Ja, det blir två inlägg om Isabella idag, men jag ville inte blanda innehåll hej vilt i ett och samma inlägg så därför gör jag så här. 

Jag trodde länge att Isabella var immun mot negativa kommentarer – varje klick är ju trots allt pengar i hennes ficka – men tydligen inte längre. Excelarket verkar ha gått i graven, för numera kallar hon det år av trakasserier.

I en kommentar under det här inlägget berättar hon att ”hennes säkerhetsbolag och deras IT-avdelning” snart har namn och personnummer på den som kommenterar under aliaset Isak Griplöv, och därefter väntar polisanmälan. Hon påstår också att hon sparat varenda kommentar personen någonsin skrivit på både blogg och Instagram. Men hur långt tillbaka snackar vi egentligen om då? Två år? Fem? Tio? Sedan Lunarstorm?
Det låter knappast som den ”Obrydda Bella” hon själv i alla år hävdat att hon är, utan nu vill hon ta i med hårdhandskarna, och min fråga blir då: är det här rätt väg att gå – eller hade det varit smartare att bara ignorera dessa kommentarer? Risken finns förstås då att hennes kommentarsfält förvandlas till ett öppet avlopp, ungefär som det jag beskriver i det här inlägget, och det är ju inte så kul.

Samtidigt vill hon nog undvika att hamna i samma sits som Magdalena Graaf här ovan, som till slut hotade med att stänga sitt kommentarsfält helt.
Skillnaden är att Isabella faktiskt skulle förlora rejäla intäkter på ett sådant drag – garanterat mer än Magdalena – och det vet hon nog själv också. Men….jag är inget facit här och har aldrig varit i en liknande situation som Isabella, så jag kan inte med säkerhet säga vad jag hade gjort…

Vad tänker ni om alltsammans?

I tolv år höll Isabella Löwengrip sin son Gillis ansikte borta från sociala medier, med samma policy som fortfarande gäller för dottern Sally, men det är också ungefär där gränsen dragits. Ansiktena har dolts, men allt annat är exakt så utlämnat som bara en influencer kan göra. Från blöjbyten och sömnproblem till diagnoser, familjeterapier och skolgång – barnen har i praktiken varit en bärande del av Löwengrips varumärke, bara utan att visa sina ansikten.

Och nu är vi där igen.
I sina senaste inlägg (här och här) berättar Isabella hur Gillis skadat sig så pass allvarligt att han fick åka ambulanshelikopter till sjukhus. Detaljnivån? Låt oss säga så här: man får känslan av att läsa en blandning av en följetong och en avrapportering från akuten. Ambulanshelikoptern? Check. Smärtsamma detaljer? Check. Mammans känslor i centrum? Självklart check.

För en gångs skull köper inte Isabellas läsare det här, utan folk undrar verkligen hur långt man egentligen kan gå för att skapa innehåll.
För det här är inget nytt beteende utan hon har för vana att så gott som dagligen krydda sina inlägg med olika utlämnande beskrivningar av barnen, som hon ibland bygger hela blogginlägg på.
Det finns ett mönster här: barnen som byggstenar i varumärket, oavsett hur kränkande det hon publicerar är.

Hennes försvar den här gången?
Att hon “uppdaterar om sitt vardagsliv” och därför inkluderar sina barn.
Som om en ambulanshelikopter på uppfarten är samma sak som att lägga upp en story om ett misslyckat tårtbak.
Det finns många olika sätt att se på, eller närma sig den här problematiken, men för mig är det när gränsen mellan vardag och content suddas ut, blir barnens integritet den valuta som betalar för klick, likes och räckvidd, och jag kan inte låta bli att undra: om det nu var så viktigt att dölja barnens ansikten, varför fläker hon samtidigt ut dem på det här viset?

Är det här ännu ett kapitel i en lång rad av övertramp – eller bara business as usual i Löwengrips värld?
Vad tycker ni?