Klara “Tanby Klara” Elvgren väntar barn nummer två med sambon Jhon, och öppnar nu upp på Instastory om sina dubbla känslor inför att bli tvåbarnsmamma.
I det första inlägget skriver Klara att hon och kulan ska gå och sova, men att det finns någonting hon vill ventilera med dem först:
Så fort jag längtar efter den lilla i magen, el som nyss när jag & Jhon stod i badrummet o pratade om den lilla i magen hahaha, så får jag skuldkänslor mot Ivy. O det känns typ som att jag är otrogen mot Ivy!?!!! 😭💔 o det enda jag då vill är att springa till Ivy o säga ”JAG LOVAR IVY, jag kmr inte älska ngn annan än du” 😭😂
Snälla säg att ngn tänkt el känt såhär??? 🥺🥺
Det här verkar vara en ganska vanlig känsla, i alla fall om man ska tro de dm:s som Klara postat, och jag förstår det. Jag höll på att gå under av dåligt samvete när vi pratade om att skaffa en valp efter att vår lilltjej Selma fick somna in, bara fyra år gammal.
Så här skriver i alla fall Klaras följare, någonting som verkar ha fått henne att känna sig lite mindre ”hemsk” och ensam.
En följare skriver:
Jag har precis fått mitt andra barn och känner precis så här. det tär på mig inifrån.🥺🥺”
Klara svarar:
NEJ ASSÅ GÅR SÖNDER! JAG VILL INTE VARA OTROGEN!!! 😭💔😂
Den sista bilden föreställer ytterligare ett dm, men lite längre text:
Alltså exakt det här!! ☝️ jag har en 1,5-åring hemma och fick mitt andra barn för en månad sedan. Det absolut jobbigaste är känslan av att inte räcka till för mitt äldre barn. Varje gång han somnar bryter jag ihop i tårar, för jag känner mig så otillräcklig. All min tid går åt till bebisen, och när jag ser mitt äldre barn sitta och leka ensam medan jag ammar, och han ser så övergiven ut, krossas mitt hjärta i tusen bitar. Det har varit den absolut tyngsta prövningen hittills med två under två 😢😢💔💔”
Klara svarar:
Ärligt, jag kmr inte klara av det här 😭 Ivy är MITT ALLT 😭💔 Tänk om inte känslan släpper????
Förhoppningsvis känner Klara och andra i samma situation sig lite lättare när de delar sina känslor och ser att de inte är ensamma.
Föräldrar som får fler än ett barn kan ofta känna sig otillräckliga, särskilt när det kommer till att ge uppmärksamhet och kärlek till det äldre barnet medan de tar hand om en nyfödd. Detta är en vanlig upplevelse som delas av många mammor.
En undersökning av MåBra – visserligen från 2014 – visade att uppemot hälften av Sveriges föräldrar anser att mammor och pappor oroar sig mer idag än tidigare generationer, och att det är anledningen till att benämningen ”curlingförälder” dök upp på allas läppar.
Siffrorna kom visserligen från en ny undersökning som Philips AVENT, tillverkare av bland annat bröstpumpar, nappar och nappflaskor, låtit ta fram inför sitt 30-årsjubileum, så inte statistiska centralbyrån alltså. 🙂
Oroar sig dagens föräldrar mer än vad våra egna gjorde?
Förmodligen, skulle jag säga….för herregud, vad vi tilläts härja omkring utan varken hjälm, skydd eller säkerhetsbälte.
Föregående inlägg 
Jag har barn som är lika gamla som Klara, och ja, vi kände samma oro då också men jag hade inte förmånen att veta att det är rätt så vanligt
Har så svårt för att läsa dagens skriftspråk där människor som trots att de har massor med följare inte ens IDS skriva ut orden normalt.. i sin helhet. Ser framför mig hur flunsornas barn i skolåldern kommer att vara ännu sämre på att stava, skriva och uttrycka sig så att det knappt kommer att räcka till betyg i svenska.
Får ont i ögonen av idiotiska förkortningar som till exempel ”kmr”.
Suck! (Nope, är inte 85 år. Bara trött på imbecilla influensor!!)
Blir så glad varje gång jag ser ordet ids användas i skriftspråk. Ett av svenskans topp tio bästa ord. Får man fråga var du bor/kommer ifrån? /En från Tornedalen.
Är det dialektalt alltså? Aldrig reflekterat över det. Är inte ts men en norrbottning som ofta använder ids. Vad säger man söderut då? Det är ju inte synonymt med orka heller utan något annat.
Stockholmare, säger också ids.
Det gör värmlänningar med:)
Jaså? Jag kommer från Norrbotten och har bott i Stockholm i många år, och flera jag pratat med har inte en susning om vad man menar, andra har vetat på grund av att de hört det förut, men de har inte varit en del av deras egna vokabulär. Kanske kan några stockholmare du pratat med ha snappat upp det från familj, vänner eller bekanta från Norrland och börjat använda det, varpå du inte reflekterat över att ordet kan vara ”lånat” (varsågoda att använda det så mycket ni än önskar! Haha).
Nej, det är inte dialektalt.
Orka! Sa ungdomarna för några år sedan. Men det betyder väl samma, ungefär.
Nej det betyder inte samma
Jag tror allt att det är dialektalt. Jag kommer från västkusten och hade aldrig hört ordet förrän jag träffade min norrländska sambo.
Hej! Född och uppvuxen i Norrbotten, bor i Västerbotten!
Ja, visst blir man glad när människor värderar riktiga ord.
Min farfar använde ofta ordet ”besynnerligt”. Det hör man aldrig numera.
Språk utvecklas och har alltid gjort. Det språk din farfar använde hade inte generationerna innan honom tyckt var ”riktigt och ordentligt”. Det har alltid varit bättre förr.
Regression av språket är *inte* en utveckling!
Besynnerligt att du inte hör det så ofta. Det är ju ett helt vanligt ord. Det i går i min vardagliga vokabulär och jag hör det även lite överallt.
Jag med!
Jag tänkte samma
Precis vad jag tänkte. Att de inte förmår skriva korrekt, pinsamt.
Är nog mest för att man inte har obegränsat antal tecken? Man tvingas till förkortningar för att få med allt man vill
Tror nog att de trots obegränsat, skulle skriva lika illa.
Kan tyvärr inte känns något med henne alls eftersom hon skriver så fruktansvärt illa.
Vänd på spegeln 🙂
Så du ser dig själv menar du?
Känns verkligen inte som att det största problemet idag är barn som har vuxna runt sig som bryr sig för mycket (curlar).
Nej snarare att de är ouppfostrade
Curlade barn blir ju tyvärr ofta odrägliga snöflingor.
Odrägliga snöflingor känns ju mer som barn till föräldrar som är slappa, inte orkar ta fighten en endaste gång utan låter barnen diktera hur allt ska vara tills det för barnen MÅSTE vara enligt deras villkor alltid, överallt. Dvs inte föräldern som inte vågar låta barnet cykla till kompisen utan skjutsar istället. De barnen kanske blir lite efter istället, dvs senare med att lyckas göra saker själva och sämre självförtroende i situationer att fixa sin egen mat osv. Alltså att en curlingföräldrar mest är en orolig förälder som vill sitt barns bästa och hjälper lite för mycket medan de där odrägliga barnen egentligen inte har curlingföräldrar utan helt enkelt slappa föräldrar.
Eftersom curlingföräldrar ofta oroar sig för att barnen ska bli ledsna och besvikna har de ofta svårt att sätta gränser för sina barn.
E, håller helt med dig
Vilket är det största problemet?
Motsatsen.
Föräldrar som stirrar ner i sina mobiler. Är livrädda för att missa vad andra gör, tycker och säger. Hänga med i alla trender mm
Barn som har föräldrar som inte bryr sig alls kanske. Eller barn som har föräldrar som är rent skadliga. Mycket värre än de barn som har föräldrar som bryr sig för mycket skulle jag säga.
Eller hur. Jag känner inte alls igen att föräldrar bryr sig för mycket, det skulle väl vara att de curlar isåfall och det gör de ju på många sätt för sin egen skull. Idag jobbar många föräldrar heltid för att de vill och inte för att de måste, bara en sådan sak. Kan knappast vara att se bort från sina egna behov och sätta barnet främst. Allting ska också ursäktas med ”så länge mamma och pappa är glad så är barnet glad”. Bullshit.
Jag har sett mammor som curlar så mycket att pappan tar stora kliv bakåt. Kanske för att han inte får utrymme eller att hans sätt inte ”godkänns” av mamman. Det är att curla för mycket tycker jag.
Både mammor och pappor curlar, det är ingen genustävling. Papporna får väl försvara sig i sådana fall och säga ifrån.
Jag anser att i de situationer där kvinnan har ett kontrollbehov över föäldraskapet, måste hon släppa fram, på samma sätt som män måste släppa fram kvinnor i mansdominerade rum istället för att premiera varandra. Håller med om att curlande är genusöverskridande, men skillnaden är väl att en kvinna som är kontrollerande håller trumfkortet just när det gäller barnen. Hon har samhällets godkännande att kräva att få bestämma på ett annat sätt än barnens pappa har. Är pappor kontrollerande på det sättet är det för att han är en kontrollerande person, men mammor tillåts, kanske till och med förväntas, anse att deras sätt är det rätta. I de fallen tycker jag det är helt rimligt att lösningen är att mamman måste backa.
Med det sagt, självklart inte på bekostnad av barnet – de fall där pappor är rent inkompetenta och/eller slarvar på ett sätt som barnet blir den som lider av, kan man inte som mamma förväntas vara okej med att ens barn far illa för att pappa ska ”få lära sig”.
Vi fick inte åka bil utan bälte eller cykla utan hjälm på nittiotalet herregud.
Men när vi växte upp blev inte barn rånade eller knivhotade heller…
Vad fint det var på 90-talet, då. När jag växte upp på 70-talet var det inte ovanligt att barn blev både rånade och knivhotade av andra (etniskt svenska) barn. Hände ännu värre saker också. Och jag är uppvuxen i ett lugnt område i en mellansvensk stad. Märkligt ändå, när allt elände tydligen började 2015…
*mellanstor stad
Sluta. Det var inte vanligt. Testa att slå upp en tidning från 70-80 talet i ett arkiv så ser du nog skillnaden. Att någon blev mördad var en stor händelse, idag knappt en notis. Självklart fanns våld bland barn då också, men att påstå att det var vanligt är ju bara världsfrånvändt.
Medialandskapet har förändrats en del på 50 år, så även rapporteringsmöjligheten av statistik.
Lol
Skillnaden var att det inte blev rubriker av det på den tiden. Idag blir ett skolgårdsslagsmål rubrik, det blev det inte då.
En annan anledning till att folk målar upp sin barndom som en idyll är att de var barn då och inte informerades om otäcka saker som hände. Det är väl inte speciellt vanligt nu heller att mord, rån och våldtäkter är samtalsämnen vid en barnfamiljs frukostbord.
Sasha, läs fakta innan.
Det dödliga våldet har MINSKAT sen 90-talet:
”det totala dödliga våldet i Sverige är på lägre nivåer nu än under 1990-talet, enligt en kartläggning från Polismyndigheten”
Va det tycker jag inte stämmer. Är senaste 15 åren våldet blivit värre. Innan var ju nästan idyll.
Jag är född på 70-talet. Jag har varit utsatt för våld utifrån min hudfärg. När jag var 5 år marscherade nazister öppet i staden jag bodde i då. Det kastades ägg på mina föräldrars hus. Blev hotad med kniv. För mig var det då ingen idyll.
Att det även hände då betyder ju inte att det hände i samma utsträckning som idag.
Vilken stad?
Varför hålla på att tycka och känna kring sånt här? ”Jag såg inget sånt på 90-talet”, ”Det tycker inte jag stämmer” osv. Det här är ju ren statistik. Det finns svart på vitt vad som stämmer och inte. Finns liksom inget utrymme att ”tycka” att det var si eller så på 90-talet.
Var bodde du? Är uppvuxen 80/90 tal och jag hörde aldrig om sånt
Struntprat! Blev rånad som liten på ön jag växte upp i utanför Stockholm. Det var två män i 20-årsåldern som gav sig på min vän och mig. Ja, alldeles vita män…även om det inte är det du ville höra i din rasisthjärna! Vi har alltid haft problem med kriminalitet som bl.a. har tagit sig i uttryck i form av våldtäkter och rån i det här landet.
Jo men så kände jag nog, som att jag redan hade det bästa barnet men ändå skulle ha ett till, som att det första inte vore tillräckligt. Konstig känsla men den försvinner.
Svårt att mäta oro jämfört med tidigare generationer. Kanske är det vad man oroar sig för som ändras också. Men generellt så är det väl bra att vi har mer kunskap och kan undvika saker som onödiga skador eller att skada barnen mentalt under deras uppväxt. Är ju lätt att säga att det gick bra ändå men de det inte gick bra för finns ju inte här och kan berätta. Sen kanske en del barn blir allt för begränsade och en del föräldrar går under av oro och press men förhoppningsvis är det inte majoriteten.
Samtidigt skiljer vi oss mer än någonsin, och vi är ifrån våra barn mer än tidigare. Jag tror att vad som anses som skadligt för barn också har förändrats.
Nja, papporna är nog mer närvarande idag i alla fall.
Jämfört med när är vi ifrån barnen mer nu? Tycker mig ha läst att den generation som nu får barn värdesätter familjen över karriär på ett sätt som deras föräldrars generation generellt inte gjorde. Nu är ju hemmaarbete attraktivt tex just för att kunna få mer tid med familjen, osv.
Jag tänker att det är mycket datenights, tjejweekends, egentid och träning nu jämfört med för 30 år sedan. De med skilda föräldrar träffar inte ena föräldern 50% av sin tid. Det är som att så länge barnet är med ena föräldern så räknas det inte att den andra är borta.
Är det verkligen så bland de som inte är influensers då?
Ja det tycker jag absolut. Om man helst vill vara med sina barn har man ”tappat bort sig själv”, man ska vilja umgås med partner och vänner utan barn. Annars vårdar man inte sina relationer utan har helt gått upp i mammarollen.
Du utgår från flunsor tror jag.
Nej varken jag själv eller någon av mina vänner är influencer
Håller med dig. Det är fokus på egentid på ett sätt som det inte var förr. Det är som att många föräldrar tycker att sina behov är lika betydelsefulla som barnens. Det finns ingen självklarhet i att när man blir förälder är man inte längre första prioritet.
Det är väl ganska stor skillnad på att vilja ha egentid ibland och att anse att man är första prioritet framför barnen.
Hon borde vara mer orolig över hur detaljerat hon pratar om den gången hon blev gravid med andra barnet. Bokstavligen detaljerat.
Jag tror att mycket handlar om att skapa content, som de så fint kallar det i influencer-världen. Jag tror att när vi växte upp hade inte våra mammor den förmånen att leva ett så glassigt liv som många av dagens mammor gör. Så deras tankar upptogs inte av ”otrohet” mot sitt eget barn. Det är bara så jag tror.
Vet inte riktigt vilken generation du syftar på. Men jag föddes på 80talet och min mamma har berättat att hon var orolig för att hennes kärlek liksom inte skulle räcka till ett till barn. Men så kom jag och hon märkte att det visst räckte. Men då blev hon orolig för att min äldre syster fått mer uppmärksamhet som spädbarn än vad jag fick. Jag fick lite mer bara hänga med på armen när min äldre syster drog iväg på något. Nu var min mamma ung när hon fick oss. Om det spelar någon roll. Men jag tror att mammor har känt oro i alla tider. Jag tror det hör till.
Oj, borde ha läst igenom innan jag postade. Blev rörigt. Men ja, ni fattar säkert min poäng 😅
Jag minns nu när jag läser ditt svar att min svärmor sa så när jag väntade mitt andra barn. Jag fattade inte vad hon menade, men så skaffade/fick hon bara sin son och överöste honom med mammastolthet. Hon fattade helt enkelt inte att det gick att dela vidare på kärleken och stoltheten. Inte förrän min tvåa föddes, då blev det självklart.
Kan inte relatera alls till sånt här trams. Det känns som det kommer från nerviga förstagångsmammor som tror att deras små barn är gjorda av äggskal. Barn möter olika utmaningar och livssituationer hela livet, att få syskon är en av dem och är man bara en sunt tänkande och kärleksfull förälder så finns ingen anledning att leka dramaqueen.
Coolt
Inte speciellt. Bara självklart.
Tror personen var rätt ironisk…
Skulle inte kalla det trams. Det är okej att känna oro, eller vad som helst, inför att få ett andra barn. Känslor är väl inte kända för att vara baserade på logik.
Unna dig en portion lyhördhet till nästa gång.
Du verkar vara en empatisk typ.
Aldrig tänkt tanken någon gång av de två ggr mina barn fått syskon. Man kan verkligen problematisera allt.
Har inga barn, kanske aldrig skaffar. Men jag har tänkt sådär så länge jag kan minnas, eller så länge man i alla fall har varit vuxen och ens jämnåriga börjat avla.
De som skaffat nr 2 nåt år efter första, har alltid tyckt det verkat ”konstigt”. Jag har fem år till min bror, det är bra. Bra för att jag fick vara liten ensam med mina föräldrar (älskade att vara ensambarn, det jag minns av det). Dåligt för att min bror kanske inte var den där lekkamraten som syskon kan vara. Absolut att vi har lekt tillsammans men just lekandet kanske hade varit roligare om man var hyfsat jämnåriga.
Så om jag skaffar barn så vill jag bara ha ett.
Verkar mycket vanligare att få barn tätt idag än när jag var liten (är född på slutet av 80-talet), eller? De flesta av mina vänner hade syskon som var runt 4-7 år yngre eller äldre. Det var få som bara var 1-2 år yngre eller äldre än sitt syskon. Kanske hänger ihop med att många väntar så länge idag så vill de ha fler barn än ett så blir det stressigt när man redan fyllt 40?
Var beredd på enormt motstånd om du någonsin bara skaffar ett barn! 😉 Jag har ett barn och vill inte ha fler och många blir helt GALNA när de hör det. Jag får höra att mitt barn kommer bli ”konstig”, bortskämd, odräglig, socialt missanpassad o.s.v. Jag kan inte förstå denna reaktion då han kommer få börja förskola när han är 2 år (alltså träffa andra barn varje vardag från tidig ålder) och vi dessutom vill bo centralt och i lägenhet = många grannbarn att leka med. Finns en konstig fördom att endabarn aldrig någonsin är sociala med andra barn, vilket jag har svårt att se skulle kunna hända om man inte bor isolerat utan grannar och pysslar med ”homeschooling”…
Folk har för mycket åsikter om allt. För många barn, för få, för tätt, sladdis, börja förskola tidigt, börja sent…..
Jag har ett barn som nu är 12 och jag har aldrig fått höra detta. Har tvärtom fått höra att hen är så väluppfostrad och trevlig.
Det är därför jag har valt att vänta med att skaffa syskon till mitt barn. Tycker hon förtjänar all tid och uppmärksamhet när hon är så liten. Nästa eventuella barn får ju inte den lyxen men tror ett lite större åldersglapp gynnar alla. Otillräcklig är man väl oavsett men två under två känns bara onödigt för alla inblandade😬
Vi vill tvärtom, så tätt så de har så mycket glädje av varandra under uppväxten. Också ett egoistiskt perspektiv att få småbarnsåren gjorda och inte utdragna
Samma här! Vi ville ha 1-2 år emellan bara, så barnen har liknande intressen samtidigt, smidigare för hela familjen.
Tycker också det är skönt att småbarnsåren är över samtidigt typ haha.
Ja samma här! Har nu två barn som leker massor med varandra och som är i samma ”fas”, båda har slutat med blöjor, slutat sova middag, ha behov av att bäras eller åka vagn. Några kämpiga första år absolut, men så värt det nu när hela dynamiken i familjen är så bra. Min äldsta har heller inget minne av att vara ensambarn, så det finns inget minne av att det plötsligt kom hem en ”konkurrent” utan i deras värld så har de alltid varit två.
Det är väl säkert väldigt olika beroende på hur föräldrarna och barnen är som personer. Jag upplever inte att mina barn har behövt konkurrera om mig. De har alltid haft varandra och varit varandras bästisar. Men så är det säkert inte för alla.
Nej, jag tror också det där är jätteolika. Min lillasyster är 4 år yngre än mig och vi har alltid varit väldigt nära. Min man har å andra sidan aldrig haft en speciellt bra relation med sin bror (inte ens när de var barn, och då är det bara två års åldersskillnad).
Ja alla tycker ju olika och framförallt beror det ju på barnen såklart! Och föräldrarna. Har blivit avskräckt av folk i min närhet som haft det tufft och där barnen än så länge inte alls haft glädje av varandra, endast bråk och stök. Alla gör ju vad dom tror är bäst för sin familj, om det så är massa täta barn eller bara en!
Mina kom så tätt så detta var en oro jag aldrig hade tid att känna, skönt det för oro kommer i alla möjliga och omöjliga former när det gäller ens barn ändå 😅
Är väldigt glad och tacksam att mina kom såpass tätt, hela livet har de båda levt med sitt syskon (och de är verkligen bästa vänner 🥰), eftersom åldern är nära har behoven varit i stort sett samma, och för oss som föräldrar har det varit enkelt att anpassa hela vardagen efter det.
Har svårast att förstå folk som skaffar en sladdis när de äldre är typ 7+, från att kunna göra typ ALLT igen, att då behöva dra ner tempot och tänka på blöjor/sova middag/kånka barnvagn/allt som hör bebis till…. Det känns orättvist mot de äldre 🤷♀️
Att skaffa barn så tätt inpå är vansinne! Magkänslan säger sanningen, varken föräldrar eller barn mår bra av en sådan situation. Med två (eller ännu mer) små samtidigt räcket man faktiskt inte till som förälder. Ibland går det bra till slut ändå men många föräldrar, förhållanden, familjer och barn påverkas negativt av den stress situationen innebär. Idag när det finns bra preventivmedel förstår jag inte varför någon väljer att göra så här. Visst, man får mer i bidrag om man skaffar barn tätt (idiotiskt av staten) men det väger knappast upp det negativa. Inga pengar ersätter psykiskt mående och sinnesfrid.
Vad är det för bidrag?
Antar att ts syftar på att man bibehåller samma föräldrapenning om man blir gravid inom tup 1 år och 9 månader.
Men skulle man få lägre fp av att gå tillbaka till jobbet i några år och sen bli gravid igen?
Många går ju ner i tid efter första barnet men skaffar du tätt behöver du inte jobba upp din sgi igen. Jag jobbar tex 75% nu så min fp kommer vara sämst om/när vi får ett till barn.
Men ska man ha fyra år emellan brukar man väl ha gått upp i tid igen? Eller hur länge brukar folk jobba deltid?
Deltid kör ju de flesta tills yngsta börjar skolan och gärna hela lågstadietiden.
Vad yrar du om?
Jag är själv tvilling och min sambo har 5 år mellan honom och hans bror. Jag har alltid haft någon att leka med medans sambon bara har haft ”en jobbig lillebror” och fått ta hand om lillebror under uppväxten.
Vi blev gravida med nr 2 bara 8 månader efter första kom, vi ser bara nackdelar med att vänta.
Hur upplevde din man sin graviditet? Hur tog hans arbetskamrater emot nyheten om att han var gravid?
Hahah vet inte varför jag skrev så, hatar egentligen när man säger så
Tycker ofta det känns som att Klara tar upp saker och säger t.ex ”varför pratar ingen om det?”, bara för att få uppmärksamhet och få det att verka som att hon bryr sig för mycket 🤔
Jag har 1 barn och vill inte ha fler, känner att jag aldrig vill försumma min dotter. Hon är utan tvekan det bästa som hänt mig och jag vill kunna lägga all min tid på bara henne utan att ha någon annan som skriker efter uppmärksamhet. Är också extremt rädd för sjukdomar efter min dotter, att barnet ska bli allvarligt sjukt eller kanske dö i plötslig spädbarnsdöd. Har upplevt det på ganska nära håll och vill aldrig vara med om det igen.
Varför skaffar man ens barn så tätt om man är orolig för att räcka till. Min mor är barnpsykolog och rekommenderar att man ska vänta minst 3 år om man har möjlighet.
Så små barn har behov av all uppmärksamhet från sina föräldrar.
Sjukt konstigt resonemang, nr 2 får ju aldrig all uppmärksamhet?
Därför att det mindre syskonet får fortsätta vara minst/litet medan ett äldre syskon får växa upp snabbare och inte längre än minst och i störst behov av omsorg. Läst psykologer rekommendera minst 4 års mellanrum. Skulle själv aldrig skaffa syskon tätt, vare sig för barnets eller för oss föräldrars skull. Onödig stress att skapa med två barn under två.
Men herregud, skaffa inte barnen så tätt, problem solved.
Herregud ni får det att låta som om det vore världens trauma för barnen att få syskon…
Sveriges mest överskattade influencer. Hjärnan brinner upp när man lyssnar på hennes och Alices podd. Jösses!
Traumat verkar drabba föräldrarna…
Det är inte problematiskt att skaffa två barn så tätt om man tar väl hand om dom. Det är däremot problematiskt att exponera sitt barn på det sättet hon gör på sociala medier. Dagliga uppdateringar om barnets sovrutiner, hur hon äter, närbilder på barnet, ibland klagande på barnets sätt. Varför vill man exponera sitt barn för tusentals okända människor? Jo för att få uppmärksamhet! Jag tycker hon gör fel här och även de andra föräldrar som gör sina barn till en ” likes” magnet. Tänk efter lite och tänk på vilka konsekvenser det kan få för barnet i framtiden. Det är en anledning till orosanmälan enligt mig.