I september 2022 födde Johanna Bladh sin och sambon Gustavs dotter Sigrid, efter en graviditet som innehållit både hyperemesis och kaskadspyor för Johanna.
Trots sitt dåliga mående uppdaterade hon om sitt tillstånd för att normalisera akut gravidillamående – bara en av sakerna Johanna ämnat normalisera de senaste åren. 🙂 En av de bättre faktiskt.
Nu skriver i alla fall Johanna på Instagram att hon och Gustav gjort slut, vilket kan förklara hennes tidigare inlägg om följarnas klagomål på att hon inte uppdaterar så mycket längre.
Ja, det är sant.
Ni är flera som skriver och frågar och ja, vi har gjort slut.
Det här är bland det tuffaste jag varit med om men jag väljer att se ljuset och fokusera framåt.
En dag i taget.
Ett andetag i taget.Tack för att ni finns och tack för allt stöd här inne. Ovärderligt ♥️ // Johanna Bladh
I kommentarsfältet skriver kollegorna stöttande kommentarer. Fy tusan, att gå igenom ett uppbrott ör alltid tufft och hur det är att göra det med ett litet barn kan jag inte ens föreställa mig… 🙁
Jag vill uppmana er att hålla en god ton här inne. Tack.
Föregående inlägg 
Jag har verkligen så svårt att förstå hur man kan känna ”vi älskar varandra och skaffa barn” till att inte ens två år senare lämna varandra och frivilligt gå med på att tappa hälften av sin tid med sitt barn.. så sorgligt och deras förtvivlan måste vara avdjupsgrund.
Det har ju dock gott mer än två år från de ”skaffade barnet” alltså gjorde ett barn till idag.
Men vad man kan läsa i olika grupper verkar specifikt en part i förhållandet många gånger börja uppföra sig som riktiga mansbebisar när de får barn (menar inte att det är så i det här fallet, har ingen aning) . Tycker det är synd att det finns så många lata idioter där ute som inte ens kan steppa upp och få familjelivet att fungera.
Möte man förstå allting då? Jag menar, om det är så att de separerar så behöver väl inte alla andra förstå hur det blev så. Var lite ödmjuk inför att inte allas relationer ser ut som ens eget.
Blir ofta så med barn. Man får ingen tid till förhållandet.
Att få mindre tid med varandra kan väl inte komma som en överraskning. Mitt uppfattning av det som Johanna har skrivit om sin graviditet och sitt moderskap så har allt varit jobbigt, men det tar inte ifrån henne rätten att vara ledsen.
Att få ett barn ihop blir som ett extremtest av förhållandet.
Med sömnbrist, sparsamt umgänge med andra vuxna, obefintlig egentid, mycket VAB, höga ljudnivåer etc etc så kan varenda liten konflikt bli väldigt stor. Det blir också extra tydligt om någon part inte bidrar till hushållet. Det extraarbetet i hemmet man inte ens tänkte på att man gjorde, har man inte längre ork att göra. Därför många upptäcker att de lever ihop med en mansbebis.
Detta tänkte jag med på. Tror att många naivt tänker att ett barn kommer stärka och förbättra en relation, men det är nog oftast tvärtom tyvärr. Det är tufft att ha en bebis eller ett småbarn och bråk och sömnbrist tär så mycket på en. Aldrig bråkat så mycket med min man som när vi fick vår bebis. Och då är vi ett sånt par som annars bråkar typ 1 gång var 6e år…
Jag var flera gånger väldigt nära på att ge upp och bryta upp med min man, när det var som tuffast med våra två barn. Och då kände jag ändå hela tiden att han är mannen i mitt liv.
Till slut gick vi på något sätt in ett gemensamt krisläge-tänk med fokus på att bara klara av vardagen. Inget mer. Bara överleva någorlunda. Vi tog oss igenom det och allting är så mycket lättare när yngsta är 7år.
Antagligen hade vi tur som ville och lyckades hålla ihop, men jag vill också gärna tänka att vi är bra på att samarbeta när det verkligen behövs.
Förstår det. Jag tror inte man behöver ha en dålig relation i grunden för att bråka mycket under småbarnsåren. Det är bara så mycket irritation och frustration som byggs upp och det är lätt hänt att man tar ut det på sin partner. Klokt att hålla ut när det egentligen inte är relationen som skaver!
Låter hemskt! Att livet ska va krisläge och hålla ut.
Ja tyvärr är ju livet så, är det inte småbarnsåren så kanske det kommer något annat, även i ett krisläge finns lycka också, det får man inte glömma. Att springa iväg är inte alltid det bästa man kan göra (även om det kanske är det) och det finns aldrig några garantier att det blir bättre på andra sidan. Är man väldigt ung kanske något år av krisläge kan kännas som en evighet och hela livet men som sagt, tillsammans med små ljusglimtar och vetskapen att det med största sannolikhet blir bättre är det ju över på ett ögonblick sett till hela livet!
Fint skrivet!
Eller så låter man bara bli och fortsätter ha ett nice liv och förhållande 😄
Det där låter ju fruktansvärt, även om det ”bara” (inte så bara) är några år.
De allra flesta som skaffar barn anser väl att livet med barn är nice – Även om just småbarnsåren är tunga. De innehåller också många av de absolut finaste ögonblicken jag haft i mitt liv. Men det inte sagt att livet inte kan vara fullt och nice även utan barn, förstås. Men det är ju mycket i livet man får kämpa lite med för att nå målet.
Ja det får man hoppas, men det låter ju verkligen inte som det 😄 Vet tyvärr några som inte känner så. Därför är det så viktigt att man vet om hur det kan bli och känner att man verkligen vill det, the highs and the lows liksom.
Alltså ja visst, jag tycker att det är jättebra att man pratar mer om att skaffa barn som ett alternativ och inte som en självklarhet. För det finns såklart folk som kanske inte hade valt barn, om det inte varit en så stark norm kring det.
Menade bara att ”ha det nice” och ”skaffa barn” inte nödvändigtvis är motsättningar, bara för att det inte är nice exakt hela tiden (för det är det verkligen inte haha).
Många saker i livet är tuffa samtidigt som de är önskvärda. Att göra karriär är också väldigt tufft men ändå något många vill och samtidigt som det är en kamp är det också en kul utmaning som ger stimulans och stolthet… 🙂 Så känner jag både angående barn och karriären. Tuffa stunder men också så givande samtidigt. Att bara göra sånt som är ”nice” låter inte ett dugg utvecklande för mig.
Man är olika… Vill att livet ska vara roligt och harmoniskt.
Få karriärer är sådär tuffa så man offrar sin relation..
Nej men något offrar man alltid om man vill utvecklas och förändra sitt liv. Jag har lagt mycket energi på min karriär vilket gjort att jag ett tag drog in på social tid med vänner. Man kan inte göra allt samtidigt så vissa val och prioriteringar uppstår för de flesta. 🙂
Så ser mångas liv ut – även utan barn. (Ja, det är lika hemskt för det).
Tror också kontrasten mot graviditeten kan bli så stor, ofta behöver ju partnern steppa upp lite då, dessutom finns det ett tydligt mål med hela resan, mycket uppmärksamhet och helt enkelt allmänt positivt. Sen kommer bebisen och allt skakas om men det är man ju på ett sätt beredd på, ett nytt typ av liv. Men sen blir det vardag och tyvärr kan nog skadan som orsakas där om det blir riktigt illa göra att det aldrig kommer funka igen. Om man zoomar ut lite så blir det ju dock en otroligt kort tid av ens liv. Kan man ta sig igenom utan att såra varandra så kommer ju barnen växa upp och helt plötsligt vill de hänga med vänner i timmar, gör sig i ordning själva på morgonen och tar sig till skola och aktiviteter själva, sen flyttar de hemifrån.
Förstår helt klart de som blir upprörda när det inte blir som de tänkt sig dvs får ha barnen på halvtid. Även om man såklart måste göra det bästa av situationen om det nu blir så och såklart inget fel att även njuta av det om man känner så. Men som sagt, tycker inte man ska förminska sorgen heller, när en kort period av ens liv som blivit helfel påverkar livet så pass mycket ändå.
Ja det är nog sant. Jag hade en enkel smidig graviditet så var ett rätt så rosigt skimmer runt oss, vi såg så mycket fram mot att bli en familj. Obs vi har det bra men jag vill hävda att det är supersvårt att förbereda sig för bebiskaoset! Jag hamnade i typ baby blues första veckorna hemma och grät typ 20 timmar per dygn så var inte så jättelätt att ha att göra med faktiskt. Det var en enorm omställning helt enkelt. Att få barn är så roligt men också så jobbigt. 🙂
Fast så himla länge lever vi inte. Åren då barnen tar stor del av ens tid är en relativt stor del av livet, särskilt om man ser till den delen av livet då är man är vid god vigör. Alla blir inte 90 år heller.
Ja det förstör ofta förhållandet, sett det så många gånger.
Förlåt men ”avdjupsgrund” var ju jättekul😂
Det var det verkligen XD
Ett lite mer modernt tryckut…
Har du ens försökt förstå?
Måste man förstå allt?
Nä, men om man är en sådan som säger att det är såååååå svårt att föööörstååååå.
Då tycker jag att en rimlig motfråga faktiskt är ”Har du försökt?”
Man behöver inte förstå precis allt. Men i alla fall jag tycker att man ändå kan försöka sätta sig in i andras omständigheter. Tror att de kallar det för empati 😉
Jag var med i en mammagrupp på FB förut där folk seriöst skiljde sig från sin partner pga de ville ha fler barn men partnern sa nej. Ifrågasatte det, för det innebär ju att man får mindre tid med ens befintliga barn under deras uppväxt, till förmån för eventuella framtida barn? Men då var jag en mammaskammare 🫠
I dessa fall brukar ju bara meningsskiljaktigheterna om antalet barn bara vara katalysatorn. Det brukar finnas mycket annat under fasaden som utomstående inte har insyn i som gör att man tar det beslutet.
Sett samma i en mammagrupp. Hon hade dessutom redan 5-6 barn. Hon undrade om det var för sent att hitta ny partner vid 35 års ålder. Alltså lycka till att hitta en vettig man som vill skaffa barn med en nyseparerad som redan har 6 ungar…
Otroligt många vansinniga mammor i dessa grupper….
Väldigt mycket ”vi har 3 barn, alla har ADHD, min man har spelskulder och är otrogen, huset vi hyr har husbock, jag har depression och är utmattad, tre hundar med beteendeproblem och i konflikt med hela släkten, blev just arbetslös – och så kämpar vi med ivf för att då en liten fyra!”
Så känner man själv att man knappt har tid nog för sina egna två barn trots stabilt liv i övrigt? Jösses. Energin med vilka en del tar sig an livet alltså.
Haha exakt så! Och så blir de ivrigt påhejade av andra mammor som säger att ”allt löser sig, man ångrar aldrig ett barn!” Oavsett hur extremt ansträngande situationen än är.
I ”min” mammagrupp var det en mamma som skrev för ett år sedan om att han blivit oplanerat gravid med barn nummer 9, maken ville abort men hon behöll mot hans vilja för ”han kommer älska barnet när det väl är fött!”. Nu skriver hon om hur hon ska klara sig ekonomiskt efter skilsmässan som föräldraledig med lägsta föräldrapenning och nio barn att försörja på halvtid… hoppsan!
Det är ofattbart verkligen, att man väljer att skaffa den mängden barn om man inte har en _extremt_ god och stabil ekonomi. Och då menar jag sparpengar så att man kan leva på avkastningen typ, så att man har råd att bli av med jobbet eller bli sjukskriven tex.
Har en syster som är typ precis så. Liksom exakt den situationen minus man med spelskuld och otrogen samt minus IVF och plus ett barn med mycket värre problem än ADHD. Och med tillägg att hon höll på att stryka med (på riktigt) vid förlossningen av barn 4, ändå valde att bli gravid en femte gång och höll återigen på att dö i femte månaden, barnet klarade sig inte. Hon sa då att hon aldrig skulle försöka få mer barn…spola fram 1.5 år – gravid igen. Höll återigen på att dö under förlossningen. Vid den sista förlossningen blev de tvungna att ta bort livmodern för att rädda henne, och jag förstår att det här låter så fucked up, men är glad att de gjorde det så hon inte kan få fler barn. Hon skulle med största sannolikhet inte ha slutat och extremt stor risk att hon skulle dö nästa gång.
Kommer aldrig fatta det.
Varför förutsätts det att det är så hemskt med ett uppbrott? Det finns lyckliga slut också. Ibland räcker inte kärleken till och så är det bara.
Eller hur, känner inte att det är det absolut jobbigaste som finns. Skitjobbigt säkert med barn ja men tycker nog dödsfall är värre.
Jag får mest panik över att inte se mina barn på flera dagar, all tid man tappar i så låg ålder… är själv skilsmässobarn och saknade alltid antingen min mamma eller min pappa något otroligt.
Eller så ser man det positivt. Skulle tycka det var jätteskönt med varannan vecka utan barn.
Gud så får man ju bara inte tycka… 😂😂
Jasså? Varför? Finns flera som faktiskt uppskattar den friheten och flexibiliteten det ger.
Åh jag var sarkastisk…
Inte nödvändigtvis! Ett par jag känner adopterade ett barn som visat sig vara svårt autistisk och extremt krävande. Genom skilsmässan får de en veckas andrum varannan vecka och det betyder enormt mycket för att de ska orka.
Fy fan. Tänk att samhällsstödet är så svagt i dessa situationer att par måste skilja sig för att orka leva överhuvudtaget. Man blir inte direkt mer sugen på att skaffa barn när man hör sånt här.
Ah ok 😄 Men vaddå, det är inte ok enligt många eller?
Nej det får man väl inte säga högt hehe
Gud vad larvigt. Mammamaffian…
Nej inte får man heller säga högt att man vill vara med sina barn jämt och att tänka sig att vara borta ifrån dem hela veckor skulle vara fruktansvärt. Då är man en mamma som bara gett upp sitt ”eget” liv och gått in i mammarollen. Så det är svårt att göra rätt, man får gå på sina egna känslor och instinkter och strunta i vad andra säger
Det tyckte jag… Och är ingen dålig människa för det. Visste att barnen hade det fint hos sin pappa.🥰
Men får du inte panik över att leva i ett vänskapsförhållande med din partner tills barnen flyttar hemifrån? Att ha intimitet och vara sexuell är ofta väldigt viktigt för en vuxen människas välmående. Min självkänsla skulle nog dö om jag och min man började leva ihop som kompisar.
Fast alla tycker inte det är så viktigt med sex, särskilt om det rör sig om tillfälliga pauser. För mig känns det självklart och inte alls jobbigt att ta en paus från sex under de åren jag och min man har småbarn och fokuserar på att få vardagen att fungera (och min man håller med ja). Jag sätter mycket mer värde på lojalitet, samarbete, humor, omtanke, familjeliv än passion och sex.
Oj, ”paus” från sex? I flera år?! Låter inte värt.
Framförallt känns det som att det blir svårt att senare återgå till sex efter flera års paus och ”kompisrelation”. Då kanske man pratar i termer som ”vi har vuxit ifrån varandra” osv. Så kände jag med mitt ex och då hade vi inte ens barn. Vi var vänner i vår relation, men jag hade ingen lust att ha sex med honom, och då kände jag att det inte var värt att fortsätta.
Det Alicia ganska tydligt poängterar är ju att folk är olika. För henne och hennes man känns det uppenbarligen värt det, och det är ju inte säkert att de har svårt att hitta tillbaka till sexlivet alls. Sen finns det ju de som lever i romantiska relationer med väldigt lite sex också, folk har olika högt driv och olika lust, för vissa är det viktigare än för andra. Och för de allra flesta går det väl i perioder liksom.
Ja precis, jag prioriterar annat över ett ”hett sexliv”. Ibland väcks lusten och vi är sugna på att ligga men som ett brev på posten börjar så klart bebisen skrika efter mat exakt då. 😉 Då går det liksom inte att göra annat än att gå till bebisen. Inget konstigt. Kommer en tid när vi har mer tid för varandra igen. Är bara väldigt glad att min man också prioriterar familjelivet och inte kör någon sur mansbebis-grej bara för att han inte fått ligga på några veckor.
Tror det är olika. Nu har inte jag och min partner haft så att vi haft långa tider med paus från sex, men om det kom till ett val mellan att leva i en kompisrelation utan sex några år men med barnen eller att skilja sig för att hitta någon annan att ha sex med men leva separerad från barnen så skulle jag nog välja kompisrelationen.
Japp, samma här.
Det behöver inte vara en kompisrelation för att man inte har sex. Man kan kyssas, gosa, kramas, sova sked nakna och annat som man inte gör med kompisar. Finns fler Saker än sex som gör att man
Känner sig som mer än vänner:)
Nja det där är ju väldigt individuellt, stundtals är det mkt mer viktigt för mig att fokusera på jobb/karriär t ex och så får förhållandet lida lite.
Någonstans måste man ju offra lite, exakt hur mycket, hur länge och vad beror ju på en själv och partnern såklart. Gillar inte tanken på att leva i kompisrelation och sedan separera när barnen är större, ger en väldigt konstig bild mot barnen men under den allra tuffaste tiden (man får ju inte glömma att många dessutom är i början av sin karriär också, man kanske flyttar och renoverar osv) kanske det underlättar att ge lite space istället om man går varandra på nerverna. För oss var det snarare intimitet som gav små stunder av att faktiskt vara ett par men som sagt, är ju individuellt.
När det är barn inblandat så skulle jag säga att alla uppbrott är hemska. Att man mister så mkt tid med ens barn.
Det är min stora sorg. Att efter skilsmässan inte vara delaktig i deras vardag varje dag, få se och höra vad de lärt sig utan får vänta tills det är min vecka. Eller ännu värre när någon av dom ringde och grät och ville komma till mig och inte vara hos pappa. Man vill bara säga ”självklart kommer jag och hämtar dig” men måste vara vuxen och ge pappan en chans, ringa honom och säga att barnet är ledset på sitt rum nu, kan du gå dit och trösta.
Dagens ”unga” ger upp för lätt, fattar inte varför man ska skaffa barn och sen bara ge upp… är ju så i typ hela influenser världen många är så lyckliga och skaffar barn och sen tv-området senare (dvs när livet allmänt blir lite tuffare med en två åring) nä då ger man upp på sin relation… väx upp och ge era barn det dom behöver!
Är det verkligen ett nytt fenomen att folk med små barn skiljer sig? Jag växte upp på 90talet. Var och varannan unge i området hade skilda föräldrar och på den tiden var det vanligt att bo varannan helg hos sin pappa. På den delen verkar det åtminstone ha blivit bättre, måste ju vara mer ovanligt med varannan helg nu.
Tycker ändå ens klasskompisar var äldre än 2 år när föräldrarna skiljde sig
Jag, född 89, var 6 månader när mina föräldrar skiljde sig
Hmm jag vet inte, kanske var speciellt där jag växte upp då. Mina skilde sig när jag var 4, det var liksom inget konstigt eller udda där.
Min syster var 1 år när mina föräldrar skiljde sig, född 1991
Folk skaffar barn för fort och lättvindigt ofta också. Men det är inte nåt nytt.
Ja verkligen. Minns Malin Åkerman när hon och hennes före detta man skaffade barn för att reparera förhållandet. Tog slut typ 6 månader senare.
Jättedum idé ju.
Tillhör Malin Åkerman ”dagens unga”? 46 år?
Dagens medelålders/ gårdagens unga?
Var bara en tanke jag hade. Lägg inte så mycket krut på det.
Är Malin Åkerman 46???? Herregud vad dricker hon för vatten
Hon dricker myyyckeeeet vatten
Eller är det så att vi bär på trauman pga våra föräldrar försökte hålla ihop för länge? En barndom som kantas av bråk, tjafs och liknande är det väl ingen som vill föra vidare.
Jag växte upp med föräldrar som, tyckte jag, bråkade om allt och jag såg aldrig någon kärlek mellan dom och så många gånger tänkte jag: varför skiljer dom sig inte bara. Jag hatade att vara i det.
Det var absolut ett skäl att jag valde att skilja mig när jag och min exman trots ett år av terapi inte hittade tillbaka, mina barn ska inte behöva uppleva det jag upplevde.
Du har ett stort hjärta❤️
Sunt och fint tycker jag! Seglivad myt att barnen ALLTID mår bättre av föräldrar som håller ihop.
Håller med. Beror helt på hur föräldrarna sköter detta. Mina föräldrar är skilda och har inget minne av att de varit tillsammans. De har aldrig pratat illa om varandra, de har firat studenter ihop och min pappa gav alltid min halvsyster presenter/julklappar. Dyra presenter gav de ihop.
Så har mina föräldrar, som separerade tidigt, också alltid varit. Väldigt respektfull och vänskaplig relation trots att de bröt upp av ganska tuffa anledningar. Det satte en fin standard för hur man hanterar relationer och beter sig mot andra människor!
Det beror ju lite på vad man menar med ”unga”. Folk i 50-60 års åldern är väldigt bra på separationer de med. Om du ser till kändisar (där Bladh ingår) är det väl typ inga par som håller i den åldern? Däremot finns ju en äldre generation med annan kultur.
Min farmor, född 1917, och min farfar, född 1904, skiljde sig på 50-talet, efter de fått sju barn tillsammans.
Min pappa och han syskon var långt ifrån ensamma om att ha skilda föräldrar.
Eller så är det så att han tröttnade på att hon fläkte ut precis allting på sociala medier? Det har ju varit ganska tydligt att han inte riktigt delat hennes glädje i att dela med sig av allting.
Jag tror 100 procent detta var anledningen. Man har kunnat höra honom muttra irriterat i bakgrunden på flera videor. Han ville väl inte ställa upp på Johannas skådespel längre.
Alltid jobbigt med separation, men mer jobbigt här eftersom hon inte verkar ha en stadig inkomst? Lite pengar från bok, artiklar, samarbeten osv men tufft att få ihop till en egen bostad på det? Jag hoppas att det går bra men jag förstår inte hur influencers orkar hustla 24/7 för att få ihop en rimlig lön med stökig skatt & moms. Så tacksam för min fastanställning.
När vi fick småbarn i vår relation så läste jag en kommentar som fastnade och som vi båda i denna relation levt efter ”att göra stora beslut om separation under småbarns-år är som att göra ett beslut på storfyllan”
Man är ju verkligen inte sig själv ännu. Det tar tid att hitta sina nya roller i relationen och familjekonstellationen som blivit, hoppas någon som läser detta som har det tufft hemma just nu kan hitta lite tröst och hopp i att dom första åren med ny bebis är inte bara rosenskimrande, men för den sakens skull ska det inte vara ett rent helvete heller ❤️
Ibland tänker jag, att influencertrenden med bebis och bebisrum etc etc är farlig; den målar upp en perfekt bild av att vara gravid och ha bebis och allt är så fint och rätt färger och romantiskt. Visserligen visar några av dem upp de jobbiga sidorna med, men jag tror många skummar förbi den biten. Man ser dessutom inte alls lika mycket influencerinlägg om lite äldre barn – bebisen är liksom det attraktiva, men sen får man ett förskolebarn och ett barn som ska till skolan och en tonåring och … Den biten ser man sällan i inläggen.
Att ha barn är inte content.
Obs! Lägger inte någon vikt i deras beslut att separera.
Jag och min sambo har haft en regel att man inte får göra slut så länge ett barn är under 2 år – för småbarnstiden ÄR tuff! Har för mig känts skönt att vi pratat ut om det innan. Men att göra slut har iof aldrig varit på tal så har inte tagit vårt avtal till sin spets
Man ska ju inte stanna kvar i en relation bara för att heller. Speciellt om man mår dåligt av relationen.
Nej, en förutsättning för detta är ju så klart att man har en bra relation från början och önskar vara kvar i den i framtiden. Om man är tillsammans med någon som gör att man mår dåligt i relationen så har jag svårt att tro att man inte såg dessa tendenser redan innan barn, och då skulle jag inte göra denna dealen. Men jag älskar min partner och jag vet att han älskar mig, och att vi har förutsättningarna för att ha skitkul tillsammans i framtiden, och då vill jag inte att sjuka barn och noll sömn ska vara en avgörande faktor för beslut vi tar om vår framtid.
Vi har samma regel! Funkade bra för oss med ettan, känns ännu viktigare nu när vi ska ha nr 2.
Samma här! De första två åren per barn håller man ihop även om man är bittra ovänner!
Det var tur att vi gav et löftet efter barn nummer två, helvete vad i kom i osynk och det visade sig först när barnet var 1.5. Men sen vips en dag så var det som att vi aldrig bråkat!
Var livrädd att hamna där igen med sista barnet men då var vi för gamla för att orka bråka, och kanske för rutinerade hahah
Vad händer om någon bryter mot regeln?
Död å begraven på studs.
Det blir ett bra underlag för en separationsbibel för självständiga kvinnor!
Exakt vad jag tänkte. När barnet slutar amma är det ju perfekt att Johanna har något annat att nischa in sig på.
Jag blev lämnad med en planerad ettåring för att pappan när barnet väl var där ”inte tyckte det var kul med familj”… Man vet aldrig vad som kommer ske så försök att inte döma andra. Vi har råd levt ihop i sex år och precis köpt en ny lägenhet två månader innan barnet kom till världen. Där satt jag.
Intressant att det oftast är pappan som känner så, som känner sig instängd och begränsad … och lämnar. Hur ofta hör man mammor som gör så? Det händer säkert men är väldigt ovanligt. Pappan tycks ha en valmöjlighet som han tydligen ofta utnyttjar.
I kombination med att det oftast är MAMMAN som är instängd och begränsad 🙄
Samtiden. Att så många ger upp för att livet blir så jobbigt när man skaffar barn.
Nu kan hon normalisera ”varannan vecka livet”, skönt!