Att ens skriva detta inlägg är väldigt känsligt för mig. Det värsta jag vet är att förlora människor ur mitt liv. Jag är livrädd varje gång jag lär känna någon ny för jag är så fruktansvärt rätt för att bli sårad. Personer som man älskat otroligt mycket och som försvinner är nog den värsta smärtan man kan gå igenom.
Det finns ingenting som är så jobbigt för mig som just det. Det är den värsta smärtan jag har upplevt. ar regelbundet med en psykolog nu mera vilket är otroligt givande. Hon har förklarat för mig att ett break up med en kille eller en vän är som att gå igenom att en person dör ungefär. Såklart är det inte samma sak men man kan känna på ett liknande sätt. Det är en sorg process som är fruktansvärd att gå igenom. // Linn ”Tiingelinn” Andersson
Linn ”Tiingelinn” Andersson har skrivit ett blogginlägg om sorg som fått många av er att reagera.
Det gjorde även jag, men efter att ha sugit på karamellen ett tag så kom jag fram till följande:
Jag har förlorat både vänner och pojkvänner genom livet, men jag måste tyvärr säga att den smärtan inte går att jämföra med att förlora en älskad förälder.
Idag är det fem år sedan min pappa gick bort, och ingen smärta i världen kan mäta sig med den.
Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig hur djup och överväldigande den sorgen skulle vara. Kanske är det en välsignelse för någon som Linn att tro att förlorad vänskap eller relation är den värsta smärtan, för jag tror helt enkelt inte att man kan förstå det förrän man upplevt det själv.
Så var inte för hårda mot Linn; jag hade förmodligen kunnat säga samma sak innan min pappa gick bort.
Jag trodde jag visste vad sorg och smärta var, men jag hade ingen aning.
Att ha den insikten, innan den obönhörligt slår ner som en tung filt över ens liv, önskar jag inte ens min värsta fiende.
Föregående inlägg 
Tror hon menar att sorgen efter ett uppbrott är en process på samma sätt som sorgen efter en förlorad anhörig är. Att det behövs tid för att sörja uppbrottet också. Att det är svårt att ”gå vidare” två dagar efter att man blivit dumpad.
Ja om inte annat är det väl det hennes psykolog menar. Sen är ju Linn ingen stjärna på att formulera sig kanske och då blir det lätt klumpigt.
Får känslan att hon känner så här efter att en date i Stockholm inte vill träffa henne igen. Hon skrev väl något om att ”när han inte har ringt tillbaka efter fem gånger”…
Hon brukar gå vidare fort, tre barn med tre olika män inom.några år.
Än sen?
Tror samma. Hon är inte så vass på att formulera sig och så fultolkar vi. Ingen stor grej!
Att behöva gå till en psykolog för att man blir dumpad av en kille tyder på att man inte är så bra rustad för att hantera en kris. Dessa snöflingor alltså, helt obegripligt hur misshandlad en hel generation blivit som inte lärt sig hantera motgångar eller kriser alls.
Hon säger väl att hon går i terapi pga sin rädsla att förlora människor, inte pga ett uppbrott. Låter hälsosamt att ta tag i de känslorna.
Nej det går självklart inte att jämföra. Har inte heller förlorat en förälder än, men ändå fattar jag att inte ens tanken går att jämföra smärtan. Hon är så lost. Är så trött på henne helt ärligt. Men hon vet ju alltid bäst tydligen. Hur gick det med att be om ursäkt för mobbningen hon utsatte en stackars ung tjej för? Med namn och allt. En tjej hon dessutom visste har en NPF diagnos
Jag jämför inte. Min pappas bortgång är det värsta för mej. Sedan uppbrott med f d pojkvän är ju också en sorg. Men varför jämföra. Även om det gått några år sedan pappa dog gör det i perioder väldigt ont. Alla kommer gå igenom att anhöriga dör. Livet är båda lättare och tufft och mycket kan hända.
Håller helt med, varför jämföra? Varför är någons upplevda sorg värre än någon annans? Det här ”vänta du bara tills…” när någon ger uttryck för sina känslor känns så förminskande.
Att vara ödmjuk inför det man inte vet i livet är så enormt viktigt. Det här inlägget visar ingen som ödmjukhet gentemot något hon ännu inte vet något om
Vad vet hon inget om?
Att förlora en närstående.
Hon förlorade dock sin morfar för något år sedan.
Helt sjukt att universal blockerar alla på Instagram som undrar vad de håller på med och ifrågasätter deras val av att samarbeta med en mobbare. De är inte ensamma, men helt klart ett etablerat företag som måste kunna besvara kritik – befogad eller ej spelar ingen roll (även om denna kritik är väldigt befogad med tanke på att de låter en mobbare som inte ens bett om ursäkt vara ansiktet utåt för en barnkanal)
Håller med! Framför allt när de marknadsför sig som en ”trygg plats för barn”. Hur är en kvinna som mobbar en annan person publikt på Instagram och en pappa som försörjer sig enbart på att exponera och uttnyttja sina adopterade döttrar bra förebilder? Linn har dessutom inte haft vett nog att ”pudla”…..
Jag reagerar på att hon uttrycker sina känslor kring sorg pä att okänsligt sätt. Sen är jag nog präglad av hur okänslig hon var gällande tjejen som spelade cello. Lilla plutten Tiingelinn. Hennes egna benämning på sig själv idag i story..
Varför kallar hon sig själv för lilla pluttan i sina storys idag 😩
För att hon tycker hon är vackrast och sötast i hela världen 😂 så otroligt omogen 26-årig morsa… !
Och alltid mest synd om henne.
Jag läste det som att hon kallade sitt 19åriga-jag för pluttan. Lilla pytte tjejen som fick barn när hon var 19 år och 11 månader eller hur det var. Hennes besatthet av att vara liten? Man är för fan inte liten som 19, tom 20 år? Du får ju rösta och köra bil och grejer. Orimligt upprörd, men hennes besatthet av att vara liten, dvs minderårig(?) är lika obehaglig som P*ntus R*smussons besatthet av flickebarn.
Jag förlorade min mamma för snart två år sen och det är den största sorgen jag upplevt och upplever än idag. Tycker dock tonen är lite förminskande hör. Dels vet väl inte du vilka hon har i livet? Har för mig att någon morfar gick bort för ett tag sen? För det andra skriver hon ju ”det är inte samma sak”. Jag kan hålla med om att processen är liknande och att när man blir dumpad av någon man älskar så mycket, kan det kännas som att personen dör. Det är liksom samma maktlöshet, vad man än gör kommer den personen inte komma tillbaka. Sen ligger ju inte den sorgen kvar och det ÄR inte samma sak, men man går ju igenom samma form av bearbetning.
Man behöver inte vara så förbannat lättkränkt. Behöver inte gå runt och leta efter grejer att jaga upp sig för.
Krossat hjärta gör jätteont.
Tycker dock inte CamCam verkade särskilt kränkt, bara ej höll med.
Vissa andra kanske är arga dock iofs.
Inte det minsta kränkt, jag tycker bara inte att man klanka ner på någons sorg, bara för att personen kanske inte behövt upplevt alla sorger som livet kan innehålla.
Jag tycker därför inte att Linns inlägg är särskilt världsfrånvänt, utan den sorg hon beskriver är förmodligen den djupaste hon upplevt och jag tycker inte att man ska jämföra.
Men du jämför ju i ditt inlägg med din egen sorg?
Jag håller inte med.
Om du är 15 år och blir dumpad av en pojkvän så är det lätt den värsta sorgen du kan gå igenom. Genom livet och erfarenheter så får man helt enkelt ett annat perspektiv.
Jag förlorade min mamma för 13 år sedan och än idag är det en förlamande sorg.
Det är verkligen inte tanken, utan jag skrev mitt inägg som jag gjorde efter att ha fått en massa negativa kommentarer om Linns inlägg, där folk tyckte att hon var en idiot som jämförde en förlorad vänskap med när någon man älskar dör och jag tyckte inte det var rättvist. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig sorgen efter att ha förlorat mig pappa, innan jag upplevde den, men innan det så trodde jag att jag verkligen visste var riktig sorg var, men jag hade ingen aning. Mitt inägg handlar om att man inte bör klanka ner på någons sorg, bara för att man själv varit med om värre.
Så rätt. Är sakta på väg att förlora min sista förälder. Tack och lov har jag min bror kvar.
Åh, tänker på dig!!!
Håller med! Bara för att min mamma dött betyder det ju inte att dom som förlorat en hund eller blivit dumpad av en partner har mindre rätt till sin sorg. Vore konstigt om man skulle bli dumpad och bli ledsen och sen ba ”nej nu får jag inte vara ledsen för det kommer vara värre när mamma eller pappa dör”.
Ja och för att ge Tingeling lite rätt här så jämförde varken hon eller psykologen med en förälder, utan ”en person”. Så det är nog själva sorgeprocessen som menas. Den måste gås igenom för att man ska komma ut stärkt på andra sidan och det gäller nog alla typer av sorger.
Eller ett barn. Det måste väl vara ännu värre än föräldrarna då. All sorg är en process. Tycker det var tydligt hur hon månader och ser inte alls varför folk tar illa vid sig.
Jag vet inte vad jag gör den dagen mina föräldrar inte längre finns här.
Saknar min pappa varenda dag och det har snart gått sju år. Vill bara ringa honom och höra hans röst igen, bara en gång till… Usch det är verkligen en helt ny nivå av smärta 🙁 Jag försöker tänka att han vill att jag ska vara glad och inte ledsen men vissa dagar sköljer sorgen över mig som ett jävla regnmoln.
🥺❤️ Vad är ens vitsen med att leva när vi blir fråntagna de vi älskar mest.
Vitsen är ju att man älskar. Och såklart det gör ont då när någon dör. Det bara är så.
Det må så vara men jag tycker vi borde få leva för evigt.
Ärligt så tror jag många inte vill det. Men nog önskar jag att mina föräldrar velat det så jag haft kvar dom.
Den jag älskar mest är nog min man och honom kommer jag förhoppningsvis inte förlora på länge, kanske jag dör först till och med.
Åh fy fan nej kommer aldrig älska en man mest haha
Därför du kommer leva ensam och bli mer bitter för varje år som passerat
Japp, människor som bor ensamma blir automatiskt superbittra på ålderns höst 🥰
En nära släkting är ensam på ålderns höst enbart på grund av att hon sedan barnsben var så väldigt bitter. Ingen större förlust.
Din släkting är säkert representativ för alla singelhushåll.
Det är ditt val såklart. Men har man en livspartner så blir oftast den ens närmaste i livet, inget konstigt.
Fy fan? Vad är fy fan med kärlek? Tänk kvinna om det är så att du inte gillar män.
Jag kan nog inte jämföra kärleken till min mamma och min man, båda är enorma men väldigt olika. Men min mans död hade absolut varit värre, trots att jag bävar inför den dagen mamma inte längre finns. Tror att det handlar om förväntningar. Man har alltid ”vetat” att mamma kommer att dö innan mig, och min pappa dog ung, så jag vet också att jag ”överlever” sorgen att förlora en förälder. Tanken på min mans, eller mitt barns, bortgång känns ohanterlig. Hoppas av hela mitt hjärta att jag får gå innan de två.
Nej man behöver och ska väl inte jämföra. Men jag känner absolut att kärleken till min man är störst, av alla jag känner. Det är också hans bortgång som skulle påverka mitt liv mest, han är den viktigaste, den som känner mig bäst, den jag delar mitt liv med osv.
Förstår dig helt, jag menade att hålla med. Förutom mitt barn finns det ingen vars bortgång skulle påverka mig så mycket som min mans.
En liten tröst skulle kanske kunna vara att väldigt många inte fått uppleva den kärleken alls från en förälder. Även många härinne. Så gläds åt att du fick känna den.
Att förlora mina föräldrar kommer INTE vara den största sorgen i mitt liv.
Min mamma kan gärna få dö imorgon så jag kan få ett nice arv och leva life. Hon har inte varit en bra mamma och jag kommer inte sakna henne för en sekund när hon försvinner.
Förstår att det är otänkbart för vissa att jag kan känna så här, för mig är det otänkbart att folk kan känna sån stark kärlek till sina föräldrar att det är den största sorgen i livet att de dör.
Så kan det också vara, alls är inte bra föräldrar.
Jag älskar mina föräldrar och de har varit bra. Men jag tror inte det kommer vara ett trauma när de går bort, om de är gamla. Men man får se.
Tro mig man klarar det oftast bättre än man föreställer sig! Min mamma blev sjuk i cancer förra sommaren och dog två månader efter diagnosen. Jag funderade så mycket på hur det skulle bli när mamma dog och hur jag skulle klara mig. Hur ska jag någonsin kunna bli glad igen? Men livet går vidare och helt plötsligt upptäcker man att man faktiskt kan vara genuint glad och skratta trots att den man älskat mest av alla inte längre finns med en.
Undrar hur sorgen som tjejen hon hängde ut på hela internet känns för den stackaren känns. Undrar om Linn reflekterat över det? Ens gett det en tanke? En ung tjej som bara var ett googleklick bort så visste hela världen vem hon var, vart hon bodde och hur dåligt hon mådde. Skäms Linn
Hur länge ska vi älta detta
Kanske tills hon står för det hon gör och ber om ursäkt, precis som alla andra hade behövt göra på sin arbetsplats. Helt ärligt hade andra fått sparken om de inte ens bett om ursäkt, kanske ändå. Men ja, tror vi är många som väntar på den där ursäkten
Är ju knappast dig hon ska be om ursäkt.
Nej precis, som jag skrev. Du läser ju inte. Men händer du ut nån offentligt får du be om ursäkt offentligt
Tycker det är bra att det uppmärksammas. Mobbning är aldrig okej och ska aldrig normaliseras. Hade Linn bett om ursäkt lika publikt som hon mobbade så hade hon iaf erkänt att hon gjort fel men det har hon inte gjort. Hon fortsätter stoppa huvudet i sanden och lever som vanligt. Någon måste ha civilkurage och stå upp för hennes offer.
Exakt. Det är inte okej för att man ber om ursäkt, men alla gör vi fel och det enda vi då kan göra är att be om ursäkt. Häng ut offentligt = be om ursäkt offentligt. Det är inte heller ett svaghetstecken att ha fel eller göra fel, däremot tyder det på brist på karaktär när man inte kan erkänna att man gjort fel
Börjar bli tradigt med denna händelse nu.
Linn är efter..
Hoppas det kommer granskningar av hennes bästisar PPD snart. Helt absurt hur de kan leva på att exponera sina stackars döttrar som dessutom båda två har en känslig och ytterst privat bakgrundshistoria? Hur kan det vara så accepterat att man försörjer sig på att exponera barn som de varit familjehem åt? Barnen har inte fått välja överhuvudtaget om de vill ha sin bakgrund offentlig, det har papporna gjort åt dem och alla bara hyllar dem till skyarna……
De kommer aldrig granskas eftersom de är homosexuella. Ingen får kritisera homosexuella i Sverige, då är man nämligen en homofob, vilket ingen vill vara.
Melinda Jacobs. Samma sak. Hur får kan man vara så öppen om man har barn placerade i familjevård. Tänk när de blir äldre och alla har läst om dem sett bilder. Jättekonstigt.
Ja det är också helt bisarrt hur de barnen också kan få figurera på hennes sociala medier och hur hon använder dem i reklamsammanhang och tjänar pengar på dem. Att det ens är tillåtet av Socialtjänsten?
Jag har också förlorat en förälder (när jag var 25 år), och jag tycker definitivt att man på ett sätt kan jämföra den sorgen med ett livsomvälvande hjärtekross. Att säga att folk som inte har förlorat en förälder inte vet något/kan jämföra, tycker jag bara är konstigt. Alla är olika.
För mej är det så att jag känner det värst med föräldrar för det är dom ju man har från allra första början. Men absolut att andra känner olika.
Håller med dig. Förlorade min pappa när jag var ung, och har gått igenom uppbrott med män och vänner i vuxen ålder. Framförallt uppbrottet med en vän som jag älskade väldigt mycket var fruktansvärt sorgligt. Skulle nästan kunna jämföra sorgen både då, och nu, med den efter min pappa. Sörjer henne fortfarande flera år senare, trots att hon bor 20 minuter bort.
Hon är tondöv gällande typ allt. Vem är förvånad över en kvinna som mentalt fortfarande är fjortis? Skönt att vara så dum ändå, leva i det blå. Hon borde flytta till USA, finns fler neandertalare där än här hon kan förlika sig med.
Nu är det ju Linns psykolog som gjorde jämförelsen inte Linn. Köp inte allt Camilla skriver i sin blogg raktav, läs själv istället. Linns inlägg finns ju dessutom med i blogginlägget.
Det är väl snarare du som är tondöv.
Inte fullt ett år sedan min mamma tog livet av sig. Livet och jaget blir fundamentalt förändrat. Det är hemskt sorgligt när man gör slut med en vän eller kärlekspartner, men det är inte riktigt i samma dimension.
Hur är det med läsförståelsen? Eller är det svårt att hitta något att blogga om? Linn skriver ju ju tydligt att det är hennes PSYKOLOG som gjort liknelsen; ”Hon (psykologen) har förklarat för mig att ett break up med en kille eller en vän är som att gå igenom att en person dör ungefär. ”
Det är alltså INTE Linn som gjorde jämförelsen och ändå skrivs det ett inlägg som insinuerar det.
Vidare skriver Linn ”Såklart är det inte samma sak men man kan känna på ett liknande sätt”
Men Linn håller antagligen med psykologen, annars skulle hon väl inte återge jämförelsen.
Sedan kritiserar inte C Linn egentligen. Utan menar på att innan man varit med om en nära anhörigs död så kan man inte förstå hur djup sorg känns vilket ju är sant. Gäller oss alla. Skönt för de som inte varit med om det än, likt t ex Linn.
Fast det jag tror att psykologen sagt, och som är vedertaget inom psykologin, är att sorg är en upplevelse och process som kan utlösas av flera olika typer av händelser/ stora förluster i livet. Att förlora en partner genom att bli lämnad, att inse att man inte kan få barn, att drabbas av sjukdom, att förlora ett jobb, en skilsmässa, en förlorad framtidsutsikt osv, är alla exempel på händelser som kan utlösa sorg. Sorg är alltså inte enbart förknippat med förlust av en anhörig. Det senare är en typ av sorg.
För ett halvår sedan skrev jag ett inlägg på Öppet spår om att jag blivit lämnad och efter det inte kunde äta eller sova, att jag bara grät och hade hjärtklappning. Nu, ett halvår senare som sagt, dog en familjemedlem för två veckor sedan. Det är självklart inte samma sak, men min kropp har reagerat likadant och precis som med exet så är det en person som försvunnit ur mitt liv utan att jag haft någon ”kontroll.”
Döden är värre, men Tingelings psykolog har inte fel i vad hon säger, att det är liknande känslor. Hon säger aldrig att det är exakt samma sak. Jag mår utan tvekan värre idag än vad jag gjorde i våras då det var jordens undergång, men jag ser inte heller det svåra i att snälltolka hennes text. Relationer som upphör är fruktansvärt och det kan hända på olika sätt, vissa värre än andra, men det är fortfarande fruktansvärt.
Jag har förlorat både min far (som dog) och min man (som lämnade mig). Sorgen när min man lämnade mig överträffar sorgen över min far upphöjt i hundra. En rödglödgad smärta som golvade mig totalt, jag föll handlöst i flera månaders tid. Så sorg kan uppenbarligen upplevas väldigt olika, ingen har patent på att det ska vara mer eller mindre smärtsamt att förlora en förälder.
Sedan att förlora ett barn, den tanken kan jag inte ens tänka.
Min mamma dog för några månader sen, och även om det varit en lång sorgeprocess pga hon varit sjuk i många år, så skulle jag säga att sorgen/krisen jag upplevde efter att mitt ex stack va 1000 ggr värre. Det vände verkligen upp och ner på hela min värld, min vardag, min trygghet, min självkänsla. Allt rasade och det tog flera år för mig att känna att jag stod stabilt igen. Är fortfarande traumatiserad dock och får ångestpåslag bara jag tänker på det. Att mamma dog känns väl mer naturligt bara, även om hon dog alldeles för tidigt. Sorgligt men ingen kris. Plus att jag inte är ensam i den sorgen pga syskon.
Sorg är en reaktion på en betydande förlust tex bortgång av nära anhörig, skilsmässa, förlust av en nära vän. Har genomgått alla tre och sorgeprocessen har varit ungefär detsamma.
Och ångesten som kommer. Den var så jobbig.
Hennes senaste inlägg på Instagram är rätt snyftigt.
Men va? Det är väl ändå inte upp till dig att avgöra vilken smärta som är värst eller inte? En av mina vänner dog för några år sedan och jag gråter regelbundet över det trots att jag inte var väldigt nära vän med denne. Samtidigt dog en av mina nära släktingar för något år sedan och absolut blev jag ledsen, men inte i närheten.
Att tala om för någon annan vad man ska bli mest sorgsen över är rätt oförskämt. Det finns ingen universell sanning eller regel. Jag tycker det känns som att du nästan dumförklarar henne, och det utan skäl i det här fallet.
All omtanke till dig. 🌸 Beklagar sorgen
Fast varför jämföra en typ av sorg med en annan? Är ju helt olika saker.
Allas sorg är dessutom olika och uttrycks olika.
Det är som att någon skulle trycka ner dina känslor nu och säga: ”Jag är glad över att du tror att det värsta som finns är att förlora en förälder, för det finns ingen större sorg än att förlora sitt barn”.
Vad håller du på med? Du är över 40 år och beter dig såhär.
Tingelinn skriver ju inte heller ”ett breakup är som att ens förälder dör” utan ” som att en _person_ dör”. Mitt första break up tog ett år att komma över och var för mig mycket värre än bortgången av mor- och farföräldrar och div andra personer som dött. Tror dock att det kommer vara värre när mina föräldrar dör.
Det är väl olika från person till person vad man upplever som svårast förlust. Jag har förlorat en förälder och det var ingen jättestor sorg för mig. Jag sörjde förlusten av en vängrupp betydligt mer. Det beror ju på hur mycket man knutit an känslomässigt till den person man förlorat antingen genom död eller en bruten relation av något slag.
Det där måste väl ändå va olika? Vilken relation man har till föräldrarna, vilken ålder de dör i osv. Alla reagerar på och klarar olika förluster olika väl. Måste ju va värre att förlora sin partner än en förälder för många, särskilt om den är gammal? (Menar genom död nu, inte break up).
Handlar inte ett uppbrott från någon man älskar att sörja det som att personen dör. Det handlar ofta om en person som försvinner från ens liv.
Jag kan relatera till den bottenlösa sorg att förlora en älskad pappa. Det är tyvärr något man måste lära sig leva med den är svår att sudda ut att ersätta med något annat.
Men jag kan samtidigt förstå att har man inte en tight relation med sina föräldrar så är det svårt att relatera. I stunden tror jag smärtan av att bli dumpad av någon som man byggt upp sitt liv tillsammans går att jämföra med sorgen för någon som dör.
Jag har inga föräldrar i livet, jag är under 35, och jag skulle aldrig reflektera så över sorg. Det är ingen annans ”fel” att jag bär den sorgen, därför blir det fel att jämföra huruvida man själv tycker att något är sorgligt eller inte med sina egna livserfarenheter som utgångspunkt.
Det finns alltid något som har det värre därför måste man låta människor få ha sina egna upplevelser, utan att värdera dom. Detta var lite osmakligt inlägg men smaken är som baken
Min mamma gick bort i cancer för tre år sen och det här gör mig bara så jävla arg. Att hon önskat hela sitt liv att matcha nagellack med bästis och nu detta. Bortskämda jävla unge (och hon närmar sig 30)
Min pappa dog när jag var ung och jag blir inte arg. Ingen har patent på sorg. Det finns massor av perspektiv i det här kommentarsfältet, massor av folk som både förlorat föräldrar och blivit lämnade, som vittnar om samma, eller värre, sorg över att bli lämnad.
Ska de kalla dig bortskämd då kanske, om du inte upplevt sorgen att bli lämnad utan ”bara” sorgen över att förlora en förälder?
Vill inte ens tänka på hur det känns för föräldrar som förlorat sina barn som läser detta
Upplever att du, Camilla, uttalar dig lite som den allvetande som _VET_ att den sorgen du kände var ”värre” än den Tiingeling ev känner över förlorad vänskap?
Alla upplever sorg på olika sätt och bara för att DU upplevde sorgen efter din förlust av förälder som den svåraste i livet betyder inte det att den är det för alla.
Tror det handlar om vilken slags anknytning man har till personen som man förlorar, inte blodsband.
Nej, jag snarare försvarar Linns inlägg och den kritik som folk skickat till mig ang hennes inlägg. Det gick tydligen inte alls fram, så jag borde kanske omformulerat mig för mer tydlighet. 😕
Visst bägge är otroligt hemska smärtor
Men att ett ex gjorde slut jämför inte precis när min mormor, morfar eller moster gick bort
exet vet man ju lever och kanske har kommit över om det var några år sedan
Hon behöver ju en grov reality check
Hennes senaste inlägg på Insta. Intimitet vill jag dela med min partner… herregud, tror hon att man delar Intimitet på OF? Varför lägger hon ut lättklädda bilder på sig själv om hon inte vill de ska hamna i orätta händer. Förhoppningsvis en ögonöppnare för henne gällande alla bilder hon delar på sina barn. Och hennes följare… som tycker hon ska anmäla för förtal. Hennes inlägg om cellotjejen var värre än artikeln.
Gervide Kan du inte skriva något bra om detta?
Tingelinn vet ingenting om livet, döden eller sorg.
Det är inte sorg man känner om man t ex förlorar en vän eller en pojkvän som ff är i livet.
Har inget bra ord för det men det är inte sorg.
Hon är så naiv i sitt sätt och sina inlägg om både det ena och det andra och det värsta är att första personen som skickar en massa hjärtan och håller med henne är i stort sett en och samma i alla inlägg.
Inte konstigt om hon måste gå till nån form av terapeut för minsta lilla motgång i livet.
Herregud så mycket skit hon har framför sig att ta sig igenom.
När internetbubblan spricker och folk tröttnat då måste hon kanske se sig om efter ett jobb utanför mediasfären.
För kan aldrig tro att underhållet för ungarna täcker hennes liv och kostnader.
Tro mig,.Det kommer spricka….
Jag reagerar på hennes senaste inlägg där hon är upprörd över att man feltolkat hennes svar och gjort en artikel. Kanske en ögonöppnare att det man lägger ut på nätet, text och bilder kan hamna hos andra. Hon är väldigt generös att dela bilder på sina barn, har de valt att finnas på nätet? Nej. Det om något är oetiskt, oetiskt är en av kommentarerna gällande artikeln. Från några som delar sitt liv med följarna och icke följare.
Du har fel klart det är en slags sorg allt beror ju på kanske att du inte har nära vänner!
Jo, det kan mycket väl vara en stor sorg att förlora en vän eller att en kärleksrelation bryts. Allt beror på hur nära man stod varandra känslomässigt. Just du kanske inte har känt den sorgen, men att säga att det inte är sorg är lika illa som om jag skulle underkänna din sorg över tex en död förälder bara för att jag själv inte kände så jättemycket sorg när min förälder dog. Ingens sorg är unik, men den känns unik för varje människa som upplever den.
Att du inte har känt sorg i de sammanhangen betyder inte att andra inte kan göra det.
Jag har upplevt både död och uppbrott med vänner och partners. För mig har det varit samma sorg, samma process, samma ångest. Jag sörjer min vän som jag var tvungen att bryta med än idag.
Ett sorgearbete är ett sorgearbete oavsett vem eller vad man förlorat ur sitt liv. Var och en bär sin sorg och var och en har rätt att känna det han/hon/hen upplever utan att någon annan ska säga vad som är rätt eller fel ang de känslor personen ifråga känner eller uttrycker. Sedan är det ju så att var och en lever här och nu med den egna erfarenheten av livet och med allt vad det innebär. Det gör ju att om jag inte upplevt en sorg av tex en närstående men upplevt sorg efter tex ett djurs bortgång, uppbrott från en partner, förlorat en fin vän eller vad som helst så är det ju endast det som jag som person kan relatera till. Dock gör det inte den sorg som upplevs ”mindre värd” än den sorg som en annan person upplevt tex vid en förälders, partners eller barns bortgång.
Hur kan du ens jämföra detta med sorgen att förlora ett barn?! Herregud!
Nä ingenting kan vara värre än det. Faktiskt. Det är inte ”meningen” att ett barn ska dö före sina föräldrar.
Du har helt rätt, det är inte meningen att ett barn ska dö före sin förälder, upplevt det själv ? En sorg är en sorg oavsett vem som gått bort. Sen kommer alla under sin livstid att uppleva olika sorger och även olika starka, när man väl gått igenom det. Så var och en upplever sin sorg via den ryggsäck av upplevelser man själv varit med om! Jag, som har haft mina sorger under mitt liv kan bara relatera och utgå från mig själv. Jag kan inte och jag har ingen som helst rätt att påstå att någon annans sorg är för stor, för liten eller helt orimlig för den personen. Var och en har sin sorg och var och en har rätt att sörja precis så mycket eller så lite som hen vill!
https://meelahealth.com/fakta/sorg/
Jag har förlorat båda föräldrarna och genomgått en skilsmässa. Psykologer säger ofta att det också är en sorg med skilsmässa. Betyder i dig inte att det är lika stark sorg.
Att förlora en partner eller en vän kan också vara en kris med liknande faser som vid ett dödsfall, man sörjer helt enkelt. Sedan att man objektivt kan tycka att det är värre om en närstående dör. Den stora skillnaden är ju att trots allt så lever de första två vidare, döden är oåterkallelig. Linn kanske också är en person som har lätt att knyta an till andra personer, det blir fort starka känslor, då blir också uppbrotten väldigt tuffa och hon drabbas av stark separationsångest. Om det är så kan det vara både skönt och bra att gå hos en psykolog för att få verktyg att hantera detta.