Häromdagen skrev jag på Stories att jag var så glad att jag vågar vara ensam på landet ett par dagar eftersom jag alltid varit så spökrädd tidigare. Mängden svar jag fick från andra kvinnor som alla ställde frågar – hjälp hur gör man?  fick mig att inse att det kanske är precis sånt här vi borde prata mer om. // Sofia Wood

Jag tänker att antingen är man rädd för mörker, eller så är man det absolut inte. Finns det ett mellanting? Det gör det kanske…man kanske tycker att det är lite obehagligt, men ingenting man låter styra ens val eller liv.
När jag var liten var jag rädd för att Ville Vessla skulle kika in genom mitt fönster när det var mörkt ute, så som han gjorde i Ture Sventons julkalender, men det var ju mer Vessla – som spelades av Johan Ulveson – som jag var rädd för. Inte mörkret. Därför sov jag med täcket över huvudet, särskilt när jag var på landet hos min farmor. Rummet jag sov i låg visserligen på andra våningen, men jag kunde ju inte säkert veta att Ville Vessla inte kunde ta sig upp dit för att kika in på mig i sängen.
Sofia beskriver lite av samma sak – hur hon var mest rädd för att titta ut genom fönstret på natten, för vem vet vad som skulle kunna möta hennes blick.

Hennes absolut bästa tips verkar vara att göra den mörka platsen till sin.
Att ta kontroll över den.

Men så har jag hamrat, målat, sågat, klippt, räfsat, fällt och klippt. Putsat och planterat, slängt och lärt mig varje vrå. Jag vet precis vad som finns i varje håla av vedboden och att där inte finns några getingbon. Knäppandet på natten vet jag när det är trägolvet och det där ljudet som trappan ibland gör. Jag är inte längre på besök, jag känner mig som platsens mästare, är i kontroll. // Sofia Wood

Rädd för mörker? Spöken? Monster? Ville Vessla?