325 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Jag, Anonym från igår, som brukar passera hus i 50 miljoners klassen på vägen till jobbet vill spinna vidare lite på mina tankar.
    På senaste tid har jag tänkt mycket på min egna barndom, som var rätt fattig. Jag växte upp i en invandrartät stockholmsförort med separerade föräldrar. Båda föräldrar hade psykisk ohälsa och var mer eller mindre arbetslösa under hela min barndom.
    Trots den tunga starten har jag ändå fått det ganska bra. Jag äger mitt boende, jag har ett helt okej jobb, jag behöver inte vända på ören för att kunna köpa havregryn och jag har ett helt okej sparkonto. Trots det känner jag mig extremt medioker när jag jämför mig med kollegor eller gymnasiekompisar.
    Jag har liksom aldrig varit i en skidbacke, jag kunde bara drömma om att ha råd att följa med på skolans skidresor till fjällen. Har inga fritidsintressen eftersom att vi aldrig hade råd med terminsavgifterna och utrustningen. Och mycket andra sådana grejer känner jag att jag missat på grund föräldrarnas ekonomi.
    I alla fall, när jag går förbi de här husen, eller helt vanliga hus för den delen. Så kan jag inte låta bli att undra vem jag varit om jag vuxit upp i ett sådant område. Jag hade ju liksom sluppit uppförsbacken jag fick jämfört med alla andra. Och jag kan inte låta bli att bli ganska arg på mina föräldrar som lite gjorde det här mot mig. Vår familj har liksom varit svarta fåret, på både mamma och pappas sida. Jag tittar på mina kusiner och kan inte låta bli att bli lite avundsjuk på deras idylliska liv.
    Jag har många känslor och känner mig sååå ensam i dem.

    Det var dagens ventilation, tack för att ni lyssnade på mitt TED talk.

      Låter som du behöver prata mera om det du tar upp.

        Absolut är det så!
        Men samtidigt så blir ju liksom inget egentligen bättre av att prata om det. Det som har hänt har hänt och det går inte att få det ogjort.

          För mej blir allting bättre att prata om. Alltså om det är något som tynger. Man kan må bättre då och hantera det så det inte känns lika jobbigt. Men vi är ju alla olika.

            Man kan prata för mycket med, i bland är det att att bara vända blad. Så man nintr fastnar i skiten.

              Den här personen har ju uppenbarligen inte vänt blad.

        Låter som att personen behöver prata med en psykolog.

          Varför tycker du att det låter så?

            Känns som att det finns mycket underliggande som behöver bearbetas.

              Behöver man verkligen bearbeta allt fullt ut? Som sagt så är ju det här något jag inte kunnat kontrollera. Det som hänt har hänt. Vad skulle bli bättre av att bearbeta det här lite till? Typ ingenting

                Har man växt upp med 2 föräldrar med psykisk ohälsa och ”i princip fått uppfostra sig själv” finns det ofta en del barndomstrauman man mår bättre av att bearbeta.

      Kunde varit jag som skrev denna kommentar. Känner igen mig i allt du skriver och jag jobbar så hårt för att inte bli som mina föräldrar och för att inte bli sedd som svarta fåret mer.

        ❤️

      Kan relatera. <3 Men tänker att en uppförsbacke kan göra att man blir mer resilient, empatisk och driftig? Att det kan bara en fördel att ha tagit sig framåt, mot strömmen, tidigt i livet? Jag känner ofta jag kan uppskatta allt jag har i livet idag, för det var verkligen inte självklart jag skulle nå så "långt".

        Jag känner såklart en tacksamhet för allt jag har idag. Absolut!
        Men jag vet inte, det kan nog vara en lite sorg jag har över hur barndomen såg ut. När man växer upp vet man ju inget annat. Men nu i vuxen ålder, när jag fått perspektiv, sett hur andra haft det. Då känns det som att det är så väldigt mycket som på något sätt tagits ifrån mig, om du hänger med?
        Det fanns så mycket i barndomen som jag gick miste om, som jag förvägrades på grund av mina föräldrar.

        Men är samtidigt ganska stolt över att jag på något sätt brutit generationstraumat.

          Men är det det ekonomiska eller något annat du känner dig arg över på dina föräldrar? Tänker lite utifrån att du skrev att de led av psykisk ohälsa med. Annars tänker jag att det är många som växer upp i lägenhet med inte så mycket pengar som ändå anser att de har haft en rätt bra uppväxt, mig själv inräknad. 50-miljoners villor är liksom inte vardagen för de allra flesta barn, i synnerhet inte för 30 år sedan eller när du kan ha växt upp.

            Grunden är nog deras personliga problem jag är arg på. Hade det inte varit för dem hade de ju kunnat behålla relationer, jobb etc. Det är ju på grund av det som jag hade en fattig barndom.
            Det har ju också gjort att jag gått miste om inte bara sådant som kostar pengar.
            Utan jag har i princip fått uppfostra mig själv. Själv fått lära mig hur man ska vara social och föra sig i sociala sammanhang, då båda mina föräldrar är värdelösa i sådana situationer. Fortfarande gör jag många fel eftersom att jag inte lärt mig alla oskrivna regler.
            Jag har inte fått lära mig att ha ambitioner. Har inte fått något riktigt driv och så vidare.

              Dina föräldrar har ju också präglats av sina uppväxter, sina föräldrar osv. Att vara ”arg på deras personliga problem” låter rätt barnsligt.

              Du kommer må bättre när du tänker att de gjorde vad de kunde utifrån sina förutsättningar. Det viktiga är din egen kapacitet o hur långt den tagit dig, den har de ju liksom också gett dig.
              Antar att du är i 25-35årsåldern, det känns som att det är då man har den typennav grubblerier.
              För egen del kunde jag släppa mig egen besvikelse på mina föräldrar när jag själv fick barn.

              Det är många som växer upp med föräldrar med extremt mycket driv som själva saknar det helt. Tror det handlar mycket om personlighet snarare än uppfostran.

      Du måste ju ha lyckats riktigt bra om det känns som att alla omkring dig har och har haft det lättare så bra jobbat, verkligen! Annars hade du väl inte haft de här lyckade personerna som vänner, grannar, kollegor tänker jag. Kan tänka mig känslorna dock, men glöm inte att man aldrig ser allt. Den perfekta uppväxten kan ju också leda till en hel del stress och press, även om det såklart inte alltid är så. Eller den där Svenssonuppväxten som det visserligen inte är något fel på, alls, men där lågt motstånd gör en mindre benägen att kämpa och skaffa förmågan att ta sig igenom saker. Det är nog generellt rätt få som verkligen får de absolut mest optimala förutsättningarna, men det kan ju vara så att de personerna är lite överrepresenterade i din umgängeskrets. Oavsett så verkar du ha ett bra driv och skulle inte rota djupare i det om det inte är ett jätteproblem i vardagen utan fokusera på hur långt du kommer kunna nå i den här branta kurvan uppåt som ditt liv ändå verkar ha varit!

        Mja, jag vet inte riktigt. Det känns mer som att jag har kommit hit mest på grund av att jag haft tur faktiskt.
        Har inte speciellt mycket driv och har aldrig haft några riktiga ambitioner i livet.
        Som sagt, jag är väldigt medioker.

          Gud det här du säger med att vara medioker är verkligen en trigger för mig. Det är inget misslyckande att vara en helt vanlig människa. Hade du haft ett annat liv om du hade en annan uppväxt? Jovisst. Men troligtvis hade du varit en ungefär lika medioker person som också kan åka skidor.

            Vilken kommentar 🙏

          Fattar den här känslan exakt. Men man måste kanske tänka att världen har förändrats sen vi var små, och att man faktiskt inte har behövt kämpa enormt för att lyckas få ett bekvämt liv.

      Fast det är ju ändå rätt normalt, standarden du hade? Det är ju 50-miljonersvillorna som är undantag.
      Jag är inte lastgammal, men kan ändå känna att det är stor skillnad idag mot för när jag växte upp på 80-talet. Då var det nästan k gen i klassen som gjorde nåt ”kul” på sommarlovet. De flesta var hemna hela lovet. Kanske åkte man några dar till nån moster i en annan stad. Om nån i klassen for på en charterresa till Kreta var det värsta grejen. Vi gjorde väldigt sällan aktiviteter som kostade pengar. Visst höll vi på med idrott och där var det ju avgift, men i övrigt så fanns inga lekland och vi gick inte på bio, resturang eller så. Så såg det ut för hela min klass. Tycker dagens samhälle verkar så sorgligt där man inbillar sig att man måste ha råd med så mycket. Det är normalt att inte kunna låta barnen hålla på med vilka aktiviteter som helst och att inte kunna åka på resor på loven.

        Håller med dig. Och själv växte jag upp under helt ok förhållanden, mina föräldrar jobbade och levde tillsammans men hade låga löner. Men det var okej. Vi har åkt på 1-2 utlandssemestrar under uppväxten och brukade få låna en släktings stuga i fjällen på vintern ibland. Däremot gick jag i en skola som var överrepresenterad av rikemansungar. Asså vi snackar läkare, toppadvokater etc. Det har påverkat mig mycket. Jag tittade på deras hus, pooler, semestrar, kläder och bara förstod trots att jag var ganska liten att de hade så mycket mer pengar än vi. Skämdes över att jag inte hade det så. Var arg på mina föräldrar. Idag har det gjort att det varit viktigt för mig att sträva efter högre utbildning och bättre jobb än mina föräldrar hade. Och det har jag. Men det viktiga för mig nu när man är äldre och har perspektiv på saker och ting är att jag inte vill bli som mina rika vänners föräldrar. Jag vill inte fokusera på jobb, jobb och mera jobb. Pengar, pengar och ännu mer pengar. Status. Status-boende, status-bil, status-semester, status-kläder… det är bottenlöst och du kan alltid ha finare, bättre. Folk har verkligen problem att nöja sig eller välja andra värden i livet, som inte mäts med pengar. Tid med sina nära och sina barn. Närvaro i interaktionen med sina barn. Tid för eftertanke. Stressfritt liv. Nu så är det faktum att dina föräldrar kanske inte mådde bra något som jag verkligen förstår kan påverka dig mycket. Och jag vet inte om det i det onda iallafall kunde göra att du fick mycket tid ihop med dina föräldrar, om du upplever det som något positivt? Typ slapp gå på fritids, fick tid tillsammans i vardagen och på loven etc. Men just den ekonomiska aspekten tror jag verkligen inte gör barn lyckligare. Jag har själv sett mina vänner växa upp och jag är så tacksam att jag är från den ”fattigare” familjen där jag iallafall sågs av mina föräldrar. För det jag har kunnat se i baksidan av allt lyx är frånvarande föräldrar som prioriterar jobb alldeles för högt och ställer jättemycket press på sina barn där fokus på deras utveckling handlar om att de ska skaffa sig prestigefylld utbildning och jobb. Inte fokus på att de duger som de är, att de får utforska vad som gör dem lycklig etc. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan, inte ens i Djursholm.

          Fast, jag gissar att ts säkert hade tyckt att den uppväxt va en av dem bra. Med friska föräldrar med jobb, semestrar osv, ok förhållanden. Det är väldigt stor skillnad på det och fattigdom, utsatt område och föräldrar med psykisk ohälsa.

          Jag vet inte riktigt om jag delar din bild av verkligenten. Upplever snarare att familjer i välmående områden har råd att hämta tidigt och ta ut lång semester, jobba hemifrån och vara flexibel. Medan folk som har slitiga lågbetalda jobb ofta måste jobba heltid.

          Det vore ju trevligt om det vore på det viset att världen var rättvis och att ansträngande arbetsuppgifter = hög lön men så enkelt är det ju tyvärr inte.

            Håller med. Bor i ett rikemansområde och frågar man vissa av barnens kompisar typ ” vad gör dina föräldrar om dagarna” så är svaret ” spelar tennis typ och det är nära sanningen. De har pengar sitter i nån styrelse etc spenderar inte många timmar med jobb utan hänger mest på golfbanan och tennisklubben.

            Desto mer ansvar på jobbet desto mindre möjlighet att vara ledig. Min man har 8 veckor semester. Han har aldrig tagit mer än 3 veckor.

              Ja jag vet att det finns en del människor med väldigt välbetalda jobb som också jobbar skitmycket, en del del jobbar ihjäl sig. Men det finns också en gigantisk grupp människor som har svårt att få ut sin semester och ständigt behöver jobba övertid och som ändå får kass lön. De flesta av dem avsätter nog lite mindre pengar till pensionen än din man gör också, vågar jag gissa?

                Fast i Sverige får du i de flesta branscher hög ersättning för övertid så även om du har ett lpgbetakt jobb blir det ju en bra månadslön?

              Fast det där är en sån jävla myt 😂 Allt sånt ansvar man kan utkräva högt uppsatta personer på har ju försäkringar, medan de på golvet absolut inte har några misstagsförsäkringar

                Sorry läste för snabbt!

          Åh hög igenkänningsfaktor här.
          Blir så glad att höra att du prioriterar det som är viktigt för just dig.
          Jag har som många andra haft en tuff ekonomisk uppväxt. Det gjorde att jag kämpade mer och nu har jag mer än mina föräldrar hade. Det är så många som jag pluggat med som bara jagar nästa grej, de vill bara ha större o bättre saker. Inget fel i det, men jag vill inte leva för att jobba. Jag vill vara närvarande för mina nära och ha djupa givande relationer. Det är ofta något som barn som födds rika aldrig prioriterar.

        Jag förstår vad du menar och håller med om att standarden höjts på ett helt sjukt sett. Jag har inte heller råd med skidsemestrar, handlar begagnat osv men anser att de växer upp med en väldigt god materiell standard, allt barn behöver.

        Men samtidigt – att växa upp med separerade föräldrar som båda lider av psykisk ohälsa och som båda är arbetslösa innebär sannolikt att man haft en tuff start i livet. Har man växt upp i en kärnfamilj med friska föräldrar som har jobb har man sannolikt haft det betydligt böttre ställt och mer stabilt, även om man inte haft råd med resor eller bio.

        Sen är det väldigt märkligt idag hur många barn som växer upp med att ha råd med utlandsresor, skidsemestrar, ridlektioner och ledklandsbesök men samtidigt i en värld där skolorna inte har råd med personal, läromedel eller ibland ens pennor. Och i en värld där vårdpersonal sliter ihjäl sig för dräglig vård till patienter. Vad är välstånd egentligen? Leksaker är i princip gratis idag på andrahandsmarknaden men vissa saker som var sjävklart i mina fördelars generation kan våra barn bara drömma om,

      Givetvis har man det oftast lättare ekonomisk och fått uppleva mer som barn om man har föräldrar med pengar.
      Men samtidigt finns det så många som enligt mig lever fattigt rent pengamässigt men ändå verkar himla lyckliga.
      Och det finns många som vuxit upp med mycket sämre förutsättningar än genomsnittet och idag kommit mycket längre än oss andra.

      Jag känner igen känslorna som du beskriver men på ett annat sätt. Kommer inte heller från pengar, mina föräldrar sparade inga pengar till oss barn och jag har heller aldrig åkt skidor. Jag äger inte mitt boende och kommer aldrig göra det. Jag kan också bli avundsjuk åt kompisar som har liknande/samma utbildning/lön som jag men sitter i sina villor medans jag bor i hyresrätt. Men sen kommer jag på att det finns alltid nåt man saknar. Kompisen i villan har ett barn med funktionsnedsättning, kompisen som äger sommarställe i skärgården hatar sitt jobb osv. Jag älskar mitt jobb, jag har en fantastisk man och underbara barn. Jag väljer att jobba 80% för att ha mer tid med dem. Jag skulle kunna jobba mer, spara mer och kanske köpa en bostadsrätt. Jag väljer att spara mindre och ha tid. Min kompis som är advokat tog 3 månaders föräldraledighet medans jag var hemma i ett år. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, verkligen inte, vi har båda glada och trygga barn som har föräldrar som älskar dem. Men att vi kan välja att acceptera att vi föds med olika förutsättningar men vi har valet att göra det bästa av situationen.

        Känner igen mig mkt. Kommer dock från riktigt fattiga och trasiga hemförhållanden (min man också)
        Jag har utbildat mig och har ett bra jobb med hyfsad lön men vi bor i hyresrätt i centrala Göteborg med våra barn. Kommer antagligen inte ha råd att köpa vårt boende. Vi har båda gått ner lite i tid för att kunna va med barnen.
        Jag känner i princip aldrig avundsjuka eller bitterhet för att vänner
        , kollegor eller randoms har villor eller radhus och äger grejer liksom. Känner snarare än väldig tacksamhet över där jag är i dag. Att jag kan ge mina barn något som inte jag hade. Ett tryggt hem, närvarande föräldrar, ekonomisk stabilitet (alltid mat på bordet, nya kläder och prylar, aktiviteter och semesterresor). Sparar till barnen för att ha råd att hjälpa dem med kontantinsats till deras första boende så att de ska kunma köpa sitt hem.

      En annan ”sväng” på det här då: jag växte upp sådär idylliskt med fin stor lägenhet på fin adress, utlandsresor och skidresor varje lov, gick på ridning och andra dyra sporter, hade roliga kalas när jag fyllde år, fick fina presenter och kunde få nya kläder om jag ville/behövde.

      Älskade min uppväxt. Vi var ändå normala liksom, inte snobbiga eller att jag fått osunda värderingar utan jag tycker ändå vi är snälla rimliga människor som bryr oss om andra och mår bra, haha. Eller hur man nu ska förklara det. Min uppväxt var bra, kärleksfull OCH med hyfsat gott om pengar.

      Problemet? (Egentligen har jag väl inget problem, allt är ju relativt). Men nu när jag står på egna ben och har egna barn så tycker jag det känns lite jobbigt och stressigt att jag och min man inte har samma ekonomiska förutsättningar som mina föräldrar hade. Av olika skäl som jag inte orkar/vill dra men tex en så enkel sak att de fick mig sent i livet och jag är deras enda barn, medan jag och min man redan har flera barn och är ganska unga.

      Jag vet att vi kan ge våra barn en trygg och kärleksfull uppväxt och de kommer alltid att kunna äta sig mätta, få julklappar och hela rena kläder. Men inte säkert att de kommer att få uppleva skidresor med kompisar varje sportlov, utlandsresor till sol & värme, gå på alla aktiviteter de vill osv. Vi kommer att behöva välja, prioritera och spara.

      Det är inget fel med det såklart. Men det var bara en reflektion utifrån TS inlägg. Att jag som haft det där ”idylliska” i uppväxten som hon saknat, nu istället känner lite sorg att jag inte kan ge mina egna barn samma upplevelse jag själv fick.

        På ett sätt är det fint att du delar med dig, men samtidigt märks det att du kommer från en väldigt välbärgad bakgrund när du känner sorg över att ni inte kan åka på skidsemester varje sportlov. Ett tips är väl då att tänka att det är rätt bra och nyttigt att inte ha alla de där privilegierna och att barnen någon gång får stå över. Du skriver också att du inte fått osunda värderingar, men är det ändå inte lite osunt i att anse att du borde kunna ge ditt barn alla de här sakerna som ändå en stor del människor inte kan?

          Hur mår barnen bättre av att inte kunna åka på semester? Vilka privilegium menar du? Så oklart..

          Var inte precis det du skriver poängen med hela hennes kommentar?

          Började skriva ett svar men kände sen att jag faktiskt inte orkar, haha. Känns som att du tolkat min kommentar lite hej vilt och bara måste pekpinna lite.

      Jag har flera vänner som växt upp i de där husen. De är inte lyckligare, skulle snarare säga tvärt om. Mycket psykisk ohälsa, missbruk och alkoholproblem.

        Jo, sådana problem finns ju överallt. Hos mig fanns det mycket psykisk ohälsa, missbruk och alkoholproblem, OCH vi hade inga pengar.
        Det hade nog känts lite bättre i den misären om inte telefonen blev avstängd stup i kvarten och vi tvingades äta oss mätta under skollunchen på grund av att det var den enda maten vi fick i långa perioder.

          Tänker att båda endarna av spektrumet är överrepresenterade. Att ha allt serverat på silverfat eller att behöva kämpa för sin överlevnad är sällan sånt man mår bra av.

            Kanske det. Fast rika människor har värre psykisk och fysisk hälsa och lever längre liv än fattiga. Och deras äktenskap tenderar oftare att hålla.

            Orättvist men sant. Möjligt att superrika inte stämmer in på det dock, vad vet jag.

              *bättre

                Ja fattigdom är ett samhällsproblem som man åtgärdar genom att minska inkomstklyftorna.

      Det här är kanske ett konstigt råd men jag tänker alltid på skildringar från folk som levde för några gerarioner sedan när jag känner mig ”fattig”. Då känner jag mig rik som har ett tryggt jobb som ger oss mat och husrum.

      Min pappa läste lilla huset på prärien för mig när jag var liten och i en scen beskriver Larua hur hon går på ett helt överdådigt lyxkalas hos sin rika (odrägliga) klasskompis. Barnen får varsin halv apelsin, som de aldrig smakat förut. Laura är helt knockad av all lyx och särskilt apelsinen. Den scenen satte sig djupt i mig när jag var liten, hur lyxigt vårt vardagliga upplevs i en annan tid. Och då beskriver ju ändå Laura en idyllisk uppväxt, enligt henne själv.

      Hur som helst. Lite off topic. Men för mig hjälper det att läsa om människor som beätttar om sitt liv i andra tider, för vår tid faktiskt helt sjuk, på många vis. En annan intressant sak är ju även hur folk ovan beskriver att ”ingen hade råd med sånt förut, du har inte växt upp fattigt jämfört med oss, osv”. Men ändå ansåg ju Sverige sig svinrikt (och var också det) på 50 talet,som vi nu mer ser som en hård och rejäl tid. Men då vad det en tid av lyx.

        Jag håller med, jag brukar också försöka få lite perspektiv. Jag har jobbat mycket med nyanlända och när man möter människor som kommer från svält och krig och kämpar för att lära sig språket och få jobb för att kanske kunna ta hit sina barn som de inte träffat på år så kan jag bli nästan äcklad på mig själv att jag surar över att jag nog inte har råd med den där resan detta år.

        Precis läser just nu ” mina drömmars stad” då får man verkligen perspektiv på hur ett fattigt liv idag är rätt lyxigt jämfört med att vara fattig förr.

          Åh de fick jag också högläst för mig som barn. Ska kanske läsa om.

          Lyssnade på en skildring av hur Selma Lagerlöf firade ju som barn och något jag tycker är intressant är hur materiellt torftigt det känns för oss (hon längtar ihjäl sig efter att få en bok i julklapp), trots att det är väldigt välbärgad familjs situation som beskrivs. Saker har ju typ förlorat sitt värde idag, nu visar vi snarare upp ”minimalistiska” hem för att signalera att vi är rika och lyxiga medan hoarders är de fattiga och misslyckade.

        Det är väl ett jättebra råd. Jag tänker ofta på ”Mina drömmars stad” som Wilma skriver om och känner mig tacksam över att vara arbetare idag och inte på 1800-talet.

        Jag är en av de lågavlönade kvinnorna i vården och blir less på hur det ska tyckas synd om oss hela tiden. Det är inte synd om mig. Jag har ett slitigt men underbart jobb, sex veckors semester per år, en heltid på 37 h/vecka, kan lägga mitt eget schema. Precis som rika människor kan jag välja bort rökning, överdriven alkoholkonsumtion och dålig mat och välja att träna istället för Netflix. Apropå att rika har bättre hälsa. Det är ju ingen naturlag, att det ska vara så.

        Sen att svara så kanske ingen läster min kommentar. Men jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg att man ser långt ifrån allt vad människor går igenom.

        I dagens läge har jag ett fantastiskt liv med flera resor om året, egen stor lägenhet, lång semester, designer kläder o h väskor, fantastisk man och andra barnet på väg. Vi har en ny flashig elbil, bor på ett dyrt område och till och med min treåring har ett sexsiffrigt sparkonto för sitt framtida boende.

        Det ingen ser är att både jag och min man kom från rätt knapra förhållanden. Jag växte upp i en missbrukarfamilj, en pappa som misshandlade mig och har adhd. Jag går fortfarande i terapi en gång i veckan för att få bukt på mina hjärnspöken. Jag vet att jag i dagens läge har det otroligt bra och är väldigt lycklig lottad, men ibland är det svårt att känna sig lycklig med trauma i bakgrunden.

        Så försök kom ihåg att man aldrig ser allt vad en person gått igenom, varken dina bekanta eller på sociala medier. Alla har något de jobbar på.

      Du kan ge dig själv allt det du önskar att dina föräldrar hade gett dig.

      Sådär kände jag lite förut. Växte dock upp i en villa i ett finare medelklassområde i Stockholm. Men mina föräldrar bråkade hela min uppväxt och min pappa misshandlade oss. Min mamma var väldigt passiv och försvarade aldrig mig, jag var den som fick försvara oss.
      Senare skilde de sig och jag var livrädd för min pappa som jag tvingades vara hos varannan helg.

      Blev djupt deprimerad och min mamma träffade en ny som flyttade in direkt efter skilsmässan. Vi bodde på hemlig adress pga min pappa (på den tiden fanns inte hitta.se osv). Min mamma började dricka i mina tonår och jag hamnade i fosterhem och fick sedan motvilligt flytta hem till min pappa där han fortfarande var bråkig (och bodde med ny sambo och de hade ju minsann ”barnfri vecka varannan vecka” som jag kom och förstörde).

      Flyttade hemifrån direkt efter gymnasiet och har sedan dess klarat mig själv. Har alltid fått fina presenter av mina föräldrar men min mamma har utövat psykisk misshandel ända sen jag flyttade från henne i tonåren.
      När jag gjorde slut med min pojkvän i 20-årsåldern var jag knappt välkommen hem till någon av mina föräldrar. Hade precis börjat plugga och hade svårt att hitta ett boende. Bodde hemma hos min mamma i några månader och hon drack och kastade ut mig och min syster mitt i natten, tvingade oss att swisha alla våra pengar, hotade oss, kränkte oss osv.

      Träffade min nuvarande sambo för ca 10 år sen och det var det bästa som hänt mig.
      Länge var jag ett offer och önskade så otroligt att jag hade hade en annan uppväxt. Jag var verkligen ett offer för mina omständigheter.

      Efter några år i terapi kunde jag äntligen släppa offerkoftan. Sa upp kontakten med min mamma. Blev tyvärr rätt fysiskt sjuk, men jag är ändå inget offer. Jag är så otroligt tacksam för allt jag har. Jag har inget jobb, dålig hälsa, pluggat i många år (pga sjukskrivning) MEN jag ser det inte så. För jag har en otrolig sambo, husdjur, vänner, grannar, boende. Är så oerhört tacksam varenda dag.

      Förstår att du känner att terapi inte spelar någon roll, men det skulle den faktiskt kunna göra. Det gjorde den för mig. När jag blev sjuk kom något väldigt positivt och det var att jag började leva i nuet och uppskatta allt jag faktiskt har. Livet ÄR orättvist och det är tyvärr bara så det är. Det låter som att du har sår som kanske aldrig läkt helt.❤️

        Och en nyckel är att vara ödmjuk. De i de fina husen är människor precis som du och jag. De har helt säkert sina egna problem. Ca 70-80% av världens befolkning hade säkert gjort väldigt väldigt mycket för att ha just ditt liv.

      🩷

    Tips på födelsedagspresent på temat trädgård? (En medelålders man om det hjälper)

      Vad har du för budget?
      Finns ju allt mellan sekatör till webergrill liksom 🤷🏻‍♀️
      Svårt att tipsa om något utan att ha något att förhålla sig till

        Ah, glömde. Men under tusenlappen 😊

      Med en budget på 1000 kronor kan du få riktigt fina trädgårdsrelaterade presenter. Här är några förslag som passar inom den budgeten:

      1. **Högkvalitativa trädgårdsverktyg**: Köp ett set med bra sekatörer, planteringsspadar och ogräshackor. Märken som Fiskars eller Gardena har bra verktyg i den prisklassen.

      2. **Växtpaket**: Köp ett urval av sällsynta eller populära växter, buskar eller blomsterlökar. Många trädgårdsbutiker erbjuder färdiga paket.

      3. **Kompostbehållare**: En robust kompostbehållare kan kosta runt 1000 kronor och är en fantastisk gåva för den miljömedvetna trädgårdsmästaren.

      4. **Trädgårdsbänk eller mindre möbel**: En enkel men elegant trädgårdsbänk eller ett par bekväma trädgårdsstolar kan ge en ny dimension till uteplatsen.

      5. **Växthus för balkong eller liten trädgård**: Små växthus eller drivhus kan vara perfekta för att odla kryddor och mindre växter.

      6. **Bok om trädgårdsskötsel**: En inspirerande bok med tips och råd om trädgårdsarbete. Kombinera gärna med ett vackert anteckningsblock för trädgårdsanteckningar.

      7. **Vattensystem**: En dekorativ vattenkanna i metall eller ett set med vattenslang och tillbehör kan vara både praktiskt och stiligt.

      8. **Dekorativa trädgårdsprydnader**: En vacker trädgårdsstaty, en fågelmatare eller solcellsdrivna trädgårdslampor kan göra trädgården mer livfull och inbjudande.

      9. **Odlingstunnel**: Förläng odlingssäsongen med en odlingstunnel som skyddar plantorna mot väder och vind.

      10. **Gåvokort till en trädgårdsbutik**: Om du är osäker på exakt vad som skulle uppskattas mest, kan ett gåvokort till en trädgårdsbutik vara en perfekt lösning. Det ger mottagaren frihet att välja själv.

      Dessa presenter kan alla ligga inom din budget och ge mycket glädje och nytta i trädgårdsarbetet.

        Åh tusen tack!!

          Köp ett fruktträd 😍

        Är det chatgpt som svarar?

          Ganska tydligt. 😄 Samma i ÖS igår.

            Ja väldigt opersonligt. Jag frågar dagligen chat gpt eller bing copilot. Härinne vill jag ha helt andra slags svar och det tror jag gäller de flesta.

        Vilka kassa råd, chatGPT. Man köper väl inte kompostbehållare, trädgårdsbänkar eller statyer i present till någon (om man inte specifikt vet att den personen önskar sig sådant, men då hade man inte frågar). Och ett helt set med högkvalitativa ogräshackor, sekatörer och panteringsspadar (i plural alltihop?) kostar inte 1000 sek.

          Förlåt för de tidigare förslagen, jag ska ge dig några mer specifika och genomtänkta idéer som bättre passar din budget och är praktiska som presenter:

          1. **Trädgårdshandskar och sekatör**: Ett par högkvalitativa trädgårdshandskar och en bra sekatör kan kosta runt 300-500 kr tillsammans och är något varje trädgårdsentusiast behöver.

          2. **Växtlampor**: LED-växtlampor som hjälper till med inomhusodling under vintermånaderna kan vara en mycket uppskattad present och kostar mellan 200-700 kr.

          3. **Fröpåsar och krukor**: Köp ett urval av fröpåsar för olika blommor, örter och grönsaker samt några fina krukor. Detta kan sammanlagt kosta runt 500-800 kr och ger mottagaren en rolig odlingsupplevelse.

          4. **Planteringsbord**: Ett mindre planteringsbord eller arbetsstation för trädgården kan kosta runt 800-1000 kr. Perfekt för den som älskar att plantera och omplantera växter.

          5. **Trädgårdsbok**: En vacker och inspirerande bok om trädgårdsdesign eller odlingstips, exempelvis ”Trädgårdshandboken” av André Strömqvist. Kostar runt 300-400 kr.

          6. **Gödsel och näring**: Ett kit med ekologisk gödsel och växtnäring kan kosta mellan 200-400 kr och är alltid användbart för trädgårdsarbetet.

          7. **Insekthotell**: Ett insekthotell som hjälper att främja biologisk mångfald i trädgården kostar runt 200-500 kr och är både dekorativt och funktionellt.

          8. **Trädgårdshatt och solskydd**: En snygg och funktionell trädgårdshatt samt solskyddsprodukter. Detta kan kosta mellan 300-600 kr totalt.

          9. **Miniväxthus**: Ett litet växthus eller drivbänk för förkultivering av plantor kostar runt 500-1000 kr och är perfekt för att starta odlingen tidigt på året.

          10. **Gåvokort till trädgårdsbutik**: Ett gåvokort på 1000 kr till en trädgårdsbutik som Plantagen eller Blomsterlandet, så mottagaren själv kan välja det de mest önskar sig.

          Dessa förslag är praktiska och användbara för de flesta trädgårdsintresserade och ligger inom din budget.

            Åh nej skrev du det till ChatGPT? Det får man inte göra, man måste vara snäll mot ChatGPT.

              Såklart att jag gjorde! 😁

      Frön till antingen grönsaker, bärbuskar eller blommor? Kanske är roligt, för att han fåt något att se fram emot, att glädjas av länge när han ser det växa och sedan sår sin skörd.

        Bra tips 🌸

      Kolla gärna in sidan Naturbutiken. De har jättemycket fina saker, allt från böcker till trädgårdsprydnader. 🐞🌱🦆🦔

        Tack. Ska kika 😊

          Avdelning trädgård: 😊

          https://www.naturbutiken.se/sv/articles/468/tradgard?_gl=1*8llla8*_up*MQ..&gclid=CjwKCAjwo6GyBhBwEiwAzQTmc5DHqmiTAzm3VA-DCf5SwSGWDzpICKpPJaZdgLSc1-I7dZbtF0gl1hoCjW4QAvD_BwE

            Gillade de frön de hade för att så blommor som lockar till sig bin. Kanske det och ett fint bihotell. Tack, fanns jättemycket där ju! 😊

              Ja jag älskar den sidan! Varsågod 😊

      https://www.naturbutiken.se/?gad_source=1&gclid=CjwKCAjwo6GyBhBwEiwAzQTmc5DHqmiTAzm3VA-DCf5SwSGWDzpICKpPJaZdgLSc1-I7dZbtF0gl1hoCjW4QAvD_BwE

      Dessa är magiska! Köp till någon rolig växt. https://www.impecta.se/tillbehor/redskap/lucko?gad_source=1&gclid=CjwKCAjwo6GyBhBwEiwAzQTmc8IznmL7ohBRFjWfTXZkZr7VNcfvK1gkWodr4yDH8mz9aYoC7akoRhoCXjgQAvD_BwE

        Aldrig sett förut, tack för tips! Alltid bra med något användbart och praktiskt 🌸

          De gör rensandet så mycket enklare. Impecta har även många biboandningar.

    Ni som har haft panikångest, som vän, hur kan man få er att må lite bättre när det händer?

      När min dotter får det vill hon inte att man pratar med henne. Utan då smeker jag henne längs ryggen och andas tillsammans med henne.
      När jag får panikattacker trycker min man lätt i min hand och andas tillsammans med mig.
      Det kan va väldigt olika vad man lugnar ner sig av. Men att ställa en massa frågor under en attack blir bara jobbigt enligt mina erfarenheter

        Precis så sjukt individuellt ! Jag klarade absolut inte av när någon rörde vid mig..men för mig hjälpte det att andas i fyrkant (vilket jag tränade på när jag inte hade panikattack) samt konstigt nog att lukta på sköljmedel och oleumbasileum och typ analysera dofterna…

      Det kan vara väldigt olika för olika människor. Ser att någon här ovan gillar beröring. För mig är det helt otänkbart, det triggar min ångest till alla gränser om någon rör vid mig mitt under en attack. Jag behöver bara få vara i lugn och ro, men gärna att min partner sitter bredvid mig, men utom beröringsavstånd.

      Jag behöver att min man håller om mig och andas med mig för att hjälpa mig att få kontroll över andningen. Med en vän vet jag dock inte..

      A & o är andningen, andas i fyrkant. Något som fungerar för mig är att spola händerna i iskallt vatten och fokusera på andningen…

      För mig har den hjälpt att bli pratas med jättelugnt och långsamt. Inte om ångesten eller något sådant utan t ex beskrev min partner alla rum i hans barndomshem såg ut och satt ihop, och vad som fanns i dem. Och sen ”promenerade” han vidare till grannens hus osv. Ville att det skulle kännas som att han kunde fortsätta i all evighet.

      Vill inte bli berörd och inte behöva svara något själv.

    För den nyfikne (jag) så var det väldigt kul att se de olika grupperingarna av influencers på Swift igår, caia och Bianca-gänget, maybelline-(TikTok?)gänget, LH-cosmetics-gänget och Milk makeup-clean girls-gänget 😆 men.. varför var Alice Stenlöf inte med caia-gänget 👀

      Vad har hon med Caia att göra?

      Tyckte de va få av Bs vanliga vänner med där..? Eller har jag missat några?

      Verkar som Caia gämget inte bjöd externa är min tolkning utan att det var kollegorna på Caia som gick ihop

        Om det stämmer så tycker jag det låter så bra mot de som arbetar där. Man e så van vid att det är influensers som hänger på när det är en sån sak så man tar det förgivet

    Min killes klädstil är hemsk och han använder bara svarta t-shirts och samma byxor (han har flera i samma modell och färg) men jag vill inte lägga mig i för när jag ibland försöker lägga små hintar/ge tips eller säga att jag kan hjälpa leta så är han inte intresserad men detta har börjat ”störa” mig mer och mer, önskar han kunde va mer öppen för att testa något annat. Ska man lägga sig i?

      Varför stör det? Är det att du tycker att han har ful stil eller vad?

        För jag är trött på att se han i samma kläder hela tiden, vore kul få se honom i något annat nån gång 😅 och det är väldigt märkligt för mig att man har så med kläder som han har

          Hur hade du känt dig om han ville ändra din klädstil?
          Gillar du honom inte för hans kläder så hör slut. Man kan bara ändra på sig själv.

            Jag älskar honom och kommer inte göra slut, säger bara att det vore kul får se honom i något annat nån gång, kanske en vit T-shirt eller en öppen enkel skjorta ovanpå hans T-shirt osv

              Köp en klippdocka att byta kläder på, så kan din sambo få klä sig som han vill. Win win.

                Lättkränkt? Till ts: köp kläder o ge honom i present?

                  Nej, jag blir verkligen inte kränkt av att någons sambo har ful stil. Var ett tips om man gillade att klä någon i ny stil bara.

              Gör en stylinggrej! Han får bestämma din outfit en dag,och du får styla honom.Och ni måste acceptera den andres val utan att klaga! Han kanske behöver se sig själv i helt annan stil för att inse hur snyggt det kan bli!

          Tycker inte det är märkligt, snarare ganska vanligt, särskilt bland män? Alla är inte intresserade av kläder och stil liksom. Visst kan man fråga och försöka introducera men vill man inte så vill man inte. Han verkar bekväm och nöjd som det är liksom.

      Har han alltså bara svarta kläder? En snygg skjorta kanske du kan ge som present. Kanske en blå?

        Det som är så konstigt är att han har andra kläder, bland annat en blå linneskjorta men han använder den aldrig och säger jag typ ”du kan ju ta på dig den här” så säger han bara nä det blir bra såhär 🤷🏻‍♀️😅
        Jag har köpt också men vill inte lägga pengar om han inte tänker använda..

          Då skulle jag nog bara acceptera att det är hans stil och de kläder han känner sig bekväm i.

          Då får du nog ge upp. Han vet resans tr du tycker han vore fin i något annat, men han vill ändå inte ta på sig det. Då finns inget mer att göra.

      Hans liv, hans val.

        Absolut, tycker det är tråkigt bara att han inte kan prova något annat. Det är inte som att jag ber honom bära något helgalet, bara se honom med en vit T-shirt hade varit kul 😅

          DU tycker att det är tråkigt att HAN aldrig provar nåt annat? Varför påverkar detta dig?

      Jag blir så arg av att läsa sånt här. Någon som försöker göra om någon annan för att passa just dig. Varför ska din kille bära kläder som du vill ha? Vad hade du tyckt om han hade bestämt att du skulle klä dig på ett visst sätt? Jag hoppas din kille läser detta och sedan hittar någon som inte vill göra om honom utan tycker han är fin vilka kläder han än har, framför allt när han är sig själv i sina favoritkläder.

        Tycker alla är lite väl hårda mot ts. Jag kan tex. tycka att min man är extra snygg i skjorta. Han tycker säkert att jag är snyggare i typ klänning än i mina vanliga mjukisar också. Behöver inte betyda att man vill förändra sin partner totalt eller man inte älskar honom/henne som han/hon är.

          Men vill han inte så vill han inte. Ska hon klä om honom med tvång eller vad?

          TS säger att han har hemsk klädstil. Klart man tycker att vissa kläder är finare än andra på tex ens kille men man försöker inte tvinga på honom något och hon börjar ”störa” sig på det mer och mer. Han vill ju inte. Varför då försöka. Han är väl vuxen nog att bestämma vilka kläder han ska ha på sig och trivs i.

      Självklart inte men man kan väl få yttra sina tankar. Jag beklagar mig över vissa saker med min man också oavsett om jag kan förändra honom eller inte.

      Oj, och jag som tycker att obrydda och o-klädintresserade killar är det mest attraktiva som finns. De killarna brukar ofta vara intelligenta. 😄

        What! Alla dessa vuxna män som är ointresserade av kläder och som har på sig en ful t-shirt,sladdriga vadlånga shorts och bakoframvänd keps,alltså klär sig som 5-åringar,ger verkligen inte intryck av untelligens,tvärt om.Otriligt oattraktivt dessutom.
        Att ha hittat en egen (vuxen) stil som klär en,oavsett trender,är däremot ofta intressantare än nån som inte bryr sig öht o alltid shasar runt i mjukisbyxor o sliten huvtröja.

        en,oavsett vad modet säger,

          Jag tänkte nog mer på ”Mark Zuckerberg”-ointresserad, det vill säga att slänga på sig en t-shirt, ett par jeans och ett par sneakers.

        What! Alla dessa vuxna män som är ointresserade av kläder och som har på sig en ful t-shirt,sladdriga vadlånga shorts och bakoframvänd keps,alltså klär sig som 5-åringar,ger verkligen inte intryck av untelligens,tvärt om.Otroligt oattraktivt dessutom.
        Att ha hittat en egen (vuxen) stil som klär en,oavsett trender,är däremot ofta intressantare än nån som inte bryr sig öht o alltid shasar runt i mjukisbyxor o sliten huvtröja. Ens kläder säger nåt om vem man är.

      Köp kläder du gillar. Inte för olik hans nuvarande stil, det får komma gradvis.
      När han får sina kläder så säger du att du tänder på att se honom i den stilen. Funkar alltid.

        Precis, klaga inte när han har sina vanliga men uppmuntra till något du köpt och ge komplimanger när han bär det. Ärligt och kärleksfullt, inte manipulativt för det märker han. Jag tycker det är kärleksfullt att köpa kläder till min pojkvän, men bäst brukar vara att vi köper ihop och han får pröva vad han känner sig bekväm i. Han kan ofta ha helt förskräckliga kläder (enligt min smak) men för min skull tar han på sig det jag gillar och köper, och han gillar dem också, egentligen även om han inte skulle ha dem med sina kompisar tror jag för att de är för ”fina”. Vill nog inte vara ”för mer” inför dem.

        Och oavsett vad din kille tänder på så hade du och andra kvinnor gått med på att bära vad som helst? Snacka om manipulativa människor. Vad är nästa drag ni ska göra om med männen som ni inte tycker om?

        Jag undrar vad du hade tyckt om din kille snackar med andra killar om något du inte vill men han ska förändra dig gradvis.

          ”Förändra” – årets överdrift lol. Hon vill se honom i en annan t-shirt?

            Ja, hon ville väl förändra hans stil (och inställning till att prova nya stilar)?

            Alltså, jag tycker inte det är konstigt i sig. Men om man har påtalat det, erbjudit sig att följa med och shoppa, köpt nya kläder i present och han ändå har de gamla kläderna.. ja då får man väl bara inse att det är de kläder han vill ha och trivs i. Och kan man inte det så kanske man ska ta sig en funderare över vad det är man egentligen stör sig på.

      Köp nån snygg linneskjorta till honom

        Han har ju redan en men vill inte ha den. Låt honom vara sig själv.

    Vad händer med tvutbudet. Inget vidare i dag heller. Jisses dom som sprang i dag. I denna värme. Starkt jobbat.

      Det har varit kval! Det kan man se i efterhand om man har Viaplay

      Det är därför man streamat.. Så bestämmer man själv vad man vill se.

    Börjat ett nytt jobb och det var en tuff första vecka som inte kändes bra alls, hade panikkänslor och ville bort. Sedan dess har det blivit bättre men känner fortfarande en jobbig känsla. Har gått tre veckor, hur länge brukar det sitta i …

      Vad är det som inte känns bra?

        Att det är väldigt rörigt och jag inte fick någon ordentlig introduktion, känns också tråkigt att jag inte klickar med personerna jag ska jobba ganska nära med, tror det hade känts bättre om jag jobbade mer ensam/självständigt. Annars är det okej men känner inte riktigt att jag platsar in. Kanske kommer med tiden

          Det kan ju ta mer tid än en vecka att komma in i gruppen. Tråkigt att du inte fick en ordentlig introduktion, tycker du kan fråga din arbetsledare/chef om du undrar över något och behöver mer vägledning i början.

          Du kanske kan klicka med någon av de du inte jobbar nära? Om ni är fler som äter lunch samtidigt t.ex.?

          Tänker att det sociala kommer med tiden. Sjukt dåligt att du inte fick en introduktion. Men kanske är dina kollegor stressade och därav inte hinner vara de där lite extra gulliga. Har själv lärt upp folk på jobbet och undertiden måste ju jag jobba lite dubbelt för att få gjort mitt med (bara en tanke nu)

      Ge det minst ett halvår innan du ens börjar tänka på att ge upp. Det tar tid att lära sig nya saker och framförallt utan intro

        Nja ett sämre råd tycker jag. Att tvinga sig själv att stanna på kvar på en arbetsplats man inte trivs på, om man har ekonomin att säga upp sig, är som att få ett recept på utmattningsdepression. Magkänslan ljuger inte och om man känner sig så starkt som panikkänslor så kommer det inte bli bättre..

          Tänker också att man behöver ge det tid för att komma in i det. Klart det känns jobbigt när allt är nytt

        Jag var på en arbetsplats en dag.
        Nästa arbetsplats var jag kvar på 15 år.

      Usch jag tycker synd om dig.❤️ Det kan ta ett tag, tycker själv det är hemskt att byta jobb!

      Om du orkar skulle jag ge det några månader om du pallar. Det kan mycket väl bli bättre när saker klarnar! Be om tydligare introduktion och ställ alla frågor du har. Ingen förväntar sig att du ska kunna något och det är bara bra om du visar att du vill lära dig och tar ansvar för situationen!

      För mig är arbetsmiljö ALLT! När jag var ny kom jag hem och sa till min man ”Idag träffade jag en M och kände direkt att vi inte har något gemensamt”. Sen gick det några veckor och nu är vi så bra vänner och jobbar toppen ihop hehe. Så ge inte upp än!

      Med det sagt. Det är okej att testa och sen känna att detta inte var något för dig. Ge dig själv en tidsram där du helhjärtat testar och utvördera sen. Känns det inte bättre efter x antal veckor/månader är det kanske dags att leta efter något annat.

      Kände precis så (rörigt + klickade ej med kollegor) på mina båda jobb jag haft. På första jobbet kände jag väl aldrig att jag riktigt kom in i gruppen men fick iallafall grepp om jobbet hyfsat innan jag bytte efter ett år. Tror ändå det var viktigt för min personliga utveckling att inte ge upp direkt, såhär i efterhand alltså, kände mig betydligt tryggare i rollen i för nästa jobb. Och hade nog fått panik om jag skaffat nytt jobb och kände lika även där, som ett misslyckande. Men fy vad jobbigt det var. (Det här var efter universitetsutbildning, på tidigare jobb liksom sommarjobb var det aldrig lika illa).
      Jobb nummer två, också stökigt och minimal introduktion, stötte på några riktigt otrevliga kollegor också vilket jag faktiskt sluppit tidigare. Tack och lov, omorganisation efter något år och många nya kollegor, otrevliga kollegor slutade inom kort och trivs idag toppen. Återigen, känns otroligt bra i efterhand att ha hanterat situationen och inte dragit direkt men bestämde mig innan att ge det exakt ett år. Hur länge man ska ge det måste man såklart bestämma själv men försök hitta en personlig gräns och gör det bästa av situationen, det tär på krafterna att fundera över att sluta och söka nytt varje dag.

    Har social ångest, och är orolig innan en tillställning och ältar efteråt, är så trött på det 🥲 ältandet är jättejobbigt, ångrar vad jag sa, gjorde och såg ut. Hatar mig själv.

      Känner du likadant på alla tillställningar, eller beror det på vilka som är där?

        Mest på större tillställningar med många okända. Inte en liten familjemiddag där man känner alla.

          Men är det för det är mycket intryck så du blir överväldigad eller är det att det är mycket okända människor? Känner du likadant i ett stort sällskap med välkända människor?

      Försök att tänka att dom inte ältar det du sagt o gjort.

      Det man inte tänker på när man själv har ångest, är att de flesta har fullt upp med sig själva. Din ångest gör att du tror att alla tittade på dig, på ett dåligt vis, eller reagerade på vad du sa eller gjorde. Din hjärna lurar dig bara. Vi är många som oroar oss inför tillställningar och tycker det är mer problem än roligt, så vi har fullt upp med att ha koll på oss själva och man kan nog fråga många som man pratade med eller stod nära, vad hade jag på mig för färg på min klänning/kostym och personen har inte en aning. Just då höll personen på att dra i sin egen klädsel och undra varför valde jag den här löjliga kjolen? Den hade noll koll på hur du såg ut eller vad du sa.

      Om du har det så även på jobbet/skolan, när du ska äta ute med ett fåtal hade jag pratat med en psykolog för att få lite tips, hur man kan hitta ett annat tankesätt. Ofta är man ovan också, går man på några fler tillställningar brukar det lätta lite, är min erfarenhet.

        Tack för hjälpsamt svar. Du har rätt, alla har nog fullt upp med sig själva. Känner mig bara så mycket sämre än typ alla, har dålig självkänsla så det gör ju inte saken bättre. På jobbet har jag inte samma problem alls, där är jag trygg och kan allt liksom. Men på t.ex ett bröllop får jag ångest.

          Det är så sjukt att vi är många som tänker så, fast utåt syns det inte. Även om man bokstavligen har lust att gömma sig bakom en gardin (om det finns någon) Bra att du har jobbet som ett bra ställe och känner dig trygg där! Har man ett ställe, kan man hitta fler. Jag har varit på så få bröllop så det ger mig verkligen också ångest! Mitt eget var för de närmaste i familjerna och jättemysigt, precis som vi ville ha det. Idag verkar bröllop ha blivit så kopiöst stort, så det är mest utmattande att bara tänka på det. Hade jag blivit bjuden på ett, hade jag varit öppen med att den typen av tillställning, är jobbig för mig. Jag kan vara med en stund (beroende på nära ni är och vad du orkar) t ex vigseln. Eller vigseln och middagen, men efter det är jag slut. Då vet de det. Uppmuntra och muta dig när du gjort något som du egentligen inte ville, men du faktiskt fixade! En veckotidning, en fin blomma, en glas i solen..oavsett något som ger dig något, A.

            Skulle vara en glass i solen, men varför inte ett glas i solen, det går också bra 🙂

      Jag kör oxascand innan och efter stora tillställningar 👌

    Sitter och tänker på hur mycket bättre min morgon hade varit imorgon om jag vaknade till ett städat kök. Lätt att göra frukost och äta på balkongen eller åtminstone öppna upp i det härliga vädret.
    Slippa gå ut till ett kök som är helt kaos, och lätt kunna diska undan efter frukosten så allt är fint.

    Kommer jag städa köket ikväll? Förmodligen inte.
    Kommer jag hata mig själv imorgon och sänka mig själv flera timmar för jag är så jävla sämst? Utan tvekan.

    Blir trött på mig själv🙃

      Tråkigt att det inte finns en lösning på ditt problem 🙃

        Jag vet.

      Vad tror du skulle kunna få dig att städa köket innan du går och lägger dig? 😊 Själv brukar jag sätta på en film eller musik/podd i bakgrunden medan jag diskar. Sen som du säger är det så skönt att vakna till ett städat kök. Tycker man hamnar på minus när man vaknar och måste diska det första man gör.

        Vet inte :/ har blivit helt kaos och gått för långt så är ett stort projekt att börja på. Måste plocka bort massa och sådär för att ens kunna börja diska.

        Men lite musik, ljudbok eller en serie på brukar göra det lättare såklart. Svårt att komma igång och ens resa sig när jag vet att det kanske kommer ta en timme att få allt i ordning. Men vakna till ett städat kök en söndag skulle vara guld verkligen. Och enkelt att laga matlådor imorgon om jag slipper diska först.

        Tack för ditt stöd❤️

          Åh okej ❤️ Kan du kanske börja med att plocka bort EN sak i köket? Och sen en till… Ta det i små, små steg? Vet hur kämpigt det kan vara.

          Kan det inte vara så att tanken på att börja plocka är värst? När du väl har kommit igång så går det kanske lättare. Så brukar det vara för mig iallafall, att det största motståndet är att börja. Sen vips så har man gjort en massa saker. 😄

          Och du, var snäll mot dig själv! ❤️

            Vet du vad? Efter jag läste detta så bara reste jag mig upp och började. Stängde av tvn, på med hörlurar och musik och började! Det är verkligen börja som är det värsta, lägger mer energi på att tänka på att jag måste och drar ut på det än det tar att göra det.

            Det blev inte så städat så jag skulle släppa in någon, men allt är diskat och skräp har jag plockat ihop men det står på diskbänken så torkade inte av den och så. Ska gå ut med soporna direkt när jag vaknar imorgon.

            Alltså tack för ditt svar! 😭❤️ ibland är det bra att klaga, du gav mig krafter. Plockade till och med in efter jag handlade idag, alltså sånt som inte behövde in i frys och kyl alltså 😂 lämnade bara kassarna i hallen på förmiddagen..

              Vad glad jag blir, heja dig! 😊 Gud vad bra, glöm inte att ge dig själv en stor klapp på axeln. 😊❤️

                Heja mig! 😃 låter skrytigt.. 😂
                Det ska jag göra❤️ lagt mig i sängen nu och ska försöka sova, känner mig mer stolt än jag borde men underbar känsla att somna till.

                  Inte alls, du ska vara skitstolt! Sluta förminska dig själv ❤️ Godnatt 😊

          Ta det absolut viktigaste ikväll och ställ ner det du inte orkar diska ikväll i diskhon så syns det inte alltför tydligt i morgon bitti. Gör åtminstone en yta ren och fin, så kan du göra iordning din frukost där och ignorera resten.
          Har du tur ger diskandet dig energi och du bestämmer dig för ännu en liten yta, och ännu en liten yta. Till slut har du en helt överkomlig yta kvar att städa efter frukost i morgon. Jag känner helt igen mig och blir ofta blind inför sådant som jag borde städa och låter det gå alldeles för lång tid, som inne i kyl och frys där det bara är att stänga och gömma. Så jag fattar känslan.

            Diskade allt så nu är diskbänken bara fylld med sopor jag ska gå ut med imorgon på morgonen 😅 känns så skönt att jag gjorde det. Inte den där fina känslan för ser ju fortfarande stökigt ut men ta ut soporna går snabbt och torka av ytorna går också snabbt, sen är det städat och fint.
            Det gav energi verkligen. Tänkte först bara lägga disken i blöt och få allt lite mer samlat typ, men det var skönt att fortsätta. Och jag tycker egentligen det är rätt mysigt att diska och fixa lite på kvällen, men fortfarande svårt att komma igång alltid.

            Åh.. kylskåpet ska vi inte prata om.. så smidigt att man bara kan stänga och slippa se. Hade jag kunnat stänga en lucka för hela diskbänken hade jag gjort det, men förmodligen aldrig diskat 😂

            Nu önskar jag bara att jag hade en god frukost imorgon.. Önskar jag drack kaffe, känns så mysigt 😂

      Men oj, hata sig själv? Låter lite extremt. Gör det ikväll eller imorgon efter frukost och lägg inte så mkt tanke och känslor på det.

      Gå upp och städa. Tar 20 min och du kan sova gott.
      Vaknar till ett städat hem varje dag och den känslan är så underbar!!!

        Har du några kloka tips att dela med dig av?
        Vill också vakna till ett städat hem varje dag men det är mer eller mindre alltid kaos

          Städa så fort du gjort nåt. Mkt lättare och snabbare, låt det inte växa.

          Mitt tips är att alla grejer ska ha sin plats. Så bra förvaring är A och O. Att hitta på ställen att lägga allt tar sån fokus och är jobbigt så lättare att bara strunta i det.
          Sen kör jag samma invanda runda när jag städar på kvällen. Tömma diskmaskinen, fylla den. Preppa kaffebryggaren, torka diskbänk och ta upp skräp från slasken. Tar exakt en kvart att göra allt och det är skönt att vakna till ett rent kök 🩵

    Har sån ångest när det kommer till att tala inför grupp, det räcker med möten på jobbet så tappar jag talförmågan, får puls och får inte fram ord då jag blir så nervös. Dom flesta uppfattar mig som utåt och social men det låser sig vid moment där det förväntas av mig, med auktoriteter och så vidare. HUR kan man ta sig ur det! Det tär så på mig, jag oroar mig inför veckomöten från stunden jag för inbjudan, ifall jag ska bli tillfrågad att berätta något. Det är hemskt.

      Min erfarenhet säger mig att en behöver öva. Jag kan tycka att det hjälper att prata högt för mig själv, när jag är ensam. Även om det inte innebär riktiga samtal så blir det lite som att ha upplevt det light. Ska du hålla en presentation så ska du absolut öva, stå gärna upp, gå runt om du vill. Viktigt är att du ska gå lite utanför komfortzonen, gå inte ut i panikzonen, det har motsatt effekt.

      Har du möjlighet att gå en retorikkurs? Det kanske kan hjälpa dig, få verktyg, etc.

      Detta kunde varit jag, känner igen mig tyvärr… tar också gärna emot tips.

      Våga visa dig sårbar och ärlig kanske? Ju mer jag tränar på det desto mindre ångest får jag inför att tex tala framför andra.
      Du duger som du är och det är OK att göra bort sig. Du är precis lika bra ändå.
      Skulle säga att ju mer jag övar mig på att vara sårbar inför andra (kan vara små saker som att erkänna för ett par kollegor att du tycker att det är jobbigt att prata inför en grupp). Våga äga ”problemet”. Precis ALLA har sina egna grejer tänker jag, kanske är det flera andra kollegor som också känner som du?
      När jag började vara mer ärlig med min omgivning upptäckte jag hur många som faktiskt vågar vara det tillbaka.

      Jag har också ångest men kanske inte över det du har på samma sätt. Jag jobbar i en grupp på 4 där jag är enda svensk och dom andra 3 av samma land. Jag har ingen att prata med på rasterna för de vill bara prata sitt språk med varandra vi jobbar bra som grupp men jag känner mig så ensam på mitt jobb, ibland har jag andra att prata med men för det mesta sitter jag själv och kollat i telefonen. Sen en annan sak jag har riktig ångest över är om det blir krig i Sverige vad gör vi,var flyr vi? Detta har varit min skräck sen jag var liten och hörde min morfar sitta och berätta när dom flydde andra världskriget från Norge när han var ca 5-10 år. Jag har 2 barn under 10 år och tanken på att behöva fly gör så jag får panik vill inte lämna pappan kvar för att kriga. Jag har ingen som förstår mig och mina tankar ibland tar bara mina känslor och funderingar över i och med allt som händer. Jag försöker verkligen att inte visa min oro för barnen! Dom ser aldrig när jag bryter i hop på kvällarna för att man känner sig hjälplös,hopplös…. Vad ska man drömma om i framtiden vad för mål ska man ha i livet……. osammanhängande jag vet!!! Men ikväll tog min oro över och jag mår riktigt dåligt…. behövde bara skriva av mig. Kanske funderar mycket när jag sitter på mitt jobb och inte har någon att prata med…. förlåt mig

      Då tipsar jag om hypnos ( tro det eller ej) Ex Fredrik Paresto är väldigt bra

    Israel / Palestina : går det att bra om det här utan påhopp?
    För jag kan inte förstå hur man står bakom Palestina ( hamas) som startade det kriget som är nu med att slakta festivalbesökare . Hamas är dessutom en radikal islamistgrupp som dödar homosexuella mm
    Så varför står man på deras sida ?

      Jag förstår att du inte förstår med tanke på den begränsade kunskap du verkar ha.
      Det är väl alldeles uppenbart att den ”sida” många står på som är emot Israels folkmord och folkrättsbrott är det palestinska folkets ”sida” inte Hamas.

      Palestina är inte lika med Hamas helt enkelt. Man måste inte ”välja sida” heller. Bara tycka att det är fel att bomba oskyldiga civila och barn och begå krigsbrott. Tror väldigt få stöder Hamas och deras attack…

      Men snälla nån, självklart förstår du inte när du verkar vara helt hjärndöd på information. Tror du att hamas attacken är det första som hände i deras konflikt? Hamas är liksom inte Palestina och vad som representerar dem. Israel fanns inte förut, det har alltid varit Palestina där och när de välkomnade judarna med öppna armar till sitt land efter andra världskriget när inget annat land gjorde det, så är det samma människor idag som sedan 70-talet har försökt rensa Palestina på människor för att ta över landet som ISRAEL. Läs på!!

        Uppenbarligen kunde man inte det, jag är påläst och att skriva och påstå annat är ett sätt att trycka ner och ingen konstruktiv diskussion
        Hade Hamas inte gömts sig bakom civila hade inte de civila offren varit lika stora

        Men då vet jag att det inget går att diskutera här, va synd

          Fast en diskussion innebär ju även att andra säger emot / kommer med en annan syn.

          Vad är det du vill diskutera? Du verkar ändå ja en klar bild av vad du tycker och vill man diskutera så känner jag att man ändå måste vara lite öppen för att ta emot andras åsikter/syn på ämnet

            Det är det som är poängen med en diskussion men det är sällan så det brukar bli. Folk som har en annan åsikt brukar bli dumförklarade.

          Det går sällan. Jag är Pro-Israel medan min kompis är Pro-Palestina och jag är tyst. Annars får hen flipp.

            Lite som att säga att någon får flipp för att du är pro Hitler.

              Hitler och Israel är liksom inte samma sak.

                Hitler-Hamas är typ samma sak.

                  Hitler var en statschef för en stat. Hamas är en terroristorganisation. Känns som en vettigare jämförelse att jämföra Israels premiärminister med Hitler i så fall..

                    Eller så gällde den springande punkten inställningen till judar i allmänhet kanhända. Tämligen magstark kommentar av dig. Och med magstark menar jag egentligen en lång harang av okvädningsord som jag håller mig för god för att yttra.

                      Det var inte jag som skrev ursprungskomenraren.

                  Inte någonstans. Du är bara korkad

                Det är sant, Hitler mördade judar men Hamas fick makten av Israel. Som nu mördar tusentals barn.

        Men vad är det för ton? Sluta vara så otrevlig.

        Har du läst Bibeln? Redan för över 6000 år sedan bodde judarna i landet Israel, som sedan delades i Israel och Juda. Läs lite historia vettja!

          Inte samma judar. Läs bibeln.
          ”Synagogue of satan…”

            Inte samma judar?! Vad ska det ens betyda?

          Innan judarna bodde 1000 olika religioner, är det ”försten dit får slakta lokalbefolkningen”?

        ”Israel fanns inte förut”, vi pratar före 1948. Det är 75 år sedan. Judar har alltid bott i regionen och 20% av alla som bor i Israel idag är muslimer.

        Palestinierna har valt Hamar istället för en demokratisk ledning. Så jo, Palestina är Hamas.

      Snälla säg att du trollar!

        Troll eller dum, vilket är värst?

      T o m fler och fler i Palestina tar avstånd från hamas. När dom började så utbröt ju krig och människor förlorade allt.

        Jag hoppas det men tyvärr läser man väldigt lite om det. Både på politisk nivå och bland de palestinier och araber och vänstermänniskor som står på Palestinas sida i kriget. Tiotusenfrågan är om palestinierna kommer stötta Hamas eller inte efter en fredsuppgörelse.

          Hamas erbjöd Netanyahu att lämna över gisslan redan den 9 oktober. Varför tror du att israeler är så fruktansvärt arga på Netanyahu? Sanningen är att båda är lika hemska men den ena låtsas vara mån om ”sott folk” och mördar barn i deras namn. Alla ser kriget för vad det är, t.o.m. USA hotar att ta tillbaka miljardstöd om Rafah invaderas. Att stötta Israel nu är att spotta 15000 småbarn, hundratals gisslan och massa oskyldiga civila israeler och palestinier.

      Jag stödjer absolut inte Hamas!! Men Israels regering är också extremister. Regeringen är högernationalistisk (bara googla på uttalanden från deras ministrar). Med det sagt, om de nu är en ”normal” regering – varför sjunker de till en terroristorganisations nivå? Alltså hur går många oskyldiga civila är det värt att döda per Hamas-medlem? Vart drar man gränsen?

      Jag stöttar inte någon sida, men tycker 100% att det är Hamas som ska stå för alla liv som släckts. De valde att bryta fredavtalet och nu får de stå till svars för sina handlingar. Men egentligen är jag inte förvånad, den religionen palestinier tillhör är ju den religionen de minst intelligenta människorna tillhör… de verkar bara bra på att utöva våld.

        Stämmer inte alls det du säger. Det är extremt farligt att sprida desinformation. Varför insinuerar du på biologiska skillnader i intelligens beroende på etnisk tillhörighet? Dessutom, är du medveten om
        Att Hamas är skapad och finansierad av Israel. Källa: https://theintercept.com/2018/02/19/hamas-israel-palestine-conflict/

        Därutöver, de som är tysta under ett pågående folkmord är antingen rasister eller fascister. Skäms för er alla. Ni har blod på era händer

          Det finns faktiskt forskning på skillnaderna i intelligens beroende på etnicitet, hur 40-taligt det än låter..

            Är nyfiken, kan du länka?

              Jättelätt att googla fram.

        Skulle vilja se dig göra ett iq-test..

    Melina C la upp att hon inte behöver ha kommentarer på att dottern fortfarande har blöja när hon bajsar.. men hon är snart 4 år?

    Vill inte mom-shamea men är det inte sent? Eller när har era helt blivit av med blöjan?

      Oj, låter sjukt om hon inte har nån diagnos/sjukdom. Och vad äckligt att byta såna blöjor..

        Håller med… vi kör babypotting på vår yngsta för att vänja av tidigare. Men det vet jag ju att inte många gör och därav min fråga

          Det är jätte sent med blöja på en 4-åring.

          Smart! Skulle jag också göra om jag hade barn.

            Ja det är verkligen ett tips! Underlättat rejält och vi byter knappt bajsblöjor

          Babypottning är toppen, slapp byta bajsblöjor från 6 månader (bara någon enstaka) och båda barnen var blöjfria efter 1, 5 år.

      Vid 1.5-2 år. Jo, det låter sent om hon snart är 4 år.

        Tack då var jag inte ute och cykla. Min blev helt blöjfri vid 1,5 år men ville inte enbart gå efter det.

      Så snart som möjligt tycke krav man tränar bort blöjan. Olika för alla men helst innan 1,5-2 år.

      Min fyller 4 i sommar och gör samma! Tog upp det med förskolan och de gav rådet att det är bättre att låta hen använda blöjan så länge hen ber om det, så att hen får bajsa och inte håller sig och blir förstoppad. Det kommer att komma naturligt och speciellt om de redan kissar på toa

        Vad är anledningen till att det inte går att göra det på toaletten?

        (Fråga av nyfikenhet och inget annat)

      En sköterska på 1177 rekommenderade oss att ta det lugnare med blöjfriheten och att det kommer när det kommer, strax innan dotter var 3. Tänker att alla är olika..

        1177.se rekommenderar att potträna innan barnen lärt sig gå.. Varför skulle en 4-åring inte klara av att gå på toaletten?

        Det där är gamla skolan, det nya är att försöka bli blöjfri så snart som möjligt för att barnen inte ska riskera att få problem senare i livet

      För en del barn kan det vara betydligt jobbigare att bajsa på potta/toa än att kissa. De allra flesta av mina barn (hehe japp har flera) och vänners barn har tagit det stegvis, dvs bajsat i blöjan en lite längre tid än att kissa i blöjan. Jag tror inte du behöver bekymra dig över barnet i frågan, hon är troligtvis fullt normal liksom hennes mor.

        Jag skrev inte att jag bekymra mig över barnet utan vill vidga mina tankar kring det då jag bara har erfarenhet kring mina egna två (snart tre) blöjfria barn men som ändå blev det ”tidigt” (enligt normen).

        Däremot vet jag att mina kollegor som jobbar i förskoleklass upplever att det är ett större problem med barn som börjar skolan som inte kan gå på toaletten och det är ju ändå sent. Även i den åldern blir det ju pinsamt för barnet då andra barn kommer kommentera det

      Oj. Men när börjar barn känna skam? Tror nog dottern snabbt kommer vilja slita med blöja när hon förstår att det är ”pinsamt” då ingen annan i hennes ålder gör det.

        Den tanken har jag med. Se mitt svar ovan kring barn i förskoleklass som inte kan gå på toaletten när de börjar skolan.

      Min son är snart fyra och vill bara bajsa i blöjan, trots att han varit blöjfri i övrigt i ett år. Många på förskolan o andra vänner gör samma då barnen tkr det är obehagligt att bajsa på toaletten/potta. Ser absolut inget problem i det, utan bara glad för att han ens bajsar frivilligt då han har haft problem med magen länge.

        Fast är detta ett nytt fenomen? Varför kan plötsligt barn inte bajsa på toaletten när de förr blev blöhfria utan problem innan 2 år? Är det inte att dalta med barnen? Känns ju inte rimligt att personalen på storbarnsavdelningen ska behöva ta pedagogisk tid till att byta blöjor. På småbarnsavdelningen är de ju fler personal av den anledningen..

          Undrar samma sak? Är det för krävande för föräldrarna med potträning? Med mina gjorde jag det på sommaren, mindre kläder och flexiblare rutiner. Inga konstigheter.

          Blöjorna är för bra nuförtiden. Det var mer obekvämt förr, nu suger de upp så bra att barnet aldrig behöver känna något! Till skillnad från gamla tiden med blöjsnibbar.

            Tyvärr är det sant men just bajs känns ju oavsett blöja…

          Undrar samna sak.Är man 4 år är man ju rätt stor,och blöjor är för bebisar som inte kan gå på toa själva.
          Om barnet tycker det ”är obehagligt” att gå på toa så får man lära barnet att göra det ändå! Pinsamt för barnet annars och onödigt jobb för personalen.

        Han har inte varit blöjfri i ett år om han fortfarande bajsar i blöjan varje gång?

      Tycker många verkar krångla till det här med att bli blöjfri. Alternativt att man är lat och inte orkar ta tag i det. Jag har kört enligt boken Blöjfri på tre dagar, men båda mina barn när de varit 2 år. Det har liksom inte varit nån grej utan vi har bara ryckt blöjan från en dag till en annan och agerat som att det bara är naturligt att vi nu ska använda potta/toalett. Sen kräver det ju mycket tid och fokus de första dagarna och det blir en hel del olyckor, men det är ju så värt det bara man håller ut.
      Och nej, det låter inte normalt (och framförallt väldigt äckligt!) att byta bajsblöjor på en fyraåring.

        Vilken fantastisk supermamma du är! Grattis!

          Så onödig ironi. Det Anonym gör är ju helt normalt, man behöver inte vara någon supermamma för att potterna sina barn. Det är snarare onormalt att inte göra det. Men som vanligt får man inte kritisera det, herregud då kan ju någon bli kräääänkt!

            Hahaha…

        Vi gjorde samma med båda barnen. Fungerade utmärkt. Förstår inte varför folk krånglar till det.

      Problemet här tycker jag är att folk ens VET att barnet inte är blöjfri vid 4 års ålder. Hur vet alla Melinas följare denna information om barnet i fråga? Hur kan ett barns rätt till privatliv och integritet vara så grovt åsidosatt att mammans hundratusentals följare ens vet detta om barnet? Fruktansvärt kränkande för barnet att främlingar vet en så privat detalj om hur hon utför sina toalettbehov?
      Hur kommer det sig att denna information om barnets toalettvanor finns tillgänglig överhuvudtaget?
      DET är det största problemet tycker jag.

      Jag hade inte velat att främlingar på nätet diskuterade mina toalettbesök och internet finns kvar för all framtid så hon kommer kunna läsa när hon blir äldre. Det behövs granskning och uppmärksammas hur barns integritet och rätt till privatliv blir åsidosatt på föräldrars sociala medier.

        Det håller jag verkligen med om! Hon lägger ju uppenbarligen ut bilder på barnet i blöja. Vilket inte hade varit så konstigt om det inte vore för åldern

          Och du ,supermorsan, sprider det glatt vidare. Toppen. Verkligen.

            Trampade hon på en öm tå när hon frågade om blöjor? Barn går med blöjor betydligt längre numera än förr och man kan ju fundera på varför det är så? Det kan ju inte bara vara att blöjorna är av annan kvalitet? Föräldrar är lata och drar ut på träningen, så enkelt är det. Det har ingenting med att vara en supermorsa att göra.

              Verkar vara en öm tå för dig däremot. Du vet väl inte varför hennes dotter har blöja och du har inte med det att göra heller. Lite ödmjukhet skulle mammamaffian må bra av.

                Jag vet inte och jag bryr mig inte. Jag pratar om barn i stort. Men jag skulle gissa att det är för att de börjat med avvänjningen sent och att blöjan därför hänger kvar. Många barn i den åldern har som sagt blöja idag och nog för att det kan vara jobbigt för barnen så blir det inte bättre för att föräldrar drar ut på träningen. Men kalla det du mammamaffian att göra en sådan självklar sak som att börja med träningen i tid. Man får liksom sätta tid för det och det ÄR jobbigt. Men det blir ofta ännu jobbigare om man skjuter upp det. I synnerhet om barnet går förskola där det är mer stress för dem.

    Hon har väl alltid varit smal?

    Först missbruk och sedan veganism… Svårt att hålla kroppen frisk då.

      Det är inte det minsta svårt att hålla kroppen frisk som vegan.
      Tror ni på riktigt att det är veganismen som är problemet?

    Hon har blivit mycket magrare och har även läppfillers och botox i pannan ser det ut som.

      Hon har gjort botox i många år så det är inget nytt.

    Någon här som slutat dricka alkohol och vill berätta om det/varför ni slutat? Hur har det isf gått att sluta? Jag har haft psykisk ohälsa rätt så länge och de senaste åren har jag börjat fundera på att sluta dricka. Jag mår toppen när jag dricker, har typ alltid jättekul och blir den där spralliga personen jag vill vara, men dagen efter känns det ofta för jävligt. Både fysiskt och psykiskt. Socialt sett känner jag en stark press att dricka. Och i de flesta av mina umgängen känner jag en press att dricka mer när man väl tagit ett glas.

      Slutade dricka för några år sedan. Hade lidit av många år med psykisk ohälsa och depression.
      Slutade dricka för att flera personer anmärkt på att jag drack för mycket när jag väl drack även om jag inte drack ofta.

      Jag är flera år nykter idag och kommer aldrig dricka igen, min depression släppte efter jag varit nykter ett tag. Jag insåg att jag kommer aldrig lära mig moderera alkohol och att mycket av min konstanta ångest kom från kemisk bakfylla.

      Jag är verkligen en sån där jobbig frälst nykter person men det tog några år. Om du vill testa så gör det, förändringen tar dock tid men jävlar vad mycket bättre man mår.

        En rejäl bakfylla kan absolut utlösa en depression. Jag hade ingen aning om hur negativt alkohol faktiskt var för ens psykiska mående. Min psykiatriker sa att jag aldrig kan dricka mer än 4 enheter alkohol utan att riskera min psykiska hälsa. Mår så mycket bättre sen. Jag slutade dricka mer än så. Har haft återkommande depressioner hela livet men just nu har det gått flera år 🙏

      Jag slutade dricka för ungefär tio år sedan. För mig var det en drogutlöst psykos som fick mig att bryta med allt destruktivt, och för mig var alkohol destruktivt eftersom det fungerade som ett drivmedel för att jag skulle våga ta plats i sociala situationer, slappna av och tyvärr även självskada genom att bland annat sälja 6.

      Jag har dessutom alkoholism i släkten, flera generationer bakåt och på båda sidor (mamma och pappa) så känner att jag inte vill utmana ödet. I flera år var alkohol en stor del av mitt liv men idag tänker jag knappt på det längre, det krävdes dock att jag även bröt kontakten med de som jag festade med.

        Wow! Vilket jobb du har gjort och vad otroligt inspirerande! ♥️♥️♥️

          Tack ❤️

      Menar du som en person som har haft problem med alkohol eller personer som helt enkelt inte dricker alls?

      Har inte slutat dricka, men är 32 år och har aldrig känt någon press på att dricka. Behöver inte alkohol för att vara glad och sprallig och göra saker som är utanför min comfort zone. Nu dricker jag lite ändå, men det är inte mycket och har aldrig varit mycket.
      Så egentligen är jag uppenbarligen inte rätt person att svara, men jag tycker du ska skita i vad andra tycker, sluta känna pressen och sluta för DIN skull. Hur gamla är ni förresten? Dina kompisar måste acceptera att du inte vill dricka och om de inte gör det, weird vänskap om alkohol är viktigt. Har så svårt att förstå hur alkohol kan vara en så stor grej för vissa, till den grad att de försöker pressa andra till att göra det. Så sluta för din hälsas skull, om det är så du känner!😊 Dina kompisar har inte att göra med ditt alkoholintag.

        Du har helt rätt. Känner att det kräver mycket energi av mig att må bra i min vardag: dvs hålla bra rutiner med träning, fixa familjelivet med allt vad det innebär, jobb, hålla tankarna på god bana… Känns som att alkohol blir att lägga krokben för mig själv på något vis. I ”trygga” situationer tex hemma med min sambo känns det 100% harmlöst att ta ett glas. Men en weekend med kompisar känns absolut inte harmlöst för där ”ska” man dricka alkohol (mycket). Och då får jag ångest och vill inte.

      Jag slutade dricka alkohol när jag var 19 år. Blev diagnostiserad med en kronisk sjukdom som kräver stark medicin som inte får blandas med alkohol – men sedan tycker jag inte om det och ser ingen poäng i varför alkohol är så viktigt. Har roligt utan. Kan bli irriterad när folk frågar varför jag inte dricker och liksom blir chockade för dricka gör man ju (i deras ögon) men orkar inte bry mig längre.

        Håller med i det sistnämnda! Tycker jag ofta får frågor när jag tackar nej till alkohol, de allra flesta har då frågat om jag är gravid 🙃

      Jag har slutat dricks under några år vid 3 tillfällen. 2 var i samband med graviditet. Jag började helt enkelt inte dricka igen och lät bli i några år. Alla gånger har varit för att jag mått bättre psykiskt utan alkohol. Inte värt det när man sover lite och har barn som vaknar tidigt. Jag tycker inte det har varit någon som brytt sig. Jag mår fantastisk bra av alkohol. Som om hjärnan fungerar som den ska och är i balans. Efteråt mår jag skit och har mycket mer ångest. Håller ofta i sig i flera dagar. Jag hsr bara sagt att jag vill fokusera på hälsan och därför i te dricker. Inget mer än så. Inte fått så mycket frågor.

      Slutade för 8 år sedan och det är inga bekymmer med det idag. Alla vet och trugar inte.
      Första året kunde jag sakna drickandet lite, typ en kall öl en varm sommardag. Men tänker idaf inte ens på det. Dricker annat gott.
      Fester/ tillställningar med alkohol har jag kul på men tenderar åka hem lite tidigare innan folk blivit för berusade då der inte är skulle att uppleva i nyktert tillstånd.

        skulle=så kul

      Slutade dricka när jag var 25 år, närmar mig 40 år nu. Kan ta någon drink (men kan räkna antalet på mina två händer under åren) annars är det ingen alkohol alls.

      Jag fick så mycket ondare i min kropp (är reumatiker) när jag drack alkohol och det kändes inte värt att blu sängliggande pga det. I samma veva vid 25 års åldern ville jag även bli gravid och sen har jag bara inte börjat igen

      Blir inte lika ifrågasatt längre men visst blir det diskussioner ibland. Folk tycker det är konstigt och ifrågasätter men jag kunde inte bry mig mindre. Men i början va de jobbigt och ibland nämnde jag inte att det var alkoholfritt jag drack

      Slutade dricka förra året p.g.a jag fick alltid magkatarr efteråt. Drack väldigt sällan och små mängder, men det spelade ingen roll så nu har jag slutat helt.
      Skulle dock dricka om det inte vore för magen då jag tycker det är gott och trevligt med något glas vin då och då.

    Gina har alltid korta leggings med spets. De är bäst! Även om man har en kortare kjol (eller som i mitt fall, klänningen flyger upp mitt på stan) så ser de fina ut med spetsen.

    Jag skulle behöva boka tid vid gynekolog och kolla upp en sak men jag är så rädd att få en manlig gynekolog. Jag klarar verkligen inte av det och därmed struntar jag helt enkelt att boka tid.

    Är det okej att be om en kvinnlig gynekolog när man bokar eller är det att könsdiskriminera och därmed inte ok?

      Har aldrig förstått mig på sånt där trams. Det är en läkare, inget annat. För dem är det ingen skillnad att titta i någons underliv som att titta nån i örat.
      För övrigt är de bästa gynekologer jag gått till män, medan mer än en kvinnlig varit både otrevliga och hårdhänta.

        Man kan svara utan att vara förminskande.

        Svara på frågan eller håll käften.

        För att svara på frågan, ja det går alldeles utmärkt att be om en kvinnlig gynekolog. Jag gör det varje gång, av orsak.

          Oj då lilla vän, blev det jobbigt nu?

        Fortsätt gå till män du då.

        Jag väljer alltid bort en speciell personal när jag går, inte pga kön utan pga bemötande. Jag ber helt enkelt att få en annan om jag blir bokad hos henne. Behöver inte tala om varför. Om andra älskar henne skiter väl jag i. Då får de gladeligen gå till henne. Samma med manlig gynekolog. Gå till en om du vill men det betyder inte att alla andra vill det.

      Jag tycker bara det är okej att välja bort en läkare eller annan vårdpersonal om man personligen upplevt att de inte gör ett bra jobb, eller beter sig illa. Inte att välja bort utan anledning bara pga kön (eller nåt annat). Det är deras arbetsplats och de ska få utgöra det jobb de är anställda och utbildade för att göra. Allt annat är respektlöst.
      Var ju nåt reportage för nåt år sen om patienter som vägrade vårdas av invandrare. Lika sjukt det.

      Manliga gynekologer är bäst

      Självklart kan du be att få träffa en kvinnlig gynekolog, det är inte något konstigt alls!! Kan dock instämma med föregående – har främst gått till manliga gynekologer (har endometrios då d har ju blivit några besök…) – å oftast är de mjukare å de kvinnliga mer okänsliga å hårda.

        Oj, så olika upplevelser. Jag har vestibulit och har också besökt många gynekologer och jag upplever att kvinnorna är mycket mer förstående kring min smärta. Gick till en manlig gynekolog som undersökte mig så ovarsamt att jag blödde efteråt… Var gravid i sjunde månaden 👍 Vad lite ångest jag fick då 👍 Sedan dess ber jag alltid om en kvinnlig gynekolog eftersom jag fick ett litet trauma av det besöket. De har aldrig nekat mig en kvinnlig iaf men man får ju räkna med att det kan bli längre väntetid.

          Och vad gör du om du blir missnöjd även med en kvinnlig gynekolog? Då finns det liksom inga fler kön att välja på? Märkligt att döma ut alla av samma kön bara för att en specifik var dålig. Då väljer man ju bort just den individen, det hade varit logiskt.

      Givetvis kan du be om en kvinnlig gynekolog. Är det för att det känns jobbigt och inte för att du anser att män är mindre kompetenta är det inga konstigheter. Att välja bort sjukvårdspersonal pga fördomar om könet är det ju något annat. Att känna sig trygg i en utlämnad position är jätte viktigt och känns det bättre med en kvinnlig är det inget konstigt att be om.

      Jobbar på gyn. Självklart kan du be om en kvinnlig gynekolog. När det är planerade besök så är det en lätt sak att ordna. Vi är dessutom vana vid att en del patienter inte klarar av manlig personal, så lyssna inte på de otrevlig kommentarerna ovan. Kram!

      Det kan man absolut be om. Borde inte va nåt problem att få, finns ingen brist på kvinnliga gynekologer liksom. Det är inte könsdiskriminerande, patientens trygghet går först.

      Ok att boka kvinnlig.

      Be om en kvinna när du bokar. Inte svårare än så. Du behöver inte ens uppe skäl.

      Det ör helt ok att be om en kvinnlig gynekolog! Du behöver inte förklara dig på nåt sätt.Såvida det inte finns enbart manliga gynekologer dit du ska,(vilket det säkert inte gör) kommer du att få tid hos en kvinnlig,man brukar respektera en sån önskan.Inget konstigt alls.

    Vantrivs fruktansvärt på mitt jobb. Har ingen att ventilera det med förutom min man och han är nog rätt less på det. Jag har noll och inget att göra på mitt jobb. Bytte inom arbetsplatsen för ett halvår sen och blev lovad en spännande yrkesroll blabla. Hittills har jag haft en enda arbetsuppgift (på SEX MÅNADER!) och den tog tjugo minuter.

    Söker annat men får inget. Kan inte säga upp mig utan nytt pga barn, dyrt huslån osv. Har ej CSN kvar. Har en YH-examen samt pluggat 3 språk på hyfsad nivå. Är dock 10+ år sen och inte underhållit språken så har ingen nytta av det.

    Vad gör jag? 🙁

      Trollar du? Kan inte tänka mig vad det är för verksamhet som anställer personer som inte fyller någon uppgift. Var jobbar du?

        Kommer inte skriva var jag jobbar tyvärr. Men nej det är tyvärr inget trollande.

      Tagit upp detta med chefen, kanske får be om fler arbetsuppgifter? Låter ju helt orimligt att du har så lite att göra!! Hoppas det blir bättre. Annars skulle jag absolut bytt jobb, eller om du kan få en omplacering inom företaget där din kompetens kan användas bättre?

        Jag har efterfrågat mer att göra men får bara svaret att det är mycket att göra och kommer bli bättre. Men min avdelning får typ inga arbetsuppgifter, jag förstår faktiskt inte ens varför avdelningen finns.

      Så sjukt. Kan ju inte vara sant

        Tyvärr är det det. Och det är fruktansvärt behöva sitta av dagarna. Känner dessutom att jag gör ingen nytta och det är inte såhär jag vill att mitt arbetsliv ska vara.

      Kan du ta en mer proaktiv roll o aktivt gå in o stötta din chef eller kollegor?

      Ta lärarvik som språklärare!

    Är socialt efterbliven och har typ inte haft umgänge med folk på länge. Är nu bjuden på AW hemma hos en kollega men fick höra häromdagen att vi ska sitta ute i en park om det är fint väder. Vi ska ta med egen alkohol men vad ska jag ta med mig? Något som är gott när det inte typ är iskallt längre (kan ju iofs ha kylväska men är inte det typ töntigt??). Hjälppppppp

      Rosévin funkar väl alltid eller?

      Tror faktiskt inte du är den enda som kommer ha kylväska om du har det. Annars finns det flaskkylare, googla på det. Har inte använt själv så vet inte om det funkar dock.

    Min mamma drabbades av en svår sepsis för inte så längesedan och jag var nära att mista henne. Efter en långpromenad nu på kvällen drabbades min pappa av feber och frossa. Jag fick panik med en gång och jag ser situationen framför mig med mamma igen och ångesten går på högvarv 😭😭😭😭

      Men vännen, nu är ni alla jätte medvetna om tidiga symtom så ni kommer söka vård i tid och Det kommer inte bli som meddon mamma. Det kommer bli bra ❤️

        Jag hoppas det 🥺❤️❤️❤️❤️❤️

    Någon här som haft/har behandling med aligners/invisalign? Fördelar/nackdelar? Jag fick aldrig tandställning som liten pga extrem tandläkarrädsla, har ett ganska stort tandfel och ska nu välja mellan aligners eller räls, ksn inte bestämma mig.

      Har du gått till en specialist i odontologi? Med tanke på att du har ett stort problem borde du gå till specialist och inte bara vanlig tandläkare… Vad rekommenderar den? För mig rekommenderade specialisten räls och inte aligners då aligners främst är till för mindre fel, typ nån tand som lappar över den andra.

        Jag går hos en specialist, har en halv räls nu, men när den har gjort sitt jobb kan jag ha välja om jag vill ha räls över hela eller aligners. Tycker rälsen är lite tjötig att ha, men ändå överkomlig.

      Jag har. Följande åsikter är alltså hur jag upplevde det, så jag kan inte tala för alla 😊

      Nackdelarna är väl främst att det är lite omständligt att krångla med skenorna, men man (jag) vänjer sig hyfsat och hittar sina trix. Det värsta blev till slut att rengöra skenorna 😅 Gör skitont första kanske två dagarna när man precis börjat behandlingen sen är det rätt lugnt. Kan ömma vid skenbyte typ.
      Jag önskar att jag fått info innan om att jag skulle få skitstora (långa?) tandhalsar men i övrigt inga större klagomål. Räkna med att få köra en eller två omgångar till efter att du egentligen ska vara klar. Detta är dock frivilligt men jag tyckte det var jättetråkigt att se fram emot ett slutdatum för att sedan behöva fortsätta en period. Inte lika lång period förvisso, men ändå ytterligare några månader.

      Fördelarna:
      Snabb behandling ändå, något år känns överkomligt för ett schysst resultat
      Du kan äta vad du vill, när du vill
      Lätt att plocka ur och sätta in skenorna
      Inte så smärtsamt, sett till hela behandlingen var det knappt smärtsamt alls 👍🏼
      Finns hjälpsamma tillbehör för att förenkla uttagning av skenor bland annat
      Det är absolut inte osynligt, men inte jätteuppseväckande heller
      Man ser resultat snabbt

      Det är vad jag kommer på för för- och nackdelar på rak arm 😊

        Tack för ett utförligt svar!! Ja, just det med att kunna äta vad som helst känns lockande. Men det är nog även den grejen som känns lite jobbig, att msn måste ta in och ut och rengöra varje gång. Men man måste ju å andra sidan rengöra rälsen också, när man ätit.

    Lycka. Hur definierar just Du lycka? Vad ska det vara? Kännas? Hur känns det att var lycklig?
    Hur känns det för dig?

      En väldigt intressant fråga! Lycka för mig är inte så omständlig. Jag blir lycklig av att vara med mina föräldrar och vetskapen om att de blir lyckliga när vi spenderar tid tillsammans. Jag blir lycklig av att jobba och skratta med mina kollegor på jobbet. Jag blir lycklig av att krama om min hund när jag kommer hem eller när jag spelar tv-spel. Eller till och med när jag äter en bit choklad.

      Jag är lycklig. Bor i ett kanonfint område och trivs som fisken, får nypa mig i armen varje dag.
      Det är vår, typ sommar, och det är helt sjukt vad det gör med måendet
      Jag har en ny tillvaro och jag lever mitt bästa liv just nu. Lite lyckligare skulle jag kunna vara, jag saknar någon att dela mitt liv med och för närvarande en spegelbild jag känner igen mig i. Men det kommer. Just nu är jag ändå lycklig och det är såhär jag definierar min lycka.

      Lycka för mig är att promenera i skogen, möta djur och utforska världen utifrån mina egna förutsättningar. Trots att jag är sjukskriven och lever ett liv som många skulle kalla trasigt känner jag mig lyckligt lottad som blir lycklig av så lite. Det är vår, fantastiskt väder och i skogen kan man få se söta ekorrar och rådjur. Vi är alla ett och samma, allt hänger ihop. Tror även att man själv ansvarar för sin egen lycka och att alla kan finna lyckan genom att öva på att känna tacksamhet för det man har och att komma i kontakt med sig själv och naturen. Det är iallafall lycka för mig.

      Jag skulle säga att lycka för mig är när jag känner mig tillfreds. Det kan man ju göra antingen i korta stunder, eller med livet i stort. Svaren innan mig har alla gett bra exempel på vad det kan vara.

    Är helt förstörd. Min kille sedan nästan fyra år har lämnat mig och jag vet inte vad jag ska göra, trodde verkligen att det skulle vara vi två. Han har rätt stora problem sedan barndomen och har aldrig blivit älskad för den han är. Med mig kände han sig hemma, älskad. Och jag kände samma, har aldrig träffat någon som jag känt så mycket för, så olika utifrån, men så lika att vi båda trodde att vi var gjorda för varandra. Trodde inte att sådan kärlek fanns. Och nu är han borta.

    Hur gör man? Går runt i vårt hem och är så jävla ledsen. Min framtid, mitt nu, allt är förstört.

    Han som skulle älska mig för alltid, vi som var varandras trygghet, var halva utan varandra, han som var min största och sista kärlek. Vad gör jag nu?

    Det har gått två dagar nu och jag vill bara dö. Kan hålla ihop när jag går till Ica, men väl hemma bryter jag ihop och går sönder. Är över fyrtio år och har gått igenom en hel del, men jag har aldrig känt som jag känner nu, allt har förlorat sin mening. Och jag förstår ingenting.

    Hur gör man?

      Man tillåter sig att vara ledsen. Det kommer ta tid, men du kommer må bättre och bättre ju längre tiden går. Det må kännas hopplöst nu, men du kommer komma ut på den ljusa sidan igen. Men man får vara ledsen.

      Läs den gamla bloggen 365 dagar som handlar om ett uppbrott.

      Kram ❤️

      Det kommer att komma en dag då det kommer att kännas lättare även om det inte går att tänka så nu. Låt dig själv få vara förtvivlad, arg, ledsen… You name it. Ta hand om dig själv så gott det går genom att sova och äta ordentligt. Gråt tills det inte finns några tårar kvar och var snäll mot dig själv.

      ❤️

    Vart har Nemo heden tagit vägen på Instagram?

      Hitta Nemo!!!

    Snälla kan vi bara diskutera hur falsk Kenza är? La upp för några veckor sen att dom ska ta vara på o njuta av sista tiden med hunden armani. Inte en enda bild eller text om honom sen dess 😂 Bryr sig bara om sina söner och sin lägenhet och sitt hus. Hunden brydde hon sig inte om mer sen barnen kom. Suck!

      Vilket du baserar enbart på det du ser.

    Miss Marys cykelbyxtrosor!

    Någon som läst eller tänker läsa denna utbildningen? Tankar om ev framtida arbete? Jobbar i delikatessen på Ica men vill ha ett mer 7-16 jobb pga småbarn. Är intresserad av livsmedel/matlagning/hälsa osv. Eller andra tips på utbildningar som är relativt korta? https://yh.se/utbildningar/qhse-manager/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *