613 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Mår så psykiskt dåligt på mitt jobb. Men när vet man om det är läge att säga upp eller inte?

      När du mår psykiskt dåligt…

      Hur lätt har du för att hitta ett nytt?

        Ja! Men inte nära min bostad tyvärr.

          Orkar du flytta? Längre restid kan ju vara värt det om du mår bättre av något nytt.

          Fuck! Kan du konsulta eller arbeta på distans?

      Fortsättning: Det är corporate. Jag har stannat kvar länge eftersom jag tänkt att fördelarna överväger nackdelarna, som att jag tjänar superbra (59′), har ganska mycket flexibilitet dvs kan jobba hemma och en del ansvar (på gott och ont). Men senaste halvåret har det varit fruktansvärd, inga nära kollegor alls, för mycket jobb som slängs på mig, en likgiltig chef (som låtsas bry sig ”ja okej jag ser till att du inte får så mycket på ditt bord” eller ”vad sitter du ens med?”) och en person som börjat som konstant ska ifrågasätta allt jag gjort för själv att verka så bra trots att han helt saknar förståelse för vårt område. Blir så less. När jag kommer till kontoret är det ingen från min avdelning som hälsar när jag kommer in ens och känns som att de vill byta ut mig mot denna nya personen som genuint har NOLL koll på det vi sitter med (oerfaren men väldigt manipulativ äldre man som är otroligt duktig på att låtsas ha bra koll)

        Vad innebär corporate?

          Corporate i sig är ju bara en skags företagsform och man kan ju jobba med massa olika saker för en corporate. Men i det här sammanhanget brukar det syfta på ett kontorsjobb på (oftast) ett större företag.

        Kan du inte söka samma jobb fast hos en konkurrent?

        Kan tänka mig att ni har företagshälsovård, kan du tänka dig börja med att kontakta dem som ett första steg? Hur lätt är det att få nytt jobb? Kan du börja söka redan nu? Jag vet inte hur du är som person men jag tex skulle må väldigt dåligt sysslolös och då vet jag inte om det är ett bra råd att säga upp sig om du kanske skulle må sämre än av att jobba, alla är så olika.

        Låter som mitt jobb. Ligger i sängen nu och överväger att säga upp mig.

        Men det låter som att du har kompetens som gör dig attraktiv för konsultuppdrag! Råder dig att ringa runt & höra dig för om det & hoppas verkligen att du gör det! Jag är så säker på att du kan få det så mkt bättre & friare. Jag är själv konsult, men med en annan kompetens! Att bli konsult är bland det bästa jag gjort.

      Va jobbigt det måste vara.
      Jag skulle leta andra jobb hela tiden om jag var du, men inte säga upp mig förens jag har något annat .. men beror ju på din situation såklart. Men helt klart försöka hitta annat och lämna så fort det går.

      Jag förstår dig så bra men det går inte att byta, finns inte med samma förmåner (distans, flextider osv) som behövs med småbarn och man som jobbar mycket.. så jag lider kvar här ännu tills barnen är stora nog att klara sig själva efter skolan…
      Men ifakk du har möjlighet att byta så absolut men skulle inte rekommendera i det här världsläget att bli arbetslös om det verkligen inte är sista utvägen.. men kanske gå och prata med jobb hälsovården?

      Jag samlar krafter inför att säga upp mig på måndag! Känner en frihet redan även om jag ännu inte har någon som helst aning om vad jag ska göra om tre månader (förutom att flytta utomlands).

      Men snälla – säger inte frågan allt?

      Se om du kan vända det, om någon professionell kan vägleda dig osv. Ge det inte för mycket tid. Du är värd att må bra!

      Säg upp dig! Sök nytt, konsulta! Det löser sig. / en som sa upp sig igår efter 7 år på samma arbetsplats men som mått psykiskt dåligt där. Friheten är toooootal idag.

      Börja med att sjukskriva dig?

      Samma här! Allt började så bra på min arbetsplats. Kände mig sedd, hörd på och uppskattade av chefen. Jag har en kollega som är stjärnan på allt. Chefen älskar henne. Hon har mycket på sitt bord och blir där efter också. Hon säger A men inte B och C vilket gör att jag gör fel. Det har hänt flera ggr. Jag har inte sagt ngt utan svalt och bett om ursäkt. Nu hände det igen.
      Jag har en chef som är micromaneging i allt. Han tar ju del av alla mina ”misstag” vilket gör att jag framstår som slarvig.
      Alla gör ju fel, även jag. Har inga problem m att äga det. Men när det blir fel pga min kollega inte är tydlig eller glömmer av så känns det så orättvist.
      Går i tankar på att sluta också. Men eg. gillar jag min arbetsplats.
      Denna gången svarade jag hur det var. Att det inte framgick på listan jag fick att det inte skulle skickas (fakturering) Har jag fått ngt svar på det? Nej.
      Trött på att ta hennes virrighet som att jag är slarvig.
      Chefen och hon är supertajta. Vilket gör att jag har ingen aning om vad som sägs om mig.
      Vi skapade ett månatligt möte för att ha koll på olika projekt.
      Det är hon som får allt på sitt bord. I senaste mötet hade hon ingenting sa hon. Men så började hon komma på saker och tog upp och la in i dokumentet.
      Å min chef mös å sa med mild röst – så braa nu har vi koll.
      Men eg hade vi ju ingen koll?
      Hon kommer undan med allt.
      Vad ska jag göra? Det är ett litet företag också. Med tydliga favoriter.

      Har du pratat med din chef för att få till en förändring?

        Vet inte hur jag ska göra det då de två är supertajta. Litet företag. Vill inte stöta mig med henne iom att jag är beroende av henne iom frågor kring mitt jobb.

    Jag har en vänskapsrelation som jag (om jag ska vara helt ärlig mot mig själv) mår dåligt av. Innan vi ska ses blir jag nedstämd, under tiden vi ses känner jag en oro i kroppen och efteråt är jag oftast irriterad då hon alltid säger eller gör något klumpigt gentemot mig. Ett exempel. Båda våra barn går i skolan. Min dotter har en funktionsnedsättning vilket innebär att hon har det mycket kämpigt med vissa saker. Jag försökte lätta mitt hjärta för mina vänner när vi sågs och berätta om hur jobbigt framförallt min dotter har det, men också vi som familj. Min vän börjar då direkt prata om hur ”duktig” hennes barn är och tar upp hur långt hennes barn kommit med just de saker jag precis pratat om att min dotter har svårigheter i. Jag sade ingenting då, men jag blev ledsen efteråt. Det kändes så onödigt av henne att bre på så, även om jag såklart förstår att man vill hylla sina barn. Sådana här saker sker för det mesta när vi ses vilket gör att jag blir obekväm, det är som att hon ständigt jämför. Vet inte vad jag vill säga med detta egentligen. Vet väl att jag borde ”göra slut”. Men på ett sätt känns min vän så omedveten om hur taskig hon kan vara och vi har känt varandra länge. Det har dock alltid varit en märklig vänskap. När vi var yngre klankade hon alltid ner på min kropp. Standard när vi var på krogen var att hon frågade killar om de kunde berätta varför hon var snyggare än mig…Gud när jag skriver detta hör jag ju hur sjukt det är. MEN av någon konstig anledning är det ändå svårt att veta hur jag ska gå tillväga… behöver nog bara styrka att säga tack och hej till henne.

      Behöver jag säga vad du ska göra?
      Jag gör det ändå: älska dig själv och värna din mentala hälsa. Du är din väns fiende.

      Bra, där bestämde du dig! Jag tycker faktiskt inte du har något att förlora även om era barn går i samma klass. Både du och din dotter är viktigare än den här kvinnan. Hade jag varit som du så hade jag vänligt men bestämt berättat hur jag kände det. Både nu och förr. Tar hon inte åt sig så bara gå därifrån. Du måste markera att det skadar dig.

      Jesus Christ, KASTAAAAAAAAAAAA!

      Jag skrev något liknande förra ÖS! Men i mitt fall har jag bestämt mig för att göra slut med min vän innan året är slut. Det är inte okej att känna sig nere och lite sårad nästan varje gång man har träffat sin vän.
      Egentligen spelar det ingen roll om vännen är ”klumpig” och omedveten om sitt dåliga beteende, för oavsett blir ju du sårad.

        Innan årets slut? Varför inte igår?

          För att vi ska på en gemensam väns bröllop i november och jag vill inte förstöra för den vännen genom att hennes brudtärnor har dålig stämning… Vet inte om vänner jag gör slut med kommer bli rasande eller bara vara kylig eller annat. Så väntar på lite bättre tillfälle. Men ska bli så skönt att få det gjort.

            Du verkar vara en fin kompis iaf 🙂

      Du ver själv att denna vänskap bör få ett slut. Hon behöver dig för att förhäva sig själv. Vad får du ut av vänskapen?

      Tycker att du ska berätta hur du känner.

        Tycker du bara ska säga hej då.

          Det kan man också göra. Men det kan vara skönt att lätta sitt hjärta. Förmodligen behöver personen också höra vissa saker.

          Jag har själv blivit lämnad av vän utan att få en förklaring. Det är otroligt ledsamt då jag än idag funderar över vad jag gjort fel.

            Har du frågat?

      Kunde nästan varit min kompis du beskrev. Jag umgås inte med henne längre, på mitt initiativ, tycker inte du ska umgås med din kompis heller, du förtjänar något bättre.

      Har också haft det så är inte värt det. Blir jobbigare ju tiden går. Vänner ska man må bra av.

      Du har fått bra kommentarer men jag måste få säga att hon verkar vara ett jävla rövhål till vän, kände frustration bara av att läsa din kommentar 😀 ”varför är jag snyggare än min vän här? 😏” HAHA, patetisk. Hon verkar aldrig ha varit din vän ärligt talat, om hon nu alltid hållet på så här.

        Bra skrivet ang rövhål. I bland måste man ta i så någon gör något åt det man inte mår bra av.

      Får jag gå mot strömmen här?
      Jag är i ett liknande läge med alla mina tre barn. Jag har vänner som har barn i samma ålder som mina och som det går så bra för.

      För mina barn går det inte lika bra! De har utmaningar som jag inte ens såg komma när de var yngre!

      Jag väljer att se det roliga och fina i att mina vänners barn lyckas. Det behöver inte ta något alls från mina barn. Det förminskar inte mina barn. De är vad de är även om andras barns mammor gläds åt helt andra framgångar.

        Absolut ett klokt resonemang men det var ju inte riktigt frågan här.

        Om någon berättar att något är tufft: barnen, relationen, eller att hunden är sjuk. Då uttrycker en normalt funtad person sitt deltagande. Man svarar inte ”Apropå det har mina barn jättmycket kompisar”. Eller ”vi har det bätte en någonsin vi”, eller ”Glad att min egen hund är frisk som en nötkärna”. Givetvis vill man inte att kompisens hund ska dö bara för att ens egen gör det (det vore helt sjukt), men det är ändå ett osympatiskt svar.

          Ja men poängen är också att alla är inte ”normalt funtade” på samma sätt. Jag tror ärligt att de av mina vänner som gör så tror inte att jag blir ledsen. De tror på riktigt att de kommer med en intressant vinkling.
          Jag tror det kan finnas ett värde i att tänka som jag tänker.

            Jag tror bara man blir sårad och utnyttjad. Bättre i så fall att påtala att de är socialt inkompetenta så de inte sårar andra.

        Måste faktiskt hålla med dig… hade vissa kompisar när jag var yngre som endast hade kompisar de själva ansåg var fulare än de själva eller hade sämre betyg än de själva.
        Nu verkar det vara mer än just barnen som jämförs och just denna relation skulle även jag avsluta, men hade det endast handlat om att den enes barn har det lättare i skolan hade jag absolut försökt o svälja det.
        Men som sagt det finns ju alltid något alla ens vänner har mer av eller är bättre på.

      Bye!

      Jag känner så igen mig i det du skriver. Har en liknande ”vän”. Öppnade upp mig om att min son utreds för intellektuell funktionsnedsättning (det som tidigare kallades utvecklingsstörning), autism, adhd och språkstörning samt hur tuff vår vardag är till följd av dessa troliga diagnoser. Hon var väldigt stöttande och tyckte vi skulle försöka ses mer osv. När vi väl sågs, i somras, var hon typ helt anti min son. Tillrättavisade honom för hans klumpiga rörelser, skrikiga röst osv. Blev så otroligt ledsen och besviken. Hon höll också på som din ”kompis”, pratade om att hennes barn minsann kan ditten och datten.

      Jag vet inte om jag gör rätt eller bara är allmänt konflikträdd, men jag har valt att bara ignorera henne och kommer fortsätta göra. Känner att hon inte ens förtjänar en förklaring ärligt talat. 🙈 Men håller med dig om att det är så svårt hur man ska agera angående vissa människor.

      Be henne dra åt helvete!!

        Tack för alla svar. Skönt att få ta del av andras tankar kring detta!

    Jag är kär i min gifta kollega. Fråga mig vad ni vill 😆

      Världen är full av människor. Lägg ditt fokus på nån ledig. Annars är du en home wrecker. Hoppas du inte agerat på det!

      Finns nog inget vi inte redan vet.

      Vad heter han?

        Eller hon, förlåt.

      Önskar du att ni ska inleda en relation? Har han barn?

      Varför blev du kär?

        Han är det sexigaste jag sett. Så extremt vacker. Ett lugn och en empatisk sida som jag älskar. Den hårda sanningen är ju att det aldrig kommer bli vi och jag tror inte ens att jag vill det utan mer bara låta det vara en förälskelse som aldrig blev något varken mer eller mindre.

      Kolla tidigare spår.

      Är det ingen här som fattar skämt?

        Är det en nyhet?

      Åh nej, är det du nu igen el hur många är ni? Gå ut på krogen och haffa någon ledig el sätt in en kontaktannons. Han är inte intresserad av dig, isf hade han lagt in en stöt och skilt sig för länge sedan…

    Mitt 15-månaders barn är täppt i näsan konstant men det finns inget snor. Pigg och glad.
    Vi ska träffa en läkare men jag passar på att fråga om ni har varit med om liknande, vad kan det bero på?

      Polyper?

        Får se vad läkaren säger men ska läsa på om polyper så att jag är förberedd. Stackars människor med polyper.

          Brukar gå att lösa med särskilda nässprej ett tag, hos barn alltså. Så behöver inte vara så illa.

          Min första pojkvän hade polyper som på dåliga dagar seriöst nästan stack ut ur näsborrarna.

            Åh hjälp… Går det inte att operera bort?!

              Jo självklart. Han gjorde operation och kaskad kräktes blod över typ hela toaletten på natten.

                Nej men hallå.

                Stackars! :/

                Skräms inte, båda mina döttrar opererade bort polyper när dom var 3-4 år gamla. Det gick jättebra och dom slapp nästäppa.

                Men snälla nån, ge sjutton i att skrämma upp ts. Det gäller hennes barn. Jag vet också personer som opererat polyper och inte haft nåt problem alls efteråt.

        Jag opererade bort polyper när jag var 10 år.

          Hur påverkades ditt ansikte? Andades du mycket genom munnen? Vet att det kan leda till sämre munhälsa, svag käke, underutvevklade käkben, dålig andedräkt osv.

            Wow

              Vad är problemet?
              Har själv tappat tänder pga muntorrhet, vill ju gärna veta hur polyper påverkar ett växande barn. Ska man köpa specialtandkräm? Bör barnet äta mat med tuggmotstånd? Behöver man mäta syresättning osv.
              Att andas genom munnen kan vara leda till massa problem, vill vara förberedd med frågor.

                Men varför i hela friden ställer du denna fråga på Bloggbevakning? Absolut att det är helt OK att ta upp vad som helst, men du behöver ju prata med vårdpersonal.

            Om du menar mej så påverkades inget. JAG mådde bara bättre.

      Svullna slemhinnor i näsan hade jag själv. Allergi kan det va.

      Tips! Kolla om hen behöver opereras för Adenoid. Ofarligt och kan göra enorm skillnad.

        Tack, kollar detta! Har nu en lista på frågor.

    Är det någon mer som har iPhone som har problem att stänga av alarm? Det är som att mitt finger inte är gjort för det eller så gör jag fel 🤔 kan ta flera sekunder att få bort det, speciellt när det kommer upp samtidigt som man använder mobilen. Jag är en sån som har alarm för typ allt så därför stör det mig 😂 #dagensilandsproblem

      Det går ju att stänga av larmet genom att trycka in en sidoknapp med (volym eller stänga av/lås), kanske enklare?

    Nu har HT fått sitt barn och även om jag kanske har gnällt om henne mycket så blev jag faktiskt rörd och väldigt glad för deras skull! <3

      Blev jätteglad när jag såg det! Var så fint att se😍🥰

      Jag medd! Det var fint att se.

      Tycker att hon är knepig, men unnar verkligen henne detta och gläds med henne att allt gick så bra!

      Samma här! Blev så glad för deras skull när jag såg det.

      Så himla skönt att allt verkar gått bra!

      Ja jag blev också så genuint glad 💕 jag förlorade en dotter i samma veva som deras L dog. Har följt henne sen dess.

      Jag med! Blev rörd av hennes uppdatering. Önskar henne och hennes familj allt gott!

      Nedräkning tills hon sågas för sitt första misstag då! Ska hon hinna hem från BB innan eller gör hon en Blondinbella och glömmer mössan påväg till bilen?.

      Ska man slippa tjatet nu?

      Klart man blir glad för deras skull även om man kan ifrågasätta hennes beslut och tillvägagångssätt på insta ibland, det är väl det yttersta beviset på att man inte är en hater utan kommer med saklig kritik ❤️

        Intala dig det du.

      Håller med! Har också haft lite svårt för henne ibland, men blev ändå så himla glad för deras skulle och kunde verkligen känna deras lycka när jag såg bilderna! 😍

      Håller även tummarna för att det snart är Fannis tur. ❤️

      Jag är inte glad. Jag tycker på riktigt synd om HT’s dotter redan. Förstår att de försökt få barn länge men det känns så upplagt för att använda henne i reklam. Liksom ”Dags för Lara att börja casha in pengar nu då och medverka i all äcklig reklam HT säkerligen har liggandes och väntar på henne. Stackars barn.

        Barnet är inte ens 24h gammalt (eller ja max 24h gammal) och du tycker synd om henne? Jösses…

          Hon kommer bara användas för likes och reklam. Så ja, jag tycker redan synd om henne.

          Mamman måste ju få in pengar någonstans ifrån nu när hon inte kan gråta ut om barnlöshet mer.

    Min unge fick något vaccin (enligt programmet) för 7 månader sedan.
    Det har alltid varit en klump under huden )vilket är normalt tydligen) men nu sitter det ett blåmärke där. Så konstigt. Bör jag vara orolig?

      Vilket vaccin? Ganska väsentligt.
      Mitt barn hade en knöl i typ ett år efter tbc vaccin.
      Men vet inte om det är normalt vid andra vaccinationer.

        Var nog TBC.
        Bara skumt att se ett blåmärke flera månader senare.

          Min son fick eksem ovanpå knölen som satt kvar i 6 månader. Så det kan ge konstiga reaktioner.
          Men tbc ingår inte i vanliga vaccinationsprogrammet. Vårt barn tog det då vi båda är utlandsfödda i länder där tbc är förekommande och att vi reser dit.
          Hur gammal va barnet när vaccinationen togs?

            Tänkte fel, det var inte TBC.
            Ett år, exakt.
            Verkar som att vaccin kan ha bieffekter långt efter injektionstillfället. Det är så konstigt, vad händer i kroppen för att eksem/blåmärken ska synas så länge. Blir nog inga fler vaccin för oss.

              Du föredrar samhällsfarliga sjukdomar framför blåmärke?

                Du föredrar främlingars hälsa över ditt barns?

                  Ett blåmärke? Wow.

                  Även om man ser det 100% egoistiskt det är mitt barn och inget annat spelar roll så är det fortfarande rätt val att vaccinera. De väldigt få riskerna för allvarliga biverkningar är otroligt mycket mindre än riskerna av sjukdomarna de vaccineras emot.

              Du kan inte ens svara på vilket vaccin det var?

                Varför ska jag behöva svara på det menar du?

                  Lite som pic or it didn’t happen.

                    Låt det bara vara. TS verkar vara en sån där äcklig typisk woke-person.

                    TS tror säkert att man kan meditera bort cancer också.

                      Att vaccinera sig är woke dock. De är antivaccare som är ”äckligt” owoke

              Tycker du ska ta och fundera på vad kikhosta, stelkramp, polio, difteri, tbc m fl, kan ha för långtidsverkande bieffekter istället för att oroa dig för ett blåmärke 🙃

    Någon med erfarenhet av homeopati som hjälp för att bli gravid?

        Kaffe-ur-näsan-skrattade 😂😂😂

    Någon som kan tipsa om en bra deo utan aluminium? Nej jag är inte Nessa hehe). Använder Biotherm deo pure eco men tycker inte den håller hela dagen. Har använt någon från Naturlig deo men den gjorde att kläderna luktade skunk.

      Jag har en från Weleda.
      Jag älskar den! Tog röd (granatäpple) och den blå (doftar lakrits). Måste bara säga att jag knappt svettas och sällan stinker så jag vet inte hur effektiv den är mot människor som har större problem med svettningar och lukt.
      Kör även en kemisk peeling innan deo för att döda batterierna. Räcker med deo 2 gånger i veckan om man håller bakterierna borta.

      Enda som funkar för mig är tyvärr Rosenserien. Säger tyvärr för den är så dyr 🙄

      Schmidts. Bästa!

      Jag älskar Naturlig deo! Innan den provade jag några andra och upplevde att jag luktade svett men det har jag aldrig gjort med denna. Dottern vill ha roll on så jag köpte Weleda citron till henne. Men den luktar myggmedel, hemsk doft.

      Thai spray, den fungerar jättebra. Både jag och maken använder samma eftersom den inte luktar något.

      https://www.mabrapostorder.se/thai-deospray-180-ml?gclid=EAIaIQobChMIxpPX45nigQMVNlJBAh1fHAWVEAQYAiABEgLK5fD_BwE

      Den enda som funkat för mig är c/o Gerd deodorant. Kostar ca 120 men är ganska dryg och luktar fräscht.

      Vichy, från apotek. Jättebra!

        Inte den med röd kork är för stark.

      C/o gerd, unisex! Så bra deo

      Apoteket har en för känslig hud. Vit förpackning.
      LDB gillar jag med.

    Jag är gravid efter två långa år av kamp. Vi fick vänta länge på IVF men nu när det äntligen var vår tur så gick det på första försöket. Första.

    Så nu är jag här med tusen positiva graviditetstest på vardagsrumsbordet och en total oförmåga att förstå att det äntligen hänt. Berättade för kliniken idag men jag har inte fattat på riktigt själv. Är tydligen 4 v + 1 dag idag. Chocken är total, tacksamheten finns också såklart men ja.. gud.

    Hoppas ni alla har en fin kväll!

      Grattis! Visst är det overkligt? Tog 2 år för mig med, med missfall emellan… Håller tummarna att allt går bra och glöm inte folsyran! 😉

        Vad tråkigt att höra att det var en lång väg dit för dig också men grattis till graviditeten! Och tack så mycket 😊

        När skulle du säga att du kunde ta in att det var verkligt och gå från att säga ”om det går” till ”när hen kommer”?

          Oj. Jag är 20 veckor gravid och måste erkänna att jag inte riktigt nått det stadiet ännu… Missfallen har liksom bränt sig fast i mig. 🙁 Min barnmorska har iaf sagt att jag troligtvis kommer känna mig lite lugnare när jag känner av rörelser tydligt och regelbundet. Har moderkaka i framvägg så har bara känt lite vagt än så länge. Men jag försöker mest låta tiden gå och liksom räknar dagarna. Varje vecka känns som en vinst. 🙂

            Och måste lägga till att KUB gjorde allt mycket verkligare! Det var helt otroligt att äntligen ha kommit så långt och få goda nyheter i det mörka ultraljudsrummet. 🙂

          Grattis till graviditeten! Efter många års försök och ivf väntar vi nu vårt barn. Är i vecka 33 och har fortfarande svårt att säga/tänka när hen kommer. För mig kommer det nog tyvärr vara så tills hon kommer ut.

            Ska inte stå hon, för vi vet ej kön 🙂

          Inte förrän ungen var ute trodde jag på att det faktiskt fanns en bebis att ta med hem, var övertygad om att de skulle plocka ut en typ limpa eller säga ”men gud, det fanns ingen bebis här” 😅 Grattis!!

      Så glad för din skull och hoppas det går hela vägen.

      Ååhh grattis vilken lycka! 🥹❤️

      Stort grattis! Härligt med en sommarbebis ☀️

      Oooh, grattis! 😍

      Det vad likadant för oss, att det tog två år men första försöker med IVF fungerade och vår son kom till oss 🙂 därefter har vi även fått en lillasyster med IVF som också kom på första försöket. Så tacksam! Men jag sa hela graviditeten ”om allt går vägen så…” och trodde nog inte riktigt att jag skulle bli mamma förrän han föddes.

    Hur länge ”bör” man minst stanna på sitt första jobb efter utbildningen?

      1år för att det inte ska se dåligt ut på cvt enligt en vän som rekryterar, om det stämmer vet jag inte?

      2 år!

      Åtminstone 1,5-2 år ?

      Beror helt på utbildning. Jag är socionom och det är stor brist. Lätt att få tjänster och folk rör på sig en del. Inget konstigt att söka och få ett nytt jobb efter ett år. Inte bra ur 100 aspekter. Men det är absolut arbetstagarens marknad.

      Det beror ju på. Hatar du jobbet? Har du fått ett mycket bättre erbjudande? Ja då kanske du med rätta bör vara kortvarig. Jag tror att rekryterande arbetsgivare generellt vill se att man stannar åtminstone ett år för att verka stabil, men är anställningen kortare än så kan man ju ha sin förklaring.

      Det beror på inom vilket yrke du jobbar och vad du har för karriärsmål.

    Va fint när Benjamin sjöng för Pernilla igår på wahlgrens värld! Fick tårar i ögonen 😊

      Fast hur rörd blir man när han sjöng den för att hon bett honom göra det?

        Äh? Vem bryr sig, man kan tycka det är fint ändå. Han har otrolig röst och känsla.

          Haha

        Var ju jättefint, vad spelar det för roll om hon bad honom? Kan ju vara fint oavsett ☺️ har också en i familjen som sjunger samt spelar gitarr otroligt bra, och om jag vet om min favoritlåt så blir jag otroligt berörd även om det inte var något som bara kom helt plötsligt från ingenstans 😅

        Var det inte länge sen hon bett om det? Blev hon inte rörd över att han mindes det? (Följde programmet med ett halvt öra/öga. Jag klarar inte att se den nya karaktären som dykt upp i showen.)

          Förstår nog vem du menar. Den nya skådisen Mr smilfink som alltid fäller tårar. ”Så skönt att vi säger att vi älskar varandra varje kväll” , ja viktig info för allmänheten. Och kan inte någon ge Syrsan en schampoflaska?

        Hon hade nämnt det en gång för länge sedan, inte bett honom.

    Stackars FD, först får Hanna T sin efterlängtade bebis och nu har FD ont i magen och feber och tror att ägget inte fastnat.

      Jag tror hon skulle göra bäst i att pausa ivf och sociala medier till årsskiftet och sen försöka på nytt, för att fokusera lite på sin mentala hälsa ett tag.

        Iallafall skifta fokus lite, kanske skaffa sig ett heltidsjobb.

        Man känner ju genom skärmen hur stressad hon är och det märks så tydligt att hon inte mår bra på djupet.
        Håller med! Läste nåt klokt inne hos Carmaliv. Hon går väl i kbt nu och ska ta hand om sig själv, hon vill inte att sonen ska bära ansvaret för hennes lycka.
        Detta är något som verkligen FD borde göra innan hon blir gravid egentligen och HT skulle nog också behöva det.

      Vilka är det du refererar till? 🙂

        Fannidays och Hanna Theorin

        Men herregud hur svårt ska det vara? FD = Fannidays, HT = Hannatheorin.
        Kan alla lära sig detta nu?

          Fast Maria, om man inte är en person som läser varenda kommentar till varje inlägg så är det inte helt lätt. Jag har besökt denna blogg i många år men var inte speciellt längesen jag lärde mig dessa förkortningar 😅

            Och när jag försökte lära mig i början så var det ingen som brukade svara på vilka de menade 🙈

              Det var kanske för att de fastnade i modd.

        Är inte ts, men som stamgäst på denna bloggen lär man sig 😅 Hanna Theorin och Fannidays

        Min kommentar kom inte igenom så testar igen

        Är inte ts, men som stamgäst på denna bloggen lär man sig 😅 Hanna Theor**in och Fanni!**days

      Är feber symptom på att ägget inte fastnat?

        Det måste inte vara så men hon har samma symtom som förra gången då det inte gick hela vägen.

          Men också lite mentalt det här. Haft symtom vid alla mina 15 insättningar varav 2 blev fullgångna graviditeter. Och några stämmer in när de inte blev plus som när de blev plus första gången och flera stämmer in när de blev negativt och var exakt lika när jag plussade med sonen.

          Sen är de en brutal ångest efter varje insättning så fullt förståeligt att hon mår dåligt

      Lider med henne. Hon är nog jätteglad för H:s skull men samtidigt så otroligt ledsen för sin egen. Vet precis hur det känns 💔

    Usch så arg och besviken på min sambo. Vi behöver flytta till en ny stad på grund av att han ska få en tjänst på sjukhus och det är så svårt att få jobb i staden där vi bor nu.

    Trodde vi var helt överens om en av städerna vi pratat om , där jag har nära min syster och barnets kusin. Nu har han utan att pratat med mig tackat ja till tjänsten i den andra staden helt plötsligt.

      Oj så kan man ju verkligen inte göra? Vilket svin som bara tar ett sånt stort beslut själv utan att prata med dig

      Men prata med honom då. Lyssna på varandra och försök hitta en lösning som blir bra för båda. Liksom sånt man gör i en vuxen relation. Så många av alla dessa problem som luftas här som skulle lösas så enkelt om par bara kommunicerade.

        Om man tackar ja till en tjänst i en ny stad utan att stämma av med sin partner är man inte intresserad av att kommunicera och att ”verkligen lyssna”.

      Tråkig situation. Ni bör nog diskutera detta och verkligen försöka lösa problemet. Se det som ett mysterium ni behöver lösa tillsammans och inte som ett bråk där endast en av er kommer ut som vinnare.

      Jag anser att du har väldigt starka argument så han behöver nog förklara hur han tänkte när han fattade beslutet. Sen får ni ta det därifrån. Men självklart kommer din syster+barn-stad på första plats, även om han skulle få en lägre lön (min åsikt).

      Vägra flytta bara.

        Så hanska flytta till en viss stad och börja jobba där bara för att hon vill? Undra var hon ska jobba.

          Nej men om han ville något annat borde han ha öppnat munnen, kommunicerat det och sedan hade de fått sätta sig ner och försöka hitta en lösning som båda är okej med. Inte tagit ett beslut utan henne.

          Han får skylla sig själv, som inte pratade och bestämde tillsammans med henne.

      Har han tackat nej till det andra då? Annars kan han ju ångra sig. Kom ihåg att han inte kan tvinga dig eller barnet att flytta..

      Du behöver inte flytta alls. Flytt är något man blir enig om, inget som ena parten gör utan att ens stämt av med den andra. Du får kalla till samtal, eftersom han tydligen inte förstår det själv.

        Tack för alla svar självklart ska vi prata, men var bara för arg igår och kände att jag behövde få ur mig lite ilska och få lite medhåll att jag inte är orimlig.

        Det som sårar mest är att han gick bakom ryggen på mig istället för han visste att jag skulle blir arg.

    Jag vill bara dela med mig av ett genuint tips. Alla (som gillar musikal) MÅSTE gå och se Wicked på Göteborgsoperan! Det är det bästa som satts upp i Sverige på flera år.

      Åh jag ska se den i november !!

      Vad jag hoppas att jag får se den, beror lite på ekonomin.
      Kan fortfarande komma på mig själv att tänka på deras uppsättning av Fantomen på Operan och Ringaren i Notre Dame, bland det bästa jag någonsin sett.

        Det här är ännu bättre!

        Drömmen att se Phantom of the opera! Helst i London visserligen men lär nog aldrig ta mig dit. Hoppas den sätts upp här igen nån gång, mina föräldrar var på den och älskade den.
        Och tills jag kan se den så går musiken varm, älskar varenda låt!

          Jag hoppas verkligen att du får möjlighet att se den, vare sig det är i London eller på Göteborgsoperan eller kanske i Stockholm 🥨
          Må vi få bli rika på än mer kultur.

      Åhhh. Jag har hört flera säga detta. Nu blev jag riktigt sugen.
      Tack för tips!

      Det är så alltså! Hade läst positivt om den. Annars brukar vi gå på opera men så kom Wicked på tal och vi började prata om vi skulle gå på den också/istället (man ska ju ha lediga helger samtidigt etc), men då kanske Wicked blir plan A istället🙂

      Woo-hoo, jag ska se den ikväll!

        Återkom gärna i nästa ÖS vad du tyckte ☺️

    Har Frida Lund ordnat ännu en mean girls resa till Köpenhamn eller?

      Vilka är mean girls i gänget? Alla?

        Iaf Frida Lund.

          Är det en generell känsla eller har hon betett sig illa? Undrar då jag ser henne bli beskriven som en mean girl här titt som tätt.

      Ser ut så. Får liksom dåliga vibbar av deras instagram stories från hotellrummet där alla trängs. Kan inte tänka mig ett jobbigare socialt sammanhang.

      Bara jag som reagerade på att Hanapee inte är med den här gången heller?

        Är hon så bra vän alltså?

      Fine att de åker på en sådan grej, det är väl jättekul för de iblandade? Att de däremot tror/känner ett behov av att dela med sig så mkt till andra som inte är med och tror att vi skulle vara så oerhört intresserade av allt som händer på resan att vi inte får missa något känns lite mindre genuint och härligt och mer som en show off grej. Kolla vad roligt vi har! Kolla vilka bra vänner vi är!

      Tänkte precis detsamma! Undrar om Sandra B var bjuden denna gång eller inte… Frida verkar verkligen vara mean girl och vissa andra tyvärr som ska verka så snälla och rara

    Alla bråk om svärmors gränslöshet genom åren har resulterat i att jag äcklas av min man, jag ser henne när jag ser honom (vet att det låter sjukt) och jag som annars haft mest sexlust känner just nu bara – rör mig inte, du äcklar mig! Det här till följd av alla bråk som varit under 10års tid. Vi har testat familjerådgivning men han är en jävla mansbebis som inte kan säga till sin mamma och stå upp för sin fru (mig) och vår familj. Vad gör man, lämnar? Hon vad börjat backa men allt som varit har fan traumatiserat mig och helvetet började så fort vi fick barn. Hon har på riktigt förstört vårat äktenskap. Vad fan gör man? Hon manipulerar våra barn för att få sin vilja igenom och kan inte repaketera ett nej, när min man nu försökt säga till henne blir hon ett stort offer och bara grinar. Då är det synd om HENNE fast hon gjort fel! Ska vi behövas skiljas pga henne? Någon annan som överlevt något sånt här? Som sagt jag äcklas av att han vill röra mig för han påminner så mycket om henne (utseendemässigt) och det äcklar mig något jag aldrig (!!!) känt tidigare.

      Kan du ge exempel på vad hon gör?

      Ja, om din man inte står upp för dig och eran familj så ska du lämna. Annars kommer resten av ditt liv att vara som det är nu.

        Hans mamma tillhör väl också hans familj.

          TS skriver själv ”mig och vår familj” därav mitt svar.

          Hon är hans mamma, inte hans fru. Hon har ett osunt kontrollbehov över vårat liv. Min mamma skulle aldrig bete sig så mot min bror. Min svärmor har två söner och min svågers tidigare tjejer (sambos) har bokstavligen SPRUNGIT efter några år, till stor del av svärmor.

      Vet fin msn om hur du känner inför honom och när du ser honom? Om inte, berätta det. Att du ser din svärmor när du ser på honom. Du kanske ska undanhålla det värsta till att börja med. Har han gått med på terapi men det har alltså inte lett till något? Föreslå att ni delar på er på prov och hör vad han säger. Se om ni kan hitta tillbaka till bara er två igen. Utan hans mamma. Han måste välja dig.

        Vet din man… ska det stå.

        Har faktiskt talat om det och han blir såklart ledsen, han inser också att det gått för långt och inser att han borde stått upp för mig. Eller oss. För hon förminskar även honom. Jag sa t.o.m. idag att jag inte vill ha sex med honom pga hans mamma, att jag blir avtänd. Att det inte är hans fel men att det är ett resultat av allt. Jag vet bara inte hur vi ska komma vidare, för varenda sak som är nu så brinner jag av. Mitt tålamod är på minus och känner sådan frustration över att hon inte förstår att hon förstör vårt äktenskap. Samtidigt som han inte berättar vad fan hon gör. Hur mycket hennes beteende förstör vår familj! För vi har gått i familjerådgivning i två omgångar genom åren pga henne, blir det skilsmässa är det pga henne.

          Men om han inser att han borde stått upp för er så låt han visa det nu med en gång. Han måste ju förstå att när tidigare kvinnor också lämnat honom pga detta så kommer hon alltid förstöra även för honom.
          Jag håller tummarna för er att ni klarar detta ihop. Kan ni göra något eller vara själva utan henne ett tag och försöka hitta vi-känslan igen?

            Tidigare kvinnor har lämnat min svåger, hans lillebror till stor del pga svärmor. Där är hon så förtvivlad över att det inte blir barnbarn men inte konstigt när dom ser hur hon tagit över vårt liv. Fullt rimligt att dom springer!

            Hon är sällan här, tidigare var hon här var och varannan jävla dag OANMÄLT! Och det har hon varit i 10års tid. Vi känslan är borta för våra barn är stora och nu nästlar hon sig in hos dom för hennes kontrollbehov är sjukligt! Så hon säger till barnen och påverkar så via samtal och sms. Jag tycker också att det är hemskt, att jag äcklas över min man jag älskar. Att jag inte ens kan se på honom och inte vill ta i honom pga hans mamma…

            Hade aldrig velat det för min son och att jag var anledningen till det, ett krossat äktenskap.

              Vad säger hon till barnen?

              Byt barnens telefonnummer eller blocka hennes nummer. Sjukt ju.

              Fast om barnen är stora kan du väl inte bestämma över deras relation till sin farmor, då gör du precis som hon.

      Har varit med om något liknande och löste det på ett ganska brutalt sätt. Kanske inget att rekommendera men det hjälpte konstigt nog och hon gjorde aldrig något övertramp mer😅.
      Hon brukade ringa upp mig och prata på ett underförstått sätt och insinuerade negativa saker som rörde mig. Jämförde mig med mannens ex och liknande.
      En dag när hon ringde talade hon om min kroniska sjukdom och att de i hennes familj inte hade mediciner. Lite bibelsnack på det.
      Då frågade jag om det var ngn arvsynd hon menade och att säga det rakt ut istället för att insinuera saker.
      Då svarade hon ja och jag sa att ring inte mig mer din jävla kärring.
      Hon blev så chockad att hon ringde sin son som ringde mig och berättade hur förnärmad hon kände sig. Han kände sig mest obekväm.
      Men faktum var att det hjälpte. Hon var skit trevlig sedan och sa till och med vid ett tillfälle att hon älskade mig😅

        Var sååå redo för att du skulle skriva att du lejt en mördare för att bli av med henne typ! 😂

          Haha eller hur!

      Om du vill stanna i förhållandet – flytta långt bort och gå i terapi tillsammans (han kanske också ska gå individuellt för att kunna klippa navelsträngen).

      Jag hade svärmor from hell.

      Det löste sig efter många år när jag valde att inte bry mig! Den absolut enda lösningen var att bli the bigger person.

      Nu sedan jag alltid ler och är vänlig och håller med så har jag blivit allas älskling OCH min man beundrar mig för jag kan hantera hans jobbiga mor och jobbiga systrar!

      Vad händer om du tar det direkt med henne? Rakt upp och ner, vi står på randen till skilsmässa på grund av dig! Och nu till råge på allt blandar du in mina barn och där går gränsen! Tar du ansvaret för det? Annar backar du rakt in i hörnet och där stannar du, så får vi se om vi kan reda ut det här. Och maken närmar sig inte henne, han ska hålla på dig och bara dig nu. Se på honom som en en kanske partner i framtiden om det går att lösa, men nu är det kris. Längre fram om ni klarar det kan sväris vara med på möten i terapi, så kanske hon inser konsekvenserna. Jag tycker inte det är ett dugg konstigt att du blir äcklad, han sviker dig ju genom att inte ha kapat navelsträngen, hur i hela friden kan du se honom som en sexig partner? Det är faktiskt omöjligt. Om han verkligen vill jobba med dig, kan det förändras. Men det känns som han suttit under bordet och hållit för ögonen och öronen under åren, för att det skulle gå bort. Du hör att jag haft vissa liknade tendenser i början, men jag klarar inte sånt. Vi blev jättebra vänner, jag minns henne med värme nu. Men hon behövde tydliga regler för vad som är ok och inte. Vissa har aldrig fått regler i hela sitt liv verkar det som, men biter man till rejält så kan det faktiskt bli jättebra! Håller tummarna för dig!

    Team Kim eller team Kourtney?

      Kourtney ❤️

      Kourtney. Det handlar inte om D&G, hon har identifierat något hos Kim som är djupare.

        Nej det går definitivt djupare än så, och längre bak i tiden. När hon sa till henne på telefon att hon hatar Kim så menade hon verkligen det.

      Bråkar de?

      Team Kim. Kourtney är bara avundsjuk på att DG valde samarbete med kim istället för henne. Låter ju på henne som att hon tyckte att hon stod DG nära och blev väl sårad när dom valde kim istället för henne och så missriktar hon sin ilska till Kim istället. Jag tycker kortney är självisk som anser att Kim ska tacka nej till en väldigt prestigefylld kampanj bara för att hon gifte sig i 90-tals outfit som DG hostade.

        Ja för hon har ju inte hundratals kampanjer om året, självklart måste hon även ha samma som sin syster på hennes bröllop. Sjuk tanke att bröllop ska handla om dom som faktiskt gifter sig.

          Jag tror lätt Kris har något finger med i spelet där att Kim fick göra D&G.
          Skulle inte förvåna mig om Kim tog det jobbet för att göra Kourtney irriterad.

          Tror inte riktigt Kim fick den effekten hon ville ha där, för Kourtney snackar ju inte om D&G jobbet när hon säger att hon är irriterad på Kim, utan andra saker som att Kim inte var glad på hennes bröllop osv.

          …så fick Kim inte riktigt den reaktionen hon ville ha från Kourtney, inte pg.a D&G-jobbet hon är irriterad, det är ju annat.

      Team Idontgiveashit

      Team Kourtney

      Team Ingen-av-de-där-sönderopererade-mupparna

    Minns någon Elin, hon hette typ dollystyle eller dolly någonting på playahead?! Hon hade långa platina blonda extensions och super korta kjolar, rosa läppstift osv all in på att se ut som en barbie. Anyway, jag tror att det fortsatte ett tag när instagram kom men sen bara försvann hon?! Av ren och skär nyfikenhet – vet någon vad hon gör idag/hur hon ser ut idag? 😂

      Playahead! Det var länge sen.

      Jag var kompis med Blondinbella på Playahead. Var alla det? Minns henne och hennes kille leden_delfin….

        Blondinbella hette Silverpinglan på Playahead har jag för mig.

      Elin Östman – dollyblond 🙂 vet inte vad hon gör idag dock

        JA, tack!! Elin Östman! Nu kan jag snoka 😂

        Och S: Jag var inte vän med BB, men hade tyckt att det var sjukt coolt på den tiden! Jag gick i samma gymnasium som hennes dåvarande pojkvän Marcel, och minns att hon ofta kom och hälsade på och det var värsta uppståndelsen 😂 Jag gick på en date med Marcel ett par år senare, tråkigare människa får man leta djupt i Smålands skogar efter… Inte för att det hade med ämnet att göra men hej hå

    Jag har helt missat – men vad var det som hände med Camillas förra hund?

      Hennes förra hund hade medicinska problem (smärta). Hon valde till sist, efter mycket vård och veterinärbesök, att låta sin hund somna in.

      Bland de svåraste val man kan göra.

        Oj, hon var väl bara några år?

          Tror det men det kan vara så ändå.

    Kollar på Freaky Friday och inser att Mark Harmon är/var riktigt snygg alltså. Tror jag kan ha något för gråhåriga 😅vet inte riktigt vad jag ville komma med detta 😅😅

      Tycker också att han är snygg! Eller var, filmen är ju gammal. 😁

    Gjorde ett misstag på jobbet idag som jag kommer behöva stå för på måndag. Har jättemycket ångest och kan inte släppa det. Hur gör man för att sluta tänka på det och ta helg?

      Hur illa är det? Ibland brukar man kunna tro att det är mycket värre än det egentligen är

        Ja alltså ingen dog ju men ganska illa skulle jag säga, beroende på hur specifika personer uppfattar det. Det kan vara helt lugnt och det kan vara jättedåligt och det är det som är jobbigt.

          Det är naturligt att känna skam och skuld, du år människa. Det är också dessa känslor som hjälper oss växa som människor och verkligen ta lärdom av situationen.
          Trösta dig själv med att du antagligen aldrig kommer att göra om detta igen p.g.a. denna ångest du känner idag.
          Sen bör du inse att man inte kan vifta bort känslor. Dyk ned i känslan och analysera vad du verkligen känner och hur stor påverkan detta haft på andra.
          Sen ska du sova. Allt blir lättare efter en natts sömn. Förbered dig inför mötet genom att se situationen objektivt och kom med förklaringar och argument till allt de kan tänkas ta upp. Erkänn misstag och ta ansvar. Även om du får sparken så har du lärt dig mycket om dig själv.

      Vi gör alla fel. Du kan inte göra det ogjort. Visa ödmjukhet, du gjorde det inte med flit.

      Jag förstår exakt (!) känslan. Det enda jag kan säga är att det sällan är så farligt som man tror, vi förstorar upp det. Har du pratat med någon kollega om det?

      Försök att inte tänka på det under helgen, tänk att gjort ändå är gjort.

        Men herre gud det kan det väl visst vara ? Usla eller ssk som gett fel läkemedel eller snokat i patientjournaler tex.

      Gå in till chefen det första du gör och säg som det är. Be om ursäkt om det behövs och visa att du verkligen tar det på allvar så kommer det gå bra.

    Tar ett så varmt och skönt bad just nu, inget som slår det efter en ruggig höstdag. 🥲

      Fun fact: jag har aldrig badat badkar

        You are missing out. Känner mig alltid pånyttfödd eftef 🙏🏽

    Restauranger i Stockholm , hej vill ha restaurangtips för middag i november i Stockholm, inget jätte dyrt, god mat och att det gärna skulle finnas lite av ”allt” på menyn (tex kött/burgare/kyckling), vi är ett stort gäng med väldigt olika budget som är påväg på middag!

      Är ej stockholmare så du lär få bättre tips av abdra, men åt här när jag var i Stockholm senast:
      https://www.sodershjarta.se/
      Bra priser tycker jag! Och gott/mysigt.
      Enda minuset är väl att lokalen verkade vara ganska kompakt, vad jag såg, vilket kanske blir jobbigt om man är ett stort gäng.

    Har insett att min mammas åsikter/argument alltid går emot mig.
    Vad jag än tycker så tycker hon exakt motsatsen. Hur mycket jag än argumenterar för min sak så vägrar hon hålla med mig. I bästa fall är hon tyst och byter ämne.
    Vad jag än tycker så tycker hon alltid motsatsen. Ibland kan jag upprepa någon hon själv sagt tidigare men plötsligt tycker hon annorlunda nu.
    Det kan bli så frustrerande när hon uppmuntrat mig till något —–jag gör det—–som hon sedan menar är fel.

    Jag orkar inte ens prata om något för att allt jag säger alltid blir ett argument eller en lärdom. Det jobbiga är ju att jag som ”barn” vill hitta något som för oss närmre varandra och väljer därför att hålla med henne och söka bekräftelse. Jag har insett att jag ibland ändrar åsikt för att jag hört henne nämna något tidigare och väntar på medhåll, men jag får bara mothugg. Blir så förvirrad och besviken.
    Har slutat uttrycka sånt jag inte tror på för att söka bekräftelse men jag vill ju ändå kunna prata med min egen mamma utan att få en predikan om hur jag tänkt/agerat fel.

    Hon är för övrigt kärleksfull. Inte natcissist.

    Vet bara inte hur jag ska hantera detta.

      Visa henne detta!

        Jag har insett att i min relation till henne så måste jag ändra på mig själv i första hand. Att söka bekräftelse var en sådan sak. Hon kommer aldrig att ge mig den typ av bekräftelse jag behöver så därför säker jag den inte lägre. Det har funkat och jag har blivit mer självsäker.
        Jag vill så gärna ta upp detta med henne men jag vet att det inte fungerar så.
        Jag behöver verktyg som hjälper mig navigera en människa som egentligen inte har någon åsikt men som älskar att ta ställning och argumentera om allt.
        Hennes åsikter skiftar hela tiden men hennes förmåga att argumentera är den samma. Hur deeskalerar jag ett dialog där motparten egentligen inte vet vad den säger och omvandlar allt till en debatt?

        Ditt tips är uppskattat men tyvärr funkar det inte i min situation. Önskar att det hade gjort det.

      Låter som att hon inte är fullt frisk, och om du inte är typ 12 år och måste bo hemma, så låt bli att träffa henne.

      Ifrågasätter du inte hennes vändningar i åsikter? Typ ”intressant, du var väl emot xx förra veckan, vad fick dig att byta åsikt?”

      Vad säger hon då isåfall?

        Jodå, både jag och mina syskon har påpekat detta massor utav gånger (men då förstod jag inte att hon alltid gick emot mig, trodde bara att jag faktiskt tänkt/gjort fel tex). Speciellt under tonåren när attityden inte var lika förstående.
        Hon brukar mest skratta bort det. I vissa fall uppstår en diskussion om hur man kan ha båda åsikterna och då ser man verkligen hennes hjärna gå på högvarv för att få logiken att gå ihop. Om det är för långsökt dö skrattat hon typ ”ah, där fick ni mig” eller så lyckas hon knyta ihop sina olika åsikter så att de låter logiska i hennes öron.

        Det var bara för några veckor sedan jag insåg att hon alltid väljer att tycka motsatsen. Nu ser jag det hela tiden.

      Låter som arketypen ”ENTP”, folk som spelar djävulens advokat på heltid. Mycket frustrerande om man själv inte är lagd åt det hållet.. Min svärfar är likadan och jag har gett upp helt på honom. Pratar bara väder och vind med honom numera.

        Är själv INTJ, så vi är rätt olika. Ska se om hon stämmer in på ENTP.

      Jag har något liknande med min mamma. Om vi diskuterar något och jag inte håller med henne så blir hon så sur och kommer med kommentarer som typ att jag alltid säger emot henne, ska bara bråka hela tiden, är så sur, ska bara hitta fel. Kan jag inte vara som mina syskon någon gång. Jag är så otrevlig.
      När jag i själva verket bara lugnt sagt vad jag tycker om en grej.
      Gissa om jag har svårt att våga säga mina åsikter för andra människor nu i vuxen ålder?

    [Kommentar raderad]

      Var glad att du får möjlighet att vara hemma med ert barn nu när han väljer bort föräldraledighet. Jag önskar jag kunde ta alla dagar men måste snällt dela med mig….

        Är överlycklig att min sambo är så givmild och ser att jag verkligen vill vara hemma. Hade haft panik om han hade velat vara hemma, är inte redo att jobba haha!

          Varför vill man inte att pappan ska ha tid med barnet? Är väl super mysigt och viktigt för pappan och barnet att umgås och vara tillsammans också

            Det gör de väl ändå?
            Men ibland får man tänka på barnet. Primär anknytningsperson bör vara med barnet så länge det bara går.
            Inte så bra om föräldern som arbetat heltid nu plötsligt ska ta över och den som varit med bebisen 24/7 bara försvinner 10h/dag.

            Sen fattar jag inte hur man som mamma (eller pappa) längtar efter att umgås med kollegor 8h/dag x 5 dagar/vecka istället för sin bebis som bara levt i några månader och som seriöst ser mamma som hela ens värld.
            Jag menar inte att man inte får bli trött, eller vilja hitta på saker utan en unge men att insistera på att arbeta heltid när barnet inte ens kan prata…det är dagar man aldrig får tillbaka. Tycker att det är sorgligt.
            Men det är bara vad jag tycker, folk får tycka annorlunda.

              Är helt för att par tar sina egna beslut om det där utifrån vad som passar deras livssituation och önskemål men det finns inte något i anknytningsteorin (som nog är bland det mest feltolkade som finns) som säger att det är skadligt att dela på föräldraledigheten.

              https://psykologtidningen.se/2021/12/15/anknytningsteorin-anvands-ofta-felaktigt/

                Så en bebis kan bo hos grannen en vecka, sen hos farmor sen hos Göran Persson och inte påverkas?
                Om pappan träffar barnet ca. 2h/dygn totalt och mamman tillbringat 22h/dygn, så menar du att logiken säger att barnet inte känner sig tryggast med mamma (som dessutom har mat i brösten, samma doft/hjärtslag som bebisen vaggade till i magen osv)?
                Ibland får man lyssna på hjärtat och ignorera studierna.

                  Nej, att en bebis kan ha två föräldrar som anknytningspersoner och inte skadas av att föräldrarledigheten är delad är inte samma sak som att man skickar runt den till kreti och pleti. Förlåt men det där var ett löjligt argument.

                    Var det? Hur ska barnet veta att pappa är pappa? Den har varken levt i pappas mage eller varit med pappa dygnets alla timmar.
                    Pappan bidrog med sperma, där tog det slut. Barnet har ingen aning om konceptet ”pappa” första året. Barnet har heller inget behov av att vara med pappa.

                    Nu menat jag inre att pappa och Göran är lika i ett barns ögon men att mena på att barn inte har anknytninhspersoner i den bemärkelse vi använder uttrycket är bara fel.
                    Barn vill främst vara med mamma. Sen duger vem som som helst som Barnet känner igen. Kan vara pappa, Göran eller hunden.

                    Och ja, jag vet att barn kan ha flera anknytningspersoner men den primära naturliga är alltid den biologiska mamman. Pappan, beroende på hur mycket de bondat, kan hamna på plats 2 men under första året så är mamma nr 1 i det stora hela. Pappa är bästa vikarien och barnet känner sig trygg med honom men om mamma plötsligt lämnar bebisen 10h till pappa så är det en stor omställning. Det bara är så.

                      Bebisen behöver inte vara medveten om ”konceptet” pappa för att knyta an till fler personer än mamman. T ex finns det homosexuella par där båda två är män och forskning visar att barn till homosexuella män går vidare i livet och mår som grupp bättre, är lyckligare och mer framgångsrika både i karriär och privatliv än barn till heterosexuella. Det är helt okej om du vill ta hela föräldrarledigheten, som sagt det är ett val alla par får göra för sig själv men du har inget stöd i studier för det du säger.

              Håller med dig..

                Håller med anonym 21:20 alltså. Skadligt eller inte så är det sjukt att skaffa barn och sen önska sig bort 8 timmar om dagen. Ja man får ha en paus och vilja göra annat men det kontra jobb 8h/5 dagar är en annan sak

                  De kommer att ångra sig när de inser att barn bara är barn ett ögonblick. Sen är de små människor med egen vilja och andra behov.
                  En bebis är helt besatt av sin mamma. Den är så förälskad och beroende av mamma att den är övertygad om att de är samma person.
                  Varför ska man, som mamma, förneka sig själv den känslan av ren, oskyldig, gränslös och genuin kärlek av sitt barn (som endast varar typ 2 år) för att dricka kaffe framför datorn på kontoret? Tror inte de inser vilken dålig deal de gjort när de valt jobb+pengar över en känsla som kommer 1-2 gånger under en hel livstid.

              Ett barn kan ju ha flera primära anknytningspersoner. Dvs både mamman och pappan. Det är inte så att ett barn nödvändigtvis har en primär anknytningsperson och sedan en sekundär.
              Beror helt pp vad barnet har getts för möjlighet att knyta an.
              Så sluta sprid falsk kunskap.

                Om.pappan arbetat heltid så är han knappt på samma nivån som mamman som är hemma på heltid. Sen är mamman ABSOLUT barnets naturliga primära anknytningsperson. Anknytningen började i magen mellan barn+mamma.

          Så du vill ha barn med honom men du vill inte att han ska vara hemma med dem? Att påstå att du skulle få panik om den andra föräldern skulle vilja vara föräldraledig låter väldigt egoistiskt.

            Eller realistiskt att mamman, som burit bebisen i 9 månader, genomgått en förlossning, ammat 20 gånger/dygn och umgåtts med bebisen varenda sekund faktiskt lider av separationsångest. Det är inte normalt att vilja lämna sitt barn när det är så litet. Spelar ingen roll vem som är med barnet. Man vill vara med sina barn när de är så små och beroende av mamma.
            Pappa är säkert hur fin som helst men mammas känslor och behov kommer före. Hon har kämpat, lidit och offrat så mycket mer för att bli förälder. Då ska hon få vara förälder tills det känns mer naturligt att tillbringa mer tid på varsitt håll.

              Va? Herregud. Varför ska mamman gå först? Handlar inte om mamman utan om barnet och båda föräldrarnas lika rätt!

                Hur kan du ens jämföra mammans roll med pappans?
                Har du ens varit gravid? Vet du hur en förlossning känns som att man hplmer på att dö? Har du spytt, lidit av kramp, varit halv förlamad och mått piss i flera månader? Vet du hur mammans kropp påverkas av 1000 hormoner? Har du ammat en nyfödd? Vet du hur lång tid det tar för kroppen att återhämta sig efter en graviditet+amning?

                Jämför du allt kvinnan genomgått med en manlig orgasm som varade 3 sekunder?

                Barnet känner igen mammas röst, hjärtslag, doft och andning. En nyfödd kan urskilja sin mammas bröstmjölk.
                En nyfödds behov av sin mamma går inte att jämföra med något eller någon.
                Sen tillbringar de massa tid ihop och barnet blir ännu mer beroende av sin mamma. Men när båda är helt beroende av varandra då ska pappan kräva ”rättvis fördelning”?
                B.S! Mamman och barnet är mycket viktigare än pappan första året. Det är så det är och ingen myndighet i världen kan ändra på det.

                  Amen!

                  Alla upplever det inte exakt så.. Men vill man att pappan och barnet ska ha en bra kontakt och anknytning så måste man lägga in jobbet, dvs att pappan får ta huvudansvaret och vara föräldraledig. Snackar inte vecka 1 här liksom, lugna ner er. Vissa verkar tycka/tro att det bara är mammans barn, så sjukt.

                    Vem f-n bryr sig? JAG SOM MAMMA ska f-an få vara med mitt barn utan att en j-vel ska prata om att det är synd om pappan. Nej, det är synd om mamman och barnet när de separeras 10h/dag för att samhället intalat oss att jobbet inte kan vänta ett år.
                    Mitt barn, som är ljuset i slutet av en 9 månaders tunnel, ska lämnas hemma halva dagen för att jag förväntas ge upp den finaste toch kortaste tiden med min bebis för att pappa ska känna sig ”jämlik”?
                    Han har inte ens 1% av mammans/barnets behov att umgås, rent biologiskt.
                    När barnet är runt 1 år då får pappan en viktigare roll och denna relation växer sig starkare med tiden.
                    Ibland starkare än mamma+barn.
                    Men att en mamma ska förväntas längta efter jobb annars ”är hon självisk” är så giftigt och antifemistiskt det kan bli. Förneka dina känslor och biologiska behov, annars är du en sämre kvinna. B.S!

                      Men DU borde bry dig om vad pappan till ditt barn vill och gör! Helt sjukt det du skriver om behov. De män jag känner älskar och längtar efter sina barn, enligt dig verkar de meningslösa. Inseminera dig istället om du känner såhär.

                      Massa familjer byter i föräldraledigheten innan 1 år och det funkar bra, inget konstigt.

                  Dessa kvinnor gör o tänker såhär och klagar sen att pappan inte tar ansvar, inte vet nånting och att barnen bara går till henne 😄🤦🏻‍♀️

                    Jag växte upp med en mamma som resonerade som de ovan gör, hon fortsatte se sig själv som den ”viktigaste föräldern” under hela min uppväxt. (Det kommer de som kommenterar göra också, det går inte över efter bebistiden). Det skadade min relation till min pappa men även till min mamma. Såklart hon var otroligt viktig för mig men hon var också för närvarande, la sig i allt, viftade bort min pappa och hade den här ”en mamma vet bäst”-inställningen till allt, drog alltid upp allt hon hade offrat för mig när jag försökte ha en egen åsikt och hennes jobbiga gravididet i typ alla diskussioner mina föräldrar hade om mig. Hade önskat att de hade löst det annorlunda.

                      Men fy vad hemskt!

                      Jag tror inte att om man är ödmjuk och ärlig kommer se sig som så pass viktig att man viftar bort fadern 😮, det låter ju sjukt. Och att ha ”offrat allt för dig” jamen det är ju liksom poängen med att vara förälder. Blir genuint upprörd nu 🥺.

                      Har hört om en person vars föräldrar (mor tror jag till och med) hade summerat ihop ALLA utgifter han gett dem (henne?) tills han fyllt 18 och då kom och hävdade att han skulle betala tillbaka…

                      På tal om sjuka saker…

                  Fast det där är ju otroligt orättvist, ja personen som har varit gravid & fött barnet har definitivt gått igenom mer men det kan ju inte den andra partner rå för.
                  Min sambo kan kan ju inte vara gravid & bära barn, varför ska han straffas för det. Han har lika rätt till vårt barn, otroligt fånigt skrivit av dig.

                  Jag har varit hemma i 13 månader & nu är det min sambos tur. Jag hade gärna varit hemma längre men nu är det deras tid tillsammans & dom har det så fint.

              Jag tror inte så många tänker att mamman ska börja jobba när bebisen är pytteliten? De som jag känner som delat hyfsat lika har oftast varit hemma minst 10 månader. Nu är ju allas ekonomiska förutsättningar olika, men jag har varit hemma lite över ett år med båda mina barn men ändå bara tagit hälften av föräldradagarna. Om man har möjlighet kan man ju också jobba deltid båda två under en period.

              Låter så vidrigt hemskt när du beskriver att få barn…

            Men herregud möjligtvis så överdrev jag lite. Hade han velat vara hemma några månader är det väl klart att han hade fått det. Men jag hade nog fortfarande fått lite ”panik”, jag förstår ju att han också är förälder och vill ta ansvar.

          Eller så sätter man barnet före sitt eget ego och inser att barnen behöver tid även med din pappa.

            Nej, studier visar att barnet ENDAST behöver sin mamma (eller primär anknytningsperson). Pappan kanske vill vara hemma med barnet men det är pappans behov, inte barnets.

              Nej, det är inte vad studier visar. Snarare verkar det som att barns preferenser för en viss anknytningsperson tenderar att fluktuera och ett nätverk av anknytningsrelationer har ofta utvecklingsmässiga fördelar mot för att ha en primär anknytning. Men det råder inget totalt konsensus, oavsett åsikt kan du hitta en studie som stödjer din tes. Dessutom, även om det du nu säger stämmer så är det fortfarande fördelaktigt för barnet att ha en pappa som vill vara närvarande genom deras uppväxt och pappor som delar föräldrarledigheten går sedan vidare och är mer engagerade i sitt föräldrarskap än de som inte var det. Och det är helt bevisat i studier.

                Men gällande studierna. De visar ju hur folk gör. Spontant tänker jag att föräldraledigheten inte gör en far mer engagerad, utan fäder som är mer engagerade skulle väl tendera att ta ut med ledighet?

                Å andra sidan skulle ju en far som inte engagerar sig ta ut mindre tid och fortsätta bara oengagerad senare.

                Alltså: en far behöver inte ta ut föräldraledighet för att vara närvarande, utan kan göra valet att vara närvarande och engagerade ändå.

                Efter att ha skrivit detta är jag less på ordet ”engagerad” 🤣.

        Det är jag, otroligt tacksam. Men han har sina 90 dagar som han tyvärr (!) inte får ge över. Jag hade kunnat stanna hemma tills barnet är 6. Men tyvärr så funkar det inte. Mitt förslag va ledig en dag i veckan samt loven. Men nix, jobbet går före 😔

          Oj, känns inte som han vill ha/va med barnet… Ingen tid kan han ge hen??

          Öhhh hade ni inte pratat igenom detta innan barn? Och ska du ta all vabb också? Låter inte som nån man vill ha barn med.

            Nej. Av olika anledningar som jag inte vill gå in på här.

            Frågade hur andra gör, bad inte om att idiotförklara min sambo.

              Ok, så det var oplanerat? Då kanske han inte ens ville ha barn?

                Sorry om det låter hårt men det är inte så ovanligt och då blir det ofta såhär.. Många tror att killen ska ändra sig osv.

                  Han har inte ändrat sig, älskar barnet över allt annat. Tänker bara fel – enligt mig.

                Väldigt oplanerat, men väldigt önskat 🙂

              Ingen idiotförklarar men du beskrev honom som ganska illa..

            Många par diskuterar vare sig detta eller annat som har med barnuppfostran att göra när familjeplanering diskuteras. Helt galet!

              Va?? Helt sjukt ju.

        Så kan man ju också se det.. Men själv är jag mer glad att min man väljer att prioritera tid med sina barn när han har möjligheten. Som svar på Ts fråga: vi har tagit lika många dagar var men varit hemma lite olika länge 😊

          Tillägg.. jag tycker att det låter lite själviskt med alla mammor som säger ”jag vill verkligen vara hemma”. Ja det kanske jag också vill, men jag tycker det är viktigt att pappan också får den tiden och möjligheten att ta större delen av ansvaret för barnen och utveckla deras relation.

            Jag har sagt åt min man att de dagar han inte kan ge åt mig får han ta kring lov osv för att göra något kul med barnen. Vi är båda överens om att jag har största ansvaret hemma och är med barnen och han jobbar. Tror inte alls de kommer ha något problem med att bygga en relation till honom. Min 8månaders skiner starkare än solen när han kommer hem, eller när vi väcker honom en lördagsmorgon. Jag får inte alls den reaktionen (vilket är ok är glad för min mans skull), de leker och hittar på saker även om jag är med honom största delen av tiden.

            Hans ansvar hamnar i att försörja oss, det är en uppoffring men livet är fullt av såna, tror faktiskt att han inte skulle trivas med ombytta roller. Och det är inte själviskt av en mor att vilja vara med sitt barn, utan helt naturligt.

              Jag sa aldrig att det är själviskt att vilja vara med sitt barn. Det är klart jag förstår det. Men jag tycker det är själviskt att inte vilja låta pappan vara med sitt barn också, inte bara på kvällar och helger. Vet att du och din man lever på ett speciellt sätt, har sett dina kommentarer. Håller helt enkelt inte med dig där, det är inte så jag vill att min man eller vår relation ska vara.

                Det blir ju en förlängning att om mamman ska vara med barnet så behöver någon annan jobba.

                Och det är ok att vi inte är överens, men ville bara påpeka att det knappast är så farligt att ta hela ledigheten, så att ingen ska gå omkring och tro att hon är självisk när hon gör något naturligt.

                  Man kanske kan försöka jobba deltid båda två isåfall? Hur länge är det naturligt att mamman tar absolut största ansvaret för barnet då, till det blir vuxet? Jag tror alla pappor gynnas av att faktiskt vara ensamt ansvarig över barnet under hela dagar, under en lång period. Inte bara ta över då och då.

                    Precis, klassisk kvinnofälla.
                    Men H lever ju ett ganska ovanligt liv, de flesta moderna kvinnor tar nog inte åt sig av råden.

                      Jag skriver mest för att ge bekräftelse åt de som redan känner så 🙂.

                      Hoppas de är få. Samhället behöver inte bli mer bakåtsträvande.

                      Och jag skulle säga tvärtom, vad vill du uppnå?

                    Om båda vill lösa det så så får de göra det.

                    Ett vuxet ”barn” tar väl ansvar för sig själv 🤔 så det känns som ett fult argument att försöka med.

                    Gällande att gynnas så tänker jag tänker väl främst på deras relation och hans (och mina) plikter.

                    Sen är det ju aldrig dåligt att göra något med pappa. Min far tog med mig på massa utflykter och det var awesome. Jag är totalt för en närvarande far, annat vore fel. Men ja, folk får ju göra på det sätt som de väljer. Personligen önskar jag (vi) att jag kunnat ta alla dagar. Och skulle inte kalla en mor självisk för att hon vill vara den som är hemma hela tiden.

                      TILLs barnet är vuxet skrev jag 😊 kan slå vad om att kvinnor som tar all föräldraledighet kommer få ta merparten av ansvaret för barnen tills de klarar sig helt själva, jämfört med de kvinnor vars man också tar föräldraledigt. Sen är det sååå många som klagar i olika forum över att mannen tar noll ansvar i hemmet och med barnen. Sorgligt, så vill inte jag ha det. Därför är jag glad att min man också varit föräldraledig.

                      Ber så mycket om ursäkt! Missade det.

                      Jag tänker ju att det beror på område vad som faller in naturligt när det kommer till ansvar. Jag var inlagd på sjukhuset säkert en till flera gånger i månaden i typ ett halvår när jag var 16, min mor var med varje gång. Hade känts konstigt med min far, kanske hade känt annorlunda om jag varit kille själv. Och skulle sonen tycks så så måste vi ju göra vårt bästa för att det ska fungera för alla.

                      Jag har inget problem med att ta större ansvar, men jag tror att det kommer komma fler saker som faller in naturligt där han tar över istället. Men du nämner ”större ansvar” och det kan nog stämma.

                      Ja det är ju ledsamt om de känner sig helt ensamma i allt ansvar. Speciellt om de inte vill ha det så och till och med jobbar själva (då är det ju helknasigt). Vi kör ju att om jag inte kan bolla med allt här hemma så kliver min man in, vi är ju trots allt ett team och ska ha ett hem och en familj som mår bra. Men mitt mål är ju att ta allt hemma själv om det går och då kan jag ju inte klaga på att min ”man inte gör något” när jag vill ha det så 😅.

                      Min pappa var ganska modern på 80-talet och var föräldraledig lika mycket som min mamma. Han var mer eller mindre ensam man på öppna förskolan. Hade känt mig lika trygg med pappa som mamma på sjukhuset ❤️ Och det hoppas och tror jag att mina barn kommer känna i framtiden också. Nu känner jag ju inte din man men finns inte risken att ni själva leder er in på samma ”väg” som med sin mamma och pappa? Du verkar vara en fin och snäll person, hoppas att du är genuint lycklig i din relation trots att jag inte riktigt kan förstå den 😊

                      Jag tänker mest att som tjej var jag tryggare i en annan kvinna. Och är därför öppen att en kille hellre skulle vara med sin far när det är känsligt och påträngande och behöva hjälp med diverse saker, speciellt som tonåring då och mycket kanske är värre som tjej också (?). Men jag tror det skulle vara lättare för en pojke att ta ”vilken som” av föräldrarna.

                      Tror min far var ganska ”modern” eller vad man ska säga, min mor pluggade och jobbade medan min far var med min äldsta bror (ca 45 år idag) och han berättade att folk tyckte det var konstigt att han var på bvc. Jag minns inte hur de gjorde med mig 🤔. Men min mor var dagbarnvårdare så hon var ju naturligt hemma med mig senare i allafall.

                      Men sen är mycket individuellt, vem man känner sig tryggast med i slutändan. Som sagt så vill jag ju att de ska ha egna relationer ”utan” mig. Har sagt att de jättegärna får ”lämna mig hemma” och åka på äventyr och försöker att inte lägga mig i om de leker och så.

                      Men att barnen ser mig som trygghet på ett annat sätt än de ser sin far tror jag inte är negativt ändå, min poäng är ju i slutändan att vi har tagit stereotypa mans och kvinnoroller och tror inte att det är negativt. Men i en funktionell familj är man en enhet, barnen ska ha relation med bägge föräldrarna och känna trygghet och tillit till dem båda, sen vem man väljer att gå till i enskilda fall beror väl både på individen och problemet.

                      Ursäkta röriga tankar. Och tack, jag är lyckligare nu än vad jag någonsin varit. Trodde faktiskt inte att livet kunde bli såhär bra 😅.

                  Men det är ofta så en ojämlikhet i föräldraansvar och hushåll börjar

                    Alltså, jag är hemmafru så det är inte ett argument som biter på mig 🤣.

                    Missförstå mig inte som aggressiv/otrevlig eller så 🙂, håller helt enkelt inte med bara och skämtar till det 🙂.

                    Men vill kvinnan vara hemma så är det ju hennes val att ta mer av det ansvaret då.

                      Tragiskt.

                      Inte ett dugg! 💕

                      Haha, tragiskt att välja en man som vill försörja dig. Tragiskt att du vill vara med dina barn. Tragiskt att du älskar din familj och vill laga mat åt dem. Tragiskt att du inte vill pendla 2 timmar, kallprata med Bengt och Kerstin, äta matlåda, sitta framför en dator 7 timmar och komma hem stressad och se din familj 7 minuter innan det är dags att sova.
                      Tragiskt att din man drar in bra med Cash så att du inte behöver jobba åt en chef som inte ens vet vad du heter.
                      Tragiskt att den du älskar och valt att skaffa barn med också är en kapabel ledare som du kan känna dig trygg med.

                      De som tycker att du är tragisk är de som vaknar 6, lämnar barnen kl 7, jobbar åt en okänd man för minimilön, äter gårdagens rester ur en plastburk, sitter.på bussen bland främlingar och sen hämtar de barnen kl 17. Lagar mat, äter framför tv och längtar tills barnen somnat så att de kan ta ett glas vin för att glömma sin miserabla tillvaro.

                      Försörjd av en man.. Yuck.

                      Haha varför tror du att alla arbetande mammor har minimilön och lever sådär? 😄

                      ”Försörjd av en man.. Yuck”

                      Nu har jag suttit och tänkt på det här. Men det är seriöst då främmande att jag inte har någon aning om vad jag ska säga 🤣. Synd att du tycker det och hoppas att du inte hamnar i/sätter dig i den situationen då, jag tycker det är skitnajs 🙂

                      Ja du är ju lite speciell. Själv vill va självständig och inte beroende av en man, helt enkelt.

                      Det gäller att kunna vara självständig när/om man behöver det 🙂 men i slutändan är vi beroende av varandra för att kunna leva som vi gör 😊.

                Vi kommer göra likadant. Varför? Min sambo tjänar 17k mer än mig. Ganska enkel matematik.

            Nej pappa är viktig men med små barn 0-12 mån är mamma bättre.

              Föräldrapenningen i Sverige brukar räcka minst 18 månader, så då finns det gott om tid för pappan då!

              Haha nope.

      Hade sparpengar så vi var lediga rätt länge ihop. Sen delade vi lika på dagarna, i vår situation var allt annat otänkbart. Vi hade redan pratat om detta innan vi fick barn.

      Min sambo är hemma längre med oss på sommaren & hela december. Annars jobbar han och jag är hemma, han trivs med att arbeta så detta fungerar mycket bra för oss. Det är ju inte för att han inte vill spendera tid med mig eller sonen, utan han gillar att gå till jobbet helt enkelt haha 🙂

      Usch, blir så ledsen av sånt här! Varför är det så många män som inte vill vara hemma med sina barn? Varför tror dom att deras jobb är det viktigaste i världen?

      Min sambo och jag har delat ganska lika på föräldraledigheten. Med första barnet var jag först hemma 1 år, sambon var hemma 7 månader. Sen var jag även hemma på fredagar under ett halvår. Detta kom vi överens om då jag vantrivdes på mitt dåvarande jobb och detta funkade bra för oss då. Nu med andra barnet var jag hemma själv 9 månader, sambon hemma själv 6 månader. Sen har vi även varit hemma tillsammans ungefär 3 månader. Under mina 9 månader var han även hemma vissa dagar.

        Men varför ska en man välja att vara med bebis när mamma per definition är bättre (har burit barnet, har mjölk, är hormonellt preppad)?

          Vi pratar ju inte om nyfödda här? De flesta ammar inte ens till ett år. Jag ammade tills barnet var 2 år men började jobba betydligt tidigare. Då ammade jag morgon och eftermiddag.

          Men snälla, hur omodernt tänker du? Är pappan en sämre förälder för han inte burit barnet och har vissa hormoner??

            Kan biologi bli omodernt?

              Imponerande, jag skulle aldrig klara av att le när jag blev förolämpad och nedv

                Det där hamnade helt fel. Oklart varför.

      Jag har precis börjat jobba igen efter att ha varit hemma i 11 månader och nu ska sambon (pappan) vara hemma i 4 månader sen ska hon börja förskolan efter jul.
      Jag sa till min sambo att jag ville börja jobba men att jag tyckte att det var för tidigt för vår dotter att börja förskolan vid 12 månader och det höll han med om. Jag tycker det är viktigt att pappan också är föräldraledig och hänger med sina barn. Den ekonomiska biten var dock knepig då han tjänar nästan de dubbla som mig. Men vi lever väldigt snålt med bundna lån ska väl tilläggas haha.

        Var han inte villig att hjälpa dig ekonomiskt?

          Hon menar nog att det är dyrare för dem att pappan är föräldraledig än att hon är det, tror jag?

            Precis, varför inte låta honom jobba om han tjänar det dubbla? Fattat inte, det är väl bättre om den som tjänar mest är ute och jobbar och bidrar till hushållet?

              Tänker du samma då om det är mamman som tjänar bäst?

                Nej, för barnets behov kommer före mammans lön. Ekonomisk behov kommer före ”dela barnets liv på hälften”.
                1. Barn. 2 ekonomi. 3. Rättvisa för pappan

                  Men det är fortfarande ingen som pratar om bebisar som är tre månader. Tror de flesta menar att pappan kan vara hemma när bebisen är närmare året.

              Fast hade du tänkt så om det va mamman som tjänade det dubbla?

                Nej, barnet behöver mamman, inte mammans lön.

                  Barn behöver båda sina föräldrar..

                  Det är typ bara första månaderna det spelar någon större roll. Om pappan varit delaktig från början så påverkar det inte barnet negativt att föräldrarna byts av snarare tvärt om

      Jag var hemma 12 månader, sen var mannen halvt-pappaledig, han jobbade halvdagar (egen företagare) men hade barnen med sig på kontoret. Han fixade en barnhörna där med massa leksaker osv och hade båda barnen med sig i 3 månader. Sen skolade vi in på förskolan.
      Han tar dock 80% av all vabb för vi pensionssparade inte åt mig under min föräldraledighet, och man tappar mycket pension när man är föräldraledig och vabbar.

      Vi delar rätt lika. Jag är föräldraledig nu i 8 månader och sen är min man föräldraledig i 12 månader. När barnet börjar på förskolan kommer jag vara föräldraledig viss procent i något/några år.

        Gjorde en i 41+1. Vattnet gick 41+3 men sen blev det ändå igångsättning och 42h efter att vattnet gick varav 28 med värkar akutsnitt 😅

      Jag va hemma på heltid i 9 månader. Därefter va vi hemma 50/50 fram till barnet va 18 månader och började förskolan. Sedan har vi båda jobbat 90% (under 1,5 år).

      Oj har inte barn själv men om vi får barn är det en självklarhet att dela lika så långt det är möjligt – kanske inte delar prick exakt lika om det skulle betyda att jag är tillbaka på jobbet mitt i juli liksom, men så gott som lika. Nu har vi lika löneläge så jag förstår såklart att man kan behöva prioritera på annat sätt om den ena tjänar betydligt mindre.

      Usch vad hemskt, hur bestämde ni innan ni valde att försöka få barn? Hemskt att han inte vill va med och bonda med sitt barn om han valt att skaffa. Ställ krav!

        Man bondar precis lika bra efter föräldraledigheten

          Hahaha nej. Och det är otroligt viktigt för ett jämställt föräldraskap och hushåll.

            Nej det är det inte.
            Min man var inte föräldraledig en enda dag och sedan var han extremt närvarande i vardagen ändå och han väljer att jobba hemifrån för att vara där för barnen.

              Finns forskning på det, nämns ovan. Såå vanligt att männen inte är lika nära, kan lika mkt, tar lika mkt ansvar sen.

        Vi bestämde inget innan, vår situation är lite speciell.

        Men blev nyfiken på hur andra gör

          Nog därför det är som det är. Jätteviktigt att prata om innan och veta hur den man tänker skaffa barn med tänker (ja sen finns det vissa som gör tvärtom sen ändå men då har man iaf en större chans att det blir bra).

      Min numera man tog 8 månader ledigt, jag 13 månader. 1 månad av dessa var gemensam vid överlämningen av föräldraledighet. Min man tjänar mer än dubbelt som mig. Vi sparade innan vi skaffade barn just för att inkomsttappet inte skulle kännas lika hårt när han var hemma. Blir ärligt helt bedrövad att både läsa om kvinnor som är glada att deras män inte vill vara hemma, och män som inte vill vara hemma. När får man en sån chans i livet att vara hemma med sina barn?!

      Vi delar 50/50. Varken jag eller han hade varit okej med något annat.

        Som det ska va! När två stycken verkligen vill ha barn tillsammans.

        Du vill alltså vara på jobbet 50% av din bebis enda barndom? Du insisterar på det?

          Ska hon neka sin man det? Varför tänker du att han ska avstå sitt barn men inte hon?

          Helst hade jag varit hemma 100% tillsammans med min sambo! Men det går ju inte, så vi delar 50/50. Varför ska han missa en enda minut mer av bebisens enda barndom än jag? Verkligen förlegat att tänka att mamman är mer förälder än pappan.

            Håller med och måste säga att vissa av kommentarerna gör mig mörkrädd. Men inte förvånad. Även bland de feminister jag känner går man i klassiska kvinnofällor och låter antingen inte mannen ta ansvar för barn och hem eller går med på att han fortsätter leva sitt liv som det var innan barn. Sen sitter man och klagar för att man måste ta allt ansvar för barnen, att barnen inte tyr sig till pappan, att pappan inte är engagerad i familjen osv🤷‍♀️ Känns inte som att vi har kommit så långt på den fronten.

      Vi delar 50/50. Ett års ledighet var. För jämställdhet, inga konstigheter. Hade inte velat vara med en man som inte ville ta halva ansvaret med barnet (inget illa menat, menar bara att denna fråga hade jag och min partner diskuterat långt innan vi bestämde att skaffa barn så vi vet var den andre stod och detta är en viktig fråga för oss båda, hade ej kunnat vara tillsammans med nån som inte delat den värderingen).

      Och jag hade GLADELIGEN varit hemma längre själv så är inte ett dugg glad att som kvinna ”behöva” dela med mig. Men jag vill ha ett så jämställt förhållande som möjligt och att vårt barn ska växa upp i en sån familj med dem värderingarna. Viktigt för mitt barns skull. Att männen alltid ”råkar ha dålig timing” med jobbet är sån b*llshit.

        Precis såhär! Vill inte ha barn med en man som inte vill dela lika.

      Jag var hemma ett år, sedan var min man hemma 8 månader och blev sen permitterad iom covid så blev totalt 12 månader för honom också. För andra barnet gjorde vi likadant, -covid
      Vi hade ekonomiska förutsättningar att dra ut på dagarna första året i och med att jag ammade och de vägrade flaska så gick det inte att byta av tidigare.

      Här kommer ett uppriktigt tips från mig, till alla som har jobb där det funkar: dela på det. Jag var hemma med mitt barn först 9 mån, sen var min fru hemma 9 mån, och sen jobbade vi 50% var i ca 6 mån (halva veckor var, jag jobbade måndag tisdag varannan onsdag) och det var SÅ bra och typ alla vi berättade det för blev avundsjuka. Får vi ett till barn kommer vi nog köra det konceptet längre.

      Förstår i övrigt inte er som inte vill låta den andra föräldern vara hemma också, ni har fasen ingen rätt att klaga sen när det bara är ni som duger när ungen är sjuk/kinkig/ledsen osv. Och ja klart att jag hellre hade varit med mitt barn än att jobba men jag använde min hjärna istället för bara reptilhjärnan och insåg att det är viktigt att den andra föräldern också förstår hur det är att ta hand om barnet på heltid och bygga upp en stark relation. Jisses, det är inte rocket science…

      Tror för övrigt inte att min unges anknytning till mig skadades ett dugg av att jag gick till jobbet ”tidigt” (tycker inte 9 mån är tidigt alls men fick ju kommentarer om det ja), jag ammade i 20 månader och det gick hur bra som helst trots jobb. Ungen är fortfarande mer mammig på mig vid sjukdom osv, så det ”gick inte över” trots att jag delade med mig…

        Kanske ungen är mammig för att hen är otrygg då hens primära anknytningsperson valde att lämna hen tidigt i livet.

          Haha, okej. Vi säger så. Jag vet att jag inte lämnade mitt barn och dina mobbarfasoner ändrar inte på det. ”Jobba” betyder ju inte automatiskt ”jobba heltid och knappt träffa ditt barn”, jag var som sagt hemma med honom på heltid i drygt 9 mån och sen på deltid tills han var ett år. Sen hemma igen på 50% mellan 18 mån och 2 år och nu när han går på förskola (skolades in vid 25 månader) har jag gått ner i tid för att ge honom kortare dagar och få mer tid med honom. Men visst, jag övergav honom när han fick vara hemma med sin andra mamma som han avgudar 🙄 försök igen.

            Eftersom du skrev att du ”tror” och alltså inte verkar helt säkert, gav jag en annan teori. Varför sonen är mammig går att spekulera över i oändlighet.

              Det är alltså bara när han är sjuk eller har gjort illa sig eller sånt som han prompt ska ha mig före sin andra mamma, mindre nu när han inte ammar längre. Förut var det definitivt tuttarna han ville åt men nu när de inte är i tjänst längre duger hans andra mammas lika bra som stressbollar 🫠

              Side note: nån som har bra tips på hur man får sin unge att sluta vilja nypa en i tuttarna som ”mys”?

          Hej igen. Vill bara säga att när din kommentar väl landade har jag känt mig oerhört sårad av den. Jag antar att det var din avsikt så grattis, du lyckades, du fick en annan mamma att känna dåligt samvete och att känna sig som en värdelös förälder som skadat sitt barn.

      Nu var jag sjukskriven första fyra månaderna för fl-depression så då var vi båda hemma på heltid den tiden, men sedan var jag hemma på heltid ensam tills sonen var cirka ett år sedan började vi jobba 50% båda två. Så vi delade inte helt lika men han har definitivt varit hemma mer än de flesta pappor och det syns idag – vi försöker ta 50/50 kring VAB, båda är lika trygga i föräldrarollen och sonen har alltid vänt sig lika mycket till oss båda. Anledningen till att vi inte delade helt lika hela tiden var att jag inte var redo tidigare samt att han arbetade på ett ställe då som gjorde att han ändå hade mycket tid hemma med oss.

      Jag var hemma på heltid med dottern i ett år, sen delade vi på det så han var hemma 3 dagar i veckan och jag 2 i ett halvår. Det funkade så bra för oss

        Vi tog de 30 gemensamma dagarna på sommaren också så blev 6 veckor tillsammans

      Första barnet var vi hemma gemensamt en månad i början, sen var jag hemma i 8 månader och sen var pappan hemma i 6 och en halv månad innan vi började dela upp veckorna (då jag gärna ville vara hemma lite till) innan barnet började förskolan vid 19 månaders ålder.

      Andra barnet kommer vi dela lite annorlunda, hemma gemensamt 2 månader i början, sen är jag hemma 3 och en halv månad på heltid innan vi kör 2 gemensamma igen och sen kommer vi dela på veckorna så vi är lediga tre dagar var och jobbar två. En dag ledigt gemensamt då alltså.

      Vi delar partiellt, jag jobbar två dagar i veckan och han tre. Vi var hemma tillsammans i tre månader efter födelsen och sedan började vi. Har gjort så med båda barnen, jag pumpar på jobbet och ammar hemma.

      Drömmen hade varit 50/50 men vi får inte riktigt till det och detta är good enough. Föräldraledigslagen är väldigt flexibel om man orkar sätta sig in i den!

    Har någon av er upplevt något övernaturligt?

      Ja och skrev om det men fick taskiga kommentarer.

        Bry dig inte. När man upplever sånt så behöver man inte övertala andra att det är sant. Man vet, det räcker.

      Jag! Min farfar var på besök. Aldrig trott på sånt, men ca 8måndaer efter hans bortgång så kommer det vindpustar i sovrummet med hans doft (han hade en speciell doft hemma hos sig). Min son vaknar till och med och ligger och kollar i taket. Vindpustarna kommer ca 7-10 ggr och direkt efter det så somnar min son om och doften försvann. Var obehagligt just i stunden, men nu i efterhand blir jag glad av tanken att han ville komma och träffa oss. Hoppas på att han visar sig på något sett igen.

      En gång var jag ute och gick, är svårt att förklara miljön men en smal grusväg med en å på ena sidan och ett öppet fält på andra sidan. Det var vinter och jag gick efter en kvinna, eftersom det är så öppet så ser man långt fram. Såg henne framför mig några minuter, blinkade typ och sedan var hon borta plötsligt. Eftersom det var vinter och snö och dessutom så öppet överallt så kändes det orimligt att hon skulle kunna vara borta så plötsligt, om hon inte dök ner i vattnet då snabbt som fan. Men vad vet man 🤷‍♀️

      Jag vakade (heter det så?) hemma hos min pappa under hans sista tid. Hade inte varit inne hos honom på ett längre tag när jag bara fick en stark instinkt att stänga alla fönster överallt, typ att det skulle vara tyst och lugnt när han dör, och gå in till honom. Några minuter senare somnade han in och av en slump var hela familjen vid hans sida just då. Det var säkert inget övernaturligt men känslan att gå in till honom var så stark, så jag tänker som en tröst att han ville att vi alla skulle vara samlade❤️

      Ja flera saker. Men en sak är väldigt konkret. För 1,5 år sen fyllde jag 24 & åkte till min familj över helgen. Jag bäddade min säng & la på min fluffiga filt högst upp innan jag åkte.Var lite pedant så såg till att allt var prydligt & snyggt innan jag åkte.
      När jag kom hem efter helgen såg jag att någon/något hade gjort ett mycket tydligt hjärta i den fluffiga filten. Ingen hade nycklar till min lägga förutom jag. Jag tror det var övernaturligt för det där kan jag verkligen inte förklara. Synd att man inte kan bifoga bild i kommentaren. 🙂

      Jag har sett människor som inte finns irl där och då, tänker att de var minnen på platsen. Jag vandrade på en mindre väg i skogen där det tog stopp i själva luften, det gick att pressa sig igenom det och efter ungefär två meter släppte motståndet.
      Jag kan välja om jag vill ”titta” på en människa och kan då berätta saker ur dens liv för den som stämmer. Jag tror alla kan detta.

        Det tror inte jag, och då är jag ändå öppen och mottaglig.

    Känner mig patetisk som skriver men skitsamma. Träffade en kille förrut, men avslutades i somras.
    Jag har accepterat att det är över, och vi probably aldrig kommer prata eller träffas igen.
    Men det gör så ont? I vanliga fall har jag kommit över killar på ett eller annat sätt, men detta är något annat.

    Saknar honom så mycket fortfarande. Och vill veta hur han har det, hur han mår idag osv osv.
    Känner sån stor sorg och förlust att det tog slut på det sättet det gjorde, och känner samma saknad som man saknar någon nära som gått bort ungefär?

    Aldrig känt såhär för en kille på det sättet innan. Men älskade nog honom, tror känslan då i alla fall, var ömsesidigt för båda, och vet vi aldrig kommer träffas igen.

    Han känns som en person som jag om 10 år kommer tänka: ”Undra vad det blev av honom” ”undra hur han mår idag”.

    Som om det var rätt person vid fel tillfälle.

    Ni som saknat någon, som ni aldrig komemr träffa igen. Som dödsfall, eller flytt eller vadsomhelst. Hur gör ni för att tomheten efter den personen ska förvinna?

    Förstår inte hur jag fortfarande kan känna sån stor saknad efter personen. Ungefär exakt samma känsla som när en väldigt nära gått bort, så jag kan beskriva känslan.

    Det som är ännu mer patetiskt är att jag börjat träffa en annan kille (som påminner om honom utseendemässigt). När han sov här började jag gråta för tänkte ”det är inte han men önskar det var han”.

    Så skevt? Någon som känner igen sig eller är jag ett extremfall? Fattar ej vad som hänt med mig

      Tycker nästan det låter som otrygg anknytning, när man då ”förlorar” någon känns det som en sorg och enorm saknad, som att någon gått bort. Men du skriver att du inte upplevt det tidigare, så det behöver inte vara det. Vissa människor påverkar en bara på ett sätt andra inte gjort tidigare. Men har varit med om samma känsla, är fruktansvärt. Det tråkiga svaret är tid och acceptans ❤️

        Jag har en killkompis som jag fått känslor för. Men tyvärr har han problem med droger. JÄTTESYND han är så fin. Men jag vet jag skulle inte orka med det och sedan risk för överdos. Men jag stöttar honom och är hans vän. Han är 50 plus och vill inte sluta.

      Är på exakt samma plats som dig. Hemskt är det ❤️

      Det där är bara dina hormoner
      Din kropp vill ha barn och hormonerna kickade igång av den här mannen
      Inget fel i det

      Varför och hur avslutades det?

      Har ett ex som är mitt livs kärlek. Saknar honom ibland så det gör ont. Jag accepterar känslan, kan gråta en skvätt, och sen fortsätter jag dagen. Han var min bästa vän och jag tänker att det är okej att sörja resten av livet, precis som man kan sörja en död släkting eller vän. Man är inte ledsen hela tiden, man går vidare men man är märkt för livet. Och det är fine. Vissa relationer är djupare än andra.

        Jag har det exakt som du, F. Det som är mest jobbigt är att jag ofta drömmer om exet trots att det gått sex år nu. Tänker ibland på hur vi båda kommer hantera att få veta när en av oss gått bort. Vi var verkligen bästa vänner och varandras gymnasiekärlekar, nu är vi snart 50.

      Ja men det kan jag känna igen mig I. Är inne på över ett år nu, vissa personer gör avtryck bara. Men man får ge det tid.

    One day we leave this world behind so live a life you will remember – hur/vad gör ni när ni lever life?
    Jag börjar nog få lite panik över att bli gammal. Barnen blir äldre. Vi har inte hunnit göra en bråkdel av allt jag ville göra med mina barn. Vi har inte upplevt hela världen tillsammans. Man måste ju jobba och jobba och jobba. Life rinner liksom iväg…

      Upplever massa saker – reser, går på konserter, prövar ny mat och går på fina restauranger, provar nya saker.

        Sen är ju inte hela livet så hela tiden, få förunnat. Man måste jobba också tex och det är inte alltid super. Och göra andra måsten. Men så är det.

      Hitta Gud. Det är så viktigt att söka.

      Världen finns också i er familj. Se den.

      Jag försöker inte tänka så mycket på det. Har autoimmuna sjukdomar så mina dagar blir mest sova-vakna, duscha, sova, äta lunch, sova, äta middag, sova, kolla netflix, sova. Jag måste sova mellan varje aktivitet. Min själ och mitt sinne vill vara mitt i karriären, se världen, vara on the go med kaffet, fronta ett band eller stå på teaterscen, ha tjejkvällar, gå på spa, träna. Istället planerar jag in när jag kan tänkas orka duscha eller dammsuga…går jag emot tröttheten får jag värk och feber (bland annat). Och snart ska man dö. Morsning korsning livet, sade hon och gjorde honnör.

    Hade ni åkt till Riga? Jag tänker på Ryssland…

      Jag tänker tryggare än Sverige pga natoland men tänker kanske helt fel 😅

      Jag hade absolut åkt, men så är jag väl naiv i vissa avseenden.
      Ryssland har fullt upp med Ukraina och skulle de anfalla fler länder tror jag Moldavien och Rumänien är större prio än exempelvis Baltikum.

        En halvtimme senare vill jag tillägga att Riga är en väldigt mysig stad så har du chansen – åk dit! Vilnius och Tallinn likaså.
        Om det bara är din Rysslands-oro som får dig att tveka så åk, bara åk.

      Äh ja? Vad tror du ska hända?

      Absolut. Ett Nato-land och ryssen har redan fullt upp.

      Jag bor i Tallinn och säger såklart att man kan åka dit! 🙂

    Kanske superdum fråga men råkade köpa vindruvor där några var lite luddiga. Kan man ta bort de som ser äckliga ut och äta resten eller måste man kasta alla?

      Ta bort de dåliga och ät resten. Smaker dem skit så spotta ut och släng

      Jag äter allt som inte nuddat.

    nån som vet förresten vart linn molle (mammalinn) tog vägen? ❤️

    Har en plåt muffins i ugnen och inser att jag glömt tillsätta det smälta smöret.
    Så less!

      Gör frostig av smöret så det blir cupcakes

    Nån mer som har synestesi och hur gick det upp för er? Jag var på en föreläsning i psykologi där föreläsaren tog upp det och sa att många inte ens är medvetna om att det har det och det stämde på mig. Minns dock när jag var liten och frågade min kompis vilka färger veckodagarna har för henne och hon såg ut som ett frågetecken.

      Jag har! Insåg det när jag pratade med min pojkvän om att namn har olika färger. Han fattade ingenting.

        Ja haha, namn har olika färger. Magnus är orange för mig för M är orange för mig. Anna är rött för A är rött för mig.

          För mig kör det dock ihop sig när människor kan vara olika färg också. För mig är Anna, bara vilken som helst, brunt men känner en Anna som är mer blå haha.

          Men jag märkte när jag pluggade att det hjälpte jättemycket för kunde anteckna i olika färger och då blev det lättare att komma ihåg.