– TRIGGER WARNING –
Inlägg om vikt
Senaste halvåret har jag vid två tillfällen varit i kontakt med en klinik som utför överviktsoperationer. Båda gångerna har varit resultat av att någon kommenterat min kropp på ett negativt sätt.
Kommentarer triggar. Smalhets triggar. Gamla spöken väcks och plötsligt är man inne i en tröttsam spiral där det känns som att hela ens existens baseras på hur man ser ut, men framförallt på vad man väger.
Lisa Maria Jönsson delar med sig av ett öppet och ärligt inlägg om hur mycket hon påverkas och triggas av smalhetsen och negativa kommentarer om sin kropp, och hur dessa fått henne att kontakta en klinik som utför överviktsoperationer, inte en utan två gånger det senaste halvåret.
I kommentarsfältet möts hon av kärlek, pepp och uppmuntran om att hon duger precis som hon är, och att hon är förebild för så många människor där ute.
Föregående inlägg 
Hur kommer det sig att Lisas kommentarsfält är blurrat, men inte Therese två inlägg längre ner?
Kommentarerna är ju typ identiska.
Sympatifiske de luxe. Är så pinsamt att se alla gullegull pipkommentarer.Du duger som du är-Fiiiina du-Vackra kvinna.
Vore bättre att någon sa till henne att sluta exponera sitt barn offentligt eftersom det är med på 99% av hennes bilder.
Vet inte vem hon är. Har hon provat lägga om kosten och träna? El trivs hon med vikten och vill bara gnälla? Är det graviditetskilon som är kvar?
Ta dig en funderare varför du blir så triggad på det istället? Världen är tuff och ful som den är inget att skryta om att man är empatistörd direkt. 🙄
Snark på att man alltid får göra att kvinnor ska vara stolta över skavanker för att de ”burit barn”. Vi som inte burit några barn men ändå har skavanker, får vi också joina stolthetsklubben? 😂
*får höra
Det är bara att vara stolt, ingen hindrar dig.
Eller som Sandra som skriver en novell om att alltid vilja vara smal men aldrig få prata om det. Känns som Sandra, tvärtemot många andra som önskar de bara var smala naturligt, verkligen njuter av att få känna sig duktig och disciplinerad och liksom är smal genom ansträngning. Hon verkar så stolt över alla promenader och noga räknade godisbitar. Men visst fattar hon att det är sjukligt, hon tycker väl bara att det är coolt.
Hon har triggat igång sin ätstörning igen. Det märks.
Ja, både Sandra och Sofia märks det ju tydligt på. Tråkigt också att Elsa nu har trillat dit ordentligt. Tävlingselementet i det hela gör ju att det känns ännu farligare.
Men vad är det som är sjukligt? Hur kan man utifrån en blogg avgöra det?
Som smal kvinna känner jag att det är omöjligt att göra rätt. Sandra har haft en ätstörning som ung, ja, men verkar också vara smal av naturen, hennes mamma ser ut att ha samma figur. Jag gissar att hon kan äta rimliga mängder normal mat (som hon visar upp på bloggen, det är inte sallader och smoothies) och hålla sig smal utan större ansträngning. Jag är precis likadan. Men hälsa handlar om mer än vikt. Det är bra att röra på sig, det är bra att begränsa sitt intag av onyttigheter. 10 000 steg om dagen upphör inte gälla vid BMI under 21. Och varför ska man kränga en hel påse godis om man är nöjd med ett par bitar?
Men detta förväntas man göra om man är smal, för att bevisa att man inte bantar eller är ätstörd. Herregud, alla dessa kakor och efterrätter jag tryckt i mig bara för att visa att jag minsann inte håller igen! Jag gillar inte ens sött.
Om sen Sandra uppskattar sin nätta figur och vill behålla den, vad är problemet? Hon ser ju inte underviktig ut. De flesta måste i någon mån anpassa matintag/träning för att hålla vikten. Måste man aktivt vilja gå upp i vikt som smal (ej underviktig) för att folk ska vara nöjda?
Sandra är med i ett avsnitt av en träningspodd och där pratat hon mycket om att hon tränar för att vara snygg, det är viktigt för henne att vara smal etc. Smal av naturen må hon vara men så som det är nu är det tydligt att hon trillat ner i ätstörningen igen.
Jag skulle säga att det är ”viktigt” för mig att vara smal också, på ett ytligt plan, för det är så jag är van vid att se mig själv. Skulle absolut känna mig konstig om jag gick upp femton kilo, det är inget jag strävar aktivt efter (nåt kilo extra har jag inga problem med). Jag tränar också delvis för att vara snygg, tycker t ex lite magmuskler och armar som inte är tandpetare ser trevligt ut. Men det gör ju inte mig till ätstörd?
Som sagt, vad vet jag om hur ätstörda folk är på insidan, men jag fattar fortfarande inte hur det kan vara så tydligt.
Synd om dig
Varför är det synd om anonym för att hen känner så? Kan du försöka utveckla ditt resonemang?
Är det synd om mig för att jag är en normalytlig människa som bryr mig en smula om mitt utseende? Mitt värde ligger inte i min vikt, men jag behåller den gärna, på ett ungefär, för att jag trivs i den. Jag springer och tränar i första hand för att bli stark, men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag också tycker det är roligt att se effekter på kroppen. Springer gör jag enbart för att det är kul och bra mental vila, men rumpträning handlar till rätt stor del om att jobba mot tyngdkraften.
Så klart vill man se snygg ut.
Men snälla! Överanvändningen av ordet ätstörd är extrem idag! Så fort man inte äter okontrollerat och inte vill bli fet är man istället ätstörd.
Jag vill inte bli tjock, jag ser inte bra ut när jag går upp i vikt, alltså ser jag till att inte bli tjock. Betyder absolut inte att jag är ätstörd, tvärtom äter jag helt normalt. Det jag inte gör är att äta onödiga saker som jag inte behöver.
Eller hur! Naturligtvis tragiskt för de som kämpar med en ätstörning, men lite perspektiv tack. Nästan alla måste göra någon slags kalkyl idag över kalorier in vs ut med tanke på all mat vi har i överflöd. En del verkar tro att det är farligt att vara hungrig i mer än fem minuter.
Verkar skittråkigt att banta, enklare att inte gå upp i vikt tänker jag. Här har föräldrar ett stort ansvar. Tycker synd om barn som är överviktiga redan i unga år. Inte för utseendet så klart, men att vara begränsad i rörelse mm.
Finns många som ligger på en lägre vikt än deras kropp är gjord för, då måste man banta konstant för att inte gå upp.
Ingen kropp är gjord för en vikt, vad är det för trams. Varje persons vikt är ett resultat av kalorier in-ut, har man mycket muskler konsumerar musklerna fler kalorier men är man otränad har man en lägre ämnesomsättning och får då äta mindre än den muskliga personen för att inte lagra fett. Men ingen kropp är förinställd på en viss vikt, det är vi själva som styr genom hur vi tränar och rör oss samt hur mycket vi äter.
Ämnesomsättningen styrs av mycket mer än hur mycket man tränar. Det vet alla kvinnor över 40 år (hormoner) och särskilt de som även bantat sjuttioelva gånger tidigare i livet. Men ja, raljera på du.
Visst det är möjligt att Sandra har en ätstörning, det kan ingen veta. Men det är ju lika möjligt att hon inte har det.
Nej, med tanke på att hon haft problem med ätstörningar tidigare i livet så är det ganska troligt att ligger kvar sådana tankar i huvudet.
Har man haft en ätstörning så finns absolut risken att den triggas igång senare i livet, om man befinner sig i en påfrestande situation. Det finns det forskning som visar. Men det innebär ju inte att alla som haft en ätstörning har kvar såna tankar. Jag var ätstörd som ung, deprimerad och utan upplevd kontroll över min situation. Idag skulle jag säga att jag är en av de minst ätstörda jag känner. Jag äter vad jag vill när jag vill (i normal omfattning givetvis, som vuxen fattar jag att det inte håller att äta en påse chips varje kväll). Tankarna måste inte inte ständigt finnas där bara för att man en gång varit drabbad.
Man ska leva och äta så man själv mår bra. Och inte bry sej om andras åsikter.
Har du sett bilder? Hon ser otroligt underviktig ut? Har en 11-årings kropp men är 40 nästa år.
Otroligt underviktig? Alltså du har en helt skev uppfattning. Har du kollat i äldre släktingars fotoalbum? På 70-talet innan svenskarna blev så mycket tyngre såg alla vanliga friska vuxna ut som hon.
Det är nuförtiden så många bär på extrakilon att helt vanliga smala vuxna kallas ätstörda.
Eh. Nej?
Vad är problemet med det då, hur ska en snart 40-åring se ut enligt dig?
Var till 18:13
Verkar som att trivselkilon och BMI över 27 är det enda godkända här. Annars är man sjuk.
Näe, men dom flesta som själva haft problem kommenterar ju i Sandras blogg ang skam och att tänka på att vara smal jämt som något dom känner för att dom vet att det är skadligt för dom. Sandra känner ju inte så, hon vill ju inget hellre än att skryta om hur kontrollerat hon äter, hur många (få) godisbitar visas upp, en korv eller en cheeseburgare är inget skrovmål efter att man promenerat omkring i timtal. Portionerna är alltid ytterst små. Det är skillnad på att inte överäta och att späka sig själv.
Nu visar du ju själv hur skev uppfattningen är idag. Korv och cheeseburgare är inte en bra, normal kost, det är att välja något onyttigt vilket man absolut kan göra men det är fast food vilket på alla sätt är dåligt att äta. Det är inte normal föda, hur vanligt det än är. Det är osund föda.
Att dela upp mat i sund föda och onormal/osund föda är ett ganska stört tankesätt. Ingenting är dåligt i måttlighet. En balanserad kosthållning består av allting, men inte alltid. Mat är så mycket mer än bara bränsle för kroppen. Gillar man hamburgaren ska man absolut äta det. Att sluta äta saker man tycker är gott för att de inte är nyttiga och vara rädd att få i sig ohälsosamma livsmedel kan lätt utvecklas till ortorexi.
Ceedee fast food är varken nödvändigt eller bra och man är inte sjuk för att man inte äter skräpmat.
Jag kan säga mer: om man äter bra råvaror slutar man helt uppskatta skräpmat, för det smakar skit.
Jag är inte rädd för fett. Jag äter olivolja, jag äter rapsolja! Men fast food smakar bara äckligt när man är van vid bra mat. Det är inte ortorexi att äta en stor portion kokta grönsaker med olivolja och vitlök. Det är att äta riktig bra mat.
Det skrev ju inte Ceedee heller utan att den sortens strikt kosthållning KAN utvecklas till ortorexi. Chips och hamburgare och godis är inte nödvändigt och inte hälsosamma val, men om man gillar det och det förhöjer ens livskvalitet att äta sånt då och då så är det inte på något vis dåligt för hälsan – kanske tvärtemot bra. Bra kosthållning rymmer absolut en kaka och en korv emellanåt. Det är vad du gör ofta som påverkar din hälsa, inte det du gör enstaka gånger. Att börja förbjuda sig själv att äta vissa saker KAN vara ett steg in i ett skevt tänk där maten får alldeles för stor fokus. Och det är inte hälsosamt.
Precis så!
Det var ju precis det hon skriver, att Sandra kan gå och ta EN korv, sådär härligt skön som äter en korv men aldrig skulle trycka i sig ett helt super size meal, och den där korven eller burgaren verkar alltid ätas efter/i samband med många timmars promenad. Dvs det är inte den där synliga ätstörningen där man äter inget eller ett halv äpple och ser sjuklig ut utan en extremt kontrollerad inställning till och konsumtion av mat där imagen är väldigt viktig.
Precis!
Men herregud. Ja, visst, detta KAN vara en ätstörning. Detta KAN också vara ett sätt att äta som är helt oproblematiskt: man blir hungrig medan man är ute och går, äter något snabbt och enkelt som man gillar, en korv. Måste man trycka i sig ett super size meal? Kan man inte få vara nöjd med bara korven? Korven är väl inte dagens huvudmål utan ett mellanmål eller en lättare lunch under just en promenad? (Nä, korv i bröd är inte världens bästa lunch men inte är det sämre eller kalorifattigare än vad många andra slänger i sig i all hast.)
Det blir så bisarrt att nagelfara saker i jakt på tecken när ingen vet. Vem vet hur stora portioner Sandra äter? Hur hennes dagliga matintag ser ut? Är alla här som kommenterar dietister och kostrådgivare och kan näringsberäkna och avgöra hur stor en normal portion för en kvinna i viss ålder och med viss aktivitet är??
Nu talar jag egentligen inte i första hand utifrån Sandra, utan den otroligt skeva synen folk verkar ha på vikt och matintag numera, som lyfts i flera kommentarer ovan.
Men herregud. Ja, visst, detta KAN vara en ätstörning. Detta KAN också vara ett sätt att äta som är helt oproblematiskt: man blir hungrig medan man är ute och går, äter något snabbt och enkelt som man gillar, en korv. Måste man trycka i sig ett super size meal? Kan man inte få vara nöjd med bara korven? Korven är väl inte dagens huvudmål utan ett mellanmål eller en lättare lunch under just en promenad? (Nä, korv i bröd är inte världens bästa lunch men inte är det sämre eller kalorifattigare än vad många andra slänger i sig i all hast.)
Det blir så bisarrt att nagelfara saker i jakt på tecken när ingen vet. Vem vet hur stora portioner Sandra äter? Hur hennes dagliga matintag ser ut? Är alla här som kommenterar dietister och kostrådgivare och kan näringsberäkna och avgöra hur stor en normal portion för en kvinna i viss ålder och med viss aktivitet är?
Nu talar jag egentligen inte i första hand utifrån Sandra, utan den otroligt skeva synen folk verkar ha på vikt och matintag numera, som lyfts i flera kommentarer ovan.
Nae, menade mer att när Sandra äter godis, en korv eller en ”tallrik” pasta så är det inte så mycket kalorier i det stora hela. Menade inte att det var bra mat att leva på.
Men precis, en liten cheeseburgare är ca 300 kalorier, inte speciellt mycket alls för en lunch tex. Medan typ en smoothiebowl med jordnötssmör och grejer är minst det dubbla. Det skickar ju helt olika signaler men för den som har som huvudsyfte att hålla sig smal är ju burgaren då definitivt att föredra och har även fördelen att man ser avslappnat skön ut, McDonalds är väl det sista stället en ätstörd person skulle frivilligt käka lunch på tänker nog de flesta och drar slutsatsen att man är naturligt slank.
Den uppfattningen får jag med, som du sa, det är en image som är otroligt viktig.
Så kan det ju vara. Många verkar ha uppfattningen att skräpmat och ”vanlig” mat innehåller tusentals kalorier. Och en smoothiebowl är självklart ett hälsosammare val än en hamburgare. Men igen, vem vet. Antingen handlar det om en förklädd ätstörning eller så är det naturligt smal människa som inte bryr sig om att äta superhälsosamt utan det som personen gillar.
Väga mer än 39 kg. Typ 55 kanske. Inte vara besatt av nyckelben som sticker ut hahaha
Hennes mamma är ju lika liten. Du vet att en del människor kan vara små, petit?
Petit är längd och benstomme men en petit tjej som äter för mycket blir tjock. Enkelt.
Har inte direkt följt henne så blev väldigt förvånad över att se gamla bilder där hon är betydligt större. Kanske hade hon ätstörning då, kanske nu, vem vet, men uppenbarligen så kräver det ju en del ansträngning av henne och att promenera flera timmar i sträck med barnvagn (verkar ju vara 3-4 timmar runt lunchen som är standard när de är lediga + övriga promenader) är ju rätt så mycket, vem annars knatar runt i stan på det sättet?
Jag tycker att det är ganska tydligt att något hänt efter graviditeten hon är så otroligt smal nu.
Gör som jag gör istället;
Är nyttigt, 7 dagar i veckan.
Promenera/träna mycket (det räcker med promenader).
Älska din kropp (se din kropp som någonting helt fantastiskt, som du vill njuta av och ta hand om på absolut bästa sätt).
Och sluta tyck synd om dig själv och sluta se dig som ett offer. De flesta som är överviktiga/fetma tycker så fruktansvärt synd om sig själva ”Jag blev mobbad som barn och därför så överäter jag” t ex. Sluta älta! Sluta tyck synd om dig själv! Du är inte 8 år gammal längre! GÅ VIDARE ISTÄLLET.
Så gjorde jag och jag har gått ner hur mycket som helst, och håller vikten nu utan problem! Jag unnar mig något ”gott”, typ en påse godis eller McDonalds, typ 4 gånger om året, resten av tiden äter jag enbart nyttigt (jag blir inte ens sugen på något onyttigt, nyttig mat är den godaste maten har jag upptäckt). Förstår inte hur man kan göra en operation och skära i magsäcken (!) när man istället kan lösa det enkelt på egen hand (jag hoppas verkligen att de betalar operationen själva så att det inte är skattepengarna som går till sånt).
Var inte du fet för att jävlas med män nyss?
Haha exakt. Hon snackar så mycket skit så hon kommer inte ens ihåg sina lögner längre
Exakt vad jag alltid säger
Så VIKTIGT 😀 (förstår ni ordvitsen???)
Snark…
Dom som kommenterar andras kroppar elakt hoppas dom hamnar på en särskild plats i helvetet.
Att säga något snällt istället är inte det minsta jobbigt.
De människor som har det beteende har det av en anledning. De mår bättre när de får trycka ner andra. Det är en destruktiv överlevnadsstrategi. De lider inombords och det lidandet spiller över på andra.
Men alltså, ”fin som du är”, klart man kan vara fin om man har vackra drag osv men exakt allas ansikten är vackrare när kroppen har normalvikt. Då får ansikte, haka, hals rätt proportioner.
Kroppsformen är ju också finare med normalvikt men det beror ju också på var extrakilona sätter sig. På mig landar varje extra gram fett på magen, vilket inte är snyggt. Om rumpa-lår är den zonen som samlar fett är det ju inte lika illa.
Lägg ner.
Håller 100% med. Skönt när någon vågar skriva sanningen
Vem fan bryr sig. Du kan dö imorgon. Lev
Kan säga att alla mina extra gram sätter sig på röv och höfter och det är inte så spännande att se ut som en ladugårdsvägg heller.
Exakt, bättre att försöka jobba på tanken att man liksom är skyldig världen att vara fin. Och alla borde jobba på tanken att andra människor borde försöka sträva efter att bli finare.
”Lev istället” som om att leva innebär att överäta 😂
Man mår så himla mycket bättre både fysiskt och psykiskt när man är normalviktig och känner sig lätt, och ser en fin smidig kropp i spegeln.
Jag har varit överviktig och den känslan vill jag aldrig ha tillbaka. Magen som var ivägen när jag böjde mig, en tung skumpig känsla när jag sprang. Fattar inte varför det är kontroversiellt att vilja vara smal, lätt och fin? Det är ju en självklarhet.
Hahahahahahahaha hahahahaha.
Att ”leva” innebär att ta emot signaler från sin kropp, att vara i kontakt med sina känslor och sin självkänsla.
Om man inte ”fixar” sina känslor spelar vikten ingen roll, man kommer ändå söka genvägar och vara oärlig mot sig själv.
Det är inget fel att vilja se ut på ett visst sätt. Problemet är när människor tror att de ska förändra någonting inombords genom att förändra någonting på utsidan. Det krävs att man arbetar med sina känslor också.
Det som många inte vet är att en kalorisnål diet ofta används som behandling mot bulimi (den vanligaste ätstörningen). Det att få kontroll och ligga på en låg vikt är alltså terapeutiskt för många med ätstörning. Så nu vet ni det, ni som tror att man måste vara ätstörd om man bryr sig om vad man stoppar i sig och begränsar sig själv.
Oj, vilken konstig kommentar… Nej, en kalorisnål diet är inte en behandlingsmetod. Att arbeta med sina känslor är en behandlingsmetod. En ätstörning handlar inte om maten.
Att försöka kontrollera en ätstörning genom en kalorisnål diet är ett sätt att kontrollera något som man inte kan kontrollera. Det vill säga, du kontrollerar maten för du kan inte kontrollera eller hantera hur saker omkring dig får dig att må. Det är alltså en del av missbruket.
Det att du inte vill att det ska vara så behöver inte betyda att det inte är så. Jag har alltså jobbat med detta
Bulimiker förlorar ofta kontroll, och det att hjälpa dem att ta kontroll på ett hälsosamt sätt är en vanlig strategi.
(IPT kallas det, med fokus på att undvika viktuppgång, hitta en bra vikt och därmed undvika behovet för att gå ned i vikt på ett ohälsosamt sätt)
Det känner jag inte alls igen. Jag har gått behandling för ätstörning och där fick man över huvud taget inte räkna kalorier och liknande. Vi skulle lära oss (dvs tvingades, som jag såg det) att äta normalstora portioner (vilka jag tyckte var JÄTTESTORA för övrigt), och det var förbjudet att ens tänka på att äta lågkalorimat. Vi skulle äta vanlig mat. Inte tänka i termer av lågkalorimat.
Att det är destruktivt hur vissa beteer sig (hårda ord, kritik med mera) tror jag ingen säger emot.
Ord påverkar, precis som hon skriver. Egna tankar om självkritik kan förminska en och blockera ens självkänsla.
Man kan jobba för en förändring i samhället. Men då klimatet på nätet ser ut som det gör behöver man fatta ett beslut om hur man ska leva sitt liv för att må bra.
Ingenting är svart eller vitt – man behöver inte sluta med sociala medier. Men man behöver göra en inventering över sina egna tankar och vara ärlig med sig själv om vad man behöver jobba med för att må bättre. Vi har inte makt över vad andra skriver och säger. Det enda vi kan förändra är vad vi väljer att göra med de orden.
Jag förstår hennes sorg och frustration. Personlig utveckling tar mycket energi, och är något som tar tid. Ett försvarsbeteende för att undvika ansvar kan vara att leta syndabockar och peka finger mot andra.
Den hårda sanningen är att, utifrån beteendet hon visar, så tar hon inte ansvar för sina egna känslor.
Livet är inte lätt. Jag hoppas hon finner styrka att förändra sina tankemönster. Vi alla ser olika ut – ingen kroppsform är bättre än någon annan. Det är så synd att hon förlorar tid på självkritik.
Att ”leva” innebär att ta emot signaler från sin kropp, att vara i kontakt med sina känslor och sin självkänsla.
Om man inte ”fixar” sina känslor spelar vikten ingen roll, man kommer ändå söka genvägar och vara oärlig mot sig själv.
Det är inget fel att vilja se ut på ett visst sätt. Problemet är när människor tror att de ska förändra någonting inombords genom att förändra någonting på utsidan. Det krävs att man arbetar med sina känslor också.