Nadia Kenzas nysminkade matta

Svajpa till bild 2 för att se Nadia Kenzas nysminkade matta. Hennes barn har tydligen fått tag i hennes smink och bestämt sig för att gno in alltsammans i familjens krämvita matta.

Jag ser ständigt klipp på sociala medier där föräldrar ”visar upp” sina barns kreationer där de antingen förstört och/eller stökat ner efter de lagt vantarna på någonting de egentligen inte får ha, så det verkar vara ett vinnande koncept. Det kan vara smink, det är väggar som fått agera ritblock, det är mjöl som hällts ut i hela huset och barn som pumpat ut 1 liter bodylotion över allt och alla. Tycker ni att det är kränkande att dela den här typen av innehåll som gör sig roligt på barns bekostnad eller är det mest harmlöst?

Jag undrar mest hur man kan ha tre småbarn och välja en vit matta? Är hon galen? ?
Vi har inga småbarn men väl en brun labrador och jag tvekade länge om vi verkligen skulle köpa en beige matta. ?? Det funkar ju bättre nu än när vi hade missekatten THK (May he rest in peace) hemma som gjort hetsätning med tillhörande kaskadspyor till sin alldeles egna OS-gren, men ändå?

Jag minns fortfarande när jag var liten och precis lärt mig rita hals på mina huvudfotingar och fick slut på ritpapper. Jag gav mig ut på jakt för att hitta någonting att fortsätta öva på, och valet föll på baksidan av vår bruna mockasoffa, and the rest is history. ?
Mina föräldrar var inte så imponerade kan jag meddela, men idag är det lite av en rolig anekdot. Jag undrar fortfarande hur jag motiverade mitt val att rita på baksidan av soffan, men den var ju slät och stor och ingen tittar väl bakom soffan ändå? Ungefär så tror jag att jag tänkte…
Eller så tänkte jag inte alls? Det känns också fullt rimligt. ?

Jag må ha ritat på baksidan av soffan, men jag tvättade i alla fall inte familjens bil med stenar. ? The silver lining, id 

Att ta ut sina bröstimplantat

Bildkälla: Patricia Vide Lindh Instagram

Patricia Vide Lindh går emot strömmen och tar ut sina bröstimplantat, samtidigt som fler och fler av hennes influencerkollegor stoppar in dem – på tal om den där manliga bekräftelse som jag skrev HÄR!
Hon skriver så här:

12 år har gått ganska precis sedan jag satte in 450CC i vardera bröst på proforma i Stockholm. Idag så var jag på min konsultation för att få bort dom! Jag var idag lika lycklig som jag var för 12 år sedan, men av två helt motsatta anledningar. Jag har senaste 4-5 åren inte alls identifierat mig med brösten & har länge velat ta ur dom. Jag har i de stora hela alltid varit nöjd med mina implantat, har inte haft några vidare komplikationer förutom att min vänstra bröst är mer stramt än de högra och har gjort att jag haft svårt att ligga på mage/sida. Jag har haft 4 amningsresor efter jag gjorde min operation & de har inte påverkat min amning alls vilket jag är så tacksam för.

Men jag är inte på samma plats i livet som jag var då, jag känner bara att jag vill få bort dom. Helst igår, och det ska bli en sån otrolig befrielse. Idag så träffade jag min kirurg som fotade brösten, kände på dom och gjorde en upp en kommande plan. Mina kapslar är så pass mjuka och fina så man väljer att bara ta bort implantatet och låta kroppen bryta ner kapseln. (Mindre trauma för kroppen och snällare OP). Jag frågade även om ett lyft skulle vara aktuellt men det trodde han inte, så han vill att jag ska ge det 6 månader för att se hur brösten drar ihop sig efter. Förstå ändå att jag snart slipper 1 kilo tuttar i bröstkorgen och jag längtar tills jag vaknar upp från uppvaket och tar mitt första andetag.

Fick en fråga igår på min frågestund om jag inte är rädd för hur dom ser ut efter att ha tagit ut dom, jag svarade då att självkänslan inte sitter i pattarna. Jag längtar tills jag är lika ”platt” som bilderna precis före min OP och efter att ha ammat mina 2 första barn. Känner bara JA tack, så jävla befriande och sexigt. Så! I slutet av mars så kommer jag utföra min OP och kommer självklart dela den här resan. För jag vet att vi är SÅ många kvinnor som önskar att ta ur våra gamla implantat men som inte vågar av många anledningar.

Nu har ju inte jag haft implantat men jag känner ändå igen mig i det Patricia skriver.
Jag tog bort nästan 1 kg från varje bröst när jag förminskade dem och önskar nästan att jag tagit bort mer, för min livskvalitet förbättrades med 100% trots att läkningsprocessen inte var klockren.
Jag kunde andas igen. Röra mig mer obehindrat och ryggskotten var ett minne blott (nästan i alla fall). Tidigare fick jag ungefär två i månaden, bara av att leva mitt liv. Av att typ ta en långpromenad och ingen sjukgymnastik i världen kunde åstadkomma samma effekt som en bröstförminskning gjorde för mig.

Be gone boob and the boob was gone. 

 

Vad ska man göra när ens bästa vän bara vill prata om killar och dejter?

Bildkälla: Det Skaver Podcast

Poddtjejerna i ”Det skaver” tar upp en sak som jag tror drabbat de flesta av oss – och känner du inte igen dig här så är väl en gratulation på sin plats tänker jag – men för oss andra, som kan känna igen oss i det som tas upp – välkomna till dagens diskussionsforum. 🙂
Det handlar nämligen om någonting som sannerligen kan skava – och det är ”male validation” – alltså ”manlig bekräftelse.
På sitt Instagramkonto har poddarna slängt ut frågan om huruvida vi är hjärntvättade av ”male validation” utan att ens märka det. Här kommer ett urval av de svar som kom in, och jag måste varna er. De är en bit nedslående, men föga överraskande. I alla fall inte för mig som i unga år kunde gå över lik för lite manlig bekräftelse. Fy fan vad jag bränt relationer, om än så ytliga, när jag var i 20-årsåldern i jakten på manlig uppmärksamhet. Det får mig även att reflektera över hur skönt det är att inte känna och hålla på så idag. Även om jag blev singel nu så tillhör jakten på manlig uppmärksamhet det förflutna, eller det är i alla fall så jag känner när jag skriver det här. (peppar, peppar ta i trä) Jag tror dagens Camilla är på tok för trött för att ens orka ut och jaga manliga blickar och uppmärksamhet. 🙂

Hur är det med er?

För mig har det till stor del handlat om att sluta klä mig för män

Alla innan 00-talet är 100% aktivt måste jobba för att inte ”trilla dit” like a drug

Träffa rätt kille så bryr man sig inte längre om vad någon man tycker 🙂

Ja! Man märker inte att man är beroende av bekräftelse från män tills att man kommit ur det. Jag kom ur det tankesättet/behovet när jag började bygga på min självkärlek och inse mitt värde ?

Måste bli uppraggad för att en utekväll ska vara lyckad 🙂 hatar det

Ja så in i helvete!! Allt jag och mina vänner pratar om ?

Fundera över varför du söker manlig bekräftelse – vad är det du egentligen behöver? Påminn dig själv om att om detta tar upp så mycket av ditt fokus, kanske du har för mycket tid över. Lägg den istället på något som ger dig glädje! Skaffa en hobby, gör saker för din egen skull – naglar, smink, hår, outfit – allt det där ska handla om dig, inte om någon annans godkännande.
Förstå att deras bekräftelse är lätt att få, men det betyder inte att den har något verkligt värde. Ge dem varken makten eller möjligheten att påverka ditt egenvärde. Det du söker från honom är något du redan kan ge dig själv. Bekräfta dig själv!! Validera dig själv!!

Jag tror att många av oss, utan att märka det, formas av en kultur där kvinnlig vänskap ofta byggs på delad smärta och gemensam jakt på manlig bekräftelse. Vi bondar över hjärtesorg och drama – men det skapar ofta trauma-baserade relationer snarare än genuina vänskaper. När en av oss börjar fokusera på personlig utveckling istället för att jaga bekräftelse, märker man ibland hur dynamiken skiftar – och vilka som egentligen var där för dig. Sann vänskap bygger inte på gemensam struggle, utan på gemensam växt (även om den såklart kan börja från delad trauma).