Elena Belle om att behöva säga upp sin nanny

Bildkälla: Stella Pictures
Bildkälla: Elena Belle Instastory

Bild 1:

I had to let my nanny go and I understand now how important she was for us, I never felt lonely raising Luna. Lately I’ve been feeling really overwhelmed and honestly, pretty lonely. Being a single mom comes with so much pressure trying to hold everything together, make the right choices, and still be strong for my child, even when I feel like I’m falling apart inside. Some days feel impossible, and it’s hard not having someone to lean on. I don’t say this for sympathy, but sometimes I just need to let it out, I think we should keep social media real and sometimes is ok not to be ok.

Bild 2:

Healing isn’t easy. To truly heal, you have to walk through the storm there’s no way around it. It’s painful, it’s messy, but it’s the only way to reach the other side…

Elena Belle delar med sig av hur tufft det är att ha behövt säga upp sin barnflicka och hur ensam och pressad hon känner sig som ensamstående mamma. Hon betonar vikten av att visa verkligheten på sociala medier och påminner följarna om att det är okej att inte må bra. Hon avslutar med en reflektion om att läkning är smärtsam men nödvändig – det finns ingen genväg, bara vägen framåt och igenom.

Tidigare i vår offentliggjorde Elena att hon tvingades sälja sitt hem förra året efter att ha fått en rejäl skattesmäll.

Jag fick en jättestor skatteskuld och var tvungen att sälja huset, berättade hon då för Expressen.

Edit – Som jag förstår det har Elena först sålt sitt och makens hus OCH sin senaste lägenhet men jag kan ha missförstått något. Till tidningen sa hon i alla fall att det var en stor besvikelse och att hon var jätteledsen över lägenheten som hon hoppats skulle bli dotterns första men sa även att ”pengar kommer och går. Det viktigaste är att vi har hälsan”.

För fem år sedan gick Elenas man, och Lunas pappa, Michael Theanne hastigt bort i en hjärtattack, bara 45 år gammal men om skattesmällen har med hans tidigare företag att göra låter jag vara osagt, men om hon behövt sälja både hus och sin gamla lägenhet för att kunna betala den så rör det sig nog inte om några småsummor.
Kanske var detta anledningen till att hon känt sig nödgad att säga upp sin barnflicka, för det låter ju inte som någonting hon velat göra.

Melinda Jacobs debattartikel om vad som sker när man dör

Bildkälla: Stella Pictures // Expressen TT

Melinda Jacobs har skrivit en debattartikel i Expressen omdömen, och om vad som händer med kroppen efter att man avlidit.

Hon skriver om hur krångligt det kan bli när någon dör, även om personen har skrivit ner exakt hur hen vill ha sin begravning. Många fyller i Vita arkivet eller liknande papper där man kan skriva om man vill bli kremerad, vilken musik som ska spelas och var man vill bli begravd. Men problemet är att de här dokumenten inte är juridiskt bindande – alltså är det bara önskemål, inte regler som måste följas.

Melinda berättar om en nära anhörig som hade fyllt i allt i Vita arkivet, men ändå blev det bråk i familjen om vad som skulle göras. Trots att den avlidne varit tydlig, var inte alla överens. Det hela slutade med att länsstyrelsen fick avgöra – och det tog ett och ett halvt år innan det blev ett beslut.

Hon tycker att det borde vara mer respekt för den avlidnes vilja, och att ett sånt dokument borde räknas lika tungt som ett testamente.
Det skulle spara både tid, pengar och minska konflikter bland de anhöriga.


Det här låter helt sjukt och jag hoppas verkligen att det Melinda beskriver tillhör undantaget. Undantaget som bekräftar regeln typ. Hur kan man INTE respektera den avlidnes önskemål?
Vad är man för typ av människa som håller på så här? Att bråka så pass mycket och länge att Länstyrelsen(!) till slut får kliva in och avgöra tvisten?
Herregud!
Jag går bara tillbaka till när min pappa gick bort. Inte fan hade jag kunnat gå emot hans önskemål, och det skulle ingen annan i min omedelbara närhet heller.
Vilka tror ni det är som bråkar? Jag tänker barnen till den avlidna och kanske en ny fru eller make, som inte är barnens förälder?

För mig känns det fullständigt otänkbart, men kanske har jag en läsare som varit med om detta och som skulle vilja skina lite ljus på vilka situationer det här kan uppstå i?

Felicia Bergström om sommarångest

Bildkälla: Stella Pictures // @Fellsis Instagram

POV: sommar ångesten börjar krypa sig fram 💔

– Alla andra har fullt upp, jag ligger i soffan.
– Världen brinner, igen.
– Har inte råd med nått i sommar..
– Borde ha tagit en sallad..
– Alla andra har någon att dela livet med.
– Hur ska jag orka?
– Är det okej att inte ha planer?
– Jag är för smal
– Jag är för tjock
– Kaos hemma, saknar skolan..
– Familjen har inte råd med nått..
– Halva året har gått, vad har jag åstadkommit?
– Måste dem dricka så mycket?
– Vågar inte äta den där glassen..
– Är det såhär mitt liv ska se ut?
– Är min sommarkropp redo?
– Bikini bland folk?
– Måste jag va social?
– Har inga vänner
– Foodnoise
– Kroppsångest
– Kommer inte att våga bada för då ser folk min kropp.
– Alla har perfekta semestrar..
– Alla ska utomlands men inte jag…
– 157kr på kontot
– Varför är jag inte lycklig nu?
– Jag borde säga ja…

Felicia Bergström har skrivit ett blogginlägg om sommaren, om krav, förväntningar och upplevda måsten. I inlägget listar hon en rad tankar som ofta dyker upp i samband med att sommaren är i antågande : oro kring kropp, ekonomi, social press och prestation. Från ”Hur ska jag orka?” till ”Alla ska utomlands – men inte jag”, blandas det vardagliga med det existentiella i ett inlägg som sätter ord på det jag tror att många känner men inte pratar om.

I kommentarsfältet verkar följarna hålla med om dessa känslor där vissa ger tips på hur man kan hantera känslorna – bland annat genom att minska tiden på sociala medier och skriva ner tacksamheter.
I skrivande stund har det låtit så här: 

– Brukar se på min kropp som en gammal vän. En vän som tagit mig igenom en graviditet, operationer med mera, och som fortfarande gör sitt bästa så att jag ska få leva mitt liv precis som jag vill. Då blir jag istället tacksam, och lite ledsen? Hur kan jag ta en så god vän för givet. Och hur kan jag vara så hård och kritisk mot någon som gör sitt bästa? Sen känns det enkelt. Tiden spenderad i solen med MIN starka kropp känns som ett oerhört stort privilegium. Tänk att just jag får sitta här och se allt det vackra?

– Sommarens semesterplaner hos oss är: INGA PLANER. Det känns FANTASTISKT🧡
 Barnen som är 6 och 4 blev frågade för ett tag sen vad de har för önskemål och självklart kom svar som Liseberg osv. Men de flesta svaren var cykla och köpa glass, pannkakor på lekplatsen, egentid med mamma/pappa & träffa mormor och morfar🧡
Behöver inte vara krångligare än så, det finaste man kan ge sig själv och familj/vänner är nog tid och närvaro🧡

– Avskyr sommaren pga detta…


– Igenkänning på flera av tankarna ❤️

– Du är inte ensam om det❤️❤️

– Minska ner på sociala medier, skriv ner tacksamheter varje dag (även små saker),
checka in med dig själv varje dag om vad du behöver, ta hand om dig själv på något sätt varje dag,
skriv dagbok för att ventilera men försök avsluta med att vända det till något positivt som ex vad du hade gett för råd till en vän i det läget.

Hur ser er sommar ut?
Känner ni igen er i det Felicia och hennes följare skriver och vad gör ni i så fall åt det? För mig är det enorm igenkänning på vissa punkter med saker som spökar i huvudet så Felicias inlägg blev en liten ögonöppnare även för mig.