När Angelica Lagergren, 37, skilde sig blev hon provocerad av att andra mammor sa ”passa på att njut!” när barnen inte var med henne.
Sex år senare har hon insett att de hade rätt.
I en krönika för mama berättar Angelica varför hon njuter mer av sommaren när hon har barnen varannan vecka.
Angelica Lagergren har skrivit en krönika för tidningen Mama/Expressen om hur hon upplever föräldraskapet efter att hon och hennes dåvarande man och tillika barnens pappa gick skilda vägar.
Att jobba med acceptans och inte känna skuld över att jag faktiskt mår bra av en paus från föräldraskapet har varit en utmaning för mig. Under terminerna är barnen hos sin pappa varannan helg. De lördagar och söndagar som jag inte har barnen hinner jag ladda mina batterier.
[…]Nu under sommarlovet är barnen hos sin pappa på halvtid. Och självklart saknar jag dem när de är borta!
[…]Det är bara jag som kan styra över mina tankar och välja att fokusera på det som är bra. I sommar kommer jag göra just det. När barnen är hos sin pappa kommer jag njuta av att inte behöva planera alla måltider som frukost, mellanmål, lunch och middag utan äta precis det jag är sugen på när jag vill.
Någon som känner igen sig, eller som strävar mot en liknande känsla vad gäller barn och att inte leva med den andra föräldern?
Föregående inlägg 
Herregud, nu kommer det bli livat i kommentarsfältet från alla som tycker man ska stanna i en relation för barnens skull, oavsett vad
Ja. De som alltid tycker att föräldrar bör stanna ihop för barnens skull har ingen insikt i toxiska hemmiljöer. Jag har nyss lämnat en lång destruktiv relation fylld med subtil psykisk misshandel. Barn inblandat. Otroligt svårt beslut med tanke på barn, men jag insåg att det är ännu värre för barnen att konstant leva i en toxisk och kärlekslös miljö. (Jag tar tacksamt emot tips på hur bygga upp vardagen/relationen med sitt ex samt hitta sig själv och sin nya mammaroll)
Ditt språk tyder ganska kraftigt på att du hämtat din analys från instagram och TikTok, kanske inte de bästa ställena att inhämta visdom men men…
Haha men alltså va? ? utveckla gärna, vad har TikTok och instagram med kommentaren eller personalen skriftliga språk att göra. Så oklar kommentar. Bättre lycka nästa gång du ska försöka ”dissa” någon.
Personens*
Jag tror att kommentaren bla syftar på ordet toxisk. Det är ett ord som främst används i sociala medier och har egentligen inget med personers beteende att göra. En toxisk hemmiljö är kan vara om det är gifter i byggmaterial, tungmetaller i vattnet eller om personer kedjeröker inomhus.
Mitt språk?? Analys? Tiktok?
Du som kommenterar om hennes språk är ”tiktokspråk” du är och hackar på så många i kommentarsfälten fy vad bitter du verkar
❤️❤️❤️ till dig B!!
Fast de är stor skillnad på att separera pga toxisk relation och bråk jämfört med att man ”fortfarande älskar varandra med inte är kär längre”. Har man valt att skaffa barn med någon får man se till att växa upp. Sluta bete sig som en fjortis som tror att en relation går ut på att man är konstant stormförälskad i sin partner .
Ja fast samtidigt bakom den meningen ligger det ofta betydligt mer, det är en såndär standardfras folk säger för att inte prata illa om sitt ex eller lufta sina privata problem. Viktigare för många att hålla friden så man kan dela vårdnad på ett bra sätt osv än att lista alla fel för att bekantskapskretsen ska tycka att skilsmässan har rätt skäl.
Jag håller inte med. Och jag tror det ligger något djupare än att ”man inte längre är kär”. Tex att man är djupt olycklig. Inte den bästa miljön för ett barn att växa upp i heller, kanske ständiga bråk eller en förälder som trippar på tå för den andra. Barnen får då en uppfattning om att kärlek är raseriutbrott/tystnadskultur vad och hamnar de lättare i destruktiva relationer senare i livet.
Bra skrivet av mig ? Min poäng går förhoppningsvis fram ändå. Tillägg: när de barnen senare går i terapi kommer de få veta att det dragits till dessa mindre bra relationer för att vi alla dras till det som känns bekant, för att det var så de uppfattade kärlek som små. Exempelvis att man undermedvetet tycker att det väl inte är så farligt att bli trampad på av sin partner, det var ju normen under hela min uppväxt.
Linn, relationer tar slut ibland. Man kan älska en människa fast mer som ett syskon efter många år tillsammans.
Ingen mår bra av att leva ett sånt liv. Däremot är det enormt viktigt att båda parter sätter barnen främst i ett uppbrott. Där tror hag många misslyckas tyvärr.
Och går de ut med anledningen så tycker folk att de ska hålla det privat för barnens skull…
Mwn vad fan har andra att göra med varför folk skiljer sig? Varför tvinga folk att leva liv de inte vill leva? Varför tror ni att allt automatiskt måste bli skit för man skiljer sig? Fan vad stenålders
Många väljer säkert att säga så utåt men bakom kulisserna är det en annan historia. Det är ju dock svårt att skriva den exakta sanningen öppet om man vill behålla en bra relation till sin partner som man är fast med om man har barn tillsammans. Bättre att använda en platt klyscha och sedan hantera den verkliga situationen privat, ingen annan utanför den närmsta familjen har med det att göra.
Det är ju mammans perspektiv hon beskriver, klart mamman är nöjdare efter skilsmässan om skilsmässa var något hon ville.
Det har ju absolut inget att göra med att de flesta barn tycker att det är negativt att föräldrarna skiljs.
Av mina barns vänner är det inte en enda som reagerat bra på föräldrarnas separation. Varenda en har blivit ledsen, de tappar en sorts grundtrygghet och ogillar att flytta fram och tillbaka. Det förtar ju inte att det kan kännas bra för mamman!
Det allra värsta är dock när man flyttar ihop med en ny kärlek och dennes eventuella barn. Min dotters kompis hatade bonuspappan och bonussystern så mycket att hon brukade doppa deras tandborstar i toaletten som en tyst protest för att hon tvingades bo med folk hon inte själv hade valt eller var släkt med.
Tror inte det var Angelicas val att skilja sig, hon blev lämnad
Fast Angelica har ju varit väldigt öppen med att hon inte ville skiljas och sin stora sorg över att inte ha barnen hela tiden osv. Jag är glad för hennes skull att det verkar kännas bättre nu
Nu var det ju inte A som ville skiljas. Är dock väldigt glad för henens skull att hon mår bra <3
Man ska ge fan i att skaffa barn helt enkelt. För hur man än gör så kommer man förstöra dem på ett eller annat sätt.
Jag tycker förstör är ett så starkt ord? Absolut att det finns dåliga föräldrar som faktiskt gör det men jag skulle inte säga att bra föräldrar förstör sina barn. Det betyder inte att bra föräldrar alltid är perfekta men det är ju inte så att minsta lilla misstag eller fel per automatik förstör barnet.
Helt rätt faktiskt
Jag tycker det var bra att mina föräldrar skildes. Hade blivit värre om de bott ihop och har inga men av det.
Samma här. Och dessutom fick jag en bonusförälder som jag älskar och som berikat mitt liv ❤️
Finns exakt noll forskning som visar att barn till skilda föräldrar mår sämre, om föräldrarna inte klarar av/vill bo tillsammans längre så vet jag inte hur barnen skulle må bättre av att de tvingar sig att stå ut för barnens skull. Så länge föräldrarna klarar av att samarbeta för barnens skull efter skilsmässan/separationen lider barnen inte på sikt. Klart att man kan bli ledsen en period, det blir de flesta efter en stor livsförändring som inte är odelat positiv.
Gör det inte? Om man googlar står det att barn med skilda föräldrar generellt mår sämre. Även om barn som bor växelvis hos båda föräldrarna mår nästan lika bra som barn med sammanboende föräldrar.
Sen är det såklart svårt att veta vad som är hönan och ägget, måste ju inte vara skilsmässan som är problemet utan kanske att man har föräldrar som ej är sams.
Kan det inte vara att problematiken för skilsmässobarn uppmärksammas mer, man är mer mån som förälder att följa upp hur barnet tar förändringen och därför statistiken säger att de mår sämre? Mina föräldrar skiljde sig aldrig och på pappret syntes inte att jag hade en hemsk uppväxt, för jag gick ju aldrig i terapi osv.
Så kan det ju vara om det gäller typ antal barn i psykiatrin. Förstår det dock som att man faktiskt undersökt barns mående. Går att googla typ ”barns mående skilsmässa” så verkar det rätt vedertaget.
Och att se sina föräldrar stanna med psykisk misshandel eller bitterhet av otrohet m.m är bättre? Då hade samma personer som var ledsna över skillsmässa i ett annat scenario vart ledsna dom inte skiljde sig..
Full förståelse för dotterns kompis, även om tandborste i toa lät lite väl, hehe. Nej men min mamma skaffade en ny partner när mina föräldrar separerade. Från dag ett har jag haft så svårt för honom och idag, över 25 år senare (10 år boende tillsammans), vill jag inte ens vara i samma rum som honom. Men jag biter ihop så gott det går för min mammas skull. Och hon vet mycket väl att vi inte kommer överens, sen början.
Så hon valde tydligt sin lycka före min. Jag tar ju naturligtvis mitt parti och tycker att hon gjort fel, men jag förstår ju också att jag var så liten då så jag har ingen aning om hur hennes situation såg ut. Det kanske gett viss förståelse, men jag tycker fortfarande det var ett märkligt beslut.
Här kommer en som va underbart glad när mina föräldrar skilde sig! Jag var nog även med och övertalade dom 🙂
Jag kommer hellre från en familj där föräldrarna inte funkar ihop/älskar varandra än lever i en.
I den bästa av världar funkar allt, men när det inte gör det så kan situationen bli bra ändå 🙂
Låter ju iofs som du var ganska stor när de skildes om du var så förstående och tillochmed var med och ”övertalade” dem.
Jag var 1,5, perfekt för jag har inga minnen av dem tillsammans ens. Helt odramatiskt för min del.
Att vara borta från ena föräldern en hel vecka är det nog bara föräldern som kan gilla iaf, under normala omständigheter.
Sen beror det ju även på barnets ålder, men en vecka är länge oavsett. Därför man rekommenderat kortare byten första åren.
Känns som vi ibland vill lura oss till att det ska vara så positivt för alla parter.
Ja det är klart att alla föräldrar vill tro att barnen mår bra av samma saker som föräldrarna, men så är det ju inte. Jag tycker att det är viktigt att lyfta det, att barnen är väldigt utsatta i en skilsmässa och att de inte har något annat val än att gilla läget. Att de anpassar sig betyder inte att allt är bra.
Visst. Men om man som Angelica blivit lämnad mot sin vilja tror jag iofs barnen mår bättre av att man försöker hantera det så bra som går och vara positiv snarare än om man deppar ihop helt.
Utifrån de förutsättningar hon fått så gör hon det bra för sina barn.
Men vad ska man göra? Man kan inte tvinga sin partner att stanna med en.
Håller helt med! I vissa fall går det verkligen inte att lösa på annat sätt och till dem föräldrarna: ha inte dåligt samvete. Ni gör så gott ni kan!
Men till alla andra som gör det för att det är smidigast för det egna livet…. Nja. Jag vill inte vara borta från mina barn en vecka – varför skulle mina barn vilja vara borta från mig en hel vecka?
Tycker dock det är skillnad under sommaren när det ofta sker många roliga saker och tidsuppfattningen inte är densamma (åtminstone inte ledig tid)
Där är jag tacksam mina föräldrar. Under 10 år, från separation till att jag flyttade hemifrån, har jag aldrig levt varannan vecka-liv. Förutom under semestrar.
I början var jag mer sällan hos min pappa, men i takt med att han fick ordning på sitt liv ville han lägga till fler och fler dagar, det blev övernattningar och till slut blev det 50/50. Idag ger det mig sån värme att tänka tillbaka på att han bad om att ha mig mer, vilken kärlek att han inte ville vara ifrån mig så mycket.
Jag hade mer än gärna velat att mina föräldrar skilt sig. De bråkade jämt och det var tyvärr en toxisk stämning hemma. Önskar inte någon det jag och mina syskon varit med om.
Mår man inte bra i ett förhållande så ska man skiljas åt.
Jag önskade samma sak. Hemma var det inte bråk men tystnaden och spänningen som låg i luften var obehaglig. Hade alltid en klump i magen och kände mig aldrig trygg.
Samma här. Önskade så att mina föräldrar skulle skiljas så jag skulle slippa de konstanta bråken och oron om när det skulle börja skrikas igen. Usch.
Förstår verkligen inte åsikten att man bör stanna i en relation för barnens skull. Hur skulle det vara bättre för barnen att växa upp med två olyckliga föräldrar? Det är ju inte bara att gömma sig bakom en fasad och låtsas vara lycklig i 18 år. Mår man inte bra tillsammans så kommer det speglas utåt, föräldrarna lär inte alls ha samma driv till familjeliv och risken för frekventa bråk lär dessutom vara betydligt högre. Då lär två lyckliga hem vara bättre. Självklart behöver man ur många aspekter te sig till barnens bästa, men även en förälder har rätt att må bra.
Beror väl på. Har man en gång gillat personen så pass mycket att man valt att bilda familj tillsammans så är det ju lite märkligt att man skulle vara så olyckliga tillsammans att det går ut över barnen och man blir totalt olycklig. Sen finns det såklart partners som verkligen förändras och kanske till och med är farliga (som jag skrev, det beror på). Lycklig eller ej beror ju även på så mycket annat än bara förhållandet. Även om det inte känns super hela tiden så kanske man kan leva ett lyckligt liv ändå och hitta tillbaka till varandra. Separation är ju ingen garanti för ett lyckligt hem heller, nya relationer kan också spricka, man kan vara olycklig av andra orsaker.
Alltså, jag förstår verkligen att man ibland faktiskt måste separera och jag skulle aldrig döma en enskild person där man inte vet vad som ligger bakom. Men som vuxen människa behöver man ju inte sätta kärlek som nummer ett på ens priolista konstant och deppa ihop och börja flörta med kollegan för att man känner sig fast i ett träsk och tjafsar. I första hand bör man ju söka hjälp och kanske ta lite avstånd under en tid, om människan man lever med fortfarande är vettig.
Inte ett dugg konstigt. En relation bygger på att man har känslor för varandra, och det finns ingen garanti för att dessa håller livet ut. Känslor kan avta av flera anledningar, hur många har inte haft mer än ett förhållande under sitt liv? Självklart går ett förhållande upp och ner, men att kämpa för något som ingen längre vill ha lär knappast leda till något. Man kan inte tvinga fram kärlek.
Sen tycker jag definitivt man bör ha respekt gentemot den andra föräldern och ha en god relation för barnens skull, där så är möjligt. Faktiskt se till barnen vag gäller saker som bosättning och sådant. Men det är en helt annan sak.
Det går bara inte ihop för mig varför man väljer att bilda familj om man samtidigt tycker att det är viktigast att följa sina känslor. Ok det där lät lite konstigt men alltså, har kärleken och attraktionen funnits där en gång och man kunnat leva ihop så lär det ju inte vara så kört att man måste separera familjen för att kunna ha ett drägligt liv. Det är ju inte hela ens liv barnen är små liksom och man kan välja bort att skaffa barn om kärleksförhållande är det viktigaste för en och man vet att man är ombytlig.
Ibland är det så. Man träffar någon annan, tappat känslorna osv. Allt går inte att reparera tyvärr.
Men vi är alla människor, och vi är inte konstanta. Saker händer, saker händer inte, man träffat nya människor, får nya perspektiv, man utvecklas som människa, man kanske är med om något traumatiskt som förändrar saker… allt kan hända och precis som med alla andra relationer kan de ta slut.
Som vuxen människa sätter man sina barns välbefinnande först. För att kunna vara en bra förälder och se till att ens barn mår bra behöver man se till att man själv mår bra. Att leva i en relation där man under flera år mår sämre och sämre blir inte bra. Man behöver vara en förebild för sina barn. Visa att man respekterar sig själv så pass att man fattar beslut som ibland är jobbiga. Att som barn se en förälder stanna kvar i en relation som får föräldern att må dåligt är förödande för barnet och får konsekvenser i barnets fortsatta liv.
Alltså jag förstår hur du tänker, har bara så svårt att förstå hur så pass många mår så dåligt pga förhållandet, vad det är som sker under livet som gör det så hemskt att man inte ens kan vara en bra förälder. Men alla gör ju som de vill.
Problemet är väl ofta att det finns en förälder/partner som ger upp på något sätt, aningen får känslor för någon annan, eller bara slutar bry sig på något sätt. Denna person väljer antingen att lämna eller stannar men beter sig inte som ens en vettig vän längre.
Det är nog väldigt väldigt smärtsamt för den andra föräldern/partnern att leva kvar i, det verkar vara mycket värre att känna sig ensam och ignorerad av någon som ”ska” bry sig om en, än att faktiskt vara ensam och på egen hand. Och i fallet där ens partner väljer att lämna och inte vill försöka, så går det ju liksom inte att tvinga någon att stanna.
Ska tillägga till min kommentar ovan, att det är inte så att jag inte håller med dig. Samtidigt håller jag med t.ex. Belle som svarat dig.
Problemet är väl att det inte finns något enkelt svar eller en absolut rätt lösning för det mesta. Alla val medför ju konsekvenser och vilka sådana som är värst är ju helt beroende på varje specifik situation. Det är därav ett ämne som är riktigt att svårt att prata om generellt, för jag tror inte att det finns några generella svar för det mesta (mer än om en partner/förälder misshandlar t.ex.). Det beror på helt enkelt. Och ofta saknar utomstående tillräckligt med insyn för att ens ”döma” vad som är bäst i en specifik situation.
För mår man inte bra, är det svårt att ge barnen fokus. Kan man inte som en vuxen människan i en relation må bra, hur ska du då kunna lära dina barn om att må bra? Det blir bara en ond spiral nedåt.
Det behöver inte handla om att man är 100% kära hela tiden. Men under livets gång så förändras man. När barn kommer in i bilden förändras rollen man har till sin partner och i hushållet. Till exempel så i mitt fall gick vi från att ha ett rätt så jämnställt förhållande innan barn till att nu, när vi har två barn är det plötsligt jag som är hushållerskan och familjens projektledare. Vi båda jobbar heltid men har fått helt olika syn på hur vi ska dela upp tiden hemma. Min man är superbra på att ge barnen 100% fokus när han är hemma men missar då ”hushållet” och allt runtomkring. Medans när jag är hemma med barnen så får de hänga på medans jag varvar sysslor med att leka. Vi var ändock ihop 7-8 år innan första barnet kom så vi kände varandra relativt bra skulle jag vilja påstå och visste verkligen vart vi hade varandra. Men något hände.. Nu går vi i parterapi (vilket jag också tror att fler skulle behöva innan man drar det slutgiltiga beslutet) och relationen blir sakta men säkert bättre igen. Det är svårt att förklara men vi har nästan fått börja på noll igen för att hitta tillbaka och lära om sig om varandra, hur vi ska kommunicera, agera och förstå.
Det är aldrig så simpelt som att man bara behöver ”hålla ihop”..
Tror tyvärr inte att alla väljer föräldern till framtida barn jättenoga. För en stor del föräldrar ’bara blir det’ ett barn, utan vidare tanke. Ibland av misstag, ibland för att man inte tänker på att man blir bunden för livet till sin partner. Andra tänker kanske mer att just här och nu mår jag bra med den här personen… Jag tror att det till största delen är den typen av föräldrar som går isär när barnen är små. Inte de där som redan innan man tänker familj, har funderat flera varv kring konsekvenserna att just den partnern blir en medförälder.
Tror att du har fel, faktiskt. I och med att man blir förälder kommer nya känslor och perspektiv fram som man aldrig haft innan. Det är nästan omöjligt att föreställa sig innan man har barn. Du kan tro att din relation är vattentät och plötsligt känns den papperstunn.
Fundera kring konsekvenser är ju toppen, men betyder inte särskilt mycket när småbarnsåren tar över med allt vad det innebär. Det är fruktansvärt problematiskt att kasta onda ögat på dem som inte orkar sig igenom det, beskylla dem för att inte anstränga sig eller att inte ha tänkt igenom besluten innan. Förstår inte hur folk kan få för sig att ens analysera andras liv på det sättet.
Såklart så vänjer man sig, kanske till och med lär sig uppskatta sin barnfria tid, längtar efter den.
Men försöker ändå sätta mig in i barnens situation, tänk att i de flesta fall behöva packa sin väska varannan vecka för att åka till den andra föräldern. Vem vuxen person skulle vilja ha det så, två boende?
Fast det ville ju inte hon heller, skilsmässan var ju inte hennes val. Men skönt att se att hon gör det bästa av situationen 🙂
Och ännu viktigare: vilken vuxen person skulle vilja flytta varje vecka mellan två hem för att någon annan bestämde så?
Mitt barn har en vän + vännens syskon som varannan vecka måste åka buss och tunnelbana i totalt 2 h om dagen för att ta sig till och från skola och aktiviteter. Varannan vecka bor de 1 h från sitt ”vanliga liv” och detta är ganska små barn (ca 8-10 år). Det är verkligen inte roligt för barnen.
Helt sjukt. Då får man ju åtminstone se till att man alltid bor nära barnens andra förälder. Så vidrigt och själviskt annars.
Om det är som det är så tror jag iallafall för barnens skull att det är bättre att veta att den andra föräldern har det bra medan man är hos den andra. Usch att behöva lämna och tänka att mamma sitter ensam och ledsen på pappaveckan.
Blir så förbannad och provocerad när jag tänker på dessa barns pappa som valde att flytta så långt ifrån sina barn. Totalt ”glömt” bort att han har två barn som också behöver honom mer än två helger i månaden. Näe usch för människor som gör så. Hade min man haft två barn hade jag aldrig någonsin ens kunnat föra på tal att flytta så långt bort. Usch på både honom och hans nya faktiskt.
Säger som många andra här i kommentarsfältet att barnens perspektiv av varannan vecka livet inte är lika glamouröst. Medans den barnfria föräldern laddar batterierna och förverkligar sig själv måste barnen leva som resande nomader och många måste samsas med oönskade bonussyskon i ”deras” hem . Barnen förväntas kunna anpassa sig till flera vuxnas viljor ,regler och olika miljöer. Kanske är det långt mellan mamma och pappas boende så man kan inte leka med sina bästa grannkompisar varannan vecka. Kanske VILL barnet inte åka till den andra föräldern utan är ledset men alternativet att slippa finns inte. ”För du vet ju Snuttan att mamma och pappa har kommit överens om det här och förresten ska mamma och tant Stina åka på kryssning det här veckoslutet”
Men flyttar man flera timmar bort, skaffar en skitpartner och bortser fullständigt från hur barnets åsikter i hemmet till förmån för sina egna så handlar det ju om dåligt föräldraskap. Man kan vara en dålig förälder även under samma tak, och på samma sätt kan man vara fantastiska föräldrar på olika håll.
Men hon har ju inte så mycket val. Var ju inte hon som ville lämna, men är ju bra att det verkar funka och att hon inte går runt och mår dåligt över det hela tiden. Självklart ska man tänka på barnen i första hand, men blir man lämnad så blir man.
Men vad ska man göra då, om man lever i ett dåligt förhållande? ”Stå ut” i 18 år?
Jag tycker detta är så otroligt svårt. Jag och min sambo har inte haft det harmoniskt ihop på flera år nu, men jag KAN inte splittra vår lilla familj 🙁 Skär i hjärtat när jag läser det du skriver. Vill inte orsaka otrygghet och sorg för mitt barn. Samtidigt märker barnet förstås att vi bråkar och har t o m sagt att hen tycker det är jobbigt. Vet verkligen varken in eller ut 🙁 🙁 🙁
Det kan absolut vara tufft för barn att hantera en separation och olika hem, precis som en kylig och konfliktfylld kärnfamilj också är tufft för barnet. Jag tror det är svårt att komma fram till ett rätt svar på ”vad som är värst för ett barn”, det är ju så himla olika. Tyvärr så är det väl nästan alltid så att det är omöjligt att skapa och bibehålla den perfekta miljön för ett barn. Livets villkor är liksom att man stöter på händelser som är oönskade och svåra att kontrollera och som i värsta fall kommer att påverka en för resten av livet. Föräldrars separation, sjukdom, bortgång etc. Barn växer upp i miljöer som inte är optimala på olika sätt, samtidigt som det också kommer att vara good enough.
Hennes ex flyttade långt bort från barnen. Träffar dem varann helg, vilket innebär att A ändå får dra det tyngsta lasset trots att hon är separerad. Det om något är riktigt dåligt av exet.
Samtidigt… Skönt för henne? Hon får ut mycket tid med sina barn. Sen är det naturligtvis tråkigt för barnen att de istället MISSAR mycket tid med sin pappa, och kanske rentav känner sig bortvalda av pappan. Men det är ju faktiskt pappans beslut. Mamman ville ju aldrig ”bli av” med sina barn och den tiden och nu får hon mycket tid med dem, trots pappans beslut
Det är helt sjukt att han gjorde det valet? Tyckte han verkade vara en så fin och närvarande pappa när de har gifta, han ville ha halva föräldraledigheten bland annat. Så visar han sig vara ett svin och väljer bort 95% av tiden med sina barn ?
skaffade väl nya barn med nya kärleken omedelbart oxå.
Man kan ju undra hur man får till en pendling Stockholm-Åre varannan helg…barnen borde ju rimligtvis vara i skolan till ca 13.00 på fredagen och måste sen vara på plats igen ca 08 måndag morgon…reser man mitt i natten då eller…?
Någon som vet varför Pontus Rasmusson klippt kontakten med sina föräldrar? Står i hans mamma Instagram-bio ”f.d mamma till Pontus Rasmusson”
Hahaha vaaa, sjukaste jag hört
Av morsan alltså
Säger ju ganska mycket om hans uppväxtmiljö och kan ju förklara både en och två saker….
Tänker att det också kan bero på att hans familj till 100 procent får dödshot mot sig dagligen.
Han har inte klippt kontakten med dem, han bor ju med dem ? vet inte varför det står så, men verkar inte hänt något
Jennys matblogg har lagt upp ett inlägg på Facebook där hon gör reklam för My Molimentis ”fantastiska vågtång” ihop med en bild på sitt hår. Bara jag som tycker det ser fruktansvärt ut? Kanten mot hårbotten är inte snygg ?
Nej det var verkligen inte fint haha. jätteplatt både vid hårbotten och topparna, och jätteskarp kant som du säger
Var tvungen att titta och så hemskt var det ju inte ? Ser sjukt mycket värre frisyrer/hår dagligen bland oss vanlisar
Så länge man vet att barnen har det bra hos den andra föräldern är det inget att skämmas för att man njuter av att få tid för återhämtning.
Idag är det fars dag i USA och Molly Rustas har inte lagt ut en bild på Ross med ett grattis men däremot har Ross själv lagt ut en bild på sin pappa. Är det inte något som inte stämmer mellan dom?
Vad SJUKT! Hon lade precis ut en bild på han och det är en timme kvar av USAs fars dag?
Är det vanligt att de är i olika länder? Hon är i Sverige och han verkar va nån annanstans
Jag är i en relation som varit dålig under lång tid och jag ser egentligen inte hur vi ska kunna hitta tillbaka till varandra, men ändå stannar jag. Hade aldrig trott att jag skulle vara en sån som stannar i en relation pga barnen men tanken på att missa halva tiden med dom känns orimlig.
Det var svårt att föreställa sig att det skulle bli såhär, men de sidor hos min partner som skavde tidigare har blivit värre och nya sidor har visat sig senaste åren. Vi fick tre barn väldigt tätt så det har ju haft sina utmaningar men jag kan ändå känna att jag inte fattar hur vi hamnade här. Jag tyckte att jag valde att skaffa barn med en rimlig person liksom, men nu sitter jag i någon klassisk kvinnofälla med vad som känns som fyra barn som kräver lika mycket energi, tålamod osv från mig. Man blir så jäkla låst när man har valt att bilda familj, på ett sätt åtminstone jag inte kunde föreställa mig innan. Nu gled jag iväg, men det jag tänkte skriva var att jag har så svårt att se att jag någonsin skulle uppskatta min egentid över tid med mina barn. Att man får gilla läget och göra det bästa av det – absolut. Men att jag skulle inte bli en bättre förälder av att vara ifrån mina barn på pappaveckor har jag svårt att relatera till.
Kanske parterapi kan hjälpa er? ?
Känns som att ni inte är SÅ långt ner i spektaklet ändå, ni borde klara er ur. Parterapi ? följ kontot mansbebisar på IG, otroligt stärkande och upplysande.
Det här är helt sjukt! Läser kommentarerna här och är så jäkla glad att jag ännu inte skaffat barn trots att jag är 40 år. Herregud det verkar som att ALLT ska läggas åt sidan bara för att man skaffar barn. Då är det slut på ens egen vilja och ens egna liv. Hela ens liv ska tydligen gå upp i barnet och man ska t.o.m. stanna i ett förhållande som inte är fyllt av kärlek…pga av barnen! ??
Ni är helt skvatt galna ni moralpoliser. Barn ska få kärlek och en trygg uppväxt absolut! Det kan ske av en förälder, två på varsitt håll eller ihop i ett lyckligt förhållande.
Förhoppningsvis har man väl andra glädjeämnen och sammanhang i livet också – vänner, intressen, arbete, övrig familj etc. Allt kanske inte är på topp samtidigt hela tiden men så är det ju, man får fokusera på det som är bra och jobba på det som är mindre bra.
För att ge lite perspektiv, JAG vill inte vara utan mina barn halva deras liv, jag vill inte fira varannan jul och födelsedag utan dem. Deras kärlek kan jag inte leva utan, mitt liv skulle vara 50% kärlekslöst om jag endast fick ha dem nära deltid.
Då pratar jag såklart om förhållanden som ändå fungerar, man är vänner älskar kanske inte allt hos varandra och har inte passionerat sexliv men det funkar.
Relationer som innefattar våld misshandel orimliga krav tycker jag är högst olämpliga att stanna kvar i.
Halva deras liv? Du är medveten om att dina barn kommer växa upp och kanske tillochmed flytta utomlands osv? ?
Samtidigt så kan du inte tvinga någon som inte vill leva med dig att stanna kvar.
Vad ska du göra om den du lever med struntar i vad du vill och lämnar dig?
Att kräva att någon som inte vill vara kvar ska stanna ändå ”för barnens skull” är väl ändå ett orimligt krav om något?
Som alltid så färgas ju en sån här diskussion nästan alltid helt av de som svarar – om man själv är frånskild med barn så tycker man att ”man ska följa hjärtat, det är bättre för barnen men lyckliga föräldrar som är skilda än bråk hemma, det är inte jobbigt med delad vårdnad osv osv” och om man stannar kvar i ett svårt äktenskap (kanske kärlekslöst, mycket bråk, vuxit ifrån varandra) så är man väl ledsen för det och menar att ”det är bättre för barnet att ha en kärnfamilj, inte flytta och bli otrygg, mina prioriteringar får komma senare” osv. Sånt här är ju fruktansvärt individuellt vad man väljer att göra. Men forskning visar tydligt att barn som har 2 boenden blir mer splittrade och rotlösa, få barn tycker om det. Men forskning visar också att om det finns missbruk eller våld i hemmet är det bäst att barnet flyttas därifrån. Så… det är ju fakta. Men i ett äktenskap så finns ju också känslor och dom styr ju många också. Jag har varit både barn och förälder i gift och skild situation och kan inte döma någon, det är jobbigt vilket som. Sen kan jag väl tycka att en förälder som går ut och säger att det är rätt så härligt att va barnfri varannan veckan kansek inte tycker det egentligen utan försöker övertyga sig själv ohc omvärlden? Och jag tänker också hoppas inte hennes barn läser det. Men det är ju hennes val, fast just den lyckliga frånskilda förälderns perspektiv kan nog vara svårt för barnen att läsa om några år när dom blir äldre, det kan man ju skippa kanske.
Jag som inte har barn kan snarare tycka att varannan vecka liv låter helt fantastiskt. Man får familjelivet en vecka och sedan får man ta hand om sig själv och bara vara en vecka. Det måste vara det bästa av två världar och detta grundar jag på vad merparten av alla föräldrar pratar om. De är helt utslitna, ingen sömn, måste vaka över barnen konstant (givetvis beroende hur gamla de är), det ska skjutas på träningar och helt enkelt vara standby 24/7. Sexlivet dör ut och man är helt utpumpad på energi…
Då låter varannan vecka liv helt grymt! 🙂
Det är väl inte konstigt att Angelica tycker att det är skönt att få lite avlastning på sommaren när hon är ensamstående på heltid resten av året? Det borde hon verkligen inte ha dåligt samvete för.
Många väljer säkert att säga så utåt men bakom kulisserna är det en annan historia. Det är ju dock svårt att skriva den exakta sanningen öppet om man vill behålla en bra relation till sin partner som man är fast med om man har barn tillsammans. Bättre att använda en platt klyscha och sedan hantera den verkliga situationen privat, ingen annan utanför den närmsta familjen har med det att göra.
Jag säger ingenting om huruvida man ska hålla ihop för barnen eller inte, men jag blir sju sjukt provocerad av dom föräldrar som uttrycker sig behöva den barnfria tiden. Syftar då på dom som har barnen 50/50 och inte som jag förstår efter kommentarerna att A har barnen heltid förutom varannan helg.
Har en kollega som uttryckligen valt att ta ut extra semesterveckor när skolan börjat igen för hen ”måste få ha semester utan barnen”. Hur sjutton får föräldrar i parrelation livet att gå runt när den möjligheten inte finns?
Jag har ett schema som varannan vecka är tungt och varannan vecka lättare. Absolut, den tunga veckan är inte jättekul men tack vare den lättare veckan innan och siktet på nästa vecka går det ju.
Förstår att det kanske inte alls är samma sak egentligen, men det känns ibland som att folk tänker att nu skaffar vi dom barn vi vill ha, sen separerar vi så vi kan få egentid också.
Har en bekant som beklagade sig på sociala medier om hur synd det var om henne, som stod och lagade mat samtidigt som gräset behövde klippas och bilen tvättas, tvättmaskinen startas, att hon var 100% ensam om allt, behövde jobba, lämna/hämta sitt barn på 11 år (som är helt normalfungerande), läxläsning etc, allt ansvar ligger på henne.
…Bara det att hon har en ansvarstagande pappa till barnet, och har barnet varannan vecka. Alltså, varannan vecka kan hon göra i princip vad hon vill. Behöver varken lämna eller hämta på skolan, inte läsa några läxor, sova ut på helgen, träffa kompisar, shoppa etc etc. Hon bor dessutom i en liten 3a med en gräsplätt som tar 10 min att klippa, och har stort kontaktnät med familj som bor i närheten.
Själv har man två kids, en sambo som jobbar 50-60 timmar i veckan och aldrig lämnar eller hämtar, läser inga läxor, gör ingen tvätt eller städ av huset på 300kvm. Jag har också klippt gräset idag, det tog ”bara” två timmar plus lite extra pauser där emellan när barnen skulle ha hjälp med diverse saker.
Såklart att det kan vara tufft att vara ensamstående, allra helst ekonomiskt eller om du är HELT själv, all cred till de som dessutom har barn med speciella behov och ingen form av avkastning.
Men, de som har dina barn varannan vecka och ändå ska gnälla om hur synd det är om dom, nej, det köper jag inte.