Jag tror inte på Gud alls. Jag tror inte att det finns något runt om oss som vi inte kan förklara. Jag är av den tråkiga sorten som bara tror att det skedde ett big bang för 14 miljarder år sedan utan något syfte. Och utifrån det har tid och rum skapats. Evolutionsteorin leder oss sedan fram till var vi är idag:  En ärftlig egenskap, som ger en förbättrad chans till överlevnad och förökning. Den vinnar-egenskapen kommer sedan att bli vanligare i nästa generation.

Utöver det finns liksom inget lull lull/kraft/etc enligt mig. // Isabella Löwengrip

Isabella har varit på konfirmation för ett av Pauls syskonbarn, och passar på att skriva lite om sin tro, eller bristen på en. 
Svenskar är ett ganska så ”o-troende” folk jämför med exempelvis USA där var och varannan person har ”sin” kyrka som de går till, men jag tycker precis som Isabella att det är ett intressant ämne, trots att jag personligen blev rätt mätt på allt vad organiserad religion heter efter att ha sett vad som skedde med personer jag en gång kände i Knutby.
Tack, men nej tack!

Isabella skriver att hon inte tror på Gud alls, samtidigt som hon beskriver att hon som barn var rädd för att Gud skulle vara arg på henne för att hon inte trodde på honom, hur nu en Gud som inte finns kan vara arg, men det är ju ingenting annat än barns härliga logik. 🙂
I ett senare inlägg tackar hon för alla kommentarer som kommit in under det här inlägget – det är uppåt 80 stycken – och för att de allra flesta höll en god ton, oavsett vart man står i frågan:

Tack för att ni delade med er av er tro i förra inlägget. Det var så fint att läsa. Det var så få negativa kommentarer och ”påhopp” vilket jag blev glad över. Tro är väl bland det mest privata/känsliga som finns så man har liksom inte rätt att ifrågasätta det hos en person, eller ställa personen till svars. Alla tolkar ju sin religon/gud på olika sätt.

Som jag skrev tror jag inte på gud. Men däremot kan jag inte bestämma mig för vad jag tror händer efter livet. // Isabella Löwengrip

Jag vet inte heller vad jag tror händer efter döden, men aldrig känner jag mig så nära min pappa som i svampskogen. 
Hur tänker du?