltså att vara kär är som en drog. Jag har varit med min man i 10 år, men jag blir fortfarande kär ibland i andra män och bygger upp orimliga scenarion för hur vi ska leva vårt liv ihop. Sen när jag har fantiserat färdigt så projicerar jag de känslorna på min man och ”återupptäcker” varför jag föll för just honom och så är vi nykära i ett par månader.
Helst sjukt, men jag älskar verkligen att tillåta mig själv att känna de där förbjudna känslorna och satan vad kåt och dum jag blir. Min man klagar dock inte på min livliga fantasi utan får bara uppleva fördelarna.
Allt det här händer alltså i min hjärna med ett icke ont anande verkligt offer.
Tycker också att det är märkligt…
Om man älskar varandra, då kan man väl hålla ihop? I synnerhet som man har barn tillsammans.
Jag och min man har varit gifta i 25 år (vi gifte oss tidigt) och det är sannerligen inte ”pirr, kär & galen” varje dag. Men vi respekterar varandra, vi är trygga med varandra och vi har barn ihop. Vardagen är grå emellanåt, men det är som man säger till barnen ”ibland måste man ha lite tråkigt för att uppskatta de roliga och härliga stunderna”.
Jag tycker det är tragiskt med alla som skiljer sig/ separerar på löpande band.
Att älska nån är ju ett vitt begrepp, jag älskar mina vänner men vill ju inte leva ihop med dem för det… Dessutom så VET man ju när kärleken är fullständigt slut, det kan ju ingen här avgöra åt dem. Tycker att det är väldigt många pekpinnar och höga hästar i det här kommentarsfältet, återkom när ni varit i en relation där känslorna dött och nån säger till er att försöka lite till.
Ni som tycker att par med barn ger upp för lätt – kanske var det tvärt om, gav de sig in i barnskaffandet för snabbt?
Jag vet inte, men tycker ibland det går rasande fort, kärleksstormar, allt går fort fort.
OK om man har fiskat i havet i många år och hunnit landa och har lite att jämföra med (dvs är till åldern), men alla dessa unga par som hastar på.
Med det sagt så tycker jag inte ett par med stor problematik skall bita ihop för ett barn. Bättre flytta isär och ha en fin relation kring barnet där barnet kommer i första hand.
Väntar du för länge är det pajkastning, utpressning med barnet som verktyg och beskyllningar.
Tycker generellt att det är förenklat att säga ”mår föräldrarna bra mår barnen bra”. Det är ju inte så enkelt. Barnen är egna individer och kan må skit även om föräldrarna mår bra, och det är inte alltid ”det bästa!” för barnen att föräldrarna separerar och de behöver pendla mellan två hem. Det kan vara svårt att finna sin plats mellan två hem, alltid missa något som sker där de inte är, dåligt samvete över att lämna den ena föräldern,
ja osv osv. Efterfrågar nog ett lite djupare barnperspektiv, inte utpekat i detta fall utan generellt. Det är ändå barnen som slits mellan två hem och inte de vuxna.
Fast man kan inte ha två vuxna i ett hem som inte vill vara med varandra. Och den dynamiken kommer inte heller vara hälsosam för ett barn, har man gett det en ordentlig chans så har man
Jag är ett skilsmässobarn och jag har aldrig lidit av det.
Jag tror ju dock att barnen eventuellt skulle må ännu mer skit om föräldrarna fortsatte ihop trots utan kärlek. Barn känner ju och märker av mer i sin omgivning ju äldre de blir. Någon annan här hade t.ex. kommenterat att hen vid 4-5 års ålder kände stor lättnad när föräldrarna bröt upp tillslut när det inte hade funkat.
Och en annan kommenterade att hen mådde dåligt av sina föräldrars skilsmässa
Killgissar att det är barn till föräldrar som bråkar mycket som blir lättade när föräldrarna separerar. Tror inte var påverkas så mycket av hurvida föräldrarna känner kärleksprirr och ligger ofta eller inte, förutsatt att de älskar varandra och är sams.
I det här fallet påstår sig ju paret både älska varandra och vara bra på att hålla sams (även om man inte vet vad som händer utanför offentligheten).
Vilka flunspar tror ni kommer hålla ihop för evigt? Och vilka par tror ni inte kommer det?
Jag har jättesvårt att se att Kenza och Alex någonsin kommer göra slut. Hade blivit riktigt chockad då….
Fast jag blev riktigt förvånad över att denna relationen tog slut
Både Ellen och Niklas gav impression av att vara riktigt kära och stabila för den delen.. så om det tog slut mellan dom så skulle jag säga att inget direkt skulle förvåna, gillar inte att spekulera dock.
Menar du ’gav intryck’?
Om du har svårt för engelska ord kan jag verkligen tipsa om tyda.se! Man skriver in det engelska ordet och så får man en översättning till svenska med olika synonymer!
Bella och Paul tror jag faktiskt kommer att hålla, förutsatt att de inte skaffar bebis, för det tror jag inte Paul skulle palla med. Fortsätter de att leva som nu så går det nog bra, ett barn skulle garanterat ställa till det i relationen och de skulle få offra en stor del av sitt glassiga liv. Såklart bara spekulationer från min sida!
Tror tvärtom faktiskt, det skulle han klara galant.
Helen torsgården och Oskar
Dom har ju redan gjort slut en gång i och för sig.
Vanessa Lindblad och Valentino. Dock vet man inte för hennes viktiga uppgift i livet är ju att visa att de har ett perfekt förhållande.. så man kanske bara blir lurad ?
Tror också att Kenza och Alex kommer hålla. Sen kan jag inte komma på något annat stabilt par.. Kanske Alex och Amanda då (om hon räknas som flunsa).
Tror tyvärr inte att det kommer hålla speciellt länge mellan Tanby och Jhon. Framförallt för att han är så ung. Var nog inte heller toppen att bli oplanerat gravid så tidigt i förhållandet. Tror att det hade varit annat om det planerade att skaffa barn ihop och att det verkligen var något både ville där och då. Jhon är nog inte mogen för att leva familjeliv och leva med Klaras hetsiga personlighet resten av livet.
Ja Amanda och Alex är ett annat par som känns stabila och som om dom kommer att hålla länge. Hannah Widell och mannen däremot…. Det är väl hennes tredje babydaddy nu.
Håller med om Tanby och Jhon. Tror inte dom kommer hålla särskilt länge. Bli gravid 3 månader in i förhållandet, träffas på en inspelning om fuckboys och han är ganska mycket yngre än henne… Nä tror inte på dom
Alex och Amanda var min första spontana tanke.
Kenza och Alex, jag har bara följt K dom senaste åren och jag får inte såna vibbar av dom men det kanske är skillnad om man följt dom sen början. Får lite känslan att det är pengarna som håller ihop dom, och nu barnen då. Men det kanske är för att dom har en längre, mer mogen relation också.
Annars skulle jag nog säga Alexandra Nilsson och Andreas. Dom verkar ha en bra balans mellan deras likheter och olikheter, och framförallt verkar dom ha så roligt i varandras sällskap!
Anna Book och Mi amoooor Roberto ?
Ja, Mi Amor skulle aldrig våga något annat. Anna har väl sagt att hon skulle göra hans liv till ett helvete då. Mysigt.
Han lever ju under hot som hon uttalade under en av alla sina lives.
TanbyKlara och John kommer nog på en smärre chock utav småbarns livet ?
Där har det minsann gått undan. Minst sagt.
Ja fyfasen. Är mitt uppe i det själv nu och det är inte en dans på rosor med noll sömn, gnäll och skrik. Det är verkligen en prövning för förhållandet och man blir lätt irriterad på varandra pga stress och sömnbrist. De kan ju säga hejdå till sitt sprudlande sexliv som vi har lite för mycket insyn i.
Önskar verkligen att folk åtminstone kunde vara lite ärligare och sluta låtsas som att det är bäst för barnen om föräldrarna går isär så fort förälskelsen försvunnit. Säg att ni vill ha fjärilar i magen, nya knull och varannan vecka barnfritt i stället. För det är fan inte barnen i första rummet när folk går isär för minsta lilla.
Okej så två föräldrar som har noll kemi och kanske bråkar ska bo under samma tak och tvinga sig in i den dynamiken?
Till och med en 4 åring skulle känna av att det inte är bra stämning
Jag håller med om att man ska försöka men fungerar det inte så fungerar det inte..
Jag är glad mina föräldrar inte bodde under samma tak ?
Ja, självklart.
De får lära sig att inte bråka.
Kemi är ingen nödvändighet för att ge sina barn en trygg uppväxt.
Ursäkta men va
Obs att jag säger inte att allt var bättre förr men numera handlar allt bara om självförverkligande och självtillfredställelse. Man vill bara ha lyckokickar mest hela tiden annars så gnälls det om hur dåligt man mår.
Man vill ha,ha,ha och ha. Allt ska vara på topp hela tiden.
Det är som en självklarhet att vill man ha barn så skaffar man det oavsett vilka hinder man måste klättra över om nu inte barnet kommer som ett brev på posten. Vill man inte ha barn för att det inte passar tidsmässigt i ens liv så kan man även åtgärda det.
Har man ingen man så skaffar man minsann barn på egen hand (för kvinnor är ju så starka ensamma)
Lever man i ett gayförhållande så ska man självklart ha rättighet att skaffa sig ett barn bara för att man kan och vill.
Barn är bara en pryl som många skaffar sig ( el köper)
Folk går i och ur förhållanden och ofta blir det nya barn i de nya förhållandena så allt blir ett enda sammelsurium av våra barn,dina barn och mina barn. Ingen frågar barnen hur de mår och hur de vill ha det utan de skyfflas runt mellan olika boenden och måste samsas med halvsyskon och föräldrarnas nya kärlekar som kommer och går. Inte undra på att så många barn och ungdomar mår dåligt idag.
Men hjälp vad trevligt och femtiotalsaktig du verkar. Så det är bättre att ett par skaffar barn än att en ensam kvinna som längtar efter ett barn gör det?
Du vet att ett par kan råka bli gravida och sedan inte behandla barnet bra?
Att den ensamma kvinnan kanske ger ett barn ännu mer kärlek än paret spelar ingen roll, för hon är ensam?
Utifrån hur du resonerar verkar du ha växt upp i en rätt normalstörd familj, grattis till det! Vi är inte många som haft den lyxen. Själv hade jag mycket hellre haft en mamma som älskade mig över allt annat än den familj som jag hamnade i som regelbundet förklarar att man inte kan älska en sån som mig så det är tur att de finns för de lämnar mig inte trots att jag ”är som jag är” (obs ej HBTQ+, utan de menar rent generellt).
En pryl som folk bara skaffar sig? Som att ensamstående föräldrar och homosexuella par går in på närmsta Ica och plockar med sig ett barn från svinnsmartlådan? Dom om några får väl kämpa för att bli föräldrar.
Men herregud vilket moraliserande. Eller så är det helt enkelt så att föräldrarna tagit ett beslut för att de anser det vara det bästa för sin familj och sitt barn. Hur ofta får vi hela historien på instagram? Självklart så kommer de förmedla en fin bild utåt med kärlek gentemot varann för det är väl ändå det mest mogna att göra i denna situation? Hade det varit bättre om de skrivit att de avskyr varann, eller berättat om alla förutsättningar som lett till detta beslut? Hur många föräldrar, tror ni, helt genuint, önskar ett liv där man ser sitt barn varannan vecka?
Trams, skärp er och visa lite empati. Många höga hästar här inne.
Bravo, du lyckades mom shamea, visa ditt homoförakt OCH kritisera självstående mammor- i samma inlägg!
”Sammelsurium av barn” ??? Ja usch hujeda mig för familjer med halvsyskon som man måste samsas med. Tur att barnen väljer sina egna RIKTIGA syskon då! Eller vänta…de gör de ju inte.
Ett toppeninlägg av dig.
Va?
Det skulle vara till gladfian Anonym 10:39?
Aha, ja det verkar mer rimligt. Tack!
Tror anonym syftade på kommentaren ovan från en annan anonym (10:39) @gervide, inte på ditt inlägg.
Men asså alla de här ”man måste hålla ihop för barnen”… mina föräldrar hade nog mördat varandra till slut, de funkade verkligen inte ihop vilket de insåg efter ca 6 år tillsammans och trots att jag inte haft någon vidare lycka med någon av deras nya partners (däremot älskar jag förstås mitt yngre halvsyskon enormt) hade jag haft en ännu mer fucking miserabel uppväxt om de hållt ihop. Ibland träffar man någon under en period i livet då den personen är det man behöver och mår bra med, och sen växer man ifrån varandra.
Däremot ser jag en släkting i min närhet som var ihop med sin partner i nära 15 år, de var supernära, bästa vänner, gick igenom lite svåra tider och kände till slut att de inte funkade som par – de har båda nya partners men ses på middag hemma hos varandra minst någon gång i veckan och har delad vårdnad om deras barn, barnet har fått bonussyskon och mår kanon med två fungerande föräldrar som efter en separation kunnat behålla vänskapen och stöttar varandra. Jag ser det som ett drömscenario för alla ungar med föräldrar som inser att de inte funkar tillsammans längre!
Men alltså vad är det ursäkter om att dom ska kämpa lite hårdare och hålla ihop för barnets skull? Hur naiv och priviligierad är man egentligen om man tror att kärnfamiljen är livets grundpelare. Jag är absolut för att föräldrar bör hålla en respektfull relation till varandra, men finns kärleken inte längre där så gör den faktiskt inte det. Vilket barn mår som allra bäst av att bo med två föräldrar som har noll kemi, egentligen vill flytta isär, eventuellt bråkar och inte kommer överens?
’för åsikter
Vad fan har privilegie med saken att göra? Använd inte meningslösa buzzwords om du inte vet vad de betyder.
Att hålla ihop på lång sikt är inget privilegium utan resultatet av medvetet arbete och nerprioritering av de egna själviska behoven.
Nejdå, jag slänger mig inte med ord jag inte förstår och har inga planer på det heller, så du kan vara lugn. Det är definitivt att privilegium att växa upp i en så pass trygg familj att man tror kärnfamiljen är det enda rätta. Tro mig, inte alla växer upp med två ansvarstagande föräldrar som älskar varandra och sina barn.
Varför antar du att den som är beredd att stanna kvar i sitt äktenskap är privvad och har vuxit upp i en kärnfamilj? Otroligt märkligt antagande. Du drar ju bara lösa ord ur röven.
Här var vi muntra och trevliga! Det är ju faktiskt inte riktigt vad jag skrev heller. Däremot ifrågasatte jag hur naiv och priviligirad man behöver vara för att tro att kärnfamiljen är det enda rätta. Och den åsikten håller jag fast vid faktiskt, oavsett hur vänliga ord du försöker charmera med.
Man behöver faktiskt inte vara privilegierad alls för att tycka att en stabil familj är värd att prioritera framför egna lustar.
En familj med två vuxna som helst av allt vill flytta isär men ändå ska gå runt och låtsas vara kära i 18+ år tills barnet flyttat hemifrån? Ja det låter stabilt.
Bra att du släppte ditt svammel om privilegier och i stället svamlar om att låtsas vara kära, något som bokstavligen ingen sagt…
Nejdå, jag håller fortfarande ett stadigt grepp även om den åsikten, så du behöver inte oro dig.
Vilken överraskning att barn tar död på kärlen! ?
Det gör de verkligen, mina kärl kommer aldrig att bli vad de än gång var.
Stackars kärlen ?
Vad är det för sjuka femtiotalsmänniskor som kommenterar här egentligen?! Som att kärnfamiljen är enda vägen till lycka?!! Familjer existerar på massa olika sätt nu för tiden, låt folk göra som de vill.
Tror 100% att denna blinda tro på kärnfamiljen är tusen gånger värre än att växa upp med skilda föräldrar.
Håller med dig. Jag är uppvuxen med båda mina föräldrar och det var absolut inte det bästa för mig, inte för dom heller ärligt talat.
Det känns som att samma personer som ropar ”lämna!!” när någon i ÖS skriver att de fått känslor för någon annan eller misstänker att partnern hånglat med någon annan nu säger att folk ger upp för tidigt. Vi vet ju ingenting om Niclas och Ellens relation och hur länge de kämpat.
Finns säkert massor de inte berättar i inlägget vilket jag tycker är sunt. Detaljer om varför de går isär rör ingen annan än de själva. Ämnet är ju intressant, tycker ”uppbrott” med vänner är intressanta också… jag är själv inne i ett uppbrott med en vän. Vill henne bara väl, men mellan oss fungerar det inte längre.
Så tråkigt för deras skull.
I en generell diskussion tror jag att många (inklusive jag själv) inte var beredda på en så omfattande roommate phase efter att första barnet föddes. Jag har varit så ledsen och känt mig oälskad, osexig, otilltalande för min man men efter mycket kommunikation och analyserande så har jag insett att det är helt okej att det inte är superpirrigt just nu, men det går att jobba upp igen. Gräset är sällan grönare någon annanstans, och eftersom jag vill känna mig älskad och åtrodd (ens ett ord?) så hade det inte varit ett alternativ att leva helt ensam och det blir ju vardag även med en ny partner.
Hade ingen sån fas alls, min man behandlade mig som en drottning när barnet var fött (och gör fortfarande såhär 8+ år senare). Hade min man gjort så jag kände mig oälskad och otilltalande efter att jag fött VÅRT barn hade jag lämnat honom. Och tagit rubbet av våra ägodelar och cash. Så behandlar ingen mig.
Inte var det väl nödvändigtvis mannen som orsakade att hon kände sig oälskad, osexig mm.? Kan väl vara mycket annat som spelar in; hormoner, sömnbrist (hos båda), viktuppgång, stress osv. Jag har varit tillsammans med min man i 22 år. Finns perioder då jag inte alls kännt något ”pirr”, det kan vara perioder som varar i flera månader. Sedan kommer pirret tillbaka. Jag tror att det är helt naturligt att det går upp och ner. Det är också en tröst att veta att mycket av det sitter i mitt eget huvud, och mycket beror inte egentligen ens på min man (stress på jobbet, allmänt trött på vardagen osv). Jag tycket naturligtvis inte att man skall stanna i en relation där man vantrivs eller behandlas direkt illa. Men kan ändå känna att vissa som skiljer sig kanske förhastar sig lite. Man måste och välja att älska en person, fast det inte känns superpirrigt varje dag.
Oj, nu du missförstod mitt inlägg. Det har ingenting om hur min man behandlade mig att göra, utan att jag tappade bort mig själv. Sen hade han självklart lika fullt upp med att hitta sin papparoll och vi tillsammans fullt upp att hitta våran gemensamma föräldraroll.
Jag försökte vara tydlig i inlägget att det var så jag kände, inte hur jag blev behandlad. Och det är superkul för dig att du kände dig trygg och sexig i kropp och själ efter graviditet, förlossning och amning. Men det gjorde inte jag, och min känsla för det har väldigt lite med hur andra behandlar mig och allting med hur jag känner i mig själv. Hade det enbart berott på hur min man behandlade mig hade jag inte haft det bekymret.
Min mormor dog när hon var 94 år och hon blev lite ”pratsam” på äldre dar. Hon brukade säga att det är bättre nu för nu kan ni kvinnor lämna äktenskapet, det var otänkbart förr. Och många av oss kvinnor har bara varit med mannen vi gifte oss med och det är nog inte så bra. Männen dom bar sig åt och vi kvinnor kunde inte göra så mycket åt det.
Din mormor verkade snacka en massa skit. Om hon dog 2018 så var hon 25 år 1949. Skilsmässa för kvinnor blev tillåtet redan 1915.
Enligt lag ja, kanske inte helt accepterat i samhället ändå.
Kan ju, trots att det var tillåtet, varit otänkbart..
Klart det var tillåtet men det var ingen i hennes kretsar som skilde sig.
2018?
Massa skit, vilka muntergökar vi har här idag haha.
Minns att min farmor och farfar sa förlåt till varandra på farfars dödsbädd. Jag tyckte det var så konstigt. Förstår det fortfarande inte.
Oj, nu du missförstod mitt inlägg. Det har ingenting om hur min man behandlade mig att göra, utan att jag tappade bort mig själv. Sen hade han självklart lika fullt upp med att hitta sin papparoll och vi tillsammans fullt upp att hitta våran gemensamma föräldraroll.
Jag försökte vara tydlig i inlägget att det var så jag kände, inte hur jag blev behandlad. Och det är superkul för dig att du kände dig trygg och sexig i kropp och själ efter graviditet, förlossning och amning. Men det gjorde inte jag, och min känsla för det har väldigt lite med hur andra behandlar mig och allting med hur jag känner i mig själv. Hade det enbart berott på hur min man behandlade mig hade jag inte haft det bekymret.
Beklagar sorgen ?
Vi älskar varandra men kärleken finns inte… Va?? ?
Och inget håller för evigt.. Jo en del förhållanden gör ju det.
Jag separerade från mitt barns pappa när vårt barn var litet. Kärleken var helt borta. Inte ens den djupa kärleken fanns kvar. Jag hade inte kunnat vara i en destruktiv och kärlekslös relation enbart för mitt barns skull.
Sedan 11 år tillbaka lever jag med mitt livs kärlek. Vi har valt bort gemensamma barn och kärleken är starkare än någonsin. Det är klart det finns dagar vi irriterar oss på varandras egenheter och sex har vi inte varje vecka. Dock är min partner min bästa vän och favoritperson. Det finns ingen jag är så lycklig med som honom. Han är min trygghet i livet.
Jag är glad att jag lämnade mitt barns pappa, så jag åtminstone en gång i livet fick uppleva hur en fantastisk relation kan vara. Jag är även glad att mitt barn slipper leva i en familj där föräldrarna inte trivs med varandra. Jag vill att hen ska se hur det är att bo tillsammans med två personer som älskar varandra. Motsatsen hade nog gjort att hen sökt sig till kärlekslösa relationer i sitt eget kärleksliv, eftersom det hade känts tryggt och bekant.
Hur ser Skilsmässostatistiken ut här i Sverige egentligen? Och är det fortfarande så att varannan man och var fjärde kvinna är otrogen?
Okej kan majoriteten av gnälltanterna här ta och hoppa in i sina tidsmaskiner så ni kommer tillbaka till 2023?!
Vad är det som händer med folk så fort det handlar om föräldraskap och relationer? Alla föräldrar ska skammas som separerar, jobbar heltid, har barnvakt etc. Och nej, ingen går på ert skitsnack att ni bryr er om barnen. Om det var verkligen orsaken så skulle samtliga av er vara engagerade i BRIS, vara fosterfamilj/stödfamilj åt barn till missbrukare mm. Detta som pågår i såna här kommentarsfält är bara andras behov av att trycka till andra föräldrar, inget annat.
Skilsmässobarn ringer också bris.
Alla saker som skadar barn bör väl diskuteras?
Mina föräldrar skiljde sig, största misstaget dom gjort, både för sig själva och speciellt för oss barn. Bästa vänner och älskade varandra livet ut, hittade ingen ny partner någon av dom.
Att två vuxna människor tar ett gemensamt (och högst privat) beslut att separera, har fortsatt respekt för varandra och har sitt gemensamma barn som högsta prioritet är inte lika med att skada barn. Och inget som kreti och pleti som inte känner dem bör fördöma och tycka saker om. Ser man barn som uppenbarligen mår dåligt och far illa så ja, då ska man sjävklart reagera och agera. Men allt detta är ju bara fördomar och spekulationer.
Svar till A. Det är din upplevelse.. hade dom verkligen velat va me varanfra hade dom bara varit med varandra dom valde å leva hela livet ”ensamma” – jag är skilsmässobarn 🙂 och jag är nöjd med mina föräldrars beslut så dra inte alls över en kan med alla mår dåligt över det.. respekterar att du mår dåligt över det kanske du ska söka tre rapi ?
Folk är skadeglada och vill visa hur bra föräldrar dom minsann är. Men detta är Bloggbevakning…
Tror majoriteten av alla moraltanter här inne som förfasar sig över andras uppbrott egentligen själva önskar att de hade haft kraften/modet att lämna sitt barns far vid något tillfälle. Nu gjorde de aldrig det pga rädsla, skam eller djupt rotade patriarkala traditioner, utan fastnade i förhållabdet och då ska FASIKEN ingen annan få lämna! A la ’Orättvist när inte jag fick!’ De offrade sin frihet och sexualitet för att de gjorde vad samhället alltid ”krävt” av kvinnor – att stanna för att det är ”barnets bästa”, och nu blir det för hårt att ta in att majoriteten av dagens föräldrar äntligen vågar prioritera sin egen psykiska hälsa (och givetvis barnets bästa på samma gång!) Ett klassiskt fall av att lura sig själv med ”wow vad stark jag är som ändå stannat kvar trots tristess och depression!” I ett desperat försök att må lite bättre i sin avundsjuka.
Alternativt är det kvinnor som i barndomen blivit skadade av dåliga föräldrars uppbrott (handlar inte om uppbrotten i sig utan om hur föräldrarna hanterade det) och nu klamrar sig fast vid tanken på att hon MÅSTE ha en kärnfamilj för att försöka läka sina gamla sår.
Tycker synd om båda grupperna.
Eller så är de helt enkelt övertygade om att en sammanhållen familj generellt är bättre för barnen än en trasig? Och att en trygg uppväxt med både mamma och pappa i samma hem är viktigare än att få bli förälskad i någon ny? Detta är knappast kontroversiella tankar.
Förstår inte varför en annan värdering än din skulle behöva bottna i avundsjuka elller gamla trauman. Det går faktiskt att ha en annorlunda uppfattning än du ändå.
Tveksamt.
Kanske om du utgår ifrån dig själv ??♀️ det gör väl ont att inse att människor helt enkelt kan ha bättre moral än du och du försöker dämpa din kognitiva dissonans med att skylla på avundsjuka.
Ha så kul med det.
Hahaha, vilken öm tå jag tycks ha träffat. Lugn och fin.
Öm tå? Det var du som skrev en novell med dina antaganden för att förklara ett beteende du inte begriper dig på…
Men jisses.
Sverige är väl ett av de länder där de sker flest skilsmässor? Visst många ger säkert upp för lätt, jag upplevde första året som otroligt tufft, speciellt efter andra barnet. Nu har jag varit tillsammans med barnens pappa i 13 år och vi skaffade barn relativt sent. Det jag värderar högst med vår relation är att han är en trygghet, sprudlande kärlek och pirr i magen vet jag inte när jag senaste kände.
Jag är med i många mammagrupper på Facebook och upplever att väldigt många bryter upp under det första året. Sandra Beijer och Björn kom väl överens om att hålla ihop minst 3 år efter Didriks födelse? Elsy är väl 3 år nu? Så känns inte lika förhastat kanske. Kanske var det t.ex olika syn på framtiden med eventuellt syskonförsök som blev en för stor konflikt.
Många här verkar tro att upprepade relationer med eller utan barn är en given väg till lycka, för att man kan. Statistiken säger dock att lika många äktenskap håller som upplöses, dvs 50% av äktenskap är långvariga. Vanligast är dock att man skiljer sig under eller strax efter åren man har barn, dvs det sliter kanske som mest då. Därav en mild men kanske klok rekommendation att inte skiljas första två åren med småbarn. Däremot varar äktenskap som upplöses av dödsfall längst (ca 49 år i genomsnitt) vilken antyder att om man klarar sig genom dessa år så är det vanligt att man vill fortsätta vara ihop. Säger inget om lycka, men det gör inte ett upplöst äktenskap heller. Summa summarum är kanske det moderna antagandet om vår ”individualism” överdriven. Att veva med något slags 50-talsargument känns också som en billig poäng, som att alla kvinnor sitter fast i en äktenskapsfälla istället för i en stabil relation som förändras över tid, men är hållbar.
Kan inte förstå folk som separerar som ”älskar varandra men kärleken finns inte kvar”. Varför ger folk upp så otroligt lätt när barn är inblandade. Allt för ”självförverkligande”.
Har aldrig förstått hur man kan vara så dum att man skaffar ett ”kärleksbarn”, alltså skaffar barn när man fortfarande är nykär. Det slutar alltför ofta såhär. Kan man inte vänta tills nykärperioden är slut så man förstår att man vill ha barn på riktigt och inte bara för hormonerna försöker lura in en i det. Tror många fler förhållanden med barn hade hållit då.
Fast det är stor skillnad att lämna ett destruktivt förhållande jämfört med folk som separerar trots att ”vi älskar varandra men kärleken finns inte kvar”, ”vi är fortfarande bästa och kommer älska varandra för alltid”… osv.
Ursäkta men varför sätter alla influencers alldeles för mycket löshår så att de ser ut som skurborstar i skallen, utöver Ellen, se på Jullan som har såå tunt hår o sätter i en kvast av löshår, ser bara sååå billigt ut. Den enda influencern som har supersnygg frisyr är Paow, hon har blivit såå snygg i 1/4-dels löshår gentemot vad hon haft tidigare. Bara Paow har upptäckt hur fult det är med 1 kg löshår på skallen, för det lyser fake o ironi på flera kilometers avstånd.
Otroligt vad många stenåldersmänniskor som kommenterar här. Känns som att majoriteten sitter själva fast i ett förhållande dom inte är helt nöjda med. Tror de flesta som har barn verkligen försökt få det att funka innan man bestämmer sig för att faktiskt göra slut. Vad mer kan man göra än att försöka? Hade som barn aldrig velat vara enda anledningen till att mina föräldrar lever ihop trots att de egentligen inte känner att det är rätt. Hade haft så dåligt samvete över det idag som vuxen att veta att dom egentligen inte var lyckliga. Så trött på människor som använder barn som argument för sina skeva bilder av hur man ”ska” leva rätt och låtsas som att man bara bryr sig om barnen. Låt folk leva som dom vill och sköt ert egna istället