Sanningen bakom Shein & Temu

Bildkälla: Stella Pictures

Jag fick ett mail om en stor artikel i Dagens Nyheter, där journalisterna åkt till Kina för att besöka fabrikerna som förser Shein och Temu med kläder.
Jag tänker att det här är information att ta med sig när man gör sina inköpsval. Många med mig har kanske inte alltid velat veta omständigheterna kring de billiga varor man köper från plattformar som Temu, Shein, AliExpress mm, och då sätter Dagens Nyheters artikel huvudet på spiken. I den får man en kort beskrivning av Panyu, en förort till Guangzhou i Kina, i vilken textilindustrin länge varit en central del, men som de senaste åren har området fått smeknamnet ”Shein Village”, då nätbutiken Shein tagit över marknaden. Enligt artikeln har detta skapat svåra arbetsförhållanden för de tusentals fabriksarbetare som producerar kläder åt företaget.

Sheins framgång bygger på att snabbt testa nya produkter på marknaden. Företaget kan snabbt identifiera och producera trender, men beställer samtidigt små kvantiteter, ofta så lite som 100–200 exemplar av en vara, för att minimera risken för osålda lager. Om en produkt säljer bra kan beställningarna öka, men går det dåligt avbryts produktionen omedelbart. Det är det här som kallas för ”Fast Fashion” eller till och med ”Ultra Fast Fashion”.

Denna strategi minimerar Sheins lagerkostnader och har gjort det möjligt för företaget att lansera upp till 10 000(!) nya produkter varje dag.
För leverantörerna innebär det dock små marginaler och en konstant osäkerhet.
– Vi tar jobb för Shein bara när vi inte har andra beställningar. Det ger ingen vinst, men håller personalen sysselsatt, säger en arbetsledare till Dagens Nyheters journalist.
Arbetarna jobbar ofta från morgon till midnatt, med bara ett par lediga dagar i månaden, och deras löner är ackordsbaserade, vilket innebär att ju fler plagg de producerar, desto mer tjänar de.

Shein har dock fått konkurrens från Temu, en annan snabbväxande aktör inom e-handel som exploderade under pandemin. Temu erbjuder ofta större order och något bättre ersättning än Shein, men ställer också hårda krav på sina underleverantörer. Om kunder klagar på kvaliteten är det fabrikerna som får stå för kostnaden, vilket sedan spiller över på arbetarna.

Båda företagen använder sociala medier och influencers för att marknadsföra sig, och strategierna jag nämner här ovan, att de snabbt kan identifiera och producera trender, har gjort dem enormt populära bland unga konsumenter.
Jag menar, vem har inte fått upp en ”Shein-, eller Temu-haul” när man skrollar på Instagram och Tiktok? Alltså där en influencer beställt hem en absurd mängd kläder och andra prylar som visas upp, och ges ett första omdöme – en first impression.

Att Shein och Temu anklagas för att inte leva upp till krav på säkerhet och hållbarhet bryr man sig föga om. Svenska influencers har till och med gjort samarbeten med Temu och gjort reklam för tuggleksaker till sin bebis.

Jag gissar att denna influencer missat den studie från sydkoreanska myndigheter som upptäckte giftiga substanser långt över lagligt tillåtna i skor, hattar, leksaker, nagellack importerade från Shein, Temu och AliExpress (ett annat kinesiskt näthandelsföretag).
Jag tror heller inte att de tagit del av den granskning där organisationen för leksaksindustrin i Europa köpte 19 leksaker från Temu, och inte en enda levde upp till EU:s säkerhetskrav?

I juni 2024 skrev jag ett inlägg om de höga gifthalterna som de koreanska myndigheterna hittade i varor från Shein och Temu. Gifthalterna uppmättes till 428 gånger högre än gränsvärdet för ftalater i ett par barnskor. Ftalater är en grupp kemiska föreningar som används främst som mjukgörare i plast och kan vara mycket skadliga.
Jag följde upp med det här inlägget i juli samma år, när ytterligare en svensk influencer gjorde reklam för Temu.
En av huvudsponsorerna av sommarens OS i Paris var AliExpress – ett företag vars affärsmodell inte skiljer sig nämnvärt från Shein och Temu – och kampanjen frontade av fotbolls-stjärnan David Beckham, i ett solklart försök att tvätta bort ”Fast Fashion-stämpeln”.

Läs gärna Dagens Nyheters artikel i sin helhet

Ani Jewels får butik på NK

Bildkälla: NK // Ani jewels Instastory

Lagom till CAIA Cosmetics offentliggör att de får en ”flag ship store” på Biblioteksgatan i Stockholm, så postar det här inlägget på Ani Jewels om att de nu istället ska få en butik på NK.
Kanske är det rent av CAIAs existerande butik som får ett rejält ansiktslyft för att välkomna sin ”kollega”? Dock öppnar inte CAIAs butik förrän till våren, så de får kanske husera sida vid sida i butiken ett tag?

Bildkälla: Ani jeweles hemsida

Jag ser fram emot att en detaljerad rapport från min juvelgalna poddkollega och hennes bundsförvant Hanna ”The Magpie” Hellberg efter att de varit där hon klämt och känt.
De är som många vet inga stora fans till företagets produkter, och bara häromdagen postade jag det här inlägget om Hannas reaktion på Anis nya kollektion armband.

Vad är era tankar?
Jag tycker alla möjligheter till ”kläm och känn” innan köp är toppen!

Hur likt är för likt?

Bildkälla: Ani jeweles hemsida

Bianca Ingrosso och Lovisa Worges smyckesvarumärke, Ani Jewels, har nyligen lanserat en ny smyckeskollektion där detta armband, kallat ”Orca,” ingår. Priset för Orca är 2650 kr för silverplätering respektive 2950 kr för guldplätering.

Den uppmärksamma smyckesfantasten noterar kanske att det här armbandet är snarlikt ett som kommer från ett annat, betydligt mer etablerat märke, nämligen Tiffany & Co. Deras armband heter Bone Cuff och såg dagens ljus redan på 1970-talet.  Det skapades av den ikoniska designern Elsa Peretti och ett armband i silver kostar bara några ynka kronor mer än armbandet från Ani Jewels.
Ett bone cuff i silver går på dryga 27 000 kr och för ett i guld behöver du hosta upp hela 238 400 kr(!). Det här armbandet kommer även i svart, vitt och roséguld, men dessa tre färger har Ani Jewels inte kopierat vad jag kan se.

Bildkälla: Tiffany & Co

Enligt smyckesexperten Hanna Hellberg är det tydligt att Ani Jewels hämtat inspiration från Tiffany & Co, eller i alla fall från något av alla de kopior som redan finns på marknaden.
Trots att Tiffany & Cos armband skapades på 1970-talet så blev det åter högaktuellt i och med företagets ”re-launch” av just Bone cuff, där man även adderade smycken till kollektionen. Enligt Hanna så var det i samband med den nya lanseringen som man la till de färgglada armbanden i emalj, och som kronan på verket för oss här inne så använde man sig av just influencers för att nå ut med den. Norska Marianne Theodorsen var en av dem, och i Sverige är självaste Sofi Fahrman ambassadör för Tiffany & Co
Enligt Hanna, som själv äger ett vintage Bone Cuff, så ligger storheten i Elsa Perettis original i att armbanden, trots sin storlek, är otroligt bekväma att bära tack vare den genomtänkta designern, och säger att Ani Jewels motsvarighet inte ser ut att vara det.
På frågan om immaterialrätt och om Ani Jewels riskerar att kontaktas av Tiffany & Co. menar Hanna att risken visserligen finns, men att det inte är särskilt troligt, eftersom marknaden redan översvämmas av liknande kopior från mindre varumärken.

Så vad tycker ni? 
Hur likt är FÖR likt?

Hur många gånger har Bianca blivit anmäld till Konsumentverket och hur ser myndigheten på saken?

Bildkälla: Stella Pictures // Konsumentverkets hemsida

I slutet av förra veckan kontaktade jag Konsumentverket och bad om att få ut alla anmälningar som inkommit mot Bianca Ingrosso under de senaste 12 månaderna.
Svaret jag fick var en excelfil, lika lång som Ölandsbron med sina okänt antal bultar, med tillägget att om jag ville ha ut detaljerna i varje anmälan mot henne så skulle jag behöva betala för det, detta pga mängden arbete det skulle innebära för administratören.
Jag har begärt ut den här typen av listor tidigare och aldrig någonsin har jag ombetts betala för dem. Det säger en del om mängden anmälningar i det här fallet. Det är dock viktigt att notera att en anmälan per se inte innebär att något brott eller fel har begåtts. Bianca är en av Sveriges mest kända profiler, med flera olika varumärken som hon marknadsför på sina sociala medier, vilket också kan påverka mängden anmälningar.
Jag bad specifikt om de anmälningar som inkluderar Bianca personligen. Det har även kommit in anmälningar mot företag hon är involverad i, som Ani Jewels och Avora, där hon inte står som ”med-anmäld”, men jag behövde begränsa mängden data något och valde därför att fokusera på dessa anmälningar.
Värt att notera är att hon även anmälts för reklam hon gjort för företag hon själv inte äger aktier i – som Intimissimi och Calzedonia – som hon är ambassadör för.

Jag bad alltså om alla anmälningar som inkommit mot Bianca Ingrosso de senaste 12 månaderna och så här ser listan ut för den som är intresserad.
Hoppas skrollfingret är uppvärmt. 

Det är alltså 489 anmälningar.
De senaste 12 månaderna.
Det är ganska mycket, och jag undrade då hur Konsumentverket ser på saken och hur de bedömer vilka ärenden de ska gå vidare med.
Jag kontaktade därför en kommunikatör på Konsumentverket som jag haft mailkontakt med tidigare och bad henne förklara lite om hur Konsumentverket arbetar med den här typen av frågor, och hur de avgör om de ska öppna ett eventuellt tillsynsärende.
Hon svarade:

Det är en relativt hög siffra. Det är viktigt att komma ihåg att en anmälan inte behöver betyda att det anmälda företaget/influeraren har brutit mot några regler eller lagar.
Anmälningar till myndigheten är bara en av flera faktorer som avgör om vi ska öppna ett tillsynsärende. Andra faktorer som vägs in är om vi bedömer att det kan röra sig om en lagöverträdelse, hur många konsumenter som kan tänkas vara berörda, hur stor skada det kan handla om, om målgruppen är särskilt sårbar eller utsatt konsumentgrupp med mera.

Myndigheten i form av Konsumentombudsmannen, KO, kan välja att ta ett företag till domstol (ansökan om stämning) i fall där företaget varit föremål för vår tillsyn och inte velat rätta sig. Det i sin tur kan bero på att företaget inte anser att man gjort fel, att vi helt enkelt har olika syn på vad lagen säger. Ibland kan båda parter vara intresserade av att få ärendet prövat i domstol för att få en tydligare praxis inom ett visst område.
När det gäller våra frågor är det främst marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen som gäller, och målen prövas av Patent- och marknadsdomstolen. Det är inte brottmål.
Konsumentverket kan också via Konsumentombudsmannen utfärda förelägganden. Då gäller KO:s beslut på samma vis som en dom, och kan också överklagas till högre instans.

Följande går att läsa på Konsumentverkets hemsida om förelägganden och vad det innebär:

KO kan utfärda förelägganden mot företag som bryter mot marknadsföringslagen eller avtalsvillkorslagen. KO kan utfärda två typer av förelägganden: Ett förbudsföreläggande (FF) som kan förbjuda ett företag att använda viss marknadsföring eller vissa avtalsvillkor. Ett informationsföreläggande (IF) som kan tvinga ett företag att lämna viktig information i sin marknadsföring.

I min lilla värld av sociala medier och influencers så önskar jag så klart att det skulle öppnas fler tillsynsärenden då det skulle ge en tydligare praxis för branschen.
Samtidigt förstår jag att den här branschen – hur mycket den än växer så det knakar – bara är ”a small fish in a big pond” och att Konsumentverket har fler saker att hantera än influencer marketing och bolag startade av influencers. Jag fattar det, men om man får drömma…