Ett livstecken från Vanja Wikström om ”World of Alidia-scam:en”

Bildkälla: Vanja Wikström blogg

Vanja Wikström har efter period av radiotystnad återvänt till sin blogg, där hon publicerat ett nytt blogginlägg, i vilket hon förklarar att hon och Niklas nu, efter år av kaos, skuld och skvaller, ställt upp på en granskning av Svenska Dagbladet. Det handlar om deras havererade NFT-projekt World of Alidia, som kraschade lika hårt som förväntningarna det byggdes på. I ärlighetens namn – och enligt Vanja själv – gick projektet i princip ut på höga ambitioner, noll framförhållning och att kommunicera ungefär lika tydligt som genom en dammig kristallkula.

Projektet möttes snabbt av massiv kritik, inte minst för att det framstod som en röra där communityt fick noll inflytande medan Vanja & Niklas styrde med järnhand och vag roadmap. Inte heller hjälpte det att folk upplevde att de blev lurade på pengar – pengar som enligt vissa skeptiker mirakulöst nog råkade sammanfalla med att paret köpte och renoverade sitt hus på Gotland. Enligt Vanja är detta dock helt taget ur luften, något hon ansträngt sig för att klargöra både i tidigare blogginlägg och nu i den kommande podden.

Hon menar att de gjort många misstag – för många – men att de aldrig agerat med onda avsikter. Bara naivt. Väldigt naivt. Typ så-naivt-att-man-startar-ett-högriskprojekt-i-en-oreglerad-bransch-utan-att-förstå-konsekvenserna-naivt. Hon beskriver också hur det aldrig varit någon hemlighet att de inte lyckades sälja tillräckligt många NFT:er för att realisera planerna, men att de varit usla på att kommunicera det. Vem hade kunnat ana att det var en dålig idé?

I inlägget radar hon också upp de ekonomiska spåren projektet lämnat efter sig: momskaos, Skatteverkets revision, uteblivna inkomster och en totalslakt av deras bolagsstruktur. Hon menar att det inte finns någon ekonomisk vinst att tala om, snarare ett ekonomiskt självmord på dryga 620 000 kr och ändå lever konspirationsteorierna kvar.

Men det stannar inte vid pengar. Vanja berättar att hon gått in i väggen, att Niklas ME förvärrats och att de till slut knappt klarade av vardagen eller att ta hand om sina barn. Hon säger att deras verklighet blivit att dagligen mötas av hat, hot och anklagelser om att vara bedragare – både offentligt och i privata meddelanden. Att många fortfarande är övertygade om att de snott folks pengar för att finansiera ett glassigt liv. Senast var det podden Flashback Forever som svandök rakt ner i det som en gång var World of Alidia och där kritiken heller inte lät vänta på sig.

Så varför bloggar Vanja om det igen nu?
Jo, för att vissa fortfarande anser att de inte tagit tillräckligt ansvar. Att de inte svarat på alla frågor. Vanja menar att det nu är dags att göra det en gång för alla – och hoppas att SvD:s granskning ska ge utrymme för både ansvarstagande och nyansering. Hon vill be om ursäkt. Igen. Hon vill förklara, visa kvitton, visa skuld och visa sårbarhet. Och framför allt vill hon, som hon själv uttrycker det: gå vidare.

Vad är era tankar om Vanjas inlägg?
Köper ni förklaringen och tror ni att de som drabbats accepterar ursäkten?
Jag var tvungen att sammanfatta det rätt mycket eftersom inlägget var lika långt som näsorna på de stackare som investerade pengar i det här projektet så läs gärna hela Vanjas inlägg om du är intresserad.

Vill man läsa mina tidigare inlägg om saken så hittar man den HÄR i Vanjas kategori!

Paula Rosas i tvist med samarbetspartner

Bildkälla: Stella Pictures

Sitter för första gången under alla mina år i denna bransch i en twist. Twisten rör ett samarbete som jag valde att ta ner, då de inte informerat mig om vissa saker. Pratar i detta nu med en företagsjurist som hjälper mig att kolla upp mina faktiska rättigheter.
Det känns såklart tråkigt att det ska behöva gå såhär pass långt, samtidigt som jag känner att det är viktigt att markera. Det känns viktigare än att bli kompenserad ekonomiskt för redan nedlagd tid och pengar. // Paula Rosas

Jag tycker det är tråkigt att Paula hamnat i en tvist med ett företag som hon skulle ha ett reklamsamarbete med, men samtidigt tycker jag det är positivt att hon berättar om det. Hon lär ju knappast vara ensam.
Jag vet inte vad det är för information företaget undanhållit från henne, men det har seglat upp en hel del oseriösa företag på influencerhimlen, där drop shipping med ovanligt långa leveranstiden står som spön i backen. Minns ni när Isabella Löwengrip rakade i en Bentley med produkten ”My Flawless”, eller när Isabella, Alexandra Nilsson och även Antonija Mandir gjorde reklam för hörlurs-kopior som var rena skräpet?

Och det slutade inte där om ni trodde det, nej nej.
Dårskapen fortsätter dimpa ner på sociala medier likt tidningar i My Martens brevfack.
Nu är det köksverktyg i trä som har blivit nästa stora hype att marknadsföra – trots att den information som sprids flitigt är ren och skär bullshit. Pernilla Wahlgren är bara en av flera influencers som glatt visat upp träverktygen på sina plattformar – inför hundratusentals följare – och Johan ”Matgeek” Hedberg har publicerat ett fenomenalt inlägg om saken:

Han har även kritiserat det här kuddföretaget som bland annat Carina Berg gör reklam för här.

Kanske behöver de som förmedlar dessa reklamsamarbeten uppdatera sin rutin en smula? Den här typen av företag dyker nämligen upp överallt på sociala medier, där de försöker tjäna lite snabba pengar genom ”influencer washing” – alltså genom att rida på influencers och andra kända personers trovärdighet och deras relation till följarna.

Har någon av er gått på den här eller någon liknande blåsning?
Oh please, do tell!

Vidrigt, av och med Bianca Ingrosso

Bildkälla: Bianca Ingrosso Snapchat

Bianca Ingrosso kallar mig för vidrig på Snapchat och menar att jag och kommentarsfältet här inne drabbat hennes självkänsla och självförtroende mest av allt under åren. Det är så klart beklagligt att hon känner så här, men det finns lite fler aspekter av det här, alltså att ta upp saker som är ”vidrigt”,
Det är ett intressant ord med många ingångar
Jag tänker att jag spinner vidare på hennes inlägg, med saker som är vidrigt med avstamp i hennes inlägg. Hon kallar mig vidrig, men så lågt kommer jag inte sjunka, utan jag tänker helt sonika ta upp några saker som jag anser är vidriga, när Bianca nu ändå har kastat tärningen.

Jag tycker det är vidrigt att en influencer av Bianca Ingrossos storlek inte tar mer ansvar för vilka signaler hon sänder ut till sina unga följare.

Jag tycker det är vidrigt att Bianca normaliserar konsumtionshets genom oändliga hauls och ständigt nya lyxinköp, som om pengar växer på träd och klimatkrisen inte existerar.

Jag tycker det är vidrigt att idealen som Bianca förevigar på sociala medier får unga tjejer att tro att lycka är likställt med perfekta ansikten och kroppar.

Jag tycker det är vidrigt att smala kroppar fortfarande hyllas som norm, medan variation och mångfald i kroppstyper knappt existerar i flödena.

Jag tycker det är vidrigt att Bianca ständigt sopar ansvarstagande och transparens under mattan så länge siffrorna på kontot stiger.

Jag tycker det är vidrigt att influencervärlden ofta framställer shopping som en terapeutisk åtgärd, när det i själva verket göder ohållbara konsumtionsmönster.

Jag tycker det är vidrigt att Bianca bidrar till att spä på kroppsfixering och osäkerhet istället för att främja självacceptans och självkärlek.

Jag tycker det är vidrigt att Bianca riktar sin marknadsföring mot unga människor, utan någon som helst hänsyn till hur dessa ideal påverkar deras självförtroende och självkänsla.

Jag tycker det är vidrigt att snabba skönhetslösningar som fillers och botox promotas som självklarheter för tjugoåringar.

Jag tycker det är vidrigt att ursäkter aldrig verkar behövas, oavsett vilka gränser som överträds eller hur många följare som påverkas negativt.

Jag tycker det är vidrigt att influencers som Bianca kan gömma sig bakom påståendet ’jag är bara mig själv’, när deras handlingar uppenbart bidrar till osunda ideal.

Jag tycker det är vidrigt att det är viktigare att visa upp nästa designerväska än att använda sin plattform för att faktiskt göra skillnad.

Jag tycker det är vidrigt att Bianca ofta bortser från sitt enorma inflytande, som om deras följare bara existerar för att boosta algoritmer och säljsiffror.

Jag tycker det är vidrigt att hela industrin verkar sakna självrannsakan, trots att dess påverkan på unga människor är både uppenbar och alarmerande.

Jag tycker det är vidrigt att så få vågar säga ifrån, när idealen som sprids gör så stor skada i det tysta.

Jag tycker det är vidrigt att Bianca hellre visar upp sina dyra semestrar än diskuterar viktiga frågor som psykisk hälsa och ungas välmående.

Jag tycker det är vidrigt att Bianca gång på gång bidrar till konsumtionshets utan att reflektera över hur det påverkar unga tjejer som ser upp till henne.

Jag tycker det är vidrigt att Bianca använder sin plattform för att sälja produkter som unga inte har råd med men ändå framställer det som ’nödvändigheter’ och menar att de borde tjata på sina föräldrar för att få pengar att handla för.

Jag tycker det är vidrigt att Bianca så sällan använder sin makt för att lyfta fram andra kvinnor som inte ser ut som henne själv.

Jag tycker det är vidrigt att det ansvar Bianca ansåg sig ha som förebild 2018, idag är ett minne blott, trots att hon idag är större än någonsin.

Om ”vidrig” betyder att vara en motpol till allt toxiskt innehåll som sprids på sociala medier, så är jag helt okej med att kallas det.
Det är ju så klart också mycket enklare att skifta fokuset över på mig, istället för att ta lite jäkla ansvar för signalerna man själv skickar ut, men det är ju sedan gammalt. Det är ju influensers paradgren, deras go to-replik så fort de får lite kritik.
Om fokusförskjutning varit en OS-grej så hade Sverige kammat hem ett enkelt guld.