Alexander Hermansson – barnens favorit och programledare för bland annat ”Sommarlov” medverkade i gårdagens Nyhetsmorgon och avslöjade att han själv var en mobbare när han gick i skolan.
– Jag hade en kaxig och dryg attityd. Det var mycket suckar, blickar, utfrysningar, retsamma smeknamn och så för att trycka ner.
Nu vill han använda det förtroendekapital han arbetat upp hos barn och unga, och föreläsa runt om i Sverige för att stoppa den mobbing som enligt honom själv bara blir grövre och elakare, samtidigt som den kryper ner i åldrarna. Han kallar det för en ”guldchans” och har alltså han sagt upp sig från sitt drömjobb på SVT för att göra det här.
– Jag kan inte bara stå och titta på – jag måste in och bidra, säger han i Nyhetsmorgon.
Du hittar hela intervjun med Alexander Hermansson här.
Föregående inlägg 
Fyfaaaaaan haha. Klarar inte av honom. Han vet också att detta är ett guldläge för att tjäna pengar. Handlar inte om något annat än det
Hur är detta ett guldläge att tjäna pengar?!
Vet inte hur mycket man tjänar som programledare för barnprogram på svt. Men kan nog inte vara några större summor. Däremot kan man ta rätt bra betalt som föreläsare.
Alla vill väl tjäna pengar på sitt arbete, inte lönt att ha nåt annars.
Vill nog också komma vidare i karriären och inte fastna inom bara barnprogram
Du skulle bara veta vilka summor kommuner lägger på sk. ”Inspirationsföreläsningar” för lärare och elever
Så alla i världen som byter jobb för högre lön och för att utvecklas är hycklare menar du?
Beror väl isf på vilken anledning man hävdar att man byter jobb
Högsta cheferna för Barncancerfonden, Cancerfonden, Rädda Barnen har svinhöga löner. Där kan vi snacka hur vidrigt det är. Månadslöner på över 100000 kr.
Men vad tror du att dessa chefer gör om dagarna? Vänder papper, dricker kaffe och rullar tummarna? Nej det krävs nog en hel del arbete för att få den lönen, ha koll på mycket, vara tillgänglig alltid. Lika som att vara fotbollsspelare, träna flera timmar varje dag och vara från familjen merparten av året. Vi vet ju inte heller vad dessa chefer blir erbjudna för löner på andra ställen, förmodligen betydligt mer. Tror inte att dom jobbar med det dom gör enbart för att tjäna pengar, däremot blir det nog lättare att få ”rätt” person till en chefsposition om man betalar mycket för den.
100 000 i månaden är inte så mycket för ett så ansvarsfullt jobb?
Ni som hetsar över så pass moderata löner borde testa att ha ett jobb med riktigt tungt ansvar där ni står som yttersta ansvarig.
Tänker alltid på det när folk klagar över att statsministerlönen är för hög! Den är verkligen helt absurt låg! Hade aldrig tagit det jobbet, bara risken att bli mördad är ju överhängande.
Men även om han varit mobbare som barn så behöver han väl ett jobb som vuxen. Vi kan väl inte klandra honom för att han vill tjäna mer pengar och utvecklas?
Jag brukar tänka det, ”alla” var mobbade i skolan men man hör aldrig någon säga att de var mobbaren. Fint att han vill göra skillnad, han verkar vara en fin människa.
Fint vet jag inte. Förmätet skulle jag säga. Han har ingen som helst aning om hur det känns att vara mobbad och leva med de såren under många år efteråt, och vilken skada de gör. Ingen alls.
Nej men han skulle väl inte föreläsa som tidigare mobboffer heller?
Okey då är det väl superbra att han föreläser från sin sida av saken och kanske kan få MOBBARNA att tänka till och inte mobba
Nej, men nu är det de som mobbar han vill komma åt.
Jag håller med dig.
Håller med, som att strö salt i såren.
Jag är cynisk av mig och tänker att han såklart har en agenda med det här. Han berättar, framstår som sååå bra och sympatisk = mer pengar i fickan
Ja, de flesta här inne brukar ju lyckas hitta något fel så fort någon gör något bra.
Verkligen. Folk härinne verkar olyckliga, det måste vara jobbigt att gå runt med all den där bitterheten inom sig.
Kanske kan han få andra mobbare att sluta.
Självklart är det inget man skryter om. Fy.
Kan någon göra rätt alls?
Ia, det kan många.
Enligt det här kommentarsfältet, nej absolut inte.
Eller hur, och ingen kan läsa en text ordentligt och förstå innebörden heller så man förstår ju att det blir krig i världen
Ja otroligt många, tex 90% av alla barn som inte mobbar andra.
90 % av alla barn som inte mobbar kan göra rätt? 10 % gör alltså fel.
Vi hade otroligt mkt mobbning i mellanstadiet/högstadiet. Flera otäcka personer som utmärkte sig. Och det var grova saker som att bränna med cigaretter osv.Nu arbetar nästa alla mobbare från skolan som socionomer.
Haha, är inte det där typiskt socionomer? Känns som många socionomer egentligen ville bli psykologer men inte hade tillräckligt höga betyg. En annan fördomsfull tanke jag har är att de genom sin utbildning/sitt jobb egentligen bara jobbar med sig själva och sina egna obearbetade trauman genom att hjälpa andra men att de inte förstår det själva pga bristande självreflektion. De tittar på andra istället för sig själva.
Det är ju bra att du själv skriver att det är en fördom.
Efter att ha gått fyra terminer på socionomprogrammet så skulle jag säga att du har rätt. Många passar den beskrivningen, inklusive jag själv, men jag hoppade av.
Men då har du ju i alla fall självinsikt!
Precis det jag oxå tänkt!
Har också tänkt så. Precis som med väktare som inte kom in på polishögskolan.. Även biten med att många blir terapeuter, coacher odyl själva (kom kanske inte in på psykologlinjen) och ser dessutom gärna ”trauman” och obearbetade saker i princip allt. Förminskar på intet sätt människors ev.trauman eller jobbiga saker de gått igenom, men ibland går det till överdrift imo, man skall bearbeta & gå i terapi för i princip allt, coacha människor & företagsledningar och hålla föreläsningar i all oändlighet, hitta fel (som ofta kanske inte ens finns) som människor gör och lever efter. Kanske heller ingen slump att många som varit i rampljuset tidigare i sin karriär, sen blir sk. ”coacher”eller föreläsare..,allt ljus fortsatt på dem, som kommer med så (ofta självklara) råd & tips. Käcka floskler & tröttsamt.
Socionomer och psykologer går inte ens att likställa med varandra. Psykologer är väldigt kliniska, medikaliserade och inriktade på biologiska orsaker/förklaringar till ohälsa och upplevda problrm. Medan socionomer har ett helhetsperspektiv och förstår att både biologi och miljö, för att ge exempel, spelar in. Som nedan kommentarer, det psykosociala. Att jämföra socionomer och psykologer är som att jämföra äpplen och päron. Psykologer arbetar enbart med behandling (samtal), socionomer har både möjlighet, och utför i praktiken ofta mer än bara behandling.
Nja, vet väldigt många psykologer som inte jobbar med behandling.
Men är det så? Är själv socionom men utbildade mig för 20 år sen. Då var det lika svårt att komma in på psykolog så ingen skillnad. Trasiga människor fanns det gott om på utbildningen men upplevde verkligen inga mobbare snarare varade flesta väldigt varma människor. Upplever inte nyexade kollegor som elaka heller men jobbar inom äldreomsorgen kanske hamnar de nån annanstans.
Jag är socionom och känner inte igen mig i detta. Jag valde att bli socionom eftersom det psykosociala arbetet är det jag brinner för. Att hjälpa människor att till exempel få en bostad, kontaktperson eller kontakt med försäkringskassan etc. Jag tänker att det är viktigt att människor har det bra rent psykosocialt då det givetsvis även påverkar människors psykiska och fysiska hälsa.
Självklart finns det också socionomer som bara genuint är rätt människa på rätt plats, men du måste väl ha träffat en del kollegor som stämmer in på beskrivningen?
Jag har helt ärligt inte några kollegor som jag känner stämmer in på denna beskrivningen. Alla i min arbetsgrupp brinner också för det psykosociala arbetet och bedriver inte som jag har märkt någon form av egenterapi genom sina klienter. Dock var det absolut några under utbildningen som kunde tänka sig att arbeta som psykologer, men de var dock få och de hoppade oftast av utbildningen.
Kan det vara så att den egna sjukdomsinsikten brister?
Och jag kan säga att mobbningen fortsätter på arbetsplatsen. Har aldrig jobbat på ett lika hemskt ställe som bland socionomer 😩.
De vill väl försöka väga upp karmakontot.
Jag har en kompis som jag i efterhand förstått var en mobbare i högstadiet och gymnasiet. Inte utåt direkt mot personerna men tror nog de hörde hennes ord ändå. Undrar om hon tänker på det idag och insåg hur elak hon var? Själv sa man åt henne ibland att hon gick för långt men man hade ju kunnat försöka säga åt henne på skarpen mer.
Det tror jag absolut att din kompis är medveten om, jag har bett om ursäkt för mitt beteende både på högstadiet och gymnasiet. Då var jag ändå ingen mobbare per se, men var heller inte alltid särskilt positiv och pratade innan jag tänkte vilket såklart sårade människor ändå. Så jag tänker att om man utsatte någon extra så är man ganska medveten om det.
Jag tror jag kan ha varit en mobbare i typ låg- och mellanstadiet utan att själv förstå det. Hade en tjej i klassen som jag inte skulle säga att jag var öppet elak emot, alltså det var inte så att någon någonsin sa något taskigt eller så. Men ingen ville egentligen vara med henne, jag personligen tyckte inte om att leka med henne och det blev väl en del suckar när hon ville vara med och leka.
Nu i efterhand förstår jag hur ensam och utfryst hon måste ha känt sig, och jag har många gånger funderat på om man borde på nåt sätt be om ursäkt. Men som barn tänkte jag bara på mig själv och förstod inte. Så att en person som många barn ser upp till kan föreläsa om detta är ju jättebra.
Om du har kontakt med eller springer på den tjejen i vuxen ålder tycker jag absolut att du kan säga något i stil med ”jag har tänkt mycket på hur jag betedde mig när vi gick i skolan och jag är ledsen att jag inte alltid behandlade dig juste”.
Tycker man får bära sin skam själv. Ofta handlar det väl mest om att man vill lätta sitt eget dåliga samvete snarare än något annat. Tänk om det ovan inträffar men personen ifråga inte alls känns sig illa behandlad alls. Ska du då väcka massa funderingar bara för du ville må bättre själv?
Ja det är så jag tänker också. Men även att vem är jag att komma över 20 år senare och försöka be om ursäkt om det faktiskt var jättejobbigt för henne, det kommer ju inte göra skillnad. Kanske tvärtom riva upp gammalt.
Håller inte med. Det betyder att man reflekterat och insett att man handlade fel. Jag skulle iaf ta det positivt om nån bad om ursäkt.
Ja, kanske… ja, nu har jag flyttat långt och kommer förmodligen aldrig springa på henne igen så det är ju bara hypotetiskt.
Jag hade inte uppskattat det. Alls.
Exakt så. Jag var mobbad och utfryst genom hela skoltiden. Några har skrivit och bett om ursäkt, men jag kan aldrig någonsin förlåta personer som nästan drivit mig till suicid. Jag hoppas att de känner skam och skuld tills de dör.
Det förstår jag. Att ha gått igenom det måste vara fruktansvärt! Hur mår du nu?
Det gjorde en klasskamrat till mig i vuxen ålder för några år sedan. Han bad om ursäkt för att han tyckte att han inte alltid hade behandlat mig väl eller varit oschysst i högstadiet. Det värme faktiskt att höra, för jag hade lagt det på hyllan i stort sett för länge sen. Men att han fortfarande tänkte på det säkert 10 år senare så insåg han nog själv att det inte var snällt. 😄
Vad fint gjort 💖. Själv sprang jag på min värsta mobbare på ett bröllop för tio år sedan. Han vågade inte ens kolla mig i ögonen. Sen hade han pratat med andra gäster om hur illa han behandlade mig som barn istället😳.
Fint på nåt sätt att han hade vett att skämmas ändå. Fast han borde bett dig om ursäkt och inte fegat ur. Många mobbare fattar inte/vill inte fatta vad de ställt till med som äldre…
Om de personer som behandlade mig illa och pratade skit om mig i högstadiet och gymnasiet kommit idag och bett om ursäkt så hade jag uppskattat det då det i vissa sammanhang faktiskt fortfarande påverkar mig. Med påverkan menar jag hur jag fortfarande ser på mig själv så här över tjugo år senare och hur svårt det gjort för mig att våga lita på andra människor.
Klart du förstod det. Vissa är födda mobbare andra inte.
För att ett barn inte ville leka med ett annat barn? Du verkar ju iallafall trevlig i vuxen ålder så 🙂
Varför är det så viktigt för honom att påpeka att han sagt upp sig från sitt drömjobb? Det får mig mest att tänka på att han vill att folk ska tänka: Oj, så icke-centrerat av honom! Dålig drag, skulle jag vilja påstå.
Sant faktiskt! Borde inte det han ska göra vara mer drömjobbet då?
”Jag var en mobbare men nu blir det bot och bättring, titta jag säger upp mig från drömjobbet för att göra detta, för att hjälpa er alla (smiley) se vad jag offrar för mobbningen!”
Förstår han inte vilket trauma mobbning är? Nu är han känd, sitter i soffor och ska stå på scen och tala om att han mobbade folk, och bli överöst av hjärtan för att han är så bra och duktig och modig?
Hur känner de som han mobbade av allt det här?
Han ska väl inte föreläsa om att han var en mobbare utan om hur man får barn att sluta mobba? Då låter det ju ändå som att det kan vara ”bra” att ha erfarenheten av att vara just den man riktar sig mot.
Vad har han för erfarenhet och utbildning i att få barn att sluta mobba?
Vi hade sådana föreläsare som barn, gruppgrejer vi skulle göra, antimobbningsgrupper i skolan osv.
De som mobbade andra slutade inte. Efter den där gruppgrejen vi hade när de pratade så fint och alla gav varandra komplimanger, så fort vi gick ut ur det där rummet var alla tillbaka i sina vanliga roller igen.
Så bara för att det är svårt att nå resultat ska man inte ens försöka?
Givetvis ska man försöka, men man måste ju också veta vad som ska sägas och hur man jobbar för det!
Annars blir det ju bara ett idol-möte för barnen, det som sägs går in genom ens örat och ut genom det andra.
Berätta mer om hur han ska lägga upp föreläsningarna och på vilket sätt han förbereder sig för dessa.
Jag är inte utbildad inom det så hur ska jag svara på det menar du? Det var ju det jag ville förmedla.
Ska du föreläsa och nå ut måste man veta hur man når ut och skapar förändring.
Jag är ingen föreläsare för jag vet inte.
Jaha, eftersom du antog att de var verkningslösa så antog jag att du visste mer om hur de skulle genomföras. Man kan också anta att han bygger sina föreläsningar utifrån andras kunskaper också. Kanske har han kontakt med bris, friends osv?! Eller så antar man att han inte har en aning om något och är helt oförberedd.
Mina antaganden bygger på att det spelade ingen roll vad någon vuxen sa, jag var lika utfryst efter gruppövningar och föreläsningar som mobbning som jag var innan.
Man kan väl göra mer än en insats?! Man kan ta dit en idol som barnen ser upp till (och jag tror att du underskattar barns påverkan av deras idoler, de påverkas inte bara negativt av förebilder) OCH göra andra insatser också.
Nyfiken också på hur du själv anser att man stoppar mobbning.
Inte genom enstaka föreläsningar. Det måste vara de vuxna i barnens vardag som ser, stoppar och jobbar aktivt.
Min erfarenhet är att jag var lika utfyst innan som efter alla grejer vi fick höra eller gå på i skolan.
Ingen hjälpte mig.
Det ska ju ske ett långsiktigt arbete. Har du kollat på inslaget eller gissar du bara?
Självklart ska man försöka! Men man måste ju också veta vad man ska säga för att nå ut.
Risken kan ju annars vara att det bara blir ett idol-möte för barnen, coolt att träffa en kändis, vad han säger går in genom ena örat och ut genom det andra.
Det som funkade bäst i min skola var när spelare från det lokala hockeylaget fanns med som ”kompisar” på rasterna. Killarna (som på min skola var de främsta mobbarna) såg upp till dom och eftersom spelarna slog ner på mobbarbeteendet på en gång så var det inte längre lika tufft att vara elak. Visst, det löste inte alla problem men det gjorde större skillnad än alla samtal/föreläsningar med olika typer av kuratorer som de tidigare hade försökt med. Rasterna blev drägligare och man visste att det fanns någon som tog ens parti som killarna inte vågade säga emot. Så visst kan cool idol väga tyngre än utbildning.
Självklart.
Men då var de ju på plats, aktivt, i barnens vardag.
De kom inte, sa några ord och gick.
Vilka föreläsare hade ni då? Var det stora förebilder för er barn?
Och angående att det är svårt att få förändring, ja det är det. Men ska vi bara ge upp för det?
Absolut inte ge upp!
Men den som föreläser måste ju också veta vad som ska sägas och hur man når ut.
Risk annars att detta blir ett idol-möte för barnen, coolt med en kändis. De lyssnar och håller sig i skinnet en vecka, men sen?
Men vet du hur föreläsningarna ska gå till eller vilka mer än honom som är involverade i uppbyggnaden av dessa? Eller antar du bara att han typ ska gå dit och hjula runt på scenen en stund och sen gå hem?!
Det vet jag inte och det var ju därför jag frågade vilken utbildning han har inom detta!?
Man måste inte ha utbildning. Man kan ha erfarenheter, eller bygga en föreläsning runt den kunskap som andra kan bidra med. Eller både och. Eller så har/ska han utbildas via någon organisation. Vem vet. Men innan man vet kanske man inte ska anta att han inte tänkt göra något av det.
Ja för det har ju funkat så bra tidigare när den utbildade skolkuratorn Birgitta har pratat med barnen om att inte mobba. Ibland är det bättre med en ”cool” förebild som barnen ser upp till trots att den inte har några högskolepoäng i ämnet. I alla fall värt att försöka för hittills verkar inte insatserna vara nog.
Jag såg hela reportaget.
Alex kommer att ha ett team bakom sig som, vad jag förstår, fångar upp barn och jobbar långsiktigt med frågor som rör mobbning.
Det rör sig alltså inte om enbart föreläsningar.
Jobbigt att behöva leta fel i allting. Jättebra att han riktar sig till mobbarna, han som är en förebild för många barn också. Välj att se det så i stället.
Jag tycker inte att han gör det minsta fel. Han är en förebild för många! Tycker bara att han ska sluta med att tjata om att han sagt upp sig från drömjobbet, det är tydligt att han vill ha reaktioner när han säger så. Han tror det landar positivt hos folk (det gör det också förmodligen hos många) men jag tycker mest att det är ett billigt trick. Vad mycket av hans stockholmska han tappat, för övrigt!
Hur många gånger har han sagt det då enligt dig?
Om man tänker efter lite grann, så inser man att, det att han lämnar ett drömjobb för detta så betyder det att detta är ett ännu bättre jobb.
Det är inte så att han lämnar sitt drömjobb för att göra ett jobb som han anser är ett skitjobb och inte alls kommer att tycka om och att han hatar barnen och att han ska spotta på dem och det ska bli skittråkigt.
Man borde förstå det av sig själv.
Han skulle kunna göra både och om nu det före detta jobbet var så bra.
Är det han som sagt det eller tv som valde den rubriken?
Nej. Det här ger bara en dålig magkänsla. Tänk att ha blivit mobbad av honom och sen se honom på scen babbla om hur vi ska stoppa mobbningen?? O så tjänar han massa pengar på det? Fy. Att profitera på att man varit en skitstövel. Han kommer dessutom börja göra massa samarbeten som han också kommer tjäna pengar på. Men jag förstår inte hur han kan ha så många följare?
Nej det ger inte en dålig magkänsla hos mig. Tänk att ha blivit mobbad av honom och få se honom erkänna det och försöka förhindra liknande beteende. Bara jävligt bra enligt mig.
👏👏👏
Jag hade känt likadant om någon av mina plågoandar gjorde ngt liknande. Träffade en på en fest för ca 12 år sen. Han började slänga ur sig samma glåpord igen. Vi var runt 30 år båda två. Noll utveckling.
Tror på att vända på det, dvs låt en fd mobbare föreläsa istället för oss som mobbats. De vet ju hur det är att vara i den maktställningen
Ja och ska man förhindra mobbning så är det ju just de som mobbar som man måste komma åt. Då tror jag att en förebild som har erfarenhet av just det kan vara en bra väg att gå. Det betyder ju däremot verkligen inte att man hyllar en mobbare.
Jag träffade de på en fest, mina mobbare och jag sa de till hans tjej och blivande mamma dessutom. Att far till dina barn var en mobbande f””” så 🙂 skön man
Han ska alltså inte börja mobba barnen på de skolor han träffar sådana.
Det handlar alltså inte om er som mobbats, utan att förhindra den mobbing som sker i dag. Förhindra något.
Ja här har vi helt olika känslor! De som mobbade mig hade jag bara mått dåligt av att se i den rollen. Få en massa cred för hur duktiga de är. Nej, riktigt usel magkänsla!
Det är ju du som tolkar föreläsningarna som att han ska få cred för den han är. Han ska väl ändå prata om hur man förebygger mobbning. Inte om hur bra han är som varit mobbare?
Ja, jag har verkligen svårt att tro att detta är genuint, med tanke på hur han hintat om det hela veckan. Eller ja. Jag har svårt att tro att NÅGON med så många följare är genuina i vad de gör. Ffa en som mobbat. Har mkt svårt att tro att han kommer göra mirakel. Det enda som kommer hända är att han kommer tjäna massa pengar. Men vi är alla fria att tro vad vi vill!
Men vad är fel med att tjäna pengar på det? Tror du att cancerforskare jobbar gratis? Eller socionomer, läkare, kuratorer eller andra som vill göra skillnad? Är enda tecknet på att man ”genuint” vill göra skillnad att göra det gratis?
Du tycker det är samma sak att ha varit en mobbare o sen försöka tjäna pengar på att föreläsa om mobbning som att forska om cancersjukdomar? Det tycker jag absolut inte att det är. Men hade hellre sett mina mobbare forska om cancer tbh. Det hade fan fått mig att må bättre.
Nej, det var verkligen inte det jag sa. Jag undrade om det inte kan vara genuint om man tjänar pengar på det och tog därför några andra exempel på goda gärningar som trots det är jobb med lön.
Ok, lätt att missförstå din kommentar. Jag är inte här för att diskutera andra yrken. Jag diskuterar att en mobbare nu ska föreläsa om mobbning. O där tror jag redan att jag har framfört mina tankar.
Snacka om att missa poängen.
Du måste nog sluta ta det här personligt, eller är det Alex som mobbade dig?
Ja, helt olika känslor och det är ok.
Jag själv hade fått en inre frid om mina plågoandar från högstadiet visade mig att de mognat, kommit till insikt och valt att ta ansvar för deras beteende som verkligen skadade mig. De hade gärna fått tjäna pengar på kuppen om de valt att använda sina erfarenheter till att göra skillnad till det bättre. Tyvärr känner jag inget hopp för någon av dem. De lever alla röriga liv och deras giftiga taggar ser ut att föras vidare till nästa generation. 😢
Då är det ju du som bara ser person och inte handlingen att vilja förbättra och förändra
Se hela intervjun så får du nog en bättre helhetsbild.
Håller med dig. Mitt ex som misshandlade mig rätt hårt både fysiskt och känslomässigt är nu ute och föreläser om vilken god människa han blivit… Och det kanske han har blivit, hurra för alla han kommer träffa framledes isåfall, men… Ehm ja. Det smakar inte så härligt i min mun när jag ser reklam för spektaklet.
Fast Alex ska väl inte föreläsa om hur god han har blivit?
Nej, det sa jag inte heller? Jag drog en parallell till min upplevelse bara. (mitt ex föreläsning handlar inte heller om vilken bra människa han blivit, det är inte det som står i reklamen liksom, men det är något man ska förstå… och lite så är det nog med Alex också va, för inte ska vi tänka att han fortfarande är en mobbare?)
han har sökt upp alla sa han så, antagligen ingen som blir förvånad
han har bett om ursäkt och fått olika reaktioner.
man är olika personer som tonåring som vuxen och förälder.
är väl jättebra att han erkänner, gör upp och gör något!
Folk här inne är så jäkla negativa alltså. Inget är någonsin bra nog. Hur orkar man vara så negativ hela tiden? Och ja, jag hittar ut själv.
Det gör man inte. Orkar alltså. Det är därför man söker sig till BB och FB för att få ventilera sina giftiga åsikter med andra likasinnade. Precis som mobbingen i skolan alltså.
OT men herregud va oskön Margareta framkommer i hennes senaste vlogg? Stackars Fredrik som verkar så snäll och bara får en massa klagomål hela tiden
Dessa barn som gör så har ofta npf och stryks medhårs av sina hökmammor 🙄 trodde verkligen inte detta om honom
Vad trodde du inte om honom? Att han vill motverka mobbning?
Att han va mobbare
Vad är det du säger? Att mobbare ofta har npf? När jag gick i skolan var det mest alla duktiga och populära tjejer som mobbades. Inte en % npf där. Bara ondska.
Väldigt få barn eller vuxna är ”onda”. Nåt ligger bakom.
Människors behov av att kategorisera och stöta bort det som avviker från normen. Börjar på förskolan och fortsätter in i vuxenvärlden.
Jag tror iofs att barn med NPF-diagnoser i större utsträckning blir mobbade?!
Det beror väl på vilken typ av mobbning man pratar om, men utåtagerande barn har väl ofta nån typ av diagnos? (Nej jag säger inte att alla eller bara barn med npf mobbar)
Att vara utåtagerande är inte samma sak som att mobba, såklart det också kan få konsekvenser för omgivningen men det är sällan så att det är utstuderat och riktat mot en specifik person. Mobbare gör det inte för att de får utbrott utan det är oftast mer kontrollerat och kalkylerat.
Nej självklart inte och som sagt menar jag inte att alla med npf eller utåtagerande beteende mobbar. Men om jag ser tillbaka på min egen skolgång så är mönstret att åtminstone pojkarna som mobbades var mer fysiska och utåtagerande.
Eller hur! Ser direkt hur alla försvarar nu. En pojke med assistent misshandlade en kille öppet och ingen sa nåt 🙃
Eh.. De flesta med npf är själv utsatta för mobbing. Mvh en med npf som blev extremt mobbad under hela skoltiden
Haha k
Haha? Är du 12?
Gisslan kvisslan är du?
Jag är kluven på något sätt. Jag var kanske inte regelrätt mobbad i gymnasiet men utanför och en tjej var riktigt elak mot mig. Jag har ofta funderat nu i vuxen ålder om hon verkligen förstod hur illa hon gjorde mig och vilka sår de satte. Om hon skulle be om ursäkt nu 15 år senare vet jag faktiskt inte om jag skulle klara att ens säga ”tack” och typ acceptera ursäkten. Det gör fortfarande ont och jag vet hur dåligt jag mådde då. Jag hade också känt att det bara är för hennes egen skull hon ber om ursäkt.
Men hur hade du känt om hon inte bad dig om ursäkt utan bara erkände för sig själv att hon var en mobbare då och nu arbetade för att motverka mobbning? Det är ju något annat än att be offret om ursäkt.
Hade det varit föreläsningar där personen fakturerade rätt höga summor hade jag känt att det var ett sätt att tjäna pengar, hade personen haft kvar sitt vanliga jobb och engagerat sig idéellt hade jag varit mer positiv för det hade känts mer genuint.
Men människor i allmänhet kan inte jobba gratis. Nån måtta.
Pratar inte om människor i allmänhet, pratar om föreläsningar. Det går alldeles utmärkt att ha ett vanligt jobb som försörjning och föreläsa ideellt om man brinner för en fråga, många gör det. Om man fakturerar en hel del så är det för att man vill profitera på frågan och det gör att det känns mindre genuint och mer för pengar.
Eller så är det för att man ska kunna göra det på heltid. Dvs lägga det förarbete som krävs för att göra ett bra jobb, kunna ha en långsiktig bild med sin insats osv. Inte bara trilla in och riva av en föreläsning på en höft ungefär.
Jag tänker faktiskt att om någon har satt djupa sår i en så måste man inte acceptera ursäkten. Man kan väl erkänna att det har uttalats men måste inte acceptera eller förlåta? I alla fall inte just under mötet.
Men det kanske ändå kan vara något värt att hon på något sätt skulle ha reflekterat över tiden och nått någon sorts insikt.
En tjej grån min gymnasieklass och jag har hamnat inom samma kretsar. Jag pratade en dag om hur jag upplevde gymnasiet och hon sade ” Jag ber om ursäkt om jag sade eller gjorde något mot dig” Jag svarade att jag aldrig upplevde henne som mobbare. Vi pratade ytlig i skolan då vi inte klickade som personer. Jag kunde störa mig på henne men höll det ofta för mig själv. I gymnasiet är man även granska omogen fast man känner sig mogen.
Jag sade tack och jag sade till henne att hon absolut inte hade gjort eller sagt något till mig.
När vi träffas så försöker jag hitta något att prata om och lära känna henne bättre. Vi kommer nog aldrig att bli kompis kompis och det är okay.
Ibland klickar man och ibland klickar man inte.
Som före detta mob*offer (skoltiden var ett nio år långt h*lv*te), tycker jag att det han gör är bra. Jag önskar att fler f.d mob*are kunde göra samma sak, och vem vet? Kanske kan han inspirera några såna till att kanske söka upp den där personen i klassen som inte hade det så lätt och be om ursäkt. Han har uppenbarligen ändrat sig och det är bra.
Intelektuellt så tycker jag nog att det är ganska bra. Men emotionellt är det något som skaver när mobbarna ska ta ännu mer plats, åka runt och föreläsa och berätta för andra att ”bli inte som jag när du växer upp”. Jag var mobbad hela grundskolan och hade någon av mina mobbare, som skadat mig både fysiskt och psykiskt och gett mig ärr som aldrig kommer att läka helt, börjat tjäna pengar på mobbingen de utsatte mig för hade jag tagit ganska illa upp. Jag känner inget agg mot mina mobbare idag, de är liksom ”icke-människor” för mig. De existerar och jag tycker ingenting om dem. En av dem som var värst hörde av sig för några år sedan och bad om ursäkt. För mig kändes det som att det varken gjorde till eller från. Skadan är redan skedd och en ursäkt tio år senare kommer inte hjälpa. Det handlar inte om att vara långsint på något vis, för jag är inte arg som sagt, utan mer att det inte betyder någonting.
Njäääää, det skaver.
Jag skulle inte kalla mig mobbad i skolan. Men definitivt retad och lite utfryst. Hade talfel och blev härmad.
Var inte den som någon umgicks med frivilligt. Själv löste jag väl det hela med att bli än mer introvert och nörda till mig ordentligt.
Jag skulle absolut uppskatta om någon påtalade att det kanske inte alltid var helt koshert beteende hela tiden.
Mest för att det skulle ge mig hopp om att de från skolan som nu är föräldrar eller har andra sociala roller i samhället och till och med arbetsplatser har tänkt till lite och inte fortsätter med sitt beteende/inte uppfostrar nya mobbare.
Däremot skulle jag som allra mest uppskatta om lärare och andra myndighetspersoner i skolan och olika föreningar skulle be om ursäkt för att de inte gjorde något när man uppenbart blev retad under lektionen eller rasten. Eller bara idrotten där man under nittiotalet fortfarande höll på med det vidriga att välja lag. Att de kanske skulle ha sett något när man gick ensam en stor del av tiden. Att man sedan – när man hade utvecklat en sorts duktig flicka-persona, alltid med en bok under armen, och någon sorts respekt för att man var duktig i skolan, fick sitta med uppenbara mobbare för att ”lugna ner dem”. Men även mina föräldrar som aldrig tog tag i något skulle jag nog gärna ha en ursäkt ifrån. Och de retandes föräldrar som inte lyssnade de få gånger skolan ändå tog upp olika grejer slog ifrån sig, att det där, det skulle mitt barn aldrig göra.
Sveket från vuxetsamhället tycker jag nog är hundra gånger värre än gliringarna från barn.
(perspektiv från en retad och inte mobbad)
Däremot tycker jag som många här att det är något som skaver om man först är ett arsle i skolan och sedan profiterar på det som vuxen. Det känns som att Alex skulle ha varit en rätt så bra mobbare i skolan. För spelevinkarna som kunde göra volter och grejer var rätt så höga djur när vi var små i alla fall.
Förhoppningsvis har han pratat med sina offer innan. Förhoppningsvis innan han började planera sitt föreläsande. Annars kan han ju bara anta hur hans måltavlor kände sig vilket känns nästan som ett nytt övergrepp.
Den bästa föreläsningen vi hade om mobbning i skolan var när både ett offer och hans förövare kom och höll föreläsning i gymnasiet. Det gav insikter åt båda håll och det kändes som att det var ett väldigt bra samtal.