En tänkvärd kommentar

112 kommentarer

Jaha.
Jag trodde diagnoser var till för att varna omgivningen. Där ser man

Skojar du nu?

ADHD är millennials version av 80-talisternas utbrändhet.

80 – talister och millennials är samma sak 😀 Millennials är födda från 1981 – 1996…

Jag trodde Millenials bara var de som
Var födda runt 00?

Både och.
Jag tycker att många (inte alla obs!) som slänger med sina diagnoser till höger och vänster gör det för att han en ursäkt till att bete sig som skit och slippa jobba t.ex.
De vill ha en diagnos för sakens skull så att de kan tala om för andra att de har en diagnos och få uppmärksamhet.
Det är vår tids folksjukdom och det blir liksom ett hån mot de fåtal som verkligen lider av sjukdomarna på riktigt.

Då har du troligtvis inte varit _riktigt_ nära någon med en diagnos. De flesta som jag känner med diagnoser vänder ut och in på sig själva för att passa in i den ”normala” världen, men när det inte går så behöver både dom själva och omgivningen förstå _varför_ det blir dom det blir.

Förstod du över huvud taget något av ursprungsinlägget? Eller har du själv kanske någon diagnos att ”skylla” dina svårigheter på?

Är du helt på riktigt nu? Alltså förlåt men vissa som kommenterar här gör att mitt hopp på mänskligheten går förlorad. Hur kan du vara så sjukt trångsynt?

Att alla får diagnoser ”till höger och vänster” kan ha med att göra att det är mer vanligt att söka hjälp och faktiskt få en diagnos än vad det var de årtionden du växte upp! Det är väl ingenting annat än positivt att vi pratar högt om diagnoser?

Vad elakt skrivet.

Jag tycker att det, du Sandra skriver i din blogg att du inte lider av din Autism

utan av fördomarna

kring den, sammanfattar bra vad jag tror många som har fått en diagnos känner. ?

Och jag tror att de som har fördomar inte alltid vet om själva att de har dem

och att de ofta inte menar något illa med det de säger eller skriver, men att det landar så fel hos den som får höra det som sägs eller läsa det som skrivs.

<script class='adten' src='https://delivery.adten.eu/srv/player.js?z=6692' type='text/javascript' charset='utf-8' async></script>

Jag tro att problemet är att de med diagnoser som ses i media inte är repsentativa för den stora gruppen (negativt i fallet ADHD)

Jag tycker vi borde ersätt sådana som Cissi Wallin och blondinbella med konstnärer, jurister, icahandlare och typ Petter Stordalen (jag är övertygad om att han fått en ADHD-diagnos om han var 20 år yngre)

Eller en nobelpristagare i fysik för några år sedan som beskrev hur han har koncrntrationssvårigheter som gjorde att han klarade matte och fysik som han inte gillade, men hade jättesvårt med läsning.

Han gillade ofc matte och fysik, men ogillade t.ex. att läsa romaner, och hade därför svårt för språkundervisningen t.ex.

Har du själv adhd?

På vilket sätt är det relevant? Jag kan ha ADHD, min bff, partner , syskon eller liknande. Men jag är väldigt välbekant med innebörden och anser att mediapersonligheter med ADHD inte är representativa för gruppen.

Gruppen består av alla typer av människor, men problemet är att de som faktiskt får livet att fungera någorlunda talas det inte om.

Jag håller med dig i sak men blir trött när någon ska förklara hur vi med adhd ska porträtteras och definieras.

Var det inte just den jag vänder mig emot?

Konstnärer med ADHD som använder sig av förmågan att kunna se saker från andra perspektiv är inte direkt överrepresenterade i den allmäna bilden av folk med ADHD.

När jag fick min adhd-diagnos var min instinktiva känsla att jag trodde det måste vara någon mer diagnos. Jag har ju haft bilden av ”superkraften adhd” som bara visas upp i media – samtidigt som jag behöver kämpa as hell för att få vardagen att gå ihop. Även om jag såklart kan se fördelar också håller jag med om att bilden i media inte är representativ. Första dagarna efter jag fått min diagnos var jag rätt självkritisk, förstår att de vill väl som bara pratar positivt om sina diagnoser, men det kändes som om jag fått ”fel version av adhd”. Jag upplever den inte som en superkraft utan en funktionsnedsättning som kräver mer av mig för att ha ett fungerande liv men med positiva drag jag ändå inte vill vara utan.

Förstår till 100% varför Bella behöver ett hometeam (även om jag tror de stjälper mer än hjälper när de curlar henne, men det är väl hennes val). Hade jag haft personliga assistenter som gjorde allt i vardagen som kräver så extremt mycket energi att upprätthålla, hade jag också bara kunnat använda min diagnos som en superkraft. Då hade jag kunnat lägga all min energi på roliga saker istället för att som i dagsläget spä på min utbrändhet av att ha en någorlunda ”normal” vardag.

Hennes schema förstår jag också, om det händer något ovanligt i min vardag utöver vanliga rutiner, är det som om batteriet direkt tar slut. Jag tycker det är sorgligt att se hur hon försöker upprätthålla sin livsstil som lyx, tror hon hade fått iaf en gnutta respekt av andra om hon var ärlig med vad det är- personliga assistenter i privst regi istället för LSS. Sen blir ju inte hon representativ för mammor med karriär, för Bella behöver ju så mycket för att vardagen ska gå runt. Klart kvinnor utan diagnos fixar det hon behöver hjälp till, de har ju inte samma problematik. Tror dock inte Bella förstår det, att hon ser sin strukturering av livet som något som är värt nobelpriset, för att hon inte förstår att ”vanliga” kvinnor klarar det på egen hand. Och för henne med hennes problem är det ju det, men hon förstår kanske inte att det inte är det för de utan diagnos.

Men när ni raljerar över all hjälp Bella behöver raljerar ni över alla oss med funktionsnedsättningar. Hon har ju iaf någon form av sjukdomsinsikt som tar in så mycket hjälp för att kunna satsa på det hon brinner för.

Mycket intressanta och kloka funderingar, tack! Dina tankar om Isabella som är mindre positiva vill jag ställa mig mer neutral till, men jättebra att du ger en nyanserad bild.

Korrekt, jag typ älskar Dig!

Jag håller med! Har ADHD, diagnos vid 3 års ålder. Kan göra en jäkla lång lista om negativa saker men inte särskilt mycket positivt. I min fall är det ingen jävla superkraft. Och hatar att det är som en slags ”trenddiagnos”. Helt plötsligt hade alla den, eller satte självdiagnos. Visst, den sattes inte förut och den är vanlig, och ja, många kändisar har den säkert då diagnosen och allt som tillhör kan vara en otrolig drivkraft. Men var så less på trenden som uppstod för några år sedan.

Känns som att det uppstod efter Michel Phelps och Usain Bolt.

Hanna B, jag kan tänka mig in i din frustration. <3

Jag har svarat några andra här om just hur fel det kan bli när t.ex orden, Autism, Aspergers och ADHD används i fel sammanhang och på ett mindre lämpligt sätt och att det gäller att inse att även om vi i vissa fall, t.ex här inne…

…_får_ skriva nästan vad som helst,

Så är det förenat med ett stort ansvar som vi alla bör ta.

Tycker dock att du CamCam också bör tänka över detta, särskilt i din bevakning kring Blondinbella. Inlägget om hur hon behöver hjälp för att få vardagen att gå ihop där du skriver nedsättande (upplever jag det som) att hon behöver hjälp från folk. Kan inte så mycket om ADHD men har förstått att det ibland kan vara svårt med fokus och då är det väl bra att göra som BB och ha någon som kan hjälpa henne få struktur. Eller?

Andra vuxna personer med ADHD som verkligen inte får ihop det får boendestöd under en begränsad period för att lära sig hantera vardagen självständigt. Samt en del hjälpmedel så som timmstock från en arbetsterapeut.

Mycket jidder o en galen okunskap i ämnet ADHD, kamma till er o visa respekt innan ni ens funderar på att kommentera. Elaka jävla tungor – schas.

Ursäkta mig? Vad är fel och okunskap i den här frågan? En kompis till mig med ADHD som är en mycket kompetent person professionellt fick just detta för att kunna få ihop sitt liv utanför jobbet.

Tack, du vet vad du talar om och det kan jag bekräfta.
(Signerar här som anonym ovanligtvis.)
Jag lever med ständig oro kring boende, uppehälle för att klara vardagen sedan jag självständigt flyttade hemifrån för ca 15 år sedan, jag försöker fortsätta kämpa men hamnar alltid i samma bana utanför stolarna i samhället/byråkratin. Har inga och har aldrig någonsin haft missbruksproblem, större psykiska/psykotiska problem i hela mitt liv med utåtagerande problem av något slag. Jag fokuserar fel -för ofta, det blir dimmigt när jag inte kan hålla fokus helt enkelt. Min stora sorg i livet. Kan inte förklara den sorgen. Påbörjat KBT snart ett år, rekommenderas.
Psykiatrin är under all kritik för de som verkligen behöver det idag.
Blir fruktansvärt ledsen av IL och all sin girighet till att samvetslöst ta fördel till allt att jag vill gråta mig medvetslös…
Utnyttja funktionsnedsättningar för de som knappt klarar sig för att kunna planera en framtid ett halvår framåt i tiden med samma ”diagnos” .

Sorry men jag orkar inte! Du fattar inte ett dugg om livet eller hur det verkligen är att leva i en riktig diagnos i ett riktigt samhälle, Isabella Löwengrip

Nu är det ju inte så att alla personer med ADHD har 100 assistenter eller ett ”team”.

Fast nu är det ju så att BB använder sin diagnos på ett sätt som förvrider sanningen om mkt. Hon är bekväm. Tror du att alla med adhd kräver ett team på 30+ personer för att klara livet? Hon är lat och vill vara lyxig men skyller på en diagnos.

Hahaha, totalt älskvärd kommentar!

Säger självklart inte att alla med ADHD behöver ett team med människor! Jisses! Men alla personer med ADHD har ju heller inte BBs resurser? Jag lider själv av en psykisk sjudom och hade jag haft pengar hade jag gärna skaffat ett team som underlättade mitt liv för mig, så min sjukdom var lite mindre av ett hinder i vardagen… särskilt om jag hade barn.

När kommer nästa öppet spår? Har en brinnande fråga.

Bra inlägg, eftertänksamhet är toppen.

Jag håller med om att eftertänksamhet är toppen! Det är bra att ventilera och fundera, men att samtidigt vara varsam med hur det kan uppfattas av andra. ??

Ikväll. ?

Vad bra och tusen tack för att du uppmärksammade detta, CamCam! <3

Tack.

Tänk vad ordet ”Tack!” kan kännas så extra bra ibland.

Jag vet inte om jag inkluderas i ditt tack, eller om det var till CamCam, men det värmer oavsett. <3

Vi bör peppa och stärka varandra. Gärna diskutera, men utan att såra andra. Vi kan lära så mycket av varandra om vi vågar ifrågasätta, men om vi samtidigt tänker efter lite hur det kan uppfattas av andra.

*enbart var till CamCam skulle det stå ??

Tack snälla för att detta uppmärksammades! ??

Tack för att du skrev en så bra kommentar! ?

Tack, tack, tack för att du skriver så!! ?

Alla som lever med ADHD, Asperger o dyl eller som lever med någon som har det vet att verkligheten inte är svart eller vit. Beroende på person, stöd från omgivning, uppväxt, miljö osv så uttrycker sig diagnosen annorlunda för alla. En del hittar en positiv väg att hantera det, men majoriteten kämpar med så mycket – självbild, att få vardagen att gå ihop, stress, omgivningens fördomar mm
Så fort någon sticker ut, gör något annorlunda så kommer direkt kommentarer om att det beror på en diagnos, vilket vi oftast inte har en aning om.
Anledningen till att det idag blir så många fler som får diagnos tror jag är tidens tempo: vi är online 24/7, vi matas med nya intryck, alla ska bli självständiga i tidig ålder osv. När jag var ung (typ stenåldern) så fanns ett TV program, inget internet, i skolan hade vi ett klassrum och en klassföreståndaren. Vi hade ett mer ”monotont” liv, men som samtidigt gjorde det enklare för de med diagnos – vardagen var ganska lika från dag till dag, varför de hade lättare att anpassa sig utan stress. Idag möter de nya intryck och miljöer mycket oftare, vilket gör att hjärnan går på högtryck.
Fick en gång en otroligt bra bild från en tjej med Asperger: hon sa att när jag går in i ett rum så kan min hjärna snabbt placera in vad som finns där; en stol, ett bord, människor osv. men för henne så blir det som ett kaleidoskop – allt åker rakt in i hjärnan i färger och former, snurrar runt och det kan ta henne en bra stund innan hon kan urskilja vad det är hon ser. Samma sak med ljudintryck, hon saknade filter så alla ljud som jag sorterar bort gick rakt in i hennes huvud så det som var viktigt försvann i det stora bruset.
Varje gång jag möter någon med diagnos så försöker jag tänka på det – att vara lugn, tydlig och sortera bort onödig information. Att ha en diagnos är sällan positivt för den som har det, men med rätt hjälp, hårt arbete och stöd så kan man minska begränsningarna som det annars kan ge en. Tror att majoriteten med de som har en diagnos skulle helst vilja vara utan den, även om de gjort ett starkt jobb att hantera den och göra det bästa av den.

Det låter precis som en gammal barnpsykiatriläkare jag pratade med sa en gång! Han sa att när han började på 80-talet så var livet enklare, inte lika mycket inputs hela tiden, barn var ute och lekte och fick en massa motion på så vis (motion är jätteviktigt för en hållbar livsstil vid ADHD), skolan ställde inte samma krav på att kunna arbeta självständigt, fler barn gick i små byskolor mm. Deltid var mer utbrett bland främst kvinnor, vi skulle inte välja allt.

Lena, 12:14 stort tack ?för dina oerhört kloka reflektioner och stort tack även till…

Milly för att du fyllde i med mer bra tankar.?

Tack för Din uppskattning:)

Varmt tack, Lena för att du skriver det! 🙂

Jag är glad över att ha fått ta del av dina fina tankar!

Så sant! Jag kan känna att så många utan diagnos slänger sig med adhd, att säga att någon som gör något är en adhd person. Fast det dom grundar det på är felaktiga fördomar och inget med vad adhd Verkligen Är. Ytterst få som inte har adhd i sin direkta närhet vet inte vad adhd är. De flesta tror dom vet dermot!
Kan bli så sårad av det och har många gånger fått egenskaper påprackade för att jag har add fast det är bara så helt fel. Och så ska man försvara sig att nej så är det Inte att ha add.
Ja och även det jag nämde innan , när en person gör något dåligt så är det ”klar adhd person” i media och kommentarer. Öhh nej det är det inte!

Klokt och tänkvärt, Humlan <3 och jag är riktigt ledsen för din skull!

Jag tror även här, så som jag skrev om ordet superkraft och funktionsvariation (i ett annat svar kl 15:58 just nu näst längst ner bland kommentarerna)

att i vissa fall kan det menas på ett positivt sätt, (jag ser bilden framför mig när Toppmäklaren Fredrik Eklund säger något positivt om ADHD när han sitter i baksätet på sin bil i det första programmet i tv-serien om honom och hans (delvis f.d.) kollegor)

men när det inte gör det så kan det landa så oerhört fel hos vissa.

Det tycker jag alla bör visa respekt för och lära oss av att du skriver.

Jag har ju ett par diagnoser, som bekräftades ganska sent i livet. Det kändes så förbannat skönt att få veta att jag inte på riktigt var en IDIOT!! som dagligen förstör för mej själv utan att det faktiskt beror på något och som kan medicineras. Tack!

Nu i efterhand inser jag att jag borde jag hållt diagnoserna för mej själv, men jag var ju så glad och ville dela med mej att jag äntligen visste vad som var fel.
Bemötandet, från nära vänner som jag nu dumpat, var – Jamen det har ju alla en släng av, inget konstigt med det.
Hmmm…. hur tar man emot såna kommentarer?
Förmodligen var det så att de ville att jag skulle känna mej lite mer normal, men det blev ju precis tvärtom.
Jag blev både ledsen och förbannad och hamnade tillbaks i idiotfacket, för om alla har det jag har ”en släng av” borde ju livet gå åt helvete för dom åxå.

Ähh… jag trasslar in mej i det här inlägget, men jag ville bara förmedla känslan av att bli ifråntagen min identitet.
Att folk förminskar mej. Att jag borde klara dagligt liv precis som alla andra… men eftersom jag inte kan det så måste det ju bero på att jag är en dramaqueen utan dess like.

Jag har i alla fall i nuläget inte en enda vän.
Det känns bättre att vara helt ensam i huset ute i skogen. Jag matar fåglar och rådjur.
Jag har en vildkatt, en sk skyggis, som jag släpper in i värmen och ger mat. Hen är livrädd för mej så hen kommer bara in när jag inte är hemma eller när jag gått och lagt mej. Hen får blötmat och torrfoder i köket. En godisskål i sovrummet och i soffan har jag lagt lite kattmyntaleksaker.

Ja jävlarr vilket snurrigt inlägg. Förlåt! Tackåhej! 🙂

Känner så igen mig i din text.

?till dig också, Anonym 13:20.

Berätta gärna hur du känner igen dig, så att fler kan tänka till innan de får andra att känna sig sämre.

Vi är alla unika, lika bra och har ett lika stort värde!

Tack för din fina kommentar, jag är nog inte ensam om att vilja tacka dig för du delar med dig på ett så målande sätt (eller hur ni andra som läser här?!)
??

Jag tror dock att många som säger ”det har vi alla en släng av” kan mena väl, men jag har insett här bland kommentarerna att det inte alls känns som något positivt för alla. Vad som menas med de orden ”släng av” är nog för många, att de vill visa att vi alla har vissa av de styrkor, men även svårigheter som er som har fått diagnos/er har.

Men just detta med hur orden landar hos den med diagnos är det jag vill få så många som möjligt att förstå.

Vi är alla bra med eller utan en eller flera diagnoser och vi är både mer lika och olika varandra än vi förstår.

Jag känner med dig och önskar att du kunde få nya vänner som du trivs med. Kan du inte försöka kämpa för det? Eller så kan du skriva av dig på nätet, t.ex på Öppet spår. Kram till dig!

Den här långa kommentaren kl 13:28 var till KIA 12:43⭐️ Jag hoppas att du kan skriva mer om din situation. Folk kan nog inte föreställa sig hur en diagnos som vänds emot / används fel mot en person kan påverka så negativt.

Exakt så kånde jag med, är 30 och fick min diagnos relativt nyligen. Det är inte mig det är ”fel” på, det finns ett faktiskt fel i min hjärna. Samt att jag kunde landa lite i varför jag har så svårt för vissa saker, att det inte är jag som är dum i huvudet.

Jag har följt även din blogg ganska noggrant, men mer då och då. (Jag har läst ifatt, men inte nu på ett litet tag) <3

Jag tror att om ni som har fått en diagnos (eller fått flera) och även vi som inte har någon. Om vi alla kan försöka ha förståelse och respekt både för oss själva och för varandra så kommer vi långt med det.

Om vi försöker tillåta oss och andra att vara mänskliga och göra fel, men att vi försöker lära av det som gick mindre bra så kan vi vinna mycket på det. Det som är gjort går inte att ändra på, men vi kan lära oss av det.

KIA, när katten blir modigare så har du en vän för livet. Lever ett tillbakadraget liv pga psykisk ohälsa. Människor är ofta för komplicerade att umgås med så jag är tacksam över att få vara mig själv med två katter. Har varit inlagd på psyk och omgivningen reagerade med skräck och tunghäfta. Skulle vara skönt om folk gick lite längre i sin psykiatriska bildning än att bara se på Gökboet. Så i andras ögon är jag en udda figur, men jag orkar inte vara det som kallas normal. Är förbannat trött på hycklande och förljugelse. Ha det bra i din skog och var den du är.

Så bra och kraftfullt skrivet, Anonym 16:15 <3

Jag önskar också att KIA ska ha det bra i sin skog.

<3 !

<3

Att

vi skriver om diagnoser ofta bra, det ger nya perspektiv och ibland även ny kunskap.

Det är mer

hur

vi skriver som är det är viktigt och det gäller inte enbart detta med diagnoser, men det är en del av det.

Så ?TACK? alla som kommenterar.

Ibland kan vi även lära oss av de mindre trevliga kommentarerna, men bäst av allt vore om vi förvaltar detta på ett varsamt sätt, med att få skriva rakt ut vad vi känner.

Får folk som inte har några diagnoser också skriva rakt ut vad de känner?

Jag antar att du är sarkastisk?, men ja jag menar att alla får det.

Tillägg: I ett sådant här forum där alla är mer eller mindre förberedda på att det kan komma ett svar som kan kännas obehagligt, så borde jag kanske inte skriva om ett så känsligt ämne där det är lätt att få negativa kommentarer.

Men det borde samtidigt vara just här där ordet är fritt, som det ger störst effekt. Om så bara några tänker till en extra gång innan de skriver något som kan såra, så är det värt mycket.

Jag har lite svårt för dessa diagnoser, jag har själv ADHD, och det är något som påverkar mig, men samtidigt måste JAG jobba med MIG SJÄLV för att mitt liv ska funka så jag kan jobba, ha rätt typ av kompisar/social umgänge och en partner som jag kan kommunicera med, så när något blir fel emellan oss kan vi prata och reda ut det, för något som var självklart för honom fattade jag inte.
Många diagnoser handlar om att jobba med SIG SJÄLV och att få hjälp/stöd genom vården och liknande.

Det jag stör mig på med många som har diagnoser (syfta på vuxna nu) är att dem skyller sakerna på sina diagnoser istället för att försöka jobba med sig själva och hur dem ska få ett fungerande liv.
En person med ADHD kan sällan funka i vardagen som en ”vanlig” person, och man måste sluta försöka pressa sig ditt, och istället försöka jobba med ”vad behöver jag för att funka i vardagen?”

Klokt sagt, det är så i många situationer: människor konstaterar ”att jag är så här” och så ska man köpa det. Jo, fast om personen ifråga nu är så och det inte fungerar så bör man reflektera vad man kan göra – utefter sina förutsättningar. Jag har en dotter med dubbeldiagnos. Hon har lärt sig precis lika mycket (om inte mer) än andra jämnåriga , enda skillnaden är sättet till lärandet. Hon kommer alltid att ha sina diagnoser, de växer inte bort utan hon måste lära sig att fungera utefter sina förutsättningar. I de fall där hon inte kan så är det oftast situationer som hon får välja bort (t ex att gå på konsert). Men hon har aldrig använt sina diagnoser som en ursäkt utan enkom som en förklaring – för att vi tillsammans ska hitta ett sätt för henne för att det ska fungera.

Tänkvärda reflektioner av både dig

Anonym 14:08 ?och Lena 14:17?

Det enda jag kan fundera lite kring det ni skriver är att detta med att en del säger och skriver som ni, att de som har en diagnos kan

”skylla på den.” Alternativt säger: ”jag är så här”.

De synpunkterna har jag hört förr av en mycket kunnig och klok person, så jag förstår hur ni menar. Däremot så är det ofta så att vi inte vet hela historien bakom varför en person, med eller utan diagnos agerar som den gör.

Så länge vi inte har gått i den personens skor så vet vi inte exakt hur det är att vara den, däremot kan jag respektera att det kan uppfattas som att de skyller på sin diagnos.

Det bästa är väl att hjälpa personen att hitta alternativa vägar att komma framåt i sin utveckling. Det görs bäst genom att vara omtänksam, tydlig och bestämd, samt visa välvilja, förståelse och respekt.

Håller helt med dig, var lite otydlig när jag skrev inledningen ”jag är så här” syftade på de utan diagnos. Med alltså något större möjligheter att förändra sitt beteende. Allt efter var och ens förutsättningar.
Jag brukar tycka utttycket ” jag har en diagnos, men jag är inte min diagnos” beskriver min tanke 🙂
Kul att du reflekterar och kommenterar om ett intressant och viktig ämne

Jättebra Lena att du skrev och förklarade hur du menade och när jag skrev om det så log jag, jag tänkte inte på ett negativt sätt som du förstod inser jag.

Ja det ligger så mycket sanning i det uttrycket att ”inte är sin diagnos”. Det är ett av de viktigaste uttrycken kring detta anser jag.

Tack själv, Lena för att du är med och tillför dina vettiga tankar i detta intressanta och viktiga ämne.

Hej Lena, tack detsamma och jag håller med dig❣️

Jo menar med ”skylla på” är tex när barnet orsakar problem i skolan genom att slåss och bråka, då kan man inte säga ”han/hon hade adhd och kan inte råför det” utan barnet måste fortfarande säga förlåt och förstå att det var fel, samtidigt som man letar efter orsaken till att det blir bråk och hur man ska kunna hjälpa barnet i skolan.
Eller vuxna som säger ”jag klarar inte av att jobba pga min adhd”, varför inte? vad är problemet? är det den sociala biten med mycket folk omkring sig som är problem finns jobb där man är ensam. Har man vårt med tider finns jobb med flextider, mm. Det jag menar med ”skylla på” är när man inte försöker göra rätt för sig, visst jag har också gjort saker som jag gjorde just pga min adhd, men jag måste fortfarande säga förlåt, försöka rätta till felet, osv.

Tack snälla Anonym för att du skrev mer in i detalj hur du menade. Intressant! <3

Det här med diagnoser är så svårt och känsligt. Jag har själv asperger och ADHD. Haft det väldigt jobbigt genom livet men idag vid 30 års ålder har jag lärt känna mig själv och hur jag fungerar som bäst respektive sämst. Det har varit en lång väg. Det jag tror många kan irritera sig på är att en liten del med de med diagnoser skyller på den för att få agera på ett visst sätt. Exempelvis så känner jag en del aspergare (även om det nu heter Autism spektrum så brukar vi fortfarande kalla oss Aspies, en vana) som är elaka, häver ut sig saker och gömmer sig bakom sin diagnos. Anledningen till att jag vet att det inte är en groda, är att personen direkt försvarar sig med sin diagnos, om jag häver ut mig ”fel” saker så kommer jag inte på det förrän någon verkligen trycker upp det i mitt ansikte. I vissa situationer ser jag på personen att hen är ”nöjd” med sin groda, hoppar den ut så inser man hur fel det blev och jag i alla fall, skäms då. Jag är inte nöjd med mig själv. Skyller inte ens på min diagnos, för jag är 30 år och är intellektuell, så jag VET hur jag ska bete mig. Sedan kanske jag inte dömer mig själv så hårt. Nu gäller detta inte alla, inte ens många, men några få. Jobbar man med sig själv och sin diagnos så lär man sig koder och hur man ska hantera olika situationer. Det jobbigaste som inte alla ser, är hur trött man blir av att passa in och föra sig någorlunda okej. Har jag viktiga möten, ser jag till att tömma mig på energi pga adhd, jag har tur så kan äta Ritalin som hjälper mig massor med den biten. Men innan Ritalin vsr livet ett kaos. Dock har jag aldrig stuckit ut i viktiga sammanhang pga mina diagnoser, jag har satsat på min uppgift, men sedan vilat i timmar. Nu kanske inte alla kan det, beroende på hur ”svår” diagnos man har. (Eller vad man nu ska kalla det). En sak som är viktig att belysa är att de flesta NPF:are är smarta och har en förmåga att anpassa sig, i den mån det är möjligt och man vill, sedan kan det ändå bli fel, men då måste man på ett sätt analysera varför och ha en strategi hur man ska göra nästa gång. Ett dåligt beteende får i min mening, ALDRIG ursäktas med en diagnos, men den kan få FÖRKLARAS. Viktigast är att få hjälp och stöttning att klara sig själv på de bitar som är viktigt för än, att ha makten över sitt liv. Hjälp behöver vi alla, men man måste träna upp sin förmåga så man kan klara sin vardag själv, bit för bit, det är en enorm utmaning. Jag bodde på ”sjukhus” i många år, klarade inte mig själv och hatade mig själv för det, idag är jag ”vältränad” och bor med min man och driver två företag. Kanske inte helt själv, men jag har makten att bestämma vilka delar jag klarar och varje dag blir jag mer och mer trygg i mig själv. Det tog 30 år! Jag är inte i mål och kanske inte kommer dit, men jag är lycklig och älskar mig för den jag är. Kan inte påstå att mina diagnoser är min superkraft, men de utgör stor del av mig och hur jag tänker och agerar. En påminnelse om hur mycket jag har emot mig, men också hur mycket jag fått med mig genom livet!

Vilken klok och hoppingivande text, Tuva! Jag hoppas att många läser den och att de även läser annat klokt som skrivits av många som har kommenterat! ?

Ett varmt tack för denna nyanserade och ljusa, men samtidigt ärliga bild av din syn på saken.

Så bra och viktigt. Tack för detta inlägg!

Tack själv för att du skriver det, det är svårt att våga skriva kommentarer om detta, men det är inte mindre viktigt för det.

Jag har läst din blogg ganska ofta och den är jättefin på alla sätt. <3

Apropå det där med diagnoser som superkrafter. Jag kan verkligen förstå att man vill peppa ex. sitt barn och få hen att tycka att det är ok med adhd eller vad det nu kan vara. Men jag har växt upp med ett syskon som har en npf- diagnos och det var verkligen en kamp. För hela familjen. Vårt liv styrdes av syskonets diagnos, och han fick absurda utbrott, det förekom ofta våld m.m. Jag vet att man inte kan rå för att man har det, men det hjälper ju inte när nan är liten och ser sin familj gå under… Så jag ser inget superkraft-igt med det.

Tack för att du kommenterar och ger din syn på saken. <3

Det är tänkvärt att du skriver så och i de fall som det kan peppa och stötta en person med diagnos, så kan ordet superkraft vara till nytta.

Men jag har även läst om motsatsen, att en del snarare tycker att ordet superkraft inte passar in.

Likadant gäller ordet funktionsvariation.

För en del så hjälper det ordet de (och deras anhöriga) som har fått en diagnos att se det på ett mer positivt och ljust sätt. De kan kan känna att ordet funktionsnedsättning inte låter lika bra för dem.

Just därför är det bra att försöka förklara för varandra hur vissa ord landar hos oss, oavsett om det gäller diagnoser eller annat. Jag tror att om vi försöker förklara för varandra vilken syn vi har på olika saker så kan vi nå varandra istället för att komma ännu längre ifrån varandra.

Och jag kan tänka mig att du kan hålla med mig om att det är långt ifrån bara utbildning och erfarenhet som behövs, utan att det även är

viktigt med rätt inställning i bemötandet både ute i livet och på nätet. Jag undrar hur många fler som skulle må så mycket bättre om vi bara…

… vore lite snällare och mer förstående mot varandra.

Bella skriver nu att hennes pool och gästhus ska snart byggas samt att jon kommer köpa ett hus i Frankrike inom 1 år. Är hon nu plötsligt miljardär?

Förlåt men det blev kul för mig…anonym, istället för ”hon” blev det ” jon”….helt plötsligt tänkte jag på alla Blondas betalda ”tjänstehjon” som nu även får en pool/gym att sköta.

Blonda kan liknas vid sagan om Fiskegubben, den där med fiskaren vars fru aldrig får nog.
Önskar mer, mer, mer och faller tillslut tillbaka till sin lilla stuga.

Det är fruktansvärt svårt att få ”normalstörda” att förstå ens problematik, och jag finner det ofta rätt intressant hur det resoneras kring att vi är lata, själviska, dåliga människor som bara kostar skattepengar osv. (Medvetet lite överdrivet här, inte många resonerar så extremt!)

Jag har själv Asperger och ADD, jag är högfungerande och har väldigt hög intelligens, men att te.x diska eller dammsuga, som är fullkomligt normaltid enkelt för andra, är totalt omöjligt för mig.
Jag har så många gånger önskat att jag var ”normal” så jag inte ska vara en börda för samhället, men nu när jag närmar mig 30 har jag börjat acceptera min problematik och jobba för att få livet att gå runt. Jag misslyckas ofta men de gånger jag lyckas känner jag mig väldigt glad över.

Jag har inga vänner kvar, lider inte av detta, har inte något stort socialt behov och människor drar ur all min energi, och de har försvunnit för att ”jag vill ju aldrig ses” så människor antar att jag inte vill vara deras vän, när det absolut inte handlar om det.

Jag skulle önska mer förstående från samhället, det skulle bli bättre för oss alla, och stort tack till både den som skrev kommentaren och CamCam som uppmärksammar! Ser att det finns en del med konstig syn på oss med diagnoser, synd, men det får ni ha. ?

Hej Deyundra❣️

Tack för att du skriver så, det värmer för mig

och säkert lika mycket för CamCam också som lät oss diskutera detta på ett nytt sätt❣️

Just detta med missförstånd är också återkommande i detta ämne.

Att en person behöver pausa genom att gå undan en stund, eller inte följa med på en AW eller liknande. Det är inte samma sak som att vilja göra saker tillsammans vid ett annat tillfälle som ger kraft.

Och om en människa behöver mycket tid för egen återhämtning, då anser jag att det är att ha bra självinsikt! Det bör inte ses som svaghet, de flesta skulle tvärtom lära av det.

För det är när vi människor försöker göra ”alla till lags” som vi ”tappar bort oss själva” som det inte blir bra. Alls.

Väldigt kloka ord, det glädjer mig att se förståelse. ? Önskar fler människor kunde förstå vikten av återhämtning, både för personer med eller utan diagnoser.

Så till folket där ute, från mig egen synvinkel: Vill jag inte spontant hänga med ut på kaffe är det inte för att jag inte tycker om dig, det är för att det är lika utmattande för mig som att springa ett maraton och behöver således planeras in i mitt schema, annars rasar hela min värld!

Hej igen, Deyndra (förlåt felstavningen förut)

Tusen tack, det värmer och bra att du skriver så och detsamma, dina ord är mycket kloka❣️

Är det inte så dessutom, Deyndra att om de väntade in dig så skulle de få extra intressanta och bra samtal med dig?❣️

För i din återhämtning reflekterar du väl mycket och kanske lär dig någonting nytt genom att läsa eller lyssna på en bra bok?! (Byt ut det med bok till något annat om det passar in bättre)

Givetvis är det så, jag läser om ämnet jag fastnat i för tillfället och mediterar för att återhämta mig, vilket fungerar fantastiskt bra.
Det tycks dock vara så att de flesta inte vill ha djupa samtal och jag finner inget utbyte av att prata om vad Kylie Jenner sysslar med för tillfället, så det är lite tråkigt. Min katt gillar dock djupa samtal, så det funkar finfint. ?

Då är din katt som får ta nytta av det då, perfekt!

Det var en läkare som blev intervjuad nyligen på svt som sa ungefär att: ”Det kan låta som alltför enkla tips, men folk lever tyvärr inte så. Inte alls!”

Innan hade hon berättat om värdet av återhämtning i form av (ungefär så här) sömn, motion och bra kost, men även återhämtningsstunder på andra sätt som ger energi.

Så ja, du har rätt och jag anser att detta med svårigheter och styrkor kring ADHD, Aspergers och Autism borde alla lära sig om, därför att de precis som vi alla behöver ha en balans i livet. Så ämnet är mycket större än vad många tänker på.

Att vara extra känslig för negativ stress, så som de har som har fått en Autismdiagnos, kan vi alla lära av. Och alla de tips som ges vid t. ex ljudkänslighet kan alla ha nytta av.

Som jag skrev tidigare idag. Vi har alla både fler likheter och olikheter än vad vi oftast själva inser.

Jag tycker inte om att dela in människor i olika fack och en diagnos tillhör den som har den, den är inte till för att användas emot personen.

Klokt?och vilken tur för din katt. ?

Hon är go! ? Jag adopterade henne och hon har tidigare blivit vanskött och misshandlad. Min största stolthet i livet att jag fått henne från rädd och nervös till att lita på mig helt och hållet. Tog sin tid men väl värt det!

Åh! Dessa underbara husdjur! Det kan jag tänka mig och det ska du vara! Katten har haft tur på flera sätt med att ha dig som matte märker jag, så fint. <3

Ett förtroendekapital tar tid att återta både hos människor och djur.

Det gör det verkligen! Hon är fortfarande rädd för män dock.. Undrar så vad hon varit med om.. ?

Ja stackars henne ?

Min sambo har ADHD.
När någon säger att det är en superkraft vill jag kasta bajskorvar i dennes ansikte.

Säg gärna det till dem! Eller inte ordagrant kanske… ?

Men gör det där det känns bra och rätt för dig och då du orkar! ?

Jag har läst att många blir stärkta av det uttrycket, men även att det av andra känns som ett hån med ordet ”superkraft”.

Sambon har ADD, han kämpar med det dagligen ❤️

Hej Daniela, känner med er båda❣️

Ordet kämpar som du skriver, beskriver mycket bra hur många har det. Då är det extra viktigt att visa förståelse och respekt. Den förståelsen kan visa sig på så sätt att folk inte kommenterar, eftersom tystnad kan vara det bästa ibland.

Och när kommentarer ges, så kan det vara så att de inte känner till hela bilden för en del saker är privat.

Känslomässigt mår många så dåligt numera (både de med och utan diagnoser) att vi kan hjälpa varandra mycket bara genom att vara mycket mjukare mot de vi träffar i det verkliga livet (eller skriver till på nätet)

Precis, tack för din kommentar ❤️ har försökt fråga honom om han skulle kunna tänka sig medicinering för att underlätta vardagen, men han vill inte… Jag vill ju bara han ska må bra ❤️❤️

Tack själv snälla Daniela❤️

Det låter tufft för er båda att ha det så som du beskriver! Du kanske kan hitta någon information som gör att han åtminstone kan lära sig mer om medicinering som ett första steg?

Förbättras det av han tränar hårt fysiskt och hittar han någon form av återhämtning i vardagen? Du kan ta det som retoriska frågor om du vill, men han kan bli hjälpt mycket av att träna fysiskt som jag förstår att du redan vet.

Om han inte gör det idag, så är det till stor hjälp för många och jag tänker även att han kanske kan lyssna mer på dig då gällande detta, då motion får bort mycket av stressen han förstås känner.

Det kommer ett svar från mig som syns om en stund.?

Tack.

Tack själv! <3

Tack ♦️? jag har faktisk funderat på att sluta läsa den här bloggen för det finns så mycket hån både från CC och läsare. Jag blir så ledsen över allt hånande över tex. IL och hennes beteende och inser jag att det kan bli så här för min son också. Han som ser helt normal ut, smart så in i bängen, höga betyg i skolan trots att han nästan aldrig är där, men när det kommer till vardarutiner så behöver han stöd i varje steg. Jag blir också oroad över de ungdomar som läser denna blogg och har en diagnos som kräver mycket stöd, vad får de för självbild av alla hån.

Klokt och bra skrivet av dig ”Aspismamma” ? och tack snälla du!

Jag tror att om vi som försöker sprida en mer positiv bild av både diagnoser, men även annat. Om vi inte slutar att kommentera så blandas allt upp och blir inte så högkoncentrerat.

Lite som med ett barn som har många förebilder i sin närhet. Ju fler med sunda värderingar intill barnet, desto större chans att det tar till sig det i livet.

Jag var 24 år gammal när jag fick min adhd diagnos, jag är från en väldigt liten stad & psykologen använde sig av termen ”flick-adhd” dvs. Inte utåt agerande, utan all hyperaktivitet ”stannar” kvar i huvudet. Har även utretts för Aspbergers, vilket jag har starka indikationer för, men saknar vissa drag för att få en diagnos.

Jag blir så irriterad när folk bara lyfter fram adhd som någon ”superkraft”, många med adhd har problem, mest för att samhället inte är anpassat för oss. Det är väldigt svårt att hitta en plats, eller ett yrke där det faktiskt blir en ”superkraft” & inte ett problem.

Jag tror jag förstår hur du menar. <3 En person som är rullstolsburen behöver även en ramp för att ta sig in i byggnader. Annars blir personen ändå nästan lika ”låst”, trots rullstolen.

Och du behöver rätt anpassningar som verkligen hjälper dig.

Tycker detsamma gällande psykos och detta eviga tjat om Haldol som används i nåt slags försök till härskarteknik på den här bloggen. Visa nån jävla respekt för de människor som behöver den här medicinen och som kämpar dagligen med biverkningar och sina symtom. Sluta bidra till stigmatisering och fördomar, det kan vara du som drabbas av en psykos nästa gång.

Exakt! Det räcker ju gott och väl med det som det för med sig för dem ändå. Respekt är ordet! Bra att du skrev detta, tack! <3

Tack ännu en gång till alla som har svarat. ??. Jag ville inte enbart att vi ska vara eftertänksamma kring Aspergers, Autism och ADHD, utan även när det gäller både andra diagnoser

och att vara OMTÄNKSAMMA mot varandra i stort och smått.

Det går att tänka efter en extra gång, för att undvika att såra en annan människa och om en person säger eller skriver:

”Det där sårade mig” så tar vi det på allvar och skämtar inte bort det. Vi bör respektera varandra och att säga: ”Skyll dig / er själv!” Eller: ”Ryck upp dig!” Eller: ”Var inte så känslig!” Kan vara det som är ”droppen som rinner över” för den människan.