Hållbara Saras ärliga inlägg om mående. Anklagas för offerkofta.

Bild 1
”Hej på er! Hur mår ni? Min jul har inte alls varit bra. Jag fick tillbaka ganska kraftiga symptom som påminner om utmattning. Globuskänsla i halsen, hjärtklappning, yrsel, illamående och dessutom och såklart känt mig nedstämd och ledsen.”

Bild 2
”Att befinna mig i ett sociala medier-flöde med ångest funkar inte. Kände inte alls för att se alla summera sina år och framgångar. Jag själv känner mig ganska misslyckad. Mitt mående har varit berg-och-dal-bana. Mitt företag har gått sämre jämfört med fjolåret och året avslutades med besked om en mängd uppdrag som tagit slut och några nya som inte blir av.”

Bild 3
*”Någon kallade mig offerkofta i kommentarsfältet och ’tyckte synd om mina barn’ och där och då kunde jag ju inte annat än att hålla med.

Jag blir alltid självrannsakande. Funderar på om jag delar med mig för mycket. Men vad ska jag dela med mig av om inte verkligheten? Att bara dela en bild med en glättig lättsam text är helt ointressant för mig, både att följa och dela.”*

Bild 4
”Har ändå viss terapi. Ja, för från vården får man ingen annan hjälp än antidepp.”

Bild 5
*”Har ju förresten hunnit fylla 33 år, dan före dopparedagen. Fick den här boken av mamma och pappa, som jag varmt kan rekommendera alla fellow hundägare därute.”

(Boken är ”Berika din hunds liv” av Emma Almquist.)*

Det är skillnad på att vara ärlig med sitt mående och att ha en offerkofta.
Två vitt skilda saker, och det gör mig lite ledsen att Sara Olsson anklagats för det, när hon är en av de vettigaste personer jag följer på sociala medier.

Hur ser ni på det här?
Jag anser alltså att Sara delar med sig på ett positivt sätt, trots att det hon delar med sig av är negativt, medan Paows ständiga inlägg om allt som drabbat henne, mer får mig att skaka på huvudet, än väcker mina sympatier.

Stort kram till Sara!!! <3

70 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Offer kofta
    Det ni- god fortsättning

    Jag följer inga influnsers men nu gick jag in på hennes och hittade många bra resonemang och vettig kritik. Trodde att det bara var second-hand-kläder och där är ju smaken så olika, men nu valde jag att följa henne och lajka. Tack för tips!

      Jag besökte oxå hennes profil och fick en fin och ärlig känsla.
      Sara verkar vara en genuin och ärlig person.
      Härligt och uppfriskande.
      Ska följa henne.

    Jag tycker det låter lite offerkofta när man beklagar sig över att man inte har några uppdrag och att företaget går sämre. Vet inte vem hon är men antar att hennes företag är att vara influenser? Det är inte någon mänsklig rättighet att försörja sig på det.

      Ok, jag tycker inte alls det är offerkofta på det, liksom jag inte heller skulle säga offerkofta om någon beklagade sig för att den blivit arbetslös. Varken jobb eller uppdrag är såklart någon mänsklig rättighet men kan såklart bidra till stress och känsla av otillräcklighet.

        Tycker att bli av med sitt jobb och att inte dra in pengar som influenser är rätt så stor skillnad. Men man behöver ju inte tycka samma. 🤷‍♀️

          Tänker influencer som vilken frilansare som helst, om det är ens huvudsakliga syssla alltså och inte bara något man gör på fritiden. Om det är det man försörjer sig på och inte är en av de allra största som drar in massor av pengar så blir det såklart en stress – ska man fortsätta jobba stenhårt med influerandet eller söka sig till annat jobb och därmed ha mindre tid att jobba som influencer.

            Ja, jag har haft eget(fotograf) i över tio år, varav fem av dem var heltid. Det var SKITJOBBIGT eftersom ens egen person och varumärket satt ihop. Om jag var på en restaurang och skrattade lite väl högt så kunde det långsiktigt resultera i förlorat jobb. Deras första intryck förstöra allt om deras vän, potentiell storkund, frågade om de hade någon bild av mig. Ja, det var ett lyxjobb att arbeta med vad man älskar, men att behöva koppla ihop ”ska jag gå till ica i mjukisbyxor?” med ”kommer mitt företag att kunna ge mig lön om ett år” är otroligt tungt för självkänslan. Idag är jag fotograf på deltid, så jag har kunnat koppla bort självkänslan ifrån yrket.

    Offerkofta är när man sitter och grinar framför kameran och lägger upp det på instagram och säger att man blev dumpad och utslängd av sitt ex när det egentligen var personen i fråga som dumpade!

      Som J Bladh?

        🎯

    Jag tycker inte hon har en offerkofta, men är lite trött på förväntningskrisen i vården som pågår i samhället där folk med alla slags mindre motgångar som tillhör livet förväntar sig vård(!). Vård är behovsstyrt, och vi måste verkligen ta mer och mer ansvar för egen hälsa nu framöver. Vi går raskt ned i äldrevågens stup och har inte råd att kosta på oss psykologterapi till alla som upplever minsta motgång i livet. Nu vet jag ju absolut inte om hennes mående kanske är mer allvarligt än en svacka, men läste ju att bland annet Camilla häromdagen tyckte att alla skulle få statsfinansierad terapi och jag bara undrar vilken verklighet folk förhåller sig till

      Ja den biten lät lite offer-aktig faktiskt. Är man sjuk är det ju bra att man erbjuds antidepressiv medicin och i den situationen vill man väl prova vad som helst för att bli frisk. Är man så pass frisk att man inte ens vill prova medicin utan bara vill ha terapi så borde det ändå finnas möjlighet att hjälpa sig själv på andra sätt.

      Minsta svacka? Tror snarare att det tyvärr ff finns ett stigma runt att söka psykologhjälp, så har svårt att tro att folk gör det för minsta svacka.
      Om vi bara kunde förstå hur mycket pengar vi faktiskt kan spara (om vi nu ska prata ekonomi) genom att hjälpa folk på banan med samtalsterapi när det behövs. Sjukskrivningar, arbetslöshet etc etc kostar massor med pengar.
      Obs att jag inte på något sätt är emot medicin, ibland behövs både och eller bara det ena.

        Är säker på att du har helt rätt i att det fortfarande finns ett stigma kring psykisk ohälsa. Däremot tror jag inte heller ts är helt fel ute när det gäller att söka vård för saker som är delar av livet. Svackor, sorg och händelser som är en del av livet verkar många inte kunna hantera längre. Tror att båda sakerna hänger ihop, är sådan hets på att vara så lycklig och lyckad hela tiden att när man mår dåligt ibland, vilket man gör, tror folk att de har en depression eller genomlider ett trauma.

        En fråga här: tror du Sasha att det finns ett överflöd av psykologer/terapeuter med rätt kompetens att lösa alla dessa problem? En genuin undran. Ibland verkar det som att många missat att vi är mitt i en vårdkris där man ska spara miljarder, där det är brist på i princip allt och lite till.

        Jag (ts) tror båda delar. Dels att psykisk ohälsa delvis fortfarande är stigmatiserat i vissa grupper, och att man kanske kunde sparat pengar men framför allt hälsa på att få in resurser där. Men ser också en trend att folk sjukliggör sina vardagsproblem. Press på jobbet blir ångest, nedstämdhet blir depression, koncentrationssvårigheter måste utredas för ADHD osv. Att man förväntar sig specialisthjälp i vården så fort man inte mår bra psykiskt tar ju resurser från de som behöver det. Det är normalt att må sämre i perioder och vi måste ta ansvar själva först.

          På samma sätt skulle det ju kunna sparas pengar i längden om folk regelbundet fick träffa sin egen fysioterapeut, träna, jobba på ergonomin, bygga upp konditionen osv. Men privata sessioner oavsett om det är med terapeut eller fysioterapeut kostar ju dels väldigt mycket om det ska ut på bred front, dels så skickar det ju också lite signalen att alla är vi lite sjuka och behöver professionell behandling för att klara vardagen. I slutändan måste man ju ändå göra en del av jobbet själv oavsett om man får stöd från vården eller ej. Sen kommer det ibland behövas mediciner, behandlingar eller sessioner med någon professionell men är man inte tillräckligt sjuk/inte akut kan man ju också göra grundjobbet själv.

      Men vården och omsorgen idag är tyvärr inte riktigt bra, och väntetiden är otroligt lång! 4-5 år för en Bup tid för barn och unga. Flera års väntetid för en operation som gör att personen ifråga kan komma tillbaka till yrkeslivet. Människor mer psykisk ohälsa som mår jättedåligt (svår ångest, och då menar jag verkligen svår ångest) får höra att vi har tid om tidigast 3 månader. Äldre som inte klarar sig själv, både dement och fysiskt jättedålig blir inte erbjuden plats trots skriande behov. Vi har en psykisk ohälsa som eskalerar och väntetiden/möjligheten till adekvat hjälp är svår, nästan omöjlig att få i närtid, när behovet är som störst. Håller med dig helt och fullt att vi var och en också är ansvarig för oss själva och vår egen hälsa, på alla sätt som det bara går. Och jag tror verkligen att de allra flesta verkligen försöker det på alla sätt. Men när behovet av sjukvårdshjälp uppstår, ja då är den svår att få. Detta beror inte på de som jobbar inom vården, för gud vad som sliter och jobbar för att kunna hjälpa var och en som är där. Det beror på de styrande i vårt land. För, för deras skull spelar det ingen roll att sjukvården blir sämre och sämre. Dom har privata sjukförsäkringar så dom seglar förbi alla oavsett om det gäller en Bup bedömning på sitt eget barn/barnbarn eller någon annan form av ohälsa. Men jag är ändå tacksam för den vård vi har (väl värd varje skattekrona anser jag trots att den blivit betydligt sämre senaste 25-30 åren) när jag sitter på akuten med min mamma på 83 år i 11 timmar men kan gå därifrån med rätt medicin utifrån hennes inflammerade problematik. Men ledsen i ögat blev jag för den äldre farbrorn som låg där, på en brits i korridoren lika lång tid. Med kraftiga smärtor, tårar i ögonen och som tacksamt tog mot hjälp av mig när vårdpersonalen sprang benen av sig och inte han hjälpa honom. Jag säger ofta att änglar finns. Dom finns inom vården och jag är tacksam för var och en som orkar jobba kvar. Viljan till jobb har dom, men när orken tar slut, ja då ger många upp. Och jag förstår dom helt och fullt!

    Förstår inte hur alla kändisar har ADHD. Krävs väl läkare för den diagnosen. Kändisar har väl pengar till terapi. Har själv psykisk sjukdom. Är kämpigt få vård och terapi. Blir trött på att det är så lätt få en diagnos terapi medicin enligt vissa. Verkligheten med psykisk sjukdom är att kämpa med att må dåligt varje dag. Svårt att få läkare överhuvudtaget.

    33?! Ser snarare ut som närmare 40.

      Vad fint sagt av dig. Nu mår hon säkert bättre. Hoppas du också gör det!

        Tog du åt dig? Blir uppriktigt förvånad över att så många ser så mycket äldre ut.

          Snacka om skev bild du har av ålderdom. Jag hade tippat att hon var runt 25

            Vilken skev bild du har av hur gamla folk ser ut att vara. 😉

          Hur gammal är du? Om du är runt 18-20 kan jag förstå om du tycker hon ser äldre ut. I den åldern har man ofta fortfarande lite skev bild av hur vuxna som är äldre än än själv ser ut och kanske även lite rädsla för att se äldre ut. Men rent objektivt så ser hon inte ut som 40 utan någonstans i 30-årsåldern. Alltså så gammal som hon är.

            Nej, jag är inte 18-20, jag är över 35. Varför får jag inte lov att tycka att hon ser äldre ut? Varsågod att tyck hon ser ut att vara i den åldern hon är!

              Du får väl tycka vad du vill, men om du skriver vad du tycker i ett öppet forum får du kanske tåla att folk ställer frågor om ditt tyckande.

                Ja, självklart, men varför tål då inte andra att jag tycker att hon ser äldre ut?

                  Men allt kanske inte behöver uttryckas jämt? Har du testat nån gång att ha en åsikt och bara låta den stanna i ditt huvud istället för att spy ut den på internet?

                    Och du tycker att det är så snällt att skriva att en människa är sorglig? Kunde inte den åsikten fått stanna i ditt huvud?

                      Väx upp.

          Om väldigt många ”ser äldre ut” måste det ju uppenbart vara du som har skeva förväntningar på hur folk ser ut i olika åldrar?

            Varför skulle det innebära det? Det kanske bara är väldigt vanligt att folk i den åldern ser äldre ut?

              Ja du… jag vet inte hur jag ska förklara det märkliga i ditt resonemang tydligare än så.

              För att om man gissar fel hela tiden så är ju uppfattningen skev, liksom om man gissar fel på folks längd eller vad som helst. Antar att du tänker att du själv ser betydligt yngre ut än andra och att det är de som ser gamla ut men det är ju lätt att bli hemmablind, både vad gäller en själv och folk man känner och vet ålder på.

                Jag gissar inte fel hela tiden, jag skrev inte alla, jag skrev att många ser äldre ut. Är det så farligt?

      Jag trodde också att hon var äldre men det beror på hennes val av yrke. Ingenjör:-) samt lite tantiga stil. Hon är oerhört snygg i vilket fall!

        Jag utgick bara från hennes ansikte, visste inte vad hon har för yrke.

        Jag tycker att det är omöjligt att gissa folks ålder från foton. En bra vinkel och lite filter gör ju underverk och tvärtom.

          Eller hur, kanske tar hon foton mer spontant, tar inte 500 bilder och väljer den bästa, inga filter – klart det blir skillnad mot någon som är supernoga och det är ju mest det vi ser i sociala medier. I verkligheten dock är det ju man på riktigt ser åldern men vi är väl så fullmatade med sociala medier att det blir konstigt om man ser ett vanligt foto. Men håller med, helt omöjligt att bedöma utifrån bilder online.

        Haha jag förstår inte, är yrkesval relaterat till ålder? En ingenjörsutbildning är 3-5 år och de flesta påbörjar den kort efter studenten.

      Vilken sorglig liten människa du är.

        Tog du åt dig? Det blev ett himla rabalder för att man skriver att någon ser 6-7 år äldre ut.

      Va? 40? Kanske är för att hon inte har på sig trasor från Shein eller Gina och står och åmar sig och putar med läpparna framför kameran som hon enligt dig ser äldre ut?

        Ja, nästan 40 och nej, enbart baserat på ansiktet! Har inte ens tittat på kläderna. Sluta häng upp er på att någon tycker att en människa ser äldre ut vad hen är, hahahah! Fattar att ni också måste göra det, annars hade ni väl knappast reagerat så.

          ”Har inte ens tittat på kläderna”

    Jag tror att det är jättejobbigt att vara influencer och vara sitt egna varumärke. Att hela tiden behöva prestera! Jag tror många influencer skulle må bättre av att ha typ vanliga svenne-banan liv.

      Jag håller med. Många av dem kan inte skilja på jobb och privatliv eftersom deras jobb till största delen är att skriva om deras liv. Men om någon då ifrågasätter ett samarbete eller vad som helst som ingår i deras jobb så tar de det som ett personangrepp. Tror aldrig jag sett någon influencer ta emot kritik på ett bra sätt.

      Ja Bianca är ett klockrent exempel på detta

      Tror jag också. Jag hade ALDRIG orkat, verkar fruktansvärt att behöva dokumentera sina dagar och sin semester (!) som ett jobb???

    Jag fick också samma känslor och symptom i julhelgen, i mellandagarna, men det gick över på några dagar tack o lov.

      Samma här.💕

    Offerkofta för mig är när någon fastnar i ett evigt klagande offerbeteende, där orsaken ofta läggs utanför personen själv, där felet alltid är någon annans eller yttre omständigheter och personen lyfter inte ett finger för att göra något åt sin situation. Någonstans vill hen inte det heller, för det är bekvämt i koftan och den blir nästan en identitet. Men alla får vi beklaga oss ibland när det är extra tungt.

    Släck ner alla kommentarer från influenser 1 månad. Hur skulle de klara sig. Kanske som en vanlig människa. Ser fram emot att vanliga människor som jag slutar följa personer som tror de är så mycket bättre än alla andra.

    Följer inte henne men när hon dyker upp i mitt följde får jag alltid intrycket att hon är en av alla dessa nya infunecers som försörjer sig på att marknadsföra att de har en ”enkel livsstil” som gör dem lyckliga men egentligen inte alls har lyckats skala ner på ambitionsnivån utan bara bytt ut tidigare hets mot att istället sy sina egna kläder, inreda helt perfekt med loppisfynd (som måste ta en jävla massa energi att leta rätt på, tar man första bästa skulle det se ut som inne på myrorna, inte en vintagebutik på Södermalm) och dessutom behöver sälja ut sitt privatliv som själsligt lyckat för att försörja sig.

    det enklaste sättet att skala ner är att gå ner i tid på jobbet och flytta till en hyreslägenhet, inte byta bana till hållbarhersibfluencer och flytta till ett charmigt torp i skogen med renoveringsbehov. Mysko nog är det ändå alltid det sistnämnda de gör, eventuellt för att det är mer fotogeniskt.

      Ja skala ner på riktigt tänker jag mer som att flytta till en hyresrätt med gångavstånd till allt man behöver och att man helt enkelt använder det man har. Väljer man ett billigt område kan man förhoppningsvis jobba mindre. Slippa underhåll, slippa pendling, gå till affären och handla vanlig mat. Verkar vara ett otroligt jobb ibland att vara en enkel person.

        Menade inte att kopiera det du skrev (såg nu) men håller alltså med i allt!

      Jag bor i hyresrätt och betalar 16 k i månaden 🥲 hade definitivt varit billigare med ett torp i skogen.

    Jag är över 40. Och tittar man snabbt ser hon ut som 40, me. Det är bara stilen och hårfärgen, min mamma hade sån frisyr och sån skjorta i 40 årsåldern. Tittar man noga har hon ett ungt ansikte, jag tror en ljusare hårfärg lite highlights osv hade passat. Sen är ju lugg förbjudet på kvinnor under 50 skulle jag säga, med ett undantag: om man har extremt hög panna. Vilket jag inte tror att hon har. Hon ser faktiskt mycket söt och ung ut i.lverigt. Max 30 år, men gissar 28-29. Hon kan ju göra en liten glowup och skriva en bok eller starta en podd. Gör som Lakidoris och jobba inom hemtjänsten 2 dagar i veckan. Ta helgpasset så är hyran betald! Resten blir bonus.

      ”Sen är ju lugg förbjudet på kvinnor under 50 skulle jag säga”
      🤨

      Du är antagligen i minoritet att tycka så, men sure – you do you.

        I regel är lugg inte snyggt tycker jag iallafall.
        Men 2 personer som bär fundera på lugg är Alice och Klara Tanby.

      Men knip igen.

    O-hållbara Sara?

    Gillar Sara men förstår inte riktigt vad hon menar med ”Har viss terapi, ja för från vården får man ingen annan hjälp än anti-depp”. Vad mer kan vården erbjuda än terapi och medicin? Trodde det var de behandlingsformer som fanns men kanske är ute och cyklar när det gäller utmattning?

      Hon kanske vill ha alternativa metoder. Jag menar tabletter mot utmattning är ju befängt. Gå ut i naturen säger jag. Klappa en katt, ta en tupplur, skaffa en hobby, lyssna på poddar. Den metoden finns kanske inte hos vården? Hon kanske vill ha hypnosterapi?. Rosenterapi? Osv osv. Ibland får man lösa sitt eget.

      Jag tolkar det som att stickningen och hunden är den terapin hon har. Och att vården enbart erbjuder läkemedel.

        Nu förstår jag, tack!

      Hon menar att hunden (som hon har i knät) är hennes terapi. Det är ett par års väntetid för samtal i vårt landsting.

    Kalle Flodin (youtuber) är ett bra exempel på det här att börja ett ”enkelt liv”. Han köpte ett litet hus utan vatten och tror han också var utan el. Det har renoverats mer än det var tänkt, men det har nog att göra med att han nu har sambo/särbo och barn.
    Han tar själv upp alla kostnader och hur besvärligt det ibland har varit osv. Tar en hel del tid att redigera osv och
    pengar måste in.
    Jag tänker att vart tog det enkla livet vägen där ute i skogen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *